Innan han hittade antikhandlaren Johan Kristian Homan skrev Jan Mårtenson några deckare med UD-tjänstemannen Jonas Berg i huvudrollen. I den här första får han åka till San José, ett fiktivt land i Latinamerika, där Sverige av historiska skäl har en ambassad. Särskilt mycket att göra finns inte för ambassadpersonalen, men nu har en av dem blivit anklagad för att ha mördat presidentens svenskättade svärson. Landet är ingen diktatur eller klassisk bananrepublik, men heller inte en demokrati av (väst)europeisk typ, så situationen har potential att utvecklas på ett oönskat sätt, fastän attachén i fråga har diplomatisk immunitet.
Utrikesförvaltningen gisslas på ett godmodigt sätt, och författaren har förstås en rik skatt av autentiska anekdoter att ösa ur, eftersom han själv var verksam där i många år. I den här fiktionen har de borgerliga partierna vunnit ett val - några val tidigare än de verkligen gjorde det 1976 - och dessutom slagit sig samman till ett nytt parti. Turerna i regeringsbildningen, i den mån de skildras, påminner inte så lite om hur de i verkligheten skedde fem år efter att denna bok utkom och som jag har läst om här. Den nye utrikesministern Ryno Severin Andersson är förhållandevis lik Centerpartiets dåvarande viceordförande Johannes Antonsson, med den skillnaden att Antonsson gärna ville bli utrikesminister, men övertygades om det olämpliga däri, inte minst med tanke på hans bristande språkkunskaper. (Antonsson verkar förresten ha haft bilden av utrikespolitik som i första hand gällande nordiska frågor, och dem fick han hand om ändå när han blev kommunminister.)
Det är en förhållandevis rolig satir, mer invävd i intrigen än den brukar vara hos exempelvis Balderson, men förstås i första hand inriktad på de utrikes ärendena. I skildringen av ambassadlivet i ett gudsförgätet land långt borta är jag rädd att författaren kommer verkligheten lite för nära. Ambassadören Carl Leijonkula, för att inte tala om hans ambassadris Heléne, är verkligen inte vana att behöva hantera så krävande arbetsuppgifter som mordutredningar.
Intrigen är också interfolierad med lite mat, lite vin och lite metaforer, som det brukar vara hos Mårtenson. Möjligen har han inte hittat formen fullt ut här, för det är en lång upptakt, och upplösningen kommer för tidigt, så att det blir ett par kapitel kvar på slutet som ska fyllas med något. Men berättarglädjen är närmast baldersonsk när han väl är igång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar