72. Jan Mårtenson: Rosor från döden

Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.

Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.

Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så högt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.

193. Jan Mårtenson: Häxmästaren

Johan Sebastian Homan, anfader till antikhandlare Johan Kristian Homan, som brukar vara huvudperson i Jan Mårtensons böcker, klarade sig med ett nödrop i förra boken som handlade om mordet på Gustav III (även om det förekom ett fiktivt mord också). Nu har han i stället för att avrättas som landsförrädare förvisats till Sveriges koloni Saint-Barthélemy i Västindien. Mårtenson har som vanligt gjort läxan och läst på om sin miljö, huvudstaden Gustavia, men han är också förtvivlat angelägen om att visa vad han har lärt sig, och det blir tröttsamt i längden.

Homan kommer i kontakt med voodoo och zombier - därav titeln - men lever ganska gott för att vara någon som egentligen avtjänar ett straff. Men det är förstås långt från Stockholm och allt han är van vid, och kommunikationerna på den tiden var högst sporadiska. (Det var nog en stor anledning till att Sverige så småningom gjorde sig av med kolonin, som inte hade några större naturtillgångar.)

Halva boken går innan mordet inträffar, och då är det inte så överraskande vem som får bita i gräset. Har man varit med förr är det inte heller överraskande att Homan blir misstänkt och måste försöka övertyga guvernör Bagge - en alldeles autentisk person förresten - om sin oskuld. Till hjälp har han en ung dam, också det som vanligt. Nu ska jag nog ha en lite längre paus från Mårtenson tills lusten kommer tillbaka. Det saknas ju inte alster att fortsätta med.

150. Jan Mårtenson: Guldmakaren

Efter elva böcker kände kanske Jan Mårtenson att det behövdes något nytt i serien om Johan Kristian Homan, antikhandlaren i Gamla stan. Här handlar det därför om hans farfars farfars far, Johan Sebastian Homan, som är vicepastor i Storkyrkan och ganska raskt utnämns till hovpredikant. Det utspelar sig 1791 och 1792, en orolig tid som förebådar mordet på Gustaf III (det vet ju vi, men Johan Sebastian bara anar). Det vimlar på ganska bra med många autentiska personer. Förutom kungafamiljen är det Bellman, Armfeldt, Axel von Fersen och hovstallmästare Munck, för att nämna några av de mest kända. Receptet den här gången är en citroncrème, tillagad av en husmamsell som lärt sig det av Cajsa Warg.

Intrigen är inte huvudsaken i de här böckerna, och i den här är den dessutom splittrad i två delar. Förutom intrigerna inför kungamordet finns det också ett fiktivt mord, och det är det som Johan Sebastian efter bästa förmåga försöker utreda. Som sin sentida ättling blir han både misstänkt (av polisen) och slagen i huvudet (av en av skurkarna). Däremellan är det hovnöjen, måltider, promenader i vagn och vad man mer kan tänka sig av tidens nöjen. Fastän själva handlingen hade rymts i en normallång novell fungerar det, konstigt nog.

91. Jan Mårtenson: Vampyren

En lång upptakt, där antikhandlaren Johan Homan är på semester i Rumänien och bland annat besöker Draculas slott, följs av en lång andraupptakt, där han några månader senare är inbjuden på älgjakt genom en bekantskap han gjorde i Rumänien. Efter mycket om och men är det ändå någon som dör, dessutom ovanligt spektakulärt för att vara i de här mysdeckarna. Men det känns ändå som om den här kantrar åt fel håll och innehåller för mycket kulturhistoria och för lite intrig. Att läsarna vid det här laget - elfte boken och 1983 - hade vant sig vid kulturhistoriska inslag betyder inte att intrigen får sättas på undantag. Till och med jag, som inte hör till de mest observanta, tycker att det är för många lösa trådar på slutet. Men när det ska redogöras för ett hus som passeras i Stockholm lämnas ingenting osagt.

Ett inslag verkar däremot ovanligt bra den här gången, nämligen det obligatoriska receptet:

Det är för ovanlighetens skull inte Homan som bjuder en dam, utan damen som har bjudit hem honom. Av flera ställen på nätet verkar denna provençalska tomatlåda vara en rätt som fler har fastnat för, och inte bara i teorin, utan faktiskt också lagar i praktiken. Vitlöken är ju bra mot vampyrerna.

27. Jan Mårtenson: Middag med döden

Det mest förvånande med den här, den tionde deckaren om antikhandlaren Johan Homan, är att han först nu är på matlagningskurs i Grythyttan. Det känns snarast som något han kunde göra varje år med tanke på recepttätheten i intrigerna. Det är förresten inte bara matlagning som ingår, utan diverse restauranggöromål, och praktiskt nog är det Homan själv som får servera en förgiftad sorbet till mordoffret. Eftersom det inte är Maria Lang som har skrivit drivs gästgiveriet inte av Carl-Jan Granqvist utan av en fiktiv krögare, och alla kursdeltagarna och övriga gäster är rimligen också påhittade.

Har man läst de tidigare böckerna - eller lyssnat, som jag gör - så vet man vad man får. Det är ett slutet sällskap som från början verkar vara okända för varandra, men så småningom visar sig känna varandra sedan förr på olika sätt. I sällskapet finns den obligatoriska unga damen som Homan kärar ner sig i samt någon som han har gemensamma bekanta med sedan sin tid i Uppsala. Framställningen är förhållandevis omständlig, och för den som har svårt att följa med rekapituleras händelser och överväganden både som inre monolog och i Homans samtal med den unga damen och med hans vän Calle Asplund på riksmordkommissionen. Den här gången är historien berättad med en uppbruten kronologi som inte är alldeles lyckad. Men på något sätt är det trivsamt och hörvärt ändå.

370. Jan Mårtenson: Döden gör en tavla

Denna nionde bok i den långa och fortfarande pågående serien om antikhandlaren Johan Homan i Gamla stan utspelar sig i konstkretsar. Normalt köper och säljer Homan betydligt äldre konst än den som är aktuell här, sådan som produceras av högst levande konstnärer och säljs av gallerier i Paris och New York. I någon mån finns den också till salu i Stockholm, eftersom konstnären som det mest handlar om, Victor Andersky, är svenskfödd men nu bosatt i Schweiz. (Han är förresten så uppburen att han talar om Pablo och Marc.)

Homan har från början ett spaningsuppdrag från Anderskys svenske gallerist, men utger sig för att vara konsthistoriker från Uppsala som skriver avhandling om Andersky. Det kanske gick på den tiden det här utspelar sig - boken kom ut 1981 - men idag hade väl en googling visat att det inte finns någon doktorand med rätt namn och ämne. Och även om konstnären i fråga är både smickrad och världsfrånvänd hade förmodligen hans mer kapabla hustru googlat.

Miljön är för det mesta Genève, där Mårtenson faktiskt inte, som jag trodde, hade varit placerad när denna bok kom. Han blev några år senare chef för FN:s Europakontor där, men det känns ändå hemtamt när han beskriver den hemtrevliga miljön där. Sämre är det tyvärr när det ska bli hårdkokt i New York, även om jag inte tvivlar på att barerna och rivningstomterna fanns på Manhattan då. Man ska inte ha så höga krav på realism när man läser Homan-deckare, inte minst när det gäller hur mordutredningar går till.

Eftersom det här är årets sista inlägg ska också 2019 års läsning summeras. Jag läser inte för att blogga, men bloggar inte heller för att läsa. Däremot har bloggandet gjort att jag läser mer strukturerat, vilket jag inte har något emot. Varken det ena eller andra ska heller ses som en tävling. Med det sagt ser det ut så här för året och de tidigare år som jag har dokumenterade genom bloggen:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

267. Jan Mårtenson: Djävulens hand

I tidigare böcker jag har ibland tyckt att Jan Mårtenson inte lyckas så väl med att skapa tydliga karaktärer. Med viss förenkling har det ofta handlat om medelålders personer med ganska liknande liv, bakgrund och inte minst uttryckssätt. Men i den här historien är det annorlunda, i positiv bemärkelse. Här finns en estnisk flykting, en holländare med förflutet som fånge i Auschwitz, dennes svenska hustru, en anemisk Stagneliusforskare från Uppsala, dennes livfulla hustru, en viril bilhandlare från Stockholm och en antikhandlare. Den sistnämnde är inte ens den återkommande Johan Homan från Gamla stan, utan en ny bekantskap, alltså en branschkollega till denne, verksam i Göteborg och specialiserad på mynt och medaljer.

Dessutom förekommer en kvinnlig journalist, som bestås ett elakt men roligt nidporträtt, möjligen inte helt fiktivt, tänker jag mig. Intrigen utspelar sig nämligen den här gången på Öland, och journalisten i fråga har råkat på drottningen i en butik i Borgholm, och växlat några ord med majestätet. Med denna utgångspunkt ska hon fabricera en "intervju" att sälja, i första hand till tyska tidningar. Mårtenson själv hade när den här boken kom ut just lämnat sin tjänst som pressombudsman vid hovet, och torde därmed ha haft viss erfarenhet av typen.

Öland är alltså scenen, och den utnyttjas väl. De inblandade bor på Strandtorps gästgiveri (som motsvarar Halltorps dito i verkligheten, tror jag), det görs utflykter till Böda strand, Borgholm, öns sydspets och inte minst Ismanstorps fornborg (som i verkligheten verkar heta Ismantorp utan -s-). Där händer det saker på nätterna, som får inte bara Homan att tro att det är något övernaturligt på färde. Det blir tillfälle att citera både Linnés öländska resa och diverse verk av Stagnelius, bördig från Gärdslösa i närheten, och det sker på ett betydligt mindre krystat sätt än hos Maria Lang.

Det här betyder också att antikaffären på Köpmangatan spelar en underordnad roll i årets intrig. Den sköts i stället av en fru Gren, som tydligen brukar rycka in (och kanske har fått göra det ett tag, för semestern beror för Homans del på en konvalescens efter en ovanligt efterhängsen influensa). Siameskatten Cléo är också med lite mindre än vanligt, men fyller sin funktion som den som pekar på något som är viktigt för Homans slutledning. Allt detta är en välgörande omväxling i en svit böcker som jag var på väg att döma ut som alltför repetitiv. Därmed inte sagt att jag kommer att hålla ut hela vägen, ty i skrivande stund finns det 47 Homanromaner.

202. Jan Mårtenson: Vinprovarna

Antikhandlaren Johan Homan kommer här i kontakt med ett sällskap vinprovare, och det sker på samma sätt som det brukar i de här böckerna, nämligen att någon kommer in i hans antikhandel. Den här gången är det en gammal bekant från Uppsala, som sedan bjuder med honom till nationens gåsmiddag, när han har utsetts till hedersledamot och ska installeras. (Mårtenson själv blev hedersledamot året innan den här boken kom ut, men den hedern låter han alltså inte Homan utan bekantingen vederfaras.) Sedan blir det vinresa till Frankrike, nya provningar i källarvalven, varvade med mord och mordförsök - och så Homans måltider och affärer, i den mån han har tid med sådana. Allt är med andra ord precis som det brukar, inklusive att det är hans siameskatt som leder hans tankar på rätt håll vad gäller hur mördaren har lyckats.

Det är nog mest en fråga om personligt tycke och smak om man uppskattar att de här böckerna är sig lika år efter år. Själv tycker jag nu efter sju stycken att de är lite för upprepande för att jag ska se för mig att jag håller ut ända till slutet - när nu det kommer, för Mårtenson är med oss och produktiv. (I år kom den fyrtiosjunde Homan-boken.) Men i den här ljudboken finns det något som skiljer den åt från de flesta andra, nämligen att författaren läser själv. Det är inte dåligt, men inte heller så bra som när det är Tomas Bolme, som det brukar. Mest önskar jag att han hade sagt till när ett nytt kapitel börjar, men det är väl bara jag.

137. Jan Mårtenson: Döden går på cirkus

Antikhandlaren Homan har fått tillfälle att resa till Paris, och använder förstås tiden att gå på loppmarknad. Det framgår dock inte hur han fraktar hem det han köper, för allt torde inte rymmas i handbagage på flyget. Han träffar också den sedvanliga unga damen, ny i varje bok, den här gången arbetande vid en cirkus och på resa för att skriva kontrakt med artister inför kommande föreställningar. Hon bor på L'Hôtel, där en gång Oscar Wilde dog, och i samma rum som det hände.

Hemma i Stockholm är det ungefär som vanligt. Möjligen är Homan ännu mindre än vanligt på plats i sin antikaffär på Köpmangatan, men det kan tänkas att han köper och säljer mellan de episoder vi får berättade för oss. Det går nämligen rätt många månader innan han och den unga damen träffas igen, den här gången på Cirkus på Djurgården. Det vill nog till att man är åtminstone lite intresserad av cirkus som konstform för att man ska orka igenom alla de föreläsningar som Homan får höra från de olika medverkande. Men utan att säga för mycket kan man konstatera att de dödsfall som sker inte skulle kunna ske i någon annan miljö.

Ett signum för de här böckerna är ju måltiderna. Det har till och med kommit en särskild bok om dem, Mord på menyn, med mer konkreta recept än till och med ett bordssamtal med Homan kan innehålla. Den här gången är det currymusslor, och inte burkmusslor i currysås, utan lite mer avancerat:

Det är till och med så att jag funderar på att laga det vid tillfälle.

Annars har jag roligast åt att Homan filosoferar över hur man alltid blir avbruten av telefonen, och funderar på att man borde kunna välja telefonsignal, till exempel Star Dust eller Björneborgarnas marsch. Jag skulle inte bli förvånad om den möjligheten finns numera, om än inte till den fasta telefonen i hallen.

104. Jan Mårtenson: Döden går på museum

Lika säkert som att en Fem-bok börjar med att det är skollov, lika säkert är det att en Homan-deckare börjar med att någon kommer in i hans antikaffär på Köpmangatan i Gamla stan. Ofta är det någon som vill sälja något, men just den här gången är det en gammal bekant, tidigare antikhandlare, numera "försäkringskonsult", vilket verkar vara en omskrivning för tjallare och hälare i kombination. Sedan slarvas upplägget bort, tycker jag, men bekantingen får en annan roll än man kanske hade väntat sig. Överhuvudtaget är ju lösa trådar något som man inte får vara alltför känslig för om man alls ska klara av Homan.

Miljön och ämnet i denna 1977 års bok lånar sig ovanligt bra för Homans reflektioner om antikviteter och kulturhistoria. Det är ingenting mindre än Erik XIV:s riksregalier som blir stulna från Nationalmuseum, som har lånat dem till en utställning med namnet Svenska klenoder. Det dröjer ett tag, men så småningom inträffar det också ett mord, som man ju inte vill vara utan i en deckare. Homan blir ovanligt insyltad och ovanligt illa åtgången; annars är det här ju inte de våldsammaste av deckare. Men den som har varit med förr får vad den önskar sig. Katten Cléo bidrar på sitt sätt till lösningen av gåtan, Homan lagar mat åt en ung dam och polisintendenten Calle Asplund röker sin stinkande pipa. Bland nyheterna den här gången - tror jag - finns att Homan åker tunnelbana i stället för taxi ibland.

13. Jan Mårtenson: Häxhammaren

Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan är egentligen urtypen för mysdeckare. Det går inte fort när Homan leker detektiv, och mellan varven hinner han både klappa sin siameskatt, dricka te och gå på auktion. Den här gången börjar det med att han blir snuvad på en låda som han har tänkt ge några tior för, men den går för en hel tusenlapp, så det är mer än han som har upptäckt den gamla svartkonstbok som är det enda värdefulla i den.

Sedan dras han i viss motsättning till mysandet in i någon sorts djävulsdyrkande sekt som håller seanser och bedriver humbugterapi, och att försöka följa med i de turerna är knappt lönt. Det är inte så värst mycket folk, och de medverkande presenteras varje gång de återkommer som om det behöver påminnas om vilka de är. Men vad som är dröm och verklighet, och vad som har med själva gåtan att göra och inte, det är fullkomligt förvirrat, och när lösningen kommer är det knappt att Homan själv är intresserad längre. Som vanligt förekommer också en ung dam som han blir lite förtjust i och bjuder på middag, och det är då det märks mest att tiden har gått. Numera skulle man nog inte låta en gäst själv krydda med vitlökspulver vid bordet.

278. Jan Mårtenson: Demonerna

Nu börjar det kännas bekant när antikhandlaren Johan Homan får besök i sin affär av någon som inte bara vill sälja en antikvitet utan också drar in honom i en mordhistoria. Den här gången blir han värre indragen än någonsin, för polisen tror att det är han som är mördaren. Och med tanke på hur han råkar vara på plats där det händer så kan man inte riktigt klandra dem. Vi läsare får förutsätta att han inte är ett exempel på opålitlig berättare, även om det inte är alldeles okänt i genren.

Jag roar mig under lyssningen med att gå runt i de homanska spåren med hjälp av Google Maps, allra först till Kindstugatan 4 i Gamla stan, där han bara runt hörnet från sin affär råkar i klistret första gången. Där verkar lokaliteterna stämma, i varje fall så långt Google har kommit med kameran, för inskriptionen ovanför porten är citerad i boken. Vad gäller hur det ser ut inne på gården - eller hur det såg ut 1975 - får vi lita på författaren. Något sämre överensstämmelse är det när han rör sig utanför tullarna och besöker inblandade i Djursholm och Lidingö (fint ska det vara!).

Det börjar som sagt kännas bekant, och det gäller också fortsättningen. Homan suckar över sin ekonomi och att antikhandeln inte går så bra, men skulle kanske fundera över sina vanor vad gäller taxiåkande och restaurangätande (och -drickande), som måste kosta en del. Lite som Stig Helmer i Sällskapsresan-filmerna blir han också förtjust i en ny ung kvinna i varje bok, opraktiskt nog en som ingår bland de misstänkta och därför inte riktigt kan uppvaktas som han hade önskat. Här blir det i alla fall middag i hemmiljö med gorgonzola och päron efteråt, en tidsmarkör så god som någon. (Huvudrätten är rödspätta med champinjoncreme.)

Men jag gissar att det är precis det här läsekretsen ville ha, och har velat ha nu i över fyrtio år. Själv kan jag nog tänka mig att fortsätta med någon ytterligare Homan då och då. Det är småtrevligt med mat och dryck, antikviteter och historia, och framför allt fullständigt oförargligt mitt bland liken.

249. Jan Mårtenson: Drakguldet

Den här gången är antikhandlaren Johan Kristian Homan utlokaliserad till hyrd sommarstuga i Kilsbergen, vid en liten sjö som heter Trollkarlen, och verkar finnas i verkligheten. Lite tid tillbringar han också i sin affär på Köpmangatan i Gamla stan, men miljöombytet sedan senast gör att boken närmar sig Maria Lang mer än Stieg Trenter. Vill man hitta detaljer som påminner om andra deckarförfattare så beskriver Homan en av de medverkande, en elvaårig flicka, som "ett lugubert barn". Vill man hitta tidsmarkörer har man det lite svårt, men en som nämns är i alla fall Riksgropen, att noga skilja från sin något senare namne.

Det är en rätt traditionell pusseldeckarhistoria med ett antal misstänkta, som alla kan tänkas ha haft motiv att ta livet av Kilsbergs-Kalle, ett gammalt bygdeoriginal, som hittats död redan innan boken börjar och Homan kommer tillstädes. Central i sammanhanget är Kalles systerdotter, som inte kände honom, men nu har fått ärva hans stuga, och dessutom visar sig bo i Gamla stan, praktiskt nog (eller?). När det så småningom tätnar i intrigen, på en blöt och sen midsommarfest, gäller det att hålla reda på vem som är var när, med vem och varför, och gärna dessutom komma ihåg ett antal detaljer som har presenterats i förbigående tidigare. En av dem, som visar sig vara viktig, lyckades jag faktiskt inse betydelsen av, men kanske beror det på att jag vet att Homans katt, siamesen Cléo, förutsätts spela en avgörande roll i varje bok.

Allra roligast är det när Homan köper kvällstidningarna - alltid båda, vad det verkar - och delger oss deras rubriker. Det är 45 år sedan det utspelar sig, men det är ändå en giftig parodi på dagens medier.

En annan sak som Jan Mårtenson (och Homan) är känd för är matinslagen. Den här gången är det förstås på grund av årstiden ganska mycket traditionell midsommarmat. Men han tar också en ofrivillig väntetid - vars anledning inte ska avslöjas här - i anspråk för att berätta om ett recept på hel fisk i folie, som faktiskt verkar ganska gott och fullt genomförbart.

Den här gången är det författaren själv som läser och inte som förra gången Tomas Bolme. Det är förstås inte riktigt lika bra, men fullt godkänt med tanke på att han i den kapaciteten inte kan anses vara proffs. Framöver kommer det tydligen att variera men med tonvikt på Bolme.

208. Jan Mårtenson: Helgeandsmordet

Om jag räknar rätt finns det i skrivande stund 46 Homan-deckare, en per år med början 1973. Med tanke på att serien och jag är jämnåriga och att jag har läst deckare sedan mellanstadiet är det nästan underligt att jag inte någon gång har läst någon av dem. Det här är alltså den första, och jag lovar ingenting annat än att jag nog kommer att fortsätta med nästa, och sedan hålla på så länge jag tycker att de är bra. Tomas Bolme läser, och det tycker jag är trevligt.

Homan, med förnamnen Johan Kristian, är antikhandlare med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm. Han bor på samma gata, och eftersom också flera av de övriga inblandade i den här historien bor och arbetar (i de fall det ordet alls är tillämpligt) i stadsdelen blir det nästan lite småstadsdeckare över den här boken. Homan går till fots när han ska besöka någon, när han ska äta på Gyldene Freden eller när han ska ta Djurgårdsfärjan. Vid besök på polishuset på Kungsholmen blir det taxi, även om han har egen bil, främst använd när han ska på auktioner utanför tullarna.

Inledningen är faktiskt en av de bättre jag har läst - till vilket jag också räknar lyssnat till - i en svensk deckare. Viveka Berger, en genom arv välbärgad dam i yngre medelåldern, en dam av den sort som nu egentligen bara finns kvar i gammaldags deckare, kommer in till Homan med en tavla som hon vill att han ska titta på. Hon påstår att det vid tre tillfällen har synts en död kvinna på tavlan, lik henne själv, iförd en klänning som hon själv har låtit sy upp (på Märthaskolan, var annars) och med en pistol i handen, en likadan som hennes mamma tog sitt liv med. Homan vet inte riktigt vad han ska tro - det rimliga vore kanske att tro att kvinnan är galen på ett eller annat sätt, men han blir ganska raskt indragen i Vivekas familj med hel- och halvsyskon, varav ett par stycken med respektive. Det händer mer efter hand omkring Viveka, och så är det någon som dör, förstås. Själva intrigen börjar som sagt mycket bra, segar lite i mitten, men avslutas synnerligen kompetent med en samling av alla misstänka i Homans butik, som får tjänstgöra som det obligatoriska biblioteket i pusseldeckare.

Homans affärsverksamhet blir nog lite lidande den korta period som den här historien varar, men den bildar hela tiden en småputtrig bakgrund till de ondsinta intrigerna i familjen Berger. Är det inte en auktion att åka på så är det en kund som kommer in och köper en jultallrik från Bing och Gröndahl. (Det är förresten ovanligt framsynt av författaren att redan 1973, när jultallrikarna var högsta mode, fundera: "Frågan är bara om samlarflugan håller i sig.") Homan är en sympatisk bekantskap, som egentligen vill ha det ganska stillsamt med sin affär och sin siameskatt, som förresten inspirerar till lösningen - som jag har förstått är lite en gimmick med de här böckerna

En rolig detalj är att boken av allt att döma utspelar sig sommaren 1972, när FN:s miljökonferens pågår i Stockholm (det flaggas med FN-flaggor och det kommer utländska kunder). Den konferensen var Jan Mårtenson själv högste ansvarig för i sin tjänst på dåvarande jordbruksdepartementet.