175. Carl Ahlstrand: Maten i vårt språk

Det här är inte en bok gjord för sträckläsning, men intressant och läsvärd ändå. Undertiteln säger vad det handlar om - mat och dryck i ordspråk och talesätt, men också i alldeles vanligt språkbruk, ibland i form av metaforer. Ramarna är vida, men det gör att mycket kommer med. Dispositionen är tematisk, så det finns kapitel om kött, fisk, frukt och mycket annat. Vad jag kan bedöma är det kompetent och välskrivet, om än lite för ofta konstaterande att det inte går att hitta ursprung eller ålder för ett visst uttryck.

Det är dags att summera årets läsning, vilket som vanligt görs genom en tabell där tidigare års läsning finns med som jämförelse.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Det går inte att komma ifrån att 2023 inte har varit ett särskilt bra läsår - antalet lästa böcker är lägre än någon gång under den tid bloggen har funnits. Delvis beror det på att jag har läst annat, varav en hel del har varit sådant som inte ger avtryck här, nämligen kurslitteratur i form av vetenskapliga artiklar och kapitel i böcker. Därmed går jag också in i 2024 med ett rekordstort antal halvlästa böcker som jag hoppas få tillfälle att avsluta.

174. David Foenkinos: Mysteriet Henri Pick

Det här var senaste bokcirkelboken, men jag kunde inte vara med när den diskuterades. Då blir det tyvärr ofta så att boken blir liggande halvläst, men för att i någon mån rensa den högen inför årsskiftet tog jag nu tag i andra halvan.

Det är inte alldeles lätt att beskriva vad boken handlar om, eftersom den innehåller flera lager och ganska många personer. Det skulle kunna betyda att den vore svårläst, men så är det inte alls. Lättast är kanske att säga att den handlar om ett småstadsbibliotek i Bretagne, som av olika anledningar har en avdelning för refuserade manuskript. Där hittar man ett manuskript som ska vara skrivet av en nu avliden pizzabagare, som vad man vet aldrig skrev något annat, men det här är så bra att det ges ut av ett stort renommerat förlag i Paris. Därifrån löper det på med intrigtrådar om pizzabagaren och hans liv och familj, om förlaget och om biblioteket. Det är inte omöjligt att följa med, men det hade nog varit lättare om jag inte hade haft en ganska lång paus från boken någonstans i mitten.

Jag hade inte hittat fram till den här romanen på egen hand, och det är förstås en av fördelarna med att vara med i en bokcirkel. Återigen kan man också konstatera att det är trevligt att bredda läsningen utanför det svenska och anglosaxiska.

173. Ingvild H. Rishøi: Historien om Fru Berg

Ingvild H. Rishøi har närmast samfällt hyllats för både den här novellsamlingen och tidigare. Möjligen möter jag den här vid fel tidpunkt, för jag minns den föregående som bra, medan den här av någon anledning inte når fram till mig på samma sätt. Det kan bero på det distanserade berättarsättet, där en del karaktärer får förbli namnlösa, och där perspektivet ofta är det allvetande som bara registrerar vad personerna säger och gör, inte vad de tänker och känner. Men här förekommer också noveller med förstapersonsperspektiv, som inte heller gör att man kommer närmare. Som alltid är det svårt att sammanfatta novellsamlingar, men det handlar ofta om barn - direkt eller indirekt - och de har det ofta svårt i tillvaron. Det blir aldrig outhärdligt, men det är heller inte ofta som man möter en harmonisk familjelycka. Kanske ska jag helt enkelt konstatera att detta inte är min tekopp.

172. Katrin Bacher och Tyto Alba: Tant Wussi. En berättelse om en familj och två krig

De två krig som nämns i undertiteln till den här serieromanen är spanska inbördeskriget och andra världskriget. Tant Wussi är berättarens farmors syster, som tillbringade denna tid dels på Mallorca, dels i Tyskland. Till Mallorca hade familjen flyttat på trettiotalet för en trevligare tillvaro med tanke på att mamman - berättarens farmors mor - var judinna, om än konverterad till katolicismen när hon gifte sig. När det inte är lugn och ro där heller tvingas man dela på familjen, så att några bor kvar och några flyttar tillbaka till Tyskland för studier eller arbete, och snart är det förstås omöjligt att ta sig därifrån. Som många andra släktberättelser från samma tid är den här både intressant och berörande, även om kriget och förintelsen inte kommer så tätt inpå som i en del andra sammanhang. Kanske beror det på berättarsättet, där tant Wussi även i den här fiktionen berättar för någon som sedan berättar för oss, så att vi får några lager mellan oss och hemskheterna.

171. Lina Wolff: Råttan

Lina Wolff har julnovellat tidigare i både Sydsvenskan (2016) och Sveriges Radio (2020), men i år är det i Svenska Dagbladet. Det här handlar om ljudkänslig kvinna som bjuder in till julfirande i sin lägenhet, som råkar ligga rakt under en annan lägenhet där det bor en barnfamilj, som inte är tyst jämt, för att ta till en underdrift. Råttan som dyker upp är en välkommen avledning, men fyller också en annan funktion, som inte ska avslöjas här. Av de fyra julnovellerna jag har tagit del av i år är den här avgjort mest i min smak.

170. Vigdis Hjorth: Julafton

DN:s julnovell i år handlar om ett julfirande hos en mor, som tar emot sina vuxna barn och deras familjer. Förutsättningen är att hon ska hålla sig nykter, vilket man förstår inte alltid har varit fallet tidigare. Eftersom det är hon som är berättaren i novellen får man ett intressant, om än lite obekvämt perspektiv på det problemet, men något vidare julmys blir det förstås inte.

169. Lena Andersson: Ester Nilssons jul

Ester Nilsson från Lena Anderssons romaner Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar är huvudperson i den här julnovellen som Sydsvenskan bjuder på idag. Om man som jag inte har läst romanerna utan bara tagit del av den diskussion som har förts om dem blir den här novellen inte så angelägen, även om den är välskriven. Ester själv är i stort sett frånvarande, för det handlar mest om en vänkrets som ses och äter upp julresterna på "andra dag jul" (=annandagen?). Hon brukar vara med men uteblir i år, och därför kan vännerna passa på att prata om henne. Det är ett rätt intressant grepp, som gör berättelsen till något helt annat än om man hade fått följa med henne själv hela tiden.

168. John Ajvide Lindqvist: Deras stora dag

Årets julnovell i Sveriges Radio står John Ajvide Lindqvist för, och då kanske man tänker sig att det ska bli skräck. Det rör sig eventuellt åt det övernaturliga hållet, men han visar snarare att han också är en väldigt skicklig skildrare av vardagen för vanliga människor. Det är förstås bland annat det som gör hans skräckromaner så bra.

Nu hoppas jag att den aviserade nedläggningen av Radioföljetongen inte innebär att traditionen med julnoveller också ska gå i graven.

167. Daniel Jacobsson: Alla ska dö. Namninsamlingen

Det kan bli hur som helst när skräck och övernaturlighet flyttar in i den moderna vardagen, men här tycker jag det fungerar oväntat bra. Det handlar om en man i obestämbar medelålder som kommer i besittning av en anteckningsbok med inskrivna namn, och resten säger kanske titel och undertitel. Det är faktiskt ganska spännande, och i varje fall påminner det inte om mycket annat jag har läst.

166. Bengt Pohjanen: Den magiska julen i Kassa

På ungefär tre kvart ryms det tre korta och en kortkort historia, alla med julanknytning. Av de tre är det två som utspelar sig i Tornedalen, medan den tredje beskriver en julnatt på Bodens fästning. För oss som ser Karl Bertil Jonsson på julafton är det förstås en extra julkrydda. Alla tre har stark vinter- och julkänsla, för det är ju en miljö där man kan räkna med rejält med snö till jul.

165. Tobias Myrbakk: En sång från havet

En lärdom man drar av så många skräcknoveller, även denna, är att man ska hålla sig undan från diverse väsen och varelser. Det går inte bra om man plockar med dem hem och låter dem bo i badkaret, som Göran i den här historien får för sig att göra. Inte nog med att det blir besvärligt att leva utan tillgång till badrummet, väsen och varelser tenderar också att ha sina egna behov och böjelser. Det här är inte alls sämre än mycket annat i genren, men om jag hade sett att det skulle vara skräck hade jag nog ändå hoppat över den.

164. Jonas Fagerström: Skenet bedrar

Relationer mellan grannar är egentligen ett tacksamt tema, för man väljer ju inte själv vem som ska bo på andra sidan häcken, samtidigt som man måste samexistera på ett rimligt sätt. Den här novellen handlar om just sådant, men är lite för spretig med växlande perspektiv för att det ska bli riktigt bra på det korta utrymmet.

163. Jussi Adler-Olsen: Springan

Ett äldre par hittas med avskurna halsar, utkastade genom ett fönster i den tyska småstaden Lünen. Alla spår tyder på att de blivit mördade i sin lägenhet, och det finns också fingeravtryck som visar att någon annan har befunnit sig där. Att få tag i vederbörande visar sig däremot närmast omöjligt. Sedan skiftar handlingen tid till andra världskriget - som så ofta när det handlar om Tyskland, frestas man tilllägga - och att det ska hänga ihop med dubbelmordet kan man ju gissa, även om det tar ett tag innan det står klart hur. Upplösningen är inte den här novellens starkaste del, tyvärr, men delar av handlingen fram till dess har verkligen något extra.

162. Catherine Anyango Grünewald: Mörkrets hjärta

Joseph Conrads roman som ligger till grund för den här seriebearbetningen har jag faktiskt inte läst. Det framgår ändå både i för- och efterord samt på många andra ställen att den är en klassiker, både till form och innehåll. Formen, där den huvudsakliga intrigen återberättas av Charlie Marlow i England senare, låter sig inte hur lätt som helst överföras till seriemediet, men kanske är det en svårighet som också originalet har. Vilket år som helst ska jag ta itu med det.

Innehållet, en skildring av den dåvarande belgiske kungen Leopold II:s privata koloni Kongofristaten och hur befolkningen där behandlades, är däremot lika möjlig att återge i bild som text. I efterordet framgår att ambitionen har varit att också skildra miljön mer än vad som görs i boken, och det syns i de helsidesbilder som är vanligare här än vad de brukar vara i serieromaner:

Texten är ofta mycket kort:

liksom replikerna:

Här och var är det också traditionellt utformade seriesidor med rutor:

och replikväxling:

Bilderna är onekligen mycket långt från Tintin i Kongo eller andra liknande serier, men man längtar inte efter det eller något annat.

161. Håkan Mattsson: Älvringen

En ganska stor del av den här novellen känns som om den snarare handlar om trädgårdsskötsel, när berättaren försöker få bukt med en älvring eller häxring, det vill säga en ring av svampar i gräsmattan, som verkar störa grannarna orimligt mycket. Så småningom blir det fullmåne och möjlighet att bekämpa den med de medel som krävs, och då blir det lite övernaturligt, trots allt, men aldrig riktigt skräckinjagande. Kanske skulle man hellre lyssna på kvällspromenad i mörker än som jag nu gjorde, på eftermiddagspromenad i dagsljus (så ljust det nu blir i december).

160. Håkan Mattsson: Flickan på vinden

Den här novellen tar tid på sig att komma fram till det skräckinslag som förväntas, och eftersom den är bara en kvart lång är det inte plats för mycket sådant när det väl blir av. Jag hade nog väntat mig att det här skulle vara rysligare än det visade sig vara.

159. The Dream of Óengus. Aislinge Óenguso

Det är blandat utbud i den här bloggen, det tror jag ingen kan invända mot. Här är det en fornirisk saga om den halv- eller helmytologiske Óengus som drömmer om en fager jungfru, söker henne över hela Irland för att slutligen finna henne i skepnad av en svan. Just här är texten utgiven i normaliserad fornirisk form och försedd med både en inledning och en gloslista, vilket för min del har varit en förutsättning för att kunna ta mig igenom den, trots god hjälp av att jag har läst den i ett kurssammanhang med möjlighet att ställa frågor om dunkla passusar. Nu ska man bara klara tentan också.

158. Sandra Pandevski och Malin Clausson: Hilton för hemlösa

Här får man följa med till tre härbärgen för hemlösa, i Göteborg, Malmö respektive Helsingborg, och få några levnadsöden, som visar att det kan gå fort att hamna där, även om man har en ordnad tillvaro. Det ligger i sakens natur att det här inte blir en traditionell novell med början och slut på en intrig, men det är välformulerat och tankeväckande.

157. Åsa Asptjärn: Enkel styckning av småvilt

Åsa Asptjärn är jag mest bekant med från radiosatirserien Utkantssverige, som vikarierar i Godmorgon världen när ordinarie satirgruppen Public service har sommar- eller jullov. Jag tycker ofta att vikarien är roligare, inte minst för sin välfångade P1-känsla.

Den här novellen har något liknande, en blick för vad som rör sig i tiden, och en förmåga att omsätta det i humor med lätt skruvade karaktärer, samtidigt som det under humorn finns ett tydligt allvar. Det handlar om ett äkta par i åldersgruppen yngre äldre som spontant bjuder hem sina före detta grannar, otaktiskt nog helgen före pension, när det är relativt tomt på kontot. Och grannarna kan inte bjudas på den halva falukorv som finns i frysen, det förstår man. Det är inte många ord som ägnas karaktärsbeskrivning, men de är så väl avvägda att man ser de båda paren framför sig, och att man sympatiserar med värdfolket är närmast självklart. Frågan är om inte detta var toppnumret i den här omgången radionoveller.

156. Johan Espersson: Kultur i Halland

Ibland gillar man en novell utan att beskrivningen av den sticker ut det minsta. Det här är på ett plan en historia om några unga vuxna från norra Halland som flyttar till Stockholm, ägnar sig åt kulturutövande och kommer hem på sommaren för att sommarjobba (och ägna sig åt kulturutövande). På ett annat plan är det en mycket större berättelse, fast den bara tar drygt tjugo minuter att lyssna på. Det tycker jag att alla ska göra, särskilt som novellerna ligger ute i ett helt år.

Det är inte så ofta jag fastnar för musiken i anslutning till radionoveller eller -följetong, men den som spelades här hade något särskilt. Den heter Kraterland av Christian Gabel, och finns att höra i sin helhet här. 

155. Magnus Västerbro: Flykten

Magnus Västerbro är väl fortfarande mest känd för sina historiska fackböcker, även om han debuterade skönlitterärt 2022. Den här novellen lutar sig ganska starkt mot det historiska, för den utspelar sig i någon inte helt bestämd dåtid, medan pesten härjar i Stockholm. Huvudpersonerna, en man och en kvinna, flyr med båt mot Bergslagen. Det är en fullt godkänd novell, men jag måste ändå gnälla på den ovanligt tråkiga titeln, som skulle kunna sättas över hur många noveller och romaner som helst.

154. Sandra Beijer: Smal

På något plan förstår jag att kroppsuppfattning och ätstörningar kan vara ett viktigt ämne även för skönlitteratur. Men det är inte mitt favoritämne, och ärendet ställer sig här i vägen för det skönlitterära, när huvudpersonen räknar kalorier och tränar maniskt, annat att förtiga.

153. Tina Harnesk: Maskrosresor

 Att beskriva en novell som "mustig skröna" är något av en klyscha, och kanske är den här historien inte så mustig som skrönor ibland kan vara. Ramberättelsen här handlar om en flicka som växer upp med en frånvarande pappa, men ibland får besök av farbror Gideon som berättar om honom, och där är det ibland småmustigt. Det är absolut hörvärt, och jag tror att radionovell är helt rätt form för det här innehållet. En roman hade blivit påfrestande, och det är också något med ämnet som gör det extra lämpligt för lyssning.

152. Zhiwar Rashid: Och kulorna ska jag ta hand om tills vi ses igen

Huvudpersonen i den här novellen återbesöker sitt gamla hemland, som han flydde från för tjugofem år sedan, och träffar en gammal barndomsvän. Det är en historia som pendlar mellan dåtid och nutid, vilket kan vara en utmaning att följa med i när man lyssnar. Här fungerar det alldeles utmärkt. Någon gång skulle det vara intressant att undersöka hur författare gör för att det ska bli bra, för det är verkligen inte alla som lyckas. Vilket land det handlar om tror jag inte sägs uttryckligen, men författaren är från Kurdistan.

151. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Everton nästa

Extramaterialet i den här tredje volymen med serien om Åshöjdens BK koncentrerar sig på TV-serien från åttiotalet. Där finns till exempel en intervju med Johan Hedenberg som spelade Edward, samt en parodi från Svenska MAD, under titeln Åtlöjdens Bonnklubb.

Själva serierna handlar om hur klubben går upp i division 2 - på den tiden det var näst högsta divisionen. Där går det ganska bra med tanke på att de är nykomlingar, men tränaren Bagarn känner av åren och gör sin sista match, den hundrade för Åshöjden.

Under vintern är laget på träningsläger i Tunisien, och sedan får Edward ett anbud från Everton om att spela några månader där. Han tackar ja på villkor att Jorma (hans halv- eller foster- eller styvbror - det är mer än lovligt rörigt) också får följa med. Riktigt varför begriper jag inte, för de har inte mycket gemensamt. Edward tillbringar för mycket tid på barer och med diverse kvinnor, Jorma läser, tar körkort och skriver brev hem.

Hemma handlar det förutom om fotbollen om den fritidsby som Edward håller på att bygga upp, och där Jorma också börjar arbeta som någon sorts reklamansvarig. Det går bra, tycks det, men ekonomin är tydligen inte som den ska. Jag undrar om inte Edward är den sorten som aldrig har behövt ta ekonomiskt ansvar, för det framgår att han bara behöver gå till Blåbärskungen (sin far-, eller fosterfar - rörigt, som sagt) och be om mer pengar.

Nu är det en del kvar att ta sig igenom, lite tunnare än den här. Men när det är gedigna volymer på bortåt femhundra sidor är det inte att tänka på att läsa vid läggdags.

150. Sabinha Lagoun: Minnenas torn

Allt passar inte alla - till exempel passar inte den här novellen mig alls. Jag tror den kan beskrivas som surrealistisk (men några gatunamn tyder på att den utspelar sig i Malmö), och det är inte min bästa gren. Men det fina är att det kommer något nytt nästa dag.

149. Olle Lönnaeus: Rått-Kuno

Från den ena änden av landet till den andra kastas man när det är novellsäsong hos Radioföljetongen. Den här historien handlar om hur en man i medelåldern oväntat får syn på en gammal barndomsvän på TV - precis före På spåret, förresten, så det var ju perfekt att höra den en fredag. Sedan är det mest återblick på deras gemensamma tid som skolkamrater i Tomelilla på Österlen under några år. Här är inte miljön huvudsaken, men den tecknas på några sekunder så att man ser den framför sig i all sin sjaskighet. Intrigen är inte sämre den, och slutet ska upplevas, inte återberättas här.