9. Vilhelm Moberg: Min svenska historia. Från Engelbrekt till och med Dacke

Andra (och sista) delen av Vilhelm Mobergs svenska historia börjar som synes med en frihetshjälte och slutar med en annan. Däremellan kommer bland andra Karl Knutsson Bonde, Sturarna, Kristian II (Tyrann, om man så vill) och Gustav Vasa (även han tyrann, enligt Moberg). Det är påfallande att så mycket utrymme ägnas kungarna och kretsarna runt dem, med tanke på att han säger sig skriva folkets historia. Några kortare kapitel handlar om sådant som barkbröd, danskhat och byalag, och där blir det som mest intressant, tycker jag.

Nils Dacke från författarens hembygd ges rejält med utrymme i ett långt slutkapitel, där det också berättas om Smålands nation i Lund, som vid den här tiden hade inte bara tidningen Dacke-Kuriren och studenthemmet Dackegården utan även "en högtidlig Dacke-bal, där frack är föreskriven som klädsel". Det är, med tanke på hur utvecklingen varit sedan boken kom ut, oförutsett roligt.

I mitt exemplar låg också en understreckare/recension ur Svenska Dagbladet av professor Sten Carlsson, som är förhållandevis kritisk samt något gulnad:

8. Karin Brunk Holmqvist: Sirila gentlemän sökes

Eftersom jag återigen ville läsa något snällt och oförargligt blev det Karin Brunk-Holmqvist igen. Den här gången heter tanterna Alma och Margit och är inte systrar (som tanterna i den förra boken) utan grannar. De tvingas flytta från sina små hus eftersom det ska byggas en stugby med infart just där de bor. I väntan på att de får varsin pensionärslägenhet i Tomelilla får de bo på äldreboendet Solgläntan, vars föreståndare vänsterprasslar med kommunens oppositionsråd, som av egna skäl gärna ser att infarten till stugbyn förläggs någon annanstans. Titeln syftar på en kontaktannons som Alma och Margit sätter i in Ystads Allehanda - utan att riktigt veta vad "sirila" betyder, men det ser bra ut, tycker de.

Liksom hennes andra böcker är den här smårolig och småtrevlig. Om man läser hela hennes produktion tror jag det kan bli svårt att hålla isär berättelserna och tanterna, för det är i stor utsträckning samma ingredienser i lite andra proportioner och kombinationer, men det känns faktiskt inte som om det gör något (hittills, ska kanske tilläggas). Som underhållning för stunden uppfyller det gott och väl sitt syfte.

7. Anders Hellén: En ljugande malm

Bakom författarnamnet döljer sig prästen Carl Greek, och bara det är ju lovande. Handlingen utspelar sig i det fiktiva klostret Aquabella i Småland under en höstvecka 1452. Det börjar med att en ung släkting till abboten tillsammans med sin tjänare Helge kommer till klostret för att stanna en tid i utbildningssyfte. Redan första kvällen blir en av munkarna mördad och Helge får anledning att på egen hand fundera över vad han har sett och hört i anslutning till det. Annars är det abboten som sköter utredningen på ett för pusseldeckaren ganska klassiskt sätt; han frågar och samtalar utan att det kan kallas förhör, men får ändå reda på en hel del. Det är inte alldeles lätt att följa med i lokaliteterna, men då är det bra att det finns en karta:

Den döde munken visar sig förstås ha varit sådan att mer än en person i klostret eller omgivningarna har haft sin egen anledning att tysta honom. Som vanligt är det också något man som läsare förbiser eller missar betydelsen av i samband med att mordet beskrivs och återberättas. Själv förstod jag att det var något lurt med en annan sak än just den väsentliga, men det visade sig vara ett villospår för Helge och abboten, så det fick man inte vara nöjd med.

Det ligger förstås nära till hands att jämföra med Umberto Ecos I rosens namn, som faktiskt kom sju år senare, och Ellis Peters' deckare om broder Cadfael, som började komma ut fyra år senare. Jag tycker den här hävdar sig väl i konkurrensen, även om jag inte kan bedöma korrektheten i miljöskildringen eller andra historiska detaljer. Det är i alla fall spännande och annorlunda, inte minst formen för upplösningen. Men även den är egentligen helt logisk med tanke på gärningsmannen, miljön och tiden det utspelar sig i.

6. Loulou Forsell: Mord i pingst

Det här är Loulou Forsells tredje och sista deckare, den här gången med en annan huvudperson än i de två föregående. Nu berättas historien av en Mikael Reger som är konstnär och bor i Gamla stan i Stockholm. Nybliven nykterist (eller där i närheten) hamnar han mer eller mindre slumpmässigt i Saronförsamlingen, präglad av en karismatisk föreståndare, dennes familj, nuvarande och tidigare älskarinnor och ytterligare någon medverkande av typen portvakt (praktiskt placerad så ingen kan smita ut eller in vid mordets begående). Det känns lite Knutby redan på 50-talet, men miljön och personerna blir aldrig så skarpt tecknade som när det var den kvinnliga kriminalreportern Ann Wigert som berättade.

Mikael känner på sig att det är något oklart med det första dödsfallet, som ändå skulle kunna vara en olycka, och har praktiskt nog en exhustru som arbetar på kriminalpolisen som kontorist (eller liknande; hon stenograferar i alla fall). Tillsammans försöker de ta reda på vad som verkligen har hänt, och dessutom upprätthålla den relation skilda makar förutsätts ha. Det går så där, kan man säga.

Man känner igen Forsell mest i att Mikael har ett stort operaintresse, som delas av församlingens musikdirektör. Tillsammans med spårvagnsåkande i Stockholm och titelbortläggande placerar det berättelsen i en omisskännlig dåtid. Men det är minsann inte alla deckarförfattare vars samlade verk återutges i uniforma konstläderband efter ett drygt decennium:

5. Vilhelm Moberg: Min svenska historia. Från Oden till Engelbrekt

Vilhelm Moberg skrev i många genrer, men jag har inte läst särskilt mycket av honom, faktiskt. Eftersom den här har stått hos mig sedan 1999 tyckte jag det var dags nu, inte minst med tanke på temat (som går ut på att under 2014 läsa 100 böcker som jag redan hade vid årsskiftet men inte har läst).

Hans ambition är att skriva folkets historia och inte elitens, som han menar att det traditionellt har gjorts. Man är inte så originell om man, som jag, tycker att han inte riktigt lyckas. Ändå har han ett annat angreppssätt än många andra, och det handlar ibland till exempel om trälar, bönder och kvinnor på ett sätt som historia inte brukade göra. Jag tycker det var intressant och lättläst och kommer att ta itu med del två relativt snart.

4. Kristina Appelqvist: Den svarta löparen

Detta är Kristina Appelqvists första deckare om Emma Lundgren, just tillträdd rektor för Västgöta universitet i Skövde. Jag har inte läst väldigt mycket nutida småstadsdeckare med kvinnlig huvudperson, men uppfattar det här som en rätt typisk sådan. Skövde får lagom mycket plats för att folk med lokalkännedom ska trivas, och vi som inte har varit där känner oss ändå inte utanför. Universitetet är förstås i den här formen fiktivt, men jag undrar om det inte har en hel del likheter med Högskolan i Skövde. Mordoffret på omslaget är Emmas sekreterare Vera Nilsson, som under lång tjänstgöring på universitetet har hunnit skaffa sig en del fiender. Den svarta löparen i titeln är en medeltida schackpjäs som hittats vid de utgrävningar i Varnhem som universitetet varit involverat i. Runt dessa båda utgångspunkter tar sedan intrigkarusellen fart med en prorektor, två vicerektorer, några chefstjänstemän och ett par studenter.

För mig som arbetar i universitetsmiljö är det på sina ställen ganska roligt. Vid sidan av mordutredningen förekommer det förslag till ny kommunikationspolicy, ett par grävande lokaljournalister och annat som känns bekant. Men Emma själv känns inte alldeles trovärdig som ung och nyutsedd rektor, till synes utan tidigare ledarerfarenhet men förhållandevis våpig. Kanske det senare är ett drag som ska göra henne mänsklig och trovärdig, men tyvärr tror jag inte hon hade haft en chans att bli rektor i verkligheten. Då är personerna runt henne, inte minst prorektorn och de båda vicerektorerna (en för samverkan och en för utbildning) mer vältecknade. Praktiskt nog medverkar också en polis som ställer alla frågor en oinformerad läsare kan tänkas ha, såsom vad det är för skillnad på prorektor och vicerektor.

Som brukligt i genren har såväl huvudpersonen som medverkande poliser ett visst utrymme till privatliv, och man behöver inte vara väldigt skarpsynt för att gissa vad som ska hända mellan Emma och kommissarie Filip Alexandersson, praktiskt nog änkling i passande ålder. Eftersom det känns så förutsägbart blir jag inte riktigt fångad av vare sig Emmas sammanträffande med en gammal kärlek från utbytesstudier i Wien eller hennes och Filips ömsesidiga intresse för varandra. Boken är ändå lättläst och, skulle jag vilja säga, oförarglig. Det akademiska livet är nog, som författaren säger i en intervju, en tacksam miljö att förlägga en deckare i. Och miljön är det starka kortet här, när varken personer eller gåta är mer än lagom bra.

3. Joakim Bergman: Nobelpris till mördaren?

Bengt Söderbergh skrev två deckare under pseudonymen Joakim Bergman, varav jag läste den första för en dryg vecka sedan. Liksom i den är Joakim Bergman också här den fiktive berättaren, denna gång med bättre resultat, tycker jag. Handlingen utspelar sig på ön Ischia utanför Neapel, där lektor Bergman bor sedan många år. Såvitt jag kan förstå är hans hemby Campomoro fiktiv, men övriga omgivningar verkar kunna vara verklighetsanknutna.

I byns internationella koloni finns också två författare, huvudkandidaterna till årets nobelpris i litteratur, italienaren Luigi Rosso och amerikanen Robert Jefferson Hunt, kallad RJ. Det är oktober 1968 och nobeltider, före nätets och den intensiva pressbevakningens tid: "Beslutet blir visserligen inte offentliggjort förrän på torsdag men brukar alltid läcka ut i förväg." RJ har en ny bok på gång och försöker få lektor Bergman att hindra Svenska Akademien att ge honom priset, eftersom han tror att de avslöjanden han då kommer med inte ska tas på allvar. Han överväger också att per telegram tacka nej till priset, men avråds av Bergman, eftersom det kan uppfattas som lite pinsamt att tacka nej innan man har fått priset - särskilt om det skulle gå till den andre huvudkandidaten.

På tisdagskvällen befinner sig Bergman, Rosso, Hunt och lagom många ytterligare potentiella misstänkta på en privat fest i en villa vid den branta kusten. Där hör vittnen upprörda rop från terrassen, där bara Hunt och Rosso befinner sig, och ljudet av en bil som ger sig iväg. Terrassräcket är trasigt, båda författarna är försvunna, liksom följande morgon bådas manus till de nya böcker de arbetade på. Gåtan är alltså inte bara som vanligt vem som är mördare utan också vem som är offret. Det behöver kanske inte också sägas att allt förstås inte var vad det såg ut att vara (eller höras som).

På torsdagen utdelas också ett nobelpris i litteratur "för en lyrisk skapelse där den hermetiska skolans traditioner i förening med en fruktbar inbillningskraft kastar visionens återsken över vår egen tids problem". Bara det är ju roligt. Trevlig lokalfärg och en lite rönblomsk ironi gentemot pressen och kulturetablissemanget gör den här boken klart bättre än föregående års debut. Sedan blev det inte fler deckare av Joakim Bergman, tyvärr.

2. Ian Sansom: Fallet med de försvunna böckerna

Huvudpersonen, Israel Armstrong, har fått arbete som bibliotekarie i ett litet samhälle på Nordirland. När han kommer dit från London visar det sig att kommunen har stängt biblioteket och ersatt det med en bokbuss. Vad värre är, alla bibliotekets böcker är borta. Israel försöker så gott han kan ta reda på vad som har hänt och var böckerna finns.

Det här kunde ha varit bättre än det är, tycker jag. Jag förstår aldrig riktigt varför Israel har hamnat på det här arbetet från början (det framgår att han har en flickvän i London och att han har arbetat i en bokhandel på ett köpcentrum). Det är också minst sagt oklart varför han finner sig i den behandling han får utstå från lokalbefolkningen; den bostad som har ordnats åt honom är ett före detta hönshus, flera gånger kommer han i slagsmål och hans närmaste chef är en parodi på kommunbyråkrat. Förmodligen är det tänkt att vara roligt, men det fångar inte mig mer än på några få ställen.

1. Loulou Forsell: Döden går på Operan

Det här är Loulou Forsells första bok om kriminalreportern Ann Wigert, som jag läste en senare bok om för någon vecka sedan. Här är hon ännu inte förlovad med kollegan Joachim Hall och träffar för första gången kommissarie Rudolf Mark, kallad "Räven". Annars känner man igen sig, till och med till den grad att den formulering jag uppskattade med den andra boken återkommer här (eller om det då är tvärtom), men här är det en blick som fastnar som "en insekt på ett flugpapper".

Handlingen utspelar sig i kretsar där "sömnpulver" och "nervhem" är vanligt förekommande, liksom spotska leenden. När man vant sig vid det får man också försöka acceptera att polisen samarbetar med en av de misstänkta och att det tydligen är fritt fram för vem som helst att springa bakom scenen på Kungliga Operan. Ann har nämligen en gammal vän från sin tid på flickpension i Schweiz, Madeleine Agneau (vars efternamn kommenteras men liksom en hel del franska repliker inte översätts, eftersom en bildad läsare förutsätts kunna franska), som nu gästspelar som operasångerska. Efter premiären hittas hon död i sin loge. Så småningom blir liken fler, som sig bör. Stockholms inneställen frekventeras livligt. Konjak dricks i medicinskt syfte.

Med dessa reservationer tycker jag det här är en ganska rolig och fullt acceptabel deckare i sin genre. Ann är här något mera damsel in distress än i nästa bok, men det kan heller inte vara så lätt när man är den som hela tiden hittar döda vänner och bekanta omkring sig: "Med ett kvidande ägnade jag min uppmärksamhet åt en stor urna, som en vänlig försyn i form av någon inredningsarkitekt placerat inom bekvämt räckhåll för min lekamen." Bäst är de delar som beskriver Anns glidande in och ut ur mer eller mindre verklighetsförankrade drömmar, där ljud och andra intryck får betydelser som först verkar svårtolkade men sedan är alldeles självklara.