onsdag 30 november 2016
123. Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar
En feel good-bok som börjar med att en av huvudpersonerna dör borde ju inte fungera. Men det går ändå; de överlevande får ägna sig åt feelgoodande så gott det går, och det räcker ganska långt.
Sara från Sverige har brev- och bokväxlat med Amy, en äldre dam som bor i Broken Wheel i Iowa. Det är vad jag förstår en fiktiv småstad, men om man har sett lite reportage om den nyligen avslutade valrörelsen känner man igen den. Det är ett ställe där det mesta har lagts ner och ganska många flyttat (och nu röstar man på Trump i protest). När Sara kommer fram har Amy just begravts (och det är ingen spoiler att tala om, för det berättas på sidan 12). Sedan handlar det om hur Amys böcker bildar stommen i en bokhandel som Sara sköter (hon har branscherfarenhet från en nu nedlagd bokhandel i ett tråkigt köpcentrum och verkar ha ett lite osunt förhållande till böcker). Man ser på ett ganska tidigt stadium hur det ska gå, för naturligtvis är det ganska förutsägbart, men det hör på något sätt till genren. Ibland räcker det med en ganska snäll historia där slutet blir lyckligt för de allra flesta, även om det såg mörkt ut ett tag.
Man märker att det här är en bok skriven för bokälskare, om inte annat på att blurbarna kommer från bokbloggar och SVT:s Go'kväll. Gissningsvis hör den till den stora del av bokutgivningen som inte recenseras på De Riktiga Kultursidorna, men klarar sig ändå.
122. Bo Balderson: Statsrådets klipp
Denna tionde bok om det hämningslösa statsrådet som löser mordgåtor i sällskap av sin hjärtklene svåger, adjunkt Vilhelm Persson, utspelar sig sommaren 1985. Det framgår både av några episoder med valförberedelser (där statsrådet själv inte deltar, förstås) och av datum och veckodagar, om man som jag sätter sig och kontrollerar det. (Inför nästa bok, som är den sista i serien, ska jag också undersöka om mitt intryck stämmer, nämligen att det alltid är sommar eller åtminstone sommarhalvår i de här böckerna. En intressant parallell till Trenter i så fall.)
Den här versionen av statsrådets äventyr innehåller de vanliga deckaringredienserna: a) herrgård på landet, b) arvingar, denna gång syskonbarn, och c) amper hushållerska som vet mer än hon berättar. Det är nog svårt för normalläsaren att identifiera mördaren med den lilla hjälp man får, men när det hela avslöjas på slutet - ovanligt rafflande, för övrigt - är det hur logiskt som helst. På för genren vanligt sätt är det en ganska liten detalj som allt hänger på, och om man som jag minns från tidigare läsning vilken den var är det inte så svårt att också gissa vem mördaren är. Det är också något som är mycket baldersonskt, kan man säga utan att avslöja för mycket.
Det har gått ett tag sedan den här boken var ny. Det märks om inte annat på att en av huvudpersonerna "bebor och äger en fyrarummare på Strandvägen, en sån där som säljs för dryga miljonen". Nu är väl frågan hur långt från Strandvägen man måste resa för att hitta någon enda lägenhet till det priset, för att inte tala om en fyrarummare.
Även bildesignen har utvecklats; statsrådet och hans svåger följs av "en Volvo med kraftigt underbett", som väl skulle kunna vara en sådan här:
121. Gunnar Ericsson: Runda ord i Svitjod
Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den här serien med politiska årskrönikor i vikingadräkt har tyvärr inte åldrats väl. På omslaget syns detta års tydligen mest minnesvärda händelse, när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Om man som jag är för ung för att ha varit med om det har man i alla fall hört om det. Som av en händelse har det också alldeles nu under min läsning hamnat i SVT:s Öppet arkiv. (Det utspelade sig annandag jul 1966, och den här delen omfattar senare delen av 1966 och större delen av 1967, så boken kunde vara klar till julhandeln, tänker man sig.)
I slutet av 1966 avgick regeringens enda kvinnliga statsråd, Ulla Lindström, eftersom hon inte fick så stort anslag till u-hjälp (som det hette då) som hon önskade sig. Hon hade då varit statsråd i tolv år, hela tiden som ensam kvinna och med ett blandat ansvarsområde omfattande familje-, konsument- och biståndsfrågor, vilket väl ansågs passande för en kvinna. När regeringen ombildades hade dock statsministern kommit på att det kunde vara praktiskt med två kvinnor, och de blev Alva Myrdal och Camilla Odhnoff (som så småningom blev den första kvinnliga landshövdingen):
Här anses det så roligt med ett nytt kvinnligt statsråd att hon anges få hand om "sybehörs- och falukorvsfrågor". Det kanske var roligt 1967, men det har som sagt inte åldrats väl.
Nu blir det mycket genusperspektiv den här gången, men jag har också fastnat för en refererad episod från första kammaren, när ingen av de valda talmännen var på plats. Då fick en kvinnlig ledamot som var ålderspresident leda förhandlingarna i en kvart, tills en (manlig) talman hade lokaliserats. Det omtalas på ett lite roat och överslätande sätt, men kvinnan i fråga anses inte viktig nog att nämnas med namn - eller den vikingatida pseudonym som de medverkande får. Jag är ändå ganska säker på att det gäller Högerpartiets Ebon Andersson.
Nu har jag sex böcker kvar av de arton som serien omfattar. Kan det möjligen få lite fart nu när de gamla partiledarna börjar avgå? (På omslaget syns i mitten Sven Wedén, ny för året som efterträdare till Bertil Ohlin i Folkpartiet.)
onsdag 23 november 2016
120. Felicitas Hoppe: Förbrytare och förlorare
Den här samlingen av fem halvlånga (sådär 30 sidor per styck) noveller förstod jag mig inte alls på. Kanske en av nycklarna till det är omslagsflikens formulering: "Gång på gång tvingas läsaren ställa sig frågan: Vad har hänt? Eller kanske snarare, har det överhuvudtaget hänt något?" Ofta är svaret nej, eftersom huvudpersonerna är andra rangens upptäcktsresande och kolonisatörer som knegar på i Afrika etc utan att få så mycket uträttat som de själva tror och Tyskland hoppas. Den ende av de fem som jag hade någon förkunskap om var eventuellt John Hagenbeck, men det kan också vara så att jag bara kände till hans familj med djurparken ("som du varit hos i Hamburg, eller hur?").
Jag kunde i alla fall bocka av novellutmaningens nummer 13, en novell av en författare från Tyskland, och väljer "Safari", som handlar om Hagenbeck (även om han liknar Groucho Marx i rollen som Captain Spaulding):
måndag 21 november 2016
119. Elif Şafak: Bastarden från Istanbul
För knappt ett år sedan läste vi en annan bok av Elif Şafak i bokcirkeln, och jag mer eller mindre lovade då att återkomma till denna. Jag håller nog med om den då framförda åsikten att den här är bättre, så börja gärna här, ni som inte har läst något av henne.
Här handlar det om två unga kvinnor, en i Istanbul och en i USA, som kommer i beröring med varandra på ett sätt som inte ska avslöjas här. Den ena har turkiskt ursprung och den andra armeniskt, och på så sätt kommer berättelsen också att handla om den sedan länge infekterade relationen mellan turkar och armenier.
Båda har stora familjer med många mostrar (eller liknande), faktiskt till den grad att jag gärna hade sett ett släktträd (eller två). Det kunde kallas myllrande om det inte vore så klyschigt. Det är också nästan löjligt mycket mat och dofter; kapitlen heter saker som "Granatäppelkärnor", "Rosenvatten" och "Gula russin".
Trots allt detta blir det nästan aldrig övertydligt eller överdrivet. Jag tycker balansen mellan de båda nivåerna, den personliga och den nationella, är i stort sett lagom, och de befruktar varandra, som det brukar heta. Tack vare de båda huvudpersonerna blir det också alternativa synvinklar vad gäller dagens Turkiet - är det Europa eller Mellanöstern? Och så en och annan familjehemlighet, förstås.
Det här är också ett litet jubileum. Det är nämligen min femhundrade lästa bok sedan bloggen startade för snart fyra år sedan med en Kerstin Ekman.
tisdag 15 november 2016
118. Åsa Maria Kraft: 4 Påhitt
Det här var lite för svårt och finkulturellt för min smak. Kanske trodde jag att det skulle vara trevligt med en ganska tunn bok av en författare med lämplig anknytning till föregående bok. Tyvärr hade jag svårt att ta till mig de korta textstyckena som ibland nästan gränsar till lyrik. Det kan bero på fel förväntningar eller fel sammanhang.
Särskilt svårt hade jag med de ångande sexskildringar som dök upp här och var, ibland så att jag tyckte det blev jobbigt att läsa på bussen. Det innebär bland annat att novellutmaningens nummer 16, "en novell med en kroppsdel i titeln" inte blir avbockad här, för det finns gränser för vilka kroppsdelar jag vill berätta att jag läser om. Det blir ändå två punkter på listan:
9. En novell som utspelar sig i historisk tid: "Den som lever vidare är den lurade" (där Jeanne d'Arc figurerar, så den bör vara historisk)
18. En novell av en författare som också är poet: "Sprutande kaskader" (på tal om ångande skildringar, men det hade ju gått bra med vilken som helst)
117. Mattias Edvardsson: En nästan sann historia
Ingredienserna i denna en av höstens mer uppmärksammade böcker talade starkt för att jag skulle uppskatta den. Och de förväntningarna uppfylldes under läsningen, även om det inte är en av de läsupplevelserna som kommer att stanna i minnet och som jag kommer att återvända till, tror jag.
Zack är nydumpad av sin flickvän och nysparkad från sitt jobb på en av de stora kvällstidningarna i Stockholm. Han får alltså flytta hem till mamma i Veberöd, och tar tillfället som en ursäkt för att börja skriva en bok. Den ska heta Den oskyldige mördaren och handla om vad som hände när han på 90-talet gick en kurs i litterärt skapande vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Zack och några av hans kurskamrater sammanfördes då med den uppburne författaren Leo Stark av deras lärare, poeten Li Karpe. Leo Stark försvann sedan spårlöst, och en av Zacks kurskamrater blev dömd för mord, trots att det aldrig hittades någon kropp.
Det som skiljer den här boken från andra liknande historier är att den består både av kapitel i nutid och av kapitel ur Zacks bok, som beskriver vad som hände då (och de kommer i sin tur till genom att Zack i nutid söker upp några av dem som var med då). Det är skickligt gjort och hänger faktiskt ihop hela vägen, tror jag. Det blir efter ett tag också riktigt spännande, men det ska jag inte spoilra om.
Jag undrar förstås vem Leo Stark ska vara en parodi på, för han är lite för mycket Författare och Geni för att det ska gå att ta på fullt allvar. Det närmaste jag kommer är Ulf Lundell, fast utan musiken. Att jag över huvud taget börjar undra beror på författarens lek med verkligheten som tar sig uttryck i att "Gun-Marie Westman, polisens pressinformatör" och "rättsexpert och f. d. överåklagare Jan-Erik Askhem" nämns. Och när man får höra om "en androgyn rocksångare som precis lämnat en småländsk håla för att slå igenom för att slå stort i Malmö" går det inte riktigt att tänka sig att just Leo Stark är fullständigt fiktiv.
Li Karpe är möjligen mindre parodisk, men jag undrar om hon hade fått fortsätta som lärare med de metoder hon använder. Hennes motto verkar vara att det ska göra ont att skriva (för att inte tala om att få det skrivna bedömt). Själv tycker hon nog bara att hon är sunt krävande, men ibland verkar hon närmast psykopatisk. Frågan är om det är allvar eller en kärleksfull drift med genren när en av de medverkande visar sig ha en hel vägg full med tidningsurklipp om Li Karpe på bästa filmpsykopatvis.
I samma hus som hennes undervisning äger rum var jag själv student just de år det utspelar sig (om än inte i litterärt skapande eller på litteraturvetenskapliga institutionen). Det gör det väldigt roligt för mig att följa Zack och hans kurskamrater i spåren, för det finns gott om små angivelser av typen "den röda tegelbyggnaden Absalon som inhyste den litteraturvetenskapliga institutionen", "[l]unchrasterna satt vi av på Hemma hos greken", "antikvariatet på Stora Gråbrödersgatan" och "Fellini på Bangatan".
116. Christina Jonsson: Badgäster och bedragare
Den här lilla seriedeckaren hittade jag på bibliotekets avdelning för vuxenserier (nej, inte vuxenserier på det viset) när jag skulle hitta serieversionen av Frankenstein. Skam till sägandes hade jag aldrig varit där förr, men det ska det bli ändring på. Och inte bara för att man får så fin statistik över antal lästa böcker när man räknar in dem. (Det fick man inte göra när man skulle läsa tio böcker på sommarlovet, minns jag. Men nu är jag gammal nog att göra som jag vill med det.)
Det hela utspelar sig i Hjo sommaren 1914:
Jag kan inte riktigt bedöma autenticiteten, men det framstår i alla fall som trovärdigt vad gäller miljöer i stort och smått. Intrigen är inte den mest avancerade; det handlar om ett ett mystiskt dödsfall:
och ett antal mystiska stölder och är stundtals rätt förvirrat. I vanlig bokform tror jag det hade varit ganska mediokert, men här tycker jag att mediet gör sitt till för att det ska höja sig över den nivån.
torsdag 10 november 2016
115. Henrik Lange: Lektioner i mord
Henrik Lange var för mig känd för 80 romaner för dig som har bråttom, där han sammanfattar världslitteraturen på fyra serierutor vardera, vilken också verkar ha fått två uppföljare. Här driver han med det svenska deckarundret på ett elakt men vad jag kan bedöma initierat sätt. Det är en kommissarie som dricker lite för mycket, äter lite för dåligt och har lite för sporadisk kontakt med sin dotter. Genrens konventioner och klichéer är inplacerade i en mordhistoria, vars slut inte ska avslöjas, men korvkiosken är den här gången mer än bara det ställe där kommissarien får sin dåliga mage. Jag tyckte det här var roligt i all sin enkelhet.
114. Wolfgang Herrndorf: Tschick
Alltför sällan läser jag något tyskt, tänker jag varje gång jag faktiskt gör det. Den här har jag haft på läslistan ett tag; jag tror jag läste något om den när den kom förra året. Med tanke på att det börjar i Berlin och handlar om en roadtrip får man vad man önskar sig av östra Tyskland, inklusive ett brunkolsdagbrott.
Det hela berättas av Maik Klingenberg, 14 år och utan smeknamn, till skillnad från de andra i klassen. (Ett tag har han kallats Psycho.) Till klassen - på våren i åttan - kommer Tschick, som är ryss och egentligen heter Tschichatschow. (Den tyska translittereringen är något surrealistisk. Förmodligen heter han Чихачёв, med svensk translitterering Tjichatjov. Det hade kanske inte skadat om översättaren hade valt det.)
När sommarlovet börjar ger de båda pojkarna, efter diverse turer, sig iväg i en stulen bil och råkar ut för en del äventyr. Det är ganska roligt berättat, även om det förstås är sorgligt att de inte saknas av någon. Behållningen, förutom den väl beskrivna vänskapen mellan dem, är de olika mer eller mindre udda existenser som de träffar på.
Jag tror det kan bli en bra film av det här, och den har redan haft premiär i Tyskland.
onsdag 9 november 2016
113. Leif Zetterling & Björn Meidal: Nils Holgersson flyger igen!
Av en slump hittade jag det här vällästa seriealbumet på biblioteket och tänkte att det kunde vara en rolig pendang till läsningen av själva boken om Nils Holgersson. Här är det en sonson med samma namn som reser runt i Sverige, inte riktigt samma rutt, men han träffar både örnen Gorgo och korpen Bataki. Någon Mårten gåskarl finns däremot inte, utan han reser med jetgåsen Akka 2, svenska försvarets nyaste förvärv. Det gör att försvarsministern vid tillfället (1990) finns med på ett par hörn:
liksom en del andra kändisar. Förutom Rosenbom och Karl XI i Karlskrona träffar Nils mer samtida celebriteter som kungaparet på Öland, Ingmar Bergman på Fårö och Carl-Jan Granqvist i Grythyttan:
För mig är det mest det som är behållningen; själva historien är rätt tunn och lyfter (förlåt) aldrig riktigt.
112. Selma Lagerlöf: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
Den 9 november var en onsdag även 1898, och det är enligt uppgift det år som Nils Holgersson reste runt i Sverige med vildgässen. Sedan den 20 mars har jag haft projektet att läsa den här tegelstenen i realtid, och idag tog Nils farväl av gässen vid Skånes sydkust, efter att igår ha kommit hem till sina föräldrar och återförvandlats till människa. Det har varit ett ganska trivsamt sätt att ta sig an den här boken, för det är sällan mer än tio sidor om dagen, och det hinner man ju oftast med. Lite snedfördelat är det dock, eftersom han först på sidan 476 (av 596) kommer fram till sommarvistet i Lappland, och därefter ska hela Norrlands och Svealands inland samt Västkusten hinnas med. (Som jämförelse lämnar de Skåne på sidan 87, även om en del av utrymmet dessförinnan går åt också till att etablera förutsättningarna för berättelsen.)
Det finns så mycket skrivet om både Selma Lagerlöf och Nils Holgersson på andra håll att jag bara ska göra två korta reflektioner här. När jag började läsningen lade jag märke till en alldeles lysande skildring av den skånska våren, som det slumpade sig att jag fick läsa en av de första soliga dagarna i slutet av mars. Den måste vara skriven av någon som själv har upplevt de porlande dikena. Och när jag i somras läste om trakten av Kiruna var det tydligt att boken är drygt hundra år gammal, för det beskrivs som ett riktigt nybyggarsamhälle i ödemarken. Nu har det ju som bekant hänt en del där, till och med så mycket att staden ska flyttas.
Nästa chans att läsa den här boken med rätt datum på rätt veckodagar blir 2022. Vi får väl se om jag är sugen på en omläsning då.
111. Bo Balderson: Statsrådet och den utsträckta handen
Tvåpersonscirkeln fortsätter läsningen av Balderson, och den här gången får statsrådet sitta kvar efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1982 (vilket skildras i ett inledande kapitel; han gör helt enkelt minst skada så, konstateras det). För, tror jag, första gången går det också att säkert avgöra exakt vilket år det utspelar sig, eftersom en av huvudpersonerna berättar att hon har namnsdag 30 april, 13 augusti och 15 oktober, som alla infaller på lördagar. Det gjorde de 1983. Sedan uppmärksammade min medläsare att antingen Balderson eller namnsdagsbarnet tog fel när det gällde att dagarna nästa år skulle infalla på söndagar. Eftersom 1984 var ett skottår blev det i stället på måndagar.
Baldersons koncept, en klassisk deckargåta med ett begränsat antal misstänkta i en sluten miljö (där också statsrådet och hans svåger hamnar, mest av en slump), interfolierad med politiskt-satiriska anekdoter, är nu så utprovat att man känner igen sig väl. Gissningsvis var de trogna läsarna (och köparna) av böckerna nöjda med att få vad de bespetsade sig på. Här fick de dessutom ett verkligt originellt mordmotiv, i stället för att det som så ofta i genren gällde pengar eller svartsjuka (den rena galenskapen som motiv hade kanske inte gjort sin entré riktigt än).
Frågan är om författaren driver med sig själv i ett avsnitt där en medverkande bokförläggare klagar över en av sina författare, en "Bosse" som skriver deckare, "en om året, lika varandra som två nummer av Kalle Anka, fast utan deras stilistiska lyftning och djup i personteckningen". I varje fall det sista tycker jag i så fall var onödigt självkritiskt. Annars fastnade jag för att den lilla uppländska kyrkbyn där det mesta utspelar sig heter Vikbo, precis som Harry Fribergs kamrer i de tidigare Stieg Trenter-deckarna. Och vi bildade kan blinka tillbaka när Balderson beskriver en av de medverkande som "mycket mörk och med stora ögon".
söndag 6 november 2016
110. Therese Bohman: Aftonland
Helt utan att ha planerat det har jag nu läst en av årets Augustprisnominerade böcker i kategorin skönlitteratur. Med det gick det till så att jag för ett tag sedan läste ett par recensioner och ställde mig i den redan långa kön på stadsbiblioteket. Medan jag bidade min tid där kom nomineringarna och så blev man plötsligt högaktuell i sin läsning. (I skrivande stund står det 17 efter mig i kön, så det är fler som har upptäckt den.)
Att jag fastnade för den när jag läste recensionerna var egentligen inte beroende på något annat än att den utspelar sig i akademisk miljö, där jag jobbar till vardags. Huvudpersonen Karolina är professor i konstvetenskap och handleder en doktorand som heter Anton och är sådär härligt charmig (men också härligt slarvig). Det kunde bli en förutsägbar historia om ett olämpligt förhållande, men en anledning att det skiljer sig från det mesta andra i genren är förstås att professorn är kvinna och doktoranden man. Sedan handlar det faktiskt också en hel del om Karolinas övriga liv, där jag länge tycker att hon på ett ganska sorgligt sätt definierar sig utifrån sina relationer till män och ingenting annat.
För den som är verksam i branschen är det också här och var väldigt roligt, till exempel när Karolina ska hantera en äldre manlig professor med större ego än kompetens. Några av scenerna i institutionens korridorer och pentry är riktiga pärlor. Huvudberättelsen slingrar sig mellan dessa pärlor utan att varken sega till sig eller riktigt komma loss, och när det är sådär 40 sidor kvar undrar jag om det inte ska bli mer. Men då händer det något alldeles oförutsett (och inte att någon blir överkörd av en bil eller så), och slutet är ingenting annat än lysande. Karolina visar sig ha mer att komma med än någon - inklusive Anton - har räknat med.
lördag 5 november 2016
109. Gunnar Ericsson: Hell Svitjod, häll!
Efter några månaders paus har jag tagit nya tag med den här serien, som - som ni kanske minns - är satiriska årskrönikor om svensk politik, omplanterade i vikingamiljö, inte minst vad gäller namnen. Det här året är slutet av 1965 och större delen av 1966, då det var kommunalval och Tage Erlander i TV sade att det unga paret som vill ha en bostad får ställa sig i bostadskön. Det ledde till att de borgerliga partierna gick framåt och Socialdemokraterna bakåt, och chanserna till ett borgerligt maktövertagande i riksdagsvalet 1968 ansågs goda. Här mönstrar de borgerliga sina nya styrkor och Tage Slingerskank, som han kallas i det här sammanhanget sörjer de kämpar som gått till Valhall:
Humorn i det här är lite daterad, tycker jag nog. Roligast blir det när det inte direkt handlar om politik, utan om andra uppmärksammade nyheter. Det här året fastnade jag för den föga ihågkomne gigolon och skådespelaren Vincent Senise, här kallad Vincent Hanfnaske, och på sin tid uppmärksammad för sina uttalanden om hur han lurade rika kvinnor på pengar.
Bortglömd är väl också omslagsbildens sjätte partiledare, längst ner till vänster med gloria. Det är KDS-ledaren Birger Ekstedt som dricker vatten; övriga dricker sådant som anses passa med deras politiska inriktning.
108. Carl Jonas Love Almqvist: Drottningens juvelsmycke
För nu ett par månader sedan kom jag efter i årets tema, och det var den här bokens fel. Jag har sedan haft den liggande, och det har varit enormt motigt att komma igenom den. Förmodligen hade jag fel förväntningar, eftersom den avhandlar en fiktiv historia i anslutning till mordet på Gustav III.
Det är ju ett centralt verk i svensk litteraturhistoria, så kanske man borde ha haft instuderingsfrågor till hjälp. Berättartekniken med en blandning av vanliga romanavsnitt och dramatiska scener med repliker och scenanvisningar gör det lite ryckigt, och jag har tyvärr svårt både att hålla reda på vem som är vem (även förutom att Tintomara uppträder i flera roller) och att intressera mig för hur det ska gå. Men liksom veckans andra prestation är det en bok som det är intressant att ha läst, även om den inte var så intressant att läsa.
107. Jason Cobley: Frankenstein
I samband med läsningen av boken Frankenstein hos Kulturkollo tipsades om det här seriealbumet som jag blev nyfiken på. Det är en trogen återgivning av originalet, även när det kräver ganska mycket text till bilderna (och inte så mycket dialog i pratbubblor):
Det är som synes ett modernt bildspråk med lutande perspektiv, en blandning av stora och små rutor och en färgsättning som understryker det tragiska i berättelsen. Jag tyckte det var intressant läsning, och den som vill läsa Frankenstein kan faktiskt gärna börja här, tycker jag, med tanke på att själva boken känns så åldrad.
Förlaget Argasso verkar ha specialiserat sig på att göra serier av klassiker. Jag kan nog tänka mig att läsa mer därifrån.
106. Mary Shelley: Frankenstein or The Modern Prometheus
När Kulturkollo skulle ha den här klassikern som sin cirkelbok tyckte jag det fanns flera goda skäl att hänga på. Jag hade minnen från tonåren av att ha läst den, och den var gastkramande, kommer jag ihåg. Jag hade ett engelskt oläst exemplar stående. Och så var jag nyfiken på vad av allt man vet om Frankenstein och hans monster som faktiskt kommer från boken och vad som är senare påfund i filmer och annat.
Gastkramande är den inte, och jag är rätt förvånad över att jag kan ha tyckt det. Det går för det mesta alldeles för långsamt för min nutida smak, och det är bara några gånger som det eventuellt närmar sig att bli spännande. Tyvärr är de inte tillräckligt många och tillräckligt bra för att lyfta berättelsen, och man ser dem komma på långt håll - om det nu beror på allmän läsvana eller bakgrundskunskap om historien. Jag har förstås funderat på om det verkligen var den här jag läste, men jag vet inte vad det annars kan ha varit.
Helt över huvudet på mig då har troligen de stora diskussionsfrågorna passerat. Man kan reflektera över varför monstret blir så destruktivt, vad det är rätt att använda vetenskapen till, och inte minst om det är Frankenstein eller monstret som är mest ond.
Det är en del allmän frankensteiniana som inte finns med i boken, visar det sig. Frankenstein väcker inte sitt monster till liv med åska (vad vi får reda på), det utspelar sig inte på ett ensligt beläget slott, och han har ingen puckelryggig medhjälpare som förväxlar hjärnor så att monstret blir ondsint. Men det är månsken, galet stirrande och den arketypiske "galne vetenskapsmannen" i aktion.
I diskussionsgruppen luftade jag åsikten att det är en bok som inte är så intressant att läsa, men intressant att ha läst. Det innebär också att jag av allt att döma inte kommer att läsa om den under överskådlig framtid. Däremot är jag sugen på att se om en av mina favoritkomedier, Mel Brooks' Det våras för Frankenstein, som väl snarare parodierar den klassiska filmen med Boris Karloff än just boken. Här finns till exempel ingen Frau Blücher (gnägg!).