Experimentet i föregående bok med att låta Harry Friberg ha sällskap av en annan polis än Vesper Johnson befanns tydligen mindre lyckat, för här är de båda herrarna tillsammans igen. Vesper Johnson knäar och har extrahöga klackar, men stryker nog sin mustasch något mindre ofta än tidigare. Friberg har också hjälp i sina amatörutredningar av sin kamrer på fotofirman, Ture Vikbo, som förekommit lite i marginalen tidigare, men nu får större utrymme, inte minst för sitt fågelskådande. Annars är det sig likt - ett år har gått (det är nu 1950), man placeras i rätt årstid genom blommande körsbärsträd och syrener, och Harry Friberg kör fortfarande sin Hillman. Lite segt tycker jag att det blir när paret Friberg-Hillman förflyttar sig genom Stockholms innerstad, trots att det hade gått fortare att gå ibland, och det hade gett samma möjlighet att beskriva omgivningarna.
En annan tidsmarkör så god som någon är att det går att beställa telefonvakt av Televerket när man ska ut på spaning. Sedan kan man ringa telefonvakten från Anglais och fråga om någon har sökt en, och då frågar telefonvakten "Är det abonnenten själv som frågar?". Och svarar man ja på det så får man reda på om någon har velat ha tag i en.
Titeln anspelar på giljotinens smeknamn "lilla Louise", men det finns praktiskt nog också en misstänkt med samma namn. Vad gäller intrigen tycker jag Trenter den här gången har tagit ett steg tillbaka vad gäller trovärdigheten. Jag tvivlar på att någon skulle göra sig allt detta besvär för det motiv som det gäller. Liksom tidigare reagerar jag på hur osedvanligt gott minne för ansikten och tider många expediter och rockvaktmästare har. Och vilket myller av villospår det är. Hälften kunde vara nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar