tisdag 15 november 2016

117. Mattias Edvardsson: En nästan sann historia


Ingredienserna i denna en av höstens mer uppmärksammade böcker talade starkt för att jag skulle uppskatta den. Och de förväntningarna uppfylldes under läsningen, även om det inte är en av de läsupplevelserna som kommer att stanna i minnet och som jag kommer att återvända till, tror jag.

Zack är nydumpad av sin flickvän och nysparkad från sitt jobb på en av de stora kvällstidningarna i Stockholm. Han får alltså flytta hem till mamma i Veberöd, och tar tillfället som en ursäkt för att börja skriva en bok. Den ska heta Den oskyldige mördaren och handla om vad som hände när han på 90-talet gick en kurs i litterärt skapande vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Zack och några av hans kurskamrater sammanfördes då med den uppburne författaren Leo Stark av deras lärare, poeten Li Karpe. Leo Stark försvann sedan spårlöst, och en av Zacks kurskamrater blev dömd för mord, trots att det aldrig hittades någon kropp.

Det som skiljer den här boken från andra liknande historier är att den består både av kapitel i nutid och av kapitel ur Zacks bok, som beskriver vad som hände då (och de kommer i sin tur till genom att Zack i nutid söker upp några av dem som var med då). Det är skickligt gjort och hänger faktiskt ihop hela vägen, tror jag. Det blir efter ett tag också riktigt spännande, men det ska jag inte spoilra om.

Jag undrar förstås vem Leo Stark ska vara en parodi på, för han är lite för mycket Författare och Geni för att det ska gå att ta på fullt allvar. Det närmaste jag kommer är Ulf Lundell, fast utan musiken. Att jag över huvud taget börjar undra beror på författarens lek med verkligheten som tar sig uttryck i att "Gun-Marie Westman, polisens pressinformatör" och "rättsexpert och f. d. överåklagare Jan-Erik Askhem" nämns. Och när man får höra om "en androgyn rocksångare som precis lämnat en småländsk håla för att slå igenom för att slå stort i Malmö" går det inte riktigt att tänka sig att just Leo Stark är fullständigt fiktiv.

Li Karpe är möjligen mindre parodisk, men jag undrar om hon hade fått fortsätta som lärare med de metoder hon använder. Hennes motto verkar vara att det ska göra ont att skriva (för att inte tala om att få det skrivna bedömt). Själv tycker hon nog bara att hon är sunt krävande, men ibland verkar hon närmast psykopatisk. Frågan är om det är allvar eller en kärleksfull drift med genren när en av de medverkande visar sig ha en hel vägg full med tidningsurklipp om Li Karpe på bästa filmpsykopatvis.

I samma hus som hennes undervisning äger rum var jag själv student just de år det utspelar sig (om än inte i litterärt skapande eller på litteraturvetenskapliga institutionen). Det gör det väldigt roligt för mig att följa Zack och hans kurskamrater i spåren, för det finns gott om små angivelser av typen "den röda tegelbyggnaden Absalon som inhyste den litteraturvetenskapliga institutionen", "[l]unchrasterna satt vi av på Hemma hos greken", "antikvariatet på Stora Gråbrödersgatan" och "Fellini på Bangatan".

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar