71. Alex Schulman: Glöm mig

Det är att ta i att säga att Alex Schulman var, som Gösta Ekman har beskrivit sig själv, "kändis redan som spermie". Men jag minns att familjen Schulman förekom i veckotidningsreportage på 80-talet, och att åldersskillnaden mellan föräldrarna alltid stod i fokus. Alex och hans bröder växte alltså upp med en åldrande pappa, och det har han skrivit om i Skynda att älska. Där stod Lisette Schulman i skuggan, men i den här boken är hon huvudperson.

Upplägget innebär att det delvis är en parallell till den förra boken, på några ställen till och med samma scener, men nu ur annat perspektiv. Det blir tydligt att det inte var Allan Schulman som dominerade familjen så totalt som man fick intryck av i boken om honom. Snarare är det Lisette som lindar alla runt sitt finger på ett obehagligt sätt. Hennes alkoholmissbruk, som har varit det mest uppmärksammade ur den här boken, är nog bara en del av det.

Jag konstaterar igen att Alex Schulman verkligen kan skriva (och läsa, för övrigt).

70. Alex Schulman: Skynda att älska

Hittills har jag avstått från att läsa Alex Schulmans böcker, eftersom hans offentliga persona har gjort mig avogt inställd. Men i höstas kom han med en bok om sin morfar Sven Stolpe, mormodern och Olof Lagercrantz, Bränn alla mina brev - vilket de alltså inte gjorde, för då hade det inte blivit någon bok. Den är jag nyfiken på, men eftersom det inte är den första där han skriver om familjemedlemmar tänkte jag börja från början för att om möjligt få en helhetsbild. Nu har den här boken hunnit bli tio år gammal, och hans mamma är mest en bakgrundsfigur här, inte frånvarande men heller inte särskilt delaktig, men hon skildras ju utförligt i den minst lika uppmärksammade Glöm mig.

Här är det pappan Allan Schulman som står i centrum. Han dominerar boken på ett sätt som han kanske i själva verket inte gjorde i familjelivet; det är nog snarare ett val av perspektiv som alltså kompletteras av senare böcker. Det ska också sägas att det här inte är den stora auktoriserade biografin om Allan Schulman, för mer än halva hans liv avhandlas ganska summariskt. Han närmade sig sextio när han träffade Lisette Stolpe, gifte sig med henne och fick tre söner, varav Alex är nummer två. Hans familjeliv dessförinnan - en fru, fyra barn - nämns nätt och jämnt, och hans långa karriär inom radio och TV fram till dess är mest en bakgrund. Men återigen är det ett perspektiv som är valt.

Här handlar det egentligen mer om relationen mellan Alex och hans pappa, om episoder som varit viktiga och om miljöer som betytt mycket för dem. Inte minst torpet i Värmland och Alex' återvändande dit beskrivs med en imponerande blick för detaljer. På något sätt är det här - liksom kommande böcker, föreställer jag mig - en offentlig terapi, och det skulle kunna bli ganska outhärdligt. Men han kan faktiskt skriva, och han gör det alldeles lagom långt, vilket är alltför ovanligt. Det gör att han kommer undan också med sentimentala avsnitt, där man kan undra om det var nödvändigt att berätta att han och hans bror kom direkt från krogen och var fulla vid sin pappas dödsbädd.

69. Swen Wernström: Stein, den obesegrade

Av oklar anledning stavar Sven Wernström förnamnet med w på den här (för)historiska ungdomsromanen, men det är han, kan man vara säker på. Om inte annat framgår det när det handlar om trälar en bit in i historien.

Det gick våldsamt till på den här tiden. Redan på första sidan smäller det till:

och sedan är fortsättningen i stort sett en berättelse om hur Stein ska ta hämnd. Tyvärr blir det inte riktigt spännande.

Jag tycker det är mycket här som påminner om Trägudars land, som ändå utspelar sig betydligt senare. Stein är samma obändiga typ som Holme, och det både blotas och vandras. Hur korrekt skildrad tiden är undandrar sig min bedömning, men låt mig gissa att stenåldersmänniskorna inte var så välfönade som på omslaget ovan.

68. Sara Paborn: Blybröllop

Redan från början får man reda på att huvudpersonen Irene kommer att ta livet av sin man Horst, så det är ingen spoiler att berätta det här. Hon gör det för att hon tycker att han förtjänar det och för att hon har hittat en låda med blytyngder som med några enkla husmorsknep kan förvandlas till sötningsmedel. Det spännande är alltså inte hur det ska gå, och inte heller om hon ska klara sig undan, utan snarast hur hon för sig själv motiverar det hon gör.

Jag blir inte riktigt klok på den här boken. Den har drag av feelgood, men handlar alltså om giftmord, och jag kan inte riktigt förlika mig med premissen att Horst förtjänar sitt öde. Om Irene tycker så illa om honom - och det finns absolut anledningar att göra det - så finns ju skilsmässa som en lösning. Hon är bibliotekarie och verkar tycka om sitt yrke - när biblioteket inte ska moderniseras med karaokehörna - så hon borde kunna försörja sig själv. Och så förstår jag inte hur hon har kunnat låta det gå så många år med en man som är både tråkig och otrevlig innan hon bestämmer sig för att göra något åt det. Men med alla de reservationerna är det ändå något som gör att man vill fortsätta.

67. Maria Lang: Farliga drömmar

När jag inledde det här projektet med att läsa Maria Lang i kronologisk ordning citerade jag ur minnet att någon hade beskrivit hennes produktion så här: De tio första är läsvärda, de tio nästa är läsbara, och så skrev hon drygt tjugo till. Eftersom det här är nummer tio finns det alltså risk att nivån sjunker nu, men den här är verkligen mycket bra - en av hennes allra bästa, skulle jag vilja säga.

Det handlar om familjen Hallman:

eller strängt taget allra mest om Andreas Hallman, författare, nobelpristagare, hedersdoktor och synnerligen folkskygg. Han har en del gemensamt - dock inte folkskyggheten - med Fredrik Malmer i Rosor, kyssar och döden och med Adéle Renman i Mörkögda augustinatt, som båda på liknande sätt dompterar sin familj genom att vara den som har pengarna. Det är i beskrivningen av den slutna familjekretsen som den här boken når sina bästa passager, men själva deckargåtan är minsann inte heller dålig.

Hallmans dotter Ylva, som normalt är hans sekreterare, har brutit armen, och därför skickar förlaget Malin Skog som ersättare, för att inte den utlovade boken ska bli försenad, utan komma ut lagom till jul. Hon fyller delvis samma funktion som Puck Bure i de tidigaste böckerna, även om hon inte är berättare, och det är ingen tillfällighet att Puck har skrivits in i den funktionen i den film som kom 2013, samtidigt som Malin har skrivits ut. (I boken förekommer Puck bara i en kort sekvens där vi får reda på att Christer Wijk har konsulterat henne vad gäller litteraturvetenskapliga spörsmål.)

Familjen Hallman bor på godset Hall:

där man särskilt ska lägga märke till de höga murarna som håller ovälkomna besökare ute - och familjen inne, frestas man tillägga. Inomhus finns det en motsvarighet till muren i den genomgående vägg som avdelar geniets svit från resten av familjens utrymmen:

Där uppe finns det något liknande, i det att vissa familjemedlemmar får egna lägenheter inom husets väggar:

Det är kanske inte lika nödvändigt som vissa gånger tidigare att ha tillgång till de här skisserna, men nog underlättar det ibland när man ska hålla reda på dörrar och trappor.

Hall ligger i Västmanland, och närmaste samhälle är Kila, annexförsamlingen till Västlinge, där Pucks farbror Tord Ekstedt var kyrkoherde för fyra böcker sedan. En av karaktärerna därifrån gör ett kort gästspel i den här boken, till mitt och gissningsvis många andras nöje. Jag tror dessutom att författaren själv har haft mycket roligt med att skriva den sida i nionde kapitlet som det gäller.

I tid har vi hunnit till oktober 1958, vilket vad gäller månaden ger sig mycket tydligt redan på första sidan, men kräver lite mer efterforskning vad gäller året. Det blir tydligt - om man förutsätter att boken inte utspelar sig i sin egen framtid - när sällskapet talar om att filmen Damen i svart har haft premiär. Det betyder också att det yngre paret Hallman har TV i sin våning på övre plan, vilket ses som en symbol för den yttersta lyx man kan tänka sig, och så var det nog det här året och kanske ett eller två år till.

En viktig roll i handlingen spelar en uppsättning glasskålar i olika färger, där varje familjemedlem har sin egen enligt en mångårig tradition. De beskrivs som "nån sorts gigantiska vinglas" och är sju stycken. I filmen används något som nog är mer lämpligt för för- eller efterrättsportioner och som jag tror kallas coupeglas. För min del var det en höjdpunkt i hela filmserien, eftersom jag råkar ha sex ärvda sådana (ber om ursäkt för den dåliga bilden i lysrörsljus) av precis den sort som filmens rekvisitör hade hittat:

Trots bildkvaliteten framgår det hur dominerande Andreas Hallmans rubinröda glas är. De är inte framme så ofta hos mig, men det borde de egentligen vara. Nätet verkar tillskriva dem Ekenäs glasbruk.

66. Lee Child: The Fourth Man

Lee Child och Jack Reacher får en chans till efter det första försöket, och kanske landar den här lite bättre hos mig, om det nu beror på att jag är mer inne i sammanhanget eller på något annat. Av bilden framgår att det utspelar sig i Sydney, men i början handlar det om New York, och det är bra, för då kan jag använda den här för novellutmaningens nummer 25, "en novell som utspelar sig i New York". Men frågan är om det nu blir fler chanser, för jag har svårt för det hårdkokta, tvingas jag konstatera igen.

65. Lee Child: The Christmas Scorpion

Lee Childs serie om Jack Reacher är, om jag har förstått det rätt, uppe i tjugotre böcker, noveller oräknade. Det är lite för många för att jag ska vilja samla mig till att börja, så jag nosade runt och hittade denna separat publicerade julnovell. Det första jag inser och blir överraskad av är att jag är ovan vid amerikansk engelska i ljudboksformat, men det går förstås att komma över. Själva berättelsen är julig och snöig trots att den utspelar sig i södra Kalifornien, men knappt har den kommit igång förrän den är slut, känns det som. Och så tror jag att det hade varit bättre om man hade känt Reacher tidigare, utan att riktigt kunna peka på vad det är som ger det intrycket.

64. Lotte Möller: Bin och människor

Det här är ingen handbok i biodling, utan just vad undertiteln anger, en bok om relationen mellan bin och människor genom tiderna. För mig som är uppvuxen med bin i familjen är det förstås intressant att få de brottstycken jag var bekant med sedan tidigare satta i sammanhang och hopknutna med en hel del som jag inte hade en aning om. Sedan ligger det i det kåserande framställningssättet att det inte blir en fullständig historik över ämnet, utan ett urval intressanta nedslag, men det är bra nog.

63. Maria Lang: Kung Liljekonvalje av dungen

Efter föregående års av Karlfeldt inspirerade sensommartitel är det i år dags för en av Gustaf Fröding inspirerad försommartitel av Maria Lang. Det framgår när det börjar att det är en fredag i juni, men närmare än så placeras historien inte i tid förrän vi får reda på att Christer Wijks guddotter - "Pyret" Bure - är ett år gammal, och då bör det utspela sig 1957, samma år som boken kom ut. Det är inte mycket mer som sägs om om familjen Bure, bara att Christer längtar efter Puck, oklart om på grund av hennes talanger som bisittare vid förhör eller av andra skäl. Det här är alltså första Lang-boken där Puck inte är jag-berättare, en milstolpe så god som någon. Därför är hon heller inte med i personförteckningen:

även om hon och Einar har skrivits in i den film som kom för några år sedan. (En äldre filmatisering är en betydligt bättre version, i varje fall om man tänker på tiden som har gått sedan den gjordes. Inte minst är Stig Järrel, Hjördis Petterson, Sif Ruud och Per Oscarsson minnesvärda medverkande.)

Utgångspunkten är att en ung dam i småstaden Skogas översta samhällsskikt försvinner dagen före sitt bröllop. Det är en av Langs bästa inledningar, när hon går in i blomsterhandeln för att inspektera sin brudbukett och inte kommer ut igen. När hennes väninna, som har väntat utanför, går in för att se var hon blir av säger innehavarinnan att den blivande bruden överhuvudtaget inte har varit där. Nu litar ju inte Lang till övernaturliga lösningar, så man kan gissa att det finns någon naturlig förklaring till det som har hänt, men det är länge oförklarligt.

Om man har svårt att följa med i lokaliteterna får man som vanligt hjälp av Langs svåger, som stod för kartskisserna i de här tidiga böckerna:

Till höger om blomsterhandeln finns en port, som man kan hitta på Google Maps:

och på hörnet mot kyrkan finns fortfarande Sandbergs bosättningsaffär, som nämns i texten, även om hörnet inte är avfasat som på skissen i boken:

I den dåvarande frisersalongen på tvärgatan verkar det förresten numera vara blomsterhandel, eventuellt också fastighetsmäklare:

För att hitta i övriga kvarter får man en kartskiss till:

och precis i vänsterkanten, mitt emot blomsterhandeln, skymtar stadshotellet, där jag faktiskt har bott för ett drygt decennium sedan - fast det var förstås i verklighetens Nora och inte i fiktionens Skoga. En av attraktionerna där är att man kan gå stadsvandringar i Maria Langs fotspår, åtminstone då dessutom på sen kvällstid med tysta skådespelare som framförde scener ur böckerna medan en av guiderna läste högt. En av scenerna ska jag återkomma till om ett par månader, men jag minns som synnerligen suggestiv den scen när "Christer Wijk" hittar "Anneli Hammar" död i strandkanten med en bukett liljekonvaljer i sina knäppta händer. Vi som hade läst boken såg det komma, men det var bra ändå.

Bland milstolparna kan också nämnas att Christers mor, Helena Wijk, bosatt i det vänstra av de tre stora husen vid sjön, för första gången medverkar på allvar. Det är inte sista gången, vill jag minnas. Bland gamla bekanta Skogabor märks systrarna Petrén från Inte flera mord, Daniel Severin från Rosor, kyssar och döden, polisen Leo Berggren (passim) och landsfogde Anders Löving (dito) med sin råsidenskjorta. (Många tycker att Langs återkommande attribut till sina återkommande medverkande är charmiga. Jag tycker att de ofta är gränsfall mellan charm och manér, som när Christer Wijk tittar i taket och dricker nattsvart kaffe.)

Mitt exemplar är som synes ganska medfaret, och det har kommit in i mina hyllor för så länge sedan att jag inte har någon notering om var och hur det är köpt. Men jag gissar på ett postorderantikvariat, eftersom den tidigare ägaren fanns i en helt annan landsända:

Numera finns det fina släktforskningsresurser att använda om man är nyfiken på vem Gerda Widblom var. Redan 1950 fanns hon på adressen i fråga:



liksom 1960, då det också anges en titel:

Med ålderns rätt är hon "fd" 1975:

men det finns också andra spår på nätet, om man är nyfiken på vad det var för buss hon ägde. Hennes dödsår kan stämma med att boken har hamnat hos mig något eller några år därefter:

62. Jacob Svensson: Förbannat

Lagom för en pendlingsresa är den här novellen om Anders, en man i övre medelåldern som inte får äta sin frukost i fred på stamfiket. Eller får och får, det är strängt taget han själv som låter sig störas. Storytels taggar ledde mina förväntningar i en annan riktning än den här vardagssorgliga berättelsen visade sig ta, men jag tror jag hade uppskattat den mer om jag inte hade väntat på humor.

61. Peo Bengtsson: Min bästa väns fru

Något tips fick mig att lyssna på den här relationsromanen, trots att jag inte ofta väljer den genren. Men det kanske är onödig skepsis, för det visade sig vara en ganska spännande historia som man verkligen vill höra slutet på.

Berättaren Svante, hans fru Cecilia och deras två små döttrar åker och hälsar på Svantes bäste vän sedan många år, Henning, och hans fru Karen i deras hyrda sommarstuga på Österlen, kallad hipstertorpet. Det gör de varje sommar och programmet är lagt - Kiviks marknad, badutflykter, löprundor och grillkvällar. Men redan första kvällen frågar Henning och Karen om inte Svante skulle kunna tänka sig att hjälpa dem med ett problem, nämligen att bli spermadonator så att de kan få barn. Frågan - och svaret - påverkar alla relationerna kors och tvärs i kvartetten, både inom och mellan de båda paren. Och så kan de förstås inte prata om detta så barnen hör.

Det är mycket som är bra med den här berättelsen, inte minst den österlenska sommarmiljön med rapsfält, en folkilsken grannbonde och överfulla stränder. Men allra roligast är nästan inslagen från Svantes jobb som frågespaltsredaktör under signaturen "Trubbeldoktorn". Själv odlar han bilden av att han egentligen är författare, och det är inte den enda livslögnen som förekommer på hipstertorpet.

60. Cecilie Östby: Tevisdom för vilsna själar

Cecilie Östby var en av de medverkande i novellsamlingsserien Synd, som jag lyssnade klart på i höstas. På grund av det fick jag den här novellsamlingen direkt från författaren, och den överlappar delvis med innehållet där, men här ingår tolv noveller, som inte alla handlar om dödssynder.

Titelnovellen handlar om en kvinna som tar fram korta visdomsord som trycks på tepåsarnas lilla pappersbit (se bilden) med så småningom ganska förödande följder. Den novell jag tyckte bäst om när jag lyssnade på den förra samlingen, om en kvinna som stalkar Jessika Gedin, är med här också. Ofta är det smått obehagliga, smått absurda sammanhang som skildras, och nu när jag är klar tror jag att det är det som har gjort att jag har velat läsa historierna utspritt. De fungerar inte alls för mig att sträckläsa, men så är det ju med novellsamlingar ibland, och det ska inte förväxlas med att man inte kommer vidare i en roman.

För novellutmaningen hittar jag en som passar in på nummer 15, "en novell vars titel börjar och slutar på samma bokstav", nämligen "En riktig författare".

59. Per Anders Fogelström: Avlägset mål

Sist i Novellix' kvartett Svenska klassiker III - i alla fall i den ordning jag nu råkade läsa dem - kom den här novellen om två systrar av Per Anders Fogelström. Jag förknippar honom med romaner som utspelar sig i Stockholm, men den här fjortonsidiga historien verkar höra hemma i ett bergigt utland. Där växer i alla fall cedrar. Titeln kan man tolka både konkret och symboliskt, både inom och utom novellens tidsram. Jag undrar om inte det här skulle kunna bli en svensklärarfavorit att använda i analysuppgifter.

För novellutmaningen passar den in på nummer 32, "en novell som utspelar sig någonstans högt upp", nämligen på en vandring i bergen.

58. Sonja Åkesson: Historia

Som av en händelse var Sonja Åkessons dikt "Äktenskapsfrågan" Dagens dikt i förrgår. Den är väl hennes mest kända verk, och jag förknippar henne inte i första hand med noveller, utan just den sortens dikter, som har kallats nyenkla. Den här novellen har lite samma stil och tema, utan att för den skull sträcka sig till att den berättande huvudpersonen anser sig vara slav, som i "Äktenskapsfrågan". Men hon är på samma sätt fången i ett vardagsliv som rymmer mycken frustration och få utvägar.

57. Ivar Lo-Johansson: Den nya skolan

Ivar Lo-Johansson har jag aldrig riktigt känt mig lockad att läsa; jag förknippar honom lite för mycket med eländesskildringar ur svenskt statarliv. Den här novellen handlar om ett möte i lantarbetarnas fackförening, som har fått låna skolan i byn, och det är säkert en mycket realistisk skildring av hur det kunde gå till. I all korthet ryms det många lager av motsättningar i den här berättelsen.

56. Vilhelm Moberg: Raskens efterleverska

Novellix' senaste paket, som landade i brevlådan för ett par veckor sedan, innehåller fyra noveller på temat "Svenska klassiker". Det är fyra verkligt centrala svenska 1900-talsförfattare, men intressant nog är det ingen av de fyra som jag i första hand tänker på som novellist. Vilhelm Moberg, som är aktuell här, är väl mest ihågkommen för sina romaner, även om han också skrev dramatik.

Det här är en epilog till hans debutroman Raskens, som jag faktiskt inte har läst. Men det gör inte så mycket, om man kan historien från TV-serien med Sven Wollter som korpral Rask. När den här novellen utspelar sig har han varit död i trettio år, och hans tåliga hustru Ida har hunnit bli så gammal att hon inte kan ta hand om sig själv längre. Även om en del av samhällets sociala funktioner har utvecklats och bytt namn känner man igen situationen, och Moberg berättar enkelt och effektivt sin historia på sjutton små sidor. Vilket år som helst ska jag läsa hela romanen, tänker jag mig.

För novellutmaningen använder jag den till nummer 17, "en novell där någon är rädd".

55. Tove Jansson: Trollkarlens hatt

Här blev det betydligt trevligare stämning än i föregående bok, även om det ibland är lite melankoliskt. Men det är åtminstone inte jordens undergång som hotar, utan bara hösten, och då kan man - som Snusmumriken - vandra söderut, eller - som Mumintrollen - gå i ide. Innan dess är de ute på lite äventyr utan att hamna i livsfara. Inte ens när Mårran dyker upp är det riktigt obehagligt, vilket jag annars hade väntat.

Det här är faktiskt ett trivsamt sätt att ta sig igenom de här böckerna, som jag alltså inte har läst tidigare med något undantag. Det artar sig till att jag fortsätter.

54. Dennis Gustafsson: Fädernas synder

Det här är album nummer 7 om Viktor Kasparsson, detektiven från Hälsingborg (som det stavas här, eftersom det utspelar sig på den tiden), men ändå det åttonde. Det första är nämligen nummer 0 av något oklar anledning. Här knyts trådar ihop sedan tidigare delar på ett sådant sätt att jag undrar om det är en planerad avslutning av det hela.

Det är på samma sätt som tidigare en korsning av deckare och skräck med övernaturliga inslag, möjligen den här gången mer av det senare. Det tidstypiska, som annars har varit ett kännetecken, är mer i bakgrunden, men den som gillar sådant får i alla fall en liten tur med zeppelinare.

Tecknarstilen är snarast mer blandad än tidigare, och beroende på historiens krav är det både detaljbilder och översiktsbilder, och fokus på dialog och annat:

Man skulle nog ha haft de tidigare delarna i lite färskare minne än jag hade, men de här albumen har ändå något alldeles eget, som jag har fastnat för.

53. Martin Widmark: Talmannens hämnd

För en vuxen läsare är den här thrillern kanske inte så spännande, men målgruppen kan säkert ryckas med av biljakter och annat. Det är dessutom en oväntat lärorik introduktion till det politiska systemet, som även en del av frågeställarna i SVT:s interaktiva inslag under höstens talmansrundor hade kunnat ha nytta av.

Behållningen för mig är snarare att boken innehåller en ganska vass och mycket rolig satir, som sparkar åt de flesta håll. Utgångspunkten är att det för rätt länge sedan har utnämnts en Barnens talman, som ska föra barnens talan i politiken, men posten har blivit bortglömd och marginaliserad när syftet - att få gå med i EU! - är uppnått.

På försättsbladet finns en del av de medverkande presenterade:

och i texten finns inslag av frågor till Barnens talman:

där Barnens talman tar chansen att läcka information som de riktiga politikerna skulle föredra att hålla hemlig. Så kan man förstås inte ha det, och så jagas Barnens talman både av politikerna och av en grävande journalist.

52. J.K. Rowling: Harry Potter and the Goblet of Fire

I de tre tidigare böckerna om Harry Potter har jag ofta imponerats av författarens förmåga att skapa minnesvärda biroller - senast här. Det myllrar vidare i den här delen, där persongalleriet utökas ytterligare, och ändå är man aldrig en sekund tveksam om vem det är som pratar när Stephen Fry läser. Roligast den här gången är skandaljournalisten Rita Skeeter, som väl inte är ett nidporträtt av någon särskild person, men ändå är essensen av den engelska kvällspressen.

Om handlingen är det så mycket skrivet på annat håll att jag inte känner att jag har mycket att tillföra. Kanske hade den vunnit på att koncentreras lite; det finns avsnitt där det känns som om en redaktör hade kunnat göra en insats. Men den detaljerade framställningen är förstås också något av det som definierar den här bokserien.

51. Stefan Grudin och Anders Klintevall: På Håret räddar Rörelsens repliker

Frågan är hur den här så kallade humorn har kommit in i mina hyllor. Det är två av medlemmarna i den gamla radiosatirgruppen På Håret som förser foton - den här gången bara av socialdemokrater - med pratbubblor. De börjar ganska långt bakåt:

men den som får mest utrymme är Mona Sahlin:

som nyligen inte hade blivit partiledare när boken kom ut. Roligare än exemplen ovan blir det mycket sällan, och efter den här genombläddringen tror jag detta exemplar är moget för gallring.

50. Maria Lang: Mörkögda augustinatt

Efter föregående års allt annat än lyckade nummer är Lang nu tillbaka i gammalt gott slag. Det här är en av mina absoluta favoriter av henne, där både karaktärer, miljö och intrig håller ovanligt hög klass. Av någon anledning brukar den inte vara med när hennes bästa listas.

Man behöver inte ha läst mycket deckare för att gissa vem som kommer att dö när personförteckningen ser ut så här:



Det dröjer ett tag, men sedan är det förstås arvtanten som blir mördad. Hon är en närmast vällustigt beskriven, despotisk änka som styr och ställer med både familj och grannar - både för att hon själv är sådan och för att de låter henne hållas. Alla har förstås sina egna skäl att vilja se henne död, mestadels ekonomiska. De sexuella motiven, som Lang annars är förtjust i, är nedtonade den här gången. Den återkommande Vampen, som jag kåserade om för två böcker sedan, lyser också med sin frånvaro.

Miljön är den svenska landsbygden på sensommaren, och har man minsta erfarenhet av den känner man igen sig. Puck och Einar, de återkommande huvudpersonerna, har fått låna en sommarstuga av Pucks "tant Ottie", som inte är någon riktig släkting, men kallas så ändå. Hon ska åka till Spanien och herrskapet Bure, från och med detta år med den nya familjemedlemmen Pyret, får anledning att semestra i det uppländska - men fiktiva - Rånsta, vid sjön Rånaren:



Man har den här gången ovanligt stor glädje av kartskisserna. På den föregående är varje brygga och eka med, och utedasset är markerat med ett litet hjärta bredvid. (Flaskan och glaset i Gröna salongen spelar förstås en viktig roll.) På den senare skissen finns allt man behöver för att orientera sig inomhus:



låt vara i ett originellt perspektiv, där stugans planlösning är avbildad uppifrån, men dörrarna utifrån, fönstren inifrån och möblerna från sidan.

Intrigen är också en uppvisning i den högre skolan. Den ska inte förstöras med att refereras alltför grundligt, men ett gott råd är att läsa de två brev från tant Ottie till Puck, som ingår i första kapitlet, synnerligen noga, och gärna någon gång till när man har hunnit en bit in i intrigen. När det samlar sig till upplösning blir det den sorten där varje detalj får sin betydelse, händelserna omstuvade i rätt ordning blir logiska och mördaren visar sig vara om inte den enda möjliga så i varje fall den mest logiska. Så är det inte alltid hos Lang, men när hon är som bäst är hon verkligen mycket bra.

Det har ju utvecklats en tradition i de här inläggen att intrigen ska fästas i tid. Här är det ovanligt lätt, eftersom tant Ottie daterar sina brev med både datum och år, och det första är skrivet den 29 juni 1956. (Ska man vara mycket noga börjar väl intrigen något senare, när Puck läser brevet.) Sedan kommer upplösningen den 16 augusti, men då har alltså familjen Bure både hunnit arrangera sin semester och tillbringa en dryg vecka i Rånsta.

Lika väl som någon av de sex böcker som valdes ut för filmatisering 2013 borde den här ha platsat. (Två av de sex är förresten böcker utan Puck och Einar, där de har skrivits in i filmhandlingen.) För rätt skådespelare måste Adèle Renman vara en önskeroll.