torsdag 7 mars 2019

50. Maria Lang: Mörkögda augustinatt


Efter föregående års allt annat än lyckade nummer är Lang nu tillbaka i gammalt gott slag. Det här är en av mina absoluta favoriter av henne, där både karaktärer, miljö och intrig håller ovanligt hög klass. Av någon anledning brukar den inte vara med när hennes bästa listas.

Man behöver inte ha läst mycket deckare för att gissa vem som kommer att dö när personförteckningen ser ut så här:



Det dröjer ett tag, men sedan är det förstås arvtanten som blir mördad. Hon är en närmast vällustigt beskriven, despotisk änka som styr och ställer med både familj och grannar - både för att hon själv är sådan och för att de låter henne hållas. Alla har förstås sina egna skäl att vilja se henne död, mestadels ekonomiska. De sexuella motiven, som Lang annars är förtjust i, är nedtonade den här gången. Den återkommande Vampen, som jag kåserade om för två böcker sedan, lyser också med sin frånvaro.

Miljön är den svenska landsbygden på sensommaren, och har man minsta erfarenhet av den känner man igen sig. Puck och Einar, de återkommande huvudpersonerna, har fått låna en sommarstuga av Pucks "tant Ottie", som inte är någon riktig släkting, men kallas så ändå. Hon ska åka till Spanien och herrskapet Bure, från och med detta år med den nya familjemedlemmen Pyret, får anledning att semestra i det uppländska - men fiktiva - Rånsta, vid sjön Rånaren:



Man har den här gången ovanligt stor glädje av kartskisserna. På den föregående är varje brygga och eka med, och utedasset är markerat med ett litet hjärta bredvid. (Flaskan och glaset i Gröna salongen spelar förstås en viktig roll.) På den senare skissen finns allt man behöver för att orientera sig inomhus:



låt vara i ett originellt perspektiv, där stugans planlösning är avbildad uppifrån, men dörrarna utifrån, fönstren inifrån och möblerna från sidan.

Intrigen är också en uppvisning i den högre skolan. Den ska inte förstöras med att refereras alltför grundligt, men ett gott råd är att läsa de två brev från tant Ottie till Puck, som ingår i första kapitlet, synnerligen noga, och gärna någon gång till när man har hunnit en bit in i intrigen. När det samlar sig till upplösning blir det den sorten där varje detalj får sin betydelse, händelserna omstuvade i rätt ordning blir logiska och mördaren visar sig vara om inte den enda möjliga så i varje fall den mest logiska. Så är det inte alltid hos Lang, men när hon är som bäst är hon verkligen mycket bra.

Det har ju utvecklats en tradition i de här inläggen att intrigen ska fästas i tid. Här är det ovanligt lätt, eftersom tant Ottie daterar sina brev med både datum och år, och det första är skrivet den 29 juni 1956. (Ska man vara mycket noga börjar väl intrigen något senare, när Puck läser brevet.) Sedan kommer upplösningen den 16 augusti, men då har alltså familjen Bure både hunnit arrangera sin semester och tillbringa en dryg vecka i Rånsta.

Lika väl som någon av de sex böcker som valdes ut för filmatisering 2013 borde den här ha platsat. (Två av de sex är förresten böcker utan Puck och Einar, där de har skrivits in i filmhandlingen.) För rätt skådespelare måste Adèle Renman vara en önskeroll.

2 kommentarer:

  1. Det här är väl hennes Karlfeldt bok i kvadrat? Med en löskekarl, och ännu en 'romantiska' scen mellan Puck och Christer? Kommer ihåg att mamma och jag diskuterade dikten titeln är tagen ifrån, den kanske är den mest Karlfeldtiga dikt Karlfeldt nånsin skrivit, med älgtjuren och jag vet inte vad. Men jag gillade den mycket

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just precis. Jag har i stort sett ingen relation alls till Karlfeldt, så det kan finnas anspelningar som går mig förbi, men jag tänkte i slutet av året återkomma till en sammanställning av vilka författare titlarna anspelar på, för det har jag inte sett på något samlat ställe. Nästa gång är det Fröding.

      Radera