138. Hamdi Özyurt: Från våra fönster

Bland tillfällighetsfynden hos Storytel finns den här lilla novellsamlingen, som mest utspelar sig i Turkiet, men också lite grann på Gotland, där författaren har varit bosatt. Det är ofta finstämda historier i viss dåtid, och dessutom i ett sammanhang som jag sällan läser något från. Kanske hade det varit bättre att läsa än lyssna, för det är svårt att höra flera korta historier efter varandra utan att bland ihop dem, tycker jag.

137. Zacharias Topelius: Påskäggen

"Miljoner granater", dundrar major Mörk i bästa kapten Haddock-stil i början av det påskkalas, där han gästar jägmästare Severin tillsammans med sin son och kapten Stakel. Kaptenen slår vad om att han kan äta fyrtio ägg, vilket är alla som finns till hands. (Det finns dessutom lutfisk, skinka och gröt, men det är otvetydigt påsk och inte jul.) Det leder till att en av döttrarna i huset får gå till grannen för att hämta fler ägg, vilket i sin tur leder till att historien blir någon sorts äventyrs- eller rentav deckarnovell med förrymda fångar och hurtig lantbefolkning. Eftersom det är påsk är det också tillfälle att antyda vissa övernaturligheter med häxor och annat.

För att vara en historia från 1844 är det här förvånansvärt läsbart och tillgängligt. Den som vill ha läsecirkel om klass- och genusperspektiv kan också finna sitt lystmäte, tror jag.

136. Elin Wägner: Påsken på Sjöboda

Ulrika Knutsons biografi om Elin Wägner har gjort henne aktuell på nytt i år - om hon nu någonsin varit inaktuell. Jag har en känsla av att hon hör till dem som aldrig är vare sig helt inaktuella eller helt aktuella.

Den här novellen är i alla fall omisskännligt gammal, om inte annat med tanke på de bristande bekvämligheterna i den sommarvilla som ett ungt sällskap gästar över påsken. De är, som unga människor plägar vara, upptagna av livets stora frågor, när det inte handlar om vem som hämtar ägg i hönshuset. Kontrasten däremellan är för mig det som lyfter den här berättelsen.

135. Hjalmar Söderberg: Aprilviolerna

Melankolisk stämning. √

Stockholmsk flanör. √

Ironisk distans. √

Den som vill läsa något typiskt av Hjalmar Söderberg - och inte "Pälsen" en gång till - får sitt i den här historien om docenten Stefan Jerneld, som vill ha en kvinna, men får nöja sig med en annan. Men lite synd tycker jag nog att det är att Novellix i sin påskkvartett valde en novell som de redan hade publicerat och inte hittade fyra nya.

134. Anders de la Motte: Vintereld

Anders de la Mottes starka sida i de här årstidsdeckarna, av vilka detta är den tredje, är miljöskapandet. Jag har tyckt det tidigare och tycker det fortfarande, men det är desto mer imponerande eftersom det faktiskt är nya miljöer i varje bok. De har det gemensamma att de finns i nordvästra Skåne, och den här gången finns en liten antydan om att de befinner sig i samma polisdistrikt. Men nu är det i skuggan av Hallandsåsen som det utspelar sig, i en mycket nedgången stugby vid en sjö, där det också finns ett slott. En hel del runt det påminner om Rössjöholm, men centralorten Vedarp är nog just så fiktiv som ingressen anger.

Stugbyn har i många år ägts av huvudpersonen Lauras faster Hedda, som nu har testamenterat den till Laura. Laura har varit där både sommar- och jullov under en stor del av sin uppväxt, men i nästan trettio år inte haft någon kontakt med Hedda eller Vedarp. Bakgrunden till det är en brand, där Laura skadades och en i hennes vänkrets dog. Nu kommer hon till Vedarp för att ordna med Heddas begravning och sälja stugbyn, är det tänkt. Så enkelt är det förstås inte, när hennes förflutna kommer i kapp.

Intrigen är som jag antydde inte lika stark som miljön - som i och för sig är mycket stark. Det har tydligtvis lagts en del omsorg på att plantera spår och lägga upp för överraskande vändningar, men kanske är problemet att den omsorgen märks alltför väl. Upplösningen är som i den förra boken sådan att jag inte kan bestämma mig för om den är genial eller galen. Personerna är däremot intressanta, vältecknade gestalter, och fastän de är ganska många fyller de alla sin funktion. Jag längtar inte ens efter en marialangsk personförteckning.

133. Selma Lagerlöf: Påskkäringen

I Novellix' kvartett med påsknoveller, läst nu i högsommaren, ingår den här Selma Lagerlöf-berättelsen, hämtad ur hennes Ett barns memoarer. Det utspelar sig alltså i hennes barndom, gissningsvis i slutet av 1860-talet, och beskriver en påsksed, som var okänd åtminstone för mig. Tjänstefolket på Mårbacka snor ihop en påskkäring i stil med en fågelskrämma, som barnen förväntas bli rädda för, trots att de förstås är bekanta med traditionen från tidigare påskar. Att gå runt utklädda till påskkäringar gör inte barnen Lagerlöf, utan påskbrev förfärdigas och delas ut före påsken för att sedan öppnas på påskafton.

132. Annie Proulx: Brokeback Mountain

Den här novellen är väl mest känd som förlaga till filmen med samma namn, men är väl värd att läsa för sin egen skull. Själv har jag tidigare bara hört en uppläst version på engelska, men den här översättningen duger bra. Innehållet är så känt att det är svårt att säga något nytt och originellt, och det är också svårt att frikoppla sig från filmen. Jag noterar i alla fall att Jake Gyllenhaal och Heath Ledger, som är så självklara i huvudrollerna inte motsvarar beskrivningarna av de båda cowboyerna här.

131. Suzanne Brøgger: Det skulle vara förbjudet att finna sig

Hela den här novellen är i form av en intervju, och jag tror faktiskt att den består av enbart repliker. Det är hattsömmerskan fru Nynne, någonstans i sextioårsåldern, som berättar om sitt liv, enkannerligen om sina män. Bland dem återfinns två äkta dito och ett stort antal andra. Hon är ganska rolig på sitt ohämmade sätt, men en novell är ungefär vad man klarar av. Att träffa henne i verkligheten tror jag skulle vara ganska påfrestande, inte bara på grund av hennes aptit på karlar, utan för att hon verkar vara en ovanligt egoistisk människa.

130. Raymond Carver: Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek

Även om det ingår en miljö i den här novellen - ett köksbord vid vilket det dricks gin och tonic - berättas historien på ett intressant sätt nästan uteslutande genom replikerna. Trots det lilla formatet får man flera perspektiv på vad kärlek kan vara, hämtade inte bara från de närvarandes egna liv. Det är för mig mer formen än innehållet som gör den här novellen minnesvärd, men det kan också vara en kvalitet.

129. Sally Rooney: Mr Högavlönad

Sally Rooney är väl mest känd som författaren till romanen Normala människor, förlagan till TV-serien med samma namn, en av årets snackisar i den genren. Här skriver hon i det korta formatet om ett förhållande - om det nu är det - där kontrahenterna har varit på olika kontinenter ett tag, men nu återförenas. De är av olika skäl inte ett par på traditionellt sätt, men det är alldeles tydligt att det skulle uppfattas som mycket störande om någon av dem skaffade en annan partner. Läs själva, så får ni se.

128. Vilhelm Moberg: Den riktiga jultomten

Huvudpersonen i den här julberättelsen, Lasse i Hultet, är en typisk mobergsk gestalt. Han bor i ett torp i skogen, betalar sitt arrende till patron och drygar ut ekonomin med lite fiske och hantverk. Han skulle kunna bli en intetsägande figur, men på samma sätt som Karl-Oskar och Rasken har han en karaktär av okuvlighet, när det kommer till kritan. Han hade räckt till fler berättelser, tror jag.

127. Pernilla Berglund: Rätten

Någonstans i flödet flöt det förbi att Pernilla Berglund fått Norrlands litteraturpris för den här diktsamlingen, som kom förra året. I mitt något halvhjärtade projekt att läsa mer poesi tog jag mig därför an den.

De korta textfragmenten har en omisskännlig lokal förankring i en natur med älv och skog - och "avverkningsytor", som väl vi icke-skogsmänniskor kallar kalhyggen. Någonstans i det förflutna finns det något hotande och ouppklarat, som gör att det blir mer stämning än handling. Utan att säga att jag fullt ut har förstått allting är det här ändå dikt som det går att ta till sig och få ut något av.

(Det stämningsfulla omslaget är av Ylva Ceder.)

126. Victoria Benedictsson: Jul

Julfirandet hos en rik och en fattig familj kontrasteras här, och på ett något förutsägbart sätt visar det sig att den rika familjen inte är så lycklig som man skulle kunna tro, och omvänt. För den som är van vid det skånska julvädret är det dock stark igenkänningsfaktor, när det saknas både snö och rimfrost, och mest är lerigt och fuktigt.

125. Cyril Pedrosa: Tre Skuggor

Cyril Pedrosa är fransman, men hans tecknarstil har inte mycket gemensamt med den traditionella fransk-belgiska serien, varken i Tintin eller Asterix. Det är en svartvit kontrastrik stil som ibland spränger rutorna när det finns mycket att säga:

eller när rörelserna blir för häftiga:

Det är överhuvudtaget mycket liv i rutorna i den här historien, men det kontrasteras mot lugna, mer avvaktande partier.

Intrigen är inte annat jag kan begripa övernaturlig, och handlar om hur tre skuggor visar sig utanför det lilla hus där Joachim bor med sina föräldrar. De kommer långsamt närmare, försvinner ibland, men dyker så upp igen. Frågan är om det går att komma undan dem - och vad de har för anledning att vara där, förstås.

Inledningsvis hade jag svårt att greppa den här historien, kanske för att den verkar att inte bestämma sig för var och hur den ska utspela sig. Men den tar sig, och håller man ut till slutet blir man belönad, om än inte med ett traditionellt och väntat slut.

124. Hjalmar Söderberg: Pälsen, Syndens lön & Kyssen

Strängt taget är det bara den första av de tre kortkorta novellerna i den här samlingen som är en julnovell. Den är å andra sidan julig så det räcker. Få verk är också i den utsträckningen använda för litterär analys i skolan som historien om doktor Henck och hans vän häradshövding Richardt, som lånar ut sin päls med oanade följder, som inte heller beskrivs fullt ut. På grund av sin ålder är novellen fritt tillgänglig, så den som vill kan hitta texten både för egen läsning och i ett antal inläsningar att lyssna på. Trots att den skulle kunna kännas uttjatad är den fortfarande mycket läsvärd.

Det finns alltså mycket att läsa om den, men en formulering fick mig att forska vidare, nämligen att Henck som sextonåring sett Arnoldson spela Faust på operan. Det kan inte gärna vara någon annan än Oscar Arnoldson, ett intressant men tragiskt levnadsöde, vad det verkar i Svenskt biografiskt lexikon. Han spelade enligt uppgifter, tillgängliga på Kungliga Operans hemsida, titelrollen i Faust ett antal gånger mellan 1869 och 1881, så det ger ett ganska stort spann för när Henck var sexton. Eftersom man inte får reda på hur gammal han är när novellen utspelar sig kan man inte heller räkna ut vilket år det är. Men ingenting motsäger att det är i närheten av 1898, när den första gången kom ut i samlingen Historietter. Det är i varje fall en tid när det kör hästdroskor på gatorna och man arbetade till klockan tre på julafton för att sedan gå ut och handla julklappar.

Det kom en kortfilm 2008 med Björn Kjellman och Fares Fares i huvudrollerna, och den figurerar helt osökt idag på denna bloggs kusinblogg. Där placeras handlingen julafton 1897.

De två andra novellerna, "Syndens lön" och "Kyssen", utspelar sig i varje fall under sommarhalvåret. De är också melankoliska, om än på olika sätt, och med tanke på upphovsmannen naturligtvis också mycket bra. Men riktigt till nivån i "Pälsen" når de ändå inte.

123. Jussi Adler-Olsen: Små pikanta dråp

Den här novellen handlar om Lars, som av olika skäl blir yrkesmördare. Med bara fyra fem mord om året i åtta tio år kommer han att ha fått ihop ett kapital som gör det möjligt för honom att dra sig tillbaka någonstans där klimatet är trevligare än i Danmark. Sina kunder skaffar han genom att gå på eleganta frisersalonger och lyssna på damer - mestadels - som klagar över sina män. Efter ett par inledande försök som inte var helt lyckade blir han riktigt kompetent i sitt fack.

Det här är förstås helt orealistiskt, och det måste man acceptera om man vill ta sig igenom de knappa två timmarnas lyssning. Men det är också mycket roligt på ett svartsynt sätt, med karaktärer som i all korthet blir levande - så länge det nu varar, i förekommande fall. Vill man ha något som handlar om hur riktiga yrkesmördare arbetar finns det säkert annat att leta upp.

122. Peter Bergting: Tecken i skyn

I den här serieromanen samsas nordisk mytologi med koreansk, men motivet med ett dödsrike som man kan besöka och återkomma från är ju bekant från även andra sammanhang. Berättelsen innehåller också de traditionella inslagen av kamp mellan det onda och det goda, en ung utvald person och långa förflyttningar till fots. Det här kan verka som om jag är mer kritisk än jag i själva verket är, för det här är egentligen en bra historia som tar vara på seriemediets möjligheter. Liksom förra gången jag läste Peter Bergting imponeras jag av hans skicklighet att fånga olika sorters ljus, utomhus och inomhus vid olika tider på dygnet och i olika väder:

121. Agnes von Krusenstjerna: Förlorade sonens återkomst

När man inte håller farten med utgivningen utan läser i kapp på semestern kan det bli så att man får läsa julnoveller mitt i sommaren. Det saknas inte julstämning i den här berättelsen; redan på de två första sidorna doftar det kanel från den vedeldade ugnen och i skafferiet finns det bland mycket annat "grisfötter med darrande gelé omkring". Mest av allt är det ändå en berättelse om hur julen kan bli en tid för försoning inom familjen, när familjen Cederbrings svarta får har kommit hem från Amerika.

120. Shirley Jackson: We Have Always Lived in the Castle

Det här är en liten skräckklassiker, och med tanke på den blivande läsare som eventuellt inte vet hur det går ska jag inte vara så mångordig om det. (Jag hörde själv till den skaran, så mer påläst än så är jag inte i genren.) Det handlar om två systrar som bor i ett stort hus utanför ett samhälle tillsammans med sin rullstolsburne farbror. En av systrarna går och handlar ett par gånger i veckan, men det är all kontakt de har med yttervärlden. Ganska fort framgår också att de har varit en betydligt större familj fram till för sex år sedan, men varför så många av dem dog då tar det ett bra tag innan det avslöjas. Det är inte ens huvudsaken i intrigen, konstigt nog, utan det som skapar skräcken är dels de tre överlevandes normalisering av något som är allt annat än normalt, dels relationen mellan dem och samhällets övriga invånare. Det är hela tiden en utmaning att lyssna på, eftersom man inte riktigt kan ta något för givet, allra minst det som berättaren, den yngre systern, väljer att framställa som sanning. Jag tror rentav att den skulle vara intressant att läsa även med facit i hand, för att se hur och var vi blir lurade.

119. Hanna Almgren: Silverresenären

Huvudkaraktären i den här novellen är varken mer eller mindre än ett isberg, som ger sig på drift från polartrakterna och hamnar på varmare breddgrader. Det är ett originellt grepp, som fungerar förvånansvärt väl, och är det som bär upp hela historien. Faktiskt blir det en av de mer minnesvärda Novellix-noveller jag har läst på senare tid, just därför.

118. Lennart Hagerfors: Skrivarkurs för särlingar

Har man varit på skrivarkurs känner man igen en del i den här historien om en tredagarskurs i Visby med sex deltagare och en ledare. Ingen av dem har något namn som vi får reda på, och det är ett skickligt sätt att visa hur man i ett sådant sammanhang kan inta en viss personlighet, som kanske inte på alla sätt behöver vara ens vanliga.

Här möter vi alltså Baronen, som har stora likheter med greve Magnus Stenbock på Herrborum, som för övrigt avled samma år som den här boken kom ut. Det är så mycket som stämmer att jag inte kan tro att det är en slump. Vidare förekommer Prinsessan, som faktiskt är en riktig prinsessa, om än maorisk från Nya Zeeland. De har sällskap av Samlaren, som har ett klockmuseum hemma i Värmland, Nunnan, som kommer från klostret i Vadstena, och MC-killen, som känns malplacerad i sammanhanget, men det ger sig hur det hänger ihop. Alla dessa fem har nämligen kursledaren träffat tidigare, i samband med att han skulle skriva en reportagebok om originella människor. Därjämte består gruppen också av en tant från Slite, och hennes motsvarighet har jag träffat på nästan varje skrivarkurs jag har gått.

Det handlar om deltagarnas interaktion under kursen, lite bakgrund om kursledarens tidigare kontakter med dem och inte minst de texter som produceras under de tre dagarna. I ett större perspektiv handlar det också om skrivande, varför man väljer att ägna sig åt det och vad det gör med oss. Men behållningen för mig är beskrivningen av personerna, där var och en hade kunnat få bli huvudperson i sin egen roman, även tanten från Slite, visar det sig.

117. Nils Bergkvist: Avva och Nenne. En roman om tonårskärlek

Som vuxen får man försöka sätta sig över att det finns böcker som det är pinsamt att ha läst. (Det är ju trots allt frivilligt att blogga om dem.) Det här är en sådan - nu är det sagt.

Den hade knappast kunnat skrivas under något annat decennium än sjuttiotalet, när den sexuella frigörelsen hade kommit långt, om än inte till alla i föräldragenerationen, men nymoralismen ännu inte fanns, för att inte tala om HIV. Det handlar alltså om Avva och Nenne, som jag utgår från har andra dopnamn, men det får man inte reda på. De invigs, var och en för sig, i de sexuella mysterierna av Avvas far Håkan, som är oerhört öppen, frigjord och förstående. Det är helt orealistiskt, och måste ha varit det även då, tänker jag mig. Problemet är ändå inte i första hand det, utan att det är en bok som på tidstypiskt sätt låter sitt ärende få dominera över allt annat som en skönlitterär bok innehåller - intrig, karaktärer och miljö.

Man skulle kunna citera ymnigt, men jag begränsar mig till det här:

som på sitt sätt är lika tidstypiskt som huvudbudskapet, för när annars hade två sexton-/sjuttonåringar haft räkafton i hemmets lugna matvrå på gröna lergodstallrikar och med bruna servetter? Det framgår utanför det jag har klippt ut att flaskan bara är en halvflaska och utköpt av Håkan, för att de inte ska dricka mellanöl.

I princip är jag motståndare till att låntagare skriver recensioner i biblioteksböcker, men den här lakoniska kommentaren i detta exemplar fångar vad jag tror att många tycker:

116. Josefiné Josefsson: Kom så drar vi!

Det här är en av de noveller som Novellix har publicerat utanför den vanliga utgivningen i askar om fyra stycken. (Den kom på andra plats i deras novelltävling 2018.)

Det är en ung kvinna som berättar, på ett ganska andfått sätt med ett kreativt icke-bruk av skiljetecken, som jag först har svårt att vänja mig vid. När jag har vant mig är det nästan slut. Det är ändå en effektivt berättad historia om att längta bort från tristessen i en småstad - som av visst språkbruk verkar ligga norrut - och hur den kan brytas när det händer något oväntat.

115. René Goscinny och Albert Uderzo: Hur det kom sig att Obelix föll ner i druidens gryta när han var liten

Som bonusmaterial i den här delen av de samlingsutgåvor som jag läser Asterix-albumen i finns den här prequel-historien, som inte berättas i serieform utan som bilderbok. Den är både utkommen separat och tidigare publicerad i deras hemtidning Pilote. Vad den handlar om framgår ju av titeln, och det är ett av de mest återkommande motiven i de vanliga berättelserna. Jag hade eventuellt trott att Obelix var ännu lite mindre när det hände, men de är stora nog att gå i skolan. Det är druiden Miraculix som är lärare, och han ser precis likadan ut då som nu. Asterix och Obelix är sig ganska lika, men har förstås inte mustasch:

Flätorna har Obelix efter sin mor:

även om han i övrigt mest brås på sin far. (Det är Asterix senior som syns till vänster.) Och så slutar det med fest som vanligt.

114. Sara Stridsberg: Vi var rovdjur

Det är något undflyende med det mesta i den här novellen - det är oklart var det utspelar sig, länge är det oklart när det utspelar sig (men det kommer i alla fall en tidsangivelse ungefär i mitten) och det är också oklart varför huvudpersoner befinner sig där de är och gör det de gör. Men det är bra - också på ett undflyende sätt, som jag har svårt att förklara.

Berättaren är en flicka som åker runt med sin far i bil, och en dag sitter det en annan flicka bredvid henne i baksätet. Det ska vara hennes syster, vilket ju också är lite underligt. Sedan är det vägkrogar och motell, skogstjärnar och småstäder, som det kan vara när man är på bilsemester, men de verkar inte riktigt vara på nöjesresa.

Det här var den sista av de fyra novellerna i kvartetten på temat vänskap, som kom redan i slutet av förra året. Det här är nog den som minst tydligt handlar om temat, även om det utvecklar sig någon sorts vänskap mellan de båda flickorna. Lästa tillsammans under några dagar - se tidigare inlägg! - visar de att vänskap kan ta sig många uttryck.

113. Albert Uderzo: Asterix i Indien

Inte bara Asterix och Obelix utan även barden Troubadix åker flygande matta till Indien i en historia som är späckad med referenser till tidigare äventyr, men inte innehåller så mycket därutöver, tyvärr. Om det nu är att miljön är förlagd utanför romarriket eller att den är relativt exotiserande beskriven vet jag inte, men jag tycker inte att det här var ett lyckokast. Men Uderzo kan verkligen teckna skurkar så man ser att det är det de är:

112. Lisa Taddeo: Suburban Weekend

Den här novellen präglas av en enorm detaljrikedom, och om man uppskattar det eller inte är en smaksak. Jag gör det för det mesta, men ser problemet med att det blir ganska jämntjockt med klädskapare, drinknamn, inredningsföremål och allt annat man kan tänka sig. Någonstans hade framställningen mått bra av att få lite svepande drag. Men det ska inte uppfattas som att jag är generellt kritisk; det här är verkligen mycket välskrivet och effektivt. Även om jag inte har mycket gemensamt med de båda unga kvinnorna som drar fram genom New Yorks nattliv, ägnande sig åt män, droger och ältande, blir de i det här lilla formatet karaktärer med karaktär.

111. Albert Uderzo: Asterix & Son

Det står fortfarande både Goscinny och Uderzo på det svenska titelbladet i den här samlingsvolymen, men den innehåller också de franska originalens motsvarigheter, och där framgår att det numera är Uderzo som står för både manus och teckningar:

Om det beror på det eller på något annat vet jag inte, men det här tjugosjunde albumet har en ton som jag inte känner igen från de tidigare. Det börjar med att ett piggt gossebarn är avlämnat utanför Asterix' och Obelix' hus:

och intrigen innehåller i huvudsak deras försök att ta reda på barnets ursprung, avbrutna av ett barns krav på mat och annan uppmärksamhet, som de inte är vana vid att behöva ta hänsyn till. Vid sidan av detta är historien ovanligt förankrad i verkligheten, om än naturligtvis inte en dokumentär. Det brukar inte förekomma andra verkliga personer än Caesar (och så Kleopatra en gång), men här spelar Brutus en viktig roll, för han har sina egna anledningar att vilja ha tag på barnet. Och även upplösningen har drag som verkligen inte är som vanligt. Hade man läst det här albumet som nyutkommet hade man kunnat gissa att det tänktes vara det sista, faktiskt.

110. Chimamanda Ngozi Adichie: Apollo

"Apollo" är tydligen ett namn på bindhinnekatarr, och det spelar en viss roll i den här berättelsen. Den återberättar en ganska kort tidsperiod i berättarens barndom, nu på några decenniers avstånd, och om interaktionen och relationen mellan honom själv och en av familjens tjänstepojkar. Det är inte så ofta jag får anledning att läsa om Nigeria, men det är alltid spännande med en miljö som inte är alldeles bekant, och jag tänker - som så ofta - att jag borde försöka bredda mitt läsande geografiskt.

109. Albert Uderzo: Asterix på irrvägar

Enligt den varannan-princip som Asterix-skaparna tillämpat är det i det här albumet dags för våra hjältar att ge sig ut på resa, eftersom de förra gången var hemma i Gallien. Färden går till Mellanöstern på jakt efter bergolja, som Miraculix behöver till sin trolldryck. Annars brukar han köpa den av en fenicisk handelsresande, men han har glömt ta med det den här gången (och det är kanske inte heller hela sanningen).

En gimmick i de här albumen är de samtida kändisar som är inplacerade i antika cameo-roller. Ibland är det franska kändisar som inte är så välkända här. Den franske skådespelaren Bernard Blier, till vänster här, var okänd för mig, men desto mer känd är agenten till höger:

I en scen bjuder han Miraculix på "kornlikör från Caledonien" (=whisky) och funderar på "att servera det utspätt med vatten med isbitar i stället".

Som följeslagare i Mellanöstern får Asterix och Obelix en dubbelgångare till René Goscinny, den nu avlidne manusförfattaren, som tecknaren Albert Uderzo på så sätt tar farväl av:

(Lägg märke till namnet Illabeh Thalad. Det vimlar av sådana, liksom av andra ordvitsar den här gången. Det är samma översättare som vanligt, Ingrid Emond, så jag vet inte varför hon varit ovanligt inspirerad just här.)

Miljön i Israel med omnejd ger förstås möjlighet till andra kulturella anspelningar:

Och så är det förstås fiskslagsmål hemma i byn, möte med piraterna, vredesutbrott av Caesar och allt annat man har vant sig vid att man ska få.

108. Rachel Cusk: Det är så man gör

Här framträder Rachel Cusk i det korta formatet, men man känner igen hennes sparsmakade stil, där det finns mycket som inte berättas. Här handlar det om ett kompisgäng på skidresa, troligen i Alperna. De träffas inte så ofta längre på grund av arbeten och familjebildning, och en av dem har rentav rest ifrån sin fru och nyfödda. Novellen hade räckt till en roman, men det är inte säkert att den hade blivit lika bra.

107. Albert Uderzo: Det stora bygrälet

Det här albumet är jag alldeles säker på att jag har läst tidigare, vilket inte är fallet med så många av de tidigare. Mest minns jag den skurkaktige Unkelfix:

som jag tycker påminner inte så lite om Gollum. Han intrigerar med romarna för att kunna ta över både hembyn och hövdingens dotter, men så kommer två tappra galler och en druid från en annan by "som vi känner så väl", och det blir förstås inget av med det. Intrigen ska vara inspirerad av Tysklands och Berlins delning, men det finns också ett Romeo och Julia-inslag, komplett med amma och det hela.

Det här är det första albumet med Albert Uderzo som både manusförfattare och tecknare, efter att René Goscinny som skrev manus avlidit. Jag tycker att historien håller god klass ändå.

106. Hans Alfredson: Lagens långa näsa

Även om det kommer många nya böcker som är bra och som man vill hinna med att läsa eller lyssna på kan man ibland vilja återknyta bekantskapen med något som man har goda minnen av. Första gången jag läste den här novellsamlingen var någon gång på åttiotalet, och jag minns att jag blev överraskad över att Hasse Alfredson inte bara var rolig. Det saknas inte humor i de här berättelserna, men den är ofta svart och drastisk, och ofta slutar det inte särskilt lyckligt. Det kan handla om en brottsling som kommer undan, men till ett mycket högt pris, eller en brottsling som visserligen blir ställd till svars, men där sanningen inte fullt ut kommer fram.

Alfredson själv figurerar på ett närmast autofiktivt sätt som berättare. Den egentliga huvudrollen spelas av hans gode vän, den pensionerade kommissarien Albin Winkelryd, som verkligen har haft en intressant yrkeskarriär. Inte nog med att han varit kommissarie vid Stockholmspolisen, han har också tjänstgjort som ung polis i Skåne - där han förresten lärde känna Alfredson i Lund - och varit internationella polisförbundets representant, utsänd till Costa Negra. Det är en fiktiv militärdiktatur i Sydamerika, som känns igen från andra sammanhang på ett närmast arketypiskt sätt. (Jag har inte läst Gustaf Jansons roman om landet, som är fritt tillgänglig här, så jag vet inte om det är samma land eller ett annat med samma namn.) Ofta har Winkelryd haft hand om mordutredningar, men ibland handlar det om bedrägerier, stölder eller annat, och någon gång är det frågan om det har begåtts något brott alls.

Trots ämnena är det småmysig lyssning i Alfredsons egen uppläsning. Bättre än så här blir kriminalnoveller knappast, tycker jag.