128. Hjalmar Bergman: Fru Gunhild på Hviskingeholm

Det här är en novell på ungefär 60 sidor i serien "Entimmesboken". Fru Gunhild i titeln är gift med en äldre man som inte unnar vare sig henne eller sig själv något. Hon får därför ägna sig åt dagdrömmar om hur livet kunde vara för henne och barnen. Trots sin längd omspänner berättelsen flera decennier och det är förstås skickligt att då kunna välja ut och berätta om korta episoder som ändå ger en bild av hur hennes liv förändras under en lång tid. I sin genre tyckte jag detta var ganska bra, utan att jag kan bedöma om baksidans omdöme "en av Bergmans finaste och djupaste berättelser" stämmer.

127. Martin Priestman (red): The Cambridge Companion to Crime Fiction

Delvis har den här boken varit bredvidläsning till min kurs, men den innehåller också delar som inte blev lästa då. Det är sammanlagt fjorton kapitel av olika författare, som behandlar både teman ("Black crime fiction" och "Women detectives"), subgenrer ("The private eye" och "Spy fiction") och epoker ("The golden age"). Eftersom det är olika författare och infallsvinklar är inte allt lika intressant eller lättläst. Ibland ställs det ganska höga krav på beläsenhet i litteraturteori och ibland är det mer refererande översikter. Som vanligt med den här sortens böcker får man ändå en massa lästips.

126. Hasse Alfredson: Varför är det så ont om Q?

Den här klassiska barnboken har jag förstås läst förr, men jag hade glömt precis hur det slutar, så det var ändå inte bortkastat. Och så är den förstås full med roliga detaljer som nog gick över huvudet på mig när jag läste den första, andra och tredje gången, för som jag minns det var det här en sådan bok man läste om och om igen (dock inte just detta exemplar, som är införskaffat senare). Berättelsen utspelar sig till exempel i Österköping, där det förutom Storgatan och Kungsgatan också finns Lilla Fiskaregatan och Västra Boulevarden, vilket jag tyckte var roligt. Numera finns också Hasse Alfredsons egen inläsning att se på SVT, så det ska jag nog göra vid tillfälle.

125. Joakim Bergman: Midsommarmord

"Problemet var klassiskt: en grupp människor, totalt isolerade på en ö, och alla misstänkta" säger baksidestexten, och det stämmer precis. Författaren Joakim Bergman är också berättare av historien, förtidspensionerad gymnasielektor i svenska, numera bosatt i Italien och sysselsatt med sitt författarskap. (Egentligen är det en pseudonym för Bengt Söderbergh.) Han har därför kontaktat en av sina gamla elever, numera bokförläggare, för att diskutera utgivning av ett manuskript och blivit bjuden till dennes sommarhus i skärgården. Där finns på sedvanligt pusseldeckarmanér de övriga misstänkta med olika förbindelser sig emellan: bokförläggarens hustru, hennes syster, dennas man, deras son, som också är ung stjärnskådespelare på Dramaten, en regissör från samma teater, en gammal klasskamrat till värden, en bofast ung man, anställd för praktiska göromål, samt värdens svågers sekreterare, dock av allt att döma redan död vid berättarens ankomst.

Efter att lektorn har hittat liket (i ett gammalt halvmurket badhus vid bryggan) vidtar samtal med alla de övriga, klarläggande av var de har befunnit sig vid mordet och så småningom något av ett antiklimax när liket visar sig vara försvunnet. Eftersom flera av de närvarande intygar att sekreteraren - helt levande - följde med den båt som gick iväg för att hämta lektorn får han svårt att övertyga de övriga om att det alls funnits ett lik. Den på omslaget avbildade badhandduken spelar en viss roll. I övrigt figurerar också en tappad manschettknapp, ett ovanligt mordvapen och en litterär tävling om diktcitat anordnad för att bestämma vem som ska hämta ved och diska följande dag. Särskilt den sistnämnda ska man nog hålla ögonen på mer än jag gjorde.

Lektorn själv är inte någon riktigt sympatisk människa. Man får intrycket att han redan i 60-årsåldern ser på samtiden och de övriga närvarande med kritiska ögon från en sedan länge förfluten tid. De andra medverkande är också människor med fel och brister (kanske för att vi ser dem genom lektorns beskrivning) som det är svårt att sympatisera med. Själva gåtan är ganska bra konstruerad tycker jag, men förstås som vanligt i de här sammanhanget helt otänkbar i verkligheten. Bäst tycker jag är miljöskildringen med den natursköna skärgårdsön i midsommartid och den stora grosshandlarvillan som utan problem rymmer både familj, övernattande gäster, matsal och bibliotek.

124. Judith Schalansky: Taschenatlas der abgelegenen Inseln

Judith Schalansky växte upp i Östtyskland och fick därför länge nöja sig med att resa med hjälp av kartor och böcker. Här har hon skrivit om femtio avlägsna öar som hon "aldrig har besökt och aldrig kommer att besöka". (Det här är en tysk pocketversion av originalet i stort format, som också finns översatt till svenska. De femtio öarna är såvitt jag förstår desamma.)

Några få av öarna kan kallas kända, till exempel Sankt Helena och Påskön, men de flesta hade jag aldrig hört talas om. Varje ö får ett uppslag med en karta och lite faktauppgifter:

och därefter ett uppslag som består av ett nedslag i öns historia - ibland roligt men oftare sorgligt. Schalansky berättar nästan poetiskt om övergivna slavar, utnyttjade urbefolkningar, obebodda pingvinkolonier och misslyckade landstigningar. Nästan varje uppslag känns som om det hade kunnat få bli ett normallångt kapitel i en bok.

Det går förstås inte att återberätta den här boken på något rimligt sätt, men kanske berättelsen om en av öarna, Île Saint-Paul. Ett engelskt fartyg strandar vid ön 1871 och de ilandstigande hälsas av två fransmän. Den ene kallar sig Guvernören, den andre Undersåten. Undersåten beskriver Guvernören som en god människa, Guvernören å andra sidan säger att Undersåten är "en alltigenom dålig människa". De bor i en liten hydda, där det finns en liten samling franska böcker. För 40 francs i månaden har de uppgiften att registrera valfångare. Men nästan inga fartyg passerar här, så de har inte haft någon riktig arbetsuppgift på flera år. De berättar också att det bott en mulatt hos dem tidigare, som de mördat och ätit upp. Och där slutar historien, så hur de har hamnat på ön och vad som händer med dem får man försöka ta reda på någon annanstans.

123. Loulou Forsell: Brudgum efterlyses

Loulou Forsell hann före sin alltför tidiga död skriva tre deckare om journalisten ("kriminalreportern") Ann Wigert, varav detta visade sig vara nummer två. Jag tyckte ändå att det gick att läsa denna utan att ha följt Ann och kommissarie Rudolf "Räven" Mark tidigare.

"Jag tror det var just då, när moster Agnes satte ifrån sig tekoppen med en liten definitiv smäll och sedan knäppte händerna i knäet på det där speciellt bestämda, nästan hotfulla sättet, som hela historien började." Även om mostern enligt Ann var "den snällaste gamla tant som gick i ett par skor" (51 år) leder samtalet till att Ann diskuterar med sin fästman Joachim om de inte ska sluta leva i synd, och Joachim friar. Det blir bröllop på Vårbyhus, Anns barndomshem, och mitt i vigselakten segnar prästen ner och dör. Ungefär så fortsätter det. Redan när detta skrevs på 50-talet måste det ha varit en miljö och ett persongalleri:

som de flesta inte hade daglig kontakt med. Om man bortser från det totalt orealistiska också i att det dör folk till höger och vänster utan att någon enda överväger till exempel att resa hem till sig i stället för att stanna kvar så är det faktiskt en oväntat bra pusseldeckare. Som läsare får man noga hålla reda på var vem är när och med vem för att kunna reda ut vem som haft tillfälle att byta ut ett glas eller uppträda i "dressinggown" av siden. Efter hand visar det sig förstås också att de flesta har något att dölja, även om de inte är mördare.

Ann själv är en frisk fläkt, eventuellt något befryndad med Fröken Sprakfåle:

Jag kände mig fullständigt utpumpad efter dagens många dramatiska händelser och orkade inte ägna mig åt någon mer krävande sysselsättning än att peta naglarna med en för ändamålet icke avsedd stilett, som jag knyckt från en SS-officer under kriget, medan jag var på reportageresa i Tyskland, och sedermera apterat som papperskniv på skrivbordet.

Även själva stilen har något av flickbok över sig, men utan att det blir alltför påfrestande. För mig ligger det nära till hands att jämföra med Maria Lang och H.-K. Rönblom, som var verksamma under ungefär samma tid och som jag har läst en del av. Båda är nog lite mer realistiska, och Rönblom är klart bättre som författare. Vårbyhus blir heller aldrig en rönblomsk 50-talsmiljö värd att minnas för sin egen skull. Det hindrar inte att det även här finns fina formuleringar att smaka på: "'Rävens' blick hade definitivt fastnat på henne som en fluga på en marmeladsmörgås och där satt den."

Mer om Loulou Forsell finns att läsa här (ss 9-11). Mitt exemplar har möjligen haft ett skyddsomslag en gång i tiden, men frånvaron av det uppvägs nästan av det tjusiga marmorerade övre snittet:

122. H.-K. Rönblom: Döden i grytan

Mycket är bekant nu när H.-K. Rönblom är på sin fjärde bok om Paul Kennet. Fortfarande verkar till exempel hans arbete som läroverkslärare inte vara särskilt betungande. Den här gången extraarbetar han på den fiktiva Nya Aftonposten medan skolan har "vintersportlov". Vanligtvis recenserar han historisk litteratur på kultursidan där, men nu rycker han in på utrikesavdelningen, så den exakta dateringen hänger på att "Guldkusten blir självständigt om några veckor", vilket skedde 1957. För första gången utspelar sig också något hemma hos Paul Kennet, där vi finner "det låga teakträbordet, där en enslig ginstkvist stod och spretade i en flaska av tvärrandigt konstglas", vilket väl nästan är retrotrendigt nu.

Pauls syster Susanne har hunnit gifta sig med den läkare hon träffade i föregående bok. Vid ett tillfälle är hon iförd "lindblomsgrön orlonjersey", en tidsmarkör så god som någon. Ytterligare tidsfärg ges av en återberättad middag hemma hos en par av de misstänkta, där det serverades "pannkaka med sardiner på" (det vill säga pizza), ty paret "har gjort en sällskapsresa till Italien och då skall de förstås skryta med att de vet hur en italiensk middag skall vara". Inte bara Guldkustens självständighet känns alltså som ganska länge sedan, men då känns det tryggt att den nämnda "engelska drottningen" är samma som nu.

Själva mordhistorien är som i tidigare böcker inte huvudsaken hela tiden. Det handlar om en kvinna, gift med en redaktör på tidningen, som träffar Paul och säger att hennes man planerar att mörda henne. Sedan dör hon också mycket riktigt, men det verkar inte som om hennes man har kunnat mördat henne - om det nu inte är självmord eller olyckshändelse.

Förutom tidsfärgen tycker jag att Rönbloms starka sida här är personbeskrivningarna, som med få ord fångar en hel personlighet även hos någon som bara uppträder i en enstaka scen. Den motvilligt involverade livförsäkringskamrer Stenfink och hans strikta vanor illustreras med hans replik "Vi har alltid pudding på tisdagarna, avbröt kamrern. Soppa och pudding, alltid." En annan biperson "såg rapp och fryntlig ut, som en dresserad säl".

Miljön, som tidigare har varit Rönbloms starkaste sida, tycker jag den här gången inte är riktigt lika bra. Han vet uppenbarligen hur man arbetar på en kvällstidningsredaktion, men det blir aldrig så träffande beskrivningar som i de tre tidigare böckerna. Kanske beror det på att tidningsredaktionen ligger i Klarakvarteren i Stockholm, medan de andra utspelat sig på olika fiktiva småorter med den lokalfärg de kan ges. Som helhet är boken ändå sedvanligt trivsam läsning, och jag fortsätter att förvåna mig över att Rönblom är så bortglömd och att ingen velat filma hans böcker.

121. Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död!

Främst Ola Ullstens memoarer, men också Hans Lindblads biografi om Sven Wedén, fick mig att låna hem Per Ahlmarks nu två år gamla memoarer. Min misstanke att det kan ha varit denna bok som fick Ullsten att fatta pennan kvarstår, för det är inte höga tankar Ahlmark har om sin efterträdare. Det är förresten inte så många andra heller, inom eller utom Folkpartiet, som uppfyller hans högt ställda krav. Ska man säga något snällt kan man säga att han i alla fall har höga krav även på sig själv.

Eftersom Ahlmarks politiska karriär tog slut innan jag intresserade mig för sådant har jag inte haft någon riktig uppfattning om honom tidigare. Nu tycker jag han verkar ha varit lite för stridbar för att riktigt passa som partiledare. Symptomatiskt nog gjorde han sin första insats i offentligheten genom att skriva "till kungs" (det vill säga till regeringen) för att slippa morgonbönen i skolan. Sedan kantades hans politiska karriär av principer på ett ovanligt sätt, som väl också är anledningen att hans företrädare Gunnar Helén och efterträdare Ullsten inte finner nåd. De var nog vad man skulle kalla pragmatiska snarare än principfasta som Ahlmark. Efter politikerkarriären var Ahlmark ordförande för Filminstitutet (och införde att man inte som på Harry Scheins tid drack whisky på styrelsemötena) och författare och skribent. Det känns som om han har trivts bättre under den perioden.

120. Årets rysare 16

I den här årgången medverkar P D James med en novell som heter Mord år 1986 (året innan den här samlingen kom ut) med klar framtidskänsla och Robert Bloch med en obehaglig berättelse om ett kringresande tivoli där en man utklädd till apa (eller liknande) äter levande höns. Ska man urskilja en trend är det kanske att de övernaturliga inslagen är lite fler än tidigare; här finns till exempel ett försök till voodoo som vi dock inte får reda på hur det verkligen går med. Omslaget illustrerar en historia om några män i en båt på det klassiska temat vem lurar egentligen vem.

119. Sophie Divry: Kod 400

Den här boken på sammanlagt 83 textsidor anges alltså på utsidan vara en roman, vilket fick mig att fundera på var gränsen går mellan en lång novell och en kort roman. Det upptäckte jag att jag inte var var ensam om att ha gjort, så den frågan ska inte redas ut här. Ett intressant drag med den här boken är ändå att den inte är indelad i kapitel eller ens stycken.

Det handlar om en bibliotekarie som en morgon hittar en besökare som blivit inlåst över natten. Själva texten är bibliotekariens monolog (baksidestexten säger "enkelriktat samtal") om bibliotekarieyrket och hennes upplevelser i livet. Titeln syftar på det mest utbredda klassifikationssystemet för bibliotek. Jag hade lite svårt att förstå meningen med boken, utan att därför vilja säga att den var dålig. Men just eftersom den är något som inte påminner om andra böcker kommer jag förmodligen att komma ihåg den, och det är ju inte alla böcker man kan säga det om.

118. Bo Sandelin: Esperanto - drömmen om ett världsspråk

På ungefär 150 sidor sammanfattas här historien om esperanto och dess skapare Ludwik Zamenhof. En del visste jag sedan tidigare, men mycket var nytt och framför allt förmedlat på ett mindre fanatiskt sätt än det brukar. Även om esperanto inte har blivit det allmänt använda andraspråk som Zamenhof hoppades blir man imponerad av att ett enmansprojekt ändå blev användbart och har överlevt i nu 126 år.

117. Sven Wernström: De hemligas ö

Min tidigare bekantskap med den här boken var i serieform; den fanns med i ett album från tidigt 80-tal med serier ur Kamratposten. Två scoutgrupper, Knoparna och Knaparna (som är sjöscouter), hamnar på en öde ö och bygger upp en civilisation där. Det är mycket allegoriskt på ett lite för genomskinligt sätt för att jag som vuxen ska tycka det är en riktigt bra bok. Det är också mycket tidstypiskt med stormöten och direktdemokrati innan det blir krig mellan de två byar som de båda grupperna har bosatt sig i. För att inte tala om så tidstypiskt det är att 10- till 15-åringar heter till exempel Benka och Jörgen.

116. Karin Brunk Holmqvist: Potensgivarna

Det här är Karin Brunk Holmqvists första roman, som kom redan 1997. Hennes nisch, småtrevliga berättelser om äldre människor på Österlen som möter den moderna omvärlden, är inmutad redan här. De ogifta systrarna Tilda och Elida bor kvar i sitt föräldrahem i Borrby. Grannhuset säljs som sommarhus till en byrådirektör från Sundsvall, som systrarna blir lite förtjusta i. Systrarnas bror tycker att de ska flytta in på hemmet så han kan ta över sitt barndomshem som sommarhus.

Av en slump upptäcker systrarna att katter och kaniner blir som galna av den gödning byrådirektören ger sina blommor, och systrarna lurar till sig receptet för att kunna tillverka potensmedel, tjäna pengar och installera inomhustoalett. De hyr en postbox, annonserar i en veckotidning och gissa vem som svarar om inte deras bror. Det är alltså inte på något sätt stor litteratur, men i sin genre är det bland det roligare jag har läst. Ibland behöver man något snällt och garanterat oförargligt, och då fyller en sådan här bok sin funktion.

115. H.-K. Rönblom: Skratta, Pajazzo

Det här är H.-K. Rönbloms tredje bok, och Paul Kennet, känd från början, och hans syster Susanne, känd sedan en tidigare bok, är nu i Komosse, ett småländskt glasbrukssamhälle, där Paul ska ägna sig åt sin historiska forskning. Bruket har ekonomiska problem och den ägande familjen, i den aktuella generationen bestående av tre syskon Lesser, sammanträder för att besluta hur framtiden ska tacklas. En anställd glasblåsare tycker att man ska satsa på konstglas (och har blåst en Pajazzo-figur för att visa sin kapacitet i det avseendet), en av bröderna Lesser tycker att man ska satsa på hushållsglas, så han kan sälja dem i sina varuhus. Den andre brodern är operasångare och faller död ner när han får se Pajazzo-figuren. Frågan är vilken roll den spelar, med tanke på att det var operasångarens paradroll, som han ändå aldrig fick spela på scen.

I den personförteckning som inleder boken finns också bland andra en betjänt, en bokhållare och en byråchef från en fiktiv statlig myndighet som kommer resande från Stockholm för att förhandla om möjligheten att ta över bruksvillan och göra den till hem för kriminella ungdomar. Eftersom hon (byråchefen är alltså kvinna, bara en sån sak) är född i Komosse och har ett förflutet tillsammans med operasångarbrodern är det ganska många trådar att hålla reda på för Paul när han börjar undersöka omständigheterna runt dödsfallet. Mellan undersökningsfaserna är det gott om tids- och lokalfärg från ett litet samhälle där tiden stått stilla men nu börjar gå.

Gåtan, miljön och personerna är lika väl utförda som i de två tidigare böckerna. Kanske jag den här gången hittar lite färre riktigt bra formuleringar, eller också har jag vant mig vid Rönbloms lite ironiska humor. Bra är det i alla fall fortfarande.

114. Helle Helle: Detta borde skrivas i presens

Den här kritikerrosade romanen fick följa med hem från biblioteket eftersom vi i bokcirkeln för ett par år sedan läste en annan bok av Helle Helle (hon heter alltså så, samma sak i för- och efternamn), Rödby-Puttgarden. Den här påminner lite om den; man känner att man är i samma tillvaro, den danska landsorten för en del år sedan (före mobiltelefonerna åtminstone).

Det handlar om Dorte, som hyr ett hus i en liten by utanför Köpenhamn och tar tåget in för att gå på universitetet. Men det gör hon inte, hon går på stan och shoppar eller dricker kaffe. Vi får också genom återblickar reda på hur hon har flyttat hemifrån ett par gånger tidigare innan hon genom sin faster (som också heter Dorte) får hyra det här huset. Överhuvudtaget är Dorte den yngre ganska initiativlös, hon tar dagen som den kommer och planerar inte så mycket, vare sig i stort eller smått. På något underligt sätt är det intressant ändå, fast det inte händer så mycket mer än sådant som händer de flesta.

Det roligaste är att hon tjänar extrapengar på att skriva festsånger. Kanske inte så roligt för alla danskar som tycker det är helt naturligt, men om man har stiftat bekantskap med företeelsen genom tv-serien Matador kan det inte annat än bli roligt.