Själv är jag för ung för att ha någon riktig relation till politikern Ola Ullsten, eftersom han var statsminister när jag var för liten för att bry mig om sådant. I vuxen ålder har jag läst om honom i biografier om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin (förutom att han figurerar i gamla Hasse och Tage-klipp), så jag blev förstås nyfiken när han nu, trettio år efter sin avgång som partiledare, ger ut "en memoar". Ekerlids förlag var snällt och skickade mig ett recensionsexemplar.
Han skriver själv i förordet att han utsatts för "andras tjat och vädjanden", men när man läser boken är intrycket definitivt att han vill berätta, även om han inte berättar om allt. Jag hade kanske väntat mig att det skulle handla lite mer om de sex åren 1976-82, då Ullsten satt i fyra olika borgerliga regeringar, varav en folkpartiregering, som han alltså ledde. Men det tar ungefär halva boken innan vi kommer dit. Först berättar han ganska traditionellt, men inte tråkigt, om sin barndom och uppväxt, om hur han kom till Stockholm och fick anställning vid Folkpartiets riksdagsgrupp. Han kom då i kontakt med "de unga liberalerna", en grupp yngre aktiva inom Folkpartiet, där många skulle spela centrala roller inte minst i Ullstens egen regering 1978-79. Han skriver att han hade en "socialt och utbildningsmässigt annan bakgrund" än de flesta andra i gruppen, som kom från stockholmsk akademisk bakgrund. Men jag har svårt att se honom som en verklig outsider när han i kapitlet dessförinnan har berättat hur det gick till att få anställning i riksdagsgruppen. Hans mamma hade en kollega och väninna som var riksdagsledamot, och ordföranden i den nykterhetsnämnd, där han just då var anställd, var också riksdagsman för Folkpartiet. Med de kontakterna kanske det inte var en alldeles okänd ung man från Norrland som bara halkade in.
Roligaste episoden i första halvan är när Ullsten blir skickad med ett brev hem till statsminister Tage Erlander i avsikt att meddela Folkpartiets ställningstagande i ATP-frågan. Erlander är inte hemma (utan, visar det sig, på radion för att kommentera frågan), men Aina Erlander öppnar "med en handduk knuten runt det tydligen nytvättade håret". I Erlanders nu utgivna dagböcker för 1959 skriver han denna dag, den 11 januari: "[...] Hemma hos Palme i går på supé, eftersom Aina var på Dramaten med Harpsundsflickorna." Det förklarar ju varför hon behövde tvätta håret. Och i en separat minnesanteckning har statsministern också skrivit: "[...] vid 19-tiden kom samtidigt ett brev till min bostad på Ryggåsgatan. [...]", dock utan att berätta vem som avlämnade det.
En hel del av den andra halvan av boken handlar förstås om de borgerliga regeringsåren. Ullsten var först vanligt statsråd, biståndsminister, och fick på våren 1978 efterträda Per Ahlmark som partiledare. (Ahlmarks nu ett par år gamla memoarer har jag blivit lite sugen på att läsa, inte minst för att se om det eventuellt kan vara dem som fått Ullsten att sätta sig vid skrivbordet. Herrarna verkar inte ha stått varandra väldigt nära, trots gemensam bakgrund bland de unga liberalerna.) På hösten 1978 sprack regeringen på kärnkraftsfrågan, och efter en del turer blev resultatet att det minsta borgerliga partiet, Folkpartiet, ensamt fick bilda regering med 39 mandat bakom sig. Det har för mig i backspegeln framstått som mer eller mindre vansinnigt att det kunde bli så, men efter Ullstens oväntat pedagogiska förklaring - som går ut på att det uppkomna läget innebar helt andra skiljelinjer än den vanliga blockpolitiken - är det något mindre vansinnigt, om än inte riktigt fattbart.
Titeln Så blev det är förstås inte tillkommen utan kännedom om den samtida moderatledaren Gösta Bohmans memoarbok Så var det. Ullsten skriver själv att den senare visar en tvärsäkerhet som var karaktäristisk för Bohman. Jag funderar på vad memoartiteln Så tänkte jag säger om Ingvar Carlsson. Politikermemoarer brukar vara endera av två typer, tycker jag. Den ena berättar oförargliga men roliga anekdoter som sådant man inte visste innan. Den andra typen fortsätter argumentera i de gamla debatterna för att visa att författaren minsann hade rätt redan då, och om inte annat har ju historien visat det i ännu högre grad. Ullstens bok är symptomatiskt nog en kompromiss mellan de båda. Fattas bara annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar