För några veckor sedan läste jag Ola Ullstens nyutkomna memoarer, och som av en händelse kom nu också en biografi över en tidigare Folkpartiledare, Sven Wedén. Han skulle ha fyllt 100 i somras och var partiledare bara ett par år i slutet av 60-talet, så det är kanske inte så konstigt att han inte spelar någon större roll i dagens politiska debatt. Men han visade sig vara mer intressant än jag visste. Jag fick reda på biografins tillkomst genom en artikel av Per T Ohlsson i Sydsvenskan, men boken handlar om mycket mer än det han skriver om, som gått till eftervärlden som Wedénaffären i valrörelsen 1968. Liksom Ullstenboken fick jag denna som recensionsexemplar från Ekerlids Förlag.
Det här är en mer personlig biografi än vad som är vanligt när det gäller politiker. Hans Lindblad har haft tillgång till 800 brev som Sven Wedén och hans fru skrev till varandra under de långa perioder han vistades på sanatorium för den tbc han ådragit sig i tonåren. De blir en viktig källa till vad han läser, vilka människor han träffar och hur han blir liberal (en kort tid var han medlem i dåvarande Högerpartiets ungdomsförbund, som det i efterhand verkar mest för att hans familjebakgrund gjorde det till det naturliga valet). Wedéns verksamhet som politiker finns förstås belagd i tidningsmaterial, riksdagshandlingar och partiarkiv, men författaren har också intervjuat de som finns kvar i livet som hade kontakt med honom. Hans Lindblad var också själv riksdagsman för Folkpartiet samtidigt som Wedén i några år.
Framställningen är intressant, engagerad och personlig. Ska man säga något negativt är det kanske att det ibland blir lite för engagerat och personligt. Tonen när regeringen och statsministern kommer på tal är ofta lite för polemisk för att det 50-60 år senare ska kännas riktigt motiverat, och citerandet ur privata brev gör förstås att man ibland som läsare känner sig som om man tjuvläser över axeln på någon. Det förtar inte intrycket att det ligger ett stort arbete bakom boken (som eventuellt har gått lite fort på slutet med tanke på ett antal korrekturfel) och att Sven Wedén förtjänar att framhållas. Hans viktigaste insatser verkar ha varit under de nästan 20 år han var riksdagsman innan han blev partiledare.
Som partiledare blev han alltså - av hälsoskäl - kortvarig. I dag hade det varit omöjligt att utse någon med den sjukdomsbakgrund han hade till en sådan post. Synd, på sätt och vis, för olika erfarenheter förtjänar att tas tillvara. Det var Wedéns egen bakgrund med ovana läkare som skulle tappa vätska ur hans lungsäck som låg bakom Folkpartiets idé om husläkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar