71. H.-K. Rönblom: Död bland de döda

När projektet med Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott var avslutat förvarnade jag om att det kunde komma ett nytt läsprojekt med tio svenska deckare. Det börjar härmed, och det är dessutom en minicirkel (två personer) på distans (Facebook), så det ska bli intressant att se hur det fungerar.

H.-K. Rönblom skrev tio deckare från 1954 till 1964, året innan han avled. Jag har för ganska många år sedan läst enstaka böcker av honom - om jag minns rätt var det denna och en eller två till. Hans detektiv heter Paul Kennet och är doktor i historia. Hans böcker har inte återutgivits i någon större utsträckning efter den omgång som detta exemplar är hämtat från, en samlad pocketutgåva från mitten av 70-talet. När man söker på nätet får man det bestämda intrycket att han är helt passé.

Paul Kennet kommer i första kapitlet i bil till ett pensionat utanför ett litet namnlöst samhälle ett stycke från en namnlös stad, stor nog att hysa en länsstyrelse, två tidningar, två apotek och ett badhus. Det framgår inte mer än så var det hela äger rum, och det känns lite ovant i en tid när det är mer regel än undantag att intrigen placeras i autentisk miljö (med påföljande lukrativ deckarturism). Paul är ledig från sin tjänst som läroverkslärare för att bedriva stadshistorisk forskning och ska stanna tio dagar. På pensionatet får han reda på att den som bott i hans rum tidigare, en notarie Odel, avled där. Samtal och omständigheter får honom att misstänka att det ligger ett brott bakom dödsfallet och han inleder på egen hand en undersökning, så småningom assisterad av provinsialläkaren och redaktören för den ena lokaltidningen, som han känner sedan studietiden.

Med ledning av veckodagar och datum kan man sluta sig till att året är 1953. Om man inte räknar ut det kan man i alla fall lätt märka att det inte är 2000-tal, för värdinnans dotter har "hemmaklänning" och värdinnan själv "promenaddräkt". Det skickas telegram och det konststoppas linneservetter. Värdinnan säger att hon "far in till stan och lägger håret idag" och Paul vill gärna "ha brevet lagt på stockholmståget direkt". De övriga gästerna på pensionatet är en kyrkoherde med fru (som "hade det för prästfruar utmärkande rufsiga håret") och dotter, vidare en äldre dam som ägnar dagarna åt att måla, två yngre damer, varav en är lärarinna och en sjuksköterska, samt en överste. Alla är de på olika sätt lediga från sina vanliga sysselsättningar så att de kan bo på pensionat veckor i sträck, vilket inte heller känns dagsaktuellt.

Det är stillsamt och inte särskilt spännande på det sättet som det brukar vara i deckare, men det är ändå väl berättat, och man fortsätter följa Pauls oförtröttliga undersökningar med intresse. Man måste försöka bortse från det orealistiska i att en amatör uppträder som om han vore polis och hade befogenheter att fråga ut folk och få upplysningar från apotek och banker, men lyckas man med det är det en väl sammanflätad intrig, där allt förklaras på lämpligt sätt på slutet (då också polisen får göra en liten insats).

Den stora behållningen är den ironiska distans som författaren har till sina medverkande, händelserna och egentligen hela den tillvaro som beskrivs. Det är gott om alldeles utsökta formuleringar:

"Damen var verkligen alltigenom en dam, och fiskoset tycktes förstå att det inte passade i hennes sällskap, ty det försvann."

"Han bar hängslen; Paul Kennet var inte den sortens man som fabrikanter av livremmar älskar att se omkring sig."

"Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar."

"Det försäkras att vilda lejoninnor aldrig dödar annat än om de blir angripna. Många erfarna jägare har bekräftat riktigheten av detta. De få som skulle kunna intyga motsatsen har aldrig varit i tillfälle att framlägga sina rön."

Personerna karaktäriseras på ett sätt som är ovanligt målande, men just därför också extra effektivt. Fröken Vendelblad, den äldre damen som målar, "res[er] sig under ett svagt klirrande av armband och halssmycken ungefär som när en gammal skallerorm sträcker på sig efter middagsvilan". En mot slutet medverkande polis' "blonda hår var överdraget med någon sorts pomada och glänste som om en snigel krupit fram och tillbaka över det". Pensionatsmiljön med gemensamma måltider tror jag beskrivs mer lik verkligheten än man vågar tänka sig numera. (En av gästerna förser sig med en "ättehög av potatismos", vilket jag först trodde var ett tryckfel, men det fungerar ju även utan j.)

Det känns synd att Rönblom uppenbarligen inte har fått en renässans som Maria Lang eller en uthållig skara beundrare som Stieg Trenter. Jag tycker att åtminstone den här boken skulle göra sig ypperligt som en film eller en liten tv-serie. Och jag ser mycket fram emot att läsa de kommande nio böckerna.