lördag 27 juni 2015
57. Nils Hövenmark: Ringlinjen
Nils Hövenmark återvänder här till det fiktiva men plausibla samhället Svartsele i Mellanbottens län. Huvudpersonerna är en uppsättning pensionärer, som till stora delar förekom som halvgamla original i hans allra första bok, Döden i Svartselet. För att sätta lite piff förekommer också en återflyttad gammal Svartselebo, "parant, men inte prålig", som hon beskrivs. Intrigen går på temat att någon varit ensam om att ha haft både motiv, tillfälle och medel att utföra ett mord, men polisen tror inte riktigt att det är han ändå. Det är denne misstänkte som kallas "Ringlinjen", dels eftersom han går samma promenad varje dag, dels eftersom han ägnar kvällarna åt att ringa kommunens makthavare och ha synpunkter på det mesta. En annan form av insändarskrivande, kan man säga, som är den huvudsakliga hobbyn för en av hans grannar i den länga pensionärslägenheter, där de flesta bor. Andra hobbies där är pimpelfiske, kaffedrickning och studium av grannarnas förehavanden. Inte minst det sistnämnda är ju praktiskt när det begås ett mord. På en kant medverkar förstås den nu pensionerade länspolismästaren Vilhelm Lundberg, landsfiskal i Svartsele i den första boken, och hans numera sambo, farmaceuten Gudrun Frisk.
Jag har som synes använt kommunens bibliotek, den här gången dock inte för fjärrlån. Hövenmark verkar ha samma prisbild som Maria Lang, att de senare böckerna, oftast utkomna i bara en upplaga, ofta mindre, är dyrare, utan att för den skull vara bättre. Den här är ändå lika bra som vilken som helst av hans andra, tycker jag, men jag är för snål för att ge tresiffriga belopp för en vanlig svensk deckare.
torsdag 25 juni 2015
56. Jenny Madestam: Hur blir man vald? Om ledarskiften i tre svenska partier
Statsvetaren Jenny Madestam skrev sin doktorsavhandling om politiska partiers föreställningar om en ideal partiledare. I den här boken, som kanske hade kallats uppföljare om den vore skönlitteratur, går hon igenom tre partiers (ett blått, ett grönt och ett rött - se bilden) senaste två ledarskiften för att studera vem som blev vald, hur och varför. Före och efter de genomgångarna finns det mer teoretiska kapitel, som jag får säga att jag hade lite svårare att hålla intresset uppe för. När hon har intervjuat medverkande i de aktuella skiftesprocesserna är det däremot intressant nästan hela tiden. Något har man kanske läst i andra sammanhang, men många intervjuade verkar ha berättat saker som inte kommit fram på annat sätt.
Det ligger kanske i genrens natur, men jag har lite svårt för de upprepningar som förekommer genom att referat av intervjuer skiljs från analys och jämförelser. Ibland är det bara några sidor sedan man läste om något, men det tas ändå om som om det vore en nyhet. Tyvärr tycker jag också att författaren ibland skriver ganska illa (eller inte har haft en bra redaktör). Språket är här och var styltigt så man fastnar på formuleringar och har svårt att hålla farten uppe. Sedan kommer det referat och genomgång av intervjuer, och då flyter det ett tag igen. Men i ett sammanhang som det här borde inte den felaktiga pluralformen "ordföranden" passera, även om den inte är genomgående.
55. Vladimir Kaminer: Militärmusik
Vladimir Kaminer är född i Sovjetunionen, kom 1990 till det döende DDR och följde med det till det enade Tyskland, där han fortfarande bor, vad det verkar. Det här handlar om hans (eller åtminstone ett fiktivt alter egos) uppväxt i Sovjetunionen på 70- och 80-talen, och det låter kanske inte så roligt. Men frågan är om inte det här är bland det roligaste jag har läst i år. Omslaget citerar ett omdöme som lyder "en sorts sovjetisk Populärmusik från Vittula", som jag i och för sig läste för ganska länge sedan, men inte alls minns som så här rolig. Här är också miljön lite mer tacksam för absurd humor, för ingenting är ju så löjligt som en diktatur som tar sig på så stort allvar som Sovjetunionen gjorde. Sedan var det förstås inte alltid så roligt att leva mitt i den, men både Vladimir själv som ung alternativ kulturarbetare och hans vänner och bekanta hanterar situationerna med den (galg)humor som krävs. Och bara 170 sidor är den, så läs, säger jag.
54. Stieg Trenter: Tiga är silver
Stockholmsskildraren Trenter låter sin huvudperson fördriva halva boken i Schweiz och (mest) Florens innan hon kommer hem. Det handlar, som i de två senaste böckerna, om en ung dam som Harry Friberg ridderligt tar hand om och räddar ur diverse knipor, förutom att han i förbigående också löser en mordgåta.
Det börjar den 25 april 1955 i Lausanne och innehåller därför tillräckliga doser kontinental vår. Jag har inte kollat alla adresser på Google maps, men hotellet i Lausanne verkar ligga kvar på samma gata och likadant är det med det i Florens - eller "Firenze" som Trenter kallar det. Lokalfärg får man så det räcker och blir över. I Stockholm utspelar sig det viktigaste av handlingen på Farsta gård, strax innan de stora bostadsområdena runtomkring byggs ut.
Harry Friberg har ny bil igen, den här gången en "sjögrön" Plymouth som av okänd anledning kallas Linnea. Den duger till en nattkörning mellan Lausanne och Florens (63 mil, bra gjort på den tidens vägar) och sedan att föra honom och den unga damen hem till Stockholm, via "färjan mellan Grossenbrode och Gedser", för det här var innan Fehmarn 1963 fick bro till tyska fastlandet så färjorna kunde gå från Puttgarden.
Inte heller den här gången är det Vesper Johnson som assisterar med de nödvändiga polisiära uppgifterna, utan kommissarie Victor Regn, precis som senast. Hans gimmick, för det ska ju deckarpoliser ha, är att han äter ringäpplen, minst lika ofta som Vesper Johnson brukade stryka sin mustasch.
Trenter har också ansträngt sig med kapitelrubrikerna, nästan som vore det Maria Lang. Alla 24 kapitlen har rubriker som börjar på F, till och med utan att någon av dem börjar med "Friberg". Mitt exemplar är från Bonniers folkbiblioteks serie med spindelnätsmotiv, som förekommit en gång tidigare i sviten.
torsdag 18 juni 2015
53. Leif Panduro: En man från Danmark
Av Leif Panduro har jag för rätt länge sedan läst Skit i traditionerna, som jag inte minns så mycket av som jag kanske borde. Han verkar vara en riktig kändis i Danmark, trots att han dog 1977.
I original heter den här boken "Fern fra Danmark" och handlar om Martin Fern, som vaknar upp på ett vårdhem efter att ha legat i koma i flera månader efter en bilolycka. Nu har han minnesförlust och får försöka rekonstruera vem han är med hjälp av familj och vänner. Meningen är att de inte ska säga något, utan att han ska minnas efter hand, men så blir det inte riktigt. Den personlighet han återskapar är kanske inte den han hade hoppats på, och hans omgivning är inte så glad att se honom som man skulle kunna tro.
Själva historien tycker jag är sådär. Framför allt tycker jag att Martin Fern är ganska outhärdlig (och det är förstås meningen, det begriper jag). Bäst är egentligen de små scener som utspelar sig i förbigående och som ofta - i alla fall på ytan - inte har något med Martin Fern att göra. Som till exempel när han försöker ta sig tillbaka till familjens sommarhus:
Går längs en solstekt väg. Några flickor i bikini och stora stråhattar kommer barbenta emot mig. De går i gräset ytterst i vägkanten. En ung man passerar i en sportbil. Han trycker signalhornet i botten just när han kör om dem. De hoppar till. Den ena tappar sin glasspinne i förskräckelsen.
söndag 14 juni 2015
52. Magnus Härenstam och Petter Karlsson: Morsning & goodbye
Ibland innehåller livet tillfälligheter, som till exempel att jag kommit fram i kön och fått låna den här boken och satt och sträckläste den en hel lördag, som avslutades med att Sverige fick reda på att Magnus Härenstam var död. Samma eftermiddag som han dog satt jag alltså och läste om hans liv, men med tanke på att det är en högaktuell bok förstår jag ju att jag inte har varit ensam om det.
Boken har recenserats på många håll och fått fin kritik. Riktigt vilken uppdelning som funnits mellan Petter Karlsson och föremålet själv framgår inte, men man kan hela tiden höra Magnus Härenstams röst i formuleringarna, så jag tror han har varit mer delaktig än till exempel Zlatan verkar ha varit i sin bok. Någon gång önskar man kanske att det hade berättats lite striktare, men då skulle det å andra sidan inte ha haft den här bokens alla fördelar.
Som 70-talist har jag förstås sett och hört mycket av det Magnus Härenstam gjorde, både med Brasse Brännström och på egen hand. Det betyder att boken innehåller både känt och okänt, men väl blandat så att det aldrig blir tråkigt. Jag hade till exempel ingen aning om att Lasse Åberg och Ardy Strüwer gjorde ett skrotat pilotavsnitt av Fem myror är fler än fyra elefanter.
lördag 13 juni 2015
51. Torgny Lindgren: Pölsan
Inte bara baksidestexten utan även det samlade internet verkar tycka att det här är en jätterolig bok, förutom att den är bra på alla andra sätt också. Jag tycker inte alls att det är så roligt med denna blandning av 40-talets pölsa och lungsot och 00-talets äldreboende. Med tanke på det unisona hyllandet undrar jag om det är något jag inte har förstått av djupsinnigheter som "Det finns lika många pölsor som det finns människor." Lite besviken är jag också eftersom jag tycker Torgny Lindgren verkar så trevlig. Kanske ger jag honom ändå en chans till med något annat.
söndag 7 juni 2015
50. Nils Hövenmark: Vargavinter
I Nils Hövenmarks nionde bok är miljön återigen apoteket Vargen i Sundå, precis som i hans andra bok. Den var i sin tur en prequel till den första boken och utspelade sig redan 1942. Den här däremot äger rum samma år som den kom ut, 1981, och det visar sig till exempel genom att Ingemar Stenmark ska åka störtlopp i Kitzbühel dagen efter att historien börjar och att det är frågesport med Pekka Langer och Carl-Uno Sjöblom på TV.
På apoteket Vargen har det förstås hänt mycket på 39 år, bland annat har huset rivits och apoteket fått nya lokaler. Ett par av de mycket unga medarbetarna från 1942 medverkar här nära pensionsåldern, till exempel den nypensionerade men inhoppande farmaceuten Gudrun Frisk, som på ett hörn av varierande storlek varit med i de flesta av Hövenmarks böcker. (Ett antal fotnoter ger den nytillkomne läsaren tips om vilka tidigare böcker det anspelas på i texten.)
Historien handlar - som de brukar - om lite avsigkomna människor, ibland med kärleksbekymmer, ibland med andra besvärligheter. En del av besvärligheterna är rent branschinterna, och där kanske Hövenmarks egen verksamhet som apotekare kommer fram i lite för stor utsträckning. Men det är onekligen praktiskt med en författare som kan så mycket om mediciner, deras tillgänglighet och verkningar.
Vintern i titeln är påtaglig under den knappa vecka det gäller. På nätterna sjunker temperaturen ner mot nära 40 minusgrader, och på ett intressant sätt spelar temperaturen också en roll i det dödsfall som så småningom inträffar, dock först mitt i boken. Ska jag vara kritisk på någon punkt är det nog just detta, att det ofta hos Hövenmark tar så lång tid innan någon dör.
I och med denna del har min samling av Hövenmark nått en lucka. Det innebär att man antingen kan komplettera via Bokbörsen till hutlösa priser eller låna på bibliotek. Trots att man bor i Sveriges 12:e största kommun saknades den här boken och behövde fjärrlånas:
från den 175:e största kommunen, ungefär en tiondel så stor:
fredag 5 juni 2015
49. Stieg Trenter: Roparen
Trenters tolfte roman är den bästa av de senaste, tycker jag. Ett tag var jag rädd att han inte skulle kunna nå den höga nivån från de första böckerna om Harry Friberg och Vesper Johnson, men här tycker jag han är i närheten. Vesper Johnson är däremot inte i närheten, utan polisen representeras av en kommissarie Victor Regn. Han ska nog föreställa Johnsons motsats, för han är stor och bullrig och har inte alls Johnsons egenheter som gör denne så svårtillgänglig, utan han är snarare en snäll farbror, så länge man inte har gjort något olagligt själv. Regn har däremot samma egenhet att inte vilja rätta sig efter hur en utredning får bedrivas, men han kommenterar det i alla fall själv ett par gånger. Och känner Harry Friberg gör han förstås, efter dennes tidigare insatser för polisen.
Det tar ett tag innan Harry Friberg får anledning att göra entré, för till att börja med handlar det om två flickor i dryga tjugoårsåldern som ska åka till Italien. Redan där märker man att det inte utspelar sig i år, för de ska flyga med mellanlandningar i Köpenhamn och Zürich. Kvällen innan de ska flyga ringer det från SAS, för det är nämligen dimma i Köpenhamn, och SAS föreslår att de i stället ska ta nattåget från Stockholm för att säkert komma fram, för det är tydligen lättare att lyfta än att landa i dimma. Frågan är vilket bonusprogram man ska vara med i hos vilket flygbolag för att få den servicen nuförtiden.
En del annat känns också ganska avlägset i tid, till exempel att en självförsörjande, ganska vanlig tjugosexåring har en bostad i Gamla stan, som om det vore det naturligaste i världen. Tidstypiska ord är chevråpumps, sommargarage och lastex (när en av huvudpersonerna har fått en reva i baddräkten: "Och lastex som var så kinkigt att laga!") Men allra mest känns det att tiden har gått när det i förbigående konstateras att den tjugosexåriga inte kan någon engelska alls.
Sedan Fribergs besök i Italien för sju år sedan har han hunnit lära sig en hel del italienska; mycket av det ganska korta besöket där (i badorten Gabicce) verkar han ägna åt att pruta och domdera med lokalbefolkningen på ett inte så nutidsanpassat sätt. Överhuvudtaget är Italien fattigt, smutsigt och outvecklat men ändå härligt och naturligt, om man bara tar det som det är. Man skulle inte komma undan med att beskriva ens ett riktigt u-land så idag.
Tydligen är detta en av de - hittills - tre Trenterdeckare som blivit tecknad serie av Jakob Nilsson. Den är jag ganska sugen på att läsa, om inte annat för att se hur han gör med de svenska miljöer där det mesta utspelar sig: Stockholm (särskilt Kastellholmen) och skärgården (särskilt Furusund).
Själva gåtan då slutligen, den är faktiskt riktigt bra utan att hemfalla till att vara överkonstruerad, som ett par av Trenters senaste. Den varierar gamla teman som "den minst misstänkte" och avsiktliga villospår, men gör det på ett sätt som jag i alla fall inte känner att jag har sett förr.
tisdag 2 juni 2015
48. Václav Erben: Vägg i vägg
Jag har haft paus från Václav Erben sedan i höstas, men kände nu för ett avbrott i det svenska och anglosaxiska, som det annars så ofta blir. Baksidestexten lovar "en för läsare i Väst icke helt alldaglig miljö och atmosfär", och det löftet får man säga uppfylls. Det handlar om ett gammalt hyreshus i Prag, där de stora lägenheterna nu (på 70-talet) är delade, ibland genom en provisorisk mellanvägg i hallen, ibland genom att myndigheterna tvingat på en lägenhetsinnehavare en eller flera hyresgäster. Det gör att det är relativt gott om folk att hålla reda på, och efter sådär 50 sidor misströstar jag om att kunna reda ut ens vem som är vem, långt mindre gissa vem som mördat vem. Men det får en liten förlösning när huvudpersonen, kapten (polisen har grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner också har svårt med det:
"Herrejösses", suckade Exner förtvivlat. "Vilken massa människor och namn. [...]"Men då har man god hjälp av de utförliga ritningarna över de sex våningarna för att hålla reda på var alla bor:
(Det måste i sammanhanget sägas att "hora" på tjeckiska betyder "berg" och kan vara både ett efternamn som här och ingå i geografiska namn.)
När Exner kommer in i handlingen mer aktivt (än att han redan från början småprasslar med en kvinna i huset) händer det något mycket påtagligt, som det nästan skulle vara intressant att forska på. Resten av boken är riktigt spännande och ligger i skarven mellan klassisk pusseldeckare och modern polisroman så att den blir både logisk och trovärdig. Den ligger också nära en del modern skönlitteratur genom sitt flämtande berättarsätt med extremt korta kapitel (188 stycken på 360 sidor).
Erben verkar inte ha fått något större genomslag på svenska, och det genomslag han fick genom Bra böckers utgivning på 70- och 80-talen verkar bortglömt. (Den här blev den sista boken av honom att översättas, men eftersom jag läser i den ordning de kom ut i original har jag tre kvar.) Googlar man får man däremot inte så få träffar på tjeckiska sidor, där jag får använda min karaktär för att inte låta Google översätta, utan i stället stava mig igenom så gott jag ändå - till min överraskning och nästan 20 år efter att jag läste tjeckiska - kan. Ibland orkar jag inte, och får då sådana översättningspärlor som att originaltiteln Na dosah ruky översätts med "i din handdator", när det snarare ska vara "till hands" (vid översättning till engelska får man "at your fingertips"). Handlingen sammanfattas i översättning härifrån:
I ett gammalt hyreshus bebos av olika människor på olika sätt. Någonstans krossa två familjer i en lägenhet, delat med en partition annan bostad i stort sett tom. De bor här sida vid sida olika människor med olika personligheter och olika skikt, handyman tillsammans skådespelare, advokat och tidigare profetissa, servitris eller en universitetsprofessor. Det finns förhållanden här, när det händer, för att uttrycka det milt spänd.Det verkar ändå finnas en marknad kvar för mänskliga översättare.