49. Stieg Trenter: Roparen

Trenters tolfte roman är den bästa av de senaste, tycker jag. Ett tag var jag rädd att han inte skulle kunna nå den höga nivån från de första böckerna om Harry Friberg och Vesper Johnson, men här tycker jag han är i närheten. Vesper Johnson är däremot inte i närheten, utan polisen representeras av en kommissarie Victor Regn. Han ska nog föreställa Johnsons motsats, för han är stor och bullrig och har inte alls Johnsons egenheter som gör denne så svårtillgänglig, utan han är snarare en snäll farbror, så länge man inte har gjort något olagligt själv. Regn har däremot samma egenhet att inte vilja rätta sig efter hur en utredning får bedrivas, men han kommenterar det i alla fall själv ett par gånger. Och känner Harry Friberg gör han förstås, efter dennes tidigare insatser för polisen.

Det tar ett tag innan Harry Friberg får anledning att göra entré, för till att börja med handlar det om två flickor i dryga tjugoårsåldern som ska åka till Italien. Redan där märker man att det inte utspelar sig i år, för de ska flyga med mellanlandningar i Köpenhamn och Zürich. Kvällen innan de ska flyga ringer det från SAS, för det är nämligen dimma i Köpenhamn, och SAS föreslår att de i stället ska ta nattåget från Stockholm för att säkert komma fram, för det är tydligen lättare att lyfta än att landa i dimma. Frågan är vilket bonusprogram man ska vara med i hos vilket flygbolag för att få den servicen nuförtiden.

En del annat känns också ganska avlägset i tid, till exempel att en självförsörjande, ganska vanlig tjugosexåring har en bostad i Gamla stan, som om det vore det naturligaste i världen. Tidstypiska ord är chevråpumps, sommargarage och lastex (när en av huvudpersonerna har fått en reva i baddräkten: "Och lastex som var så kinkigt att laga!") Men allra mest känns det att tiden har gått när det i förbigående konstateras att den tjugosexåriga inte kan någon engelska alls.

Redan i början framgår det att det är en "aprilafton 1954", som visar sig vara skärtorsdag. Sedan varar det fram till någon gång i maj innan mördaren är fast. Boken kom samma år på hösten. Det har alltså gått jämnt tio år sedan Harry Friberg drack Vino Rosso på Cattelin, men smaken för det vinet har han kvar även vid ett besök på Gyldene Freden den här våren, visar det sig, som en liten belöning till trogna läsare. (Eventuellt äts det den här gången lite mindre än vanligt hos Trenter, men det företas i alla fall en picknick i en polisbil under färd, där det ingår "färskrökt lax, knippen av rädisor, doftande gammelostar, renstek, fång av räkor och travar av roströda skivor salt innanlår". Samt bröd och smör ("en gul tegelsten").)

Sedan Fribergs besök i Italien för sju år sedan har han hunnit lära sig en hel del italienska; mycket av det ganska korta besöket där (i badorten Gabicce) verkar han ägna åt att pruta och domdera med lokalbefolkningen på ett inte så nutidsanpassat sätt. Överhuvudtaget är Italien fattigt, smutsigt och outvecklat men ändå härligt och naturligt, om man bara tar det som det är. Man skulle inte komma undan med att beskriva ens ett riktigt u-land så idag.

Tydligen är detta en av de - hittills - tre Trenterdeckare som blivit tecknad serie av Jakob Nilsson. Den är jag ganska sugen på att läsa, om inte annat för att se hur han gör med de svenska miljöer där det mesta utspelar sig: Stockholm (särskilt Kastellholmen) och skärgården (särskilt Furusund).

Själva gåtan då slutligen, den är faktiskt riktigt bra utan att hemfalla till att vara överkonstruerad, som ett par av Trenters senaste. Den varierar gamla teman som "den minst misstänkte" och avsiktliga villospår, men gör det på ett sätt som jag i alla fall inte känner att jag har sett förr.