29. Stieg Trenter: Träff i helfigur

Nu kom jag för första gången lite i otakt med Trenter-projektet, för den här boken borde ha varit utläst förra veckan, som var en udda vecka. Men även med vanliga vardagsåtaganden (arbete på dagtid och sådant) hinner man igenom en Trenter på två-tre dagar.

Vi har denna gång hunnit till 1948, och New Look är det allra senaste i Stockholm. Till tidsmarkörerna hör också en kortege som markerar Gustaf V:s 90-årsdag. Utan att avslöja för mycket kan det sägas att den senare spelar viss roll för handlingen. Den visar också att det - som vanligt hos Trenter - är sommar. Harry Friberg har köpt ny bil sedan föregående år, men håller sig till engelska småbilar. Nu har han en Hillman.

Miljön är Stockholms kulturkretsar, som någon gång tidigare, med en förläggare och en författare (som dessutom har skrivit en nyckelroman!) och deras närmaste i huvudrollerna. Som fysiska miljöer den här gången figurerar ett numera rivet hus på Regeringsgatan och en villa med omnejd i Södertörns villastad, numera känt som Farsta strand. Där i trakten växte Trenter själv upp, har jag läst mig till. Fortfarande på 40-talet är det rena landet med skogar och fält, och frågan är om det inte är där det mest märks att tiden har gått.

Inne på sjunde boken börjar man kunna knepen, så jag förvillas inte av att det presenteras en lösning någonstans i mitten, för det kommer (minst) en lösning till innan det är slut. Ett villospår genomskådar jag i alla fall nöjt, till skillnad från Harry Friberg som på sidan 290 utbrister: "Vilket blindstyre jag ändå varit! Nog borde väl i alla fall en misstanke snuddat förbi!" Däremot lyckas jag som vanligt inte dra rätt slutsatser av vad jag insåg.

Den här boken blev den tredje och sista att filmas i SVT:s Trenter-serie 1987. När andan faller på under året ska jag nog se om dem. Inte minst är jag nyfiken på om Harry Friberg och Vesper Johnson äntligen blir du med varandra som i boken över en grillad oxfilé. (Friberg äger nämligen något så exotiskt som en elektrisk grill, vilket antyder det lika exotiska att han ibland faktiskt lagar mat hemma. Städar har han däremot en liten människa som kommer och gör; hennes blommiga förkläde figurerar i förbigående.)

Mitt exemplar kom ut i Bonniers Folkbiblioteks deckarserie i detta utförande:

som kommer att dyka upp igen ett par gånger under projektets gång. Intressant nog har de valt en annan ikonisk detektiv som symbol på smutstitelbladet, trots att han vad jag vet inte förekom i serien alls: