48. Maria Lang: Se, döden på dig väntar

Årets Maria Lang utspelar sig samma år som den kom ut, 1955. Med lite räknande framåt och bakåt från de givna datumen och veckodagarna får jag det till att den inleds lördagen den 17 maj och slutar omkring den 25 juni. (Här finns förresten en Maria Lang-kalender för den som vill läsa böckerna vid rätt årstid och inte kronologiskt.)

Liket påträffas först på sidan 83 (av 187), även om hon då har varit försvunnen och död ett tag. Men en stor del av boken är ändå en ganska långsam inledning som inte ens i efterhand är lätt att koppla till mordet. Sedan är det en kommissarie Nord - möjligen befordrad sedan en tidigare bok, där en polis med samma namn förekom - som sköter förhör och utredning, eftersom Christer Wijk är i Spanien. Han dyker upp på sidan 153 och samlar så småningom alla de misstänkta på sedvanligt sätt, inte i biblioteket, men på Drottningholmsteatern.

Det är nämligen där det hela äger rum, även om det också äts ute i en ovanlig omfattning, nästan som vore det Trenter, faktiskt. Det är ingen tvekan om att Lang har koll på lokaliteterna, men för oss som inte har det är det tur att det finns en skiss över byggnaden:



och en över omgivningarna, där man inte minst ska lägga märke till det kafé med uteservering, där en av de medverkande påpassligt är installerad under en kritisk stund:

Lang har som sagt koll på miljön, men det går inte att komma ifrån intrycket att hon egentligen hade velat skriva en annan bok, snarast en guidebok för Drottningholmsteatern, och inte en deckare. Mordet fyller mest funktionen att få skyffla runt de misstänkta i olika mer eller mindre intressanta rum, där man kan berätta om tapeter eller dylikt.

Bland de medverkande:

finns som vanligt Puck och Einar Bure, den senare dock under viktiga delar av handlingen upptagen med en historikerkonferens i Sigtuna. Puck är på sitt håll upptagen med demondirigenten Mattias Lemming på ett sätt som får mig att bli aktivt negativ till henne, och jag hör ändå inte till dem som tycker att hennes relation med Einar är det mest intressanta i de här tidiga Lang-deckarna.

Till den historia som spänner över längre tidsrymd än en enskild bok hör också Pucks doktorsavhandling om Fredrika Bremer. Den blir hon tillfrågad om i början, och konstaterar då att den aldrig kommer att bli klar, men sedan skriver hon faktiskt lite på den. Och hon har anteckningar framme på skrivbordet, så helt undanlagd är den inte heller.

Intrigen i den här boken innehåller också en uppsättning av Mozart-operan Così fan tutte, och det inte minst intressanta med det är att teatern faktiskt satte upp den året efter att den här boken kom ut (och några gånger till). Opera var ju ett av Maria Langs (eller snarare Dagmar Langes) stora intressen, och det är tydligt att hon gärna dröjer vid de scener där det antingen repeteras eller uppträds.

Men det här är definitivt den svagaste Lang-boken hittills. Det är underligt, eftersom hon har hållit god klass fram till nu, och några av hennes allra bästa kommer under de närmast följande åren. En anledning till omdömet är att Pucks medverkan är så krystad. Hon är gammal studiekamrat med Paul Sandvall, som är tillfällig intendent på teatern. Men varför hon ska få vara med på repetitioner och gå ut och in som barn i huset, det förstår inte jag.

47. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och goterna

Det här tredje Asterix-albumet är sådant som jag minns att de skulle vara. Titelfiguren är tillsammans med Obelix på äventyr utanför Galliens gränser, träffar på ett främmande folk, låter sig förundras och återvänder välbehållna hem. Det främmande folket är kalkerat på ett nu levande sådant, i det här fallet tyskarna, och de pratar med ett särskilt typsnitt, i det här fallet frakturstil:

I förbifarten kan författarna driva med andra moderna företeelser:

Med den här delen känns det som om serien har hittat formen, och historien är tidvis riktigt spännande - även om man förstås inte på allvar undrar hur det ska gå. På ett sätt går det precis som förväntat, nämligen att det slutar med en fest där de äter helstekta vildsvin, medan barden Troubadix har försetts med munkavle. Så trodde jag att det alltid hade slutat, men det här är faktiskt första gången det framställs så.

46. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och guldskäran

I det här andra albumet om Asterix tar sig han och Obelix till Lutetia, det vill säga Paris:

som inte ser så stort ut på bilden ovan, men innehåller både det ena och det andra som kan distrahera dem, när de egentligen är ute för att ordna en ny guldskära till druiden Miraculix:

En fördel med den här utgåvan, där tre album är samlade i varje band, är att man får några sidor bakgrundstext mellan varje del. Där blir jag påmind om att en av romarna - här liggande till bords - är tecknad för att likna skådespelaren Charles Laughton:

som ett par år innan det här albumet kom ut i original hade en bärande roll i filmen Spartacus. Det lär bli mer sådant i kommande delar; det är fortfarande en del som jag förknippar med serien som inte riktigt har fallit på plats i de här tidigaste albumen.

45. Elly Griffiths: Huset vid havets slut

Elly Griffiths' tredje bok om rättsarkeologen Ruth Galloway ger oss som har varit med tidigare precis vad vi vill ha. Det är en lagom spännande deckargåta, inkluderande ett antal skelett för att motivera Ruths medverkan, och en lagom spännande fortsättning på den övergripande historien om Ruth och poliskommissarie Harry Nelson, inkluderande deras familjer, vänner och kolleger. Det är numera ingen spoiler att Ruth mellan den förra och den här boken har nedkommit med en välskapad dotter, Kate, som Nelson är far till. Han har redan två döttrar i övre tonåren, och dessutom en fru som han uppenbarligen är mycket förälskad i, och det skulle kunna bli en rätt påfrestande förveckling. Men Ruth är klar över att hon ska ta hand om dottern själv och att faderskapet ska förbli en hemlighet utåt. Något avsteg blir det från dessa principer, men det är just så mycket som behövs för att det ska bli intressant att berätta om.

Huvudintrigen är bra, som man kan förvänta sig när det börjar med att det har hittats sex stycken skelett i en klippskreva på en strand i Norfolk. Sedan börjar det också att dö folk i nutid, så polisen behöver kopplas in. Ungefär mitt i undersökningarna finns det rentav ett inslag med chifferanknytning, kanske inte så avancerat, men en belöning till oss som gillar sådant. Miljön i de här böckerna har jag berömt tidigare, och Ruth bor kvar i sin ensliga stuga ute vid havet, nu med dotter och en katt. Huset i titeln är däremot ett större bostadshus, numera alldeles på kanten av en eroderande strand, men med ett mer grandiost förflutet med stor trädgård och fler invånare än den decimerade familj som bor där nu. För ovanlighetens skull är det dessutom ett rejält snöoväder i trakterna, vilket kommer väl till pass när olika nyckelpersoner inte är där de borde vara, och inte heller kan ta sig dit. Och så spelar tidvattnet en roll som vanligt.

44. Ida Jessen: En utflykt

Inget hindrar, såvitt jag förstår, att man läser mer än en bok varje månad för utmaningen Månadens språk, och eftersom det blev lite snålt med tid för den danska roman jag hade valt ut tänkte jag kompensera med en andra Novellix-novell utöver den förra.

Ida Jessen har jag inte läst tidigare, men jag förstår att hon hör de verkligt centrala namnen bland nu aktiva danska författare. Rikligt prisbelönt och akademiledamot hade hon kunnat vara alltför avancerad för en lördagskväll hos mig, men det var onödig skepsis. Den här historien är inte svår, men har trots det bottnar som gör den till en utmärkt utgångspunkt för att diskutera livets stora frågor, tror jag. Huvudpersonen Tove bor i en typisk semesterort - men året om - och sysslar med att klä om gamla möbler, när hon inte träffar sin väninna eller sin särbo. Det låter som en veckotidningsnovell, men det är det verkligen inte.

För novellutmaningen använder jag den för nummer 18 på listan, "en novell där det finns en cykel". Eftersom det räcker att pricka av tjugo av de fyrtio punkterna har jag härmed klarat utmaningen, men jag fortsätter nog ett tag till, med målet att lyckas även med andra halvan.

43. Jakob Ejersbo: Ok International

Mina planer för utmaningen Månadens språk - som i februari är danska - var mer ambitiösa än så här. Men jag inser att det är för lite månad kvar för att hinna det jag hade tänkt, så det får jag återkomma till i något annat sammanhang, och i stället vara glad att det fanns en oläst dansk Novellix-novell i hyllan.

Särskilt dansk vad gäller miljö och intrig är den däremot inte. Huvudpersonen är en tanzanisk kvinna, utbildad till läkare på Kuba och numera bosatt i USA. Där råkar hon ut för en bilolycka och får möta den amerikanska polisen på ett föga uppbyggligt sätt. Det är den sortens novell som snarare är ett utsnitt ur en persons liv, så att man man förstår att det finns saker att berätta både före och efter, än den avslutade episoden.

För novellutmaningen - här maxar vi utmaningarna - använder jag den till nummer 5 på listan, "en novell översatt från danskan".

42. Maria Lang: Tragedi på en lantkyrkogård

Bara ett halvår efter senaste gången Puck Bure råkade in i ett mordfall är det nu dags igen. Och till råga på allt är det jul - 1953, alltså. Hon, maken Einar och fadern Johannes M. Ekstedt firar den hos Johannes' bror Tord, som är kyrkoherde på landet i Västmanland, och där finns också Pucks elvaåriga kusin Lotta. De här släktingarna har inte förekommit tidigare, och det må väl vara hänt, men det verkar inte som om de har någon särskilt nära relation, utom mellan bröderna, och det är lite oklart för mig varför det har blivit så att de firar jul ihop.

Hela historien rivs av på en vecka med början på julafton och slut på nyårsafton, just vid tolvslaget. Då läser Anders de Wahl Nyårsklockan i radio, för så länge sedan är det, och även i övrigt är det ett helgfirande där andakt, mat och gemenskap står i fokus, före TV och "årets julklapp". Fast det delas ut julklappar; Lotta får en mycket kärkommen kattunge, avkomma till Johannes' egyptiska Thotmes III, som vi minns från en somrigare Lang för några år sedan, och Puck får en nertspäls. Just som presenterna är upppackade kommer grannen, handelsmannens fru, och är orolig för att hennes man är försvunnen, men relativt omgående hittar Puck honom. Död, förstås, på ett för Lang ovanligt blodigt sätt.

För att följa med i lokaliteterna i Västlinge får man inte mindre än två kartskisser:

och åtminstone den nedre är nödvändig för att man ska förstå hur folk har kunnat gå om varandra i olika in- och utgångar i handelsboden. Sedan måste det också sägas att det ändå inte är riktigt möjligt att dra rätt slutsatser om vem som är mördaren förrän mycket sent, och då inte på grund av något som varit känt tidigare. Intrigen är nog Langs svagaste hittills, men boken lever högt på miljö och karaktärer.

De medverkande den här gången är lagom många:

och jag minns från tidigare omläsningar framför allt två damer.

Den ena är Frideborg Janson, en superb biroll, alltid iförd volanger, alltid vitpudrad, alltid lite echaufferad. Hon är tyvärr bortklippt från den senaste filmatiseringen, men tolkades kongenialt av Sif Ruud i en tidigare film. (Den är annars relativt omstuvad i förhållande till boken, men det var Lang själv som skrev manus, så det är ju svårt att protestera. Pucks farbror spelas förresten av Nils Asther, som den här bloggen har haft anledning att skriva om tidigare.) Den andra minnesvärda damen är Tekla Motander, senast spelad av Sissela Kyle, i den gamla filmen av Hjördis Pettersson, som väl närmast var typecastad i roller som viljekraftiga disponentskor. Tyvärr är de båda damerna beskrivna på sådant sätt att de mest fyller andra funktioner än att vara riktigt misstänkta, så kretsen av sådana är egentligen lite för liten för att det ska vara riktigt tillfredsställande.

Och så ska man inte glömma den återkommande Lang-karaktären, Vampen. Här är hon änka, men hon kan också vara dotter till en filmdirektör, dotter till en varuhusdirektör, gift med en affärsman, eller till och med läroverksadjunkt. Helst ska hon vara blond, eventuellt rödhårig, men gärna grönklädd och grönögd, och kapabel att förvrida huvudet på samtliga närvarande män, inklusive Einar Bure. Det ska bli intressant att se hur återkommande hon är framöver.

Med denna boks placering i Västmanland är principen om varannan i Stockholm, varannan i Bergslagen bruten. Eftersom det av allt att döma utspelar sig i Västmanlands län är det inte den gamle bekantingen Anders Löving som är landsfogde, utan en relativt anonym herre vid namn Karsten.

Jag samlar som bekant inte Maria Lang i några tjusiga utgåvor, inte heller förstaupplagor. Den här utformningen hade omtrycken under några år på sjuttiotalet, då de flesta dittills utkomna böcker verkade fortsätta sälja. På baksidan har de - oavsett hur bra eller dåliga de är - den säljande devisen:

41. Maria Adolfsson: Stormvarning

Efter en rosad debut - omslagsfliken är full av lovord - är Maria Adolfsson nu ute med "den svåra andra boken", den som ska vara en uppföljare till en succé och i bästa fall överträffa de högt ställda förväntningarna, som förstås redan de är att det här ska vara en bättre bok än den förra. Det är alltså svårt att balansera omdömet mellan de realistiska och de orealistiska förväntningarna. Själv stannar jag för att det här är en lika bra bok som den förra, och att den lätta besvikelsen över att den inte är bättre beror på min förväntan om en höjning från en hög nivå.

Det har gått något halvår sedan vi förra gången var på Doggerland, det fiktiva landet i Nordsjön:

som också till sina egenskaper är något mitt emellan Skandinavien och Storbritannien. Historien om landet byggs ut - inte minst ger den här intrigen anledning att skildra en del av landets öden i anslutning till andra världskriget. Eftersom det har gått ett halvår är det alltså vinter - jul, nyår och trekunga, som trettonhelgen heter på Doggerland. Den verkar firas som en andra julafton i familjernas hägn med presenter och mat. Helgerna ger förresten en osökt ytterligare anledning att lägga delar till beskrivningen av landet. Liksom i den första boken är det miljön jag tycker bäst om; det är gjort med tydlig omsorg men man märker också författarens egen glädje över att skapa något alldeles eget.

Att landet är något alldeles eget betyder förstås inte att det existerar i ett vakuum eller att det inte påminner om något annat. Den här gången leds mina tankar till Island, för invånarna är på samma sätt patriotiska och medvetna om sin unika kultur, men också utåtvända mot världen och klara över att de bor i ett litet land som kan behöva kontakter med andra. Inte minst verkar det vara vanligt att unga lämnar landet ett tag för att arbeta eller studera, för att sedan komma tillbaka.

Intrigen är riktigt bra för att vara en modern polisroman, tycker jag. Det är skönt att slippa de alltför galna seriemördarna som drivs bara av sitt eget vansinne som motiv. Här är både offer, misstänkta och motiv högst realistiska, även om fiktionen förstås förutsätter att någon tar till det yttersta vapnet, det som ändå är ovanligt i verkligheten.

Minst lyckad är tyvärr den del av intrigen där inspektör Karen Eiken Hornby blir personligt engagerad i något som inte har med mordhistorien att göra. De delarna är inte sämre, inte oviktigare och inte mindre spännande, men jag undrar om de inte borde ha blivit en annan bok. Men det ska inte dra ner omdömet, att det här är en av de få nu verksamma kriminalförfattare som jag verkligen ser fram emot en ny bok av.

40. Pooneh Rohi: Kräftfångst

Novellix' allra senaste nummer landade i min brevlåda igår. Den ligger utanför deras vanliga utgivning i boxar om fyra noveller vardera, och handlar om hemhörighet på en plats, särskilt ett sommarställe. Det finns förstås många människor vilkas livssituation är sådan att de inte har ett barndomslantställe som de kan åka tillbaka till, och den skillnaden är fint beskriven här, tycker jag.

Den passar utmärkt till novellutmaningens nummer 22, "en novell som handlar om längtan".

39. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och hans tappra galler

Årets läsprojekt vad gäller tecknade serier är Asterix, som jag läste en hel del på den tiden det fanns sådär 25 album. Nu finns det 36 - vi får väl se hur länge orken räcker. Från biblioteket har jag lånat på mig några samlingsvolymer som innehåller tre album vardera. Fördelen med dem är inte minst att man då får albumen i originalordning och inte i den omstuvade svenska utgivningsordningen.

Det här första är ganska mycket en etablering av scenen - den lilla galliska byn som ensam gör motstånd mot den romerska ockupationsmakten, närmast manifesterad i de fyra lägren som omger byn. Och så förstås de återkommande medverkande, här den allra första rutan där vi möter Obelix med tillhörande bautasten, och Asterix själv:

Alla som jag minns som återkommande medverkar inte här, men mötet med Caesar visar att det ändå är planerat en fortsättning:

Ett återkommande skämt i slutscenen är - som väl alla som har läst Asterix minns - hur barden Troubadix förses med munkavle. Här har de ännu inte kommit på att det behövs, men gästabudet med grillat vildsvin känner man igen:

I kommande delar ser jag fram emot de ständigt förlisande sjörövarna, fiskhandlaren Crabbofix, den gamle men vitale Senilix och inte minst Obelix' hund Idefix.

38. The Floating Admiral

Det här är mer en kuriositet än en riktigt bra deckare, trots de medverkande tunga namnen. De som är mest ihågkomna idag finns återgivna på "omslaget" ovan, men det är hela fjorton författare, alla på sin tid stora namn i pusseldeckargenren. Här har de skrivit varsitt kapitel utifrån förutsättningen att var och en måste fortsätta där stafettpinnen lämnas över, med de ledtrådar och andra förutsättningar som finns. Den som lämnar över måste också ha en föreställning om hur det hänger ihop och ska sluta, och det finns därför också föreslagna lösningar eller slut från alla författarna utom de två första. Det är alltså inte tillåtet att föra in mystiska främlingar eller okända fotspår bara för att göra det svårare för den som skriver ett senare kapitel. Det är en rolig idé, men jag tror att författarna har haft det roligast, för det blir ganska rörigt efter hand, och ett par kapitel ägnas mer åt genomgång av spaningsläget än åt intrigens avancemang. Riktigt rörigt blir det när de olika sluten redovisas, för de bygger inte på de förutsättningar som har förts in av författarna till senare kapitel, utan man får i tanken backa till hur det var när just den författarens kapitel utspelade sig. Det är nog dessutom extra svårt när det är en ljudbok, där man inte lika lätt kan bläddra tillbaka och kontrollera en formulering.

Själva historien är en klassisk pusseldeckarintrig, och den klassiska kartskissen har jag lyckats leta upp på nätet:



Överst syns en flodkrök, och det är där det börjar med att en gammal sjöman, Neddy Ware (som uttalas så likt "where" och "wear" att jag har stora problem med det också i de första kapitlen), hittar en båt med ett lik i. Liket är alltså amiralen i titeln, och han har sedan någon månad hyrt Rundel Croft på ena sidan floden Whyn. På Rundel Croft finns också - innan hon försvinner - hans systerdotter och lite tjänstefolk. Mitt emot, på andra sidan floden, ligger prästgården, där amiralen och systerdottern har varit på middag kvällen innan. Förutom kyrkoherden bor där två pigga tonårssöner som gärna gör sig nyttiga i utredningen, men jag tycker att de tas till vara dåligt av vissa kapitelförfattare.

Sedan är det fokus på de yttre förutsättningarna för det som har hänt. Floden är en tidvattenflod, tror jag det ska heta på svenska, det vill säga en flod där strömriktningen ändras vid högvatten, då vattnet trycks in från havet. Det är lögn att försöka följa med när polisen med hjälp av lokalbefolkningen ska beräkna var båten kan ha släppts för att driva, när förutsättningarna är både båtens läge, strömmens riktning och strömmens kraft beroende på tidpunkt i tidvattenscykeln. Ovanpå det är det knutar på rep, avskurna rep, tappade hattar och näsdukar, förklädnader, mystiska bilar, testamenten, misstänkta med förflutet utomlands och jag vet icke allt. Det är för mycket, helt enkelt.

Men efter denna kritik ska också sägas att det ofta är roligt. En hel del av birollerna är underhållande, och författarna driver också godmodigt med både genren och den engelska småstad och landsbygd där det utspelar sig. Gillar man engelska pusseldeckare från tiden ska man inte missa den här, men man ska veta förutsättningarna och inse att det inte kan bli genrens toppnummer.

37. Maria Lang: Rosor, kyssar och döden

Titeln på denna Maria Langs femte deckare är ett citat av Carl Jonas Love Almqvist. Med början i föregående bok och ett drygt decennium framåt står Lang på topp vad gäller litterära anspelningar i titlar och intriger. Inte minst beror det förstås på att hennes huvudperson och berättare Puck, numera gift Bure, är litteraturhistoriker, fortfarande med ofullbordad licentiatavhandling om Fredrika Bremer.

För hennes man Einar går karriären desto bättre; han har blivit docent i historia (eller om det var redan i förra boken) och ägnar sommarlovet åt släktforskning. Därför åker paret runt i Värmland och studerar kyrkböcker, men så nås de av ett brev från vännen och kriminalkommissarien Christer Wijk, som bjuder dem till sin förlovningsfest. Han har fastnat för en sondotter till den rike Fredrik Malmer, ägare till Rödbergshyttan, några mil från Skoga där Einar har vuxit upp. De skaffar sig anledning att passera lite tidigare än det var tänkt i inbjudan, och när Einar reser vidare till Skoga stannar Puck kvar, eftersom hon har fått en rejäl sommarförkylning.

Vi bör ha hunnit till sommaren 1953, konstaterar jag i början, när det framgår att Puck och Einar har varit gifta i två år. Det bekräftas så småningom av ett daterat testamente. Det är förresten så länge sedan att även en utbildad sjuksköterska hävdar att man blir förkyld av att bli kall, antingen det nu har hänt, som Puck själv anser, i en kylig prostgårdskällare, eller i samband med bad i Hyttsjön.

Det framgår inte av personförteckningen:



men det är kanske inte så överraskande att det är familjepatriarken Fredrik Malmer som blir mördad, och som vanligt är Puck på plats och gör vissa iakttagelser, även om hon inte själv drar de rätta slutsatserna av dem. Det gör inte jag heller fullt ut, men jag inser i alla fall att den sedan tjugo år försvunna Udda-Gertrud inte skulle nämnas om hon inte skulle visa sig vara viktig för händelserna i nutid. Det är inte heller den enda planteringen av viktiga bakgrundsfakta som kommer i samtal mellan Puck och familjen Malmer et al, och där tycker jag att Lang lyckas ovanligt bra den här gången.

En karta över lokaliteterna hör förstås till, och här är inte mindre än två sådana, en över själva herrgården Rödbergshyttan:

och en över grannskapet med gruva, hytta och skogar:

En bärande del av intrigen är Christers förhållande och förlovning med Gabriella, men jag blir aldrig riktigt intresserad av den. Jag har förstått av olika nätsammanhang där Lang diskuteras att den oförlösta spänningen mellan Puck och Christer är något som folk uppskattar, men jag tycker mest att det ställer till. Einar må vara tråkigare än Christer, men det är tydligt att det är honom Puck är förälskad i. Filmerna från 2013 förstärkte däremot triangeln, men det var ju inte det enda som gjordes där utan förankring i böckerna. Just den här filmen hade en i förhållande till boken alltför bearbetad intrig, som slarvade bort det jag tycker är de starka sidorna, särskilt kopplingen mellan dåtid och nutid.

Annars kan man återigen bocka av att landsfogde Löving medverkar med "klackring, ljusgrå kostym och sidenskjorta". Vad Puck inte reflekterar över är att det alltid har varit sommar när hon har träffat Löving, och att siden är ett svalt material. Han kanske har kamelhårsunderställ på vintern. En annan återkommande karaktär, provinsialläkaren Daniel Severin, är här med för första gången. För att vara läkare i en deckare har han ovanligt mycket med intrigen att göra, och han inskränker sig inte alls till att bara skriva ut dödsattester.

Sist och slutligen måste man säga att boken inte har åldrats väl vad gäller inställningen till den folkgrupp som alla kallar tattare. Det är inte bara frågan om att någon är mörkhårig och solbränd, utan inte minst kommissarien själv har en påfallande intolerant uppfattning om deras karaktär.

36. Lars Norén: De sista rummen

Senaste veckan har det varit något av novellbonanza här, bland annat som ett led i att läsa mina olästa Novellix-noveller. Den här ingår i serien Grannar från 2017 och utspelar sig på ett äldreboende (eller vad termen för dagen kan tänkas vara vid den obestämda tid det äger rum). Det är en liten pjäs i två små akter för fyra, eller möjligen fem, roller, och det hör väl till miljön att de medverkande i stort sett talar förbi varandra. Det är också en sorts grannskap.

35. Dogge Doggelito: Shuno

Dogge Doggelito kallas för kulturell mångsysslare på den här novellens omslagsinsida. Jag visste inte att han också skrev skönlitteratur.

Det handlar om några pojkar från "förorten", detta problematiska begrepp, men här tycker jag det kan passa utan att det behöver betyda mer än så. De förbereder sig för en snattarrunda på Obs, och Shuno, som är någon sorts huvudperson, är med för första gången.

För novellutmaningen använder jag den som nummer 14, "en novell där det finns en katt" - till och med flera stycken, alldeles på slutet.

34. Martina Montelius: Ulf gråter

Man känner igen den halvgalna, febrila tonen från Martina Montelius tidigare verk, och det är onekligen underhållande att läsa något som man inte har en aning om vilken väg det kan ta fram till ett slut som kan vara hur som helst. Och mitt i allt dyker det upp en sonett.

33. Charles Dickens: Horatio Sparkins

Mr Horatio Sparkins, som den här novellen handlar om, är en eftertraktad ungkarl, inte minst för herrskapet Malderton, som är angelägna om att få sin tjugoåttaåriga dotter bortgift innan det är alldeles för sent. Familjen Maldertons sociala ambitioner avhånas vederbörligen, och det är fascinerande att det fortfarande kan vara så roligt efter över 180 år.

För novellutmaningen passar det bra att använda den här novellen för nummer 12, "en novell med ett efternamn i titeln".

32. Charlotte Brontë: Emma - Ett fragment

Frågan är om detta är en novell. Undertiteln "Ett fragment" säger vad det handlar om, två inledande kapitel till något längre, som aldrig blev fullbordat, men man kan tänka sig att det hade blivit en roman. Det slutar dessutom med en rejäl cliffhanger när systrarna Wilcox upptäcker att den elev de har tagit emot i sin privata flickskola inte alls är den hon har föregivits vara. Det har tydligen skrivits fortsättningar av andra författare, och det förvånar mig inte alls.

31. Golnaz Hashemzadeh Bonde: Doktharam, min flicka

Veckans sista radionovell är en till av den sort där det inte händer så mycket. Jag skulle nästan säga att det inte alls är en berättelse, utan en annan sorts text, där berättaren riktar sig till sin dotter. Det gör den svår att sammanfatta, och det är ovanligt svårt att säga vad jag tycker.

30. Aase Berg: Svart glitter

Dagens radionovell visade sig vara ganska mycket en inre monolog från en kvinna om hennes före detta man, som är alkoholist. Jag blir inte riktigt fångad, för det är lite väl jämntjockt med de problem det har fört och fortfarande för med sig. Kanske hade det krävt en lite mer koncentrerad lyssning än jag kunde ställa upp med idag.

För novellutmaningen använder jag den för nummer 9, "en novell med något svart i titeln", vilket knappast kan vara otillåtet, även om det inte är givet vad den här titeln syftar på.

29. Cilla Naumann: Lära sig

Det är inte särskilt spännande i traditionell bemärkelse, men maktkampen mellan en lärare och en elev blir ändå nästan gastkramande mot slutet av den här novellen, där det luktar både skolmat och tonårskonsumtion av hygienprodukter. Överraskande bra vill jag sammanfatta det som, men överraskningen kan bero på att jag inte kände till författaren tidigare.

Novellutmaningens nummer 27, "en novell av en författare vars efternamn börjar på N", infinner sig osökt.

28. Bengt Ohlsson: Dummy

Kanske man kan kalla det här modern arbetarlitteratur. Det handlar om en ung praktikant som skickas ut från huvudkontoret till en byggarbetsplats med en reklamskylt, som hon nog själv tycker är lite fånig. Men det är ingenting mot vad grabbarna i byggfutten tycker.

27. Duraid al-Khamisi: Gråterskans söner

Yngst av fem bröder har huvudpersonen i dagens radionovell ett tungt socialt arv att bära, när de äldre bröderna väljer kriminaliteten. Men det finns hopp även för honom.

26. Elsie Johansson: Höra stenarna sjunga

Elsie Johansson är ju känd och uppskattad i vida kretsar, men jag tror faktiskt inte att jag har läst något av henne förr. Den här novellen, en av nio i Novellix' box på temat grannar från 2017, gav hur som helst mersmak. Det handlar om en medelålders, ensamstående kvinna som flyttar in i en ny lägenhet, och även om det spelar sin roll är det inte grannarna i det huset som gör att novellen passar in i temat. Det griper i stället långt bakåt i tiden, till både hennes mor och mormor, och väcker frågor om hur mycket våra liv egentligen är styrda av vad tidigare generationer har gjort - och inte gjort.

För novellutmaningen använder jag den till nummer 33 på listan, "en novell som har ett Ö i titeln".

25. Anna-Karin Palm: Älven

En skoter har kört ner i älven. Två ord i den korta meningen säger att det här utspelar sig i en annan del av landet, inte där jag bor, där det saknas både älvar och skotrar. Vi har åar och elcyklar. Själva händelsen är mest en utgångspunkt för att berätta om ett ganska långt skeende, nästan hela livet för det par som det handlar om, och det blir därför lite fragmentariskt - ehuru alls inte dåligt.

För novellutmaningen passar den med viss tänjning in på nummer 40, "en novell som utspelar sig på våren", för det är islossning på älven.

24. Maria Lang: En skugga blott

Det var länge sedan jag läste den här Maria Lang-deckaren senast, men jag kom mycket väl ihåg inledningskapitlet, ett av de bästa jag vet mig ha läst i en svensk deckare. Puck Bure, Langs huvudperson och berättare i de här tidiga böckerna, har varit i Egypten och tagit hand om sin far, egyptologen, och reser hem med flyg. Det är en resa med tidsfärg, som tar ett helt dygn med byten eller mellanlandningar i Rom, München, Frankfurt och Köpenhamn innan man landar på Bromma och Puck besviket konstaterar att hennes man Einar inte är där för att möta henne. Han är inte heller hemma när hon kommer hem till lägenheten, där det ligger diverse damkläder utströdda i sovrummet. Puck drar slutsatsen att Einar och damen är ute och roar sig, men så hittar hon damen i fråga i badkaret. Naken. Och död.

Lang har sina specialiteter, och en av dem är personförteckningarna som inleder varje bok. Den här är lakonisk, men innehåller en del som kommer att bli viktigt senare i historien:

I övrigt kan man genom veckodagar och datum konstatera att det utspelar sig hösten 1951, det vill säga samma år som föregående bok, men nu i Stockholm enligt den varannan-princip som verkade tillämpas strikt i början, men sedan friare. Förra gången var det i Skoga, som herrskapet Bure hittade ett lik, som vi kanske minns. Nu får man reda på att de bor på Skillinggränd, som ligger på Kungsholmen, inte långt från Stadshuset, och att deras vän, kommissarie Christer Wijk bor på Atterbomsvägen 30, inte så långt därifrån. (När Puck, lätt hysterisk efter likfyndet, ringer och väcker honom får man till och med reda på telefonnumret. Man får väl hoppas att ingen verklig person hade just det numret då.)

En annan Lang-specialitet är planskisser över miljöer, men liksom med förra boken har jag fått tag i en senare upplaga där den inte finns med. Men e-bokstjänsten är ens vän:

Det här, ska kanske sägas, är inte alls den bureska lägenheten, utan den miljö där det mesta av den övriga handlingen utspelar sig, som synes Humanistiska Biblioteket, kallat Hum B. Det hör till Stockholms högskola, och är inrymt i en gammal paradvåning vid Stureplan. Den rundade spetsen som vetter uppåt på bilden har utsikt över Stureplan, till höger löper Birger Jarlsgatan och till vänster Biblioteksgatan. Den som är hemma i stekarkvarteren inser att lokaliteterna numera inrymmer Spy Bar.

I den här intrigen är förstås Lang på sin mammas gata, eftersom hon, eller hennes verkliga version, Dagmar Lange, var disputerad litteraturhistoriker från Stockholms högskola. Inte bara Puck, utan även ett par andra medverkande har flyttat över från Uppsala, som Lange själv gjorde, och några stycken är litteraturhistoriker, inte minst de två som enligt personförteckningen "skriver om Stagnelius". De skriver varsin doktorsavhandling och är båda alldeles i slutet av arbetet. Själv har jag inte skrivit någon sådan, och kommer högst sannolikt aldrig att göra det. Men på dagarna arbetar jag med administration relaterad till sådant, och bland annat sköter jag det som fortfarande i den elektroniska eran kallas för spikning, det vill säga kungörandet av disputationer. Sällan har en deckare kommit så nära verkligheten för min del. Men jag undrar om man inte hade övervägt att ställa in disputationen om det hade begåtts ett mord i bekantskapskretsen och både disputanden och båda opponenterna* fanns bland de misstänkta.

En del svagheter har nog den här boken i jämförelse med Langs tidigare. Det blir tyvärr lite segt ibland när litteraturhistorikerna citerar Stagnelius och Shakespeare för varandra - för det gör de, när de tycker det känns på sin plats. (Bokens titel kommer från Shakespeares Macbeth, men fortsättningen av citatet rymmer namnet på ett annat verk, som vid den här tiden troligen inte var påtänkt.) Och det blir tyvärr lite tramsigt när det diskuteras erotik, som när Puck tänker om Christer "att den del av honom, som inte var kriminalkommissarie utan enbart könsvarelse, umgicks med en hel mängd outtalade önskningar", eller när Einar omsider har kommit till rätta och Puck mitt i extasen både satskommaterar, allittererar och får de relativa adverben rätt: "Och ska jag döma efter den lidelse och all den hopsamlade längtan, varmed han tog mig, så rymdes inte heller i hans medvetande någonting annat än vi två och vår varma och levande lycka..."

Bland övriga nyheter noteras att rättsläkaren docent Ahlgren förekommer för första gången. Jag vill minnas att han är mer eller mindre regelbunden gäst framöver och att hans retlighet och mustighet i formuleringarna blir mer uttalade senare.

Mitt exemplar ser förresten så här skräckinjagande ut på utsidan:

* På den här tiden var det inte bara en opponent vid disputationer. Här verkar det vara två, men jag har också sett skildringar med tre, där den tredje brukade vara en god vän som gjorde något skämtsamt. Men så rolig var man kanske inte i Stockholm.