måndag 7 maj 2018

98. Maria Adolfsson: Felsteg


I den här färska kriminalromanen introducerar Maria Adolfsson ett nytt land, Doggerland. Det är ett namn som redan har använts för den nu översvämmade landmassan som för ett antal tusen år sedan förband England och Danmark. I den här fiktionen är en del av området kvar över vattenytan och bildar tre öar, som tillsammans är det självständiga Doggerland. Jag är ju alltid förtjust när deckare innehåller kartor - alltför ovanligt i moderna deckare - och blir därför extra glad här:


Sedan kommer det lite kött på benen efter hand. Doggerland är en republik, där det talas doggerska. Språket är tydligen nordiskt, för invånarna kan kommunicera på sitt eget språk med svenskar och danskar, även om det ett par gånger nämns att det inte går helt obehindrat. De har en egen valuta, mark som indelas i shilling. Landskapet har drag av Danmark, norra Tyskland och Nederländerna, men också lite Storbritannien. Fåren leder mina tankar till Shetland.

Det ligger nära till hands att jämföra med Håkan Nessers namnlösa land, där Van Veeteren bor. Jag tycker att Doggerland känns verkligare; Nesserland däremot mer som ett sagoland avsett att roa läsaren och författaren i samförstånd. Doggerland skulle kunna vara på riktigt, om det inte vore hav just där. Miljön är det bästa med den här boken, vill jag hävda.

Intrigen är en kapabel polisroman, varken mer eller mindre. Det handlar om en medelålders kvinnlig polis som får ett fall på halsen, när hennes chefs före detta fru hittas mördad i sitt hus i samma lilla samhälle som hon själv bor. Det finns alltså minst två anledningar att Karen Eiken Hornby (ett i sammanhanget typiskt namn med sina nordiska och engelska kopplingar) ska vara privat berörd - och ovanpå det kommer att hon och hennes odräglige chef har hamnat i säng med varandra, så det borde vara hon som ger honom alibi. Men hon är inte mer än människa och har svårt att få det ur sig, förstås.

Så småningom blir det faktiskt ganska spännande, när Karen närmar sig lösningen, samtidigt som resten av händelserna rullar på i sin takt. Någonstans i mitten är det däremot lite för långsamt för min smak, och jag tänker igen, som så ofta, att det är hundra sidor för mycket mellan pärmarna (knappt 450). Men jag kommer nog att läsa nästa del, för det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer en sådan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar