76. Marcello Fois: Blod från himlen. Ett fall för advokat Bustianu

För någon månad sedan läste jag den första av Marcello Fois' deckare om advokaten Bustianu, och gillade man den så vågar jag lova att man gillar den här. Det är en historia av samma sort i samma miljö, nu på hösten 1899 i Nuoro på Sardinien, och det man minns mest av miljön är hur det regnar oavbrutet. Vad jag kan se är det ingen fortsättning på något sätt, så vill man börja med den här delen tror jag det ska fungera utmärkt.

Bustianu blir konsulterad av en kvinna vars syster-/fosterson har blivit häktad för mord. Pojken är psykiskt sjuk, riktigt hur framgår inte, men han är också liten till växten och det verkar osannolikt att han skulle kunna ha begått ett mord på en mycket större och slagsmålsvan man. Men så saknar han alibi och har offrets klocka i fickan, och det är förstås fakta som inte går att bortse från. Bustianu vandrar runt, funderar, pratar med folk på sitt försåtligt oförargliga sätt och drar fler och fler slutsatser - och så begår den häktade självmord i sin cell. Sanningen är förstås, precis som i den förra boken, att det ligger mycket mer bakom de båda dödsfallen än att den ene blivit ihjälslagen för sin dyra klockas skull och den andre drabbats av ånger i häktet.

Jag kan nästan inte jämföra de här böckerna med något annat jag har läst. De är förstås deckare i den meningen att de handlar om brott och att någon tar reda på hur det gick till och varför. Men däremellan är de också fina naturskildringar och livsbetraktelser, utan att svälla till många hundra sidor (den här är knappt 180). Det ekonomiska i berättandet syns till exempel i ett kapitel där det ena samtalet följer på det andra utan att vi behöver följa med när Bustianu förflyttar sig mellan olika personer; ett samtal slutar helt enkelt med att någon nämner en annan person, sedan är det blankrad och därefter är Bustianu hos denna andra person och samtalar vidare. Själva deckargåtorna är kanske inte de allra mest intrikata, men som helhet blir böckerna verkligen minnesvärda.

75. Suzanne Collins: The Hunger Games

Kanske inte sist av alla, men lite efter många andra, har jag nu läst första delen av denna omtalade trilogi. Med höga förväntningar blir man lätt besviken, och jag måste nog säga att jag inte tyckte den var så enastående andlöst spännande som det var sagt att den skulle vara. Det hindrar inte att det ändå är en bra bok, men jag ser dess storhet mer i det övergripande upplägget än något annat. En dokusåpa med 24 tonåringar, där den som vinner gör det genom att vara ensam om att överleva, är onekligen ett koncept som vrider verkligheten ett extra varv. En lite för stor del av boken tycker jag går åt till förberedelser och förklaringar, men det gör å andra sidan att det blir ett ordentligt tempo när själva tävlingen sätter igång. Med tanke på hur och när det slutar vill jag nog läsa de två andra böckerna också, för att sluta nu skulle kännas rumphugget.

74. Catharina Ingelman-Sundberg: Kaffe med Rån

Detta var månadens bokcirkelbok på temat mat. För att börja på mikronivå är det förstås fel att ha stort R i titeln och författaren tror uppenbarligen (på två ställen) att det är sidorutan i en bil som kallas vindruta. På makronivå är det inte heller en bra bok. Fem pensionärer begår brott för att hamna i fängelse eftersom de har för sig att maten och möjligheten till promenader är bättre där än på hemmet. Efter rån och tavelstöld hamnar de också i fängelse, men blir besvikna på att det är könsuppdelat och att rummen är så kala. Överhuvudtaget är detta en tunn och förutsägbar historia, utdragen över alldeles för många sidor. De fem pensionärerna har ungefär en egenskap var, som återkommer i varje tänkbart sammanhang. Hade det inte varit bokcirkelbok hade jag nog inte läst ut den (och då hade jag ändå förhinder att vara med den här gången).

73. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och den mörklagda ljusmaskinen

Denna elfte och sista del återknyter bekantskapen med Andreas Kark, som figurerade i bok nummer två. Den här gången har han konstruerat en ljusmaskin, det vill säga en maskin som drivs med ljus. Den vill två olika skurkar, Julius Mosca och Herr Gustafsson, komma åt, och för att vara säkra på att lyckas börjar de med att försöka fånga Agaton Sax och överdetektivinspektör Lispington, så de ska vara oskadliggjorda under tiden. Naturligtvis tänker skurkarna var för sig lägga beslag på maskinen för egen räkning. Jakten äger rum i London på ett antal olika adresser, bland annat hemma hos Lispington, där han på ett olyckligt sätt får tillbringa flera kapitel instängd i en garderob, innan han hittas och förs bort (se bilden ovan). Skurkarna har hjälp av ett stort antal av de tidigare introducerade mindre skurkar som återfanns i Scotland Yards stora brottslingsregister.

Faster Tilda dyker upp på slutet och styr upp saker och ting, bland annat genom att flyga helikopter. Är det någon som genomgått en utveckling i den här bokserien är det hon, så får Lispington säga vad han vill om den där gången hon hällde en hink välling över honom i Byköping (han verkar ha väldigt svårt att komma över det fortfarande).

Den här gången saknas den inledande exakta tidsangivelsen, så vi kan inte riktigt veta när den här historien utspelar sig. I sju av de tidigare delarna har man fått följa Agaton Sax enligt följande angivet på första sidan:

Agaton Sax och den ljudlösa sprängämnesligan - onsdagen den 6 juli 1955, kl 21.55
Agaton Sax och vita möss-mysteriet - natten mellan den 16 och 17 augusti 1956
Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna - lördagen den 6 juni 1959 vid 3-tiden på eftermiddagen
Agaton Sax och Det gamla pipskägget - augusti månad år 1961, med början onsdagen den 23 kl. 17:16
Agaton Sax och Byköpings gästabud - den 6 september 1963
Agaton Sax och Bröderna Max - fredagen den 23 april 1965 kl 9.17 på morgonen
Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington - måndagen den 2 maj 1966

Den som är intresserad av en lista över medverkande i alla böckerna hittar det här, om än inte riktigt komplett, tror jag. Där finns också lite att läsa om filmerna, som jag inte har sett, men nu är nyfiken på.

72. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och den svällande Rotmos-affären

Tionde boken om Agaton Sax känns återigen lite oinspirerad. Lispington är förföljd av tidningen Morgon-Vrålet som tycker att han missköter utredningen av Rotmos-affären (som ska stavas med stort R, eftersom det är ett egennamn, men mer kan inte avslöjas här). Han kallar på Agaton Sax och det utspelar sig en sedvanlig historia av förväxlingar och maskeringar, där det figurerar skurkar utklädda till Sax och Lispington, till vanliga poliser och till andra skurkar, och där Sax och Lispington får klä ut sig till både persiennmontörer, telefoninstallatörer och skurkar. Agaton Sax och Lispington med och utan förklädnad:

(Tyvärr känns även Åke Lewerths teckningar lite rutinmässiga den här gången. Synd med tanke på hur bra de har varit tidigare.)

Det olagliga som händer kan närmast beskrivas som ekonomisk brottslighet med hjälp av datamaskin, men vad som egentligen ligger bakom alla jakter spelar allt mindre roll i serien. Det finns helt enkelt skurkar som ska sättas fast, och poliser (och Agaton Sax) som sätter fast dem. Mot slutet dyker faster Tilda upp på ett ovanligt vitalt och överraskande sätt, och det visar sig att hon "hade tagit en jättekurs och var nu fantastisk styv i engelska". På något sätt känns det som om serien avslutas naturligt med det som händer då, och det var kanske också meningen att den skulle vara slut där. Inte minst är det mycket resuméer och återblickar insprängt i handlingen. Sista boken kom först åtta år senare och på önskemål från det engelska förlaget, hälsar Wikipedia.

71. H.-K. Rönblom: Död bland de döda

När projektet med Sjöwall/Wahlöös Roman om ett brott var avslutat förvarnade jag om att det kunde komma ett nytt läsprojekt med tio svenska deckare. Det börjar härmed, och det är dessutom en minicirkel (två personer) på distans (Facebook), så det ska bli intressant att se hur det fungerar.

H.-K. Rönblom skrev tio deckare från 1954 till 1964, året innan han avled. Jag har för ganska många år sedan läst enstaka böcker av honom - om jag minns rätt var det denna och en eller två till. Hans detektiv heter Paul Kennet och är doktor i historia. Hans böcker har inte återutgivits i någon större utsträckning efter den omgång som detta exemplar är hämtat från, en samlad pocketutgåva från mitten av 70-talet. När man söker på nätet får man det bestämda intrycket att han är helt passé.

Paul Kennet kommer i första kapitlet i bil till ett pensionat utanför ett litet namnlöst samhälle ett stycke från en namnlös stad, stor nog att hysa en länsstyrelse, två tidningar, två apotek och ett badhus. Det framgår inte mer än så var det hela äger rum, och det känns lite ovant i en tid när det är mer regel än undantag att intrigen placeras i autentisk miljö (med påföljande lukrativ deckarturism). Paul är ledig från sin tjänst som läroverkslärare för att bedriva stadshistorisk forskning och ska stanna tio dagar. På pensionatet får han reda på att den som bott i hans rum tidigare, en notarie Odel, avled där. Samtal och omständigheter får honom att misstänka att det ligger ett brott bakom dödsfallet och han inleder på egen hand en undersökning, så småningom assisterad av provinsialläkaren och redaktören för den ena lokaltidningen, som han känner sedan studietiden.

Med ledning av veckodagar och datum kan man sluta sig till att året är 1953. Om man inte räknar ut det kan man i alla fall lätt märka att det inte är 2000-tal, för värdinnans dotter har "hemmaklänning" och värdinnan själv "promenaddräkt". Det skickas telegram och det konststoppas linneservetter. Värdinnan säger att hon "far in till stan och lägger håret idag" och Paul vill gärna "ha brevet lagt på stockholmståget direkt". De övriga gästerna på pensionatet är en kyrkoherde med fru (som "hade det för prästfruar utmärkande rufsiga håret") och dotter, vidare en äldre dam som ägnar dagarna åt att måla, två yngre damer, varav en är lärarinna och en sjuksköterska, samt en överste. Alla är de på olika sätt lediga från sina vanliga sysselsättningar så att de kan bo på pensionat veckor i sträck, vilket inte heller känns dagsaktuellt.

Det är stillsamt och inte särskilt spännande på det sättet som det brukar vara i deckare, men det är ändå väl berättat, och man fortsätter följa Pauls oförtröttliga undersökningar med intresse. Man måste försöka bortse från det orealistiska i att en amatör uppträder som om han vore polis och hade befogenheter att fråga ut folk och få upplysningar från apotek och banker, men lyckas man med det är det en väl sammanflätad intrig, där allt förklaras på lämpligt sätt på slutet (då också polisen får göra en liten insats).

Den stora behållningen är den ironiska distans som författaren har till sina medverkande, händelserna och egentligen hela den tillvaro som beskrivs. Det är gott om alldeles utsökta formuleringar:

"Damen var verkligen alltigenom en dam, och fiskoset tycktes förstå att det inte passade i hennes sällskap, ty det försvann."

"Han bar hängslen; Paul Kennet var inte den sortens man som fabrikanter av livremmar älskar att se omkring sig."

"Vädret var inbjudande och det rådde en stämning av termos och medhavda smörgåsar."

"Det försäkras att vilda lejoninnor aldrig dödar annat än om de blir angripna. Många erfarna jägare har bekräftat riktigheten av detta. De få som skulle kunna intyga motsatsen har aldrig varit i tillfälle att framlägga sina rön."

Personerna karaktäriseras på ett sätt som är ovanligt målande, men just därför också extra effektivt. Fröken Vendelblad, den äldre damen som målar, "res[er] sig under ett svagt klirrande av armband och halssmycken ungefär som när en gammal skallerorm sträcker på sig efter middagsvilan". En mot slutet medverkande polis' "blonda hår var överdraget med någon sorts pomada och glänste som om en snigel krupit fram och tillbaka över det". Pensionatsmiljön med gemensamma måltider tror jag beskrivs mer lik verkligheten än man vågar tänka sig numera. (En av gästerna förser sig med en "ättehög av potatismos", vilket jag först trodde var ett tryckfel, men det fungerar ju även utan j.)

Det känns synd att Rönblom uppenbarligen inte har fått en renässans som Maria Lang eller en uthållig skara beundrare som Stieg Trenter. Jag tycker att åtminstone den här boken skulle göra sig ypperligt som en film eller en liten tv-serie. Och jag ser mycket fram emot att läsa de kommande nio böckerna.

70. Kerstin Ekman: Händelser vid vatten

Redan tidigt på året hade jag planer på att läsa om denna, men det har av olika skäl inte blivit av. Det är inte bara dåligt, för jag tror den vinner på att läsas under semester när man har möjlighet att läsa långa sjok och inte bara 20 sidor varje dag vid läggdags.

Den har alltså i Sydsvenskan blivit utsedd till Sveriges bästa kriminalroman någonsin. Det kan man diskutera ur två synvinklar, som jag inte alls har ambitionen att utreda fullständigt här.

För det första är frågan förstås om det går att göra en sådan lista på ett meningsfullt sätt. Där finns både polisromaner som Sjöwall/Wahlöös (sex stycken på topp 20), traditionella pusseldeckare som Rönblom, Lang och Trenter och moderna stora namn som Leif GW Persson och Henning Mankell. Dessa ska alltså jämföras inbördes och dessutom med böcker som på vissa sätt ligger i utkanten av vad kriminalroman normalt brukar omfatta, till exempel Hjalmar Söderbergs Doktor Glas och Hasse Alfredsons En ond man. Blir det kriminalroman bara för att någon dör genom annans påverkan och boken slutar med att läsaren får reda på hur det gick till? Den frågan kan också gälla Händelser vid vatten.

För det andra är frågan om Händelser vid vatten är Sveriges bästa kriminalroman. Det är naturligtvis i ett avseende en fråga om tycke och smak, men det finns nog en allmän uppfattning att detta är bra litteratur, belönad med (bland annat) Augustpris som den är. Blir den då också en bra kriminalroman? Den innehåller inte sådana originella grepp som gjort till exempel Tio små negerpojkar eller Dolken från Tunis klassiska. (Ni som har läst dem vet vad jag menar, ni andra har det nöjet kvar.) Jag skulle snarare vilja säga - med risk för att verka petimäter - att det är en mycket bra roman som också råkar handla om mord och innehålla det klassiska deckarmönstret att alla ljuger om något.

Handlingen är beskriven på andra håll, till exempel i den länkade artikeln ovan. Till vad som sägs där kan jag inte lägga så mycket mer än att jag också fångas starkt av stämningarna och beskrivningarna av naturen. Delvis beror det nog på att det är en typ av natur med myrar och fjällsjöar, som jag är alldeles ovan vid, och som för mig känns nästan lika exotiskt som, ja varför inte en alpdal. Stämningen är mycket präglad av glesbygd, avfolkning, utsatthet, ensamhet och avoghet mot nykomlingar. Svartvattnet blir inte ett ställe man gärna flyttar till.

Boken ska också bli tv-serie och det ser jag faktiskt fram emot med viss nyfikenhet. Klas Östergren som ska skriva manus har jag aldrig läst något av, men jag tycker han verkar ha en bra inställning i intervjun. Nu återstår det bara att se om det går att göra det utan Lennart Jähkel (som jag inte har något emot egentligen, men det kanske blir svårt att inte tänka på Pistvakt eller Jägarna).

69. Marcello Fois: Den försvunne fåraherden. Ett fall för advokat Bustianu

Egentligen hade jag ett helt annat ärende på biblioteket, men fick ögonen på denna titel och fastnade. Marcello Fois är vad jag har kunnat läsa mig till en produktiv författare som också skriver film- och  tv-manus, men han verkar relativt okänd i Sverige. Den här boken är den första av tre om advokaten Bustianu som utspelar sig i Nuoro på Sardinien "vid slutet av förra sekelskiftet", vilket visar sig betyda 1897-98. Bustianu är en sympatisk man, lite ensam och vemodig utan att bli alltför excentrisk. Han ägnar sig nästan dagligen åt vandringar i det karga landskapet medan han funderar på sina fall.

Hans fall i denna bok gäller en ung man, fåraherden i titeln, som anklagas för att ha stulit nio får av sin arbetsgivare. Sedan har fåraherden försvunnit och håller sig gömd, och det är hans mor som söker upp Bustianu för att få hjälp att rentvå honom. Efter hand framgår det att de nio fåren bara är toppen av ett isberg, om metaforen ursäktas. Personer som kan veta vad som har hänt dör eller försvinner alltför lägligt. Och på slutet knyts alla trådar ihop på ett oförutsägbart sätt. Det låter kanske som en traditionell deckare, men jag tycker att det finns en lite poetisk och finstämd ton i berättandet som gör detta till något mer.

Det finns alltså två böcker till om Bustianu, båda översatta till svenska, och dem tänker jag nog läsa vid tillfälle.

68. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och de okontanta miljardärerna

Om den förra hörde till de bättre så hör nog denna Agaton Sax tyvärr till de sämre i serien. Det känns lite oinspirerat och rutinmässigt med det mesta. Agaton Sax och Lispington blir var och en från sitt håll (och Lispington förstås mest av misstag) inblandade i en historia om stölder från ÄMMFFIHOB (Äldre Medfödda Miljardärers Förening För Inbördes Hjälp Och Bistånd), som håller årsmöte på det engelska slottet Bubble:

Själva sammanträdet är närmast parodiskt, eftersom det röstas om allting, inklusive om ordföranden Mr Knickerbocker ägnar sig åt falsk rösträkning, som viceordföranden lord Penningham hävdar. Efter hand försvinner miljardärerna en efter en, och de återstående delar upp sig i tre grupper för att leta. Medan de tre grupperna, successivt decimerade, irrar runt i slottsparken blir det eventuellt lite spännande. Roligast blir det när de flesta sedan sitter inspärrade i var sitt rum och kommunicerar med varandra med knackningar enligt morsealfabetet. Då kan miljardären i rum nummer ett bara höra sin granne i rum nummer två, men han i sin tur kan höra både rum nummer ett och tre. Miljardären i rum nummer ett har däremot ingen aning om vad som är svar på vad han frågar och vad som är riktat till någon annan.

Troligen var det i denna bok jag först stötte på "hornbågade" glasögon, som här hos föreningens sekreterare och kassör Mr Fogg:

Faster Tilda är bara med lite i början, innan Agaton Sax lämnar Byköping för England, denna gång hämtad med miljardärsföreningens plan och inte i sitt eget privatplan. Brosniskan lyser helt med sin frånvaro.

67. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och den bortkomne Mr Lispington

Den här åttonde Agaton Sax-boken inleds med en scen som jag mindes mycket väl. Agaton Sax talar med Lispington i telefon och blir öronvittne till hur han kidnappas i sitt tjänsterum på Scotland Yard. Samtidigt försöker Agaton Sax på en annan telefonlinje få tag i någon som kan hindra kidnappningen, men blir kopplad runt till "högste chefens sekreterare", "Stora Sammanträdesrummet", blankettförrådet, växeln igen etc, allt under det att han ibland kastar cigarrer ut genom fönstret i frustration över att ingen gör något. Så småningom tar en inspektör Smith hand om saken, men för sent. Lispington är försvunnen, bortkommen i ordets rätta bemärkelse, kidnappad av skurken Herr Gustafsson, känd från tidigare böcker och nu åter på fri fot.

Fortsättningen utspelar sig på Rhodos, dit både Lispington och Agaton Sax var för sig var på väg för att fånga förbrytaren Kolossen på Rhodos, som är ute efter den försvunna statyn med samma namn, vilken också Herr Gustafsson och hans anhang ville ha tag i. Där utspelar sig ovanligt många farsartade moment, till exempel när pelikanen Alkibiades äter upp "ett litet magnetofonband" som Lispington spelat in.

"När man har hemliga uppdrag, måste man absolut akta sig för att råka i gräl med exempelvis pelikaner, eftersom detta alltid väcker stor uppmärksamhet."

Som tur är har Lispington transkriberat sin inspelning, men vet inte vilket språk det är skurkarna talar:

Efter viss tankeverksamhet kommer Agaton Sax på att det är svenska, och att det inte är de som talar som är skurkar utan de andra, som de talar om:

Så småningom hittar de Kolossen, som spelar Svarte Petter med Herr Gustafsson (den här bilden tyckte jag var lite läskig förra gången jag läste boken):

I ett för Agaton Sax och Lispington (till höger, förklädd i "turkisk nationaldräkt") kritiskt ögonblick föreslår Agaton Sax titelbortläggning eftersom "det tar så lång tid att säja 'överdetektivinspektör Lispington' - det skulle gå fortare om jag sa Josuah".

Slutligen löser sig allt som vanligt genom rådigt ingripande av faster Tilda (som haft tråkigt hemma och rest på sällskapsresa till Rhodos) och taxen Tickie (som kommit med i Agaton Sax matkorg av misstag). Man känner igen sig från tidigare böcker, men jag tycker denna är en av de roligaste, kanske för att Agaton Sax manér är lite nertonade och Lispington ges större utrymme. Miljöerna i hemliga gångar under borgen på Rhodos är också mer tacksamma än Byköping eller London att göra något av.

66. Lennart Bernadotte: Mainau min medelpunkt

Denna Lennart Bernadottes andra memoarbok tar vid där den första slutade, det vill säga 1932, när han gifter sig och förlorar prinstitel och arvsrätt till tronen. Den förra handlade mycket om hans föräldrar och farföräldrar (om än ur hans uppväxtperspektiv), men här står han själv i centrum på ett glatt och stolt sätt. Därför handlar det också mest om Mainau, det sydtyska slott han fick ärva vid ungefär samma tid och så småningom gjorde till en stor turistattraktion. Han skriver också oväntat öppenhjärtigt om sina båda äktenskap; han och hans första fru skilde sig 1971 och året därpå gifte han om sig med sin 35 år yngre assistent. De fick fem barn tillsammans (det sista när han var nästan 73) och hon efterträdde honom som chef för Mainau, vilket han också är uppenbart stolt över.

Mest intressant tycker jag att kapitlet om hans ryska anor är. Hans mor var rysk storfurstinna, barnbarn till tsar Alexander II och kusin till Nikolaj II. Hans morfar mördades 1919 av bolsjevikerna. Först sent i livet fick Lennart kontakt med sin mors halvsyster som berättar om hur nära det var att morfadern hade kunnat komma undan.

65. Peter Robinson: Kall som graven

Jag har läst några av Peter Robinsons deckare om Alan Banks tidigare och tycker de är bland det bättre i genren "nutida deckare om riktiga poliser". Däremot är det rätt hopplöst att försöka läsa i rätt ordning på svenska, för de verkar ha översatts i delvis blandad ordning, och börjat någonstans mitt i. Den här utspelar sig i alla fall direkt efter En ovanligt torr sommar, som vad jag förstår är den tidigaste som finns översatt och blev ganska omtalad när den kom på svenska.

Den här gången får Banks i uppdrag av sin chef, den elake polismästaren Riddle, att åka till London och hämta hem hans vilda tonårsdotter som har rymt. Det ska göras privat, diskret och utanför tjänsten. Även för den som läser denna som sin första Robinson framgår det att Banks och Riddle har en historia av att inte komma överens och att Riddle går långt utöver sitt chefskap med att be Banks om detta. Ett tag undrar jag om det verkligen kan räcka till över 450 sidor att leta efter dottern, men det visar sig att det egentligen bara är upptakten till något betydligt allvarligare och mer förgrenat, som Banks så småningom får ta hand om inom tjänsten.

En anledning till att jag gillar Peter Robinson är att han lyckas med det som många misslyckas med, nämligen att skriva intressant och relevant både om brotten som står i centrum för deckaren och de poliser - Banks och kolleger - som arbetar med utredningen. Även om det kanske till bortåt en tredjedel handlar om Banks' privatliv med (blivande f d) fru, två barn på väg att bli vuxna, tveksam relation till kvinnlig kollega etc så känns det aldrig som de delarna inte har där att göra. Här är mindre av pittoreska miljöer än i de andra böcker jag läst av honom, men å andra sidan är det senhöst och inte riktigt säsong att ge sig ut på vandringar i Yorkshires dalar, även om det också ägnas en halv söndag av helt intrigmotiverade skäl.

64. Lennart Bernadotte: "Käre prins, godnatt!"

Lennart Bernadotte var född 1909 som prins Lennart, son till prins Wilhelm och den ryska storfurstinnan Maria Pavlovna, och därmed sonson till Gustaf V, brorson till Gustaf VI Adolf och kusin till nuvarande kungens far, arvprins Gustaf Adolf. Eftersom hans föräldrar skilde sig när han var fem år uppfostrades han i huvudsak av sin farmor, drottning Victoria. 1932 gifte han sig med en icke kunglig kvinna och förlorade därmed sin prinstitel.

Den här boken skildrar hans barndom och ungdom fram till dess, med enstaka utblickar längre fram. När han var fyra år var han i Moskva och firade Romanov-ättens 300-årsjubileum på den ryska tronen, bodde i Kreml och träffade sina sysslingar, barnen till den siste tsaren. Flera somrar under första världskriget följde han med sin farmor till Tyskland och träffade sin farmors mor, änkestorhertiginnan av Baden, född 1838 och dotter till kejsar Wilhelm I. Han berättar levande och intressant om sådant som annars sällan skildras i böcker om kungligheter. Och så illustreras det med bilder som inte alltid är så smickrande ens för författaren, till exempel när han går på kavalleriskolan:

Eftersom det här är ett gammalt biblioteksexemplar med skyddsomslaget inplastat separat ser det lite konstigt ut på bilden ovan. Man kan dock som bonus följa dess utlåning till olika filialer i Kristianstads kommun. Och så har någon i en skildring från kavalleriskolan: "att en bättre läroanstalt för råheter och munhoreri - att veta mycket litet med skryta desto mer om flickor och samlag - knappast stod att finna" känt ett behov av att med spetsig blyerts stryka över "och samlag". Det är fortfarande fullt läsbart, men ska kanske vara en notering för någon som tänker läsa boken högt för känslig publik.

63. Andrea Maria Schenkel: Fallet Kalteis

Vi läste Andrea Maria Schenkels första bok, Mordbyn, i bokcirkeln för något år sedan (och dessutom hade jag läst den på egen hand ett par år tidigare). Jag tyckte den var bra, så jag köpte både denna och hennes nästa bok, Bunker, när de fanns på bokrean förra året.

Liksom Mordbyn bygger denna på ett verkligt fall. Den påminner också mycket om den på så sätt att det är korta kapitel som skildrar händelseförloppet ur olika inblandades synvinklar. Ibland är det polisförhör med brottslingen, ibland med någon annan och ibland är det berättande text ur någon medverkandes perspektiv. Det låter konstigare än det är, och jag tycker det fungerar på ett intressant sätt. Efter hand får vi fler och fler pusselbitar till vad som har hänt och varför.

Huvudpersonen, som vi redan på de första sidorna vet åker fast, är en man som våldtar och mördar kvinnor i München på 1930-talet. Det är ganska obehagligt och så småningom också lite för ingående skildrat för att jag riktigt ska tycka om det. Men det är förstås ett ämne som, om det ska skildras realistiskt, är obehagligt.

Plus för det snygga Bauhaus-inspirerade typsnittet på omslaget.

62. Peter Englund: Förflutenhetens landskap

Den här samlingen historiska essäer har jag haft liggande någon månad och läst lite då och då, och frågan är om det inte är bästa sättet att ta sig igenom den. Det är sammanlagt 22 korta betraktelser om så olika ämnen som skräckens historia, gråtens historia och ensamhetens historia, för att nämna några exempel från vad baksidestexten kallar "Den Lilla Historien". Den Stora Historien är representerad med bland andra slagen vid Svensksund, Poltava och Verdun. Men oavsett vilken storlek på historien Englund rör sig med finns det alltid en konkret och personlig anknytning som gör ämnet intressant; slaget vid Svensksund handlar inte bara om de olika flottornas styrkeförhållanden och positioner utan också vad man åt och drack. Nästan varje ämne känns så intressant att man hade velat läsa en hel bok om det.