Den här åttonde Agaton Sax-boken inleds med en scen som jag mindes mycket väl. Agaton Sax talar med Lispington i telefon och blir öronvittne till hur han kidnappas i sitt tjänsterum på Scotland Yard. Samtidigt försöker Agaton Sax på en annan telefonlinje få tag i någon som kan hindra kidnappningen, men blir kopplad runt till "högste chefens sekreterare", "Stora Sammanträdesrummet", blankettförrådet, växeln igen etc, allt under det att han ibland kastar cigarrer ut genom fönstret i frustration över att ingen gör något. Så småningom tar en inspektör Smith hand om saken, men för sent. Lispington är försvunnen, bortkommen i ordets rätta bemärkelse, kidnappad av skurken Herr Gustafsson, känd från tidigare böcker och nu åter på fri fot.
Fortsättningen utspelar sig på Rhodos, dit både Lispington och Agaton Sax var för sig var på väg för att fånga förbrytaren Kolossen på Rhodos, som är ute efter den försvunna statyn med samma namn, vilken också Herr Gustafsson och hans anhang ville ha tag i. Där utspelar sig ovanligt många farsartade moment, till exempel när pelikanen Alkibiades äter upp "ett litet magnetofonband" som Lispington spelat in.
"När man har hemliga uppdrag, måste man absolut akta sig för att råka i gräl med exempelvis pelikaner, eftersom detta alltid väcker stor uppmärksamhet."
Som tur är har Lispington transkriberat sin inspelning, men vet inte vilket språk det är skurkarna talar:
Efter viss tankeverksamhet kommer Agaton Sax på att det är svenska, och att det inte är de som talar som är skurkar utan de andra, som de talar om:
Så småningom hittar de Kolossen, som spelar Svarte Petter med Herr Gustafsson (den här bilden tyckte jag var lite läskig förra gången jag läste boken):
I ett för Agaton Sax och Lispington (till höger, förklädd i "turkisk nationaldräkt") kritiskt ögonblick föreslår Agaton Sax titelbortläggning eftersom "det tar så lång tid att säja 'överdetektivinspektör Lispington' - det skulle gå fortare om jag sa Josuah".
Slutligen löser sig allt som vanligt genom rådigt ingripande av faster Tilda (som haft tråkigt hemma och rest på sällskapsresa till Rhodos) och taxen Tickie (som kommit med i Agaton Sax matkorg av misstag). Man känner igen sig från tidigare böcker, men jag tycker denna är en av de roligaste, kanske för att Agaton Sax manér är lite nertonade och Lispington ges större utrymme. Miljöerna i hemliga gångar under borgen på Rhodos är också mer tacksamma än Byköping eller London att göra något av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar