134. Carlösten Nordmark: Gott slut

Projektet med att läsa en bok av en (för mig) ny skönlitterär författare i veckan är härmed avslutat. Eftersom året inleddes med några lösa dagar som hörde till 2015 års vecka 53 (ett fenomen som jag reflekterade över i början av det året) har det blivit 53 böcker av 54 författare. Utan någon form av planering har det blivit 31 böcker av män och 22 av kvinnor. (Formuleringarna är noga valda, eftersom det förekommer ett författarpar i projektet, dock av samma kön.) I statistiken är också inräknade fyra pseudonymer som är identifierade som manliga författare.

Den könsfördelningen är inte sämre än jag brukar ha generellt vad gäller skönlitteratur; de kvinnliga författarna uppgår till 42%. För de tidigare år jag har dokumenterade genom den här bloggen ser det ut så här:

2013: 57 män och 36 kvinnor (39% kvinnor)
2014: 67 män och 39 kvinnor (37% kvinnor)
2015: 68 män och 35 kvinnor (34% kvinnor)
2016: 45 män och 34 kvinnor (43% kvinnor)

Den här typen av statistik påverkas förstås av om man har ett koncentrerat projekt med en författare, som jag till exempel hade under 2015, när jag läste Stieg Trenter.

(För kalenderbitaren ska också sägas att böcker av författarpar som består av en författare av vardera könet har räknats som halva böcker i vardera kategorin, att identifierade pseudonymer är räknade till den skrivande personens kön, inte till det kön man av pseudonymen kan tänkas tro att personen har, samt att oidentifierade pseudonymer är oräknade i statistiken, liksom antologier med bidrag av flera författare än två. Omvänt kan man säga att statistiken bara omfattar böcker med högst två, identifierbara författare av känt kön.)

Diskussionen om vad som ska räknas som skönlitteratur lämnar jag åt sidan just här, även om den är nog så intressant. Jag brukar godta bibliotekens klassificering därvidlag.

Jag har också gjort en genomgång av nationaliteten hos författarna till de 53 böckerna i detta tema - med de komplikationer det kan ha att bestämma nationalitet för någon som är född i ett land och har skrivit det allra mesta av sin produktion i ett annat, för att nämna något. Det visade sig förstås vara mycket svenskt och engelskspråkigt, men jag blev glatt överraskad av att ungefär en tredjedel ligger utanför de båda kategorierna. Fördelat på författarnas hemland ser det ut så här:

Sverige 24
Storbritannien 5
Tyskland 4
USA 4
Island 3 (tack vare semesterprojektet!)
Danmark 2
Frankrike 2
Argentina 1
Australien 1
Canada 1
Guatemala 1
Italien 1
Japan 1
Kenya 1
Norge 1
Nya Zeeland 1

Den trogne läsaren har nog upptäckt att jag inte ägnar mig åt formell betygsättning eller rangordning av de böcker jag har läst. Sådana kvantitativa omdömen får man leta efter på annat håll, och den här sortens statistiska genomgång är heller inte årligen återkommande. Men temat inbjuder ändå till att avrunda med ett konstaterande att jag har upptäckt författarskap som jag gärna återvänder till och dessutom en och annan som jag troligen inte kommer att återvända till frivilligt. Bäst i temat är Barbara Pym, som jag så nyligen skrev så uppskattande om att jag inte upprepar det här. Sämst - eller i varje fall största besvikelse -  är Viveca Sten, som jag hade väntat mig mycket mer av.

Inför 2017 är de planerade projekten mindre. En målsättning är att läsa färdigt en del bokserier som jag har börjat på, ibland för mycket länge sedan. De har blivit försummade i år när fokus har varit på nya författare, men nu känns det angeläget att ta tag i dem igen.

Slutligen några ord om den bok som rubricerar detta inlägg, temats och årets sista, förstås vald på grund av titeln. Själv har jag svårt för uttrycket "gott slut", även om jag förstår att det normalt innebär en vänlig tillönskan om att det gamla året ska avslutas på ett bra sätt. Tyvärr tänker jag snarare på "ett värdigt slut" eller andra omskrivningar för att få dö utan plågor.

Thriller är svårt, om det inte ska bli töntigt eller orealistiskt, tycker jag. (Av någon underlig anledning är jag beredd att acceptera mycket mer orealistiska intriger i pusseldeckare.) Den här har sin upptakt i början av 80-talet när en rosslande Brezjnev sitter i Moskva och planerar hur Sovjetunionen ska ta över de fem nordiska länderna om tio år. Det känns verkligen som en annan tid, den tiden när Stig Bergling var nyfångad och det varnades för polska tavelförsäljare som egentligen var ute för att kartlägga vem som var med i hemvärnet.

Det mesta av historien utspelar sig sedan i slutet av tioårsperioden, när invasionen närmar sig - om den nu gör det? Att åtminstone något är på gång är en kommissarie på Säpo, Alvar Lund (medelålders med sedvanligt trassligt privatliv, men frisk och vältränad), övertygad om. Han och hans grupp ("team" hade det väl hetat idag) sliter hårt för att få överordnade att inse det, samtidigt som vi läsare vet lite mer, eftersom vi också får interiörer från den andra sidan. Det är faktiskt riktigt spännande ibland, även om ett och annat sammanträffande är lite för otroligt för min smak.

Det märks som sagt att tiden har gått, inte minst på hur mycket det talas om "WP". Men vad som för mig allra mest signalerar att det utspelar sig för 25-30 år sedan är det här:

Skrivarnas papperslakan hotar att översvämma rummet och Alvar Lund sparkar undan några meter blå-vitrandigt papper med matarhål på sidorna och perforering enligt A4-mått.
- [...] Vi har visst fem personer fullt sysselsatta enbart med att riva loss eländet och lagra det.

133. Martin J. Ball (red): The Celtic Languages

Som jag skrev om i ett annat inlägg läste jag i våras en lingvistikkurs om keltiska språk, där delar av den här boken var kurslitteratur. Det mesta av den var referenslitteratur, men nu har jag - för att kunna gå in i 2017 utan olästa delar av böcker - tagit mig igenom hela. Lika lite som med den andra ska jag recensera denna, men den är med sina drygt 650 sidor och gedigna historiska avsnitt ett både bildligt och bokstavligt tyngre verk.

132. Donald MacAulay (red): The Celtic languages

I våras återknöt jag bekantskapen med mitt gamla ämne lingvistik, och läste en kurs med det (för mig och något dussin andra studenter) lockande namnet En språktypologisk fallstudie. Fallstudien vid det här kurstillfället var keltiska språk, en fascinerande språkgrupp av flera skäl. Själv skrev jag mitt examinerande paper om Manx, särskilt fonologi och morfofonologi.

Det här var huvudboken på kursen, som inte blev riktigt färdigläst då. Nu har jag ändå tagit mig igenom de sista bitarna för att kunna gå in i 2017 utan halv- eller trekvartslästa böcker på listan. Jag ska förstås inte göra något försök att recensera den professionellt, men tycker ändå att den fyller sin funktion som översiktsverk för den som kan lite språkvetenskap men egentligen inte något om just keltiska språk. (Vill man verkligen lära sig läsa, skriva och tala ett av dem får man däremot gå till andra böcker med annat syfte.)

131. Miguel Ángel Asturias: Weekend i Guatemala

Långt ner på min hinklista, så långt ner att jag vissa år inte har avancerat alls, står att läsa något av varje nobelpristagare (i litteratur, alltså - de andra kategorierna tänker jag inte beta av systematiskt, även om det kanske finns någon fredspristagare eller till och med någon medicinare som vore läsbar). Nu tänkte jag ändå samla mig till att läsa dem jag har något av, helt bortsett från att kvinnorna förhoppningsvis ska kunna avverkas under 2017. (Inklusive denna har jag läst något av tolv av pristagarna, så jag är ju verkligen inte någon konnässör. Det återstår därmed 101, vilket med den högst hypotetiska takten av en i månaden kommer att ta drygt åtta år. Och vid det laget har det ju kommit åtta till, varav jag gissningsvis kommer att ha läst högst en tidigare. Vi får väl se hur det blir med det här. Just nu kanske målet kan vara att inte fler ska hinna få priset än jag hinner med att läsa.)

Guatamalanen Asturias fick nobelpriset 1967, samma år som denna pocketutgåva kom. På baksidan introduceras författaren av Artur Lundkvist, som dock inte blev akademiledamot förrän året efter och alltså inte hade varit med och utsett honom. Samlingen består av åtta berättelser på det sammanhållande temat statskuppen 1954. Behållningen är mest bekantskapen med ett sammanhang som jag tidigare inte hade minsta relation till; det är för mycket budskap och för lite intrig för att jag ska bli riktigt fångad. Lundkvist kallar det "anklagelseakt, blodfläckat dokument och glödande diktverk i en sammansvetsning utan rämnor" och Asturias sägs vara "besatt, uppfylld av sina konstnärliga hallucinationer, verkar ofta som berusad". Jag är inte så förvånad att jag har svårt att ställa upp med motsvarande grad av entusiasm för den påtagligt engagerade författaren. Han är, likaledes enligt baksidestexten, "en författare att brottas hårt med eller att låta sig hjälplöst förföras av", och jag orkar väl inte brottas tillräckligt hårt, helt enkelt.

På baksidan finns också en prishistorik från tiden med fasta bokpriser. Som ny var boken alltså prissatt till 8,50, men inklusive 11% oms, som tydligen förutsågs komma, till 9,45. Just det här exemplaret har som synes gått på rean för 6 kronor inklusive moms. Det gör att den kan dateras till 1969 års rea eller senare, för det var första året det var moms och inte oms. I själva verket är den förmodligen tillbaka på ungefär den nivån i andrahandshandeln; jag skulle gissa att den hamnar i fem- eller möjligen tiokronorslådorna.

För novellutmaningen bockar jag av nummer 29, en novell med ett yrke i titeln, nämligen "Jordbrukarna".

130. Jane Austen: Lady Susan

Min samlade tegelstensutgåva av Jane Austens romaner har jag klagat lite på tidigare, men det har förstås också sina fördelar att ha allt samlat:

Anledningen till att jag nu tog mig an den här ganska okända brevromanen var att jag tidigare i höstas såg en film, Love & Friendship, som baserar sig på just detta verk. (Det är oklart för mig varför den inte också fick heta Lady Susan utan uppkallades efter ett annat ungdomsverk av Austen. Men visst är både kärlek och vänskap viktiga teman.)

Mottagare av och författare till en del av de 41 breven (men inte alla - mer om det strax) är Lady Susan, nybliven änka i yngre medelåldern med huvudsakligt intresse att skaffa sig själv en ny, rik man och gärna också en till sin snart giftasvuxna dotter. Ett sidointresse verkar hon ha i intrigerande för sakens egen skull, kanske för att hon är uttråkad av att sitta på ett lantgods med sin döde mans släktingar utan att ha något vettigt att ta sig för.

Humorn i detta uppstår när man dels får läsa vad ladyn själv skriver till en förtrogen väninna, dels vad hennes värdfolk och andra skriver till varandra om henne och vad hon ställer till med. Tidvis är det mycket roligt, och det är synd att den här inte verkar ihågkommen i samma utsträckning som Austens övriga verk.

129. Lina Wolff: Hjältinna eller kätterska?

I den strängt planerade decemberläsningen trängde sig den här novellen oväntat in. Den är alltså Sydsvenskans julnovell, gissningsvis i julaftonens papperstidning, men för oss andra tillgänglig här.

Det här är Lina Wolffs tolkning av legenden om Sankta Magnhild av Fulltofta, som levde på 1200-talet. Legenden berättar att hon dödades av sin svärdotter, och Lina Wolff har valt Magnhilds son som huvudperson, han som alltså befinner sig i kraftfältet mellan sin mor och sin hustru. I sin genre tyckte jag det här var riktigt bra, även om man vet hur det ska gå.

För novellutmaningen prickar jag av punkt 20, en novell som handlar om ett mord.

128. Alice Munro: Nära hem

Den här olästa nobelnovellsamlingen var egentligen planerad att ingå i novellutmaningen, men så dök det också upp en annan utmaning, om kvinnliga nobelpristagare, som gör att den får dubblera i båda rollerna. De är hittills bara fjorton stycken, så det känns ju överkomligt. Jag hoppas kunna hålla den planerade takten på en i månaden och därmed vara klar i december 2017. (Blir det en kvinna som får nästa års pris blir det en bonus att pressa in i schemat.) Av en lycklig slump lyckades jag dessutom tjuvstarta med Selma Lagerlöf förra månaden.

Såvitt jag förstår är den här samlingen ett axplock ur tre tidigare böcker, och det tycker jag egentligen är ett oskick. Jag kommer ihåg hur det var med Sherlock Holmes när jag höll på att upptäcka honom - man kunde hitta en alldeles ny samling berättelser på biblioteket och så visade den sig innehålla bara sådant man redan hade läst. Nu var detta min första Munro, så jag kan leva med det, men om jag ska läsa mer av henne får jag försöka hålla reda på vad som har ingått här.

Om det finns något genomgående tema är det möjligen att det handlar om kvinnor och deras förhållanden, och att varje novell ofta behandlar ett ganska långt skede av deras liv, ibland faktiskt nästan hela livet. Annars inbjuder ju genren snarare till att dyka ner i en kortare episod, men här är det faktiskt de långa linjerna som dominerar.

Samlingen är lite ojämn, tycker jag. En del av novellerna är väldigt bra, men några har jag svårt att få grepp om. Kanske det är för att de ofta är på gränsen till vad jag tycker är för långa för att läsas i ett svep, sådär 30-40 sidor. De hinns inte med på min (så här års) dagliga bussresa till och från jobbet och inte på lunchen och det är lite för långt för att läsa en hel vid läggdags. Men om man delar upp dem kommer i varje fall jag ur rytmen och glömmer vem som var vem (eller blandar ihop dem med folket i den förra novellen). Men det skulle nog bli bättre om man läste på ett annat sätt, som sagt.

Ett par punkter på novellutmaningens lista kan jag ändå bocka av. "Kalkonsäsongen" hade egentligen varit bra för punkt 38, "en novell som har något som kan flyga i titeln", om det inte hade varit så att den handlar om tamkalkoner, som inte kan flyga. Nu blir det i alla fall följande två:

5. En novell med en frukt i titeln: "Äpplen och apelsiner" (som syftar på en lek som en familj leker i bilen på en långresa; man ska välja mellan två alternativ som kan vara betydligt knepigare än just de två)

28. En novell med ett lyckligt slut: "Miles City, Montana" (som alltså är spoilrad vad gäller slutet, men det var tur att den slutade lyckligt, för ett tag såg det riktigt illa ut, ska jag säga)

127. Barbara Pym: Excellent Women

Årets tema har bjudit på både vin och vatten, kan man säga. Jag tänkte återkomma till en summering i årets sista inlägg. Men ibland har man sådan tur att ett tips från en mer beläst blogg- och läsvän visar sig vara en riktig liten pärla. Barbara Pym var helt obekant för mig tidigare, men fick så goda rekommendationer att jag beställde denna från England tidigare i år. Det finns till min glädje ett antal till, i samma serie nyutgåvor med retrobetonade omslag. Några av dem kommer definitivt med i nästa beställning.

Det är så engelskt att det kunde bli parodiskt, men på något sätt lyckas Pym balansera precis på rätt sida om gränsen. Det är spinsters vid namn Mildred och Winifred som är stöttepelare när det ska ordnas kyrkobasar. Det är en annan spinster som diskuterar om hon ska unna sig nytt sofföverdrag och gardiner i "hollyhock chintz". Det är te i kannor och te i koppar vid alla tänkbara tider på dygnet. Det kunde ha blivit outhärdligt, men är raka motsatsen.

Själva intrigen är inte huvudsaken hos Pym, det verkar de flesta bedömare vara överens om. Just här är huvudpersonen Mildred som är ett av dessa Förträffliga fruntimmer (så heter boken i svensk översättning) som putsar mässingsljusstakar, sorterar begagnade kläder och - inte minst - häller upp te. Dessutom är hon på rätt ställe för att bli allas förtrogna när de har problem i sitt äktenskap, sin förlovning eller med att någon annan ska gifta sig eller förlova sig. Det är charmerande rörigt, men faktiskt inte förutsägbart vad gäller vem som ska få vem och på vilket sätt.

Mildred själv är fullt kapabel att reda ut vissa av rörorna, men tycker nog egentligen att hon borde få lite andra uppgifter i livet. Och så suckar hon över att livet inte blev så, och i samma andetag visar det sig att hon är i "her early thirties". Med tanke på hennes ständiga självutplånande attityd känns titeln efter ett tag djupt ironisk. Visst är både hon och flera andra "excellent", men de tas inte till vara efter förtjänst, kan man konstatera utan att ha alltför starka genusglasögon.

Miljön är ett efterkrigs-London med någon bombad, ännu inte restaurerad kyrka och ransonering av ägg och annat. Jag förknippar annars den här typen av intrig mer med engelsk landsbygd, men den fungerar bra även här. Stadsdelen med Mildreds hemkyrka fungerar som ett litet samhälle i storstaden, och det hålls full koll på vem som flyttar in och om de möjligen kan donera lite pengar till ett nytt färgat glasfönster.

Den här utgåvan är försedd med en introduktion av Alexander McCall Smith, som konstaterar "One does not laugh out loud while reading Barbara Pym; that would be too much. One smiles." Och man är väl förutsägbar, men det stämmer precis. Jag satt och log fånigt på bussen flera gånger senaste veckan. Vidare har jag lärt mig vad greengages är för något.

Jag kommer alltså av allt att döma att återkomma till Barbara Pym här, men måste redan nu förvåna mig över en sak. Hennes böcker verkar obegripligt nog inte ha blivit film eller TV, det som annars engelsmännen är så bra på. Den här tror jag hade blivit en alldeles utsökt miniserie med några skådespelare av typen "var har jag sett honom/henne förr?" (och så visar det sig vara i en annan miniserie efter en bok).

126. Denise Mina. Män som hatar kvinnor

Vän av ordning undrar väl, i den mån hen inte sitter och skriver insändare, varför det här inlägget är rubricerat och taggat med Denise Mina. Men här är det Denise Mina som har bearbetat Stieg Larssons bok och skrivit manus, och då tycker biblioteket att det är hon som är författare och att den ska stå på M. Själv har jag inte någon djupt känd åsikt i frågan, men följer därmed även min egen praxis sedan tidigare. Boken är i denna form uppdelad i två delar (se ovan), men de får samsas i ett inlägg.

Innehållet är väl bekant från både bok och rörlig bild, även om jag inte själv har tagit del av någondera. Jag har lite svårt med både det stora persongalleriet och Lisbeth Salander. Särskilt sugen på boken blir jag faktiskt inte, men den hör väl nästan till allmänbildningen numera.

I den här versionen fastnar jag särskilt för användandet av bakgrundsfärg som signal för de olika tidsplan som berättelsen utspelar sig i:

Den ganska långa del som utspelar sig medan Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander är på olika håll kontrasterar också deras respektive tillvaro mot varandra på ett nästan övertydligt sätt, inte bara genom vad bilderna föreställer utan också genom olika grafiska finesser:

Jag blir som sagt inte riktigt fångad av intrigen, men kommer nog ändå någon gång att läsa de tre böckerna. Det finns ju också en genomgående intrig över bokgränserna som det skulle vara intressant att få följa till slut.

125. Iris Johansson: En annorlunda barndom

Det här är ännu en bokcirkelbok som jag aldrig hade hittat på egen hand. Iris Johansson skriver om sin barndom och uppväxt på landsbygden under 40- och 50-talet (även om det ibland känns som om det utspelar sig för betydligt längre sedan). Hon är annorlunda än andra barn, och har som vuxen fått diagnosen autism, men den fanns inte när hon växte upp. Hon blir förstås ofta missförstådd av familjemedlemmar, lärare och andra, men klarar sig tack vare sin pappa och en lärare, som förstår att hon har andra behov.

Det är intressant att få skildrat hur en person själv upplever det utanförskap som autism innebär, och vad som ligger bakom olika till synes irrationella beteenden. Ibland hade boken tjänat på att stramas upp lite, att exemplen och episoderna var lite färre och upprepningarna togs bort. Men det är också något med själva stilen som gör att det blir personligt, och det är säkert medvetet att det har blivit så här. Resten av cirkeln hade nog svårare med det än jag, verkade det som.

124. Jerker Virdborg: Svart krabba

Svart krabba är täcknamnet för en expedition, bestående av fyra män med ett gemensamt - men på ett intressant sätt också individuellt - uppdrag. De ska på skridskor ta sig över havsisen med var sin kapsel med synnerligen viktigt, men för dem okänt innehåll, och leverera dem till en militärbas. "Svart" står för att de måste förflytta sig på natten för att inte synas, och "krabba" för att de måste vara beredda att ändra riktning om de ändå blir upptäckta.

Runt omkring dem pågår ett krig, men det är under större delen av berättelsen mer en förutsättning i bakgrunden. Det spännande är i stället balansgången mellan tillit och misstro bland de fyra, som dels måste lita på varandra för att överhuvudtaget ha en chans att komma fram, dels har olika anledningar att inte riktigt göra det. En annan förutsättning för det hela är den stränga vintern, både för att den har gjort att isarna är farbara och för att den är så bitande kall när de glider fram i månskenet. (Varning för ingående beskrivningar av förfrusna tår.)

Det är inte den sortens spänningsroman som innehåller tvära kast och plötsliga effekter. Långa stycken händer det egentligen ganska lite, men det kan vara gastkramande det också. Inuti de fyra, och framför allt den av dem man mest får följa, händer det desto mer.

Nu är jag ikapp med årets projekt, vilket känns hoppfullt inför årets sista fyra veckor.