85. René Goscinny och Albert Uderzo: Obelix & Co

I Asterix-albumen är det vanliga att något modernt fenomen blir föremål för satir, i varje fall de gånger inte Asterix och Obelix är ute på äventyr i ett främmande land (som blir föremål för satir). Den här gången är det kapitalismen eller kanske marknadsekonomin. Intrigen går ut på att romarna genom att sysselsätta inte bara Obelix utan också många andra med att producera bautastenar passiviserar den aggressiva galliska byn. Bakom det står den sluge Caius Absurdus:

som fått låna anletsdrag av Jacques Chirac. Det här albumet kom långt innan han blev president, men han var faktiskt premiärminister ganska kortvarigt på 70-talet, då det bör ha tecknats.

Ett par romerska legionärer känner man också igen:

men annars är det mer allmänna samhällsföreteelser än personer som drabbas av satiren.

84. Lars Lönnroth: Geijerarvet. En historia om dikt och galenskap

Lars Lönnroth är både professor emeritus i litteraturvetenskap och barnbarns barnbarns barn till Erik Gustaf Geijer, så det faller sig inte onaturligt att han skriver en bok som denna. Snarare är det förvånande att han inte har gjort det tidigare, särskilt som han gjorde omfattande förberedelser för några decennier sedan genom en enkät till då levande ättlingar. Nu blir det underlaget å andra sidan en del av historien, när de flesta av den svarande generationen är avlidna.

Själv är jag relativt likgiltig inför Geijer, och eftersom det här till viss del är en traditionell släktkrönika som börjar från början och fortsätter framåt tar det ett tag innan jag tycker att det faktiskt blir intressant. Det krävs egentligen att släkten har vuxit så att det går att göra jämförelser mellan syskonskaror och kusingenerationer, och då kan man konstatera att det finns gott om kända personer bland avkomlingarna. Förutom bokens författare och hans bror Johan, politiker i Vänsterpartiet, är det hans moster Lis Asklund, hans morbror Olof Lagercrantz, hans kusiner Marika och David Lagercrantz och hans mormors kusin Agnes von Krusenstjerna, för att nämna de kulturellt verksamma. Om det nu beror på ett genetiskt arv eller att uppväxtmiljön stimulerat sådan sysselsättning så är de ändå många och framgångsrika. En ovanligt stor andel släktingar, mest kvinnor, har också drabbats av psykisk sjukdom. Där är det kanske ännu svårare att fastställa vad som beror på arv och miljö; det verkar i alla fall som om miljön i vissa fall utlöst vad som kan ha varit en benägenhet för bipolaritet.

Det blir lite skvallerkrönika här och var, men många av de omskvallrade är personer som själv har producerat sig frispråkigt i skrift, och författaren verkar också ha tagit hänsyn till nu levande vid urvalet av vad han berättar om. Jag var mer inriktad på de efterlevande, och fick som sagt vad jag sökte efter ett tag. Men om anfadern lärde jag mig i alla fall att han är mannen bakom formuleringen "en händelse som ser ut som en tanke", vilket jag verkligen inte hade en aning om.

83. Halfdan Pisket: Kackerlacka

Andra delen i den här serietrilogin för huvudpersonen, författarens far, från Turkiet till Danmark. Det innebär att det blir mer bekanta kulturyttringar:

och omgivningar:

Han lever inte ett alldeles välordnat liv, vare sig privat eller yrkesmässigt, men ännu har författaren själv inte kommit till världen. Mitt relativt svala intryck efter första delen har ljumnat något, men mest för att det nu känns som om man vill knyta ihop säcken med den sista delen.

82. Axel Åhman: Klein

För en gångs skull vet jag var jag har fått tips om en bok, nämligen i tidskriften Vi läser, som jag någon gång ibland tar del av på biblioteket. Alltför ofta lyckas jag mellan tips och läsning ha glömt var och hur det gick till.

Elva noveller ryms i den här volymen på sådär 170 sidor, och de utspelar sig otvetydigt men oftast ganska diskret i Finland. Någon gång - se länken ovan - blir det mindre diskret, som när det badas bastu, men annars är miljön en glesbygd som hade kunnat finnas i norra Sverige, om det inte vore för dialekten i replikerna. Till de diskreta inslagen hör också omnämnandet av "riksåttan", som säkert är tillräcklig ledtråd till lokaliseringen för inhemska läsare, men som jag förstås behövde googla.

Om det finns något tema är det de manliga huvudpersonernas vardagliga kamp med mansrollen, men det låter tråkigare än vad det blir. Ganska ofta är det faktiskt roligt, lite rörande och med viss igenkänningsfaktor - och en stor dos lättnad att man har en viss sorts ångestålder bakom sig.

Ett intressant drag är att en del av novellerna hakar i varandra med ett gemensamt persongalleri, där någon huvudperson kan återkomma i periferin i en annan novell, kanske vid en annan tidpunkt i livet. Greppet är använt av Jonas Karlsson, men jag tycker inte det känns alltför stulet här, snarare återanvänt på ett nytt sätt. Däremot lyckas jag nu omedelbart efter läsningen inte koppla samman alla novellerna, men det kan finnas subtila anknytningar som jag inte var uppmärksam på.

Intressant är också att det på ett par ställen blir tydligt att det finns en svenskspråkig kultur på nära håll som vi i Sverige ofta inte har en aning om. En anspelning i förbigående fick mig också att googla och upptäcka Stormskärs-Maja, av allt att döma en TV-klassiker av Raskens' kaliber, men helt okänd för mig.

81. Mats G. Larsson: Kensington 1898. Runfyndet som gäckade världen

Kursen i runologi är avslutad, men som vanligt finns det mer som man kan läsa vidare om. Föremålet för den här boken passerade vi på kursen lite för snabbt för min smak, men då är det bra att det finns hela böcker att fördjupa sig i.

Runstenen som det handlar om hittades i Minnesota 1898 och är daterad 1362 med en ovanlig sorts siffror i ett femtalssystem. Den har varit föremål för studier från och till under hela tiden sedan upptäckten, även om expertisen tidigt ansåg att den inte kunde vara från 1300-talet, utan av allt att döma var ganska nyproducerad när den hittades. Sedan har det hela tiden också funnits ett läger som hävdat stenens och inskriftens äkthet.

Mats G Larsson skriver både om stenen som sådan, om svenskättlingen Olof Öhman som upptäckte den och om vad som har hänt i debatten om fyndet. Så småningom landar han i slutsatsen att Öhman också var den som låg bakom tillkomsten av inskriften. Jag är inte säker på att jag håller med i varje detalj om hur det har gått till - det är verkligen en detaljerad genomgång - men att det inte är gjort av nordbor i Amerika på 1300-talet är alldeles klart. Om inte annat visar det att man kan ha nytta av kunskaper i språkhistoria i de mest skilda sammanhang.

80. Rosa Liksom: Överstens brev till Maria

Den här novellen ansluter till författarens roman Överstinnan, som jag inte har läst. Det känns tyvärr som en nackdel, inte för att det krävs förförståelse för att ta till sig den här berättelsen, men den känns inte som om den motiverar sin existens på egen hand. Jag blir heller inte klok på vad som är fiktion, för i en kort inledning figurerar författaren själv på ett sätt som mer än antyder att det finns en verklighetsbakgrund. Det diskuteras vidare i det samtal mellan författaren och producenten som också finns att lyssna till, men jag vet inte om det gjorde mig så mycket klokare.

79. Jónas Reynir Gunnarsson: Syrran

Dagens radionovell har temat självskadebeteende, och muntrare ämnen kan man ju tänka sig. På något sätt balanserar ändå den här historien på rätt sida om gränsen för det uthärdliga, och samtalet med författaren var inte mindre intressant. Det skrivs annat på Island än dystra deckare, tydligen.

78. Pia Juul: Pojkspolingen

Dagens nordiska radionovell har en påtaglig atmosfär av det nutida Danmark. Den är lite lös i konturerna, men inte alls så lös som gårdagens. Snarare är den relativt generisk i sina beskrivningar, så att man själv får fylla i detaljerna - och också gör det. Pia Juul kände jag inte till sedan tidigare, men det beledsagande samtalet med henne gjorde mig nyfiken på att läsa mer.

77. Roskva Korizinsky: Inez

Dagens radionovell är norsk, men det är egentligen inte mycket som placerar in den i en konkret miljö. Det är symptomatiskt, för både handling och personer är vaga, för min del alltför vaga för att jag ska kunna uppskatta den här berättelsen. Möjligen är det den lyssnade formen som ställer till det för mig; om jag hade läst själv hade jag bättre kunnat vara uppmärksam på de subtila signaler som nog trots allt finns.

76. Klas Östergren: Uppståndelse i sportstuga

Radioföljetongen har novellvecka, den här gången med fem noveller, var och en skriven av en författare från ett av de nordiska länderna. Sverige representeras av Klas Östergren, som jag inte har läst mer än ett par noveller av tidigare, men nog uppskattar mer i det formatet än i romanform.

Mycket av det som brukar nämnas som kännetecken för en novell finns med här. Få karaktärer, en avgränsad episod, en en oväntad upplösning, allt det finns med. Östergren berättar med en lätt ironisk distans till både karaktärerna och handlingen, och det fungerar på ett sätt som det inte hade gjort i en roman.

Ska jag vara kritisk mot något är det att lyssningen inleds med ett kort samtal mellan författaren och producenten, där det ingår vad jag skulle vilja kalla en spoiler. Det hade kunnat sparas till det längre samtal som finns att höra i appen, och som man mer naturligt väljer att höra efter själva novellen.

75. Agnès Desarthe: Ät mig

Vi i vår bokcirkel har goda erfarenheter av förlaget [sekwa] som ger ut franskspråkig litteratur i översättning. Den här var vi också samstämmigt positiva till, särskilt som vi var flera som konstaterade att vi inte hade hittat till den på egen hand. Men nu är jag benägen att faktiskt försöka läsa något mer franskt än tidigare även när jag själv väljer bok.

Huvudpersonen Myriam har, när vi träffar henne, just fått tag i en lokal där hon öppnar restaurang. Hon har heller ingenstans att bo, utan sover där på nätterna, och verkar överhuvudtaget ganska oförankrad i tillvaron. Vad det beror på är en del av spänningen i boken, så det ska inte diskuteras här, men hon är inte bara vad gäller restaurangrörelsen en person som låter saker hända och bli som de blir. Kommer det in någon som verkar vilja jobba hos henne så får han göra det, och om hon får tag i vissa ingredienser så bestämmer det vad som står på menyn. Jag blir lite nervös av hennes oförmåga eller ovilja att planera, men inser också att det är ett skickligt sätt av författaren att teckna hennes karaktär.

På något sätt är detta en omisskännligt fransk bok. Det är något med miljön, ett kvarter i Paris, där det finns en blomsterhandel, ett bageri och nu alltså också en liten restaurang, som gör att det inte skulle kunna vara någon annanstans. Och då används det inte billiga trick som att namndroppa gatunamn på varje sida eller ens att det serveras ostron.

Vi var som sagt nöjda med bokvalet den här gången. Det är lätt- och snabbläst utan att vara alltför lättviktigt och visade sig också vara en bok med ganska mycket att diskutera - utan att för den skull servera stora livsdilemman som instuderingsfrågor.

74. Mats G. Larsson: Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036-1041

Ingvarståget har jag läst om förut, men det här är en mer heltäckande skildring, som inte bara behandlar det tjugofemtal runstenar som är resta över de vikingar som inte kom hem, utan "dog i Särkland", som formuleringen ofta är. Det nya här - eller det som var nytt för trettio år sedan när boken kom ut - är att författaren kopplar samman den isländska sagan om Ingvar den vittfarne med en georgisk krönika, som enligt hans mening visar att Ingvar och hans män de aktuella åren passerade genom Kaukasus på väg till Kaspiska havet, deras tänkta slutmål. Jag ger mig inte in i den debatten, utan konstaterar bara att han också har fått mothugg senare. Men om det har gått till så här är det fascinerande att tänka sig de uppländska och södermanländska sjöfararna längs floder vi knappt ens nu vet namnet på, passerande oljekällor och annat som inte fanns där hemma. En runsten i Västmanland anger att en viss Slagve dog i "Karusm", vilket skulle kunna vara Chorezm, idag i Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Det vill man gärna tro på bara för att det är så fantastiskt.

73. R. I. Page: Runes

Tunnare än läroboken på kursen men innehållsligt välmatad är den här skriften, som ingår i en serie där man kan läsa vidare om hieroglyfer och kilskrift, bland annat. Just nu passade den utmärkt att läsa som repetition inför hemtentamen. Eftersom den är utgiven av British Museums förlag får man acceptera att runor på brittiskt område behandlas lite utförligare än deras ringa mängd motiverar. Men annars är det en adekvat översikt i sitt format.

72. Alex Thrand: Runorna. Skrivtecken & Magi

Om läroboken på min kurs i runologi kändes vederhäftig så är den här snarast motsatsen. Den har stått i min bokhylla sedan bokrean för 23 år sedan, men inte blivit läst. Frågan är om det var bra att läsa den just nu, veckan före hemtentamen.

Första tredjedelen är en hyfsat seriös redogörelse för runor som skriftsystem. Den stämmer inte helt med vad man får lära sig på en akademisk kurs, men känns inte fullständigt uppåt väggarna hela tiden. Därefter kopplar det däremot loss från verkligheten och handlar om magi. Det inskränker sig inte heller till att berätta hur folk har gjort, utan syftar till att läsaren själv ska kunna spå med hjälp av runor, och det har jag inga planer på att försöka.

71. Torgny Lindgren: Hummelhonung

Torgny Lindgren har blivit en av mina lyssningsfavoriter, men i annan form än när han själv läser har jag svårt att ta till mig hans böcker. Jag är glad att ha lite kvar att lyssna på, och ska försöka dra ut på det så länge det går, så jag har något att se fram emot.

Här handlar det om en författarinna som reser runt och håller föredrag om sina böcker. Varken föredragen eller böckerna verkar locka stor publik. Bland de få deltagarna när hon är i ett västerbottniskt församlingshem finns Hadar. Det visar sig att hon ska övernatta hos honom, i stället för på pensionat eller liknande. På natten snöar det, så hon kan inte ta sig därifrån. Just inom synhåll bor Hadars bror Olof, som han inte har träffat eller pratat med på många år.

Det här är det enkla men geniala upplägget. Författarinnan stannar kvar i vindsrummet hos Hadar, skriver på sin nästa bok och går mellan de två bröderna, som hatar varandra djupt och innerligt. Hur det hänger ihop med bakgrund och motiv ska förstås inte avslöjas, men det är snyggt och prydligt.

Snygga och prydliga är däremot Hadar och Olof icke. Förutom den snitsiga intrigen är det här en rentav äcklig bok, som förslagsvis inte läses till måltiderna. Men han kommer undan med det, med den misär som råder och med det underliga i att författarinnan stannar kvar där. Vad man än tycker om det så är det oförglömligt.

70. Michael P. Barnes: Runes. A Handbook

Det här är huvudboken på den kurs jag ägnar en del av min fritid åt den här terminen. Efter en kurs som motsvarar fem veckors studier (som dessutom inte är tenterad ännu) är jag förstås inte i position att recensera professionellt. Men det är en översiktlig och heltäckande introduktion till runologi, som inte kräver specialkunskaper, och som sådan fyller den sin funktion.

69. Christina Olséni och Micke Hansen: Grannar i död och lust

Med den höga dödligheten i bostadsrättsföreningen Lärkan på Sandgatan i Lund är det inte konstigt att det har tillkommit ett par nyinflyttade sedan förra boken. Jag som är förtjust i både förteckningar över de medverkande och kartor eller motsvarande är nöjd med att omslagsfliken bjuder på en klassisk trapptavla:

Överst bor alltså fortfarande änkan Ester Karlsson, som bedriver sina egna utredningar i konkurrens med kommissarie Bertilsson från Lundapolisen. Han flyttar förresten in tillfälligt i samlingslokalen på nedre botten för att ha bättre uppsikt. Det är inte det enda inslaget som inte är realistiskt - i verkligheten tror jag att Ester hade haft svårt att uppträda som hon gör.

Mina intryck av de två tidigare böckerna har varit blandade. De ska bedömas på sina egna meriter, och inte jämföras med polisromaner som försöker beskriva utredningsarbete sådant det verkligen går till. Snarare hör de till samma genre som vissa feelgood-romaner med komplikationer, vilka alltid löser sig på slutet. Specialiteten är att komplikationen här är mord. I den jämförelsen tycker jag den här delen står sig bra, snarast bättre än sina föregångare. Det verkar som om författarna har funnit formen, och läsarna har lärt känna de boende - de som överlevt tidigare böcker, vill säga.

68. Halfdan Pisket: Desertör

På den distanskurs om tecknade serier som jag läste i höstas tipsades det ganska ymnigt om serieromaner som kunde vara lämpliga för studium - bland annat denna. Den blev inte läst då, men varför inte nu.

Författaren har intervjuat sin far om dennes uppväxt och ungdom i en by i Turkiets nordöstra utkant, men redan när det börjar har han hunnit bli gammal nog att hamna i fängelse för att han har deserterat från den turkiska armén:

Stilen med svart och vitt i skarpa kontraster snarast förstärker det utsatta i tillvaron, men jag blir inte helt fångad av historien. Jag undrar om det beror på att den så mycket lutar sig mot textplattor i rutorna och nästan saknar dialog. Det finns två delar till, men just nu är jag inte säker på om jag kommer att ta mig an dem.

67. René Goscinny och Albert Uderzo: Resan över Atlanten

Som vanligt blir Obelix förorättad och tjurar för någonting:

Den här gången har han kastat ut ett fiskenät från båten, för det sade Asterix till honom att göra. Däremot fick han inte instruktioner om att fästa det någonstans, så någon fisk kan de inte ta upp. I stället hamnar de genom en storm i Nordamerika, ungefär på samma sätt som andra européer gjorde av misstag före Columbus. Där hade jag tänkt att det skulle bli lite mer drift med det nutida Amerika, men det lyckas jag inte identifiera särskilt mycket av, även om det finns ett par exempel:

I dimmorna irrar också ett isländskt sällskap omkring:

som gallerna gästar på hemvägen.

Förresten kan det också vara på sin plats här att uppmärksamma att Asterix-tecknaren Albert Uderzo avled för några veckor sedan.

66. M. J. Ware: Harry Plotter and The Chamber of Serpents

Med tanke på det enorma genomslag som böckerna och filmerna om Harry Potter har fått är det inte förvånande att det också har uppstått en rik flora av parodier. Jag har inte ansträngt mig för att ta del av dem, men den här tipsades jag om av ljudbokstjänstens automatik.

Det handlar om amerikanske Austin som hamnar på Hogwarts, till synes utan att veta vad det är för ett ställe. Han är jämnårig med Harry, Ron och Hermione, men av oklar anledning kommer han till skolan ett år efter dem. Det betyder att han har fullt upp med att komma ikapp, för han börjar tydligen inte i första årskursen, och det blir inte bättre av att han sorteras in i elevhemmet Slipperen. (Harry och de andra hör här till Gryffinbore.) Det räcker inte riktigt för mig att Harry heter Plotter, Hermione heter Danger och att rektorn heter Dumblesnore för att det ska bli roligt. Intrigen tar stor hänsyn till vad som händer i den bok i kanon som handlar om det här året, men den är också lite för lik förlagan. Allt är gjort med stor kärlek till originalet, och möjligen lite för stor respekt. Det har vad jag har sett inte kommit fler delar i den här serien.

65. Petter Lindgren: Den hårdkokte mördaren

Påsknoveller verkar inte vara lika etablerade som julnoveller; jag hittade nästan bara den här när jag googlade, och den är från 2016. Men den känns snarast äldre, eftersom den rör sig i en tradition av humoristisk, närmast farsartad, deckare i det lilla formatet. Det handlar om en storfamilj i sylt- och saftbranschen och dödsfall som inträffar där. Mina förväntningar var inte särskilt höga, inte minst eftersom jag har ganska låga tankar om kvällspressen, men det var faktiskt riktigt rolig läsning, som alltså finns tillgänglig för fler.

64. Herdis Molinder: Mina första 94 år

En 94-årig debutant ger hopp åt oss som skriver för byrålådan (hårddisken) och är hälften så gamla. Man hoppas också att man vid 94 får vara så vital som Herdis Molinder verkar vara, både fysiskt och mentalt. Hon berättar här om sitt liv, erfarenheter och åsikter, som kanske inte är så originella alltid, men framförda med en vänlig pondus, som gissningsvis kommer med åren.

Det finns mycket man kan göra själv för att få ett bra liv, men det jag slås av är hennes inställning till medmänniskorna och tillvaron. Det låter mjäkigt att säga att hon är förnöjsam, så låt oss säga att hon kan konsten att se det positiva, att vara glad för sådant som många andra tar för givet och att hon följer med i tidens förändringar.

Symptomatisk är en sida som inleds: "Vänföreningar är en välsignelse." Därefter följer en betraktelse över det fina i att förenas i ett gemensamt intresse (hon är med i femton föreningar), för att följas av avslutningen: "Pensionärsföreningar, där den enda gemensamma nämnaren är att ha uppnått pensionsåldern, väntar jag med ännu ett tag."

I all anspråkslöshet är det här en bok att lära sig något av, och det kan man göra långt innan man själv är 94.

63. Johan Jönson: Xterminalia

Hur den här volymen relaterar till samme författares Marginalia är fortfarande efter läsningen av båda oklart för mig. Att de har någon relation är tydligt, men vad som har gjort att viss text är placerad i den här delen är mindre tydligt, för att inte ta till i överkant.

Den är annorlunda disponerad än sin kamratvolym, men ovanlig också i relation till hur böcker brukar se ut:

Alla sidor ser inte riktigt ut så, men det finns flera textflöden som inte helt relaterar till varandra, åtminstone inte på ett för mig genomskinligt sätt. Allt måste inte vara hur lättsmält som helst, men - för att fortsätta metaforen - det här verkar inte ens vara smältbart.

62. Johan Jönson: Marginalia

Min målsättning att läsa alla de fem nominerade till Sveriges Radios lyrikpris höll på att falla på målsnöret med detta sista verk. För mig är det svårtillgängligt, och jag inser inte ens på vilket sätt det skulle ge mig något om jag lyckades komma nära det. Har man inget intelligent att säga om innehållet kan man ändå reflektera lite över formen, där utsidan kombinerar de uppgifter som normalt brukar finnas där:

med sådant som annars återfinns på baksidan, som streckkod och ISBN-nummer.

Texten är satt med rak vänstermarginal på vänstersidorna:

och motsatsen på högersidorna:

Som synes ingår det enstaka rader med annat typsnitt, som verkar bilda en egen text, där fokuset i varje meningsfragment är pengar. Den övriga texten väjer inte för kroppsdelar, kroppsfunktioner, kroppsöppningar och kroppsvätskor, vilket inte heller bidrar till läsvänligheten för min del.

Som om det inte vore nog så består det här verket av två volymer. Den tunnare av dem återfinns i ett separat inlägg, men det är tydligt (inte minst av ISBN-numren) att de ska ses som en helhet, och de är också nominerade tillsammans.

Motiveringen till att den är nominerad finns här, tillsammans med de övriga fyra. Det ska trots allt bli intressant att lyssna till litteraturveckan i P1 om ett par veckor, när priset ska delas ut och man kanske får lite klarhet i vari det fantastiska består.

61. Li Österberg: Ljusförgörerskan

Li Österberg tar sig här an Persefone, som så småningom blir dödsguden Hades' hustru. Men det mesta av den här historien handlar om hennes ungdom, där hon inte gör så annorlunda erfarenheter mot andra ungdomars:

Men hon har onekligen en ovanlig familj, inte bara för att de är vad hon kallar vrickade, utan också på grund av deras inbördes släktförhållanden. Det är ibland svårt att följa med, när man är ovan vid att syskon också kan ha barn med varandra, för att bara nämna något.

Li Österbergs respektlösa behandling av gudagestalterna är uppfriskande - Ares kallar Zeus för "farsan" och Artemis säger "kärringen" om Hera. Bara det är det faktiskt värt att läsa de här serieromanerna för.

60. Albert Camus: Främlingen

Om man inte vet något annat om den här romanen så brukar man ändå känna till att den har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "Mamma dog idag. Eller igår kanske, vet inte." Och gladare än så blir det sällan. Huvudpersonen Meursault, en fransman med oklart kontorsarbete i det franskstyrda Algeriet, begraver sin mor, träffar en kvinna, går på bio med henne (dagen efter begravningen - skandalöst!) och skjuter ihjäl en arab. Om någon inte vet hur det går i andra halvan av boken så stannar jag där.

Det finns säkert mycket att läsa om den här romanen, som nog var mer banbrytande när den kom 1942 än vad vi uppfattar den idag. Den här radioversionen är intressant inte minst på grund av det oengagerade tonfallet hos inläsaren Shanti Roney, som passar till Meursaults allmänt accepterande av vad som händer honom.

59. Astrid Lindgren: Allrakäraste syster

Igår såg jag en dokumentär om Hans Arnold (och skrev om den på denna bloggs bloggkusin från landet), och där nämndes förstås hans illustrationer till den här novellen. Den kom först ut i en novellsamling med bland andra Nils Karlsson Pyssling, men är väl mest känd i den senare bilderboksversionen med Arnolds illustrationer. Att lyssna på författarens egen inläsning är förstås inte samma sak, men gott nog i ljudboksgenren.

Troligen har jag inte läst den här berättelsen förr, men den är så bekant att det känns så. Den är förresten så bekant att det är svårt att skriva något om den utan att vara förnumstig. Det får räcka med att konstatera att man som vuxen läsare/lyssnare ser/hör ganska tydligt hur välkomponerad den är, och att den utspelar sig vid en tid när det kan noteras att flickor brukar heta Lena eller Birgitta. Nu är det väl snarast flickornas mormödrar som heter så.

58. Martin Lundqvist: 100 Tinderdejter

Liksom den andra novell av Martin Lundqvist som jag lyssnade på är denna mycket kort - fyra minuter - och tydligt hemproducerad. Titeln är något vilseledande; novellen handlar snarare om huvudpersonens hundrade dejt än om hela dejtsviten. Och liksom om den förra måste jag behärska mig för att inte vara onödigt elak.

57. Martin Lundqvist: Martins uppdrag i Kina

Ibland kan man hitta små guldkorn bland Storytels singelnoveller av okända författare. Det här var tyvärr inte ett sådant. Författaren läser själv i tre minuter(!) om en hemlig agent i Kina, kompletterad med en kvinnlig inläsare med rätt accent för repliker av en kinesisk kvinna. Det skulle gå att vara betydligt elakare än så här mot denna produktion, men jag avstår.

56. Ambrose Bierce: Present at a Hanging and Other Ghost Stories

På strax under två timmar ska det rymmas femton spök- och skräckhistorier, och då säger det sig självt att det inte kan bli djupa karaktärsskildringar. Men det är inte bara ett snabbt och ytligt berättande; historierna är så lika varandra att det efter ett tag blir svårt att hålla isär vad som har hänt i den man just lyssnar på och vad som hände i de tidigare. Påfallande ofta handlar det om någon som ser en annan person, som sedan visar sig redan ha varit död, alternativt dö just då.

Tyvärr är den här inläsningen inte särskilt bra. Ljudnivån varierar så det är svårt att få den rätt i lurarna, och inläsaren verkar föga engagerad.

55. Leif GW Persson: Profitörerna

LeiF GW Perssons första deckare var skriven för att skildra ett missförhållande från verkligheten, nämligen en justitieminister som går till prostituerade. Den här boken kom året efter och det är delvis samma poliser som återkommer. Däremot har intrigen ingen anknytning till samhällets översta skikt, utan det är en prostituerad som har hittats mördad. Allt är ungefär så sjaskigt som man kan tänka sig.

Efter föregående bok hade jag höga förväntningar, men den här var underligt svår att komma in i. Först i andra halvan, om man tar sig fram till den, lossnar det, och den är närmast lysande, ända in i kaklet, som det brukar heta. Förmodligen är det en mer realistisk skildring av en mordutredning än när Maria Lang låter Christer Wijk dricka kaffe med de misstänkta.

På ett intressant sätt balanserar den här boken på gränsen till verkligheten, men på ett annat sätt än den föregående. Här finns nämligen insprängda kapitel där en - tror jag - namnlös kriminolog diskuterar med poliserna, och det sitter mycket hårt åt att inte se författaren själv i den rollen.

54. Oscar Wilde: The Canterville Ghost

Av oklar anledning har jag aldrig förr läst den här klassiska novellen, men möjligen har jag sett filmen från 1944 med Charles Laughton. Det är egentligen ingen spökhistoria, fast spöket Sir Simon de Canterville har huvudrollen, och det inte råder brist på rasslande kedjor och intorkade blodfläckar. Fastmer är det en humoristisk historia som driver med skillnaderna mellan britter och amerikaner.

Intrigen har nämligen som utgångspunkt att det amerikanska sändebudet mr Otis har köpt slottet Canterville Chase inklusive spöke. Hans familj, enkannerligen hans tvillingsöner, tar inte alls det anrika spöket på samma allvar som de tidigare ägarna har gjort. Och det är ju vad som krävs för att ett spöke ska vara det minsta skrämmande.

Tidvis blir det väl tätt mellan effekterna, inte minst när spöket jobbar med sina olika inkarnationer, den ena hiskligare än den andra. Det känns som om det hade kunnat räcka till en fulllängdsbok, men det är förstås det komprimerade som gör storheten i den här berättelsen.

53. Elias Wessén: Historiska runinskrifter

Detta är förstås inte platsen att seriöst recensera en klassisk framställning inom runologin, men eftersom jag har läst den inom ramen för en kurs försvarar den ändå sin plats här. Wessén, ett av de verkligt stora namnen inom nordistiken, fokuserar på två teman som behandlas på svenska runstenar, och som kan knytas till historiska händelser som är belagda i andra källor.

Det ena är Knutsgälden, den skatt som Knut den store utkrävde i England (och ett par liknande gälder före honom). Den är intressant eftersom den är väl dokumenterad på annat håll, men annars inte så värst fantasieggande. Men det är onekligen svindlande att tusen år gamla runstenar låter oss veta namnen på människor som varken var kungar eller biskopar.

Det andra temat gäller Ingvarståget, en resa till Gårdarike (=Ryssland) och Särkland (=Kalifatet) som av allt att döma slutade mycket olyckligt. Sagan säger att det seglade ut trettio skepp och kom tillbaka ett enda, men det är en skildring som är ett par hundra år senare än händelserna 1036-41. Runinskrifterna är sedvanligt lakoniska, men bakom formuleringar om att Ingvars män gav örnen föda (=dog på slagfältet och blev mat åt asätare) ligger stor dramatik, som är desto mer spännande. Här kan man till och med använda namnen för att göra små släktträd.

52. Washington Irving: Rip Van Winkle

Titelpersonen i den här novellen somnar ute i markerna och vaknar först tjugo år senare. Det temat var inte nytt ens när novellen kom ut första gången 1819, utan fanns redan i antiken, för att inte tala om legenden om de sju sovarna. Men kanske var Irving tidigt ute med att använda det i regelrätt skönlitteratur.

När en novell tar tre kvart att lyssna på får det inte ta en av de kvartarna för historien att komma igång. Jag tycker den här intrigen är påtagligt baktung, och det intressanta, vad som händer när Rip Van Winkle vaknar och upptäcker att han har missat hela den amerikanska revolutionen, slarvas närmast bort. Men det är en klassiker, och på klassikers vis är det intressant att ha läst den själv.