torsdag 31 juli 2014
81. Elvy Ahlbeck: Vargen
Elvy Ahlbecks debut fick lovord när den kom ut 1962. Och visst är den bra, men sådär enastående som en del recensenter gör den till kan man nog med dagens ögon inte kalla den. Snarare är den en bra traditionell pusseldeckare i sin tids anda.
Miljön är den småstad som så ofta återkommer i den här tidens deckare. Här heter den Tjursberg och verkar ligga någonstans i norra Sverige, på flygavstånd från Stockholm och så långt att man reser nattåg för att komma till Småland. I småstaden finns ett läroverk och en lokaltidning. På läroverket arbetar kristendomsadjunkten Gotthard Sandsten och på tidningen finns redaktionssekreteraren Ivar Joansson. De båda herrarna och deras familjer är goda vänner och står i centrum för historien. Till historien hör också en ogift faster till Gotthard, som han har fått mer eller mindre på köpet när han för några år sedan ärvde sitt föräldrahem och flyttade tillbaka till Tjursberg. Faster Theodora är ingen människa man vill ha i två rum på vinden; hon är missunnsam och självtillräcklig, och särskilt Gotthards fru Kristina har uppenbara problem att hantera henne.
Så kommer en trettonårig pojke, Kenneth, och ska bo hos Sandstens för att kunna gå på läroverket i Tjursberg. Han är relegerad från ingenting mindre än Katedralskolan i Lund, och ryktet om honom som förhärdad ligist föregår honom. Det händer också en del otrevliga saker som folk i allmänhet utgår från att det är Kenneth som ligger bakom, bland annat en ruggig episod med faster Theodoras katt Nero. Så småningom är det förstås också någon som dör, för det hör ju till i den här typen av litteratur. Frågan för Gotthard och Ivar (och polisen, på sitt håll) är då hur dödsfallet hänger ihop med de övriga händelserna och vem som ligger bakom.
Bäst i boken tycker jag är personteckningen; man får sympati för inte minst Kenneth som knappast får en chans av Tjursberg. Miljön är som sagt den småstad man är bortskämd med av Rönblom, och i den jämförelsen ligger Ahlbeck kanske lite i lä. Men kyrkkaffe i prästgården och morgonbön på läroverket skildras ändå med sina poänger. Och även om Tjursberg är fiktivt så förekommer det autentiska miljöer; fortfarande över 50 år senare ligger ett Handelsbankskontor på Strandvägen 5B i Stockholm.
En bonus är också kapitelrubrikerna, där jag har fastnat för "Den ovarsamma leken", "De tre små verkmästarna" och "Mördaren smyger inte ensam". Säkert har jag missat någon anspelning på något litterärt storverk.
söndag 27 juli 2014
80. Hans-Eric Hellberg: Rädda Paradiset!
Efter att Päivi i slutet av föregående bok sprängt ett utedass i luften saknar hon och övriga hyresgäster i rivningskåken Paradiset toalettmöjligheter. Tomten är såld och ska bebyggas med en bensinstation, hyresgästerna är uppsagda och för att de ska klara sig så länge får de av sin hyresvärd "ett styck sanitetsporslin till varje hyresgäst i huset". Hyresvärden heter Sjöblom, har dittills med en dålig ordvits kallats Näckrosen, men döps nu om till Pottsorken. Han är byggmästare och karikatyren av en kapitalist, vars "tid är dyrbar", och Mats' och Päivis fall den här gången är att hindra rivningen av huset. Till sin hjälp har de bland annat den originella änkan Hilda Djus, som i texten bor i lägenheten under Päivi, men på grund av de många krukväxterna får antas vara damen uppe till höger på bilden. Hon är ett friskt tillskott, som gör att den här delen höjer sig över de senaste, när Mats och Päivi som Dunder&Brak agerat mest på egen hand. Här finns flera väldigt roliga scener, där inte minst Hilda får utrymme att glänsa. Upplösningen är möjligen lite deus ex machina, men lite samhällssatirisk på sitt sätt.
79. Sue Townsend: The Lost Diaries of Adrian Mole 1999-2001
Den här delen av Adrian Moles dagböcker utspelar sig mellan "the Cappuccino Years" och "the Weapons of Mass Destruction", men publicerades efter den senare. (Från början publicerades det här materialet i The Guardian, vilket ju bara det är roligt för oss som minns skolresan till British Museum i första boken.) Just den här upplagan med sitt delvis metallicfärgade och därför svårfotograferade omslag är nummer sex av åtta i en jubileumsutgåva, 30 år efter att första boken kom ut. Jag blir lite sugen på att skaffa alla i detta utförande, men det får ju finnas gränser, när jag redan har alla böckerna i fullt läsbara pocketupplagor.
Här finns allt det vi gamla Adrian-vänner önskar oss: den norska läderindustrin får ett kort omnämnande, hans amerikanske brevvän Hamish Mancini hör av sig och inte minst är Adrian fortfarande lika besatt av Pandora, nu parlamentsledamot för Labour. Det roliga med Adrian är ju att han aldrig förändras utan fortsätter vara oförstående tonåring, och därför gör det inte så mycket att jag här och var har svårt med kronologin, eftersom jag för ganska länge sedan har läst den bok som utspelar sig efteråt. Däremot är det väldigt roligt när han upptäcker att TV-serien som bygger på föregående bok ska börja sändas i England och känner sig utnyttjad av Sue Townsend. En annan höjdpunkt är när han tar kontakt med sin halvbror Brett, frukten av hans pappas förbindelse med Doreen Slater, a k a Stick Insect ("Vandrande Pinnen").
Nu återstår för mig bara en sista bok innan jag har läst allt som finns om Adrian. Sue Townsend avled tråkigt nog i våras, så det blir av allt att döma inga fler böcker.
torsdag 24 juli 2014
78. Hans-Eric Hellberg: Skuggan som störtade
I tredje boken ramlar Mats (bokstavligt) och Päivi (bildligt) in i en härva med koppartråd och stölder från byggarbetsplatser, särskilt ett nytt polishus i Kvarstad. Skuggan är en figur som Mats ser hoppa ut från andra våningen och uppenbarligen klara sig utmärkt. En del av mysteriet är vem eller vad den skuggan kan tänkas vara.
Den här delen är inte lika bra som de två första, tycker jag. Intrigen är inte lika spännande och igenkänningshumorn är mer upprepning. Däremot är det roligt att föregående bok är nämnd i texten, så att den existerar i sin egen fiktiva verklighet genom att någon "är vaken och sitter och läser Upp genom luften av Hans-Eric Hellberg". De båda återkommande radiopoliserna går nu under namnen Krossat Glas och Mjuka Olsson, och deras namnlöse chef Höjdaren. Jag vill minnas att de återkommer.
77. Håkan Nesser: Himmel över London
Någon gång på semestern kan man gärna unna sig att läsa något som tar lite längre tid än en dag, tyckte jag, och tog fram den här på drygt 500 sidor. I jämförelse med den senaste i motsvarande tjocklek var den här lättläst och spännande, om än inte alldeles lättförståelig.
Det börjar lovande: "Vi anlände med Heathrow Express till Paddington klockan 4.50." Sedan handlar det om Leonard, som är svårt sjuk i cancer, och hans familj, som ska träffas i London för att fira hans 70-årsdag. Interfolierat - som Nesser hade sagt - med detta berättar Leonard om sitt tidigare liv, eller i alla fall delar av det. Vi får också följa Leonards släktingar på väg till 70-årsmiddagen. Så småningom tillkommer också minst ett ytterligare lager i berättelsen, som jag inte ska berätta om här för att inte förstöra för den som eventuellt inte läst själv. Det är enligt baksidestexten ett "sofistikerat romanexperiment", men jag tycker det fungerar att läsa relativt oreflekterat, och det är påfallande hur spännande det är utan att det handlar om folk som jagas eller jagar varandra hela tiden. Den som vill göra en narrativ analys har nog ett tacksamt material här, tänker jag mig.
Den som gillar London får också sitt i överflöd. Jag har inte gått i berättarnas fotspår med Google maps, men det kan man säkert göra och kanske få mer att tänka på vad gäller förhållandet mellan fiktion och verklighet. Den som vill läsa en klassisk spionroman har också avsnitt att gotta sig i, som den unge Leonards liv med ett hemligt förhållande med den unga tjeckiskan Carla, hemliga meddelanden som utväxlas via ett antikvariat med mera dylikt.
måndag 21 juli 2014
76. Hans-Eric Hellberg: Upp genom luften
Nummer två i raden av böcker om agenterna Dunder&Brak, alias Mats och Päivi, är närmast en andra del av föregående bok. Jussi och kumpanen Slummer tänker sig att utvidga sin rörelse och inte bara tillverka kombinerade spel- och parkeringsautomater, och för det krävs en utbyggnad av Kvarstads Airport, kallad Äreporten. Mats och Päivi kommer i kontakt med ett par äldre ungdomar som sysslar med segelflygning och representerar FFBB, Föreningen För Bullrets Bekämpande. Avsnitten om flygning, där särskilt Mats får vara med och fascineras, får mig att undra om författaren möjligen har någon egen bakgrund i sammanhanget.
Annars börjar mönstret utkristallisera sig och igenkänningshumorn, viktig i alla långserieböcker tror jag, har nog nästan funnit sin form redan här. Det är Mats' moster Desideria, som ofta citeras, men aldrig medverkar. Det är Mats' oerhörda matlust, oavsett när han åt senast. Och inte minst är det Päivis repiga björnjägarjacka från Karelen och hennes urgamla cykel, som slår gnistor. Som vanligt är den här sortens böcker mycket kortare nuförtiden; den här läste jag på en timme.
söndag 20 juli 2014
75. Nils Hövenmark: Kommunaldådet
Nils Hövenmarks senaste bok som utspelade sig i Svartsele var placerad i början av 1960-talet. Nu är det hösten 1971, tiden har gått och Svartsele har förändrats:
Tjyvbacken, som spelade stor roll i Döden i Svartselet, är ersatt av ett egnahemsområde, där före detta kommunalrådet Victor Swenson på sin kvällspromenad hör ljudet av en roddbåt ute på sjön och något som kastas i vattnet. Det dröjer mer än halva boken innan vi får förklaringen på vad det var, men då har vi också fått en stor del av bakgrundsförklaringarna till det hela.
Miljön den här gången är kommunpolitiken i en avfolkningsbygd. Socialdemokraterna under Victor Swenson har styrt kommunen så länge någon minns, men i valet 1970 splittras partiet och en falang går till val som Fria Framstegspartiet. Dess ordförande blir närmast genom ett misstag kommunalråd och under det år som har gått från valet till den knappa vecka boken utspelar sig har Svartsele blivit känt för inkompetens och intriger. Där någonstans döljer sig också motivet till det Victor Swenson blir öronvittne till.
Det är gott om belöningar för oss som läst Hövenmark från början och nu är inne på femte boken. En stor del av persongalleriet återkommer, lite åldrade men fullt igenkännliga för polismästaren Vilhelm Lundberg från residensstaden Sundå, som återkommer till Svartsele, där han var landsfiskal i tjugo år. Emil Frisk, gift med Gudrun, som Lundberg träffade redan som ung polis, har till exempel blivit ordförande i kommunfullmäktige. Upplösningen vid Frisks köksbord är kanske inte den mest eleganta, och frågan är om läsaren haft en riktig chans att lösa gåtan samtidigt som Vilhelm Lundberg, men lokalfärgen gör att åtminstone jag förlåter det.
lördag 19 juli 2014
74. Hans-Eric Hellberg: De enögda banditerna
Hans-Eric Hellberg har bland mycket annat skrivit en serie böcker om de hemliga agenterna Dunder och Brak, eller som de egentligen heter, Mats och Päivi. Den här första minns jag inte om jag har läst tidigare, annars hörde några av dem till det jag läste om och om igen när jag var ungefär så gammal som agenterna, kanske 10-12 år. Länge tecknades omslagen av Hans Arnold, en av mina favoritkonstnärer sedan dess.
Den typiska intrigen minns jag som att agenterna kom på något skumt, följde efter någon skum vuxen, blev upptäckta eller igenkända av misstag (utklädning spelar ofta en stor roll, vill jag minnas) och så småningom belönades för att ha avslöjat något helt annat än de trodde. Utan att kännas påklistrat finns det ett visst samhällskritiskt perspektiv, kanske typiskt för sin tid (den här kom 1972). Den som gillar klass- och genusfrågor kan säkert också hitta mycket godis i beskrivningarna av relationen mellan Mats, ängsligt tjänstemannabarn i kärnfamilj, och Päivi, kavat dotter till ensamstående städerska.
I den här boken handlar det om en avsigkommen figur vid namn Jussi, som blir inackorderad hos Päivi, eller rättare sagt hos hennes mamma Sirkka, som behöver en extrainkomst. Mats och Päivi upptäcker att Jussi tillsammans med en kompanjon tänker förvandla parkeringsautomater (den gammaldags sorten som hör till varje plats för sig och ska vridas om efter varje istoppat mynt) till spelautomater. Utklädningen inskränker sig till att de byter kläder med varandra, men med tanke på Päivis utsvängda blommiga byxor är det nog så underhållande.
Hellbergs stil är roligt egensinnig på ett sätt som jag undrar om en barndeckare idag hade kunna ha: "Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, skrev den gamle polaren Erik Gustaf Geijer 1838, åtskilliga år innan Mats Evert Dunnerbak ens var påtänkt." (Det är förresten Mats' efternamn som ligger bakom agenternas alias, eftersom han inte kunde uttala det rätt när han var liten.) Ibland går det en halv sida till att diskutera trafiksituationen i Kvarstad eller om en viss radiopolis äter krossat glas till frukost. (Jag vill minnas att han återkommer i senare böcker just under namnet Krossat Glas.) Det är snabb- och lättläst, inte bara för att det bara är 130 sidor, utan för att det är en bra historia, berättad av någon som tycker det är roligt att berätta en bra historia.
Längst fram i boken finns hemadressen till författaren om man skulle vilja "rita ner några rader". En sökning visar att han nu 42 år senare verkar bo i grannhuset.
73. Elvy Ahlbeck: Åtta damer i leken
Det här är lite av en fortsättning på Barmhärtighetssystrarna, men går säkert utmärkt att läsa på egen hand. Ett par år har gått sedan Barmhärtighetssystrarnas verksamhet tynade bort, och några av systrarna känner sig ensamma och tycker tiden blir lång utan något att fylla den med. De flesta är änkor med vuxna barn, unga nog att orka göra något med sin tid, men för gamla för att kunna få ett jobb efter många år som hemmafru. Några av dem bestämmer sig för att ses igen och får ihop åtta stycken till en träff på ett småländskt pensionat. (Beskrivningen av pensionatet och den obefintliga servicen där är en liten pärla i sig, Fawlty Towers i svensk avfolkningsbygd med AMS-jobbare i stället för utbildad personal. Men tanterna får sin hämnd så småningom på ett elakt men roligt sätt.)
Bara sju damer dyker upp på pensionatet. Ingrid Olsson har förhinder, för hon hittas i stället död på banvallen söder om Alvesta. Och hon var död redan när hon föll från tåget, visar det sig. De sju Barmhärtighetssystrarna tar som sin uppgift att reda ut vad som har hänt och visar sig vara klokare och vitalare än både polisen och Ingrid Olssons släkt och vänner kunde tänka sig. Lite på samma sätt som miss Marple kommer de undan med att ställa nyfikna frågor, eftersom det är just vad man väntar av äldre damer.
Personporträtten är den här bokens starka sida, tycker jag. Man får stark sympati för både Ingrid Olsson och de sju överlevande Barmhärtighetssystrarna och deras ibland lite tafatta sätt att ta sig vidare med en utredning som borde skötas av polisen. Gåtan runt dödsfallet är kanske inte den mest utstuderade, men duger gott i sammanhanget. Elvy Ahlbeck skrev också fyra stycken deckare i ganska rask följd på 60-talet. Dem tänker jag nog ta i turordning så småningom.
fredag 18 juli 2014
72. Gösta Gustaf-Janson: Tofflan byter hamn
Gösta Gustaf-Janson (son till och inte att förväxla med Gustaf Janson) hörde till de författare som lästes och sålde i stora upplagor under sin livstid för att därefter falla i glömska, kanske för att läsekretsen till stor del var jämnårig och dog ungefär samtidigt. Nu verkar han vara hänvisad till stadsbibliotekets källarmagasin och Erikshjälpen. Jag har läst ett par andra av hans böcker för ganska länge sedan och minns dem vagt positivt.
Hans miljö är ofta den svenska borgerligheten, här i form av en överklassfamilj på "ett magnifikt chateau utanför Båstad", som omslagsfliken uttrycker det. "Tofflan" är ingenjör Morgan Alm, som hunsas av sin fru, sina nästan vuxna barn, sin svärfar och sin svåger. Sin ställning som avlönad och arbetsbefriad i företaget Nödde bruk har han sin frus familj att tacka för. Lika hunsad, fast i annan miljö, är berättaren, den tjänstledige gymnasieadjunkten Ingvar Lundberg, som ingenjör Alm har kallat dit från Stockholm för att vara informator åt sonen Alm. (Allt det här känns som om det skulle utspela sig under mellankrigstiden, men det är faktiskt 60-tal, visar om inte annat en del scener från tennistävlingarna i Båstad.) Lundberg ska också vara sekreterare åt ingenjör Alm, som tänker sig att skriva memoarer. Snart visar det sig emellertid att planen är en helt annan, nämligen att med hjälp av memoarerna skola in en gammal skolkamrat och dubbelgångare till Alm, skådespelaren Rickard Asserman, till att överta Alms plats i familjen (och eventuellt lite större plats än Alm själv har vågat). Ingenjören kan resa bort och göra sådant han aldrig kunnat eller vågat tidigare.
Det låter förstås alldeles orimligt, tycker både adjunkt Lundberg och läsaren. Lundberg blir ändå mot sin vilja mer och mer indragen i familjens olika intriger, för det finns fler sådana än bara det här huvudspåret. Eftersom han är en rätt ängslig typ drar han sig för att sätta stopp i tid, och snart är det för sent att sätta stopp utan att det blir besvärliga frågor. Det är faktiskt ganska roligt på ett något otidsenligt sätt; jag tänker lite på Wodehouse och lite på privatteaterfarser (den obligatoriska scenen med någon som gömmer sig i ett klädskåp saknas inte heller här).
Gösta Gustaf-Janson är en av kandidaterna till att ligga bakom pseudonymen Bo Balderson. Den här boken lyfts fram som ett argument för den teorin; Morgan Alm ska motsvara det outtröttliga statsrådet och Lundberg berättaren adjunkt Vilhelm Persson. Det finns förstås likheter, men också skillnader som gör att jag inte utan vidare accepterar det som det tunga argument förespråkarna gör det till. Snarare undrar jag om Gustaf-Janson hade vågat stjäla så mycket från sig själv om han några år efteråt hade börjat skriva deckare parallellt med sin övriga produktion.
onsdag 16 juli 2014
71. Elvy Ahlbeck: Barmhärtighetssystrarna
Den här novellsamlingen är löst sammansatt genom att handla om ett antal medlemmar i sällskapet Barmhärtighetssystrarna. Det har bildats för att sysselsätta lite äldre, ensamma kvinnor som saknar livsuppgift efter att deras män har dött och de vuxna barnen klarar sig själva. Lite påminner de om Röda Korsets frivilligverksamhet, tycker jag, men de har ett bredare verksamhetsområde när omständigheterna är gynnsamma.
Poängen i många av de här berättelserna är att systrarna mest styrs av sin egen vilja att vara till nytta och inte så mycket av behovet hos dem de hjälper. De vill så väl och har mycket tid och energi att ägna uppgiften, men det blir inte alltid riktigt bra. Ett exempel är de tre mostrar (Iris, Linnéa och Viola) som flyttar in hos sin systerdotter Rosie i hennes stuga i skärgården. Rosie har levt i skuggan av sin sjukliga mor och är nu glad att få bestämma över sitt eget liv. Eftersom hon är översättare kan hon bo avsides och arbeta hemma, och hon njuter av att planera renoveringen och inredningen av stugan. Mostrarna ser som sin livsuppgift på ålderns höst att ta hand om "den stackars föräldralösa flickan" (i fyrtioårsåldern) och hjälpa henne med allt hon behöver. Upplösningen hade platsat i Årets rysare eller varför inte i någon av Hitchcocks TV-filmer.
70. Václav Erben: Mannen som älskade rött
Václav Erben var en tjeckisk författare av bland annat kriminalromaner, men han skrev också för film och TV i Tjeckoslovakien och verkar ha varit ganska produktiv. Den svenska Wikipedia-sidan listar sex romaner översatta till svenska, där i ordning efter när de kom på svenska. Jag började i stället med den som kom först i original och hoppas att det åtminstone inte ska vara sämre.
Originaltiteln skulle i en rak översättning bli "En dåres död", men det kan ha varit otänkbart att kalla en bok för det, när det faktiskt är en mentalsjuk mans död som står i centrum. Han, som alltså är mannen som älskade rött, hittas död i den stora villa där han bor tillsammans med sina föräldrar, syskon, moster och kusiner. Hela det arrangemanget är ett sätt för familjen att slippa få hyresgäster anvisade av myndigheterna - en av de få detaljer som visar att boken utspelar sig i det kommunistiska Östeuropa på 60-talet. Delvis av en slump blir kapten (poliserna har grader i Tjeckoslovakien) Michal Exner involverad och sköter utredningen delvis på egen hand, delvis med hjälp av polisen i staden Mezibor, som vad jag förstår är fiktiv. Exner själv är från Prag, och det finns den förväntade friktionen mellan honom och lokalpolisen, som inte tyckte att dödsfallet var något att göra polissak av. Den översatta titeln syftar på den dödes fixa idé om röda föremål, något att lägga märke till för läsaren redan tidigt, om man säger så.
Exner är en sympatisk man, något av en ladies' man, vilket kommer till nytta på flera sätt. Hans uppträdande som solospelare är lite åt gentlemannadetektiven till, men mest tänker jag faktiskt på Columbo. Exner skiljer sig från honom genom att vara välklädd och lite von oben, men har samma drag av kardborre som klänger sig fast vid familjen, dyker upp om och om igen för att ställa frågor och samla hårstrån och förstås slutligen lyckas reda ut vad som har hänt och varför.
Den här boken var en positiv överraskning, dels för att jag kanske inte hade så höga tankar om Bra Böckers utgivning, dels för att man kanske tänker sig att en deckare från ett kommunistland ska vara tillrättalagd och propagandistisk. Det är den inte alls (men kanske inte heller regimkritisk); snarare slås jag av hur lik den på många sätt är andra polisromaner från samma tid. Den stora villan med den stora familjen påminner också om det engelska gods där så många andra böcker i genren utspelar sig. Det finns alltså fem böcker till av Erben på svenska, och dem ska jag nog försöka beta av efter hand, för de står och väntar i hyllan.
måndag 14 juli 2014
69. Alexander McCall Smith: De små omständigheternas hus
Den här tredje boken om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld innehåller på sina 120 sidor två olika berättelser om professorns vistelser utanför institutionen för romansk filologi i Regensburg, där han vanligen tillbringar sina dagar. I den första halvan är han och gästforskar i Cambridge, där det finns ett intressant arkiv med obearbetade portugisiskspråkiga handskrifter. Det ger tillfälle till en del roliga iakttagelser om det engelska akademiska livet och för övrigt om det engelska livet överhuvudtaget. (Liksom det finns personer som heter Featherstonehaugh och uttalas [ˈfænʃɔː] så finns det där en doktor Haughland, som uttalar sitt namn Plank.) Nyss hemkommen från Cambridge blir von Igelfeld inbjuden till Colombia och installerad som korresponderande ledamot av dess vitterhetsakademi, ett nog så krävande uppdrag i ett så instabilt land.
Alla tre böckerna är för övrigt illustrerade av Iain McIntoshs fina, träsnittsliknande bilder:
68. Alexander McCall Smith: Ett slags tax
Den här, andra, boken om professor doktor Moritz-Maria von Igelfeld är rolig som den första. Taxen i titeln tillhör hans kollega professor doktor Unterholzer och råkar så illa ut vid en olycka att tre av dess ben amputeras, varav två av misstag. Därefter utrustas den med en liten vagn på hjul, så att den kan använda det återstående benet att paddla sig fram. Den dyker sedan upp i berättelsen på de mest oväntade sätt. Och anledning till allt detta är - för att göra en lång historia kort - att von Igelfeld vid en USA-resa förväxlas med en professor Igelfold, som är veterinärmedicinare och taxexpert. När von Igelfeld håller sin gästföreläsning får han mycket beröm för att han lyckas göra den så tillgänglig för den breda publiken, vilket alltså mest beror på att han själv inte kan något om ämnet.
Förutom den här driften med gästföreläsningar och akademiskt utbyte raljerar författaren också över "det klumpiga uppträdandet hos universitetsförvaltningen som nyligen hade oförskämdheten att be honom [von Igelfeld] hålla en serie föreläsningar för studenter". Han får en personlig ursäkt av universitetets rektor, men det hjälper inte, för "[o]m man kunde be tyska professorer hålla föreläsningar, som om de var enkla lärare, då var framtiden för tysk lärdom i fara", tänker von Igelfeld. En kollega till honom tillfrågas om han inte ska skriva en bok till, förutom den han skrev för tio år sedan, varpå sällskapet upprörs över denna "upprörande kränkning av den akademiska friheten" - att föreslå att någon ska skriva något.
Det är alltså en inte särskilt djupsinnig, men väl komponerad, underhållning i tysk universitetsmiljö, om man kan tänka sig en sådan sammanställning. Temat och miljön är helt annorlunda, men historiens många trådar och eleganta sammanknytning på slutet, utan att någon av huvudpersonerna egentligen har försökt lösa något av de många problemen, får mig att tänka på Wodehouse. Sämre förebild kan man ha.
söndag 13 juli 2014
67. Mario Vargas Llosa: Bockfesten
Senaste bokcirkelboken hade jag valt på temat Sydamerika, men när vi träffades var det ingen som hade hunnit (eller orkat) läsa ut den. Jag har sedan haft den bredvid annat i över en månad innan jag nu tog mig i mål.
En anledning att det tar tid - utöver att det är 480 sidor - är att det är tre olika berättelser som är sammanflätade. Dels utspelar sig två berättelser i början av 60-talet i Dominikanska republiken, en om diktatorn Trujillo och en om en grupp män som man inte behöver vara så skarpsinnig för att förstå är hans mördare. Dels handlar vart tredje kapitel om en kvinna som återkommer till Dominikanska republiken på 90-talet för att hälsa på sin åldrige far, som varit en av Trujillos närmaste män. Eftersom det är långa kapitel och oerhört mycket folk som ska presenteras känns det som om man nyss är igång när man har läst 150 sidor. Eventuellt tycker jag det tar sig lite i andra halvan, när jag har släppt kravet på att komma ihåg vem alla är.
Jag visste nästan ingenting om Trujillo och Dominikanska republiken innan, mer än att jag hade hört ett radioprogram för några år sedan om Porfirio Rubirosa, som en period var svärson till diktatorn, och i boken medverkar på ett mycket litet hörn. Nu har jag läst lite till och förstått så mycket som att den familj som nutidsberättelsen handlar om verkar vara fiktiv, men många andra medverkande är verkliga personer. Det här borde egentligen vara en intressant bok, av en nobelpristagare och allt, men jag har svårt att engagera mig i någon av berättelserna. Det jag kommer att minnas är att en vanlig frukost i Dominikanska republiken består av bananmos och stekt ost.
66. Jonas Hassen Khemiri: Montecore. En unik tiger
Här gör författaren det som har blivit modernt på senare år, glider mellan fiktion och något slags verklighet där författaren medverkar som sig själv. Jag brukar ha svårt för det, eftersom jag börjar fundera över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat för den här bokens ändamål. (Montecore var i verkligheten namnet på den tiger som under en föreställning bet Roy (i artistparet Siegfried&Roy) så att de fick lägga ner sin show. Det är lite oklart för mig vad det är som motiverar den titeln.)
Författaren Jonas Hassen Khemiri brevväxlar med sin pappas gamle vän Kadir från Tunisien. I deras brevväxling, som kommer att handla om den bok Jonas skriver, får vi så småningom reda på Jonas' pappas bakgrund och hur det kom sig att han hamnade i Sverige. Jag vet inte om jag tycker att det här metaberättandet tillför så mycket utöver vad ett vanligt berättande av samma historia hade gjort, men det är kanske jag som inte riktigt tar det hela på allvar.
Liksom i debuten Ett öga rött är det mesta skrivet på ett egenartat språk, här blandat av Kadirs franskinspirerade översatta svenska och Jonas förortssociolekt. Så småningom kommer man in i det, men innan dess är det svårt när "en tragiskhet kommer ofta i stereo" och "Man kände igen dom på sina rymliga lunetter, sina antinukleära broscher och beigea trenchrockar."
Bäst är nästan det eurovisionsinspirerade omslaget, som dock gör boken svårfotograferad, om man inte vill komma med själv.
65. Simon Garfield: Precis min typ. En bok om typsnitt
Den här bokens författare balanserar enligt min uppfattning precis rätt i den svåra avvägningen mellan nörd och besserwisser. Det handlar om typsnittens historia och användning i nutid, och nästan hela tiden är det befriande fritt från "man måste", "man får aldrig" och "den som använder typsnittet si och så är en idiot", som jag tycker att ämnet ibland har en tendens att präglas av. Sedan finns det förstås kapitel som heter "Regelbrott" och "Världens värsta typsnitt", men där får man snarare lära sig varför än bara konstatera vad. När man är klar känner man sig bildad, och det är inte alla böcker man kan säga det om.
lördag 5 juli 2014
64. Lena Lundgren och Lisbet Wikner: Maria Lang. Vår första deckardrottning
Tidigare i år, i anslutning till Maria Langs hundraårsdag, kom den här biografin, som jag har varit tveksam att köpa. Nu fanns den inne på biblioteket, så det löste frågan för tillfället. Någon gång ska jag väl skaffa den ändå - har man alla hennes böcker, inklusive doktorsavhandlingen, kan man ju inte fattas denna - men just nu känns det inte överhängande.
Här betar författarna av Lang(e)s liv från början till slut samt lite nutid om den renässans hon fått tack vare filmer och hundraårsdag. Med tanke på det dubbelliv hon levde, dels som deckarförfattaren Maria Lang, dels som rektorn m m Dagmar Lange, blir det delvis parallella berättelser med olika infallsvinklar. Huvudkällan verkar vara Lang(e)s egen självbiografi från 1985, som jag läste om för några år sedan. Därför känns innehållet ibland lite förutsägbart, men här och var kompletteras det med mer personliga synpunkter från vänner, förläggare och gamla elever. Där saknar jag framför allt hennes unge släkting Jan, som spelar en stor roll i de senare böckerna, men han kanske vill distansera sig från den rollen, som vissa "Astrid Lindgren-barn".
Medan hon levde var Lang(e) mån om vilket intryck hon gav i offentligheten. Hon gjorde många intervjuer i olika sammanhang, men verkar ha berättat mer eller mindre samma saker och förbigått en hel del. Inte heller vänner och släktingar verkar ha kommit henne riktigt in på livet, och därför lämnar också den här boken en del luckor, som nog får förbli sådana. Det handlar till exempel om hennes eventuella kärleksliv, där författarna landar i slutsatsen att det var just så sparsamt som de få omnämnanden som finns tyder på.
Intrycket av Lang(e) är just en dubbelhet - dels författare, dels rektor, sällskapsmänniska med stort behov av ensamhet och nattmänniska med mörkerrädsla. Det gör henne intressant och läsaren lämnas lite nyfiken. Det är på sitt sätt ett gott beyg åt en biografi, även om den inte innehåller mängder med nya avslöjanden.