lördag 19 juli 2014

74. Hans-Eric Hellberg: De enögda banditerna


Hans-Eric Hellberg har bland mycket annat skrivit en serie böcker om de hemliga agenterna Dunder och Brak, eller som de egentligen heter, Mats och Päivi. Den här första minns jag inte om jag har läst tidigare, annars hörde några av dem till det jag läste om och om igen när jag var ungefär så gammal som agenterna, kanske 10-12 år. Länge tecknades omslagen av Hans Arnold, en av mina favoritkonstnärer sedan dess.

Den typiska intrigen minns jag som att agenterna kom på något skumt, följde efter någon skum vuxen, blev upptäckta eller igenkända av misstag (utklädning spelar ofta en stor roll, vill jag minnas) och så småningom belönades för att ha avslöjat något helt annat än de trodde. Utan att kännas påklistrat finns det ett visst samhällskritiskt perspektiv, kanske typiskt för sin tid (den här kom 1972). Den som gillar klass- och genusfrågor kan säkert också hitta mycket godis i beskrivningarna av relationen mellan Mats, ängsligt tjänstemannabarn i kärnfamilj, och Päivi, kavat dotter till ensamstående städerska.

I den här boken handlar det om en avsigkommen figur vid namn Jussi, som blir inackorderad hos Päivi, eller rättare sagt hos hennes mamma Sirkka, som behöver en extrainkomst. Mats och Päivi upptäcker att Jussi tillsammans med en kompanjon tänker förvandla parkeringsautomater (den gammaldags sorten som hör till varje plats för sig och ska vridas om efter varje istoppat mynt) till spelautomater. Utklädningen inskränker sig till att de byter kläder med varandra, men med tanke på Päivis utsvängda blommiga byxor är det nog så underhållande.

Hellbergs stil är roligt egensinnig på ett sätt som jag undrar om en barndeckare idag hade kunna ha: "Ensam i bräcklig farkost vågar seglaren sig på det vida hav, skrev den gamle polaren Erik Gustaf Geijer 1838, åtskilliga år innan Mats Evert Dunnerbak ens var påtänkt." (Det är förresten Mats' efternamn som ligger bakom agenternas alias, eftersom han inte kunde uttala det rätt när han var liten.) Ibland går det en halv sida till att diskutera trafiksituationen i Kvarstad eller om en viss radiopolis äter krossat glas till frukost. (Jag vill minnas att han återkommer i senare böcker just under namnet Krossat Glas.) Det är snabb- och lättläst, inte bara för att det bara är 130 sidor, utan för att det är en bra historia, berättad av någon som tycker det är roligt att berätta en bra historia.

Längst fram i boken finns hemadressen till författaren om man skulle vilja "rita ner några rader". En sökning visar att han nu 42 år senare verkar bo i grannhuset.

2 kommentarer:

  1. Nostalgi! Nostalgi! Åh, vad roligt att läsa om de här!
    Jag måste verkligen försöka få tag på någon av dem för en omläsning som vuxen - undras vad jag kommer att tycka? Jag läste dem också i ungefär 10-12-årsåldern, med 70-talet i full gång i bakgrunden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu när jag är ungefär halvvägs igenom serien slås jag framför allt av berättarglädjen som gör att man som vuxen också kan läsa relativt enkla historier med stor behållning. Böckerna är förstås kortare än man minns dem, men klart godkända som tidsfördriv. Kolla biblioteket, jag skulle gissa att de har kvar åtminstone några.

      Radera