32. Lars Wendelius: Deckarförfattaren H.-K. Rönblom. En profilteckning

Som avslutning på projektet med Rönbloms tio deckare om Paul Kennet har jag också läst den här lilla skriften från 1995 av litteraturvetaren Lars Wendelius, nästan det enda jag har kunnat hitta som skrivits om Rönblom. Han gör en intressant genomgång av vilka genomgående mönster som visar sig vad gäller miljöer, individer, berättarstrategier och - mest intressant - "citat- och allusionteknik", varom mera nedan. Han visar bland annat hur Rönbloms egen bakgrund påverkar vilka återkommande miljöer handlingen utspelar sig i (kommunpolitik, nykterhetsrörelse, tidningsredaktioner). Illustrativ är också en kronologisk uppställning över händelserna i en roman, där det blir tydligt hur sammanhanget där en viss händelse i det förflutna presenteras får läsaren att tänka i en viss (felaktig) riktning eller inte göra en viss koppling som hade lett till lösningen av gåtan.

Vad gäller citat- och allusionteknik blir det tydligt att en del har gått över huvudet på mig när det gäller Rönbloms användning av biblisk och klassisk mytologi och svensk och antik litteratur. Någon gång har jag kanske fastnat för en formulering och tänkt att den måste vara vald i visst syfte, men utan att känna igen källan. Någon är till exempel högbarmad och gullhårig, men inte smärt. Och så får man bonusinformation som att Rönblom enligt korrespondens med förlaget var "intresserad av internationell lansering - möjligen sporrad av det faktum att Norstedts-kollegan Maria Langs hela dåvarande [1961] produktion fanns på franska." Så småningom översattes hela hans produktion till holländska, förutom att delar kommit ut i de nordiska länderna och Polen.

31. Maria Lang: Hjälp mej Katja

Föregående bok utspelade sig under sommarlovet; den här börjar när sommarlovet drar sig mot sitt slut. Katja får röda hund och är efter det så medtagen att hon måste stanna hos sina farföräldrar i Skoga i stället för att åka till Stockholm och börja höstterminen. Där skulle hon nämligen vara alldeles ensam, eftersom hennes föräldrar - fotograf respektive journalist - befinner sig på arbetsresa i Sydafrika.

Det är en historia som påminner om den förra på så sätt att Jan och Katja upptäcker något skumt (brottsligt?), undersöker det, hamnar i knipa (se bilden), blir instängda, lyckas komma ut, jagas och så småningom får hjälp av de vuxna att koppla in rättvisan. Den här gången gäller det katter som försvinner och antas bortrövade för att säljas till djurförsök. Lang tar tillfället att låta de medverkande bli upprörda över medicinska djurförsök på ett lite påfrestande sätt.

Jämfört med föregående bok tycker jag den här intrigen är svagare. Det finns bara ett spår att följa och ingen är något annat än den utger sig för att vara. Miljöerna är däremot bättre; Jan och Katja blir instängda i Konungastollen, en vågrät gruvgång med bevarad räls ett stycke utanför Nora/Skoga. Det exakt redovisade antalet meter vad gäller höjd och bredd och antalet lampor får mig att tro att Lang på samma sätt som för sina vuxendeckare har bedrivit miljöstudier på plats. Även Jans hemmiljö är exakt skildrad så vi inte tvivlar på att det är 70-tal: "Väggarnas meterhöga träpaneler hade målats i en chokladbrun, mättad färg, lampan lyste i orange, gardinerna i gult."

Det är tydligt att Maria Lang inte var någon vän av svordomar. Det är bara den onda sidan som svär, och den goda sidan är dessutom förnumstig nog att säga till den onda att de borde låta bli. Jag tror det förekom även i den första boken, men det känns som om det tilltog här. Den goda sidan svänger sig å andra sidan med uttryck som "toppenfränt", och då tycker jag nog att ett "sabla" kan få vara med som variation.

Tydligen gick de här ungdomsdeckarna ganska bra att sälja. De tre andra har jag i utgåvor ur Wahlströms Juryböcker, men åtminstone den första och den här kom också senare i Wahlströms vanliga serie. Jag gissar att det var förekomsten av kvinnlig huvudperson som gjorde att den fick röd rygg.

30. H.-K. Rönblom: Mannen som höll sig undan

Rönbloms tionde deckare om Paul Kennet börjar och slutar med korta avsnitt som utspelar sig i Komolac i dåvarande Jugoslavien. Sedan äger handlingen rum i Fogdeböle, en norrländsk residensstad vid en älv. Med tanke på författarens bakgrund undrar jag om inte förebilden är Umeå.

Där befinner sig Paul Kennet för tillfället som vikarierande rektor vid läroverket. Han får tips om en banankartong full med kommunala handlingar, som den förre drätselkamrern samlat ihop som underlag för en stadshistorik. Samtidigt kommer en bokförläggare till stan och äter lunch med chefredaktören för lokalorganet Fogdeböle Härold. Som författaren lakoniskt konstaterar: "liberala landsortstidningar brukar vara ärftliga på svärdssidan", och chefredaktör Gottström har mycket riktigt efterträtt sin far. En kusin till honom, Percy, med förflutet som fransklärare på läroverket, sägs nu under pseudonymen Mark Pennington ha skrivit en nyckelroman, som handlar om en dödförklarad man som kommer tillbaka för att hämnas. Percy antas ha dött under kriget i Algeriet och bokförläggaren meddelar att han nu är på väg till Fogdeböle. Percys död har varit förutsättningen för ett antal nu levande fogdebölingars bekväma tillvaro och nyheten utlöser därför aktivitet på flera fronter. Släkten Gottström och deras anknytningar får anledning att både se över testamenten och annat. Banankartongen eldas upp i valborgsmässobålet, därav bilden på omslaget.

Miljön och tematiken känns igen från tidigare Rönblom-böcker. Det är en småstad där någon eller något hotar den jämvikt som härskat i generationer. Paul assisteras den här gången varken av hustrun Lena (mer än mycket kortvarigt) eller systern Susanne, utan av en infödd bibliotekarie, Barbro Teg, som har de kontakter och försänkningar som Paul saknar. Intrigen är välflätad och lämnar inte någon tråd lös på slutet, även om man in i det sista undrar över det semestrande paret i Komolac och vad de har med något att göra. Tidsfärgen är där som vanligt: "Biträdet bakom disken var en lång räkel med smutsgult hår som han försökt göra en beatles-frisyr av; resultatet liknade en hövålm."

Året efter denna bok avled Rönblom, så det blev inte fler deckare om Paul Kennet. Som avslutning på projektet följer här (som för en annan amatördetektiv från samma tid) en sammanställning över när böckerna utspelar sig - de är, som kan ha framgått, ofta möjliga att placera direkt i tid, och de övriga kan sorteras in däremellan:

Död bland de döda: 24 mars till 1 april 1953
Höstvind och djupa vatten: 17 augusti till 23 september 1954
Skratta, Pajazzo: sommaren 1955 eller 1956
Döden i grytan: februarilovet 1957
Tala om rep: augusti och hösten 1957 eller 1958
Senatorn kommer tillbaka: maj 1958 eller 1959
Krans åt den sköna: midsommaren 1960
Död men obegråten: maj och sommaren 1961
Bok över obefintliga: 1 till 9 september 1961 samt 18 juli 1962
Mannen som höll sig undan: 21 april till 13 maj 1964

29. Max Lundgren: 21 nästan sanna berättelser

Det här är en samling noveller som tidigare varit publicerade i andra novellsamlingar; någon enstaka kände jag igen, men det tror jag är från någon antologi i skolan eller liknande. Det handlar ofta om udda människor lite vid sidan av det vanliga livet, skildrade med sympati och förståelse. Ofta slutar det med en knorr som vänder en rolig berättelse till något allvarligt eller tvärtom. Extra roligt tyckte jag det var att några stycken utspelar sig i Lund på fullt igenkännliga gator.

28. Maria Lang: Akta dej Katja

Maria Lang har ju fått något av en renässans de senaste åren med nyutgåvor och filmatiseringar av hennes tidigaste produktion. I dagarna skulle hon dessutom ha fyllt 100, och på initiativ av en bloggkollega är det därför Maria Lang-dag idag enligt följande schema:
09:45 http://www.fiktiviteter.se
10:00 http://www.bokdetektiven.se
10:30 http://mariasbokliv.wordpress.com
11:00 http://www.fiktiviteter.se
11:30 http://helenadahlgren.wordpress.com
12:00 http://sagasbibliotek.blogspot.se
12:30 http://www.fiktiviteter.se
13:00 http://ettknytt.blogspot.se
13:15 http://cinnamonbooks.wordpress.com
13:30 http://skuggornasbibliotek.blogspot.se
14:00 http://fantastiskfiktion.wordpress.com
14:15 http://www.fiktiviteter.se
14:30 http://helenadahlgren.wordpress.com
15:00 http://annasbokbord.se
15:30 http://lottensbokblogg.wordpress.com
16:00 http://jsprbok.blogspot.se
16:15 http://www.fiktiviteter.se

Jag sparar projektet att läsa alla hennes 42 vuxendeckare i kronologisk ordning ett tag till, men tänkte att ett lagom pensum nu kunde vara de fyra ungdomsdeckare som hon skrev på 70-talet. De passar dessutom väldigt bra in i ett annat tema jag har i år.

Den här första boken av de fyra inleds med att de båda huvudpersonerna Katja, sexton år, och Jan, fem år, träffar varandra på en buss på väg till Skoga. Den som har läst Langs vuxendeckare känner förstås igen Skoga, verklighetens Nora, och faktiskt också Jan, som dyker upp som tonåring och ung man i hennes senare produktion. Även Katja förekommer i de allra sista vuxendeckarna, då gift med den Mikael Lindby som hon träffar i denna bok. (Förlåt spoilern, men jag tror inte att det förstör läsnöjet för någon vad gäller just den här boken.) I förbigående nämns också en "tant Almi", som väl knappast kan vara någon annan än den anagrammatiska deckarförfattarinnan Almi Graan, som Lang introducerar 1960 i Vår sång blir stum, för att senare återkomma till och ge allt större utrymme. I den här boken framgår det inte att Jan är hennes systersonson, men det var såvitt jag förstår fallet både med Almi Graan i böckerna och Maria Lang (eller snarare Dagmar Lange) i verkligheten. Christer Wijk är inte med - det handlar inte om mord, trots allt - men Skogapolisen representeras av Erk Berggren, också känd från många av Langs vuxenböcker.

Själva historien kommer lite i skymundan för de här detaljerna under min läsning. Som vuxen ser man ganska tidigt hur det hänger ihop och att den som kanske verkar vara en skurk inte är det och tvärtom. Katja och Jan upptäcker en liga som stjäl bland annat båtmotorer, blir bortförda, rymmer, går vilse och lyckas så småningom leda polisen till ligans högkvarter. Vid sidan av detta finns också en del av berättelsen som förgrenar sig till narkotikahandel och -missbruk, som jag tycker känns något påklistrad och inte så lite moralistisk. (Därmed inte sagt att man ska vara drogliberal i ungdomsböcker, men här går den goda sidan något till överdrift i sina predikningar.)

Mitt minne av Maria Langs vuxendeckare, som det var ett par år sedan jag läste någon, är att hon har påtagligt svårt att skriva dialog när det är någon annan än vuxna akademiker som talar. Här är det i alla fall så; ungdomarna låter som hämtade ur en 40-talsfilm: "Ro hit med puffran, annars ska jag fanimej möblera om fejset på dej." En av "gangstrarna" (som Jan kallar dem) kallar Katja för "ljuvling". Hon är klädd i "korts", när hon inte har "minibaddräkt". En genusanalys av beskrivningarna av kläderna skulle överhuvudtaget vara intressant. Jag tyckte ändå att det var rolig läsning med de ganska charmiga brister boken ändå får sägas ha i dagens perspektiv. Men med tanke på att det är 150 lättlästa sidor fortsätter jag med de andra tre böckerna om Jan och Katja ganska snart.

27. H.-K. Rönblom: Bok över obefintliga

Rönbloms nionde deckare om Paul Kennet utspelar sig i september 1961 (med en kort epilog sommaren därpå), kan man sluta sig till av kombinationen av datum och veckodagar. Paul är konvalescent efter den skottskada han fick i slutet av föregående bok, och eftersom hans och hustrun Lenas lägenhet renoveras får han ta sin tillflykt till ett lantligt pensionat i Roslagen. Byn heter Linåker och är en av dessa fiktiva men typiska småorter som Rönblom låter sina böcker utspelas i.

Det faller sig naturligt att jämföra den här boken med Rönbloms första deckare, Död bland de döda, som också utspelar sig på ett lantligt pensionat. (Konvalescenten då var notarie Odel, som är död redan när boken börjar. Paul klarar sig bättre, omhändertagen av prästfrun som också är sjukgymnast.) Där är miljön visserligen lantlig och stillsam, men pensionatet är fyllt av gäster och landsbygden omkring framställs som en levande bygd. I Linåker råder en uppgiven stämning, byns enda industri hotar att flytta och pensionatet har bara ett par gäster utöver Paul. Avfolkningen av landsbygden är också ett tema som återkommer på flera sätt i intrigen.

Byns stora dotter, schlagersångerskan Chris Nixon (född Kristina Nilsson, bonddotter), kommer hem för att uppträda på en skördefest. Mitt under den amatörpjäs som också ingår i programmet visar det sig att hennes ackompanjatör, Rex Hassel, har blivit mördad. Paul gör sitt bästa för att inte blanda sig i utredningen, men besegras av sin egen nyfikenhet och förste kriminalassistent Tomasson, som gärna diskuterar med Paul. Så småningom blir han förstås den som inser hur det hela hänger ihop. Det är intrikat så det räcker, men frågan är om man som läsare har den rättvisa chans man bör ha att dra samma slutsatser.

Som vanligt hos Rönblom finns det mängder med små detaljer som placerar berättelsen i sin tid. När Paul besöker handelsboden utspelar sig till exempel följande dialog:

- Pröva den här nyponsoppan! föreslog handlanden och tog ner en burk. Den ska bara - 
Han kastade en förstulen blick på bruksanvisningen innan han fortsatte.
- Den ska bara röras ut med kallt vatten så är den färdig att serveras.

Pauls syster Susanne hälsar på och har "mandelgrön mockakappa" och är lika pigg och alert som vanligt. Genom att framgångsrikt spela fin fru från stan lyckas hon få tag på vissa avgörande upplysningar.

Om föregående bok var otypisk för Rönblom är han här tillbaka där man är van att hitta honom. Det är fortfarande påfallande bra med tanke på att detta alltså är hans nionde bok.

26. P. D. James: Döden går ronden

Eventuellt läste jag den här P D James-deckaren på engelska på gymnasiet för drygt 20 år sedan, eftersom Agatha Christie inte var tillåten. Ungefär så långt sträcker sig minnet, och på svenska har jag i varje fall inte läst den, så den platsar i temat.

Miljön är ett engelskt undervisningssjukhus, där två sjuksköterskeelever dör under mystiska omständigheter. Den första av dem får i sig ett frätande desinfektionsmedel som blandats i mjölk, och det sker inför publik, eftersom hon spelar patient under en lektion som handlar om sondmatning. Den andra dör i sömnen genom att hennes vanliga kvällsdrink är förgiftad. Många vill att det ska betraktas som självmord och att hon ska ha begått det av skuldkänslor för att hon mördade den första, men det finns mycket som gör det till en mindre trolig lösning. Kommissarie Adam Dalgliesh kommer till sjukhuset och märker att det finns många olika relationer mellan sjuksköterskorna, eleverna, någon läkare, någon apotekare och någon till. Beroende på sambandet mellan de båda dödsfallen kan det finnas många anledningar till dem.

Miljön har nästan huvudrollen i den här boken. Det är påtagligt hur sluten den här världen är, inte bara för att det finns en grindvakt som ser till att ingen kommer in på området och att ytterdörrarna låses så ingen kan komma in i huset (eller ut, för den delen). Att det är engelsk vinter med regn, blåst och mörker gör förstås också sitt till. Det är bara att konstatera att P D James håller sedvanligt hög klass.

25. Ellis Peters: Främlingen i Sankt Giles

Det är, såg jag, över ett år sedan jag läst något om broder Cadfael senast. Den här gången är det en ung kvinna som ska giftas bort med en mycket äldre man, som verkar lika (om inte mer) intresserad av hennes stora ärvda jordegendomar som av henne själv. På morgonen samma dag som bröllopet ska stå hittas han mördad ute i skogen. Broder Cadfael får ingen ro i sin själ om han inte lyckas ta reda på vem som mördade honom och vad han gjorde ute på natten. Helst ska lösningen inte vara alltför komprometterande för den unge man som har ett gott öga till den blivande bruden. Vi läsare förstår också att den nykomne spetälske i Sankt Giles' hospital strax intill klostret:

också spelar någon roll i dramat.

Böckerna om broder Cadfael är inte deckare av den rafflande sorten, utan egentligen ganska klassiska pusseldeckare, placerade i historisk miljö. Den här delen utspelar sig i oktober 1139, men det är mindre än vanligt av storpolitik och strider, vilket för min del inte gör något. Miljön är ändå sådan att man får vad man behöver av medeltid, och språket gör sitt till med "hugsvalelse" och "fåvitsk". Jag tycker fortfarande att det här är bland det bästa jag har läst av historiska deckare, och har ett par olästa kvar i hyllan, så jag återvänder nog snart.

24. Jorge Luis Borges: Fiktioner

Månadens bokcirkelbok (på temat Sydamerika) var en samling "fiktiva essäer", en genre som tydligen inte tilltalade gruppen så värst, för det var bara jag som hade läst hela boken. Jag tycker å andra sidan att det här nog hade kunnat vara bra om man hade ägnat det lite mer koncentration och analys. För slöläsning passar det inte alls. Det känns också lite ovant att läsa skönlitteratur med fotnoter. Trots att jag inte var så noggrann som man borde upptäckte jag ändå några genomgående teman: nordiska namn, speglar, labyrinter och bibliotek. (En av essäerna handlar delvis om Lund, vilket ju var extra roligt.) Vid tillfälle kan jag nog tänka mig att återkomma till Borges, för det känns som om det finns några bottnar till att hitta här.

23. H.-K. Rönblom: Död men obegråten

Boken börjar som en Rönblom brukar, med träffsäkra, torrt humoristiska iakttagelser av ett sammanhang som hans problemlösare läroverksadjunkten Paul Kennet befinner sig i. Den här gången är det doktorspromotion i Uppsala, och Paul är där eftersom hans svåger Greger (som hans syster Susanne träffade i Skratta, Pajazzo) ska promoveras till medicine doktor. Efteråt kommer en okänd herre fram till honom och vill diskutera ett dödsfall, som Paul visar sig vara alldeles okunnig om. När han undersöker bakgrunden visar det sig att en av hans gamla studentklasser har firat tioårsjubileum och att en av deltagarna har avlidit genom att falla ut genom ett fönster.

Så långt är det en typisk Rönblom, med småstadsmiljön denna gång hämtad från det fiktiva Österås, vid vars läroverk Paul alltså tjänstgjorde en kort period för tio år sedan. Men sedan blir det mer rafflande än det brukar, närmast thrilleraktigt, och Paul råkar också ut för att skulden för ett dödsfall kastas på honom. (Det ursprungliga kan han dock knappast misstänkas för, eftersom han inte var med vid jubileet.) Miljön är mest Stockholm, lite Österås och lite Paris. Dit åker Paul och hans fru Lena med direkt nattåg, vilket tar ett och ett halvt dygn, och skildras med tids- och lokalfärg som nästan inget annat i den här boken.

Hemma hos Paul och Lena finns också den glasfigur som spelade en viktig roll i Skratta, Pajazzo. Sådana småsaker tycker jag är roliga blinkningar till oss som följt med från början, och jag inbillar mig att de inte stör den som inte varit det. Annars är det högre tempo och mer dramatik än vanligt hos Rönblom, vilket han genomför helt passabelt, men det känns ändå inte riktigt som det ska. Jag är rädd att hans hängivna läsare blev besvikna när boken kom ut.

22. Bengt V. Wall: Döden har egen nyckel

Bengt V. Wall var uppenbarligen en ganska produktiv författare i olika genrer, men verkar nu förhållandevis bortglömd. Han blev ändå föremål för en något magsur nekrolog med deckartema, som uppmärksammar att denna bok, flera år före Sjöwall-Wahlöö, har undertiteln "Roman om ett brott". Det är nästan det enda den har gemensamt med deras tio böcker, för det här är en gammaldags pusseldeckare med en amatör som sköter utredningen vid sidan av (för att inte säga över huvudet på) polisen.

Arkeologen Allan Bergh är barndomsvän med "kriminalchefen" Helmer Mannerfeldt, och det är anledningen till att han får tillträde till brottsplatsen, kan förhöra misstänkta etc. Allans intresse i fallet beror på att den mördade, fru Sara Meyer, var en av de stora mecenaterna för hans expedition till Guatemala, varifrån han nyss är hemkommen med en stor mängd fynd från mayakulturen. Det känns ändå inte riktigt trovärdigt att en total amatör får ta över polisens utredning och till och med få en tillfällig polisbricka med titeln kommissarie. Författaren är nog ändå inte så insatt i hur en polisutredning går till, för det är bland annat en enorm förvirring i terminologin "anhålla", "arrestera" och liknande. På något konstigt sätt fungerar det ändå, kanske på grund av att så mycket annat i historien nu också kommer från en värld som känns avlägsen.

Fru Meyer bor i en stor våning vid Skeppsbron:

men sidogatorna verkar vara påhittade för sammanhanget, så huset finns förmodligen inte heller i verkligheten. I bottenvåningen finns ett rederi, som hennes svåger är direktör för, och det tycker jag är extra roligt med tanke på att Dahléns låg i ett hus vid Skeppsbron. Det finns tre ingångar till våningen och ett aningen för stort antal släktingar:

för att det ska vara riktigt lätt att följa med. Alla medverkar inte aktivt, och några är dessutom redan avlidna, men det är ibland svårt att minnas vem som är vem och hur de är släkt. Pikant nog var alltså fru Meyers avlidne mans syster gift med hennes bror, så nästa generation har dubbla anledningar att kalla henne faster. "Kusinerna", som den yngre generationen kallas, är dessutom ibland kusiner med varandra på ett par olika sätt.

I denna röra har det varit en omfattande trafik av släktingar in och ut ur fru Meyers våning före, under och efter den kvart som mordet måste ha ägt rum. (Till personaget ska också läggas en törstig portvakt som lägligt nog uppsökte vinkällaren just då samt en trotjänarinna på besök hos sin syster - eller?) Fru Meyers svåger kör en "crèmegul Studebaker" som den observanta polisen sett vid olika tidpunkter runt om i Stockholm:

Det känns inte heller riktigt trovärdigt. Ur dessa iakttagelser och några andra drar Allan skarpsinniga slutsatser om hur mordet har gått till och vem som har begått det. Han arbetar lite som Sherlock Holmes, det vill säga ställer till synes konstiga frågor och verkar nöjd med de till synes ovidkommande uppgifter han får fram. Krönikören, hans svåger Sven, är snarast dummare än Watson, men gör heller inget för att dölja det.

Allt detta kan jag stå ut med, för jag gillar egentligen den här genren. Man får helt enkelt acceptera de förutsättningar som gäller, om man ska kunna läsa en sådan här bok med minsta behållning. Det som allra mest gör att den här boken känns så gammal är annars att det läggs ett sådant fokus på att familjen är judisk. Det är lite för många beskrivningar av köttiga näsor och tjocka läppar för att det ska kunna förklaras av tiden då detta skrevs (originalet kom 1958). Religionen har sin betydelse för gåtan, men inte så att det motiverar alla sådana personbeskrivningar.

21. Jan Sigurd: Berättelser från Rapsrike

Det här är en samling berättelser, hämtade från några av Jan Sigurds tidigare samlingar berättelser, visade det sig. Nu har jag inte läst något alls av honom tidigare, så det gjorde inte så mycket. Om det inte vore så klyschigt skulle man kalla detta för mustiga skrönor. I de flesta finns ett "jag" som kan vara Jan Sigurd själv; åtminstone verkar det som om "jag" växer upp i Lund och sysslar med musik och teater:

[J]ag och mina kompisar hade läst i tidningen att alla uppträdde nakna i föreställningen, och eftersom "Tollarparn", som vi kände väl från TV, exekverade teatermusiken från scen gjorde vi genast slag i saken: vi bokade biljetter och tog tåget in till Malmö. Vem ville inte se Tollarparn naken? 150 kilo naket fläsk gungande bakom en tjutande hammondorgel. 

Döm om vår förvåning när det visade sig att den ende som inte uppträdde naken var just Tollarparn. Vilken besvikelse!

Ja, sådär håller det på, och det är för det mesta ganska roligt, ibland oerhört roligt och någon gång ganska sorgligt. Jag kan nog tänka mig att läsa mer av honom, för det är opretentiös, lättläst underhållning som man behöver mellan varven ibland.

20. H.-K. Rönblom: Krans åt den sköna

Något överraskande visar det sig att Paul Kennet nu har gift sig med Lena Åtvid, som han träffade i Döden i grytan och samarbetade med i Tala om rep. I den senaste boken var hon dock frånvarande, om jag minns rätt, så jag tänkte nog att det inte skulle bli något. Paul är annars till sin fördel med en kvinnlig medhjälpare, antingen Lena eller systern Susanne, som är av lite samma pigga sort.

Den här gången kommer Paul och Lena till det lilla samhället Tegelvik, där de ska fira midsommar hos en av Pauls vänner. Om de inte har flyttat bor de i Stockholm, och eftersom de kör riksettan och riksfyran bör Tegelvik ligga på den småländska ostkusten. Från residensstaden ska det gå direkt nattåg till Stockholm, och det kanske det gjorde från Kalmar 1960. En annan tidsmarkör är en Volkswagen av "gammal modell" som har körriktningsvisare i stället för blinkers, som de nya är försedda med.

Tegelvik är präglat av sin frikyrkoförsamling. Alla är inte med där, men både att vara med och att stå utanför har sin betydelse. När detta utspelar sig är det stora samtalsämnet i Tegelvik ett antal anonyma brev som anklagar olika personer för sådant som inte bör komma fram i ljuset - utomäktenskapliga förbindelser, förskingring ur församlingskassan med mera dylikt. När en av de båda ogifta postfröknarna hittas död under midsommarfestligheterna finns det anledning att anta att dödsfallet dels inte är helt naturligt, dels har något samband med de anonyma breven.

Rönbloms formuleringsförmåga håller sedvanlig klass: "Rektorns fru kom gående på vägen från samhället. Hon var klädd i rödbrokig bomullsklänning och såg ut att vara av högmjölkande lantras." Vid ett hembesök stiftar Paul bekantskap med "den gnisslande inventionssoffan som kunde bereda nattläger åt kortväxta personer med små anspråk på sömn". Det tyckte jag var extra roligt av helt privata skäl, eftersom jag haft en sådan soffa, dock numera hänsoven. Vid midsommarsöndagens festlighet (som ersätter midsommaraftonens, som fick avbrytas på grund av dödsfall) är kommersen god och "korvhandlarn stod i sitt stånd och sken som om han själv blivit uppdragen ur det feta spadet".

Mycket känns igen i skildringen av ett litet samhälle och de grupperingar och lojaliteter som styr livet där. Särskilt finns det paralleller med Höstvind och djupa vatten, där en nykterhetsloge har samma funktion som frikyrkoförsamlingen i Tegelvik. Men temat varieras återigen alldeles lagom, och mordmetod och -motiv är alldeles nya. Midsommaren och den relativt lantliga miljön ger dessutom utrymme för naturskildringar som får en att känna blomdofter och kyliga drag av dimma från småländska sankmarker, som om man själv vore där.

19. P. D. James: Onaturlig död

Kommissarie Adam Dalgliesh reser till Suffolk på semester. Där bor hans något excentriska faster Jane i en stuga nära havet, och i byn Monksmere bor ett antal mer eller mindre kulturellt verksamma personer, som umgås flitigt. Mellan dem finns förstås både sym- och antipatier som de har anledning att både framhålla och dölja. Den som dör är en känd deckarförfattare, och han hittas i sin båt med händerna avhuggna. Eftersom Dalgliesh är på semester får han finna sig i att vara om inte misstänkt så i varje fall på visst avstånd från själva utredningen, som sköts av en kommissarie Reckless från den lokala polisen. Både Dalgliesh och hans faster tycker dock att de har mer att tillföra än de får tillfälle att berätta i förhören och bidrar så till att författarens död får sin förklaring. Inom ramen för genren är förklaringen alldeles logisk och heltäckande, men frågan är om någon skulle komma på tanken att göra så i verkligheten.

Byn med strand och fågelreservat är fint beskriven, men såvitt jag förstår fiktiv. Personerna är som de är, det vill säga de uppför sig så som det krävs för intrigen. Intressant nog verkar den kände författarens spektakulära död inte dra till sig en enda journalist eller annars uppmärksammas utanför den trängre kretsen grannar.

Roligast tycker jag det är när Dalgliesh åker till London och besöker den dödes klubb, Kadaverklubben, där man för inval måste vara expert på mord i någon form. Biblioteket innehåller kriminallitteratur och ett litet museum med riktiga mordvapen, gifter och annat. Och så arbetar systrarna Rose, Marigold, Violet, Heather och Primrose där. I efternamn heter de Plant, vilket är så bra att man undrar om det kan vara påhittat.

Jag har blivit mycket förtjust i P D James, som jag inte läst mer är något enstaka av förrän jag i fjor började från början med hennes Dalgliesh-böcker. Hon lyckas bättre än de flesta med balansgången mellan pusseldeckarens orealistiska förutsättningar och att det ändå bör vara en polis som utreder brott. Jag kommer nog att återvända till henne snart igen.

18. Johan Theorin: På stort alvar

Den vitsiga titeln syftar förstås på Alvaret på Öland, där fyra av Johan Theorins tidigare böcker utspelar sig under varsin årstid. (Den sista i serien läste jag i höstas.) Här har han samlat ett antal noveller som också utspelar sig på eller omkring Öland. Vissa är publicerade tidigare, i antologier eller tidningar, men ganska många verkar vara hämtade från skrivbordslådan.

Den pensionerade skepparen Gerlof Davidsson, som är återkommande i de fyra årstidsböckerna, medverkar i några stycken, ibland betydligt yngre, så man får reda på en del om hans tidigare liv. Gemensamt för de flesta berättelserna är den blandning av mystik och vardag som Theorin brukar vara bra på. Här tycker jag resultatet är blandat; en hel del är lika bra som hans romaner, men några är klart sämre och känns som om de kunde fått stå över.