321. Maria Lang: Ögonen och andra noveller

Som en upptakt till 2019 års planerade läsprojekt, Maria Langs 42 vuxendeckare i kronologisk ordning, tog jag fram den här novellsamlingen, Langs enda försök i den genren. Den innehåller fem korta noveller och och en längre, som man nog kan kalla kortroman. I ett förord skriver hon att hon "betraktar genren [kriminalnovellen] som oerhört svår, för att inte säga omöjlig", och man får nog ge henne rätt i att hon är mer till sin fördel i det längre formatet.

Den här boken har närmast mytisk status bland Maria Lang-fansen som svårfunnen och dyr. Jag vet knappt om jag vågar berätta att jag förutom den andra upplaga som jag nu har läst också har en originalupplaga (här till höger). Den har jag hittat(!) i en bokbytarhylla(!) på ett vandrarhem(!), men jag minns faktiskt inte vad jag lämnade där i stället. (Omslaget är av Walter Nordgren, som gjorde ett antal Lang-omslag kring åren när den första upplagan kom ut, 1964.)





Titelnovellen "Ögonen" är fristående, och där förekommer inte någon av hennes vanliga medverkande från romanerna. Den utspelar sig dessutom av oklar anledning i Småland.

"Mord vid midnatt" har å andra sidan Skoga - hennes version av Nora - som miljö, och här finns överkonstapel Leo Berggren med, som också förekom i ett antal av hennes romaner, innan han efterträddes av sin son Erk.

I "Slutscenen" är det Christer Wijk, som förekom i alla hennes romaner, som är problemlösare, och det utspelar sig på Operan, dit Lang gärna återvände både i sina deckare och i verkligheten, då som Dagmar Lange, i många år operarecensent i Vecko-Journalen. (I motsats till överkonstapel Berggren åldras Christer Wijk ju knappast och ersätts aldrig.)

Långnovellen eller kortromanen "Operan ger i afton" kombinerar Lang(e)s två paradmiljöer, Operan och ett flickläroverk där man förbereder sig för studentexamen. (Där finns förresten en kvinnlig rektor som undervisar i svenska. Hon är inte namngiven, men jag undrar om det inte är en liten blinkning till Dagmar Langes vanliga sysselsättning.) Den är lite för operatryfferad för att jag ska kunna följa med i alla anspelningar, men det är ändå roligt att en av de operor som spelas under den aktuella veckan är Leoncavallos Pajazzo, som är så central i en av H.-K. Rönbloms deckare. Alldeles på slutet får man anledning att ringa och väcka Christer Wijk, men annars är det inte vem som har gjort vad som står i centrum, utan snarare vem som kommer att göra vad. Det blir spännande det också.

Den här andra upplagan av Ögonen innehåller också två korta noveller i Skogamiljö, "Drama i december" och "Att få meta i fred", som är mera somrig. Leo Berggren återkommer i båda, dock som pensionär. I den förra medverkar också de virriga systrarna Livia och Olivia Petrén, som Lang använde vid mer än ett tillfälle, när det behövdes någon som var intresserad av sin omgivning.

Vi får som sagt anledning att under 2019 återkomma till både systrarna Petrén och Langs övriga persongalleri, när jag läser mig igenom det mesta av hennes produktion. Eftersom jag genomför det projektet på egen hand ger jag inte några fasta dagar, men ungefär var åttonde eller nionde dag kommer det ett nytt inlägg, hoppas jag. Då räcker de 42 böckerna lagom till hela året, och det kan till och med bli någon dag över, om det vill sig väl.

Och i årets sista inlägg är det också dags att summera årets läsning. Den har förskjutits ytterligare mot lyssning, serier och singelnoveller. Jämfört med de tidigare år där jag har bloggen som underlag för statistik har jag i år läst bara ungefär hälften så många vanliga böcker, men jag hoppas komma tillbaka på den banan under 2019.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Om jag ska drista mig till att formulera något ytterligare mål för 2019 är det att slutföra, eller i varje fall avancera i, några av de bokserier jag en gång har påbörjat.

320. Noveller för Världens Barn 2009

Från 2004 till och med 2013 gav Radiohjälpen ut årliga novellantologier som såldes för välgörande ändamål. (Titeln ska alltså inte uppfattas som att det är noveller för barn, utan "till förmån för".) Böckerna börjar nu dyka upp på andrahandsmarknaden, där vi snåljåpar kan hitta dem för ett par tior eller kanske tre. Den här från från 2009 har temat "klassiska mästerverk ur världslitteraturen".

Riktigt hur redaktionen definierar "världslitteraturen" är svårt att se. Här finns stora ryska författare som Gogol, Tolstoj och Tjechov, nobelpristagare som Hemingway och Mahfouz, och svenska klassiker som Selma Lagerlöf och Karin Boye. Men här är också så oväntade inslag som Tage Danielssons monolog om sannolikhet och en scenprata av Sandro Key-Åberg, och dessutom flera författare som jag aldrig hade hört talas om förr. Om det finns en enda tydlig egenskap som förenar alla medverkande författare så är det att de är avlidna.

Läsvärda är de allra flesta, och en bonus är att de mest antologiserade novellklassikerna i stort sett lyser med sin frånvaro. Den enda jag säkert vet att jag har läst förr är Gogols "Kappan", men senast jag läste den - för sådär ett kvartssekel sedan - var det på originalspråk, och det här var ändå mindre ansträngande. Ska jag rekommendera bara en blir det Elin Wägners "Det hemlighetsfulla kuvertet", som borde vara obligatorisk läsning för alla som sitter i en styrelse, även om det oftast inte går till som när fröken Melander blir styrelsesuppleant i sjukkassan "Klippans fasthet" och bland idel män ska försöka utföra sitt uppdrag i enlighet med både det egna samvetet och herrarnas förväntningar.

För den sista återstående punkten i årets novellutmaning, en novell av en författare från ett afrikanskt land, väljer jag "Självständighetsdagen" av Yvonne Vera från Zimbabwe. Det är en kort - bara fyra sidor lång - berättelse om hur prins Charles kommer till Salisbury för firande av den nya statens tillblivelse, men den innehåller precis vad som behövs.

Novellutmaningen var mitt enda externt initierade läsprojekt under 2018, det som i bloggosfären kallas "utmaning". Jag införde dessutom den självpåtagna begränsningen att bara använda en novell ur varje bok, och är rätt nöjd med att ha kunnat pricka för alla de fyrtio punkterna på listan enligt följande:

1. Läs en novell med något från växtriket i titeln
Suzanne Brøgger: "Blomman"

2. Läs en novell som filmatiserats
Daphne du Maurier: ”Fåglarna” i Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott

3. Läs en novell med bokstaven X i titeln
”Vox populi” i Hjalmar Söderberg: Historietter

4. Läs en novell av en Nobelpristagare
Orhan Pamuk: "Att titta ut genom fönstret"

5. Läs en novell som utspelar sig under en högtid
”Julens ande” i Jeanette Winterson: Juldagar. 12 berättelser och 12 festmåltider för 12 dagar

6. Läs en novell som översatts från tyskan
Juli Zeh: "Den skänkta timmen"

7. Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 1800-talet
Guy de Maupassant: "Pauls flicka"

8. Läs en novell om en hemlighet
Philip K. Dick: "Försvararna"

9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt
H. G. Wells: "De blindas rike"

10. Läs en novell med en titel hämtad från en dikt/sångtext
”Three Blind Mice” i Agatha Christie: Three Blind Mice and Other Stories

11. Läs en novell med något från rymden i titeln
”Stjärnorna” i Alphonse Daudet: Brev från min kvarn

12. Läs en novell av en författare från ett afrikanskt land
Yvonne Vera: ”Självständighetsdagen” i Noveller för Världens Barn 2009

13. Läs en novell med färre än sju sidor
”Kissande man” i Emma Asp: Du är nog speciell men närmare än så här kommer vi inte

14. Läs en novell av en författare som gett ut mer än tio böcker
”Burksparven” i Alf Henrikson: Sagor

15. Läs en novell som gavs ut under 2018
Åke Smedberg: "Nu"

16. Läs en novell om flykt
Zulmir Bečević: "Du och jag mot världen"

17. Läs en novell om ett ämne som du visste mycket litet om
Aino Trosell: "Pojkjäveln"

18. Läs en novell som handlar om ett sagoväsen
Johan Ring: "Rent-a-Claus"

19. Läs en novell där någon dansar
Aino Trosell: "Domaredansen"

20. Läs en novell av en favoritförfattare
Jonas Karlsson: "Ingenting"

21. Läs en novell som ursprungligen gavs ut på 1970-talet
Ursula K. Le Guin: "Ett nytt Atlantis"

22. Läs en novell av en författare från ett asiatiskt land
”Det romerska rikets fall, 1881 års indianuppror, Hitlers invasion av Polen och stormarnas rike” i Haruki Murakami: Elefanten som gick upp i rök

23. Läs en novell där ett fordon spelar en stor roll
Håkan Lindgren: "Femton minuter för Ann-Sofi Munter"

24. Läs en novell med något runt i titeln
D. H. Lawrence: "Sol"

25. Läs en novell där någon är sjuk
Åsa Foster: "Första året"

26. Läs en novell med något från havet i titeln
”Befälhavaren” i Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Sista resan och andra berättelser

27. Läs en novell av en författare som också skriver barnböcker
Kerstin Thorvall: "Olle"

28. Läs en novell som utspelar sig på en arbetsplats
”En stjärna över i” i Mirjam Lindahl: Synd - de sju dödssynderna

29. Läs en novell som översatts från spanskan
Javier Marías: ”Nattläkaren” i Fjärran ifrån och nära

30. Läs en novell med ett väderstreck i titeln
Elisabet Kågerman: ”Nord är nord och syd är syd…” i Skånska sillamord

31. Läs en novell där någon flyttar
Hjalmar Söderberg: "Blom"

32. Läs en novell vars titel du tycker är vacker
”Vems rosor växer i ån?” i Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

33. Läs en novell där det snöar
Aino Trosell: "Som från ingenstans"

34. Läs en novell med något taggigt i titeln
Mari-Ann Hedlund: "Tusen vassa tänder"

35. Läs en novell av en amerikansk författare
Ray Bradbury: "Ett dån av åska"

36. Läs en novell om kärlekslycka
Malte Persson: "Research"

37. Läs en novell vars titel börjar på samma bokstav som författarens efternamn
”Barkbåtar” i Henry Bronett: Kaddish. Historietter

38. Läs en novell där (minst) en av personerna är ett barn
Jessica Schiefauer: "Barnen som lekte i Hinternasswald"

39. Läs en novell där någon dricker kaffe eller te
Birgitta Stenberg: "Rösten"

40. Läs en novell av en författare som också är känd för ett annat yrke
Fredrik Lindström: "En religionsfri jul"

2019 blir väl ett år av nya utmaningar. Om de kommer att handla om läsning vet jag däremot inte.

319. Agatha Christie: Spider's Web

Det här är den tredje Christie-pjäsen som Charles Osborne har omarbetat till roman, efter Black Coffee och The Unexpected Guest. Den har mest gemensamt med den senare, som också är från 1950-talet och utan någon av Christies vanliga detektiver. Men den är betydligt lättare i tonen och skulle kunna kallas för en svart komedi. När de högst respektabla medverkande får ett oväntat lik på halsen påminner det mer om Hitchcock - inte minst Ugglor i mossen, som The Trouble with Harry av någon anledning heter på svenska - än om vad Christie annars brukar bjuda på. Vem som har tagit livet av liket blir om inte bisak så i varje fall inte den enda huvudsaken.

Det är förstås ett engelskt lantgods som bildar bakgrund till trassligheterna, och där finns både butler och trädgårdsmästare. Den senare är för ovanlighetens skull kvinna, ett rejält fruntimmer, som nog är pjäsens comic relief, när den spelas på scen. Bland sysslorna utöver att ta livet av folk förekommer både bridge och golf. Och så finns det en hemlig passage mellan biblioteket och salongen, där man kan gömma både levande och döda.

Som deckargåta är det här inte Christies mest inspirerade. Men som teaterpjäs tror jag den kan fungera bra, för den är både rapp och rolig, och det är underligt att den är så bortglömd. Inte ens någon av de tre filmade versionerna (en för bio, två för TV) verkar vara ihågkommen i någon större utsträckning.

318. Selma Lagerlöf: Julklappsboken

I all anspråkslöshet är det här en liten pärla. Selma Lagerlöf läser en egen kvartslång berättelse om julen 1868. Kanske var det lagerlöfska hemmet inte alldeles representativt för hur de flesta hade det i Sverige för 150 år sedan; att det var nödår nämns inte alls, till exempel. Men det är julstämning som går att ta på, när "jungfrurna" (tjänsteflickorna), utklädda till julbockar, kommer in med presenterna, och grenljusen brinner på bordet. Tioåriga Selma får en sagobok på franska, som räcker över alla helgerna, för det går ganska långsamt att ta sig igenom den, trots att hon har läst lite franska med sin guvernant (som sagt, helt representativt är det inte).

Inspelningen sändes i radio annandag jul 1936, och lika stor behållning som själva historien är att författaren själv läser. Jag vet inte om jag hört hennes röst förr, och är lite överraskad över att hon inte låter det minsta värmländsk. Om något påminner hon om välartikulerade skådespelare i filmer från tiden, så kanske hon hade en röst när hon framträdde och en annan privat.

317. Emma Tapper: Hon enligt honom

Det här är den sista av de radionoveller jag hittade undangömda hos Sveriges Radio. I juryns motivering till att den har blivit prisbelönad ingår att den är fragmentarisk, och det är nog vad jag skulle hålla emot den. Det är inget fel på de fragment som ingår, men jag har mycket svårt att förstå vad som händer mellan dem. Nu återgår jag till lättare litteratur som passar oss enfaldiga.

316. Khashayar Naderehvandi: Förhöret

Min enda tidigare kontakt med Khashayar Naderehvandi är att jag lyssnade på hans julradionovell 2017. Den här är tidigare än så, och finns dessutom utgiven av Novellix, det är bara jag som är sen på det. Den introduceras som "lätt absurd", men jag skulle nästan vilja säga surrealistisk. Den upphittade tuppen hör helt enkelt inte riktigt dit, och skapar också en obekväm stämning. Möjligen kan man tolka slutet på ett sätt som förklarar hur det hänger ihop, men det är minsann inte givet.

315. Malin Lundskog: Synd - de sju dödssynderna

Det här var den sista av de åtta novellsamlingarna, var och en innehållande sju noveller, var och en beskrivande en av de sju dödssynderna. Den här gången är den sammanbindande faktorn en liten grupp nazistiska ungdomar som planerar ett attentat mot Gothia Cup, den stora fotbollsturneringen i Göteborg, som lockar deltagare från hela världen. Och den som tycker att människor från andra delar av världen helst ska hålla sig där kan knappast hitta en bättre måltavla. Det känns för mig lite ojämnt, ibland riktigt bra och spännande, men ibland också lite förutsägbart.

Hela samlingen av samlingar tycker jag är en rolig idé, som de flesta författarna har genomfört fullt godkänt. Inläsningarna är som bäst godkända, tyvärr.

314. Kazuo Ishiguro: En familjemiddag

Senaste nobelpristagaren - när det nu inte blev någon i år - har jag inte läst något mer av än den här korta novellen, men han omtalas och omskrivs som fullt läsbar, så jag hoppas få tid med något längre vid tillfälle. Det här är en novell av den där sorten där det mesta inte sägs. En vuxen son kommer hem till Japan från studier i USA, hans far har blivit änkling efter att hans mor har ätit giftig fisk, och hans syster studerar på annat håll i Japan, men är hemma och får ta hand om tekokning med mera. De pratar och pratar, men får aldrig sagt det viktiga, och det är både bra och frustrerande.

313. Herta Müller: Hunger och siden. Män och kvinnor i vardagen

Herta Müller har en alldeles speciell plats i vår bokcirkel, eftersom hennes Hjärtdjur var den allra första bok vi läste, kort efter att hon hade fått nobelpris. Sedan har vi ofta återkommit till henne som ett jämförelseobjekt, ibland på allvar, ibland inte fullt så mycket på allvar, men konstaterande att det mesta vi läser inte är lika tungt. Den här novellen är nog lika tung, eftersom den handlar om förtrycket i Ceaușescus Rumänien, och det kan man eventuellt stå ut med i den här korta formen. Men en roman av henne kommer jag nog inte att läsa någon mer gång.

312. Toni Morrison: Recitatif

När jag 2017 läste de kvinnliga nobelpristagarna i litteratur hade jag väldiga problem att ta mig igenom den roman av Toni Morrison som jag då råkade få tag i. Det här är enligt uppgift hennes enda novell, och bara det lilla omfånget gör den mycket lättare. Det som är själva poängen här är att det handlar om två kvinnor, som man mycket tidigt, redan när de träffas som flickor på ett barnhem, får reda på är av olika hudfärg. Men vem som är vit och vem som är svart får man försöka komma fram till själv, eller möjligen bestämma sig för att bara släppa.

311. John Steinbeck: Krysantemum

Det blev ju inte utdelat något nobelpris i litteratur 2018, men Novellix passade på att i den lucka som uppstod ge ut ett nytt paket med tidigare nobelpristagares noveller. Den här är en historia om en bondhustru och hur hon får besök av en kringresande sax- och knivslipare, på ytan en enkel intrig, men det som inte sägs mellan dem är minst lika viktigt. De krysantemum hon håller på att plantera om ska nog tolkas synnerligen symboliskt, gissar jag.

310. Stefan Wallner: Synd - de sju dödssynderna

De här sju kortnovellerna binds ihop av ett överlappande persongalleri; någon som skymtar i bakgrunden i en historia blir huvudperson i en annan. Jag tror att det är ännu mer intrikat flätat än jag tänker på vid en lyssning, så den som lyssnar mer än en gång kan nog bli belönad för det. Annars är det helt godkänt, ungefär som de tidigare delarna i serien.

309. Amanda Svensson: Dalby Stenbrott

Någon mil från där jag bor finns det vattenfyllda Dalby stenbrott (som jag gärna stavar med litet s), som spelar en huvudroll i den här novellen. Bara det gör förstås att jag är nyfiken när jag börjar lyssna.

Det här är nog det jag har lyssnat på hittills från "Kapitel - i dina lurar" som mest tydligt riktar sig till en ung läsekrets, men det gör också att jag tycker den är för pratig. Det handlar om sådant som är viktigt när man är fjorton - vem som är ihop och vem som kan hoppa från den högsta klippan utan att slå ihjäl sig. Helst vill jag säga till de medverkande att bara skärpa sig.

308. Jeremiah Karlsson: Biktblocket

Att göra något av bara sju minuter är en utmaning, och det är väl på gränsen att författaren lyckas här. Det anges att den här novellen är en "pendang" till en av hans romaner, och det märks att det finns mer att berätta om prästen och hans fru, som tycker att det är något skumt med att använda ett anteckningsblock för att bikta sig.

307. Albert Engström: Julottefärd

En enda gång i mitt liv har jag varit på julotta, och något riktigt nära förhållande till Albert Engström har jag inte heller. Det hindrar inte att den här novellen - tillgänglig på YouTube genom en god väns försorg - också för mig är stämningsfull och hörvärd. Den är närmast ett skolexempel på hur en god författare förmedlar intryck genom alla sinnen, så som man brukar få lära sig på skrivarkurser. Inläsningen av den nu relativt bortglömde skådespelaren Gunnar Sjöberg är inte av ett slag som hade gjorts idag, men man missar inte den rytm i texten som Engström gissningsvis har lagt ner en hel del omsorg på.

306. Lena Andersson: En kör av röster

Årets julnovell hos Sveriges Radio hade inte kunnat vara från någon annan jul än årets, med tanke på att den förutsätter ett visst efterarbete i #metoo-kampanjens efterföljd. Den är möjligen efter min smak lite för kort för att fungera med ämnet, men det är egentligen ett gott betyg att man hade velat ha mer.

305. Arkan Asaad: Gift mot sin vilja

Titeln säger ganska väl vad den här novellen handlar om. Det är därmed inte så mycket feelgood, även om det inte heller är så hemskt som det skulle kunna bli med det ämnet. Författaren läser själv, och det gör han utmärkt.

304. Horace Engdahl: Den sista grisen

För att båda sidor ska få höras har jag parallellläst den här tillsammans med hans exfrus skilsmässoroman. Det gav kanske inte så mycket, för man måste ju komma ihåg att det är fiktion. Samtidigt är det förstås något som lockar med anknytningen till verkligheten.

Det mesta av boken är ett avsnitt som heter "Spillror", och består av aforismer och andra kortare texter, som mest ett par sidor. Där finns en del som jag tycker faller platt och en del som är så som bra sådana kan vara:

Ring för avhämtning, stod det. Jag tyckte det stod ring för avrättning. Det stod att biffen var mörad. Jag tyckte det stod mördad. 

Franskan är en häst som man aldrig kommer upp på. Man springer efter den, ängsligt hållande i tyglarna.

Om Sara Danius är mästare på inledningar så är Engdahl möjligen mästare på avslutningar:

Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö.

Liksom alla andra kommer jag att dö bland ouppackade kartonger.

Ofta är han ganska bitter och fjär, men jag undrar om det inte är en fasad, för han kan som synes också vara rolig:

Om man inte har något att säga om en författares språk, kan man alltid kalla det musikaliskt.

och det blir inte mindre roligt av hur Svenska Akademien 2004 med Engdahl som ständig sekreterare motiverade nobelpriset till Elfriede Jelinek "för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt".

Man kan också konstatera att det inte bara är Liza Marklund som pryder sina egna omslag numera.

303. Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig

Det går inte att låta bli att undra hur mycket av den här historien som handlar om författaren själv och hennes skilsmässa från Horace Engdahl. Och det vet hon förstås, så det är ingen slump att hon förser den manlige huvudpersonen med ryggskott, som han hade för en del år sedan.

Formen är ovanlig, det är i stort sett bara dialog, men den karaktäriserar det krigande paret väl, när de närmast vällustigt grälar, grälar och grälar. Det är henne man sympatiserar med, men hon är inte enbart positivt skildrad. Det är ändå tydligt att hon - om hon nu är författarens alter ego eller inte - är skärpt och välformulerad, när hon får en syl i vädret, se här:

och här:

Jag undrar om det här hade kommit ut i bokform om inte författaren vore den hon är, och framför allt varit gift med den hon har varit. Det ska inte förstås som att det är dåligt, men det är alldeles för långt från en vanlig bok för att förlaget skulle satsa på det om det kom från en okänd, tror jag.

302. Agatha Christie: Black Coffee

Efter den förra till roman omarbetade pjäsen av Agatha Christie, som utspelade sig i slutet av femtiotalet, tar vi nu ett steg bakåt i tiden, men i samma genre. Eftersom den förra var helt fristående från hennes övriga produktion gör det inte så mycket att vi nu möter Hercule Poirot när han var som mest i ropet. Hans tråkige kompanjon kapten Hastings är också med, hemma från Argentina, dit han utvandrade när Christie tröttnade på honom. Eftersom det här alltså är en bearbetad pjäs är det inte Hastings som är berättare, utan man får hans relativa enfald och förutfattade meningar mer indirekt, och frågan är om det inte är bättre ändå.

En verkligt central plot device återanvänds från Christies allra första bok, men den var över tio år gammal när pjäsen kom, och det var väl inte stor risk att många teaterbesökare hade läst den bara ett par veckor innan, som det nu råkade bli för min del. Man känner igen en del annat också, till exempel den mystiske främlingen av kontinentalt ursprung, den hunsade anställde, som varken är tjänstefolk eller familjemedlem, och så förstås mordoffret, despotisk men rik. Villospåren är också på plats, och som vanligt har familjen också tillgång till gift som räcker för att ta livet av alla man önskar. Man får med andra ord precis vad man förväntar sig, på gott och ont.

Här är det John Moffatt som läser, mest känd för att ha spelat Poirot i ett stort antal radiodramatiseringar, men relativt okänd i Sverige, vad det verkar. (Han har också en liten roll som "Chief Attendant" i den klassiska Orientexpress-filmen från 1974.) Men det hörs att det är i Poirots repliker som han känner sig mest på hemmaplan.

301. Dan Jönsson: Medusas öga

Otippat men passande visade sig den här framgrävda radionovellen vara en julnovell, i varje fall i början. Sedan tar historien andra vägar när huvudpersonens julklapp, en bit regnskog, får mer konkret påverkan på hans liv än välgörenhetspresenter brukar ha. Det är väl inte helt realistiskt att det skulle kunna gå så, men inom berättelsens ram fungerar det utmärkt, lite på samma sätt som att man accepterar förutsättningarna i en deckare.

300. Astrid Trotzig: Nycklarna

Ni ser i skärmdumpen ovan vad det handlar om. Och "märkligt" är det onekligen. Jag undrar om jag har missat någon signal tidigt i berättelsen, för det som händer så småningom är närmast oförklarligt. De här gamla radionovellerna kastar en verkligen från klarhet (i förrgår) till dunkelhet (dag). Vi får se hur det utvecklas; de ska räcka fram till årsskiftet med takten en novell varannan dag.

299. Bob Hansson: Till min mamma

Bob Hansson är ju en känd radioröst, och mycket av den här absurda novellens fördelar skapas i hans egen uppläsning. Det är en ung man - appen säger att det är Bob själv, men han undertecknar med Benny - som skriver från Indien och berättar vad som händer där. En del av det är sådant som man med fördel inte berättar för sina föräldrar, ens på distans. Av den här omgången radionoveller tyckte jag denna var bäst hittills. Den är rentav den enda som jag har tyckt var bra.

298. Sara Danius: Husmoderns död och andra texter

Den här essäsamlingen har jag haft som bredvidläsningslitteratur i flera månader, inte för att den inte är bra, utan för att formen gör den svår att sträckläsa. Det är hela 49 texter och ett förord, de flesta är under tio sidor, och det är blandade ämnen - med tonvikt på litteratur och närliggande, förstås. Det gör att det är svårt att säga något om helheten, annat än att det är intressant och välformulerat, om nu någon trodde annat.

Titeln syftar på en uppmärksammad essä, ursprungligen från 2011, om Bonniers kokbok och hur den har förändrats på femtio år, särskilt vad gäller ål, hare och hummer. Förr var det om inte vanlig så i varje fall förekommande mat, som en husmor förväntades kunna ta hand om från grunden. Nu är djuren i fråga i stort sett försvunna från recepten; om de finns kvar förutsätts de köpas in styckade och färdiga för grytan (eller motsvarande).

En annan text handlar om Sara Danius' egen farfar som var disponent vid Orrefors, och hur hon försöker få klarhet i vad som hände när han fick sluta där. Jag tänker osökt på H.-K. Rönbloms Komosse, även om den utspelar sig sådär ett kvartssekel senare.

Och är det något hon är särskilt bra på så är det inledningar - se här tre exempel:

Nathalie Sarraute tyckte inte om beskrivningar. 

Ingen kursiverar så väl som Thomas Bernhard. 

En gång besökte Jackie Kennedy Indien.

Då gör det inte så mycket att den enda som läsaren (det vill säga jag) känner till är presidenthustrun, inte de två författarna, för nyfiken blir man i alla fall.

Det kan bli mer akademianknuten läsning här framöver, för tidigare i år kom det här paketet i brevlådan:

Jag väljer att se det som att alla sidor ska få komma till tals.

297. Michael Burlin: Synd - de sju dödssynderna

När andan faller på smiter jag emellan med en novellsamling i serien om de sju dödssynderna. Konceptet är alltså att varje författare har skrivit sju korta noveller, som var och en handlar om en dödssynd. Ibland är det mycket tydligt vilken det gäller, ibland faller inte bitarna på plats förrän man har hört ganska många. Det är också lite olika hur novellerna är anknutna till varandra.

Den här samlingen låter anknytningen vara att någon från en berättelse passerar i bakgrunden i en annan. På så sätt är det tydligt att alla utspelar sig i ungefär samma obestämda trakt och lagom odefinierade nutid. En del av de syndande huvudpersonerna är det lätt att känna med, men några andra blir jag mest irriterad på. Och det är förstås skickligt att kunna manipulera läsaren/lyssnaren så. Allra bäst är dock inläsningen, av Christer Burlin, hittills okänd för mig.

296. Neftali Milfuegos: Det är midsommarafton

Tyvärr är det här ett exempel på sådan litteratur där budskapet tar över på bekostnad av innehållet. Med lyssningen färsk i minnet vet jag knappt vad som hände, men det dystopiska saknades verkligen inte. Själv vill jag ha en annan balans i en historia, men det kanske finns de som tilltalas av det här.

295. Lina Sjöberg: Tror du älskar med andra nu

Relativt slumpmässigt upptäckte jag att det finns mer radiouppläsningar att höra än de som ligger tillgängliga hos Radioföljetongen & Radionovellen. Som poddradio kan man hitta en del som riktar sig till en yngre lyssnarkrets, bland annat nio noveller, som jag tänkte låta få bli nedräkning till ett nytt och förhoppningsvis bättre läsår 2019.

Just den här var lite för poetisk och fragmentarisk för min smak. Kanske skulle den ha passat bättre att läsa själv än att lyssna på, för jag tappar bort mig bland det som trots allt händer mellan de återkommande avsnitt där huvudpersonen riktar sig till sin partner.

294. Agatha Christie: The Unexpected Guest

Förutom romaner och noveller i kriminalgenren skrev Agatha Christie också ett antal pjäser, sexton stycken verkar många bedömare vara överens om. En del av dem är bearbetningar för scenen av hennes egna verk, men så finns det tre stycken som har tagit den omvända vägen. Med början 1998 skrev Charles Osbourne tre romaner som byggde på tre av hennes pjäser, som i sin tur var original utan någon litterär förlaga. Det här är en av dem, men det är Christie som står som författare till dem i alla sammanhang, och det är tydligt att Osbournes insats inte är en litterär prestation. Det känns som ett pjäsmanus, bara omvandlat till löpande text. Men på något sätt gör det sig därmed för uppläsning snarare än för tyst läsning på egen hand. Det blir heller inte så långt, tre och en halv timme att lyssna på.

Genren för med sig ett par saker som man kan se som för- eller nackdelar, beroende på tycke och smak. Det hela börjar synnerligen effektivt med att en oväntad gäst stiger in genom de franska fönstren hemma hos Richard Warwick och hittar honom död, sittande i sin rullstol. På annan plats i rummet - på scenen, om man så vill - står hans fru med ett avlossat vapen i handen. Nu vore det ju inte Christie om inte det uppenbara visade sig vara tilltrasslat. På teatervis är det också synnerligen tydliga karaktärer. En kritisk bedömare skulle kunna kalla dem endimensionella. Där är den unge efterblivne (som det hette då) halvbrodern, den skärpta trotjänarinnan, den halvskumme betjänten/vårdaren och den tillgivne grannen. Så småningom kommer det också två poliser tillstädes, en överordnad som kanske är den mest normale i hela sällskapet, och en yngre som både citerar poesi och skriver egen. (Halva första akten sitter dessutom mordoffret kvar på scenen, och även i övrigt spelar han på sätt och vis huvudrollen i dramat, fast han inte har en enda replik.)

Om man är bekant med Christie från hennes romaner känner man igen en del standardingredienser i intrigen, men som vanligt varierar hon sig så att man ändå blir lurad, åtminstone i någon av de turer som händelserna tar. Det är någon som har ett förflutet, det är någon som ljuger av andra skäl än att vara mördaren, och det är någon som ser sin chans att utnyttja den uppkomna situationen. Och om man är bekant med engelsk litteratur eller dramatik som utspelar sig i stora hus på landet känner man igen "the baize door", och de franska fönstren, förstås.

Jag blev med ovanstående reservationer ändå positivt överraskad, så jag kommer nog att fortsätta med de andra två romanerna av samma sort. För den som vill läsa finns de i bokform på både engelska och svenska.

293. Fredrik Backman: Ditt livs affär

Alla måste inte älska alla här i världen, som det står i visan. Jag har nu landat i att jag hör till den exklusiva minoritet som inte älskar Fredrik Backman (eller i alla fall det han skriver, för som person tycker jag han verkar sympatisk, vad jag kan bedöma av det som når offentligheten). Den här julnovellen som till stor del utspelar sig på en canceravdelning begriper jag mig inte alls på. Det ska nog handla om livets stora frågor, men svävar mellan fantasi och verklighet på ett sätt som jag har svårt med - om jag nu inte har missuppfattat allt.

292. Lena Ollmark: Finns det några snälla barn här?

Redan i påskas lyssnade jag på en ruggig julnovell om hur obehagliga jultomtar med masker kan vara. Här är det inte bara det utan tomten som totalkoncept som är det skrämmande, när det mera säsongsbundna julnovelltemat från förra veckan tar nya tag. Storytel anger den som lämplig för "9 till 12 år" och då är den nog hemsk så det räcker till, skulle jag tro. För oss vuxna är det inte så svårt att se hur huvudpersonen Tim skrämmer upp sig själv, men slutet lämnar ändå mig med en viss brrr-känsla.

291. Haruki Murakami: Elefanten som gick upp i rök

Den här novellsamlingen har jag haft liggande både påbörjad och halvläst en stor del av året. Tanken var att den skulle kunna ingå i årets novellutmaning på något sätt, och eftersom nummer 22 på listan är "en novell av en författare från ett asiatiskt land" går det att välja vilken som helst av de sjutton som ingår. Jag stannar för "Det romerska rikets fall, 1881 års indianuppror, Hitlers invasion av Polen och stormarnas rike", om inte annat så för att visa vilka titlar som kan förekomma. Med undantag för "Fönstret", "Sömnen" och "Tystnaden" heter de flesta novellerna rätt underliga saker, till exempel "Kängurukorrespondens", "Den andra bageriräden" och så titelnovellen, som originellt nog är placerad sist. Men så var det också i den Murakami-samling jag läste för ett par år sedan, så det kanske är hans kännemärke.

Det finns anledningar till att det har tagit tid att komma igenom den här boken, och alla har inte med boken att göra. Men jag har svårt med att det börjar om med en ny jag-berättare i varje novell och nya anonyma kvinnor som är svåra att skilja åt. När det dessutom inte så ofta är intriger som fångar mig - eller intriger överhuvudtaget - tappar jag sugen. Det är inte en särskilt originell iakttagelse vad gäller Murakami, men han skriver ofta om odrägliga män, där variationen består i om de är odrägliga mot fru, flickvän eller syster. Jag gissar att det finns något verkligt finlitterärt i det här som jag inte begriper, men för min del får det räcka med vad jag nu har läst av honom.

290. Agatha Christie: The Mysterious Affair at Styles

Det här är Agatha Christies debutroman från 1920, och med tanke på att den fyller 98 i år tycker jag att den håller väl. Mest fascinerande är hur färdigt hon redan här har konceptet. Poirot och hans sidekick Hastings är som jag minns dem från senare böcker (Hastings avfördes ju på trettiotalet när Christie tröttnade på honom), och det hela utspelar sig på det arketypiska engelska lantgods som hon återanvände så många gånger i olika sammanhang. Här är dessutom det klassiska deckarelementet "det slutna rummet" inslängt som av en händelse, så det inte blir huvudsak.

Det finns så mycket skrivet om både Christie och den här romanen att det är svårt att säga något eget och originellt. Men jag hade glömt att det faktiskt ingår en rättegång mot slutet, även om jag mindes en hel del av intrigen i övrigt.

289. Anna Jansson: Allt du önskar kan du få

'Tis the Season för julnoveller i olika medier, vilket kan komma att märkas här framöver. Här får Anna Janssons gotländska polis Maria Wern ta sig an ett försvinnande, när sjuåriga Tove är borta hela luciadagen. En julnovell får förstås inte sluta med att ett barn inte hittas, så riktigt spännande tycker jag inte att det blir. Det går också lite för stor del av historien till att ge en bakgrund som inte på alla sätt är nödvändig, men gissningsvis är till för att skapa jul- eller i varje fall adventsstämning.

288. Charles Dickens: En julsaga

Som ni ser har jag - som alltid i den tekniska framkanten - idag lärt mig att ta skärmdump på mobilen.

Den här inläsningen av Sven Wollter vill jag minnas att Sveriges Radio återpublicerar på hemsidan varje december, men jag har inte hört den innan. Själva historien är annars så känd att man kan veta ganska mycket om den utan att själv ha läst den; den är bearbetad i mångfaldiga former och medier under de 175 år som har gått sedan den först publicerades. Inte minst är ju huvudpersonen, snåljåpen Ebenezer Scrooge, en inspiration till Joakim von Anka, i original Scrooge McDuck.

Särskilt skrämmande tycker jag inte att det är, trots att det är en spökhistoria med ganska många övernaturliga ingredienser - om man nu inte vill tolka spökerierna som Scrooges drömmar under julnatten. Han förs, som den bildade följaren av denna blogg säkert vet, med hjälp av tre andar till jular förr, nu och i framtiden, och på köpet lär han sig något om sig själv, och så vaknar han som en ny och bättre människa. Det här är det slags litteratur som det är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa. Men nu är det gjort, och den här formen var ett trevligt sätt att göra det på, för oss som klarar av att ha Sven Wollter i öronen.

287. Marianne Cedervall: Svinhugg

Man kan hitta fram till böcker på olika sätt. Till Marianne Cedervall hittade jag eftersom ett antal sidor av henne var tryckta av misstag i en helt annan bok som jag läste för ett tag sedan. De kom dock från en senare bokserie, där hon skriver om ett par andra huvudpersoner, men liksom denna utspelar den sig på Gotland.

Här började jag i stället från början i hennes författarskap, det vill säga första delen av fem (och en halv, för det har kommit en liten kortroman också) om Mirjam och Hervor. De är ett omaka par, men trivs uppenbarligen i varandras sällskap, och meningen är att vi också ska göra det. Mirjam är läkare och Hervor är, ja, spåtant eller liknande. Det som har hänt innan den här boken börjar är att Mirjam har blivit lurad på alla sina besparingar (och lite till) av tre direktörer i ett privat vårdföretag. Hon får flytta till "Lapphelvetet" och arbeta på en vårdcentral och leva på existensminimum i ett antal år för att betala av sina skulder, och där träffar hon Hervor. Nu kommer de till Gotland, där Mirjam har sina rötter, och där ska de ta hämnd på de tre, som har fortsatt sin verksamhet med viss framgång, i varje fall rent materiellt.

För mig känns det som om tanterna i Arsenik och gamla spetsar möter Karin Brunk Holmqvist och flyttar till Gotland. Det är en vildsint korsning mellan den idylliska miljön, där Mirjam har köpt ett gammalt missionskapell som hon renoverar, och de totala galenskaper de båda ägnar sig åt för att ge gubbarna vad de förtjänar. Jag vet inte riktigt om de förtjänar allt de råkar ut för, och framför allt finns det andra i deras omgivning som också blir lidande på olika sätt. Frågan är om inte det hela hade vunnit på att skruvas ytterligare lite till så det kom ännu lite längre från verkligheten.

Jag kommer nog inte att fortsätta med fler delar i serien, även om den här alls inte är en dålig bok. Den är däremot inte tillräckligt bra för att sticka ut i det överbefolkade gränslandet mellan landsortsdeckare och feelgood, och det tycker jag på sätt och vis är lite synd, för det finns absolut mer att berätta om Mirjam och Hervor, inte minst vad gäller deras respektive familjerelationer. En rolig sak med den här ljudboken är att den är inläst av två personer, Susanne Alfvengren som läser berättelsen och Mirjams repliker på gotländska, och en för mig okänd Gun Olofsson, som läser Hervors repliker på norrbottniska. Och så ser jag att författaren debuterade vid 60 års ålder, vilket ger hopp åt oss 45-åringar med skrivklåda.