söndag 9 december 2018

291. Haruki Murakami: Elefanten som gick upp i rök


Den här novellsamlingen har jag haft liggande både påbörjad och halvläst en stor del av året. Tanken var att den skulle kunna ingå i årets novellutmaning på något sätt, och eftersom nummer 22 på listan är "en novell av en författare från ett asiatiskt land" går det att välja vilken som helst av de sjutton som ingår. Jag stannar för "Det romerska rikets fall, 1881 års indianuppror, Hitlers invasion av Polen och stormarnas rike", om inte annat så för att visa vilka titlar som kan förekomma. Med undantag för "Fönstret", "Sömnen" och "Tystnaden" heter de flesta novellerna rätt underliga saker, till exempel "Kängurukorrespondens", "Den andra bageriräden" och så titelnovellen, som originellt nog är placerad sist. Men så var det också i den Murakami-samling jag läste för ett par år sedan, så det kanske är hans kännemärke.

Det finns anledningar till att det har tagit tid att komma igenom den här boken, och alla har inte med boken att göra. Men jag har svårt med att det börjar om med en ny jag-berättare i varje novell och nya anonyma kvinnor som är svåra att skilja åt. När det dessutom inte så ofta är intriger som fångar mig - eller intriger överhuvudtaget - tappar jag sugen. Det är inte en särskilt originell iakttagelse vad gäller Murakami, men han skriver ofta om odrägliga män, där variationen består i om de är odrägliga mot fru, flickvän eller syster. Jag gissar att det finns något verkligt finlitterärt i det här som jag inte begriper, men för min del får det räcka med vad jag nu har läst av honom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar