Det här verkar vara en bok som många har läst i skolan, men för min del var detta första gången. Jag hade inte heller någon förutfattad mening, mer än jag har hade förstått att det var en klassiker och handlade om mord.
För en gångs skull kan jag förstå varför det här är en klassiker och hur nydanande den måste ha varit när den kom för 150 år sedan. Den känns modernare än mycket annat senare, tycker jag. Är det något särskilt som stannar i minnet är det de återkommande beskrivningarna av hur smutsigt, fuktigt, mögligt och allmänt äckligt det är överallt. Det är också en riktigt bra skildring av hur någon kan påverkas av sitt dåliga samvete.
Omslaget till den här 60-talsutgåvan trodde jag var gjort av Kjell Ivan "Vera, Ellen och Cecilia" Anderson, men det visar sig vara av en Ulla Sundin. Jag kan faktiskt inte riktigt få ihop färgprakten med den grådaskiga vardag som det mesta utspelar sig i.
På gymnasiet läste vi ett utdrag av boken, och de sidorna förföljde mig ett bra tag efteråt. Det var episoden i bårhuset och det beskrevs tämligen ingående hur drunknade lik ser ut. Nu är jag äldre och mer härdad, så kanske vågar jag mig på hela boken någon dag. Minns att språket hade en fin rytm.
SvaraRaderaJa, det är verkligen närgånget skildrat med detaljer som gör det nästan överdrivet naturalistiskt, för ingen skulle nog i verkligheten titta så noga att man såg alla de detaljerna. Men jag tycker absolut att du kan läsa hela, inte minst för att det är en klassiker som inte är en tegelsten, utan känns precis lagom lång.
RaderaJag är också förtjust i boken Therese Raquin. Inte i hela kanske, men delar av den. Framför allt första halvan, innan mordet. Zola är läsvärd!
SvaraRaderaJag gillar också Therese Raquin!
SvaraRaderaJag har inte läst något annat av honom, men han har ju skrivit massor, ser jag. Noveller, inte minst!
SvaraRadera