fredag 31 maj 2019

107. Kate Chopin: The Story of an Hour

The Story of an Hour - Kate Chopin

Dagens andra kortkorta novell - nio minuter - hinner med inte mindre än två oväntade vändningar i en historia som redan från början har den dramatiska utgångspunkten att en kvinna ska få reda på att hennes man har dött i en olycka. Det är så skickligt att jag nästan vill lyssna igen bara för att höra hur det gick till. Novellen verkar allmänt känd och ihågkommen trots att den är över 120 år gammal, men Kate Chopin var hittills okänd för mig. Det kan nog bli mer av henne här, tror jag.

106. Jonas Hassen Khemiri: Oförändrat oändlig

Oändrat oändlig - Jonas Hassen Khemiri

Ibland vill man lyssna på något kortkort, och då finns det ibland något hos Storytel som man inte har hört. Normalt är kärleksnoveller inte min främsta preferens, men den här är varken Starlet eller Mitt livs novell, utan faktiskt riktigt bra. Det ska förstås inte avslöjas hur det går, men det handlar om den manlige huvudpersonen som funderar över om han hade velat ändra på något i det aktuella förhållandet. Elva minuter var den absolut värd.

105. Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar


Månadens språk i utmaningen med samma namn är indonesiska, och det är verkligen inte ett språk som det översätts mycket från. Nu talas det, och i viss mån skrivs, ett stort antal andra språk inom Indonesien, men det är ändå världens fjärde folkrikaste land, och den här antologin visar tydligt att det inte saknas intressanta författarskap där. Men låt mig gissa att ganska många deltagare i utmaningen har fastnat för just den här boken.

Som det brukar med antologier är det svårt att säga något allmänt om hela boken. Kanske man kan säga att landets delvis våldsamma 1900-talshistoria ofta finns med, direkt eller indirekt, och att det ibland berör hur landets traditioner krockar med det moderna livet. Och landets traditioner är ofta lokala, förstår jag av inledningen, fotnoter och ordförklaringar på slutet. I många av berättelserna är det påtagligt att det utspelar sig någon helt annanstans än åtminstone jag brukar läsa om.

Praktiskt nog kan den här boken också bli till nytta i novellutmaningen. Jag väljer Raudal Tanjung Banuas ”Krokodiltänder och en handfull zikir” som passar för nummer 36: "en novell med något fyrbent i titeln".

torsdag 30 maj 2019

104. Jan Mårtenson: Döden går på museum

Döden går på museum - Jan Mårtenson

Lika säkert som att en Fem-bok börjar med att det är skollov, lika säkert är det att en Homan-deckare börjar med att någon kommer in i hans antikaffär på Köpmangatan i Gamla stan. Ofta är det någon som vill sälja något, men just den här gången är det en gammal bekant, tidigare antikhandlare, numera "försäkringskonsult", vilket verkar vara en omskrivning för tjallare och hälare i kombination. Sedan slarvas upplägget bort, tycker jag, men bekantingen får en annan roll än man kanske hade väntat sig. Överhuvudtaget är ju lösa trådar något som man inte får vara alltför känslig för om man alls ska klara av Homan.

Miljön och ämnet i denna 1977 års bok lånar sig ovanligt bra för Homans reflektioner om antikviteter och kulturhistoria. Det är ingenting mindre än Erik XIV:s riksregalier som blir stulna från Nationalmuseum, som har lånat dem till en utställning med namnet Svenska klenoder. Det dröjer ett tag, men så småningom inträffar det också ett mord, som man ju inte vill vara utan i en deckare. Homan blir ovanligt insyltad och ovanligt illa åtgången; annars är det här ju inte de våldsammaste av deckare. Men den som har varit med förr får vad den önskar sig. Katten Cléo bidrar på sitt sätt till lösningen av gåtan, Homan lagar mat åt en ung dam och polisintendenten Calle Asplund röker sin stinkande pipa. Bland nyheterna den här gången - tror jag - finns att Homan åker tunnelbana i stället för taxi ibland.

lördag 25 maj 2019

103. Maria Lang: De röda kattorna


Maria Lang är inte känd för att ha liket färdigt på första sidan, som vissa deckarförfattare, men så här baktung har jag aldrig träffat på henne förr. Kommissarie Christer Wijk gör entré (per telefon) på sidan 132 (av 197) och liket kommer på sidan 163. Nu är det inte så illa att det bara är en transportsträcka fram till dess, för det står mycket tidigt klart att en ung dam är försvunnen, och det är tidvis ganska spännande när hennes syster reser i hennes fotspår i det litterära Värmland för att försöka ta reda på vad som har hänt.

Rolllistan är den här gången ovanligt kort; det är egentligen bara fem personer som är tänkbara mördare:


och ingen av dem är tyvärr någon personlighet att minnas. I periferin finns dessutom den langska arketypen "äldre, lätt senil man som talar dialekt och på ett tvetydigt sätt avslöjar något som någon annan hade velat hålla hemligt". Jag minns honom tydligast som Udda-Kalle i Rosor, kyssar och döden och Napoleon Lindvall i En främmande man.

Med tanke på att den försvunna har varit "småguide" på Mårbacka är det tätare än vanligt hos Lang med de litterära anspelningarna. Även Fröding, Geijer och Tegnér får vara med på varsitt respektive hörn. Det känns tyvärr som om hon helst hade velat skriva en annan bok, kanske den avhandling som Gert Berger (se ovan) är sysselsatt med, om barndomsmiljöernas betydelse för författarskap. Stundtals är det oerhört trångt för intrigen att göra sig gällande bland diktcitat och inredningsdetaljer. Att det ändå kan bli spännande är faktiskt en prestation; jag tycker inte alls att det är hennes sämsta bok hittills. Upplivad blir jag av att Jonas Ny (se ovan) jämförs med Stieg Trenters Harry Friberg.

Året för handlingen är som vanligt numera det år boken kom ut, alltså 1965.

torsdag 23 maj 2019

102. Ryūnosuke Akutagawa: Kugghjul


Den fjärde författaren i Novellix' kvartett storstadsnoveller var helt okänd för mig, men så är han också hittills opublicerad på svenska (enligt förlaget; enligt Wikipedia ska det ha publicerats tre stycken i en tidskrift på sjuttiotalet). Vare hur som helst med det - han är tydligtvis ett stort namn i japansk litteratur. Storstaden i fråga är Tokyo.

Det är en stundtals ganska obehaglig läsning. Baksidestexten säger "mardrömslik", och det är den inte bara för att delar av berättelsen består av huvudpersonens drömmar, utan också för att han verkar hallucinera när han är vaken. Men det är förstås välskrivet och välbeskrivet mitt i plågsamheten.

För novellutmaningen passar den till nummer 39, "en novell av en asiatisk författare".

101. Edith Wharton: Kvicksand


Som av en händelse har den här Wharton-novellen samma tema som den jag lyssnade på häromdagen, nämligen problematiken i att få sina söner och döttrar gifta på ett lämpligt sätt. Här är det änkan mrs Quentin och hennes son Alan, som stöter på problemet att den tilltänkta säger nej. Staden - det här är en del i Novellix' kvartett på temat storstäder - är New York på hästdroskornas tid. Novellen publicerades första gången 1902, och det har förstås hänt en del vad gäller äktenskap sedan dess, men några eviga frågor kan man nog identifiera.

100. Honoré de Balzac: En gata i Paris och dess invånare


Äldst i Novellix' kvartett storstadsnoveller är den här Parisberättelsen från 1845. Det innebär att den utspelar sig innan staden fick sina breda avenyer, och här är det i stället trånga gator (och långa avstånd som måste tillryggaläggas till fots). Huvudpersonen är en närmast arketypiskt disträ vetenskapsman, och det som händer honom är inte utan humoristiska poänger.

För årets novellutmaning använder jag den till nummer 23, "en novell översatt från franskan".

99. Charles Dickens: Natt i London


Novellix' senaste box kallas "Storstadsnoveller", och förutom storstadstemat har de fyra berättelserna det gemensamt att de är relativt gamla. Den här kom 1860 och utspelar sig i sitt ungefärligen samtida London, där en sömnlös berättare - Dickens själv? - tillbringar nätterna med att vandra på gatorna. Det är mer en samling intryck än en verklig intrig, men onekligen en stark närvaro i miljön.

måndag 20 maj 2019

98. Edith Wharton: A Coward

A Coward - Edith Wharton

Den här novellen från 1899 lyckades jag inte tränga in i, fast den egentligen inte verkar svår. Det handlar om en till äktenskap ledig yngre man som börjar umgås i en familj där det finns en dito kvinna. Eftersom det är så länge sedan går det förstås inte för sig att de bara umgås tills de upptäcker om de vill gifta sig med varandra, utan det är en del andra turer, och det är nog där jag tappas bort.

97. Karin Smirnoff: Jag for ner till bror

Jag for ner till bror - Karin Smirnoff

Det verkar vara något med Västerbotten som gör att författare skriver berättelser som utspelar sig där. Det går inte riktigt att frigöra sig från Torgny Lindgren med flera när man läser (eller lyssnar på) den här debutromanen, och ändå är den omisskännligt något eget och inte alls en efterapning.

Det handlar om Jana som kommer tillbaka till sitt föräldrahem, där hennes bror Bror bor. Han är ganska nedgången av alkohol och annat, och hon har en del med sig i bagaget, förstår man. Däremot dröjer det innan man förstås vidden av allt de har varit med om, varför det har blivit som det är, och vilka roller de övriga invånarna i Smalånger spelar i sammanhanget. Det är därmed svårt att säga så mycket mer konkret om boken, men den är välkomponerad och spännande, utan att för den skull innehålla särskilt rafflande händelser. Jana får jobb i hemtjänsten och där händer det inte så mycket mer än att deras "brukare", som termen ju är, dör efter hand.

Som av en händelse var Karin Smirnoff gäst i Lundströms bokradio i helgen som gick, när jag var mitt i den här lyssningen. Där framgick att det kommer en uppföljare i dagarna, och att hon skriver på en tredje bok. Det är effektivt, får man säga, för hon går nu också sista terminen på Lunds universitets författarskola, där målet är att under två år bli klar med en bok för publicering. Inledningen till den här var förresten hennes arbetsprov vid ansökan till utbildningen.

För mig har det varit ett lyckokast att lyssna på den allra största delen av den här boken. När jag läste korta bitar fastnade jag på egenheterna i skriftspråket, att namnen är hopskrivna, att de skrivs med liten bokstav och att repliker inte markeras:


Det märks ju inte när man lyssnar, och för mig var det bra. Jag tror kanske att man hade vant sig efter ett tag, men så långt kom jag aldrig.

96. Maria Lang: Siden Sammet


Först ska det kanske redas ut vad titeln på den här boken egentligen är. Det är helt entydigt av både omslag, ryggtitel, smutstitelblad och en förteckning på sista sidan över de titlar som ingår i den här utgivningen att titeln är Siden Sammet - med versal på båda orden och utan kommatecken emellan. Det är också så det verkar stå på andra utgåvor. Biblioteken verkar däremot vilja ha Siden, sammet - med gement s på andra ordet och kommatecken emellan. Det är väl egentligen mer korrekt, men känns också lite mästrande, om författaren - för övrigt lektor i svenska i det civila - nu har valt det här.

Boken kom ut 1964, ett år då det för ovanlighetens skull kom två böcker av Maria Lang. Den andra är en novellsamling, hennes enda försök i den genren, och den har jag redan läst, så den kommer inte att återkomma under det här årsprojektet. Handlingen i den här utspelar sig samma år. Det finns några tecken på det, förutom det man kan hitta om man jämför veckodagar och datum. Ett par gånger anspelas det ett belgiskt statsbesök i Stockholm, och det, har jag lyckats ta reda på, ägde rum 11-14 maj. Ett sällskap går på Dramaten och ser Doktorerna, och den, är teatern tjänstvillig och meddelar, hade premiär den 30 april.

Ganska ofta hos Lang får man reda på hur personerna är klädda, mest damerna, är mitt ovetenskapliga intryck, och kanske allra mest på den tiden Puck Bure var berättare och huvudperson. I det som har skrivits om Lang - och Dagmar Lange, förstås - framgår att hon var kläd- och modeintresserad, och lät sy upp sina kläder i stället för att köpa konfektion. Det märks också här, där miljön är en modeateljé, att hon är både insatt och intresserad, men kanske det blir lite för omständligt ibland med tygkvaliteter, skärningar och andra teknikaliteter. (I förbifarten förekommer också "en modemedveten lärarinna från Ahlströmska skolan" som kund, och det är förstås en rolig blinkning.) Det här betyder också att det är en relativt enkönad miljö, liksom för några år sedan:


även om det finns ett par medverkande herrar utöver Christer Wijk. En av dem har förresten läst vid Stockholms högskola för tolv år sedan och känner igen honom från Hum B, där det ju också utreddes mord, även om det första liket inte alls låg där.

Bland milstolparna den här gången märks dels att det verkar som om herrskapet Martin-Wijk nu gör slag i saken och gifter sig (men de har fortfarande varsin bostad!), dels att kriminalassistenten Palle Davidsen gör entré. Han kommer att återkomma i senare böcker, vill jag minnas från sporadisk tidigare läsning, och verkar göra sådant som den stadgade kommissarie Wijk inte längre kan, såsom att äta lunch med söta misstänkta flickor.

Miljö och mordvapen leder mina tankar till en senare utkommen bok, En sax i hjärtat, som jag läste för ett par år sedan med viss behållning. Det är nog ingen slump.

Jag tror faktiskt att det är första gången jag läser den här, och det är ingen tvekan om att vi nu har lämnat Langs storhetstid bakom oss. Miljön är bra, men intrigen är inte alls lyckad. Det är tappade trådar (metaforiskt) och ett antal för lösningen viktiga förutsättningar som kommer fram alldeles för sent. Livet är i verkligheten fullt av sammanträffanden, men det får inte en deckare vara.

torsdag 16 maj 2019

95. Maria Lang: Tre små gummor


En gång i tiden har säkert det här exemplaret haft ett skyddsomslag med samma illustration som på pärmen ovan, men också med bokens titel. Så ser det i alla fall ut på den närmast föregående boken i Langs produktion. De här utgåvorna är från senare delen av sextiotalet och har ingått i Norstedts bokklubb Vår Bok. Illustrationen är av Rolf Lagerson, som jag har skrivit om tidigare och den löper över till baksidan:


Därmed har han fått med två av de tre aktiviteter - åka karusell och äta karamell - som de tre små gummorna i den klassiska barnvisan ägnar sig åt på marknaden uti Nora, här som vanligt kallat Skoga. Det gör också de tre gummorna i den här boken, men att "fröjdas hela dagen" blir det sämre med, för mord har ju en tendens att lägga sordin på stämningen.

Det är förhållandevis gott om folk i handlingen, och jag hade nästan velat ha ett släktträd. Vad som inte framgår här:


är att Sofie Sjöberg och Henning Bengtsson är syskon, barn till den avlidne Ernst, att Tuss Bengtsson är dotter till Henning och Magnhild och att Ingvar Sjöberg är son till Sofie (och Ruben, får man förutsätta). Till det kommer en del andra relationer, som man får upptäcka efter hand.

Möjligen saknar man Christer Wijk i listan ovan; han brukar ju stå sist utan särskild presentation. Det finns en förklaring till att han saknas, för det här är nämligen Langs enda historiska deckare. Den utspelar sig under marknaden ("marken") i Skoga 1929, och Christer Wijk förekommer därför inte som detektiv och kommissarie, utan som en piggögd tioåring, som gör vissa viktiga iakttagelser. Leo Berggren, som är en polis i mogen ålder i de tidiga Lang-deckarna från Skoga, är här en ung och något mera rörlig polis, och den ende myndighetsperson som läsaren känner igen från tidigare böcker.

Men i birollerna går Lang närmast bananas när det gäller att slänga in gamla bekanta från framtiden. Jag lovar inte att jag har upptäckt alla, men där passerar den femtonåriga skolflickan Almi Graan (hittills bara med i en tidigare bok, men efter hand en av Langs mest slitstarka medverkande) och Christers vän Einar Bure, tidvis med yngre syster i släptåg (som ju ett par decennier senare lånade ut sitt hus till Einar och hans då nyblivna hustru). Från Inte flera mord förekommer också i periferin Yngve Mattson, här en ung man med attityd, som det heter numera, och ännu mer perifert nämndeman Mogren i Öskevik, som här åker buss tillsammans med två av gummorna, men gör sin största insats som alibi åt en misstänkt i Inte flera mord. Ingen Skoga-deckare är heller komplett utan systrarna Livia och Olivia Petrén, redan här skvallriga och excentriska. När det så småningom behövs en läkare för att konstatera ett dödsfall är det doktor Hammar, som strängt taget inte har medverkat i någon tidigare bok, för han är redan död när Kung Liljekonvalje av dungen börjar, men hans omgifta änka och dotter finns med där (och änkan, det vill säga hustrun, nämns även här). Och så finns Christers föräldrar med - modern Helena är ju återkommande i många av de böcker som utspelar sig senare, men här syns också fadern, häradshövding Pontus Wijk.

Jag gissar att författaren har haft mycket roligt med att hitta passande ställen att stoppa in sina gamla karaktärer, men det blir lite manér över det efter ett tag. Det förstärks av att den historiska dimensionen till stor del består av krystade konversationer om tidens händelser. Inte minst överkonstapel Tobiasson har närmast som hobby att läsa tidningarna och prata om vad han har läst. Någon gång tillför det handlingen något, men för det mesta inte.

Intrigen kommer lite i skymundan av det här för mig, men den är typiskt marialangsk, skulle jag säga. Folk har diverse trassliga relationer, det finns outredda dito i det förflutna och så har mer eller mindre alla tillgång till gift i sådana mängder att det räcker att ta livet av halva stadens befolkning. Någon ärlig chans att identifiera mördaren har läsaren inte, men det känns som om Lang gav upp den eventuella ambitionen efter ganska få böcker. Inte ens polisen verkar lyckas fullt ut med det, utan upplösningen kommer mer på mördarens eget initiativ - för att nu inte säga för mycket.

En liten bonus är att Lang i den här boken använder ordet luguber. Det är ju annars förbehållet en annan deckarförfattare.

tisdag 14 maj 2019

94. Agnes Lidbeck: Gå förlorad


Agnes Lidbecks två tidigare romaner, Finna sig och Förlåten, har jag läst respektive lyssnat på, och det här anges på baksidan vara "den avslutande delen i en triptyk", där de båda tidigare är de första två. Det måste man väl uppfatta som något annat än en trilogi, och det är inte heller några direkta anknytningar mellan böckerna i form av miljö eller karaktärer. Så riktigt vad triptyk ska betyda här är jag fortfarande tveksam om, men om man ska försöka sig på att sammanfatta något gemensamt är det ungefär följande. Det handlar om vanliga människor i vardagliga situationer och familjerelationer under ganska lång tid. Speciellt det sista är något som kommer närmast smygande, när man upptäcker att det måste ha gått ett par år mellan kapitlen utan att det nämns särskilt. Och så är huvudpersonerna inte omedelbart sympatiskt skildrade.

Den här gången är det en man, Anders, som står i centrum, och han är gift med Kristina och far till Anna. De lever ett alldeles vanligt liv i villa, har jobb och grannar och vänner, och ändå är det något med Anders som inte är riktigt vanligt. Det är inte bara hans tendens till katastroftänkande - att dottern har dött i en olycka när hon inte kommer hem i tid från ridhuset - utan också en del av hans övriga tankar och handlingar som obemärkt kryper på en under läsningen. Det är inte alldeles behaglig läsning, men frågan är om det här inte är den bästa av triptykens delar. Liksom de tidigare är den dessutom alldeles lagom lång; den här gången slutar det på sidan 239.

93. Camilla Sten: Staden

Staden - Camilla Sten

Den här omskrivna färska svenska rysaren är i all sin bristande realism riktigt spännande. Den handlar om Silvertjärn, ett övergivet gruvsamhälle i odefinierat norrländskt inland, där något hände för sextio år sedan. En enda överlevande, en flicka som var bara några dagar gammal, hittade man när man kom dit från civilisationen, och så en kvinna som var stenad till döds. Nu reser ett filmteam på fem personer dit och ska göra en dokumentär, är det tänkt. Bristerna i realismen är förstås att ett sådant ställe inte hade fått vara outforskat i sextio år, i varje fall inte nu när urban exploration har blivit en hobby bland andra (fast här skulle det väl snarare handla om rural exploration, om man ska vara noga). Men när teamet kommer dit och det börjar hända saker - alla fem borde nog i sitt psykiska skick inte ha följt med - är det som sagt spännande, och man vill gärna veta hur det hänger ihop. På för genren vanligt sätt finns det också ett berättarspår som utspelar sig i dåtid, och en förbindelse mellan berättelserna.

Tyvärr är boken i språkligt avseende ganska undermålig, och det stör mig när jag lyssnar. Det är underliga ordval, som får texten att kännas som en dålig översättning, det är inkonsekvens i tilltal med du, ni och titlar, och det är förvirring i bruket av sin och hans/hennes. Det är synd, för berättelsen är som sagt bra.

tisdag 7 maj 2019

92. Bodil Mårtensson: Rysk ubåt

Rysk ubåt - Bodil Mårtensson

Den här thrillernovellen lyckades jag inte riktigt komma in i, men det kan ha berott på trafiksituationen medan jag lyssnade i bilen. Det ska hur som helst vara raffel i skärgårdsmiljö med en skurk, som jag undrar om det är meningen att man ska gilla eller ogilla. Frågan är om det inte hade behövts ett större format för att ge intrigen rättvisa.

måndag 6 maj 2019

91. Anna Winberg: Kinesiskt te

Kinesiskt te - Anna Winberg

Det går tydligen att skriva rysare om nästan vad som helst, men det är väl just att det skrämmande tar sig in i vardagen som gör det rysansvärt. Här är det en universitetslärare som får en förpackning te av en student (som tack för att hon har klarat tentan, vilket ju inte känns så professionellt). Men på bara en kvarts uppläsning hinner det både komma så långt och ta en ände med förskräckelse.

För novellutmaningen passar den bra för nummer 21, "en novell med något som doftar i titeln".

90. Jonas Karlsson: Regnmannen


Jonas Karlsson började ju sin författarbana med noveller, sedan kom långnovellen/kortromanen God Jul, och senast en något längre, men ändå kort, roman med titeln Jag är en tjuv, som jag av någon anledning inte har blivit färdig till att läsa. Med den här på nästan 250 sidor tar han på allvar steget in i den normallånga romanen, även om den är kortare än mycket annat som kommer ut nuförtiden. Vi får väl se om det blir en tegelsten nästa gång.

Även om den här berättelsen inte på något sätt överlappar med något av det tidigare jag har läst känner man igen sig i den stillsamt absurda verklighet som Jonas Karlsson brukar röra sig i. Här handlar det om en pensionerad regissör och teaterchef som heter Ingmar (men inte Bergman), som efter hustruns bortgång ägnar sig åt att sköta trädgården. En dag hittar han en bortglömd vattenkran på baksidan av ett skjul, vilken visar sig ha närmast magiska egenskaper. Sedan rullar det på med småelaka porträtt av jobbiga grannar, mild satir över kommunpolitik och en oväntat finstämd skildring av Ingmars relation med vuxne sonen Erik, som är läkare och mycket rationell. I sin bedrägliga enkelhet är det här faktiskt en mycket läsvärd bok, som jag tror skulle vara mycket bra för diskussion i en bokcirkel.

söndag 5 maj 2019

89. J.K. Rowling: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Harry Potter and the Order of the Phoenix - J.K. Rowling

Det finns mycket som är bra med Harry Potter-böckerna, är jag glad att kunna konstatera, för det vore ju förskräckligt om denna succé vore helt oförtjänt. Men liksom tidigare fastnar jag för hur oerhört väl lärarna på Hogwarts är beskrivna, faktiskt så att de flesta av dem påminner om någon lärare jag själv har haft. Ny för året är Dolores Umbridge, den paddlika sadisten som efter hand inte bara är lärare i försvar mot svartkonster utan också blir överinkvisitor. Den som är lagd åt det hållet kan läsa de avsnitten som en tillämpning av den eviga frågan om akademisk frihet.

Stephen Fry fortsätter att lyfta de här ljudböckerna till höjder man inte trodde var möjliga. Varenda liten biroll har sin röst, och det är förstås omöjligt att nämna alla. Men The Fat Lady som vaktar ingången till Gryffindortornet är en liten pärla i sin kombination av högfärd och salongsberusning.

Det enda negativa är väl att 29 timmar är lite för långt för en ljudbok. Men nu är det bara två kvar, och de är lite kortare.

lördag 4 maj 2019

88. Hanna Eriksson: Shoot the Messenger


Novellix' senaste nummer är vinnaren i deras senaste novelltävling, en modern sak som till största delen består av en Messenger-konversation mellan en "Han" och en "Hon", som inte riktigt har nått fram till varandra. Det är effektfullt berättat, men jag tycker nästan att det hade varit ännu bättre om de mellanliggande delarna, som ger bakgrund, hade utgått i den formen, och de korta meddelandena hade fått stå för sig själva.

87. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och Kleopatra


Sist i det här samlingsalbumet reser Asterix, Obelix och Miraculix till Egypten och assisterar en av Miraculix' gamla vänner, som har fått Kleopatras uppdrag att bygga ett tempel på så kort tid att det krävs trolldryck för att lyckas. Det hela bygger på att hon har slagit vad med Caesar, som alltså har anledning att sysselsätta både romare och andra egyptier i syfte att gallerna ska misslyckas.

Miljön låter sig osökt användas på ett sätt som jag nästan tycker är bäst hittills i serien:


och givetvis talar egyptierna i hieroglyfer:


Obelix gör också ett försök, även om han talar med viss brytning:


Till sist - det är väl knappast en spoiler - kan de rapportera till drottningen att de har lyckats:


och så kan de för vilken gång i ordningen vet jag inte fundera över hennes näsa. (En annan näsa som råkar illa ut är förresten sfinxens.)

torsdag 2 maj 2019

86. Maria Lang: En främmande man


Bland de medverkande i årets Lang finns ett antal gamla bekanta:



Det här ska dock vara sista gången som Puck Bure medverkar - till skillnad från senast är hon nu tillbaka som berättare - och det är inte utan att det känns om säcken knyts ihop här. Hon har äntligen skrivit färdigt den doktorsavhandling om Fredrika Bremer som vi väl alla misströstade om, men det är det enda vi får veta om hennes karriär. Hennes pappa har blivit emeritus, hennes man är professor och barnen växer i rätt tempo (det är nu 1962 även i fiktionen och de är sex respektive tre år gamla). Christer Wijk och Camilla Martin är fortfarande inte gifta. Vi som följt med från början blir belönade med att doktor Severin och landsfogde Löving dyker upp, liksom Einars syster och hennes hembiträde Hulda, som det var ett tag sedan vi träffade på.

Själva intrigen är oväntat rysaraktig, men det är kanske bara naturligt när det utspelar sig i en ödeby långt inne i skogarna mellan Skoga och Lönnstad, det vill säga Nora och Lindesberg. Jag tror förresten att det här är första gången som namnet Lönnstad förekommer, men dit kommer Lang att återvända, har jag förstått. Familjerna Bure-Ekstedt och Wijk-Martin har hyrt in sig där för att komma bort från Karlavägen (Bures) respektive Lidingö (Wijk), men det finns en anledning till att de kommer just dit, som Puck inte får reda på från början. Hon är lite mer kavat än vissa tidigare gånger, men ändå lite för mycket våp för att jag riktigt ska kunna uppskatta henne som hjältinna.

När den främmande mannen dyker upp och den dittills hemliga bakgrunden avslöjas blir det faktiskt mer spännande än det brukar vara hos Lang, som oftast är mer saklig än kuslig. En av den här romanens verkligt starka sidor är också den mycket svenska sommaren - med både sol och regn - som bildar bakgrund till händelserna. Jag tror det här hade blivit en väl så bra film som de sex böcker som valdes ut för den senaste serien. Men det hade kanske inte skadat med en aning research vad gäller vilka växter som blommar samtidigt.