44. Maria Maunsbach: Bara ha roligt

I Maria Maunsbachs delvis självbiografiska roman Lucky Lada och jag framgår att huvudpersonen Frejas mamma inte riktigt gillar att Freja skriver så mycket "snusk" i sina böcker. Jag har inte sett någon uppgift om vad Maria Maunsbachs egen mamma tycker om hennes två tidigare böcker, men efter att nu ha lyssnat på den första skulle jag inte bli så förvånad om hon har en liknande åsikt. Det finns i alla fall underlag för det i boken.

Det handlar om Lydia, som är någonstans i tjugofemårsåldern, bor i Malmö och jobbar som kommunikatör på kommunen. Genom en gemensam vän träffar hon Johannes, som är en bit äldre än hon, och de inleder någon sorts relation. De gör nog en del annat än ligger med varandra, men det är ett för skönlitteratur ovanligt starkt fokus på det (eller så brukar jag inte läsa den här sortens skönlitteratur). Å ena sidan är hon en kapabel ung kvinna som vet vad hon vill, å andra sidan gör hon ibland saker som inte alls är i linje med vad hon vill. Hon är också berättarrösten i historien, så det är bara hennes bild vi får av förhållandet, förutom vad Johannes säger och messar till henne. Han är inte heller endimensionell − det går att begripa varför Lydia faller för honom, men ibland är det förtvivlat svårt att begripa varför hon inte ber honom dra åt skogen.

Man får inte ha svårt för kroppsfunktioner och -vätskor om man ska ta sig igenom den här boken. Det är inte bara funktioner och vätskor kopplade till sexlivet som ibland kommer oväntat nära, utan också annat. Kanske blir det extra påtagligt när man, som jag, lyssnar och får allt rakt in i öronen. Samtidigt ska sägas att författarens egen inläsning tillför något som man annars hade missat.

Det har framhållits på en del håll att Lucky Lada och jag skiljer sig från Maria Maunsbachs tidigare böcker, och det gör den förstås. Men redan här finns en del av det som är så påtagligt i den, inte minst inslagen av humor och mat, förutom en berättarröst som är ovanligt uppriktig och närvarande. Jag tror det här är en vattendelare − det tyder omdömena i min ljudbokstjänst på − men för den som gillar det är det väldigt bra.

43. Paco Roca: Emilio och glömskan

Huvudpersonen i den här serieromanen, Emilio, har börjat bli för glömsk för att kunna bo kvar ensam i sitt hem, utan han får flytta till ett demensboende. När han kommer dit hör han till de friskaste, enligt den logik som styr en sjukdom som möjligen kan bromsas något, men inte botas. Demensen kan ta sig olika uttryck för olika människor, och här finns en provkarta på det mesta, tror jag. Det är skildrat med viss humor, kanske galghumor. En del av de boende har hittat strategier att hantera sin situation, andra är mest frustrerade. Som framgår på omslaget används ofta bilderna för att skildra sådant som skulle kräva mycket text i en vanlig roman, och de texter som finns är repliker i pratbubblor.

42. Torgny Lindgren: Till sanningens lov. Rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelse

För ovanlighetens skull handlar det inte om Västerbottens inland eller lungsot i den här Torgny Lindgren-historien. I stället är det i huvudsak någonstans i Västergötland samt i Stockholm som handlingen utspelar sig, och den mest framträdande representanten för läkarvetenskapen är en plastikkirurg.

Det är en berättelse av den där sorten som man vill höra till slut, inte för att få reda på hur det ska gå, utan hur allt hänger ihop. Det framgår tidigt att berättaren/huvudpersonen berättar det hela i efterhand, och han är generös med kommentarer av typen "alla vet ju att" eller "jag behöver inte nämna". I fiktionen ingår nämligen att den andra centrala karaktären är en mycket känd person, som vi därmed förväntas känna till.

Utgångspunkten är att rammakaren Theodor Marklund växer upp och bor granne med Paula. Trots ganska stor åldersskillnad kommer de varandra nära genom gemensamma intressen. Paula blir så småningom känd sångerska, så känd att hon inte har tid att återbesöka sin hembygd. Theodor ramar vidare i sin verkstad, men håller kontakten med henne. En dag kommer han över en Dardeltavla på auktion, och det blir inledningen till det som är bokens huvudhandling.

Det här kan läsas som en satir över frågor som vad konstnärligt värde och ekonomiskt värde egentligen är och vad en persons identitet egentligen är. På Lindgrens ofta återkommande sätt handlar det också om vad som är verkligt och vad som är fiktivt, och det är mest i den delen man längtar efter att få reda på hur det hänger ihop. Och så kan man förstås läsa det här bara som en underhållande roman med drag av skröna. Det verkar inte vara en av hans mer uppmärksammade böcker, och det är synd, tycker jag.

41. A. A. Milne: Winnie-the-Pooh

Kursläsning kan understundom innebär att man behöver läsa om böcker som man egentligen tycker att man kan ganska väl, men behöver återknyta bekantskapen med för att kunna se vissa perspektiv eller inslag. Den här gången har jag fått anledning att fundera utifrån instuderingsfrågor som till exempel  behandlar hur språk, lärande och vuxenhet beskrivs. Det är kanske ingen revolutionerande upptäckt, men det är verkligen inte så att den som tror sig vara klokast i den här skogen också alltid är det.

40. Markus Tullberg: Död mans penna

Nu har det kommit en fjärde del i den här serien om Valter Green. Han har tidigare löst mysterier i en zeppelinare, i en Parisvåning och på en svensk, vintrig herrgård. På olika sätt handlar de här deckarna om det slutna rummet, en gammal och klassisk ingrediens i kriminallitteraturen, som man skulle kunna tro att det vore svårt att göra något mer av än vad som redan finns. Den här gången får Green ta hand om ett misstänkt mord på ett bokförlag i Stockholm, och kanske är det den minst spektakulära miljön av de fyra. Men själva gåtan är ändå i samma anda och lika bra som de tidigare.

Förra helgen hörde jag författaren i ett panelsamtal på Skånska deckarmässan på Lunds stadsbibliotek, och där framgick att han är angelägen om att vara ärlig mot läsaren på samma sätt som de klassiska deckarförfattarna var. Alla viktiga ledtrådar ska finnas med och alla misstänkta ska presenteras på ett tidigt stadium, så att läsaren har samma chans som detektiven att komma fram till sanningen. Med det samtalet i färskt minne har jag läst den här delen lite noggrannare än vanligt, och jag tror faktiskt att det stämmer. Det är ‒ som det brukar i bra deckare ‒ ganska få detaljer som egentligen är viktiga att upptäcka (och dra rätt slutsatser av!). Problemet är att det också finns andra detaljer, som man ska sortera bort. Det brukar vara där jag kommer till korta mot böckernas problemlösare.

Bokförlaget är som sagt inte en fysisk miljö som eggar fantasin lika mycket som zeppelinaren, men som social miljö och mordplats är det tacksamt. Bokförläggaren som hittas död har inte valt sitt yrke av litterära skäl, utan är allra mest affärsman. Och om man i sitt stall av författare har en oavslöjad pseudonym som i dagarna ska komma med en ny succébok ‒ förhoppningsvis i alla fall ‒ behöver kanske förlagets chef inte i första hand göra bedömningar av litterär kvalitet. Det finns det andra på förlaget som kan bättre, liksom det finns några ytterligare anställda, lagom många för att skaran av misstänkta mördare inte ska bli för stor.

För den som gillar den gammaldags pusseldeckaren, som jag gör, är det förstås väldigt roligt att någon skriver nytt i genren. Jag tror också det är ett lyckokast att förlägga berättelserna till den tid då pusseldeckaren var som störst och bäst ‒ i den här delen är det 1928 ‒ för att få rätt atmosfär. Till atmosfären bidrar förstås också det snygga omslaget (av Andreas Tullberg).

Något ska också sägas om det som skiljer de här böckerna från annat, inte minst annat i genren. De är små, stora som vykort ungefär, och korta, här drygt 120 sidor. Frågan om var gränsen går mellan roman och novell kan inte lösas här, men jag tycker det finns mycket som talar för att det här kan kallas för (kort)roman, inte minst den rätt komplexa handlingen, och att den är kapitelindelad. Kapitlen blir förresten kortare och kortare mot slutet, och numreringen räknar ner från 10 till 1 ‒ också ett sätt att skapa spänning.

39. Elin Lucassi: Jag älskar Astrid Lindgren

Huvudpersonen i den här serieromanen har, förstår man, fött ett barn, men av något skäl är barnet inte längre närvarande. Hon besöker Astrid Lindgrens lägenhet, där man också i verkligheten kan få guidade turer, och känner en själsfrändskap med författaren, som ju också tvingades lämna bort ett barn. Så långt är det inte helgalet, men huvudpersonen kopplar så småningom loss från verkligheten på ett sätt som man verkligen hoppas är helt fiktivt. Serieformen är helt rätt sätt att förmedla den här förvridna verkligheten.

38. Maureen Johnson och Jay Cooper: Your Guide to Not Getting Murdered in a Quaint English Village

För den som trotsar råden i den här bokens inledning ‒ att hålla sig i storstaden och inte ge sig ut på den engelska landsbygd där så många blir mördade ‒ finns det en hel del matnyttigt. Man får genomgångar av både byns och herrgårdens typiska lokaliteter, och påminns till exempel om att "[t]he manor is not a house or a home; it is an extension of a biological line, a symbol of dynastic power". Sedan finns det också kapitel om de typiska personer man kommer att träffa, både i byn ("the village gossip") och på herrgården ("Flora, the upstairs maid"), och om aktiviteter att undvika ("the shooting party"). För den som har läst en del klassiska brittiska deckare, eller varför inte sett Morden i Midsomer, är det ofta väldigt roligt.

37. Per Lagerholm: Språkvetenskapliga uppsatser

Titeln säger vad den här boken har för ambition, nämligen att ge uppsatsskrivande studenter i språkämnen det stöd som behövs, utöver vad handledare och undervisning kan stå för. Baksidestexten säger att det gäller "studenter som läser svenska, lingvistik eller främmande språk". Där måste jag nog tillfoga min uppfattning, att det handlar om en fallande skala, så att boken känns avgjort mer relevant för den som sysslar med svenska än med främmande språk. Det går nog att använda den även i sådana ämnen, men exempel och beskrivningar är i så stor utsträckning hämtade från svenskämnet att det nog krävs kompletterande material för att studenter i främmande språk ska få vad de behöver. Annars är det en gedigen genomgång, inte minst vad gäller olika förslag på ämnen och uppsatsidéer.

36. Maria Maunsbach: Lucky Lada och jag

Bokcirkeln går in på nytt tema, och den här omgången ska vi beta av Nordens sju länder (inklusive Grönland och Färöarna, men inte Åland, så kommer man fram till sju). Vi började med Sverige och träffades i veckan och pratade om den här mycket svenska och skånska boken. Det fanns en hel del att diskutera, visade det sig. Maria Maunsbach har här skrivit en historia som till allra största delen består av utvikningar. Den är dels en Piratenpastisch, dels en självbiografisk roman. Allt det här gör att det finns flera ingångar till diskussion och analys, och det är rätt svårt att beskriva boken heltäckande, fast den vid läsning inte alls känns komplicerad.

Det handlar om Freja Morgenstjerne, som liksom Maunsbach är författare, född och uppvuxen i Höör, bosatt och verksam i Malmö, vid bokens tillkomst och tid något över trettio. Dessutom delar de en hel del andra egenskaper och erfarenheter. (Jag ska för den så kallade transparensens skull säga att jag har haft Maria Maunsbach som lärare på en sommarkurs i att skriva med humor, men inte känner henne i övrigt. Något om henne har jag ändå snappat upp och kan känna igen i Freja. Exakt var gränsen mellan dem går är kanske inte det mest intressanta här.)

En ramberättelse i den här romanen berör att Freja kommer hem till Höör och firar jul; i huvudsak handlar det om juldagen, som hon tillbringar hos och med sin mamma. På kvällen är tanken att Freja ska besöka "nöjespalatset" (baksidestexten) Lucky Lada, beläget i ett industriområde, och uppleva en hemvändarkväll. Att gå dit ensam är inte ett tilltalande scenario, så hon kontaktar gamla kompisar från förr. Varje sådan kontakt ger anledning till en återblick på något formativt ur uppväxten. Det är den ena sortens utvikningar, den andra består av anekdoter som berättas av hennes mamma.

Om det är något som gör den här boken verkligt unik är det faktiskt Frejas mamma och hennes historier. De kan beskrivas som skabrösa, ekivoka, smaklösa, eller vansinnigt roliga. För att ta sig igenom boken måste man nog omfamna både karaktären, det hon berättar och det språk hon använder. Det är en sorts skånska, som i skrift inte framstår som väldigt utrerad, men troligen i verkligheten är rätt markerad. De historierna är inte alltid så starkt förknippade med Frejas familj, men ger onekligen en lokalfärg som inte skulle komma fram på annat sätt.

Lokalfärgen får man också när Freja rör sig ute på byn, både i återblickande avsnitt och under juldagen. Själv har jag haft anledning att vara en del i Höör, kanske mest under en tid som ligger före den som beskrivs här, men jag känner väl igen mig och tycker det är kul att den här sortens orter får sin plats i litteraturen. Freja ‒ och Maria, förutsätter jag ‒ gillar Höör, och det märks. Det är inte alls den sortens hemvändarbok där huvudpersonen känner att hon har blivit något bättre än alla som bor kvar. Freja är visserligen inte samma person som när hon bodde där, men inser att uppväxten är en del av henne som hon inte vill vara utan.

Det gäller även de episoder ‒ inte så få, faktiskt ‒ som är jobbiga, i brist på annat heltäckande ord. Det finns en hel del i återblickarna som skulle kunna beskrivas som problematiskt, gränsande till övergrepp, men som inte görs till större problem än vad de upplevdes av Freja när de inträffade. Det är ett intressant drag, att det är barnets eller tonåringens blick på händelserna som vi får, även när vi nu möter den vuxna Freja. Och eftersom vi gör det vet vi också att hon åtminstone har klarat sig rimligt helskinnad igenom sådant som hade kunnat gå illa.

Det här är förresten ett drag som romanen har gemensamt med Bombi Bitt och jag, Piratens debutbok, där hans alter ego Eli är berättare. Men det finns anknytningar till annat i Piratens verk, både konkreta citat och nästan-citat och mer övergripande, som att det äts och dricks i många sammanhang. Sedan är det markant att det, till skillnad från hos Piraten, är en kvinnlig gemenskap som skildras. Om man, trots spretigheten, ska försöka identifiera ett tema är det kanske just det, både vänskapen mellan Freja och hennes kompisar från förr och relationen med hennes mamma.

Själv har jag inte läst något så här roligt på väldigt länge. Det gäller nog mest Frejas mammas anekdoter (en pärla är när bagardottern som kallas för Kagan ertappas in flagrante på en fest och därefter kallas Pippakagan), men också den lätta ton som genomsyrar hela romanen. Och att känna igen sig i att det viktigaste på Hörby marknad är bigarråer och gräddbullar, det är också kvalitet i en roman, och, som Frejas mamma hade sagt, "det är min själ ente alla som kan skriva så man känner igen saj på det viset".

35. Johan Theorin: Ristmärken

Vi var nog många som inte trodde att Johan Theorin skulle återvända till norra Öland i kriminalromanens form efter att hans kvartett om de fyra årstiderna, som kom mellan 2007 och 2013, var klar. Men efter åtta års uppehåll kom Benvittring, och förra året den här, så man får väl säga att han är igång igen på det spåret. Som förra gången är det den gamle skepparen Gerlof Davidsson och den unga polisen Tilda Davidsson ‒ som är hans brorsbarnbarn ‒ som delvis tillsammans, delvis var och en för sig står för problemlösningen. Här har de också mycket hjälp av Tildas kollega Amor Bashir. För att möjliggöra Gerlofs medverkan är handlingen förlagd till 2001, när han på ett rimligt sätt kan vara i livet, även om han inte längre är så rörlig, och har fått flytta in på ett äldreboende.

Inledningen är om inte rafflande, så i varje fall en öppning i högt tempo. Tilda är höggravid, men av olika skäl hamnar hon och Amor mitt i ett inbrott, som slutar med att han är knivskuren och att hon har värkar. När man är på norra Öland utanför turistsäsong är det lång väg för både polis och ambulans, och hur det ska gå för dem blir nästan det viktigaste ett tag. Men inbrottet har förstås sin betydelse, även i förhållande till de händelser under andra världskriget som berättas i infällda kapitel. Möjligen är de båda spåren i mitt tycke alltför åtskilda alltför länge, även om de förstås av genrekonventionella skäl förväntas löpa samman.

Det här är numera rätt standardmässiga polisromaner, inte de stämningsmättade historier som gränsade till det övernaturliga som inledde serien. Nu är Johan Theorin bättre än många andra i genren, även när han inte är så originell, men det är inte utan att jag saknar det tidigare greppet. Jag kommer till och med på mig själv med att tycka att han kunde ha låtit den punkt som sattes efter fjärde boken stå kvar, och skriva något annat än den här fortsättningen.

34. Olle Josephson: Uppsatsen. Handledning för uppsatsskribenter i svenska och nordiska språk

Det här hör till den kategori blogginlägg som kommer till mest för att få en fullständig dokumentation av min läsning. Den här lilla skriften har till syfte att vägleda den som skriver uppsats i svenska eller nordiska språk, och såvitt jag kan bedöma fyller den det väl. Den är koncis och tydlig och vågar ge handfasta råd i stället för att hamna i "å ena sidan, å andra sidan", vilket uppskattas.

33. Erik Andersson: Torv. Resor på brittiska öarna

Egentligen är undertiteln mer beskrivande för den här essäsamlingen än själva titeln, för det handlar inte bara om torv, utan också om mycket annat man kan stöta på vid resor i England, Skottland och Irland. Det är diverse gravar och andra lämningar efter folk som tidigare bott på öarna, inte minst nordbor och kelter. Det betyder också att framställningen spänner över stora tidsrymder. Erik Andersson är väl mest uppmärksammad för sin Tolkien-översättning, men han kan absolut skriva på egen hand också. Det här är läsvärt och intressant, även när det handlar om sådant man inte visste att man var intresserad av.

32. Matthew Costello och Neil Richards: Murder on Thames

Författarparet Matthew Costello och Neil Richards har vi i den här bloggen tidigare mött som upphovsmän till serien Mydworth Mysteries. Redan innan de satte igång med den hade de hunnit ganska långt in i den här, betitlad Cherringham och numera uppe i fyrtiofem(!) kortromaner. Det är alltså en del som påminner om Mydworth här ‒ formatet på omkring tre timmar, miljön som är den engelska landsbygden och genren som är mysdeckaren. Men den här serien utspelar sig i nutid, åtminstone så mycket nutid att den här som kom 2018 också kan beskriva händelser då eller kort dessförinnan. Och de båda problemlösarna här är visserligen en britt och en amerikan, men inte ett äkta par, utan en man och en kvinna som relativt slumpmässigt får anledning att samarbeta om ett misstänkt mord.

Det är Sarah, ganska nyskild och återflyttad till Cherringham, där hon är uppvuxen, och Jack, före detta New York-polis, som jag gissar att vi i kommande delar ska få reda på mer om. Han bor för tillfället på en båt, förtöjd i Themsen, som flyter genom (det fiktiva) Cherringham, men allt om hur han har hamnat berättas inte. De kommer i kontakt med varandra genom att Sarahs före detta bästa väninna från ungdomsåren hittas död i vattnet, och när hon börjar gräva i vad som kan ha hänt är förstås en ensamboende man i närheten högintressant. Men de kommer fort bra överens, och det alltför ofta förekommande smågrälandet mellan två omaka huvudpersoner lyser i stort sett med sin frånvaro här.

Cherringham är ett ställe som mycket väl kunde ha legat i Midsomer, för man känner igen sig när Sarah är tjänstgörande förälder vid sonens cricketmatch eller när Jack förgäves försöker smälta in på puben. Det hjälper förstås att det Neil Dudgeon som läser, han som spelar kommissarie Barnaby i de senare delarna av TV-serien. Jag lovar inte att jag håller ut i alla fyrtiofyra återstående historier (och det är ju bara dagsnoteringen), men ett tag till blir det nog.

31. Maurice Leblanc: Arsène Lupin blir gripen

Min ljudbokstjänst blir sämre och sämre när det gäller taggning och annan information om böckerna. Den här förstod jag inte förrän efteråt att det var en lättläst version (när jag skulle ta reda på vem som översatt, men ingen skugga över honom med tanke på det uppdrag han därmed har haft).

Nåväl, gentlemannatjuven Lupin, som jag tidigare bara har mött i TV-mediet. korsar här Atlanten med båt, som var enda alternativet på den tiden. Eftersom han är den han är försvinner ett antal dyrbara smycken från en societetsdams hytt. Hur det slutar framgår strängt taget redan i titeln, men hur det går fram till dess är ändå lite spännande, trots det korta formatet och den anpassade språkdräkten.

30. Matthew Costello och Neil Richards: A Fatal Affair

Sir Harry Mortimer och hans amerikanskfödda lady, kallad Kat, firar bröllopsdag med en resa till Venedig. Det ska bli romantiskt, är tanken, men så blir de ‒ som vanligt, frestas man tilllägga ‒ inblandade i ett mordfall. Det här gäller en amerikan som uppehållit sig i Venedig under förevändning att vara författare, men tydligen också haft någon annan sorts sysselsättning. Praktiskt nog är de allra flesta misstänkta engelsktalande, och även många i lokalbefolkningen, vilket inte känns alldeles realistiskt, när det utspelar sig i början av trettiotalet.

Å ena sidan förstår jag att småstaden Mydworth ("in darkest Sussex", som Kat uttrycker det) inte kan härbärgera hur många mord som helst. Å andra sidan går det inte att komma ifrån att de här kortromanerna är som bäst när de utspelar sig i engelsk miljö, allra helst på Mydworth Manor, Harrys familjegods. Här kompenseras det med gondoler och vaporetti, pastamiddagar och operabesök, men att ett engelsk-amerikanskt par sköter en diskret utredning av ett dödsfall som borde engagera den italienska polisen blir svårare att acceptera än att Harry som traktens aristokrat gör motsvarande på hemmaplan. Det är ändå rätt imponerande att sviten nu är uppe i femton nummer utan att jag har tröttnat.

29. Ghazy Nashwan: Fängelset

I den här novellens fokus står en man som på ett inte helt angenämt sätt pendlar fram och tillbaka mellan dröm och verklighet. Det är just sådär smått obehagligt som det kan vara när man själv drömmer, utan att direkt vara en mardröm. På ett annat plan handlar det om livet och de val som påverkar en själv under lång tid, fast de kan verka små. Tyvärr förekommer här ett antal underliga ordval, som jag tycker att ett förlag borde ha åtgärdat (och de går inte att sätta på det konstnärliga kontot).

28. Helene Flood: Änkan

Huvudpersonen, berättaren ‒ och änkan ‒ Evy har varit gift med Erling i över fyrtio år, men så har han dött hastigt i en cykelolycka, vilket förstås är omvälvande. Ännu mer omvälvande verkar hon dock tycka att det är när det ena efter det andra i deras liv visar vara underligt. Erling kände sig tydligen hotad. Han vidtog åtgärder vad gäller det ekonomiska (som han förstås skötte utan Evys inblandning). Och han hade kontakter med de tre vuxna barnen som Evy inte kände till. Det är en lovande upptakt, men en stor del av boken, kanske drygt hälften, är tempot för lågt för att det ska bli spännande. Snarare är det mystiskt, men det beror på två berättartekniska grepp, som jag är osäker på om man ska vara nöjd med eller frustrerad över.

Dels handlar det om valet av Evy som berättare, vilket gör att vi läsare får del av det hon vet och tar reda på, men ingenting annat. Dels handlar det om att intrigen är uppstyckad i kapitel som utspelar sig efter Erlings död, kort före hans död och långt bakåt i tiden, när Erling och Evy först träffades. Sedan avancerar var och en av de tidslinjerna framåt, men innehåller också egna avstickare i tid. Det är egentligen inte krångligt att hålla ordning, men det blir förstås en hel del outsagt, och det finns inte något riktigt skäl i fiktionen till att det berättas så. Snarare är det författarens sätt att skapa spänning genom att undanhålla läsaren sådant som passar bättre att berätta senare.

Den här romanen verkar universellt rosad, i varje fall av baksidestext och inklippta tärningar med betyg. Jag är inte lika begeistrad. Det är ett gott hantverk, men hantverket ställer sig också i vägen för historien. Min andra invändning är att det är samma grepp som Helene Flood använde i Terapeuten, som också handlade om ett framgångsrikt par i det moderna Oslo (låt vara att paret där var yngre) och något som visar sig inte stämma när ena parten börjar gräva i saker och ting. Författaren gör det visserligen bra, men jag uppfattar inte vad som skulle göra just den här boken till en så unikt högtstående läsupplevelse.

27. The Legend of the Birch Tree. A Fairy Tale

Det här är en gammaldags saga med en gammaldags moral som inskärps med gammaldags metoder. Björkens huvudsakliga roll är nämligen att förse de vuxna med björkris. Men inte bara barnen, de olydiga prins Screamer och prinsessan Be-Still, utan också en del av de vuxna får sitt straff, om inte annat genom att tvingas vara utan barnen när de förvisas till en ö, där de i fattigdom får vara tjänare åt Mother Greyhair (man undrar ju om hon är döpt till det som barn, eller hur hon annars har fått namnet). Så här är det med en del kurser man läser ‒ det kan ingå litteratur som man aldrig annars hade hittat.

26. Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons arkiv

Jag hade släppt bevakningen på de här albumen om Hälsingborgsdetektiven [sic, ty det utspelar sig på den tiden staden stavades så] Viktor Kasparsson, och trodde kanske att det inte skulle komma fler, för det har varit ett uppehåll på bortåt fem år sedan senast. Men här är han alltså tillbaka, utan att han själv egentligen är tillbaka. Det består nämligen av en ramberättelse om två av hans kvinnliga bekanta, som sammanstrålar slumpmässigt på hans kontor och söker igenom hans arkiv på jakt efter ledtrådar till var han håller hus.

Det här upplägget innebär att man får något halvdussin återblickar på Kasparssons karriär och de fall han varit inblandade i. De anknyter ibland löst till sådant som förekommit i tidigare album, men man kan utmärkt väl hänga med utan att ha dem särskilt aktuella. Fallen som beskrivs här är varierande, och här förekommer både något klassiskt pusseldeckarfall och något som snarare rör sig åt skräck och övernaturligheter.

För min smak blir det för spretigt inom det normallånga albumformat som ska rymma sex berättelser och en liten ramhandling, även om den inte är eller ens försöker vara huvudsaken. Ett par av fallen får man se för lite av för att veta om de hade gjort sig i längre format, medan ett par andra mycket väl hade kunnat få bli fulllängdshistorier. Med tanke på att detektiven själv är försvunnen undrar jag om man ska räkna med att få se mer av och om honom. I så fall ser jag helst en sammanhållen intrig, som i de flesta tidigare delarna.

25. Edgar Corvera: Jag heter Josefin

Mitt på upploppet inför Radioföljetongens nedläggning i vår smögs det in en novell, som man hade kunnat missa. Och nu när jag lyssnar känns det som om jag ändå missar den, för jag begriper inte riktigt vem som berättar, och inte riktigt vem "du" som berättaren vänder sig till är, och inte var det utspelar sig eller vad som händer. Det kan bero på bristande koncentration, men jag vill inte gärna tro att jag var så koncentrerad på att flytta fötterna att allt detta totalt undgår mig. Nåja, allt är ju inte för alla.

24. Katarina Lundholm: Värket – kaos på kontoret

Alla som har arbetat på ett kontor torde känna igen sig på något sätt i den här romanen. Jag tror inte ens att det måste vara i offentlig sektor, men här är alltså scenen en fiktiv myndighet, vars uppdrag aldrig framgår. Det är i sig skickligt hanterat, men lyckas genom att vi får följa sådana befattningshavare som det finns på alla arbetsplatser. I fokus står inte alls arbetsuppgifterna, utan den flytt som myndigheten genomför och som innebär en övergång till aktivitetsbaserat kontor (det vill säga att alla måste slåss om arbetsplatserna varje morgon).

De anställda är arketyper, det vill säga vi har nog alla haft kolleger som påminner rätt mycket om dem. Här är någon som ser arbetsplatsen mest som ett ställe att umgås, någon annan som tycker det är bra att jobba eftersom det betyder att någon märker om han skulle dö, en tredje som är den trotjänare som som ansvarat för ordningen i kontorsförrådet och för att det blir julpyntat, och en fjärde som ser fram emot att få arbeta hemifrån ibland för att underlätta det så kallade vardagspusslet. Så småningom dyker också praktikanten Månstråle upp, som ska studera Värket ur genussynpunkt.

Det är som synes inte så subtilt eller mångbottnat. Men tack vare myndighetens fysiska omorganisation är det några som hamnar i nya konstellationer och får nya kontakter, som de alls inte hade kunnat få sin gamla korridor med "celler", som chefen Gertrud på sitt tendentiösa sätt kallar det förra stället. Hon är varken sympatisk eller lämplig där hon drar fram, komplett med klackar och knytblus. Hennes motiv till att placera ut motionscykel, saccosäckar och liknande förblir oklara både för de anställda och läsarna, för ingen verkar vilja ha det. 

Boken är roligast så länge det handlar om jobbet, både förberedelserna för flytten och resultatet när de har kommit på plats. När det handlar om de anställdas bakgrund och fritid är det mindre satiriskt och inte så intressant, måste jag konstatera med visst beklagande. Möjligen försöker det här vara två olika böcker, en kontorsfars och en feelgood, och den korsningen fungerar inte så bra. Men kontorsfarsen är i sina bästa delar riktigt rolig.

23. Arthur Conan Doyle: A Study in Scarlet

Den här samlingsvolymen:

har inget titelblad för varje enskild roman eller novellsamling. Men nu ska det bli ordning på mitt Sherlock-läsande, så jag tog tillfället att välja den allra första berättelsen när det var min tur i bokcirkeln. Temat "sju sorters kakor" tolkar vi som vanligt mycket fritt; här är anknytningen till bakning att Holmes och Watson flyttar in på Baker Street. Det intressanta här är just att vi läsare får lära känna Holmes i samma takt som Watson, som ju är den som berättar historien. Det tar faktiskt ett tag innan han inser ‒ eller får förklarat för sig ‒ vad det är för yrke Holmes har, som gör att det kommer besökare från både Scotland Yard och mindre fashionabla delar av London.

Berättartekniskt är det här inget mästerverk. Mitt i börjar historien om, flera decennier tidigare och i USA, och det dröjer lite för länge innan det framgår hur de båda trådarna hänger ihop. Idag hade man disponerat det annorlunda, konstaterade vi i cirkeln. Något av mästerdetektivens egenheter finns här, men inte fullt utvecklade, som i senare delar av den kanon jag nu har som mål att kronologiskt ta mig igenom.

22. Fabcaro och Didier Conrad: Den vita irisen

Två milstolpar på en gång är det här Asterix-albumet. Dels är det nummer fyrtio i den svit som inleddes av parhästarna Goscinny och Uderzo 1961. Dels är det första albumet med manus av Fabcaro, en för mig hittills okänd författare, men han har ett imponerade CV av både seriemanus, egna romaner och andra kulturprodukter.

Poängen med de här albumen är ju att någon modern företeelse ska parodieras eller travesteras genom att infogas i livet i den lilla galliska byn som upprätthåller självständigheten när hela det övriga Gallien har fallit i romarnas händer. Den här gången är det mindfulness och liknande, och i synnerhet är det hövdingen Majestix' hustru Bonemine som faller för nymodigheterna. Det har sina skäl, eftersom Caesar har skickat ut sin arméläkare i syfte att passivisera de galliska kämparna, men han har också sin egen agenda.

Satiren är inte så vass den här gången, tycker jag, och framför allt är den inte så fokuserad som den ibland har varit. Översättaren Carin Bartosch Edström har haft ett styvt jobb med de sedvanliga ordlekarna och betydelsebärande namnen, och kommer ifrån den uppgiften med hedern i behåll. Allra bäst är ändå de sånger som förekommer (och som troligen heter något helt annat i det franska originalet):





 

 

21. John Newbery: A Little Pretty Pocket-Book, Intended for the Amusement of Little Master Tommy and Pretty Miss Polly with Two Letters from Jack the Giant Killer

Den här lilla boken från 1744 anses vara den första barnboken på engelska, även om detta är en amerikansk upplaga från 1787 (det var längre hållbarhet på kulturen på den tiden, känns det som). För att marknadsföra den för barn medföljde det en leksak ‒ inget nytt under solen ‒ som för flickor också kunde tjänstgöra som nåldyna.

Innehållet är splittrat, och försöker nog vara barntillvänt, men är i stor utsträckning uppfostrande. Ett avsnitt försöker lära ut alfabetet, men det vill nog till att man har en pedagogisk lärare att tillgå. Sedan kommer ett avsnitt med roliga spel och lekar, som inte heller är självförklarande (tecknet ſ är ett alternativt sätt att skriva s, som levde längre i tyskan och frakturstilen):

Alla lekar framställs inte som förebildliga:



Sedan kommer ett avsnitt med fabler, inklusive tillhörande förklaringar, och de är inte heller alltid okända för den moderne läsaren:

Slutligen är det avsnitt med ordspråk:

och levnadsregler för den som vill vara ett lydigt barn:

En stor del av behållningen får man av illustrationerna. Mitt intryck är att de har åldrats med större behag än texten.

20. Maria Nilson: Pixi. Historien om Sveriges mest spridda bilderbok

Litteraturvetenskap behöver inte handla om mer eller mindre officiellt kanoniserade författarskap. Den här boken behandlar snarare ett litterärt fenomen, som jag tror att de flesta är bekanta med, eftersom det har funnits sedan femtiotalet och gått ut i stora upplagor. Något paradoxalt är det då att Pixiboken inte har blivit beskriven tidigare, annat än i förbigående och i någon enstaka artikel. I sakens natur ligger därmed också att den här framställningen på flera ställen lämnar lösa trådar för kommande forskning att ta tag i.

Det är ändå en bra introduktion som stökar undan grundarbetet för den som sedan vill ägna sig åt mer ingående analys. Här finns en historik, byggd både på själva böckerna och på intervjuer med några nyckelpersoner på det ansvariga förlaget, samt några exempel på teman som spelat stor roll i utgivningen. Nära halva boken är en bilaga, bestående av en förteckning över utgivningen, och den föreställer jag mig kan vara särskilt värdefull för den som exempelvis vill skriva uppsats om någon eller något relaterat.

19. Anna Sewell: Black Beauty. The Autobiography of a Horse

Det speciella med den här boken framgår av undertiteln; det är alltså en häst som berättar om sitt liv. Det är förhållandevis konsekvent genomfört, även om han här och var är påfallande kunnig om människornas liv och kan göra reflektioner som inte känns alldeles trovärdiga. Han heter från början Black Beauty och är av fin härstamning, men säljs ett antal gånger och hamnar hos ägare som inte alltid är djurvänner. Han får också andra namn; när han är droskhäst i London heter han helt enkelt Jack efter droskägarens förre häst.

Boken kom ut 1877, när synen på djur var en annan, och hästar var arbetskraft mer än något annat. Författaren har ett ärende, nämligen att hästar ska behandlas väl, eftersom de också är levande varelser med känslor. I tidens anda dras paralleller med lokomotiv och ångmaskiner, som alltså inte får bilda mönster för hur man förhåller sig till hästar. Det går inte att komma ifrån att ärendet ställer sig i vägen för berättelsen. De olika ägare och andra människor som Black Beauty stöter på är stereotyper, som fyller sina funktioner i intrigen, men knappast mer än så. Behövs det en gudfruktig droskägare som låter även hästen vila på söndagar, då låter författaren Black Beauty köpas av en sådan, och behövs det en pretentiös lady som vill använda stuptygel för att hästens huvud ska hållas högt, då finns det en sådan till hands. Där finns också det mer konkreta ärendet, nämligen att stuptygel är ett otyg (som också tack vare boken kom ur bruk).

Jag hade väntat mig något som mer entydigt hörde hemma i hästboksgenren, men på sitt sätt var det här en mer intressant bok än så. Sedan verkar den nog ändå ha haft sitt inflytande på senare tiders flickböcker av typen "X får en ponny".

18. Mikael Berglund: Ovanjorden

När den här romanen börjar är huvudpersonen Oskar sommarvikarie på förskolan i Ammarnäs i fjällvärlden. Han går där under namnet "fröken Oskar", och det lämnar honom aldrig riktigt, fast det går lång tid innan romanen sätter punkt. Då har han haft anledning att vara från trakten i omgångar, men också att komma tillbaka i olika roller. Namnet blir på något sätt en symbol för att han är utomstående, fast han också på många sätt involveras, särskilt i en familj.

Redan den första sommaren kommer Oskar genom ett av barnen på förskolan, Jon-Erik, i kontakt med Eija, hans äldre syster. Hon är same och renskötare och väntar dessutom barn med en annan renskötare, Ailo, så det finns mycket som talar mot att det någonsin kan bli hon och Oskar. Historien om dem är det som bildar en röd tråd i romanen, men det som allra mest binder ihop den är skildringen av fjällvärlden under alla årstider. Det är inte ens renarna som är de mest framträdande djuren utan myggen, som letar sig in överallt under de månader de inar där. Men det beror nog också på att det är Oskars perspektiv vi får, och vad han än är så är han inte renskötare.

Själv har jag inte minsta relation till denna del av landet, och beskrivningen av myggplågan är verkligen inte säljande. Men det framgår här och var i periferin att det också passerar turister, vandrande eller skidande, och det verkar finnas årstider utan mygg också.

17. Lina Arvidsson: Mörka vrår

Det här ska vara första delen i en serie deckare, som det väl brukas numera i genren, men länge har jag svårt att se hur det ska kunna bli något mer efter den här halsbrytande historien. Huvudpersonen Annie är så personligen inblandad i allting att det närmast krävs en Maria Langs Puck Bure för att komma i kontakt med mysterier av samma dignitet framöver. Men alldeles på slutet finns det en öppning för en kommande intrig.

Här handlar det om att Annie och hennes relativt nyblivne sambo Wille får möjlighet att flytta in i hans barndomshem, ett jättehus i skogen någonstans i Hälsingland. Hans mamma har bott där ensam, men ska nu flytta till det mindre gästhuset (fast det går ju sådär med det, kan man konstatera). Annie är väktare och får jobb i en stugby, där det har varit problem med inbrott, medan Wille är socionom och anställs av kommunen. Ganska snart visar det sig att det finns saker i det förflutna som Annie inte har fått reda på, och varken Wille eller hans mamma är så intresserade av att berätta om dem.

Det som händer balanserar någonstans mitt emellan skräck och deckare, även om Annie är en stabil person som egentligen inte tror på övernaturliga förklaringar till de underliga händelser som det stora huset bjuder på. Det gör också att vi läsare förväntar oss att det hela ska hänga ihop utan att spöken eller andra väsen ska ligga bakom. Och hänger ihop gör det, faktiskt mycket mer än man väntar sig från början, så att det som känns som en rätt ordinär damsel in distress-roman slutar nästan som en pusseldeckare av gammalt klassiskt snitt.

För en gångs skull vet jag var jag fick tipset som ledde fram till boken, nämligen som flera gånger tidigare i podden Deckardårarna (som "finns där poddar finns", som det brukar heta). Nu hoppas jag bara att författaren kan hålla den här nivån i "den svåra andra boken", som podden ibland pratar om.

(Det verkar förresten finnas två Lina Arvidsson som skriver. Den novellsamling jag har läst tidigare är såvitt jag förstår skriven av den andra.)

16. Peter Jackson: Det öppna och det slutna. Religionshistoriska essäer

En essäsamling med så vitt famnande ämnesinnehåll som den här kan bli så spretig att den har svårt att nå sina läsare. Själv har jag haft en av essäerna som kurslitteratur och blev nyfiken på resten. Alla är inte lika intressanta för mig, men jag föreställer mig att det som inte jag tilltalas av kan tilltala någon annan.

Mest fastnar jag för en som i sig spänner över stora avstånd i tid och rum, men tar en av sina utgångspunkter i ett av de berömda Gallehushornen. De hittades i Danmark på 1600- respektive 1700-talen, men är nu sedan länge försvunna (och nedsmälta). Ett av dem hade en runinskrift där bland annat egennamnet Hlewagastiz ingår, och essäns ämne är hur detta namn har paralleller i andra indoeuropeiska språk, och vad det säger om indoeuropeisk kultur.

En annan essä behandlar den del av Hávamál som innehåller episoden om Odens hängning. Den har kopplats till såväl det förkristna blotandet som den korsfäste Kristus, men innehåller så många intressanta komponenter att det nästan är ogörligt att få in dem i en framställning på bara trettio sidor (som också ska rymma en nytolkning av texten på modern svenska).

Och så finns det en beskrivning av julens mytologi, mest om jultomten och hur han har kommit till som en sammanfogning av element från den helige Nikolaus, den nordiske gårdstomten och den anglosaxiska världens personifikation av julen. Det är en fascinerande historia, inte alls så enkel som att det bara är ett antal motiv som har bakats ihop.

Det som är intressant i den här boken är alltså riktigt intressant, även om det finns kapitel som faller vid sidan av vad jag råkar gå igång på. En randanmärkning är att det finns hänvisningar till ett antal bilder, som inte verkar vara med i den här upplagan, vilket är synd.

15. Lars Munkhammar: Silverbibeln. Theoderiks bok

Det här är en bok som inte i första hand, faktiskt mycket lite, handlar om Silverbibelns gotiska text i språkligt hänseende. I stället står själva boken som föremål i centrum, och där är å andra sidan inte mycket osagt. Man får ta del av den miljö, 500-talets Ravenna, där den av allt att döma tillkom, och de olika teorier som finns om hur den så småningom hamnade i 1600-talets Prag, varifrån den kom som krigsbyte till Sverige. (Sedan tog den en tur till Nederländerna innan den återkom till Sverige och donerades till universitetsbiblioteket i Uppsala, där den fortfarande finns.)

Ett kapitel handlar om hur den ‒ eller i varje fall de delar som fanns utställda ‒ stals 1995, en händelse som jag faktiskt inte har något minne av överhuvudtaget, trots att den tydligen ska ha fyllt nyhetssändningar och tidningar. Delarna kunde efter någon månad hämtas i en förvaringsbox på Stockholms centralstation, vilket närmast känns som något hämtat ur en tafflig svensk TV-deckare.

Intressant och välillustrerat är det i alla fall, och jag tror att det är en bok som med behållning kan läsas av den som är mindre intresserad av själva gotiskan än jag.

14. Johan Espersson: Djuriska

I senaste omgången radionoveller fanns Johan Espersson representerad med ett alster som heter "Kultur i Halland". (För en gångs skull vet jag alltså hur jag har hittat fram till en bok.) Det här är en novellsamling som också utspelar sig i norra Halland, i trakterna runt samhället Åsa, där man kan känna igen sig lite, om man som jag har gästat folkhögskolan. (Läsarna får ursäkta behovet av att skriva er på näsan, men den heter Löftadalens folkhögskola. Åsa folkhögskola finns också, men ligger någon helt annanstans.) Ett par av novellerna utspelar sig inte på svenska västkusten, utan på semester, exempelvis i Italien.

Som vanligt har jag svårt att sammanfatta en novellsamling. Men det handlar ofta om barn eller ungdomar, som inte riktigt trivs med sin tillvaro, eller i varje fall ser för sig att de så småningom ska ha en annan typ av tillvaro. Det gäller inte minst pojkgänget i den sista och längsta novellen, som beskriver ett av dessa oändliga sommarlov, men utan att det framstår som särskilt nostalgiskt. Snarare tror jag att de flesta som har klarat sig ifrån det någorlunda helskinnade är tacksamma, för det är hårda tag mellan gängen i vissa avseenden.

När det gäller prosa i det kortare formatet är det något som inte kommer med i texten ‒ annars blir det ju en roman. Här är berättelserna ofta utsnitt ur tillvaron, så att vi inte får reda på hur det går för karaktärerna. En del kan bli frustrerade av sådant, men själv är jag rätt förtjust i den sortens historieberättande, som lämnar läsaren med egna fantasier kvar.

13. Lewis Carroll: Alice's Adventures in Wonderland

Vi konstaterade vid dagens seminarium om denna klassiska barnbok att även den som inte har läst den tidigare kan ha så mycket bakgrundskunskap att det blir svårt att närma sig texten förutsättningslöst. Det finns ett antal adaptioner i olika medier, men inte minst har formuleringar ur originalet fått sitt eget liv och blivit mer kända än sammanhanget de kommer från. (Sedan är det en annan sak att det finns sådant som är känt för att ha förekommit här, men som faktiskt är äldre än så. Dit hör den galne hattmakaren, för "mad as a hatter" var ett uttryck redan decennier före Carroll, och Cheshirekatten, för "grin like a Cheshire cat" är ännu äldre.)

Fördelen med att läsa den här boken i ett akademiskt kurssammanhang är att man också får anledning att ta del av sekundärlitteratur, där man kan till exempel kan läsa om de olika illustratörer som har förekommit i olika upplagor. Den mest klassiske är nog John Tenniel − det är också hans teckningar som finns i den samlingsvolym jag har − men det finns enligt uppgift över hundra olika. Från början hade Lewis Carroll själv illustrerat det handskrivna manus han gjorde åt verklighetens Alice med efternamnet Liddell, och den versionen finns också med i min volym.

Den ser för övrigt ut så här:

och inköptes i Köpenhamn sommaren 1996 för det facila priset av 49 danska kronor:

På den tiden gjorde man kvitton som inte bleknade på mindre än ett år.

12. Christoffer Holst: En dyrbar fångst

När jag ser bakåt i bloggen framgår det att jag tydligen har börjat på två olika serier av Christoffer Holst utan att komma vidare i dem ‒ och dessutom utan att känna någon särskild saknad efter dem. Den ena, som var renodlad feelgood, uppskattade jag mer än den andra, som var ömsom feelgood, ömsom deckare, och i de delarna inte ens särskilt mysig. Den här, första delen i en ny serie, är något av samma sak, men här lyckas genrekorsningen bättre av någon anledning som jag inte riktigt själv kan göra reda för.

Det handlar i huvudsak om de två systrarna Louise och Lina, ett något omaka systerpar, eftersom de är halvsystrar med sådär trettio års åldersskillnad och har lärt känna varandra först i vuxen ålder. De har ändå kommit varandra nära, fast det bara är Louise, den äldre av dem, som har en fungerande relation med deras gemensamma pappa. Han verkar se Lina mest som ett pinsamt misstag som man inte ska tala om och långt mindre träffa. Louise har gjort en fin karriär i tidningsbranschen, bland annat med ett magasin som bär hennes eget namn ‒ det må väl vara obetaget att tänka på Amelia ‒ medan Lina har en delikatessaffär på Södermalm. Där, liksom vid ett antal restaurangbesök, får Holst tillfälle att utöva sin bästa sida, att skriva om mat och dryck så läsaren blir sugen. Och i sann feelgoodanda händer det förstås potentiellt omvälvande saker som gör att de båda hamnar i nya utmanande situationer.

Utan att gå i detalj om dem finner sig systrarna så småningom i Vadstena, där jag aldrig har varit, men tror att en hel del läsare kommer att strosa runt i sommar på jakt efter de näringsställen och andra turistmagneter som finns där. Samtidigt har en ung kvinna, nyss utgången från gymnasiet, försvunnit, och henne får man följa i separata kapitel som länge i stort sett på egen hand bildar deckardelen av den här historien.

Man förstår ju att de båda (eller möjligen de tre) spåren ska löpa samman vad det lider, men när de gör det är det alltför slumpmässigt för att jag ska bli helt nöjd. Det beror nog på att jag kommer till den här historien från deckarhållet, där sammanträffanden av den sort som trots allt inträffar i verkligheten inte brukar ses som helt lyckade. Men det är en förhållandevis trivsam väg fram dit, och förutom att skriva om mat och dryck kan Christoffer Holst faktiskt både berätta en historia och skildra karaktärer så att man får sympati för dem. Det skrivs många långt sämre böcker i underhållningslitterära genrer.

Jag brukar också gilla Anja Lundqvist, som är en av de flitigaste inläsarna av ljudböcker på senare år. Men här trampar hon fel ett par gånger för mycket för att jag ska vara nöjd, och osten Brillat Savarin vill jag nog gärna ha med något slags franskt uttal, inte som om det rimmar på "grillat mandarin".

11. Eva Ullerud: Gamla synder

Lillemor som är huvudperson i den här kortdeckaren måste anses mer än vanligt nyfiken, men så är det också det som gör att hon får reda på saker som leder till att en ganska trasslig härva av händelserna kan redas ut. Då har hon (och maken Torsten) fått pusselbitar av både hårfrisörskan, prästen, pubägaren och affärsinnehavaren i den engelska småstad som de tillbringar några höstveckor i. Egentligen är anledningen att de reser dit att de vill se hur sonen Fredrik har det med sitt nya jobb, och i förbifarten reds också en liten härva på hans firma ut, så både han och kollegan/flickvännen Laura går fria från misstankar.

Lillemor och Torsten får bo i ett hus som tillhört Lauras faster, ett praktiskt arrangemang eftersom där också finns en katt som behöver viss tillsyn. Där finns också en vind med massor av intressanta saker, som Lillemor letar sig igenom (ibland känns hon aningen gränslös), och en liten markbit med inhysta får. Där hittas på ett tidigt stadium fårens ägare ihjälslagen, och den lokala polisen är inte mer formalistisk än att Lillemor tilllåts assistera i utredningen. Man ska inte ha för höga krav på realism i den här genren, och jag tycker ändå att det här fungerar inom dess givna ramar,

Jag var ganska säker på att Edenbridge var fiktivt, eftersom det så oerhört väl motsvarade den stereotypa bilden av engelsk småstad som vi möter i Midsomer och andra fiktiva grevskap. Men det verkar finnas i verkligheten, inklusive kyrka och pub med sina rätta namn.