torsdag 30 maj 2013

32. Gösta Arvidsson: Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson

Anledningen till att den här biografin alls blev skriven var att Kurt Persson testamenterade sin förmögenhet på 13 miljoner till sin Rotaryklubb med ändamålet att dela ut stipendier för brottsbekämpande insatser. Kurt Persson var så okänd som person för sina Rotarykamrater att de bad Gösta Arvidsson att skriva en minnesskrift, som blev denna bok.

Det visar sig att Kurt Persson förblev okänd för vänner och bekanta i olika sammanhang, både under uppväxten och i yrkeslivet som journalist. Han verkar ha varit en rolig och lättsam person i sällskapslivet, men också mycket mån om sin integritet. Det gör också att författaren har svårt att hitta riktigt intressanta saker att berätta, även om han har intervjuat många i Kurt Perssons närhet. Det blir mest en serie anekdoter och episoder, där Kurt Persson framstår som en leverantör av oneliners.

Min anledning att läsa boken var att Gösta Arvidsson lanserar teorin att Kurt Persson skulle ha varit mannen bakom pseudonymen Bo Balderson, författaren till elva deckare med inslag av politisk satir under åren 1968 till 1990. Den teorin upptar sista kapitlet, cirka 30 av 180 sidor, och är i och för sig inte ointressant. Arvidsson anknyter olika drag hos Balderson till Kurt Persson och hans liv på ett sätt som känns övertygande medan man läser det. Nu är det bara det att jag på senare år har läst liknande framställningar som just då gjort mig lika övertygad om att det skulle vara Sven Delblanc, Olle Adolphson och Gösta Gustaf-Janson. När det här har fått vila några dagar tror jag nog fortfarande mest på Björn Sjöberg.

onsdag 29 maj 2013

31. Orhan Pamuk: Den vita borgen

Jag har aldrig riktigt kommit igång med något nobelpristagarprojekt, men skulle jag göra det har jag alltså betat av Orhan Pamuk nu. Det är nog inget dumt val som första bok att läsa av honom, bara drygt 150 sidor, inte svårläst, men ändå med dimensioner som man inte upptäcker alldeles omedelbart.

Historien berättas av en ung italiensk adelsman som blir tagen som krigsfånge och hamnar som slav hos den turkiske sultanens hovastrolog Hodja. När de träffas första gången visar det sig att de är varandras dubbelgångare, men just det verkar inte till att börja med att betyda mycket. Hodja är vetenskapsman och uppfinnare, och eftersom berättaren är välutbildad sätts han i arbete och får assistera Hodja med att göra ritningar, skriva manuskript och annat. De arbetar tillsammans vid ett gemensamt skrivbord, och berättaren har nästan ingen annan tillvaro än den han får genom Hodja. Det ger en instängd känsla åt hela boken, som är så påtaglig att jag efter ett par kapitel insåg att jag för att inte fastna måste läsa lite fortare än jag egentligen vill. Berättelsen innehåller så mycket av anspelningar, upprepningar och paralleller att man drunknar om man försöker ha uppmärksamheten på det.

De båda männen knyts på olika sätt tätare och tätare samman och deras personligheter glider in i varandra på ett sätt som förstärker den tryckande stämningen. Så småningom börjar det bli svårt att hålla isär dem för oss och slutligen också för dem, som det verkar. Första gången jag lägger märke till en tidsangivelse har det gått elva år, och då tänker jag att det måste vara fel, för det var nyss vinter och det var den första vintern som nämndes, får jag för mig. Men det ger förstås perspektiv på hur upptagen berättaren är av sitt liv med Hodja, att åren bara går utan att hans tillvaro egentligen förändras.

Jag läste den här boken för att kunna agera diskussionspartner till en kollega som läser den för en kurs och hade en tolkning som hon ville testa på någon. Den går ut på att berättaren och Hodja egentligen är en och samma person. Jag hade alltså den tolkningen med mig in i läsandet, men kan ändå inte riktigt hålla med. De interagerar för mycket med varandra för att jag ska se det som naturligt - snarare tycker jag kanske att de står för två olika personlighetstyper som genom berättelsen närmar sig varandra, och där den fysiska likheten är en kontrast till skillnaderna i bakgrund och mentalitet.

Det här låter kanske som en jobbig bok som man mår dåligt av, och det vill jag inte att det ska verka som. Det är väldigt skickligt genomfört så att man som läsare får precis de känslor författaren låter berättaren ge en. Det skulle vara intressant att läsa om boken och då ta mer tid på sig, verkligen gå in i återkommande detaljer (kläder med många knappar - vad symboliserar det?), fundera över möjliga tolkningar och kanske läsa något som skrivits om boken (det har jag alltså inte gjort när jag skriver detta). Det är inte så vanligt att jag känner så precis när jag är klar med en bok, men det visar väl att detta är en värdig nobelpristagare.

söndag 26 maj 2013

30. Carin Gerhardsen: Pepparkakshuset


Som första bok i bokcirkelns nya omgång på temat mat läste vi Pepparkakshuset, första delen av hittills sex i Hammarbyserien. Jag tycker inte titeln är något vidare som beskrivning av boken, även om jag förstår hur det är tänkt. Men mattemat uppfylls ändå. I kommissariens hem lagas det härliga familjemiddagar där barnen deltar med liv och lust och gör tapenade som om de aldrig hade gjort annat i sitt sexåriga liv. Och i ett annat hem steks det upp en styckfryst schnitzel som visar hur ensamt det är där.

Jag är kluven till den här boken. Huvudintrigen tycker jag är bra, väl berättad och trovärdig inom ramen för en deckare, där det ändå är en förutsättning att någon ska mördas av skäl som i verkligheten kanske inte hade lett så långt. Poliserna som arbetar med fallet är personer som man lär känna och gärna skulle vilja följa i kommande böcker. De får lagom mycket privatliv och blir inte karikatyrer eller parodier.

Däremot finns det ett par bihandlingar som jag inte tycker tillför mycket, men som tar så relativt mycket plats att jag blev förvånad över att de inte knöts ihop på slutet. Nu har det skvallrats om att de kan återkomma i följande delar i serien, och då kanske de kan få en ny chans att motivera sin existens.

Och så tycker jag att kommissarien pratar alldeles för mycket med sin fru om det fall han jobbar på. Det var kanske lite mindre trovärdigt.

tisdag 21 maj 2013

29. Ingmar Karlsson: Europa och turken


Även om det inte finns någon uppdelning av boken utöver kapitlen uppfattar jag den som två delar, löst sammanhållna av att det mesta sätts i relation till Turkiets pågående förhandlingar om EU-medlemskap. Boken är ursprungligen från 2007, men perspektivet är ju fortfarande aktuellt.

Den första dryga hälften är en genomgång av Turkiets historia ur landets eget perspektiv men i relation till dess grannar, både västerut och österut. (Med "Turkiet" avses då både den republik som finns nu och dess föregångare på samma plats, främst de bysantinska och osmanska rikena.) Det intressanta är att få perspektiv och sammanhang vad gäller de händelser där turkarna förekommer i traditionell europeisk historia. Ofta har intrycket varit att turkarna är mer eller mindre vilda och galna, de intar Konstantinopel, överfaller Wien och skapar kalabalik i Bender. När man också får veta vad som händer däremellan blir deras agerande förklarligt och varken mer eller mindre krigiskt än många andra länders vid samma tider.

Sedan handlar tre långa kapitel om de tre relationer till andra folk som spelat stor roll för turkarna under 1900- och 2000-talen, nämligen kurderna, armenierna och Cypernfrågan. I alla tre fallen visar det sig att verkligheten är mer komplicerad än medias rapportering oftast har tid att redovisa. Med historisk bakgrund och utblick blir Turkiets agerande återigen förklarligt, om än inte alltid ursäktligt.

Jag lärde mig mycket som jag inte visste och är sugen på att läsa mer om flera av de frågor som boken tar upp. Det är väl ett betyg så gott som något.

måndag 20 maj 2013

28. Årets rysare 7


I den här samlingen finns det hela tre noveller av en troligen dansk författare som heter "J Kjaer Hansen" i boken, även om jag gissar att det ska vara ett æ i stället för ae. Den första av dem handlar om motståndsrörelsen under andra världskriget och anledningen att jag nämner den är egentligen bara att den anonyme översättaren tror att det finns ett kortbord i styrhytten på en liten fiskebåt. Där kanske man snarare tittar på kartor än spelar kort, tänker jag mig.

Den numera obligatoriska science fiction-novellen (se tidigare uppstötning om det här) är den här gången riktigt bra, tycker jag. En jordmänniska har begått ett mord på en annan planet, där de har den raffinerade modellen att det är offret som bestämmer straffet. Alla har nämligen fått uppge för "registreringen vid Centralarkivet" hur de vill att deras mördare ska straffas, om de skulle dö på det ovanliga sättet. Offret i denna novell har verkligen lagt ner tankemöda på frågan, och han får till sist som han vill.

Jag tycker den här samlingen är ojämnare än de tidigare, men de bästa novellerna här är å andra sidan mycket bra. Fyra toastar.

söndag 12 maj 2013

27. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Brandbilen som försvann


Jag kastar mig direkt vidare till femte boken i serien, där Gunvald Larsson börjar leva ut den personlighet som man förknippar med honom. Ett vittne som har varit i Grekland på semester får en avhyvling för att "militärjuntan låter tiotusentals människor ruttna bort i politiska fängelser och att folk blir torterade till döds varje dag". Hon försvarar sig med att "solen skiner och alla dansar och är lyckliga". En personkaraktäristik så god som någon.

Martin Beck sover fortfarande i vardagsrummet, och hans dotter undrar om inte han också ska flytta när hon håller på och förbereder sig för det. Dottern är snart sjutton år och det framställs som helt naturligt att flytta hemifrån då. Sonen är tretton och firar valborgsmässoafton "på någon sorts föräldrafri skiva med mellanöl och grammofonmusik". Försigkomna ungdomar, får man säga.

Berättelsen är både filmad och välkänd, men jag tycker den balanserar på gränsen mellan polisromanens realism och pusseldeckarens tillrättalagda ledtrådar. Sjöwall-Wahlöö lutar ju normalt mer åt det förra, men här finns en händelsekedja som jag inte riktigt köper i det här sammanhanget. Hade det varit Christer Wijk eller miss Marple hade jag däremot inte haft några problem, konstigt nog.

fredag 10 maj 2013

26. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Den skrattande polisen


Det här är fjärde delen i serien Roman om ett brott, som jag har haft paus från ett par månader. Blod och patroner (är det väl?) på omslaget säger ganska väl vad det handlar om. Ett massmord på en buss en höstkväll 1967 ger författarna möjlighet att inte bara berätta initierat om hur kollektivtrafiken förändrades vid införandet av högertrafik utan också skildra olika lager av Stockholm. Här heter det fortfarande, vad jag förstår på fullt allvar, "den undre världen".

Martin Beck har köpt en bäddsoffa sedan förra boken och ursäktar det med att han inte vill väcka sin fru när han kommer hem sent. Han tycker också det är praktiskt att kunna röka i sängen som han vill. Och han är fortfarande förkyld och har ont i magen. Det man ofta hör och läser om serien, att den innehåller samhällskritik och beskriver en brytningstid med till exempel narkotikans roll i brottsligheten, tycker jag för första gången är tydligt i den här delen. Det känns som om det har gått längre tid än ett halvår sedan sist.

torsdag 9 maj 2013

25. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och vita möss-mysteriet


Det här är tredje boken om Agaton Sax, och jag tycker nog att den är svagast hittills, mycket på grund av upprepningar av kända inslag från de två tidigare. Här är han först hemma i Byköping och sedan i London för att fånga två skurkar, båda kända från tidigare äventyr, men nu kompanjoner i AB Atom-Kola (som gör reklam för sig med vita mössor, därav titeln). För första gången träffar han inspektör Lispington vid Scotland Yard, eller om man ska säga att det är tvärtom, eftersom Lispington bryter sig in på Agaton Sax hotellrum för att häkta honom.

Samma år som boken kom ut, 1957, hade Kvitt eller dubbelt premiär i svensk TV. Det kan inte vara en slump att författaren (programdirektör på radion, som också sände de första omgångarna av tävlingen, när det var få som hade TV) låter Agaton Sax delta i en mycket liknande tävling i London, som praktiskt nog är öppen även för publiken:


Ämnet är "graeliska", ett av de många språk Agaton Sax behärskar, och självfallet vinner han tävlingen (med "130 poäng av strängt taget 100 möjliga, medan de båda männen i burarna fick sammanlagt 12 poäng för delvis riktiga svar, vilka korrigerades av Agaton Sax"). Hans största triumf är kanske följande svar på vad en viss graelisk mening betyder:

" - Meningen är både en baklänges- och en framlängesmening, vilket var mycket vanligt i graeliska språket på 1200- och 1300-talen. Framlänges betyder meningen: När ekarna grönska och svalorna slå i skyn sin drill, då är det vår, och vem skulle då icke vilja dväljas bland de blå bergen? Men om man läser meningen baklänges betyder den: Över alla getmjölktjuvar och andra skurkar och förrädare uttalar jag ett sexfaldigt ve och hotar dem med livslånga fängelsestraff med mera om de inte genast bättrar sig."

Faster Tilda medverkar endast per telegram, precis som tidigare.

24. Torbjörn Flygt: Outsider


Frågan är om inte detta är årets bästa bok hittills för mig. Outsider är en uppföljare till Underdog, som jag läste för ett par år sedan och minns som mycket bra. Där fick man följa huvudpersonen Johan under uppväxt och skoltid i Malmö. Nu är han student i Lund, och en anledning till att jag tycker det här är så roligt är förstås att det utspelar sig bara några år innan jag själv flyttade till Lund, och igenkänningsfaktorn är därför enorm. Han handlar på Widerbergs, Gleerups och Ljungdahls (och samma dag som jag läser det kapitlet står det i Sydsvenskan att Ljungdahls ska stänga). Det finns delar av Johans liv som jag inte känner igen mig mycket i, eftersom han läser juridik och har en flickvän som också läser juridik och bor i flickkollektiv i en möblerad paradvåning på Winstrupsgatan. Men hans korridor är som de flesta andra korridorer, även om den ligger på Malmö nation. Beskrivningen av när hans korridorkompis ska bjuda hem sin nya flickvän första gången och alla råkar ha någon anledning att befinna sig i det gemensamma köket är det roligaste jag har läst på länge. Och de olika typerna som bor där känner jag igen, allihop.

Nu kanske det verkar som om det här bara är en rolig bok med festliga episoder från studentlivet, men det är inte alls hela bilden. Johans mamma och syster bor kvar i Malmö och förekommer mycket i berättelsen, och han gör hopp både framåt och bakåt i tiden, så att den som har läst Outsider blir lite belönad för det, men den som inte har gjort det behöver inte känna sig utanför, tror jag. Allt är heller inte underbart roligt hela tiden. Johan råkar ut för svåra saker i sitt eget liv, som inte passar att förvarna om här, och samhällsutvecklingen med till exempel Palmemordet, 30 november-firande och Ny demokratis genombrott knyts till huvudhandlingen på ett sätt som är mycket mer naturligt än sådant brukar göras i skönlitteratur.

Med tanke på dels hur och när boken slutar, dels vad författaren själv säger i bonusintervjun som finns med i den här pocketutgåvan är det ingen vild gissning att det kommer en uppföljare, kanske omkring 2021. Det ser jag mycket fram emot.

söndag 5 maj 2013

23. Johan Theorin: Sankta Psyko


Jag har läst och gillat Johan Theorins tidigare tre böcker, som utspelar sig på Öland, och där miljöer, väder och årstider är viktiga inslag runt historierna. I den här boken flyttar han till den fiktiva västkuststaden Valla, dit förskolläraren Jan kommer för att börja ett nytt arbete. (Förutom själva berättelsen tycker jag att skildringen av honom som ensam nyinflyttad i en främmande stad är mycket välskriven. Vad skulle man hitta på om man flyttade till en stad där man inte kände någon? Jan verkar i alla fall inte alls hänga på nätet.)

Sankta Psyko är öknamnet på stadens psykiatriska klinik Sankta Patricia, där tvångsvårdade brottslingar hålls inlåsta. Till kliniken hör en förskola där barn till dessa brottslingar går. Mellan förskolan och kliniken finns en underjordisk gång, så att barnen kan hälsa på sina föräldrar som ett led i rehabiliteringen. Till Jans arbetsuppgifter hör att ledsaga barnen genom gången på bestämda klockslag.

De starka sidorna från tidigare böcker kommer fram till exempel när Jan utforskar den underjordiska gången på andra tider och, förstås, så småningom tar sig in på sjukhuset. Det är klaustrofobiskt och obehagligt utan att det händer något varje sekund, men det kan ju hända något när som helst. (Jag kommer att tänka på källaren i tv-serien Riket som en liknande miljö.) Med väl avvägda mellanrum får vi också återblickar på Jans tidigare liv, som förklarar varför han har sökt sig just till Sankta Patricia.

Mindre starka sidor kommer fram i upplösningen som innehåller biljakt och slagsmål. Det tycker jag inte passar riktigt i en historia av den här sorten, men det kan ändå inte förta intrycket att detta är en spännande och väl berättad historia.

22. Agatha Christie: Poirot Investigates





















Det här är Hercule Poirot i novellform (elva stycken), som jag inte är riktigt van vid, även om han förekommer i sammanlagt över 50 sådana också, förutom 33 romaner. Dessa elva utspelar sig tidigt i hans karriär, kort efter första världskriget, när han och kapten Hastings delar lägenhet och Hastings på ett naturligt sätt kan bli inblandad i Poirots olika fall. Jag tycker det är mycket - inte sällan för mycket - inspirerat av Sherlock Holmes, och att Christie här ännu inte riktigt har hittat den Poirot som man känner bäst. Kapten Hastings skickades så småningom till Argentina av Christie, när hon tröttnat på honom, och jag kan inte tycka att det var en försämring. Inte nog med att han är en rätt tråkig sidekick, utan Poirot är också bättre utan honom.

Här handlar det inte bara om mord, utan också om till exempel försvunna smycken, utpressning, rån och kidnappning. Men det går inte att komma ifrån att det blir bäst när det finns ett lik med på scenen, till exempel en rik onkel som mördats av en mystisk svartskäggig besökare, som ingen känner igen (se http://en.wikipedia.org/wiki/Poirot_Investigates#The_Mystery_of_Hunter.27s_Lodge om man inte är rädd för spoiler).

Och så vill jag inte undanhålla eventuella läsare detta exlibris (jag har alltså inte lånat boken utan köpt den på antikvariat, är kanske bäst att tillägga):