onsdag 15 september 2021

162. Marianne Mörck: Som ett surr mellan brösten


Marianne Mörck har onekligen en lång och gedigen karriär bakom sig, fast hon inte blev känd förrän hon vid närmare sextio fick rollen som sekreteraren Ebba i Wallander-filmerna, en mycket mindre roll än de hon ofta har spelat på scen. Känd och dessutom folkkär blir man i Sverige inte förrän man har haft en någorlunda stor roll i en TV-serie, och för hennes del hände det med Bonusfamiljen ytterligare några år senare. Det har nog också haft sin betydelse att hennes sceniska erfarenhet till stor del har kommit till utanför huvudstaden, längst tid på det som nu heter Malmö Opera. Man får påminna sig om att hon också har varit i en ålder som gjort det naturligt att hon har gjort många av de stora musikalrollerna, till exempel Sally Bowles i Cabaret, Maria i Sound of Music och Eliza i My Fair Lady. (Den sistnämnda kan man förresten se ett smakprov på om man tar fram Melodifestivalen 1988 på SVT Play och spolar fram till mellanakten. Festivalen sändes från dåvarande Malmö Stadsteater - före arenornas tid - och hade tillfälligt kört ut My Fair Lady med Mörck och Lars Humble i huvudrollerna.)

Allt det här och mycket mer om sin karriär berättar hon i de här memoarerna på ett charmerande anspråkslöst sätt. Hon understryker att hon har haft tur och varit på rätt ställe när chanserna har kommit och att hon har tackat ja till de erbjudanden hon har fått, men intrycket är ändå att hon har jobbat hårt under karriären, och naturligtvis också haft rätt förutsättningar för att bli framgångsrik. Det passerar många anekdoter om både kända och okända, men allt har verkligen inte varit underbart. Det är smärtsamt att höra om hennes barndom hos adoptivföräldrar som var mer angelägna om det yttre intrycket än att man skulle vara lycklig, och - särskilt hennes mamma - verkligen inte tyckte att sång var något man kunde ägna sig åt yrkesmässigt. Det är också tungt att höra om hennes långa förhållande med en alkoholiserad man, som verkligen inte behandlade henne väl. Memoargenren kan ibland bli smetig och gränslös, och det hade det här också kunnat bli, men den avväpnande tonen och det återkommande konstaterandet att hon nu är nöjd med det liv hon lever gör att man snarare är glad att få ta del av hennes liv på ett så generöst sätt.

161. Lars Andersson: Nu


Pandemin gör nu sitt intåg i litteraturen på allvar; det är väl lagom att de böcker som författarna satt och skrev i karantän 2020 kommer ut. Här handlar det om Sten Wadh, universitetslektor i kulturarvsvetenskap med genusinriktning, vilket är lika mycket 2020 som pandemin. Han sitter isolerad i sitt hus på obestämd mindre ort i Mellansverige och har några videoföreläsningar och handledning via telefon och e-post, när han blir kontaktad av Nu, som vederbörande kallar sig. Nu skriver uppsats, oklart var och i vilket ämne, och har några frågor. Sten Wadh kastar sig med viss glädje in i korrespondens med Nu, och den delen av historien är ganska rolig även för oss läsare. Däremot har jag svårare för den del som handlar om hans interaktion med grannarna, länge närmast ett stalkande av en yngre kvinna som solar på terrassen. Inte heller tycker jag att uppslaget med Sten Wadhs plats i kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna (som han inte ens är medlem i) förvaltas så väl. Slutet är tyvärr av den sorten som känns som att författaren fick ont om tid eller papper till skrivmaskinen, om sådant förekommer numera. Inte för att jag alltid fördömer öppna slut, men det här kändes inte som ett slut av någon sort, och det är ju det som stannar kvar som sista intryck.

fredag 10 september 2021

160. Åke Jonsson: Radion och språket



Författaren till den här boken var själv radions förste särskilt anställde språkvårdare med början 1981, och hade dessförinnan skrivit sin doktorsavhandling om ett så passande ämne som Sven Jerrings språk. Han är alltså själv i högsta grad en del av det han skildrar - också eftersom han var hallåman och sportreporter några år på sextiotalet - men hanterar det väl, tycker jag. Det är inte så konstigt att det under de omständigheterna är den andra halvan av boken, om hans egen tid som radions språkvårdare, som är mest intressant.

Som språkvårdare i ett ljudmedium blir det förstås särskilt tillfälle att ägna sig åt uttalsfrågor, men det finns många aspekter på dem. Det man kanske först tänker på, hur enskilda ord uttalas, är bara en del av ämnet. Här får man reda på hur det gick till när skånskan blev accepterad som uttalsvariant även hos nyhetsuppläsare - tidigare hade den haft lång hävd hos kommentatorer, föredragshållare och liknande - och att det av någon anledning är en dialekt som i ovanligt hög grad väcker lyssnarnas känslor. Men det finns också exempel på andra lyssnarreaktioner, som den här från 1935: "Jag får alltså härmed benäget anhålla hos Eder, att vi måste slippa höra den alltför rysliga stockholmsslang, som ofta höres i radio." Och folk var inte mer belevade före näthatets tid; när programmen 1929 för första gången presenterades av en kvinna inflöt brev med formuleringar som "Bort med käringen" och "Skjut kossan".

Allt var alltså inte bättre förr, men det går inte att komma ifrån intrycket att radiospråket förr var mer enhetligt och vårdat i bemärkelsen ansat. Så kunde det förstås vara när det bara fanns en kanal, antalet medarbetare var litet, och gruppen dessutom ganska likriktad. (I ett annat sammanhang tror jag mig ha läst om att det ansågs upprörande när Lennart Hyland anställdes, eftersom han inte hade akademisk utbildning utan hade sin bakgrund som tidningsjournalist.) Det är väl inte bara dåligt att det har ändrats. Men jag blir aningen nostalgisk av att läsa om "radioföredrag", som det 1935 sändes över 1000 av - det vill säga sådär tre om dagen i den enda kanalen. Vilken folkbildningsinsats det måste ha varit, när radion var det enda medium som nådde avlägsna trakter.

torsdag 9 september 2021

159. Gunnar Bolin: Bibliotekarien i Magdeburg och andra berättelser ur ett radioliv



Det här kan beskrivas som radiojournalisten Gunnar Bolins yrkesmemoarer, utan att för den delen vara heltäckande eller strikt kronologiska. I början får man ändå bakgrunden till att han blev det han blev och hamnade på radions kulturredaktion redan 1987, och det är tydligt att han inte har längtat efter att byta arbetsplats. Till det bidrar inte så lite att han har fått möjlighet att göra så många olika saker där. I den här framställningen förekommer inte minst hans bevakning av ett antal OS och hans år som reguljär utrikeskorrespondent i Berlin i början av 2000-talet. (En eloge inom parentes för att han inte en enda gång använder internglosan "korre", som journalister alltför ofta gör även i material som riktar sig till oss utanför.)

Boken blir en spegel av författarens karriär även på så sätt att den är brokig och blandad. Här möts högt och lågt, finkultur och vardagsbetraktelser, svenskt och utländskt. Hans tid som kulturkorrespondent med hela världen som bevakningsområde gör att filmfestivalen i Ouagadougou samsas med mindre exotiska resmål, och hans släktbakgrund i Centraleuropa gör att Österrike, inte minst Wien, återkommer i både väntade och oväntade sammanhang. Har man läst (eller som jag, hört) hans tidigare bok om släkten Bolin känner man igen inte minst hans något egensinnige far, men det är mycket lite av överlappning i själva innehållet. Här får man stifta bekantskap med "onkel Luigi", Ludwig Hoffenreich, som man kan googla på om man vill veta mer. Det är inte det enda jag har googlat, för övrigt.

Boken är också ett exempel på det som inte är så vanligt, nämligen att nästan vad som helst blir intressant om det berättas av någon som kan berätta och själv är intresserad av det. Han har ju mångårig vana vid att berätta, och det märks onekligen, men han lyckas få mig intresserad av OS, som jag annars är skäligen likgiltig inför, och av diverse kulturyttringar som jag inte hade minsta aning om att de ens fanns. Det vore förstås inte Gunnar Bolin om inte mat spelade en stor roll som kulturyttring (knödel!), och den som är trogen lyssnare av hans och Karsten Thurfjells uppesittarkvällar dagen före julafton får ett kapitel om det. Författaren läser själv, och det behöver nästan inte sägas att han gör det bättre än någon annan hade kunnat göra det.

onsdag 8 september 2021

158. Jonas Brun: Omsorg



Visserligen har jag redan läst månadens diktsamling, men jag smet emellan med den här idag eftersom författaren var på biblioteket i grannbyn och berättade om sitt författarskap. Dessutom talade han en hel del om hur det är att översätta nobelpristagaren Louise Glück; han har översatt Averno och Vild iris, som jag läste i somras. Det var ett intressant evenemang, bättre än de flesta sådana jag har varit på, och Jonas Brun gav ett sympatiskt intryck.

Det här är hans senaste diktsamling, som han också läste lite ur, men han skriver också romaner. I höst kommer det en som bygger vidare på ett tema härifrån, nämligen minnet, och alldeles särskilt hur det går med det för en person som får demens. Där blir också en ordlek aktuell, nämligen att "omsorg" också kan läsas "om sorg". Men det kan vara mycket mer än så. Omsorg kan vara att ta hand om en krukväxt, att måla ögonbryn, att följa en vän till en fest man inte själv vill gå på och mycket annat. Det är en förhållandevis lätttillgänglig poesi som inte laborerar med intrikata versmått eller betydelseladdade symboler, utan man kan läsa den som den är och ta den till sig.

torsdag 2 september 2021

157. Dag Thelander: Innan nån dog



Strängt taget är det här ingen diktsamling, utan en enda lång rimmad berättelse, men den får vara med i årets tema ändå. Den börjar så här:



och där framgår hur versmåttet ser ut. Där jag först läste om den här boken, i en författarintervju i tidningen Skriva, säger Dag Thelander att han inte har hittat att det heter något särskilt, och hoppas att det ska kallas "thelandrisk strof". Till rytmen påminner det om det som används i Kalevala, men där saknas rimmen (och så finns där en hel del annat som kompensation). Det fyller sin funktion, till synes okomplicerat, men det kräver förstås en hel del arbete för att få det att flyta så snyggt som det gör. Som alltid tar det några sidor läsning innan man har kommit in i rytmen.

Själva berättelsen är en historia om en ungdomsfest i villan. Där bor John, som har föräldrafritt, och så dyker det upp en mängd personer, som det kan göra på den sortens tillställningar:



Mest handlar det sedan om Johns barndomsvän Jens, som har bjudit med Saga, en väninna av oklar status - är de ihop eller inte? Hon kommer från Norrland och är ett exotiskt inslag inte bara därför, utan för att det är första gången Jens visar upp något kvinnligt sällskap överhuvudtaget.

Formen kontrasterar på ett intressant sätt mot innehållet, åtminstone när festen kommer loss med sprit, spyor och hångel, allt under det att verserna travar på. Varje rim är inte genialt, men viss genialitet krävs för att fånga ett ungdomligt språk som ändå ryms i rytmen:
Simon nickar tack och frågar
utan att se bort från skärmen:
"Så hur fan har sommarn varit,
har ni bögar klarat värmen?"
eller, en stund senare:
"Grattis mannen, way to go. Hur
ser hon ut då? Details, snälla:"
Nåt i Simons röst får Jens att
ana att det är en fälla.
Men visst finns det originella rim, som "full. Den" och "skulden". Ändå är det kombinationen av form och innehåll som är det verkligt geniala och som gör det här till en unik läsupplevelse.

tisdag 31 augusti 2021

156. Malte Persson: Undergången


Den här diktsamlingen är charmerande otidsenlig till formen, där det finns avsnitt med sonetter och terziner på ett sätt som inte är så vanligt idag. Sonetterna handlar mest om gudar, grekiska, romerska, nordiska och andra, och ämnen som evigheten. Terzinerna är ibland mer dagsaktuella; en handlar om trettioårsdagen av Berlinmurens fall. Och så slängs det in några villanellor här och var.

Rimmad vers kan bli förutsägbar, när man sitter och väntar på det givna rimordet, men så blir det nästan aldrig här. Malte Persson rimmar flöde på ljöde, backanter på pantertanter samt Zeus och Hera på straighta eller queera. Form och innehåll kontrasterar alltså på ett sätt som ofta blir roligt, när evigheten möter det dagsaktuella.

Sedan blir det drygt sextio sidor blankvers om världshistorien, som författaren låter utspela sig baklänges. Fast vi vet hur det går är det ett snilledrag som gör att det kan beskrivas så här:
Den europeiska gemenskapen
förlorar sina sista medlemsstater.
I Algeriet tynar frihetskriget.
Koreas vapenstillestånd tar slut.
Man får hela tiden tänka på att det som börjar är sådant som vi är vana vid tar slut och tvärtom. En enda gång kommer jag på författaren med att ha missat:
Tamboras utbrott rövar bort en sommar.
Det är faktiskt så att sommaren som försvinner är året efter utbrottet.

Ett kärt återseende fick man här:
I havet simmar Stellers sjöko onämnd.
och det här är ju ett givet sätt att beskriva den homeriska frågan:
Homeros, om han fanns, finns inte mer.
Ett annat kärt återseende är Doggerland:
Man fiskar med harpun och samlar ostron
på Doggerland som stigit upp ur havet [...]
Ytterst sällan, om ens någonsin, kan man komma på Malte Persson med någon metrisk tveksamhet. Till det kommer att innehållet är tänkvärt. Man kan få komplex för mindre.

155. Washington Irving: The Legend of Sleepy Hollow


Det märks att den här novellen har 201 år på nacken, för den är faktiskt inte särskilt läskig. Möjligen var det annorlunda när den var ny. Det tar tid innan den huvudlöse ryttaren dyker upp, och fram till dess är det bakgrund och mer bakgrund på ett sätt som ingen hade kommit undan med idag. Om något har novellen sin fördel i att vara ett tidsdokument från staten New York när det fortfarande var ganska lantligt där.

söndag 29 augusti 2021

154. Mattias Boström och Sofia Rutbäck Eriksson: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken


Man får inte vara för kinkig med realismen när det handlar om en privatsnokande revisor i Luleå, vars främsta inspirationskälla är deckare (och ostbågar), och hon försöker reda ut dels vart grannens permobil har tagit vägen, dels om de nyinflyttade på andra sidan har tagit livet av de trevliga Hermanssons som bodde där innan. Men accepterar man genrens förutsättningar är Katarina Zapp en trevlig bekantskap med vissa mänskliga fel och brister, men också många fördelar, inte minst en önskan om att allt ska gå rätt till. Det är det som har gjort att hon har blivit revisor, och något paradoxalt är det också det som gör att det inte går så bra för henne i den rollen. Permobilen och de skumma grannarna är inte det enda som kräver utredning, nämligen.

Omkring henne finns alltså Greta, grannen med permobilen, och dessutom diverse bekantskaper i stadsdelen Malmudden, såvitt jag förstår autentisk men något omstuvad för att passa ändamålet. Gissningsvis kommer frisören, kaféinnehavaren och ICA-handlaren att återkomma i vidare äventyr. Det vore inte heller mysdeckare om det inte döke upp en sammetsögd taxichaufför, som inte verkar vare sig ointresserad eller ointressant. Själv har jag mycket liten erfarenhet av Luleå, bara ett enda besök för ett par decennier sedan, men desto roligare är det att jag då träffade det kommunalråd, som här gör en cameo som sig själv.

Om man får önska något är det att den som läser in den här sortens böcker kan lära sig att det inte heter dektektiv.

tisdag 17 augusti 2021

153. Gabriel García Márquez: Hundra år av ensamhet


Den som vill ha en bok som uppfyller de möjligen klyschiga karaktärsdragen "mustig skröna" och "myllrande persongalleri" kan nog inte hitta något bättre. Musten övergår stundom i bristande hygien och myllret förstärks av att man får följa samma familj med ett stereotypt namngivningsmönster genom så många generationer att det faktiskt blir mer än hundra år. Materialet hade räckt till en trilogi, för det är en framställning som ilar vidare från den ena episoden till den andra utan att egentligen dröja vid något, och det är påfallande lite dialog. Det här gör sammantaget att man ibland kan bli lite tveksam om var, eller snarare när, man befinner sig, eftersom man dessutom ständigt har en Aureliano eller José Arcadio aktuell. På ytan handlar det alltså om familjen Buendía, men det handlar också om Sydamerikas historia, som på olika sätt når den lilla byn, som omärkligt utvecklar sig till en större by och kanske en liten stad. Familjen utmärker sig inte minst genom att många av medlemmarna är ovanligt långlivade, men kanske ska en del av det skrivas på kontot för magisk realism. Jag är nöjd med att ha bockat av en nobelpristagare, och mer nöjd med att ha läst boken än jag var under tiden jag läste den.

måndag 16 augusti 2021

152. Matthew Costello och Neil Richards: The Wrong Man


För första gången har det blivit vinter i en av de här kortromanerna från det fiktiva Mydworth. Det spelar inte så stor roll, men det skapar en del stämning, och så är det Valentinbal. Själva intrigen handlar om ett redan uppklarat mord, en uppgörelse på fyllan, vad det verkar, när en överförfriskad ung man tar livet av en annan på hemväg från krogen. Eftersom det här är England på tjugotalet betyder det att han ska hängas, hans hustru bli änka och hans dotter faderlös. Hustrun tror förstås inte att han är skyldig, och får med sir Harry Mortimer och hans lady - amerikanskan Kat - på att försöka ta reda på vad som verkligen har hänt. Det blir korta återseenden med ett par personer som har medverkat tidigare, och så får deras hushållerska Maggie tillfälle att visa andra talanger än matlagning, vilket hon gör med stor förtjusning. Det skulle förvåna mig om hon inte får återkomma som hjälpreda även i utredningarna när det passar. Men den här serien får man precis vad man förväntar sig, och ibland det är också vad man önskar sig. Överraskningen ligger möjligen i hur det hela hänger ihop, även om gåtan den här gången inte var av det svåraste slaget.

onsdag 11 augusti 2021

151. Peter James: Wish You Were Dead


Peter James har skrivit sjutton böcker om polisen Roy Grace, om jag räknar rätt, och det har också blivit en TV-serie. Han avancerar i graderna efter hand och är här Detective Superintendent. Jag har inte läst eller sett något av det tidigare, men det gick bra att hoppa in i den här kortromanen/långnovellen ändå.

Grace är på semester i Frankrike med hustru, barn och barnflicka, och de är inbokade på ett slott, som verkligen inte är ett hotell, utan ett vanligt hem som tar emot betalande gäster. Det gör att familjen inte riktigt reagerar på det underliga mottagandet - dels är det ju Frankrike med dess eventuella aversion mot britter, dels är det grevinnan själv, som ju kan förväntas vara lite excentrisk. Sedan motsvarar den andra och tredje tredjedelen inte fullt ut den första lovande delen, även om helheten inte alls är onjutbar. Riktigt sugen på att ta mig an Grace i längre format blir jag ändå inte.

måndag 9 augusti 2021

150. Pelle Forshed: Under tiden



Omslaget antyder en ödslig stämning, och det präglar också berättandet i den här serieromanen:



Det utspelar sig i ett villaområde, som kan ligga var som helst, för det påminner om de flesta andra. Det unika är att det i just detta område försvinner en familjefar, alldeles nyinflyttad dessutom. Det ger förstås upphov till sämsta sortens spekulationer, om han har tröttnat på sin fru och sin tillvaro i allmänhet, om hanlever eller har blivit mördad av någon, varför inte grannpojken som har formalin till sin fjärilssamling. På ett ganska obehagligt sätt beskrivs hur ett sammanhang kan gå över styr när något ovanligt händer.

Tidigare har jag läst en serienovellsamling av Pelle Forshed, och man känner igen både bildspråk och det dröjande berättandet med personer som går runt och säger och gör saker utan större avsikter. Det är bättre än det låter när jag beskriver det.

söndag 8 augusti 2021

149. Bengt Pamp: Ortnamn i Skåne


Det här är mer en uppslagsbok än något som gör sig för sträckläsning, som jag nu har ägnat mig åt. Men man får det mesta man kan tänka sig inom ämnet, inklusive små kartor som prickar ut ortnamnen på -rum eller -tofta. Och så kan man gå tillbaka till det man behöver någon annan gång.

148. Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige


Den här läroboken är faktaspäckad intill trängsel, och därmed kanske allra bäst som uppslagsbok att gå tillbaka till och läsa några sidor i då och då. Men däri ligger att den är gedigen och innehållsrik, vilket förstås är bra. Ungefär halva boken är en bibliografi, som jag inte vet hur stor nytta jag kommer att ha av, men även den kan man förstås gå tillbaka till vid behov.

fredag 6 augusti 2021

147. Annika Widholm: Underströmmar


Det här visade sig vara en liten obehaglig historia, men på ett annat sätt än man först tror. Huvudpersonen presenteras som en utsjasad småbarnsmamma, vars barn inte finns på dagis när hon ska hämta dem, och det är ju obehagligt i sig. Men sedan blir det bara värre, mitt i en vardag med nykaklat badrum och urladdade mobiler. I sitt lilla format på knappt två timmar var den en positiv överraskning.

onsdag 4 augusti 2021

146. Sölve Dahlgren: Familjen Juvelerkvist - en julsaga



December är en bra månad att låta den här historien utspela sig. Familjen Juvelerkvist är i kulturbranschen genom att driva bokhandel, skriva böcker - såväl seriösa som kommersiella - och se till att de kommer ut. Då kan man få in både nobelfesten, Svenska Akademiens årshögtid och julhandeln, förutom några familjetillställningar.

Något om hur flippad den här kortromanen är förstår man av den inledande scenen, bestående i att familjens hundraåriga matriark har blivit krossad under en flygel i samband med flytten till ett äldreboende. Sedan fortsätter det i samma stil med en bokhandel som drivs enligt samma principer som när den startade, ett manus som inte har minsta chans att bli utgivet och en morfar som helst av allt vill få någon av de lediga stolarna i Akademien. Till de mest kapabla i familjen hör den yngsta generationen av de fyra(!) som förekommer. De är pigga och kavata när de försöker göra något vettigt av sin praktik på ett förlag eller sitt extraarbete i familjeföretaget.

Det här är förstås inte något som kommer att gå till historien som ett storverk - om inte annat är det lite för tidsbundet för det. Men det är underhållande och väl värt några timmars lyssning om man har minsta intresse för kultursfären.

fredag 30 juli 2021

145. Sven Collberg: Parken och andra dikter



Det är inte så lätt att säga något om den här diktsamlingen, för innehållet är ganska blandat. Det finns några dikter som jag uppfattar som tolkningar eller översättningar, ett avsnitt som rubricerats "Tang - Pastischer" och verkar utspela sig i Kina, för att bara nämna något. En del är i bunden form - sonetter förekommer - medan en del är friare. Ett tema verkar vara naturen, som dock inte är så trevlig här, utan oftare avfolkad, dyster och höstlig.

Bland det intressanta med begagnade böcker - den här kommer ur min egen bokhylla, där den har stått ett par decennier - är att de kan innehålla exempelvis:



Men det här exemplaret var i alla fall sprättat.

Sven Collberg var inte bara poet (vem är förresten det och inget annat?) utan också översättare, både av lyrik och annat, och inte minst lärare med över trettio år på Katedralskolan i Lund. Och så var han engagerad för det internationella språket interlingua, till vilket han också översatte.

144. Håkan Nesser: Schack under vulkanen


Man vet vad man får när årets Nesser dyker upp i ljudbokstjänsten. (Numera är det också tradition att det är Reine Brynolfsson som läser, och det gör han förstås alldeles utmärkt.) Som vanligt är det en historia som tar tid på sig att utvecklas, som leker med fiktion i förhållande till verkligheten, och som innehåller många olika spår att följa. Poliserna Gunnar Barbarotti och Eva Backman arbetar ändå efter en metod som de lånar av en kollega Lindhagen, smalspårsmetoden, som går ut på att man arbetar med ett spår i taget tills man antingen kommer fram till lösningen eller kör huvudet i väggen. Det är motsatsen till vad deras alltmer odräglige chef Stigman är angelägen om att de ska göra, nämligen "spana brett". Men det är förstås mest för att det ser bra ut i medierna.

I ännu högre grad än vanligt är det svårt att säga något om handlingen utan att förstöra den. Men det förekommer en fiktiv kortroman av en författare, Franz J Lunde, som hamnar under Barbarottis ögon. Kortromanen, inte författaren, för att skriva något som Nesser själv hade kunnat skriva. Lunde själv är däremot försvunnen, men det som finns av kortromanen ligger så nära hans eget liv att det inte kan uteslutas att den innehåller ledtrådar till vad som har hänt. Så småningom kommer det fler författare, förläggare och kritiker med i handlingen, och det går inte att undvika intrycket att den autentiske författaren Nesser har haft ogement roligt med det här. Bland det bästa är titlarna på de fiktiva diktsamlingar, deckare med mera, men även i skildringen av biblioteksevenemang, bokens dagar och annat slikt finns det komiska poänger.

Gåtan och upplösningen hör inte till de absoluta topparna i Nessers œuvre, men även när han bara är normalbra är han mycket bättre än de flesta. Egentligen är det vägen fram till lösningen som är det njutbara, när huvudpersonerna äter, dricker och resonerar om fallet och om annat. Möjligen är han numera lite för nära att upprepa vissa manér för ofta - närmast tänker jag på när han låter en huvudperson tänka "var kom det ifrån" efter en ovanlig formulering och när det konstateras att "det var som det var".

Helt lysande är han när det gäller att skapa karaktärer. Fastän Barbarotti och Backman är högst vanliga personer som råkar vara poliser är man närmast fascinerad av dem. De ovanliga finns bland bipersonerna. Länge ska jag minnas "Madame" Douglas, hotelldirektris i Kymlinge, och Ivar Stark, "skeppsmäklare emeritus". Till de återkommande inslagen hör förstås också ordet "luguber", denna gång två gånger. Det andra, Nessers egen uppfinning pommersten tror jag saknas den här gången.

Jag är väl förutsägbar som blir så nöjd med det här, men då får jag vara det, åtminstone en gång om året.

onsdag 28 juli 2021

143. Jan Paul Strid: Kulturlandskapets språkliga dimension. Ortnamnen


Den här skriften har sin utgångspunkt i att ortnamnen är en del av kulturarvet. De kan säga mycket om hur folk levde när namngivningen skedde - vilka djur de jagade, hur de bedrev jordbruk, var de dyrkade sina gudar etc. Det är återigen massor av sådant som man aldrig har tänkt på. Själv fastnar jag för att "sund" är besläktat med "simma" och alltså betyder ett ställe som är smalt nog att simma över, även om namngivaren kanske inte själv kunde simma utan bara såg djur göra det.

142. Matilda Arborelius: Trappdansare


Skånska Dagbladet är hemmahamnen för den här novellen som utspelar sig i Västra hamnen i Malmö. Den är intressant inte minst eftersom den publicerades tillsammans med en loggbok av författaren Matilda Arborelius och är ett experiment som kan vara inspiration till skrivövning. Hon har fått beståndsdelar av ett antal andra författare - första meningen, huvudkaraktären, en viktig händelse, en miljö och ett tema - och sedan blev det en historia av det. Beståndsdelarna är ganska spretiga och inte alldeles lätta att sammanföra till en helhet, föreställer jag mig, men det blev inte alls illa.

141. Staffan Nyström: Ortnamnen och kulturminneslagen. Om tolkning och tillämpning av begreppet god ortnamnssed


Man kan se detta som en pendang till Ortnamnsrådets handledning. Här tas ett antal konkreta fall upp på ett illustrativt och pedagogiskt sätt. Man kan bara hoppas att denna och nyssnämnda handledning verkligen når rätt målgrupp.

140. God ortnamnssed. Ortnamnsrådets handledning i namnvård



Eftersom det här är en handledning i ortnamnsvård är den ganska handfast - preskriptiv om man vill. Det hindrar inte att den innehåller intressanta resonemang om hur ortnamn (till vilka räknas inte minst namn på gator) bör se ut för att fungera. Något deprimerande är det att se att det i ens omgivning finns exempel på motsatsen.

fredag 23 juli 2021

139. Staffan Nyström (red): Namn och namnforskning


Det här är den huvudsakliga "boken" på kursen ni kanske erinrar er. Den är ett "levande läromedel", vilket bland annat betyder att en del kapitel inte är klara ännu. För det mesta fungerar det ändå, men jag saknar särskilt "Naturnamnens ålder och datering", eftersom särskilt sjönamn lär vara mycket gamla.

Annars är det den sortens läsning som ger en systematik och fyller i luckor i sådant som man kanske har hört och läst delar av på annat håll, och fyllt av intressanta iakttagelser som inte alltid är förklarade av forskningen. Man kan lära sig följande:
Ibland tog man upp nyodlingar på utmarken. Sådana nyodlingar kunde gå under olika benämningar i olika delar av landet, t.ex. vret i Mälarlandskapen, hump i Östergötland, horva på Öland och lycka i Västsverige. Eftersom dessa lokaler låg lite avsides har namnen ofta bevarats som namn på torp och småbebyggelser, anlagda i anslutning till ägorna.
Om inte annat förstår man ju därmed Elektricitetsvisan bättre, där elektriciteten har kommit till "både Humpen och Vreten".

Så får man reda på att kvinnor har fler förnamn än män, det hade jag ingen aning om. Och inte heller att kvartersnamn är en svensk uppfinning. Det handlar alltså om både personnamn och ortnamn och dessutom mer översiktligt om en hel del andra sorters namn. Paketeringen är ibland ganska akademisk, så det kan nog uppfattas som krävande läsning för den som inte alls har någon språkvetenskaplig bakgrund. Det märks också att texten är producerad i Uppsala, för det är ganska gott om exempel därifrån.

torsdag 22 juli 2021

138. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Söndagssystrar


Det här är knappast en deckarnovell, för det förekommer inget brott och ingen utredning. Möjligen kan man kalla den en psykologisk thriller, när två systrar har maktkamp med utgångspunkt i att den ena behöver en njure och den andra kan donera. Men så enkelt är det inte när de har det förflutna de har, och den relation det har lett fram till.

onsdag 21 juli 2021

137. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Lördags-Lucifer


Den här novellen skiljer sig från de övriga i den här löst sammanhållna serien genom att utspela sig på Irland. Det förekommer både rödhåriga och katoliker, så man får sin dos av lokalfärg, men så småningom finns det också en svensk anknytning.

Det handlar om ett mord på en ung flicka, som var döende i cancer. Det var bekant för alla i byn där hon bodde, så frågan är vem som skulle kunna ha ett motiv att döda någon som ändå hade dött inom någon månad. Det blir faktiskt inom ramen på en timme och en kvart en riktigt bra deckargåta. Polisen heter Wilbur, och det är för mig ett grisnamn, så jag hade lite svårt med det. Han har också en irländsk varghund vid namn Socrates, som får göra en insats av samma sort som siameskatten Cleo i Jan Mårtensons deckare om antikhandlaren Homan. Djur gör det alltid trivsamt i deckare, även om ämnet kan vara tungt.

tisdag 20 juli 2021

136. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Fredagsfrossa


Efter ett tag inser man tillsammans med huvudpersonen att det är något fundamentalt fel med den från början vardagliga tunnelbaneresa som är utgångspunkten för händelseförloppet. Det är svårt att säga mer utan att förstöra för den som vill lyssna själv. Kopplingen till den aktuella dödssynden, frosseri, känns den här gången ganska svag.

måndag 19 juli 2021

135. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Torsdagstrauma


Den här novellen skyltar i sin dialog öppet med inspirationen från My Fair Lady, men det är ju ett tema som inte var nytt när filmen, som bygger på musikalen, som bygger på pjäsen (Pygmalion), som bygger på myten, kom. För att inte tala om att det har inspirerat till mycken annan kultur.

Här är det före detta succéförfattaren Harry Hammar som inte längre får något förlag att vilja ge ut det han skriver, men han har en ung snygg fru som kan ges en författarpersona och låta sig intervjuas och allt det där andra som författare numera gör. Då kan Harry få mer tid för att skriva och så kan hamsterhjulet snurra fortare för dem båda. Nu är ju det här en novell i serien om dödssynderna, så naturligtvis går det inte som planerat. Frågan är om inte den här var bäst hittills.

134. Louise Glück: Vild iris



Louise Glück skriver ofta tematiska diktsamlingar, och den här behandlar det potentiellt feelgoodiga ämnet trädgård. Men det är inte någon riktigt harmonisk odlingsmiljö som beskrivs, utan snarare den där ogräset växer ohämmat, medan tomatplantorna förtvinar. På hennes vanliga sätt finns alltså också döden närvarande, och så är det förstås med växtlighet - en förutsättning för att något ska kunna växa är att något annat dör.

söndag 18 juli 2021

133. Jonas Moström: Onsdagsondska


Det är inte bara veckodagarna som är sju, utan också dödssynderna. Var och en av de här kriminalnovellerna handlar om en synd, den här gången lust. Vad händer egentligen när en psykiater inte håller på sin professionalitet och låter lusten till en patient få utrymme? Och vad händer när psykiatern inte har fått all information om vem denne patient är? Det är kanske inte så realistiskt, men smygande obehagligt, och när man tror att det har nått kulmen visar det sig finnas minst en twist till. Den här är dubbelt så lång som de tidigare novellerna i serien, och det vinner den definitivt på.

lördag 17 juli 2021

132. Lesley Kara: Ryktet



Det här är ingen traditionell deckare där någon blir mördad och en utredning ska fastställa vem som har gjort det. Men det är en spännande historia i alla fall. Det handlar om Joanna, som har flyttat tillbaka till sin hemstad Flinstead - fiktivt, såvitt jag kan förstå - efter ett antal år i London. Hon är glad att kunna skapa en ny tillvaro för sig och sin son Alfie, och så har hon sin mamma på praktiskt nära avstånd. På praktiskt, men lite längre avstånd, i London, har hon Alfies pappa, som hon inte är ihop med officiellt, men det verkar som om mycket av det de gör tillsammans är sådant som par brukar göra.

Flinstead har småstadens prägel med personer som på olika sätt dyker upp i varandras liv, som i bokcirkeln, i radhuslängan, i föräldraföreningen eller bara som kunder i samma affär. Det är en fertil grogrund för rykten, vilket inte alltid behöver få så allvarliga konsekvenser. Men när Joanna får höra talas om att en känd mördare kan bo i Flinstead under ny identitet, och för vidare det ryktet i olika sammanhang, får det följder som inte alls är trevliga. Att det dessutom handlar om en av landets mest ökända mördare, en numera vuxen kvinna som när hon var tio år gammal dödade en femårig pojke, kryddar ryktet och får folk att agera på sätt som de inte borde.

Bäst är den här boken i skildringen av småstadens miljö och vad den gör med folk, både nyinflyttade, återflyttade och sådana som alltid har bott där. Medan Joanna försöker ställa tillrätta en del av det hon har orsakat, och därmed också försöker ta reda på vem som kan vara identisk med den nu vuxna mörderskan, är det faktiskt ganska spännande. Upplösningen är däremot inte lyckad; den brister i trovärdighet och kommer för tidigt - eller är uppdelad i två delar, om man så vill. Det är synd, när det var så bra fram till dess.

onsdag 14 juli 2021

131. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Tisdagstyrannen


Titelkaraktären i den här novellen är skolvaktmästare, och eftersom han heter Christian faller sig ju öknamnet naturligt. Det börjar bra med ett av hans veckoliga prank som urartar, måste man nog säga, men följs inte riktigt upp med en lika bra avslutning. Men det är något med skolmiljö som är extra tacksamt ändå.

130. Jonas Moström och Roseanna Lagercrantz: Måndagsmord


Den här novellen handlar om "vem lurar vem", ett klassiskt tema, men mycket effektivt när det hanteras väl. Jag tycker att det fungerar här, när man får följa skådespelerskan Helena som planerar att ta livet av sin granne. Möjligen är hennes beskrivning av honom något överdriven, men det krävs väl för att det hon planerar ska kunna rättfärdigas i någon mån.

Av oklar anledning finns novellens inläsning två gånger efter varandra i ljudspåret, så den är inte så lång som den verkar, utan bara en dryg halvtimme.

måndag 12 juli 2021

129. Kerstin Bergman: Oskuld och oleander


Ekerö utanför Stockholm mutas härmed in i det svenska deckarlandskapet, när Kerstin Bergman återvänder till sina egna barndomskvarter. Återvänder gör också hennes huvudperson, Iris Bure, som ska tömma sitt gamla barndomshem, en ganska vanlig villa, där senast hennes nu avlidna faster har bott. I röjningen - som förresten går på orealistiskt få dagar - hittar hon både egna minnen och ett antal spår till något som hände i grannskapet i slutet av sjuttiotalet. Hur hennes faster har haft med det att göra är också något som kommer fram efter hand, för Iris har inte haft så mycket kontakt med fastern i vuxen ålder, och lär känna henne genom hennes efterlämnade saker.

Det här är en riktigt bra kriminalroman, som inte påminner om så mycket annat jag har läst på sistone. Det tar sin tid innan det verkligen blir en deckare av det, för den första tredjedelen av boken handlar mest om hur Iris sorterar, städar och kastar (jag blir förresten nervös av hur mycket personliga saker och papper som hon är helt ointresserad av att spara, vare sig för egen del eller framtida släktforskare). Något mystiskt är det ändå, förstår vi, men det dröjer innan det blir allvar. Det är också en observant beskrivning av hur minnet fungerar, när något konkret kan aktivera ett barndomsminne, som man inte har tänkt på på decennier.

Ovanlig är den här boken dessutom genom att vara skriven på ett sätt som inte särskilt lätt låter sig överföras till film eller TV. Mycket av det som driver handlingen framåt är Iris' egna tankar om det hon hittar eller minns. Hon är också en person med rik fantasi, på gott och ont. Hon är tillräckligt fantasifull för att komma på hur saker och ting hänger ihop, men låter ibland också tankarna rusa iväg med henne och misstänker fel person för något. Det är förstås högst mänskligt, och hon är en huvudperson som man för det mesta kan sympatisera med. Enligt uppgift ska det komma en bok till om Iris i höst, och det ser jag fram emot.

söndag 11 juli 2021

128. Ann Cleeves: Too Good To Be True



Ann Cleeves har skrivit flitigt i kriminalgenren i många år nu, men jag har faktiskt inte läst något av henne tidigare. Däremot har jag sett TV-serien Shetland, senast den femte säsongen, som finns noterad hos den här bloggens yngre kusin med snarlikt namn och syfte (välkomna dit, förresten). Serien bygger från början på böcker om kommissarie Jimmy Perez i Lerwick, huvudorten på Shetlandsöarna, även om den senare har övergått till manus som är specialskrivna för TV. Det ska komma mer av den, har jag förstått. Den här novellen handlar också om Perez, såvitt jag förstår ganska tidigt i hans karriär, men den kontinuiteten spelar inte så stor roll, faktiskt.

Perez har ett av omständigheterna betingat originellt privatliv. Han är skild från sin första fru och änkling efter sin andra. Genom det andra äktenskapet blev han styvfar till en dotter, som han nu har vårdnaden om, men hon är kvar på Shetland när han reser till Skottland, ditkallad av första hustrun, numera omgift tvåbarnsmor. De verkar inte ha mycket kontakt annars, men så blir det förstås utan gemensamma barn och med visst geografiskt avstånd. Nu har det inträffat att den lilla by där exhustrun bor med sin nya familj sjuder av rykten, i huvudsak innehållande att hennes nye man, byns läkare dessutom, ligger bakom ett dödsfall. Det är en ung kvinna som antas ha begått självmord, men det bryr ryktesspridarna inte sig om, och inte heller Perez tycker att det stämmer riktigt, när han börjar nysta i det hela.

I sitt lilla format är det här en riktigt bra historia med stark lokalfärg från en höstvintrig landsbygd, en byskola med den dödas tidigare kolleger, ett litet hotell med nyfiken värdinna, en gård som är för liten för att bära sig om inte någon arbetar bredvid, och ett antal snabbt men skarpt tecknade karaktärer. Varför det inte har blivit en roman kan man undra, men nu är jag i alla fall inställd på att läsa mer om Jimmy Perez, en kompetent och sympatisk polis utan de problem som är så vanliga i genren.

lördag 10 juli 2021

127. Karen Blixen: Babettes gästabud


Månadens cirkelbok var en novell, låt vara en långnovell - en och en halv timme att lyssna på, som jag gjorde. Den är inte minst känd som förlaga till en Oscarsbelönad film från 1987, men den har jag inte sett (ännu). Karen Blixen är ju också ett bekant namn, men det här var faktiskt första gången jag läste något av henne.

Fransyskan Babette är hembiträde eller möjligen kokerska i den nordnorska staden Berlevåg någon gång på 1800-talet. Hon arbetar hos två troende och asketiska systrar som verkligen inte är intresserade av njuta av mat, så hennes möjligheter att visa upp sina talanger är begränsade. Gästabudet i titeln låter vänta på sig, både i novellens kronologi och narrativ, för att bli teoretisk, men det fungerar ändå. Motsvarande disposition i en roman hade däremot inte gjort det.

Vi i cirkeln tyckte det var en fyllig novell med mycket att diskutera, och flera av oss blev sugna på att läsa mer av Blixen.

onsdag 7 juli 2021

126. Louise Glück: Ararat


Den definierande formuleringen i den här diktsamlingen skulle jag vilja säga är den här:
Min mor vill veta 
varför jag, som hatar
familjer så mycket,
gick och skaffade 
en. [...]
För att vara en diktsamling är det i hög grad en sammanhållen text, där samma personer och teman återkommer - det handlar om familjen och familjemedlemmarna, deras inbördes relationer, ofta inte så harmoniska, och så döden, som vanligt hos Glück, tror jag nu efter min andra bok av henne. Det är ändå inte särskilt tungt, men speglar en i grunden pessimistisk livssyn.

125. David Nessle: Muralgranskaren III. Renässanslöst



David Nessle har ett skarpt öga för formuleringar som är typiska för dagens sociala medier, och en avundsvärd förmåga att efter språklig anpassning hitta rätt plats för dem. Han kan till exempel avsluta en bildtext med "Then Känslan."

Roligast är det, som tidigare, när bilden och texten krockar på sitt absurda sätt:





och man undrar efter ett tag var dessa bilder kommer ifrån och vad de har föreställt från början. Det är ju omöjligt att inte se en odlingslåda ovan, när man väl har börjat se den. En och annan bild har ett motiv man har sett förr, men de är undantag. Dit hör till exempel det berömda porträttet på Henrik VIII, som här får säga:
Wår Nathion är så Öfwerläghsen Alla andra att thet blodt kan Ut-Trychas genom att hafwa Jätte-Konstigha Contacter, Absurdha Mått-enheter och Körha på Fel Sidha af Wäghen.

måndag 5 juli 2021

124. Anders de la Motte och Måns Nilsson: Döden går på visning



Författarkombinationen är ny, men både Anders de la Motte och Måns Nilsson är ju välbekanta sedan tidigare. Den förre har senast hållit sig i nordvästra Skåne med fyra fristående deckare, som jag har uppskattat mycket. Den senare är mest känd för sitt samarbete med en annan Anders, Johansson, i diverse medier. De här två verkar ändå ha funnit varandra, både av intervjuer och den här boken att döma.

Vad de har lyckats bäst med tycker jag är persongalleriet, och inte bara för att det finns listat längst fram på klassiskt pusseldeckarmanér. De två poliserna är ett omaka par på de flesta sätt. Han är en medelålders storstadspolis som befinner sig på Österlen för att återhämta sig efter en stressreaktion (eller?), och kan bäst beskrivas som konservativ och välklädd. Hon är en yngre lokal förmåga som knappast är vare sig konservativ eller välklädd, men kompetent på sitt sätt - däremot inte särskilt erfaren vad gäller mordutredningar. Men mest tas svängarna ut i beskrivningarna av mordoffer och misstänkta. Där finns kändismäklaren med förflutet i dokusåpa, hockeyproffset med hustru, även känd från dokusåpa, den åldrande estradören som citerar klassisk dramatik när vem som helst är i närheten, den halvgalna tanten från byalaget med flera. De kan tyckas endimensionella, men inte alla visar sig vara det, och den här sortens litteratur kräver ju tydliga karaktärer som fyller sin funktion i en intrig av malltyp.

Intrigen då, den bygger på att kändismäklaren säljer hus vid stranden, där inte alla tycker att det borde få byggas något, medan en del andra är glada att kunna investera. Omkring det finns en del andra trådar, som tacksamt utnyttjar lokalsamhällets möjligheter och vilseleder lagom mycket. Det blir så småningom ganska spännande (och saknar inte det obligatoriska regnet när något ska avvärjas), men i ärlighetens namn är det inte för intrigen jag läser den här sortens litteratur. Förutom karaktärerna är det lokalfärgen, och då har jag ändå någon timmes bilväg till Gislövshammar, där byggprojektet har placerats i den här fiktionen. Trots en blodig mordmetod är det här en mysdeckare, där det äts och dricks en hel del, förutom att ett antal besöksmål på Österlen betas av. (Det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer fler böcker i serien, och det finns ställen att återkomma till i så fall.) Som förväntat i genren finns också en karta på pärmens insida:


söndag 4 juli 2021

123. Anna Johansson: Skrivarkurs på pensionat Havsviken


Det som fick mig att placera den här boken i bokhyllan* hos min ljudbokstjänst var miljön skrivarkurs, som jag själv har vistats i några gånger. Det här är inte sommarkurs på folkhögskola utan i någon sorts privat regi på ett pensionat på Västkusten. Det hindrar inte att det finns en hel del igenkänningshumor när det inleds med lära känna varandra-övning eller övas på miljöbeskrivning.

Huvudpersonen Cornelia är snäll, på gränsen till konflikträdd, och fantasirik, på gränsen till katastroftänkande. Men när hon försöker kan hon faktiskt hantera en del av den oväntade dramatik som vistelsen medför. Det visar sig nämligen att flera av kursdeltagarna har något i sitt förflutna som knyter dem till samhället Havsviken och händelser där för ganska många år sedan. Praktiskt nog har Cornelia redan på vägen dit blivit bekant med ortens charmige veterinär, som praktiskt nog har en pappa som är pensionerad polis. Praktiskt nog har Cornelia också med en lånad hund som kan vara förevändning för att träffa en charmig veterinär. Man behöver inte vara så värst läsvan för att inse vart det här ska ta vägen, men det gör faktiskt ingenting. Det är trivsamt på vägen dit, och någon liten överraskning blev det faktiskt i epilogen som utspelar sig ett år senare.

* Jag har fortfarande efter flera år svårt att vänja mig vid att de böcker man vill lyssna på måste finnas i bokhyllan. Hemma tar man ju ut en bok ur bokhyllan när man vill läsa den.

lördag 3 juli 2021

122. David Nessle: Muralgranskaren II. Muralpanik



Muralgranskaren började som ett Twitter-konto, men har sedan gått vidare till andra medier. Löpande publicering sker i DN, om jag har förstått det rätt, och så kommer det samlingar i bokform.

Roligast är det när bilderna och den antikiserande stavningen frontalkrockar med moderna påfund:




Det kan också handla om "Findus Ferdig-Rätter", "Swensk Bygg-Norm" eller "Industrie-Semesthern", alltihop sådant som inte var påtänkt när bilderna kom till. Annars är det här humor som ska upplevas, inte återberättas.