lördag 23 september 2023

90. Danny Wattin: Historiegeneratorn


Den här serien med noveller kom 2018, och med tanke på det är den här avslutande delen påfallande framsynt. Här diskuteras nämligen det som har blivit 2023 års stora snackis, AI, och om det är möjligt att producera skönlitteratur med dess hjälp. Det dilemmat är inplacerat i en historia om en finförfattare och hans vän, som också är berättare. De har till en början olika syn på frågan, men åtminstone en av dem får fundera en omgång till. Här knyts också den genomgående röda tråden i novellserien i ihop på ett överraskande snitsigt sätt, som höjer intrycket av helheten högst avsevärt.

89. Danny Wattin: Tips till en levande lillebror


Temat i den här novellen är att en tonårstjej skriver eller berättar för sin lillebror, och anledningen till det är att hon är döende i cancer. Det är nästan alltid ett lite för tungt ämne för att jag ska kunna uppskatta litteratur som har det som huvudsakligt innehåll, och så är det här också. Det utesluter inte att det här nog är en bra berättelse för någon annan.

88. Danny Wattin: Albin & the gigabyte load


Det här är en novell av den sorten som har en tydlig poäng, som när man väl når fram till den ställer allt både på ända och till rätta, det vill säga man förstår allt det konstiga som har hänt fram till dess. Den är skickligt komponerad hela vägen. Problemet för mig här är att det inte går att säga så mycket mer om den utan att avslöja poängen, och det vore synd, för det är en läsvärd - det vill säga hörvärd - berättelse, som faktiskt också väcker några tankar om dagens samhälle, utöver själva poängen. Den hänger löst ihop med de andra i den här sextetten, men den går fint att höra på egen hand också.

onsdag 20 september 2023

87. Danny Wattin: Jag är Gabor Papp


Den här historien är av den där sorten som får en som läsare/lyssnare att tänka "men gör inte så där" när huvudpersonen successivt snärjer in sig i en härva av lögner och bortförklaringar. Det börjar med att han får hand om en tidskrift, som han för att den ska verka mer professionell bemannar med en ungersk journalist vid namn Gabor. Gabor existerar inte i verkligheten utan det är redaktören själv som med brytning telefonintervjuar och sedan skriver. Det går bra till att börja med, men sämre när det trasslar till sig. En del händelser är möjligen inte alldeles realistiska, men som underhållning fungerar den här berättelsen utmärkt.

86. Jonas Gren: Tävlingsdräkten


Med sonettkransar är det som med svamp, när man har börjat leta finns de överallt, känns det som. Den här kom för ett par år sedan och är ett skickligt hantverk med "detta det kanske strängaste av versmått", som baksidestexten säger. Jonas Gren skriver om en person som vallar skidor, vilket lånar sig till tankar, paralleller och utvikningar man inte tänkte sig på förhand. Om det inte läte så klyschigt skulle man kunna säga att det handlar om livet.

Det finns också ett efterord av Sverker Sörlin, och eftersom sonettkransen är som den är till formatet är efterordet längre än själva huvudtexten. Den är också intressant, men bör alldeles avgjort läsas just efter att man har läst sonetterna.

85. Mare Kandre: I ett annat land



Redan i februari hade femminutersprogrammet Radiofynd ett avsnitt om Mare Kandre, som fick mig att inse att jag aldrig hade läst något av henne. Jag fick fram den här magasinerade debutboken, som det har varit segt att ta sig igenom, trots att den bara är på runt nittio sidor och egentligen inte är svårläst.

Det är en prosa som ibland ligger nära poesin, med formuleringar som "bergets trånga trakéer" och "sömnens mäktiga mjölke". Texten består av tretton "sammanhängande prosastycken", säger baksidan, och jag har verkligen svårt att definiera det här som en roman eller en novellsamling. Men eftersom det ändå finns en antydan till handling - om än inte vad man normalt väntar sig av en sådan i en roman - och en genomgående huvudperson som också är berättare är det nog inte en novellsamling. 

Det som jag gissar ska vara den så kallade grejen här är att berättarperspektivet är barnets, trots att det hela tydligt återberättas i efterhand. Det är genomgående och skickligt utfört, men det räcker inte för att jag ska inse storheten, tyvärr.

fredag 15 september 2023

84. Wulfila och den gotiska bibeln


Det här är egentligen en utställningskatalog med anledning av 1700-årsjubileet av den gotiske biskopen Wulfilas födelse år 311. Det innebär att den del av publikationen som innehåller texter som berättar om utställningsföremålen bitvis kan vara svår att ta till sig i efterhand. Huvuddelen är emellertid tre artiklar som genom sina olika perspektiv fungerar utmärkt både var för sig och som en gemensam introduktion till Wulfila, Silverbibeln och goterna. (Den är dessutom tvåspråkig, så allting finns även på engelska.)

Först skriver Anders Kaliff om folket goterna, enkannerligen vad sentida arkeologi kommit fram till om dem. De har varit föremål för forskningsintresse - och mindre seriöst intresse - i flera hundra år, men eftersom den äldsta huvudkällan har varit historieskrivaren Jordanes' verk, nedskrivet flera hundra år efter det han berättar om, är arkeologiska fynd nog så viktiga för att kasta ljus över goternas ursprung. Det som traditionellt har berättats, att de utvandrade från Skandinavien och via norra Polen tog sig söderut, är åtminstone fullt möjligt även med beaktande av vad arkeologerna nu vet.

Sedan skriver Lars Munkhammar om själva Silverbibeln, det praktverk som innehåller Wulfilas översättning av de fyra evangelierna. Den kom visserligen till ett par hundra år efter att Wulfila själv levde, och i Ravenna, inte i nuvarande Bulgarien där han hade sin verksamhet. Goterna var ju inte bara vid sin eventuella utvandring från Skandinavien ett mobilt folk.

Sist är det en bulgarisk forskare, Rossen Milev, som orienterar om vad som är föremål för uppmärksamhet i Wulfilas hemland, om man något oegentligt får kalla Bulgarien så. Det har länge varit ganska undanskymt, men på senare år rönt nytt intresse. Inte minst driver han tesen att Wulfila var en tidig europé, en föregångare till tanken om europeisk identitet, och där kanske jag inte följer med författaren hela vägen, även om hans något yviga argumentation har sitt intresse.

Med det här upplägget blir det någon upprepning och någon inkonsekvens, men det uppvägs nog av författarnas respektive tyngd inom sina områden. Och inte minst innehåller katalogen ett bildmaterial som jag tror man får leta länge efter på annat håll.

83. Danny Wattin: I de nyseparerades rike är mäklaren kung


Det här artar sig till att vara den sortens noveller som hänger ihop genom att någon huvudperson eller huvudintrig kommer tillbaka som biperson eller biintrig i en annan novell. Här figurerar läraren Elin från föregående berättelse i ett nyhetsinslag som huvudpersonen ser - kanske inte det mest sofistikerade sättet att knyta ihop, men det fungerar.

Annars är den här novellen ännu ett exempel på en nutidsförankrad historia, som berättar om människor som inte är så avvikande från alla vi träffar i verkligheten. Titeln säger ganska bra vad det handlar om, och det är berättat med gott hantverk och viss humor, så länge huvudpersonen/berättaren inte själv blir direkt berörd av separationstrenden.

torsdag 14 september 2023

82. Danny Wattin: Allt är tillåtet i krig och skolpolitik



Det återstår att se hur de sex novellerna i den här serien hör ihop. Den här första handlar om Elin som är lärare på vad många av oss kallar mellanstadiet. Hon gör vad hon kan för att navigera mellan sin egen uppfattning om hur saker borde vara och en skolledning och ett skolsystem som inte motsvarar det. Länge är hon välanpassad och bara tänker vad hon skulle vilja göra med de odrägliga mobbare hon har i sin klass - för att inte tala om föräldrarna - men det ändrar sig så småningom. Bakom det här anar man en författares raseri över hur det har blivit i skolan, där en lärare som säger ifrån mot en mobbande elev ses som upphov till att föräldrar flyttar sina barn till en annan skola (och tar med sig skolpengen). Jag är inte rätt person att bedöma realismen i förutsättningarna, men eftersom jag också blir uppretad av hur det går till är det på något sätt en effektivt berättad historia.

måndag 11 september 2023

81. Kristina Appelqvist: Lögnaren i skafferiet


Nina Storm, som i första boken i den här serien fick ärva en prästgård i Mjöbäck i södra Västergötland, har nu gjort den redo för en skrivarkurs. Hon leder den inte själv, utan har engagerat thrillerförfattaren Greger Sparre, och riktigt vad Nina själv gör mer än tar in anmälningar och betalning är något oklart. Mathållningen skulle en lokal förmåga ansvara för, men hon har brutit armen, så det blir Ninas kollega, chefsjuristen på Myndigheten för kulturstöd rycker in. Eftersom också två av deltagarna jobbar där, och Ninas kollega Robert har en helg över och vill följa med blir det närmast som en utlokalisering. Några ytterligare deltagare finns det förstås - inte minst en ung influencer som författaren använder för att lustmörda hela den branschen på ett mycket roligt sätt. Skrivarkursen är förstås en underhållande miljö för oss som har gått en och annan sådan i verkligheten. Greger Sparre pendlar mellan generös förbindlighet och underliga infall, som möjligen får sin förklaring så småningom, men som jag undrar hur många deltagare som hade accepterat i vanliga fall.

På myndigheten härjar generaldirektören Diana Wikman vidare, och att hennes underlydande kallar henne Draken när hon är utom hörhåll är fortfarande lika begripligt. Den här gången är hennes huvudsakliga bekymmer vem som ska bli kulturminister efter den nyss avlidne Timmy Carlsson. Statssekreteraren borde ligga bra till, och praktiskt nog har han och Draken ett förhållande, men opraktiskt nog är han gift. Det är rätt många trådar därutöver att hålla reda på, och möjligen kunde någon av dem ha fått stå över till nästa bok. En del löser sig som Nina med flera har önskat sig, annat inte.

Förra gången reflekterade jag över att boken befann sig i gränslandet mellan feelgood och deckare. Den här gången finns det visserligen spänning och oegentligheter, men knappast en brottsutredning av den sort som brukar känneteckna kriminalgenren. Om jag pressas på att etikettera den här boken skulle jag kalla den spänningsfeelgood.

tisdag 5 september 2023

80. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Aquilamysteriet, del 2 av 2


Här fortsätter historien om Silas Corey, detektiven (spionen med mera) som verkar fast bosatt på Hôtel Lutetia med alla tidens moderna bekvämligheter:


I den här delen får han närmare kontakt med Aquila, den tyske spion som har dragit i många trådar från sin undanskymda position. Det blir här och var ganska mycket action och inte det eleganta konverserande som i första halvan gjorde Corey till något besläktat med den klassiske gentlemannatjuven. Här är han mer befryndad med James Bond, även såtillvida att hans umgänge med det kvinnliga könet påminner om 007:s.

Det blir något mindre virrigt när historien nu ska knytas ihop, så jag är mindre kritisk än i föregående inlägg. Men den här sortens serier är nog ändå inte riktigt min bästa tekopp.

79. Fabien Nury och Pierre Alary: Silas Corey. Aquilamysteriet, del 1 av 2



Detektiven Silas Corey, den snajdige herre man ser på pärmillustrationen ovan, är såvitt jag förstår fiktiv. Men han är inplacerad i en miljö där det förekommer ett antal icke-fiktiva personer och företeelser. Dit hör exempelvis politikern Georges Clemenceau:



och hans tidning. Den hette ursprungligen L'homme libre, men på grund av censuren under första världskriget bytte den namn till L'homme enchaîné.

Corey är inte för fin för att samtidigt arbeta för två sidor i ett fall och dessutom få betalt av båda. Det är inte det enda som gör det förhållandevis virrigt. Jag har också lite svårt att hålla ordning på karaktärerna och var de befinner sig, när sidorna kan se ut så här:



Det är förstås ett medvetet spänningsmoment att vi inte får se vem som tittar i kikaren eller bär damasker, men det fungerar mer som frustration för mig. Det här är den sortens seriealbum som kommer i två delar, var och en med det traditionella antalet sidor, 64, så att det slutar mitt i något är mer förväntat.

fredag 1 september 2023

78. Edward Lear: Limerickar



Edward Lear har gått till historien som den som gjort mest för att popularisera limericken, fast han inte uppfann den, och inte heller skrev de bästa. På hans tid - mitten av 1800-talet - var det helt förväntat att första radens rimord dök upp också i slutet av sista raden, och det var inte ens regel att det skulle vara ett namn. Ämnesmässigt rör sig Lear inte alls i det ekivoka, som limericken senare kommit att förknippas med. Han är snarare en typisk representant för den brittiska nonsenstraditionen, som han också utvecklade i andra versmått. Förutom detta måste man också konstatera att hans vers ibland haltar betänkligt. Så här kan det se ut:




Översättaren Magnus Hedlund har såvitt jag förstår gjort en god insats med att klä Lears verser i svensk språkdräkt. Han gör dem inte bättre än i originalet, och därför haltar de ibland, liksom det förekommer en del rim som inte hade godtagits i andra sammanhang.

Nu vore jag ju inte den jag är om jag inte hade grävt lite i hur originalen ser ut till vissa av verserna. Här och var har det gått ganska lätt att hitta dem på nätet, särskilt om man har någon ledtråd i bilden att utgå från. Här handlar det alltså om en herre som spelar trombon och äter rån:



men på bilden får man reda på att det bör vara crumpets i original, och mycket riktigt:

There was an old man whose despair,
Induced him to purchase a bear;
He played on some trumpets,
and fed upon crumpets,
Which rather assuaged his despair.

Riktigt vad det är för lur han blåser i på bilden - som Lear själv har tecknat, för övrigt - vet jag inte, men den passerar som trombon för mig, snarare än som trumpet.

En översättare som rimmar Fjärås på Homeros kan man inte annat än beundra, även om det inte fungerar fullt ut i min dialekt:


Det ger också en ingång till vad man ska söka på för att hitta rätt, för så hemskt många limerickar om Homeros finns det nog inte. Så här skrev Lear:

There was an Old Person of Cromer,
Who stood on one leg to read Homer;
When he found he grew stiff,
He jumped over the cliff,
Which concluded that Person of Cromer.

Där har alltså klippan vid Cromer i Norfolk blivit Fjärås bräcka, en ändmorän som är förutsättningen för sjön Lygnerns existens. (Och så får man ett exempel på Lears förkärlek för huvudpersoner av typen "an old person".)

Här leder bilden förhållandevis lätt till rimparet figs~pigs, men fikonen försvinner i översättningen, och ersätts som synes med vin:


Originalet lyder:

There was an Old Person of Bray,
Who sang through the whole of the day
To his ducks and his pigs,
whom he fed upon figs,
That valuable Person of Bray.

Och till sist undrar man vad som finns att utgå från för att komma till denna svenska version (senapen bör ju finnas med, med tanke på bilden):


Jo, Lear har skrivit om en fågel som rimmar på "mustard", nämligen "bustard", som ska betyda trapp.

There was an old person of Florence,
Who held mutton chops in abhorrence;
He purchased a Bustard,
And fried him in Mustard,
Which choked that old person of Florence.

Inte heller här misstänkte jag av bilden att det kunde handla om något annat än översättningen säger, nämligen en gås. Det är nog så här man måste göra för att alls kunna ta sig an ett översättningsprojekt av den här sorten.