tisdag 29 augusti 2017

141. Håkan Nesser: Carambole


På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.

Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)

Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!

Min medläsares inlägg finns här.

140. J. K. Rowling: Fantastic Beasts and Where to Find Them


Den här avknoppningen från Harry Potter-heptalogin blev film förra året, eller rättare sagt, det gjordes en film med den här titeln om den fiktive författaren till den här boken, som utspelar sig innan han hade skrivit den. Det här är snarare boken som i Harry Potter-universumet är lärobok på trolldomsskolan Hogwarts. (Man får verkligen öva sin analysförmåga vad gäller metafiktiva nivåer.)

Formen, ett antal beskrivningar av olika vidunder, som "beasts" översätts med, gör att det ibland kan bli lite repetitivt. Men ganska mycket är riktigt roligt, och jag hör ändå inte till de verkligt inbitna fansen (har läst böckerna en gång och sett filmerna en gång). En del vidunder känner jag igen - det hade kanske varit fler om jag hade varit mer hängiven - men många är nya och uppfunna för den här boken.

Det är en ambitiös produktion med Eddie Redmayne som inläsare; han spelade också huvudrollen som författaren till den här boken i filmen. Det är också försett med ljudeffekter, så man får tjut och rytanden, steg och flåsanden i öronen när man lyssnar. Om man lyssnar på sina skogspromenader kan man också ha nöjet att se paddor hoppa omkring på stigen, just som det handlar om något mindre och hoppande djur. Det här var för övrigt bloggens premiär vad gäller att lyssna på engelska.

måndag 28 augusti 2017

139. Stieg Trenter. Hur man skriver deckare


Storytel har också e-publicerat den här essän där Trenter berättar om sitt skrivarbete. Har man läst hans romaner och sett utvecklingen av dem blir man kanske inte överraskad av att få reda på att han inte är så road av minutiös planering. Mest intressant tycker jag är bakgrund om hur hans tidiga böcker Som man ropar och I dag röd kom till.

138. Stieg Trenter: Minnen för miljoner


En bra sak med Storytel är att man kan kompletteringsläsa Stieg Trenters återstående produktion, särskilt den som är svår att få tag i på annat sätt. Det här är två fotbollsreportage, om Nisse Liedholm respektive Kurre Hamrin, som tryckts om i liten upplaga, men här tillgängliggjorts. Jag hade inte läst det om det inte vore Trenter, eftersom jag är närmast aktivt ointresserad av ämnet. Trenter lyckas ändå få med mig genom sitt driv i berättandet, som känns igen från hans mer centrala verk.

söndag 27 augusti 2017

137. Deckarmix 1


Fyra deckarnoveller av fyra författare har Storytel samlat i den här mixen, men det är inte en av varje författare. Därmed förhåller sig sålunda att det är två stycken av Åke Edwardson, en av Liza Marklund och en gemensam av Henning Mankell och Håkan Nesser. De tre första är habila deckare/thrillers i modern svensk miljö. Ingen av de båda författarna har jag läst något av tidigare, men jag blev inte avskräckt här. Med tanke på att jag hade ett ganska negativt ingångsläge vad gäller Liza Marklund ska det tolkas som ett positivt omdöme.

Och så den sista (och kortaste) då, som knappt är en deckare, om man med det menar att det ska förekomma ett brott och en utredning och en lösning. Snarare är det ett snyggt paketerat påskägg, fullt med godis, till den som har läst om Mankells Kurt Wallander i Ystad och Nessers Van Veeteren i Maardam i andra sammanhang. Jag har inte läst allt, men har ändå omotiverat roligt åt de blinkningar som författarparet strör ut. Någon annan kan möjligen tycka att det är lite lättköpt, men jag tillåter mig att vara lättköpt ibland, när det bara tar en kvart. Man får också Nessers lek med fiktion och dess nivåer, kanske inte oerhört originellt använd här, men ändå rolig.

lördag 26 augusti 2017

136. Inger Frimansson: Då i vårt mörka hus


Det här är den där sortens historia som först så småningom blir riktigt otäck, när man inser att en av de inblandade är spritt språngande galen. Eftersom vi läsare vet mer än alla de andra inblandade inser vi också hur fel det kommer att gå, men de enskilda personerna kan inte inse vad de medverkar till. Det får bli lite vaga beskrivningar, för att inte avslöja för mycket, men jag tyckte det här var bra i sin genre.

fredag 25 augusti 2017

135. Håkan Nesser: Nortons filosofiska memoarer


Norton är Håkan Nessers hund, en rhodesian ridgeback, som flyttar med Nessers ("husse" och "matte") från Uppsala till New York, London, Exmoor, Gotland och Stockholm. Han gillar parker, mest Kensington Gardens, och köttbullar, men är överlag en förnöjsam hund. Han berättar själv, är fiktionen, om ställen han varit på och människor, hundar och en del andra djur han har träffat. Det är småtrevligt, kanske trevligare för den som har en stark relation till hundar, vilket jag inte har. I Nessers produktion måste man nog ändå säga att det här är en bagatell, hur småtrevligt det än är. Eftersom det är en kortroman räcker den lagom till en rejäl långpromenad om man lyssnar på Tomas Bolmes utmärkta inläsning, som jag gjorde.

torsdag 24 augusti 2017

134. Karin Brunk Holmqvist: Skogsnävan


Har man läst Karin Brunk Holmqvist förr vet man vad man får, även om det här är i novellformat. Ett äldre par i Brösarp väntar hem sin son, numera boende i Stockholm, för första gången med flickvän, som dessutom är psykolog. Hon ska inte tro att hon är något, och hon ska inte tro att hon ska få analysera dem, minsann. Är det någon som tvivlar på att det ändå slutar lyckligt? Men som sagt, det här läser man för att man vet vad man får.

133. Edgar Wallace: Den stulna Romneytavlan


Det är nästan en prestation att jag aldrig har läst Edgar Wallace tidigare med tanke på hur enormt produktiv han var. Numera verkar han mest ihågkommen för att han dikterade sina böcker på fonografrullar dygnet runt för att hålla fordringsägarna borta.

Den här novellen är omisskännligt från deckarguldåldern. Ingredienserna är Scotland Yard, "slutna rummet" och gentlemannatjuv - denna gång originellt nog en kvinnlig sådan. Lite av lösningen anade jag nog, men verkligen inte hela.

onsdag 23 augusti 2017

132. Alessandro Baricco: Silke


Någonstans måste jag ha blivit tipsad om den här kortromanen (120 rätt små sidor), men som så ofta har jag inte noterat var tipset kom ifrån. På egen hand hade jag nog inte hittat fram till den.

Det handlar om en fransman i mitten av 1800-talet, som åker till Japan för att köpa silkesmaskar. Det var på den tiden ett rejält företag att ta sig dit, inte minst före Suezkanalen. Knappt någon talar franska där. Maskarna ska hållas vid liv under hemresan. Jag undrar hur dokumentärt det är, men det är nog inte det som är huvudsaken, visar det sig så småningom.

Jag tyckte det här var trivsam läsning, men i de stora lovord som finns på bakre omslagsfliken (för att inte tala om på olika håll på nätet) känner jag inte igen mig.

131. Daniel Sjölin: Alla vill bara gå hem


Den här novellen var precis lagom lång att lyssna på under en femkilometerspromenad. Den är dessutom mycket bra att lyssna på om man själv vill hålla tempo med något, för hej vad det går när författaren-uppläsaren kommer igång. Jag vet inte om man ska kalla det surrealism, absurdism eller dystopi. Fullständigt vansinnigt är det, men också mycket roligt ibland. Förskolan kallas "Pyssel-Hades", till exempel.

130. Gustaf Gustafsson: Kropparna i Timmerdalen


Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av den här Storytel-följetongen, men det visar sig vara en originell blandning av genrer. Från början verkar det mycket underligt, men för mig växer det efter hand. Vissa recensioner verkar dock ha svårt för det och/eller ger upp tidigt.

Det är lite såpa, lite saga och lite steampunk. Jag blir inte klar över när det egentligen utspelar sig; det är ånglok och hästdroskor, telegram och brevduvor, men samtidigt ett samhälle där kvinnor yrkesarbetar, ofta i mycket kvalificerad ställning. På steampunk-manér är det också en del originella uppfinningar som kommer till nytta, och ovanligt nog tycker jag det är alldeles lagom mycket sådant.

I centrum för själva historien står en polisutredning, eftersom det hittas mördade personer närmast på löpande band i Timmerdalen, en småstad uppvuxen runt en stor skogsindustri. Poliserna har också lite privatliv med tillhörande förvecklingar, och där är det egentligen inte så originellt, utan påminner faktiskt mycket om de flesta deckare som publiceras nu. Men så är det också en historia om en sorts frihetshjälte à la Robin Hood, som borde vara död sedan länge, men nu verkar komma tillbaka. Och så ska allt detta förstås hänga ihop på något sätt.

Nu när jag är igenom alla tio avsnitten är jag mycket mer positiv än jag trodde att jag skulle vara, särskilt till den fantasi som skapar den här världen. Jag har läst lite, men mest lyssnat, och det är intressant att den här boken för mig fungerar mycket bättre att lyssna på. När jag läser fastnar jag på formuleringar som jag tycker är misslyckade, och tycker ofta att det är lite segt och pratigt. Uppläsaren Johan Ulvesson gör förstås sitt till för att det ska bli så bra.

söndag 20 augusti 2017

129. Stina Stoor: Monte Carlo


Stina Stoor läste jag i vintras, men den här novellen har ett lite annat tema än den samlingen. Här är det en lillasyster, som på småsyskons vis vet en hel del, men inte förstår innebörden av riktigt allt. Mest fastnar jag för det omisskännligt somriga, sett genom någon som tycker att sommaren är oändlig.

128. Torgny Lindgren: Huset


Det här är så mycket Torgny Lindgren det kan bli, en historia om ett hus, symbolen för slitet med att skapa sig en tillvaro för Gideon Lindmark och hans hustru Bred-Kajsa. Det är ömsom mycket roligt och mycket tragiskt, och inte minst oerhört effektfullt genom användningen av facktermer för verktyg och bjälkar (eller vad det heter).

127. Sara Lidman: Fröken & Moster Evelina och Anton


Sara Lidman har jag, vad jag minns, inte läst något av tidigare. Här är inte mindre än två noveller samlade, eftersom de är så korta, och de är nästan typexempel på genren "mustig skröna". I den första, "Fröken", är titelrollen en ambulerande frisör, i den andra är det en änka och en änkling i medelåldern som på ett tragikomiskt sätt inte får varandra, i alla fall inte som det är tänkt. Jag tänkte mig nog att Sara Lidman inte var så rolig.

126. Per Olov Enquist: Öknens alla blommor


Senaste paketet från Novellix landade i brevlådan i veckan. Det har temat Västerbotten, eller i alla fall författare därifrån. P O Enquist har nämligen förlagt den här historien till USA, komplett med roadtrip, motell och snabbmat. Själva historien fastnar jag inte riktigt för, men miljöerna är riktigt bra.

125. Maria Gripe: Agnes Cecilia - en sällsam historia


Efter projektet med realtidsomläsningen av Tordyveln flyger i skymningen blev jag lite sugen på att prova något annat av Maria Gripe, som jag verkligen inte har läst allt av. Nu blev det den här, mest för att den inte ingår i någon serie och därmed inte ger upphov till något nytt projekt.

Den är långsammare med att komma igång än Tordyveln, som ju nästan rivstartar med alla mysterierna på en gång. Här är det mer bakgrund och etablerande av förutsättningar redan från början. Så småningom blir det lika spännande, tycker jag, men om jag hade läst den när jag var i rätt ålder tror jag kanske att jag hade tyckt att den var lite tråkig lite för länge. Nu kan jag ändå se hur allt som presenteras där sedan får sin förklaring och fyller sin funktion i berättelsen.

Huvudpersonen Nora är föräldralös efter en olycka och bor hos släktingar, där hon blir väl omhändertagen, men ändå ibland känner sig utanför. När de flyttar till en ny bostad, en stor lägenhet i ett gammalt hus, känner hon närvaro av någon som hon inte kan se. Det händer också ett antal oförklarliga saker, som kanske inte är så originella i genren, men mycket suggestivt beskrivna. Det finns förstås också något i dåtid som hon (och hennes fosterbror Dag) försöker få förklaringar på.

Även om jag inte låter så översvallande är det här förstås en bra bok, framför allt imponerande genom att göra något eget av till stor del gamla ingredienser. Ett par gånger tycker jag att det finns för lätta lösningar, till exempel att en person finns tillgänglig som är precis den som Nora behöver, och en sak som ingår i upplösningen tycker jag är ett direkt onödigt sammanträffande. Men ett av de bärande elementen här är just sammanträffanden - om de nu ska betraktas så - och då får man köpa det som en förutsättning.

fredag 18 augusti 2017

124. Elin Wägner: De blå silkesstrumporna


Det här visade sig vara en oväntat rolig historia med både feministisk udd och viss byråkratisatir. Med tanke på att den utspelar sig när Leningrad hette Petrograd (1914-24) är den också oväntat modern - eller om det ska kallas tidlös. Jag hade inte läst Elin Wägner tidigare, men kan absolut tänka mig att läsa mer av henne.

torsdag 17 augusti 2017

123. Per Anders Fogelström: Mina drömmars stad


Nu är jag ute i ovanligt god tid inför att Kulturkollo startar höstens bokcirkelomgång. På måndag börjar diskussionerna, så jag får väl se om jag kommer ihåg något då.

Det här är en av mina mest minnesvärda läsupplevelser från ungdomen. Och det ska inte missförstås som beröm. Det är en av de böcker jag har läst som har väckt mest negativa känslor hos mig, och de har stannat kvar under de nästan trettio år som har gått. Vi läste den i nionde klass, och jag minns fortfarande en del som jag skrev i den uppsats vi skulle skriva efteråt. Mitt nuvarande, äldre jag ser mer tolerant på detta, men jag kan fortfarande förstå vad det var som gjorde mig negativ, och jag tycker fortfarande att det är ett underligt val för en grupp femton- och sextonåringar.

Det är två saker som jag reagerar emot. Först gäller det att allting är så bottenlöst eländigt. Det är säkert helt verklighetstroget, men det blir inte riktigt bra som skönlitteratur om huvudpersonerna inte på något sätt har möjlighet att påverka sin egen tillvaro till det bättre. Det andra gäller den dokumentära stilen, som jag minns att jag var synnerligen negativ till då, men har något mer fördrag med idag. Det är ändå lite för segt ibland med långa skildringar av vilka hus som kantar en viss gata ett visst år eller en påpassligt inplacerad verklig händelse. Det är ingen tvekan om att författaren har gjort sin hemläxa, men han är också förtvivlat angelägen om att visa det.

Nu är mitt mål ändå att läsa alla fem delarna för att ha gjort det. Det är inte plågsamt, som jag var rädd att det skulle vara, men jag förstår inte heller att det kan vara någons absoluta favoritbok som läses om gång på gång.

122. Ian Stansfield: Legenden om valen


Riktigt vad den här illustrerade vuxensagan gör hos mig vet jag inte. Efter elva års inneboende här har den nu åtminstone blivit läst.

Det är en nyskriven (1985) legend i folklig anda med förklaringar av diverse naturfenomen och djurs egenskaper. De medverkande heter sådant som Den Tidlösa Ödlan och Den Blåprickiga Tapiren. Skyddsomslagets bild ger en god uppfattning om stilen på illustrationerna.

Jag vet inte om jag blev mycket klokare efter att ha läst, men det är i alla fall varken svårt eller tråkigt.

måndag 14 augusti 2017

121. Rolf Börjlind och Cilla Börjlind: Sitt hår tyckte han om


Spindel, svart katt, fladdermus och kråkslott - det är ingen subtil omslagsbild som Storytel har valt till den här novellen. Jag uppfattar den ändå inte som den sortens skräck som arbetar med sådana effekter, och blir inte särskilt skrämd, mer förbryllad. Även galningar måste ha någon anledning till det de gör, men den går i så fall mig förbi. "Underligt" är det snällaste jag kan sträcka mig till.

120. ABC i Efter 3. Rim och reson om 1900-talet


Radioprogrammet Efter 3 lät strax före sekel- och millennieskiftet både lyssnarna och ett antal inbjudna proffs skriva ABC-verser på temat 1900-talet i traditionen från Falstaff, fakir med flera. Bland proffsen fanns så olika förmågor som Hasse Alfredson och Olle Ljungström, Babben Larsson och Caj Lundgren (känd som dagsverspoet under signaturen Kajenn).

När man läser hela boken, om än utdraget under ett par veckor, blir det tydligt att vissa teman återkommer, och att de inte är så tidlösa som man kanske tänkte sig 1999. Något som kändes mer aktuellt då var till exempel Monica Lewinsky-affären:
Cigarrer njuts när de har tänts
utom en viss presidents.
(Calle Norlén) 
Clintons lilla vänsterprassel
blev ett storpolitiskt trassel.
(Thea Oljelund) 
Ärlig man ska icke ljuga,
sa Bill Clinton till sin fruga.
(Sven Hugo Persson)

Något som i och för sig är aktuellt fortfarande, men kanske inte skulle skildras på samma sätt är IT:
Internet är substitut
för att träffas och gå ut
(Calle Norlén) 
Internet har innebörden
klotterplank för datanörden.
(Hans Dahlman) 
IT gör den blyge frälst,
han flörta törs med vem som helst.
(Peter Himmelstrand) 
IT är en häftig grej,
vår tids "Sesam, öppna dej!"
(Gertrud Hemmel)

Och ibland kan det finnas helt olika syn på saker och ting:
X2000 sparar tid,
stressad själ får genast frid.
(Peter Himmelstrand) 
X2000 skräcken är
för en sjösjuk resenär.
(Gertrud Hemmel)

Det växlar mellan satir:
Inför Hitlers hemska hot
buga' vi och kysste fot.
(Hasse Alfredson)
och rent trams i Fakirens anda:
Ankpress är en ashipp grej,
finnes snart hos var plebej.
(Olle Ljungström)
och ska förstås inte sträckläsas. Inte heller citeras in extenso, även om det är svårt att låta bli.

119. Sofie Sarenbrant: Rum 112


Sofie Sarenbrant är en till av de kvinnliga deckarförfattare som debuterat på senare år och som jag inte har läst tidigare. De är många och jag har haft svårt att samla mig till att välja någon eller några att prova, för att läsa alla är övermäktigt för den som också vill läsa lite annat. (Det finns förstås män i kategorin också, men utan att egentligen ha undersökt det har jag intrycket att det har debuterat fler framgångsrika kvinnor i genren från ungefär millennieskiftet och framåt.)

Den här novellen har en tacksam utgångspunkt. En kvinna vaknar på ett hotellrum och hittar en främmande man bredvid sig i dubbelsängen. Det kan vara allt från pikant till skrämmande, och det är två av de många perspektiv som växlar i berättelsen. Tyvärr tycker jag att både hon och han (för han vaknar snart, kan jag avslöja) på ett konstigt sätt växlar mellan rationellt och irrationellt beteende, så att det blir svårt att veta vem - om någon - man ska hålla på. Det kan vara effektfullt, men här fungerar det inte för mig, och jag blir heller inte överraskad av slutet, vilket jag tror är meningen att man ska bli. Snarare tycker jag det finns ett par ställen där det gärna kunde ha slutat tidigare.

118. Sverker Oredsson: Nils Edén. Demokratins statsminister


Nils Edén är oförtjänt bortglömd, det är den mycket korta sammanfattningen av den här biografin, som jag hade glädjen att få som recensionsexemplar från Ekerlids Förlag. Själv hade jag en historielärare på gymnasiet som - för övrigt själv folkpartist, som det hette då - uppehöll sig mycket vid liberalerna Karl Staaff, Nils Edén och Bertil Ohlin, så jag var inte helt obekant med honom. Men det kan nog stämma att han inte är en portalfigur, och det finns skäl till det, som framgår vid läsningen.

Edén var statsminister i mindre än två och ett halvt år 1917-20 och hann förstås inte under den tiden bli etablerad som någon landsfader. Kort därefter sprängdes hans parti på en för vår tid så exotisk fråga som rusdrycksförbud. Han hamnade på minoritetssidan, som var mot ett förbud, och lämnade då politiken. Då riskerar man att inte få en rättvis bedömning när historien ska skrivas.

Men den korta tiden i regeringsställning tillsammans med socialdemokraterna var onekligen produktiv. Redan genom sin tillkomst var regeringen historisk; den utgick från majoriteten i den folkvalda andra kammaren, och parlamentarismen som princip var därmed etablerad. Om en enda fråga ska nämnas blir det den allmänna rösträtten, som visserligen genomfördes slutligt av en senare regering, men på grund av ett initiativ av Edéns regering. Jag blir ändå imponerad av mängden andra framsynta ställningstaganden, till exempel åttatimmarsdag och medlemskap i Nationernas Förbund, och sådant som man kanske tror har funnits jämt, men som infördes de åren, nämligen utrikesnämnd och folkomröstning. Och ofta skrev Edén själv underlag i ärendena - imponerande, även om det förstås var en annan tid då, som det brukar heta.

Jag har inte den historiska kompetensen att professionellt bedöma den här boken, men från mitt perspektiv uppfattar jag den som populärvetenskap i det ordets bästa bemärkelse. Det är populärt genom att vara lättläst och alldeles tillgängligt för den som inte är specialinsatt, och det förs en dialog med den vetenskapliga och övriga litteratur som tidigare har behandlat Edén och hans tid. (Där är jag förresten lite förtjust i att ingen mindre än den här bloggens gamle bekant H-K Rönblom spelar en roll genom sin avhandling!) Tidens förutsättningar med första världskrigets slut och påföljande oroligheter gör det dessutom riktigt spännande ibland, även om vi vet hur det kommer att gå.

fredag 11 augusti 2017

117. Anna Jansson: Blod på dansbanan


Om jag uppfattar det rätt har det kommit 18 deckare om Maria Wern, Anna Janssons Gotlandsbaserade polis. Jag har inte läst någon av dem, inte för att det skulle vara ett ställningstagande, utan bara för att det inte har blivit av att börja.

Den här novellen är specialpublicerad i samarbete med Blodomloppet, och det är klart att ett knivöverfall med påföljande blodförlust ger en osökt anledning att påminna om hur viktigt det är med blodgivning. Överfallet sker under dansbandsveckan i Malung, och jag gissar att det är stor igenkänning för den som har en relation till den världen. Själv tycker jag det är lite för snabbt och oengagerat berättat och hade - konstigt nog - hellre sett det som en roman med lite utvecklade karaktärer och sidospår.

116. Jimmy Berestål: Jag, dödens fotograf


Det här ska vara skräck på temat att återuppväcka döda. Metoden för det ger sig redan av titeln, och det utspelar sig i fotografikonstens barndom, när man möjligen tyckte den exakta avbildningen i sig var spöklik. Tyvärr känns det alltför ofta som om det egentligen äger rum i modern tid, både vad gäller dialogen och de medverkandes agerande. Hade det varit en roman hade jag släppt den efter första kapitlet.

115. Klas Östergren: Ravioli


Möjligen är huvudpersonen densamme som i gårdagens novell sålde julgranar. Här rycker han in på ett bygge, men det är den här gången inte han själv som får till det med den obligatoriska överklassdamen. Det är rätt rolig och oförarglig läsning, men hade nog tjänat på ett större avstånd till den förra.

onsdag 9 augusti 2017

114: Klas Östergren: Röd jul


Huvudpersonen/berättaren får rycka in som julgransförsäljare för att betala av en skuld från ett krogbesök, och när han får hjälpa till att bära hem en gran till en dam med tjusig våning på Östermalm går det förstås som det går. Det är lite för urbant för att vara "mustig skröna", men det är i sin lättsamma genre helt passabelt. Om den inte har sänts i radio vid jul är jag förvånad.

113. Carin Gerhardsen: Plastpärlor


Till att börja med tycker jag det är lite virrigt i den här novellen, men så småningom förstår även jag att personerna utan anknytning till varandra ska sammanstråla i ett dramatiskt ögonblick. Det finns en liten inledning som antyder det, men då hade jag inte uppmärksamheten på topp. Kanske hade just den här novellen därför gjort sig bättre för traditionell läsning. Och för min del hade det gärna kunnat stanna vid det dramatiska ögonblicket.

tisdag 8 augusti 2017

112. Doris Dahlin: Gamla synder


Någonstans i den här lyssningen måste jag ha tappat bort mig, för jag fick det bara till fyra noveller. Men de är bra i alla fall, och handlar ofta om kvinnor och deras relationer till mödrar och/eller döttrar. Det finns mycket i vardagen som kan göras till dramatik om man vill, och det vill de här kvinnorna ibland. Det är någon gång lite stillsamt roligt, ofta om sådant man kan känna igen (även om man som jag varken är mor eller dotter) och fint inläst av Marie Richardson. Utan Storytel hade jag nog inte hittat fram till det här.

111. Siv Widerberg: "Nian"


Den här sista delen i serien handlar ännu mer om diskussionerna om arbetsformer för de två klasserna, nu 9A och 9B, som arbetar i projektform i svenska, SO och teckning. De har fått en ny lärare som vikarierar för en av eldsjälarna:


och det stora projektet den här gången är att rädda honom när han inte ska få fortsätta vikariera, eftersom det finns en falang bland lärarna som vill ha bort honom. (Den inledande episoden ovan slutar med att det visar sig att det han har bjudit på var alkoholfritt, och så blir det en pedagogisk diskussion om grupptryck och placeboeffekter.) De arbetar också med ett stort projekt om skolan, där de får tillfälle att göra en kartläggning av elevernas socialgruppstillhörighet och jämföra den med betyg och gymnasieval, även om de av olika skäl inte lyckas göra allt de egentligen vill.

Trots böckernas grafiska form (se ovan) framgår det ganska bra när man har alla framme samtidigt:


att de har vuxit med de medverkandes ålder, och kanske även med läsarnas. ett inte okänt koncept. Det slutar förstås med att en del - men inte alla! - söker till gymnasiet. Huvudpersonen Ingrid ska gå tvåårig social linje, som vid den här tiden verkar ha varit ett medelalternativ och inte någon enklare variant av de treåriga. Annars är det tråkigt nog ingen som gör något överraskande val när de är komna så långt.

Sist i alla de här böckerna finns kontaktuppgifter till författaren och ibland lite bakgrundsmaterial i form av intervjuer, kompletterande texter etc. När jag läste serien första gången, när jag var ungefär jämgammal med de skildrade eleverna, skrev jag själv till Siv Widerberg, säkert oerhört förnumstigt - jag minns inga detaljer. Men jag minns att jag fick ett långt och mycket seriöst svar, som visade att hon hade läst vad jag hade skrivit, och hon förklarade varför hon hade gjort vissa val och hur hon hade arbetat med bakgrundsstudier av autentiska skolor och klasser. Det kändes ovant att bli tagen så på allvar, men det är nu sådär 30 år efteråt något att minnas.

110. Siv Widerberg: Klass 8A och B


Den här fjärde delen i serien har tydligen varit så populär hos någon att den har försvunnit från biblioteket, visade det sig när jag bad att få den framtagen, så den fick fjärrlånas.

Titeln - att det alltså handlar om två klasser - har sin förklaring i att lärarna i svenska och SO i 8A och 8B har kommit på att de ska läsa gemensamt med de båda klasserna och arbeta med övergripande projekt. Därför blir det också ganska överbefolkat på klassbilden:


Eleverna är till att börja med rätt skeptiska, inte så mycket till arbetsformen som till den andra klass som de uppfattar sig hopfösta med. (Några vill förstås inte alls arbeta med projekt, utan de vill ha vanlig undervisning för att lära sig allt de behöver inför gymnasiet. Majoriteten, som framställs som de vettiga, vill lära sig det de behöver inför livet.) Det kan se ut så här:


Så småningom finner de sig tillrätta i de nya formerna, och hittar förstås ett nytt förändringsprojekt, som emanerar från ett studiebesök på ett bageri med bristfällig arbetsmiljö.

Nu märks det också att eleverna, både berättaren Ingrid och de andra, har vuxit till sig en del. Ingrid var från början en rätt vanlig och inte särskilt drivande person, men har nu vaknat till och uppfattas som politiskt medveten, kanske mer av andra än av sig själv. Hon tar sig igenom svår och byråkratisk text - en genomgående måltavla för den här bokserien - och är ibland oerhört ilsken på sakernas tillstånd.

Jag vet inte hur realistisk den här skolskildringen är; den ligger i alla fall ganska långt från hur jag själv hade det på högstadiet med bestämda timmar i varje ämne, som hade sina läxor och prov. En gång om året hade vi temadagar i en vecka, och det jag minns därifrån är någon sorts första hjälpen-utbildning, en nykter alkoholist (vid ett annat tillfälle) och lite liknande inslag. Jag försöker rannsaka mig, men något studiebesök kan jag överhuvudtaget inte komma ihåg att vi gjorde på hela högstadiet.

söndag 6 augusti 2017

109. Siv Widerberg: Klass 7A


Klass 6D delades (splittrades) ju inför högstadiet, och därför går Ingrid nu i klass 7A med tre av sina gamla klasskamrater. De porträtteras också annorlunda, mer som jag var van vid från fotokataloger något decennium senare:


Den här gången är solidaritetsprojektet att de gör en tidning till stöd för de drabbade av, alternativt som protest mot en nedläggning av en textilindustri. Det var nog mycket typiskt när boken kom 1978. Jag som är tio år yngre än klass 7A och gick i en betydligt mindre projektintresserad högstadieskola känner inte riktigt igen mig i möjligheterna till sådant arbete på skoltid. Men ibland går utvecklingen fort, och ibland har den inte nått fram överallt.

108. Siv Widerberg: Klass 6D Sverige, Världen, som tårtbitar


Klass 6D från föregående bok hotas av att delas (eller som de uttrycker det, splittras) inför högstadiet. På ungefär samma sätt som när de solidariserade sig för att Veikko skulle få gå kvar i klassen protesterar de mot det, ända till att överklaga länsskolnämndens beslut till regeringen. (Allra sist finns en del lagtext och exempel på regeringsbeslut om liknande ärenden.) Den här gången går det inte lika väl, utan de får lämna sexan utan att veta vilken klass de ska hamna i eller med vem av sina gamla klasskamrater. Det är dock synnerligen noga att de inte är ute efter att någon annan klass ska behöva delas, utan att det de vill är att alla ska få fortsätta, även om det innebär att det blir fler klasser än det egentligen finns pengar till.

Kanske var det den här boken som fick mig att läsa serien, eftersom min klass var i en mycket liknande situation. Vi var inte lika samfällt intresserade av att slippa delas, som jag minns det, men jag minns också ett stormöte med rektor och studierektor, som inte var så olikt det som finns beskrivet här. De föräldrar i min klass som var negativa var dock inte negativa till att en annan klass kunde behöva delas, snarare tvärtom. (Utvecklingen hade också kommit förbi stadiet att "Stämningen och cigarettröken luktade lika illa", som vid mötet i den här boken.)

Jag minns som sagt inte att det var så lite text i de här böckerna, i varje fall i de här första:


Men det ger utrymme till Cecilia Torudds teckningar, som alltid är bra.

107. Siv Widerberg: Klass 6D Sverige, Världen


Det här är första boken av fem, som Siv Widerberg skrev med början 1976, med Ingrid, en ganska vanlig tjej i huvud- eller åtminstone berättarrollen. Här handlar det om att en besvärlig kille, Veikko, ska flyttas från 6D för att han stör de andra. Klassen vill inte det, utan intervenerar på ett föräldramöte, och Veikko får gå kvar.

Tillsammans med baksidans bild (av alltid briljanta Cecilia Torudd) blir det ett gammaldags klassfoto med rektor och klassföreståndare överst:


Det märks förstås även här och var i texten att tiden har gått, allra mest när några stannar kvar efter föräldramötet och "tömde askfat". Annars är det tidstypiskt solidariskt och stormötesdemokratiskt. Allra sist finns det kontaktuppgifter och en uppmaning att skriva till författaren om man vill berätta vad man tycker (just det ska jag återkomma till i anslutning till sista boken, tänker jag mig).

Jag läste de här fem delarna någon gång på 80-talet, men hade inget minne av att det började så barnboksaktigt, med korta rader och rätt mycket illustrationer i texten:


En bonus är att rektorn heter Anton Löv, precis som läraren i Tordyveln flyger i skymningen. Om det nu inte är han som har befordrats.

106. Elisabeth Östnäs: Sofia Tholls kabinett


En bokcirkelkompis hade läst den här, och det fanns två anledningar för mig att göra detsamma. Ingen har anklagat mig för att ligga i den tekniska framkanten vad gäller läsning på annat sätt än i pappersböcker, men långt om länge har jag skaffat mig en telefon som gör det möjligt att ha Storytel, där den här boken är originalpublicerad. Och så utspelar det sig på Zoologiska museet i Lund, i vars tidigare lokaler humanist- och teologcentret LUX nu finns, och där jobbar jag till vardags. Så jag tog en provperiod Storytel och har växlat mellan att lyssna och läsa, med övervikt för lyssnande, som trots allt passar bättre under promenader och bilkörning.

Det handlar om Eva och Hildur, två studenter som sommarjobbar med att packa ner det sista av museets samlingar, bland annat ett litet rum med mer eller mindre privata handlingar och föremål som tillhört Sofia Tholl, museets grundare. I övrigt förekommer en föreståndare och en anställd - ganska lite folk för att tömma och flytta ett helt museum, kan jag tycka, särskilt som styrkan decimeras efter hand av olika skäl. Det är symtomatiskt, för det är lite för mycket av de yttre förutsättningarna som för mig känns lite för orealistiska för att jag riktigt ska acceptera dem. Det gör också att de mer avsiktligt orealistiska inslagen - övernaturligheter, får man nog kalla dem - inte heller fungerar som de annars hade gjort. Men när det är som mest spöklikt är det ändå rätt spännande, konstigt nog.

De fyra mest förekommande personerna är ovanligt mångbottnade, skulle jag säga. Var och en av dem har något drag som är direkt oförutsägbart, och för det mesta fungerar det. Olle, museets anställde, har en historia av vad som numera kallas psykisk ohälsa, och beskrivningen av honom är tidvis närmast plågsam. Någon gång är det någon av de medverkande som lite för lägligt har en bakgrundskunskap om något eller tillgång till något som behövs, och då blir jag skeptisk igen.

Behållningen för mig är miljöerna, både museet med dess närmaste omgivningar och det övriga sommartomma Lund (och Malmö på en liten kant). Lite mer beskrivning och lite mindre upprepningar av gatunamn hade gjort det ännu bättre. (Och så undrar jag vad den namngivna herrekiperingen har gjort för ont för att beskrivas som vore den hämtad från en sketch.)

Det här är kanske inte stor litteratur, men klarar sig undan när det inte låtsas vara annat än en spännande spökhistoria med kopplingar till isländsk folktro. Det betyder också att det fungerar sämre när det mitt i allt blir omotiverad mjukporr. Mitt samlade intryck är som synes väldigt kluvet; de inslag jag gillar är verkligen bra, men det finns också en del som kanske helt enkelt borde ha blivit en annan bok.

lördag 5 augusti 2017

105. Nils Håkanson: Ödmården


Någon gång i framtiden är Sverige ockuperat av Nederländerna (eller nedriglänningarna, som invånarna kallas här). Det är en dystopisk framtid, där havsnivån stiger och svenskarna har fått flytta ner i gruvhål.*

Historien berättas av en som kallar sig "archifarien", det vill säga den som sköter arkivet för den här folkspillran, och det görs på en blandning av ålderdomlig och nyskapande svenska, som är omöjlig att beskriva. Ett rejält exempel är kanske bättre:


Det verkar jobbigt till att börja med, men man kommer in i det efter några sidor, och är ibland otippat roligt. Det här är också den där sortens bok som kan förekomma även i andra genrer, där vi vet mer än berättaren och i bästa fall kan förstå vad det är som menas med något som beskrivs som oförklarligt eller ibland helt naturligt, men från ett annat perspektiv än vi är vana vid.

Intrigen uppfattar jag som en ganska förväntad historia om förtryck och uppror, i och för sig helt kompetent berättad. Det är i stället språket och miljön som gör att den här boken stannar i minnet som något alldeles eget.

* Någon borde studera det här med framtidsskildringar och underjordiskt boende (om det inte redan är gjort). Jag vet att jag har reflekterat över det tidigare, men det förekommer verkligen i annars helt olika böcker i olika genrer.

104. Nelly Sachs: Glödande gåtor


Nelly Sachs delade 1966 års nobelpris med Samuel Agnon, en av bara fyra gånger som litteraturpriset har delats. Hon var från 1940 bosatt i Sverige men skrev på tyska, och den här lilla volymen har parallelltext på tyska och svenska på varje uppslag. Jag har genomgående läst de svenskspråkiga högersidorna, en översättning av Gunnar Ekelöf. I praktiken är det alltså inte mer än ett trettiotal sidor med upp till ett tiotal rader per sida. (I en avslutande not meddelas att detta är en diktcykel som följs av tre till, just då bara tillgängliga på tyska.) Det kan till exempel se ut så här:


Jag lyckas inte riktigt ta till mig det här, eller så ger jag mig inte den tid man borde för att låta det sjunka in. Det känns plågat och obehagligt och jag får inte lust att vila i formuleringarna så som man nog borde. Men det här med att läsa lyrik är en övningssak, har jag förstått.

fredag 4 augusti 2017

103. Håkan Nesser: Hur jag tillbringar mina dagar och mina nätter


Jämfört med föregående Novellix-Nesser är det här bättre. En författare - såvitt jag förstår bosatt i Nesserland, där Van Veeterens Maardam ligger - blir approcherad i en bar av en främmande man, som säger sig veta saker om författarens hustru och hennes förflutna. Eftersom författaren ända sedan de gifte sig har vetat om att det finns en period i hennes tidigare liv som hon inte vill tala om vågar han inte riktigt avfärda den andre. Sedan blir det en effektfull växling mellan då och nu, och den lek med sanning som Nesser ofta är så bra på. Det är väl genomfört även här.