fredag 26 maj 2023

42. Norman Russell: The Secret of Bagnett Hall


De här böckerna om det fiktiva Oldminster i det fiktiva Oldshire är inte stor litteratur, men gott hantverk, och ibland är det precis vad man behöver. Den här gången är utgångspunkten för historien - det lantgods som återfinns i titeln - beläget i ett annat grevskap, men intrigen tar sig så småningom till Oldminster så att vi får träffa våra gamla bekanta där, både hos polisen och hos detektivbyrån som assisterar polisen.

Det är en förhållandevis invecklad historia, som dessutom lyckas överraska mig ett par gånger, när jag tror att jag har kommit på inte bara hur det hänger ihop utan också hur det kommer att sluta. Början kan ni få reda på, för den är närmast en prolog, även om den är för lång för att passera som det. En kvinna i yngre medelåldern bor ensam på sitt ärvda gods Bagnett Hall, föräldralös sedan länge och nu också utan den farbror/morbror och faster/moster som tagit hand om henne. Till godset kommer en regnig kväll en annan ung kvinna, som har kört vilse och erbjuds att stanna över natten. Hon stannar längre än så, och efter ett drygt år dör godsägarinnan. Gästen ser då sitt tillfälle att ta över dennas identitet, egendom och liv, eftersom anhöriga och vänner sedan länge har förlorat kontakten med den avlidna. Det går förstås inte som planerat.

I Oldminster är det miljön runt domkyrkan och dess bibliotek som står i centrum. Av och till har jag svårt att hålla ordning på alla archdeacons, canons och deans, och dessutom pågår en rekrytering av en suffragan bishop, en källa till intrigskapande som så småningom konvergerar med historien om den falska godsägarinnan från Lincolnshire. Det blir också tillfälle att stifta bekantskap med det företrädesvis kvinnliga föreningsliv som omger Church of England och som inte verkar ha förändrats sedan miss Marples dagar.

Det kan ha sina sidor att producera böcker i serier; allt blir sällan lika bra. Men de här tre har hållit en jämn nivå och lyckats variera konceptet alldeles lagom. Som vuxen läsare vill man ju inte läsa samma bok om och om igen, som man gjorde med vissa långserieböcker i bokslukaråldern, men man vill inte heller bli överraskad av att något som har börjat som något man gillar utvecklar sig åt alldeles motsatt håll. Nu finns det inte fler i den här serien att höra i min ljudbokstjänst, men det har kommit ett par till, så vi får se om de dyker upp där, och därmed här.

Man lär sig också alltid något nytt när man lyssnar på engelsk ljudbok, fast man tycker att man borde kunna kulturen ganska bra. Den här gången var det madeira cake, som verkar vara intill förväxling likt sockerkaka. Den heter så för att man drack madeira till den.

måndag 22 maj 2023

41. Johan Engman: Relationer från en drömmare


I denna andra novellsamling av Johan Engman - den första finns här - återkommer en del teman, men mitt intryck är att den spänner över ett bredare tematiskt fält än föregångaren, bland annat en riktig spökhistoria. Här fastnar jag ändå särskilt för en modernisering av Tummelisa på temat tvångsgifte, som gör att jag aldrig kommer att kunna höra eller läsa den sagan igen utan att tänka på det.

söndag 21 maj 2023

40. Johan Engman: Historier från en drömmare


Den trogne läsaren av denna blogg känner till mina svårigheter att säga något vettigt om novellsamlingar, eftersom helheten så ofta är svårfångad. Till denna svårighet läggs den här gången att jag har parallelllyssnat på den här samlingen jämsides med en annan samling av samma författare, så jag har ganska svårt att hålla ordning på vad som ingår var.

Det handlar för det mesta om ganska vanliga människor, men ofta med ambitioner att ta sig ur sin stundom trista tillvaro. Ibland är det nästan frågan om uppror mot någon överhet, och inte sällan kan man som läsare känna stark sympati med huvudpersonerna. Ska man vara kritiskt är det möjligen för att det så småningom flyter ihop och blir svårt att hålla isär.

39. The Life of Meriasek. A Medieval Cornish Miracle Play


Kursläsande för nöjes skull kan ibland göra oväntade avtryck här. (Det kan också innebära att man läser artiklar och delar av böcker, så att det blir mindre avtryck här.). Så är det med detta alster.

Det är en medeltida pjäs i genren mysteriespel, som nära ansluter till passionsspel, som kanske är mer bekant. Den här handlingen avses spelas två dagar i rad på en stor friluftsscen, och i manuset finns också anvisningar för hur olika delar av scenen ska inhysa olika miljöer. Det är nämligen snabba ryck när handlingen förflyttar sig mellan Bretagne, Cornwall och Rom.

Huvudperson är helgonet Meriasek, som man får följa från pojkåren, när han gärna vill utbilda sig - mycket hellre det än att gifta sig med det goda parti hans föräldrar har tittat ut åt honom. Sedan blir han motvilligt biskop, utför diverse under (merendels att bota sjuka) och dör. 

Det låter inte som om det skulle kunna bli underhållande, men det är det faktiskt. Ett ganska stort persongalleri gör det möjligt att också inrymma några comic reliefs och replikskiften som rimligen bör ha riktat in sig på att dra ner skratt från publiken. Det hindrar inte att syftet är högst seriöst.

torsdag 18 maj 2023

38. P. A. S. Pool: The Second Death of Cornish


Denna korta uppföljare till föregående verk kom 1995 och föranleddes av en schism inom den rörelse som stått för återupplivandet av korniskan. Det gör att det är en förhållandevis grälsjuk ton; med titeln menar författaren att motståndarna har tagit död på språket en andra gång. Det verkar inte ha blivit så, när vi nu har snart tre decenniers facit. Peter Aubrey Seymour Pool avled året efter att denna skrift kom ut, och man kan närmast höra honom rotera.

37. P. A. S. Pool: The Death of Cornish


Cornish, på svenska korniska, är eller var ett keltiskt språk som tala(de)s i Cornwall, närmast släkt med bretonska på andra sidan Engelska kanalen. Dess nuvarande status verkar vara att den är återupplivad från att ha varit om inte död så i varje fall synnerligen avtynad. Detta häfte är från 1975, och det har hänt en del sedan dess.

Författaren sysselsätter sig med de två århundraden som föregick korniskans död, om vi nu ska stanna för att den faktiskt dog någon gång i slutet av 1700-talet. Det är därmed en historia av ständig tillbakagång, inte som i en del andra sammanhang på grund av förtryck eller politiska beslut, utan på att det korniska folket själva inte tyckte att språket var värt att bevara och hålla liv i. Engelska framstod som så mycket mer användbart, vilket det förstås på sätt och vis var. Men det hade ju varit möjligt att använda båda språken, som många också hade gjort i ett antal århundraden där.

Den traditionella historieskrivningen är att korniskan dog ut med en kvinna vid namn Dolly Pentreath 1777. Hon ska ha varit den sista som lärde sig korniska som modersmål och som inte kunde någon engelska förrän i vuxen ålder. Det har ifrågasatts, som det verkar på goda grunder. Man kan också ifrågasätta premissen, för när dör egentligen ett språk ut? Är det inte egentligen när den näst sista talaren dör, så att det inte längre finns någon att prata med för den som är sist kvar? Eller ska man också ta hänsyn till andra typer av kunskap i och om språket än bara modersmålskompetens? I så fall är det frågan om korniska har dött ut alls, för det fanns personer som var i livet in på 1800-talet som hade åtminstone viss kunskap, och sedan började en återupplivningsrörelse.

Det här är fascinerande, för det är så mycket som går på tvärs mot hur vi är vana att tänka på en språksituation. Man blir också tacksam för att det fanns några som insåg att korniskan behövde dokumenteras på 1600- och 1700-talen, när antalet talare ständigt minskade, men det ändå fanns förutsättningar att rädda något till eftervärlden. Att de sedan inte alltid höll modern lingvistisk standard får man försöka leva med.

onsdag 3 maj 2023

36. Mats G. Larsson: Vinland det goda. Nordbornas färder till Amerika under vikingatiden


I höstas kom det en serie dramatiseringar på Sveriges Radio om olika människoöden under vikingatiden, bland annat om Gudrid Torbjörnsdotter, som ska ha varit gift med en bror till Leif Eriksson, som ska ha varit den förste europé som nådde Amerika. (Det finns förstås stora möjligheter till v m k problematisering av mycket i föregående mening, men den får räcka som introduktion och förklaring till hur jag hittade vägen till den här boken.) Hon finns med i två av de isländska sagor, Erik Rödes saga och Grönlänningasagan*, som är huvudkällor till vad vi anser oss veta om nordbornas upptäckt av Vinland. Bland annat som händer henne märks att hon föder en son, Snorre, i Amerika, som därmed bör vara den förste europé som kommer till världen i Nya världen.

Mats G Larsson har med utgångspunkt i de två berättelserna - "saga" är ju i sammanhanget inte en påhittad historia för barn, utan har andra konnotationer - försökt ta reda på bland annat var de landsteg och vilken del av Nordamerika som motsvarar det de kallade Vinland. Min kunskap om det här var på förhand ganska tunn; jag hade till exempel ingen aning om att det också fanns två andra delar av det nyupptäckta landet, Helluland och Markland, som ska ligga norr om Vinland. Han läser texterna noga - hans egna översättningar av dem ingår som ett slags appendix - men konfronterar dem också med både arkeologiska fynd och senare skildringar av européer som når den nordamerikanska östkusten, då söderifrån och efter Columbus upptäckt ett antal hundra år senare. Det är oavbrutet intressant, även om han inte når riktigt ända fram vad gäller att lokalisera nordbornas boplats under åren innan de återvände till Grönland.

* i den här boken kallad Grönländingasagan