söndag 30 juni 2019

138. Homeros: Iliaden


Månadens språk i juni är grekiska, och det finns förstås modernare verk att ta sig an än detta epos från 700-talet före Kristus om händelser som ska ha ägt rum ett antal hundra år dessförinnan. (Båda dessa dateringar, liksom frågan om det finns verkliga händelser bakom, är omdiskuterade och ska inte redas ut här.) Men det är en fullt läsbar framställning som ger mycket konkreta bilder av krigande, hatande, älskande, sörjande, ätande, sovande och drömmande människor, för att bara nämna något.

Det handlar om en kort period av trojanska kriget, när grekerna på tionde året belägrar Troja i nuvarande Turkiet. Det är en intressant krigsskildring, som skiljer sig från mycket annat i den genren, eftersom många av de medverkande på båda sidorna är personer som det inte är omedelbart lätt att tycka om. De har både goda och mindre goda drag - inte minst är många av dem långsinta och hämndlystna. Och det gäller både människor och gudar, för även Olympens invånare griper in i handlingen när det passar dem, och de finns på båda sidor i kriget.

Bland det mest påtagliga är hur många det är som dör, ibland en på varje rad, och hur detaljerat man får reda på hur det går till. Ofta slutar avsnittet då med raden "tungt han i marken då föll, och i fallet skramlade vapnen". Där syns också att verket är skrivet på hexameter, det grekiska eposets versmått, vilket det tar ett tag att vänja sig vid och ännu längre att vänja sig av med att ha malande i huvudet.

Ett par exempel på dödande ur den trettonde sången (verket är indelat i tjugofyra sånger, vad vi väl hade kallat kapitel):
Adamas sprang till de sina tillbaka till skydd mot fördärvet,
men Meriones strax förföljde och stötte in spjutet
mitt emellan hans blygd och hans navel, det ställe, där Ares
ger de dödliga arma de sår, som pina dem bittrast;
där drev han stöten in, och den fallne med spjutet i livet
sprattlande låg som en tjur, som herdarna uppe bland bergen
binda med vidjor och föra med våld mot hans vilja från betet:
så han sprattlande låg med sitt sår, men det dröjde ej länge,
innan Meriones trädde intill och ur livet på honom
ryckte tillbaka sitt spjut, och natt omhöljde hans ögon.
och när en viss Harpalion misslyckas med ett anfall:
Men Meriones sände en pil efter honom, som flydde,
och i sätet till höger den tog, och tvärs genom kroppen
trängde spetsen sig ut genom blåsan inunder hans blygdben.
Ned på stället han sjönk och i krigskamraternas armar
andades ut sitt liv och på jorden låg som en regnmask
ömkligen sträckt, medan blodet rann ut och fuktade marken.
Men kring den fallne då flockades tätt Paflagoniens tappre,
lyfte hans lik på en vagn och förde det sedan till Troja,
sorgsna i hågen, och fadern gick med under strömmande gråt, ty
ej stod vedergällning att få för den dödade sonen.
Och så håller det på, men mellan varven har de tid att skälla på varandra, hålla fest, ordna begravning och mycket annat.

Jag har läst den klassiska översättningen av Erland Lagerlöf (för övrigt syssling till Selma med samma efternamn), men det finns minst två andra, av Tord Bæckström respektive Ingvar Björkeson:


och om jag ska läsa om Iliaden någon gång tror jag att jag ger mig på någon av dem. Systereposet Odysséen finns också i motsvarande översättningar.

137. Jan Mårtenson: Döden går på cirkus

Döden går på cirkus - Jan Mårtenson

Antikhandlaren Homan har fått tillfälle att resa till Paris, och använder förstås tiden att gå på loppmarknad. Det framgår dock inte hur han fraktar hem det han köper, för allt torde inte rymmas i handbagage på flyget. Han träffar också den sedvanliga unga damen, ny i varje bok, den här gången arbetande vid en cirkus och på resa för att skriva kontrakt med artister inför kommande föreställningar. Hon bor på L'Hôtel, där en gång Oscar Wilde dog, och i samma rum som det hände.

Hemma i Stockholm är det ungefär som vanligt. Möjligen är Homan ännu mindre än vanligt på plats i sin antikaffär på Köpmangatan, men det kan tänkas att han köper och säljer mellan de episoder vi får berättade för oss. Det går nämligen rätt många månader innan han och den unga damen träffas igen, den här gången på Cirkus på Djurgården. Det vill nog till att man är åtminstone lite intresserad av cirkus som konstform för att man ska orka igenom alla de föreläsningar som Homan får höra från de olika medverkande. Men utan att säga för mycket kan man konstatera att de dödsfall som sker inte skulle kunna ske i någon annan miljö.

Ett signum för de här böckerna är ju måltiderna. Det har till och med kommit en särskild bok om dem, Mord på menyn, med mer konkreta recept än till och med ett bordssamtal med Homan kan innehålla. Den här gången är det currymusslor, och inte burkmusslor i currysås, utan lite mer avancerat:



Det är till och med så att jag funderar på att laga det vid tillfälle.

Annars har jag roligast åt att Homan filosoferar över hur man alltid blir avbruten av telefonen, och funderar på att man borde kunna välja telefonsignal, till exempel Star Dust eller Björneborgarnas marsch. Jag skulle inte bli förvånad om den möjligheten finns numera, om än inte till den fasta telefonen i hallen.

lördag 29 juni 2019

136. Maria Lang: Intrigernas hus


Varför det skulle dröja två decennier av årliga deckare innan Maria Lang förlade handlingen till Kungliga Operan är lika gåtfullt som vem mördaren i det intrigfyllda huset är. Och huset nyttjas verkligen till det yttersta - både själva operan och de restauranger som finns inom dess väggar. Dessutom pågår hela tiden den vanliga verksamheten med repetitioner och föreställningar, och det blir som bäst när de intrigerna får ta utrymme parallellt med den mordutredning som Christer Wijk försöker bedriva medan hans hustru sjunger Tosca och Turandot på scenen. Kopplingarna är fler än man skulle kunna tro. Annars lider intrigen - som alltför ofta hos Lang, utom under det första decenniet - av att för många relationer och viktiga händelser i det förflutna presenteras för läsaren alltför sent.

Personförteckningen har vällt ut över två sidor:


och bakom uppräkningen på högersidan döljer sig mängder av verkliga personer i sina verkliga roller. Christer förhör både Tore Wretman och Werner Vögeli, som förresten nyss har introducerat nyheten grönpeppar på Operakällarens meny. Rätten spelar viss roll, kan man säga utan att avslöja för mycket. Inne på Operan verkar de flesta namnkunniga ha belönats med sin halvsida text, både chefen Göran Gentele och Elisabeth Söderström (dock som publik just här) och en hel del andra. Jag har inte hållit räkningen, men det är flera dussin personer, som dock inte fyller större funktion för mordgåtan. Om man gillar det eller inte är nog mest en smaksak.

En av de verkliga personer som faktiskt fyller en funktion genom att han är på plats samtidigt som grönpepparsåsen är en doktor Bringel. Har man läst biografin om Maria Lang som kom för några år sedan vet man att han hette Birger i förnamn, och att han och hans fru - också läkare - var goda vänner till Dagmar Lange, och också hjälpte henne med en del medicinska fakta i författandet.

Först ganska sent i boken framgår det när det äger rum, utöver att det börjar i mars. Då har jag redan nystat i de få ledtrådar som finns, som handlar om att det pågår ett ishockey-VM samtidigt, och tack vare att det nämns vem som möts i en TV-sänd match går det att konstatera att det är mars 1969.

måndag 24 juni 2019

135. Tara Westover: Allt jag fått lära mig

Allt jag fått lära mig - Tara Westover

Bokcirkeln nådde ikväll halvtid i det pågående temat, där varje bok ska ha anknytning till en av de sju dvärgarna. Den här gången var det Kloker.

Tara Westover skriver om sin uppväxt i en mormonfamilj i Idaho, men religionen är bara en liten del av det som skapar den dysfunktionella tillvaron. Familjen, framför allt pappan, ställer sig utanför samhället på många sätt - barnen går inte i skolan, man konsulterar inte sjukvården och man lägger upp lager av bränsle och andra förnödenheter för den framtid som ska komma då samhället inte fungerar. Samtidigt ägnar han sig inte helt utan framgång åt affärsverksamhet i bygg- och skrotbranschen, vilket ändå kräver viss interaktion med kunder och uppdragsgivare. Det är inte alldeles tydligt, men man kan kanske anta att de i huvudsak finns inom samma religiösa åskådning. Mamman driver en egen rörelse med dekokter och annan alternativmedicin.

Ur detta kommer då Tara, som är yngst av sju syskon och måste ha en enorm drivkraft för att - utan att ha gått i skolan - ta sig till och genom det högre utbildningssystemet genom först självstudier, sedan "högskoleprov" och universitetsstudier. Och så skriver hon alltså den här boken, som jag hade missat, men som har blivit mycket uppmärksammad.

Det här är inte den sortens bok jag brukar välja själv, men visade sig vara oväntat intressant. Trots det tunga ämnet är den långt ifrån outhärdlig att ta sig igenom, utan klarar sig på en relativt distanserad och neutral ton.

lördag 22 juni 2019

134. Åke Edwardson: Det blir ingen dans ikväll


Med hjälp av Google Maps kan man hitta fram till bygdegården i Kännestubba på småländska höglandet, och till och med se papperskorgen som huvudpersonen kastar sin ölburk i. Där är det alltså inte dans denna midsommar, men det finns ändå tillfälle till kontakt med lokalbefolkningen när den anonyme berättaren blir avlämnad där av sin kompis Ingo. I all kort- och enkelhet är det här en stämningsfull historia inte utan viss dramatik, som kan läsas hos Göteborgs-Posten.

133. Mia Franck: Sju sorters


Inte heller efter medveten sökning hittade jag många midsommarnoveller i elektroniska medier, men Svenska Yle - av alla! - delade med sig av den här ny- och specialskrivna historien. Och eftersom det är public service är den tillgänglig för alla som vill.

Det utspelar sig midsommaren 1912 i Helsingfors, och handlar om två unga kvinnor, Dagmar och Hilma, som är goda vänner och delar bostad. De är kvar i staden när många andra har åkt till landet, om inte annat bara till en närliggande festplats. Sedan går det inte att säga så mycket mer utan att förstöra nöjet, så jag rekommenderar alla intresserade att själva läsa, för det är den värd.

För novellutmaningen går den att använda för nummer 38, "en novell där något går sönder", men vad det är som går sönder avslöjar jag inte heller här.

132. Amanda Svensson: Djur i närbild


Midsommar är möjligen inte en temahelg i litteraturen på samma sätt som jul, då det verkar som om varje tidning med självaktning har en novell. Men DN visade sig ha den här, tillgänglig framför betalväggen.

Det är lite klimatångest, men också allmän ångest, när ett svenskt yngre par under interna täcknamn tältar sig runt USA sommaren 2019. Den finlitterära anknytningen är att de har nått Thoreaus Walden. Egentligen tycker jag det känns mer som en inledning till en roman än som en novell, och om det är bra eller dåligt är kanske en smaksak.

131. Maria Lang: Ingen returbiljett


Det är något visst med tågdeckare, även om det här är ganska långt från Mordet på Orientexpressen. Tåget heter Mälardalen, och går från Stockholm till Örebro (en andra del av tåget fortsätter till Charlottenberg). Nästan allt utspelar sig i en halv förstaklassvagn, avdelningen för icke-rökare, och praktiskt med detta är att då kan Almi Graan medverka. Hon får med tiden alltfler likheter med Maria Lang själv; här äter hon till exempel hallonbåtar, som lär ha varit författarinnans favoritgodis även i verkligheten.

Det är Mälardalens sista dag på den här rutten, lördagen den 11 maj 1968, för natten till söndagen ska det genomföras ett tidtabellskifte, som såvitt jag har kunnat läsa mig till är helt i överensstämmelse med verkligheten. En bra sak med att tåget spelar så stor roll i intrigen är att det finns - och fanns - en detaljmedveten grupp av intresserade privatpersoner som har dokumenterat mycket genom åren, och som nu dessutom har flyttat ut sitt intresse på nätet. Man får visserligen en plan över kupén, så man kan följa med var folk sitter:


men man kan också leta upp vagntypen på nätet. Där finns lämpligt nog en interiörbild av precis den här sortens vagn, och stolen närmast till höger i bild är där mordoffret sitter när han blir strypt med sin egen livrem någonstans före Frövi, där liket upptäcks. Almi Graan sitter närmast fönstret till vänster. Tågen kallades paprikatåg, efter färgen, och den återkommer ett par gånger i beskrivningen även i texten.

Tågkupén är onekligen en tacksam miljö, där man kan sammanföra personer från olika håll i tillvaron:


och där det dessutom kan finnas rimliga chanser att hålla reda på när folk kommer och går. Det är med något halvsekels avstånd också en miljö med stark tidsfärg, där det finns en del av tåget som är avsedd för polletterat resgods, och servitrisen har tre flaggor på kavajslaget för att visa att hon talar engelska, tyska och franska. Ingetdera förekommer väl mellan Stockholm och Örebro numera, skulle jag tro.

För tre böcker sedan reflekterade jag över Langs stock character, den dialekttalande äldre halvsenile mannen, och här dyker han upp igen, i form av en farbror till Borghild Olsén: "- Dä är synn um Borghild. Hon va gla i'n." Har man varit med förr vet man hur mycket ett vittnesmål från ett sådant håll är värt.

Mittpartiet av historien, när passagerarna har spridits från tåget hem till sig, lider av ett sjunkande tempo när det ska redovisas en del bakgrund. Men på slutet blir det riktigt spännande igen, till och med en klassisk rekonstruktion av brottet. En fördel med att Mälardalen har lyfts ut ur tidtabellen är nämligen att man kan disponera tåget och åka samma väg igen i samma hastighet.

Eftersom Almi Graan är med får man på köpet också lite deckarhistoria. Hon har som tåglektyr med en nyutgåva av Palle Rosenkrantz' Hvad Skovsøen gemte, som räknas som Danmarks första deckare.

Mitt exemplar av det här årets Lang är en senare utgåva, som väl ska framstå som lite lyxig i konstläder och med guldtryck. Jag vet inte om jag tycker att den ambitionen håller riktigt. Den matchar inte motsvarande uppsättningar av Selma Lagerlöf i helt skinnband.

onsdag 19 juni 2019

130. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och vikingarna


Länge utspelade sig vartannat album hemma i Asterix' och Obelix' by, och vartannat på resa någonstans. Den som bara ser en förteckning över titlarna kan tro att det här är ett avsteg från den traditionen, men här är det faktiskt vikingarna som kommer till gallerna, och inte tvärtom. Det framgår inte av den svenska översättningen, men i originalen finns det en viktig skillnad i titlarna på det här albumet och det närmast föregående. Det här är Astérix et [och] les Normands, och det förra var Astérix chez [hos] les Bretons.

Vikingarna är inte det enda som det satiriseras över här, utan huvudmålet för det är ungdomskulturen i allmänhet, personifieras av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix:


Vikingarna på besök är ju egentligen en anakronism, men det verkar även de medverkande veta:



En annan detalj att lägga märke till att barden Troubadix den här gången - förutom att faktiskt medverka i intrigen - får vara med på den avslutande festen.

129. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och britterna


Egentligen är det konstigt att det har dröjt ända till det åttonde albumet innan teamet Goscinny/Uderzo låter teamet Asterix/Obelix resa till England. Få andra miljöer låter sig lika lätt parodieras, särskilt ur franskt perspektiv. Själva intrigen kommer därför lite i skymundan, men frågan är om jag inte håller med Uderzo, som i en intervju har sagt att detta är hans favoritalbum.

Som sagt, det finns mycket i den engelska kulturen som man kan driva med. Det här med tepaus, där just den här rutan dock är en plantering inför vad som ska komma:


En stor del av albumet dricker de nämligen bara varmt vatten, men det blir det ändring på. Annars finns det förstås andra mat- och dryckesvanor som gallerna förundras över:


Och så kan det vara kläder:


eller väder:


eller måttsystem:



(originalpubliceringen i tidskriften Le Pilote är från 1965-66, det vill säga sådär fem år före Decimal Day).

Nästan trettio år före sin tid är Asterix och hans kusin Fixfax när de önskar sig en tunnel under Engelska kanalen:


men den hade förstås varit mer eller mindre realistiskt diskuterad ända sedan Napoleontiden (då med hästdragna vagnar och en konstgjord ö i mitten för att kunna byta hästar, vilket nästan känns som om det kunde vara hämtat ur ett Asterix-album).

Vänstertrafiken är förstås ett problem för den som inte är van:


och till och med tecknaren trillar dit och ritar högertrafik när sällskapet möter en dubbeldäckare i Londinium:


Britterna är redan vid den här tiden lika fästa vid sina trädgårdar som ett par tusen år senare, men också lika gentlemannamässiga: 


Vid den tid albumet kom ut var det förstås också mycket tacksamt att rita in de här fyra barderna i historien:


på det sätt som var vanligt i Asterix, men som ibland går över huvudet på mig, eftersom jag inte kan identifiera så många franska kändisar från förr.

söndag 16 juni 2019

128. Tove Jansson: Farlig midsommar

Farlig midsommar - Tove Jansson

Det återkommande inslaget av naturkatastrof hos Muminfamiljen är den här gången en tsunami, som tvingar dem att först flytta upp på översta våningen i sitt höga blåa hus och därefter att ta sin tillflykt till en teater. Eventuell humor uppstår av de inte förstår vad en teater är, men så småningom klarnar det med hjälp av teaterråttan Emma. Samtidigt är Mumintrollet och Snorkfröken (med flera) ute på sina egna äventyr. Det vilar en lätt ton av anarki över den här berättelsen, som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna, och som jag tror att jag hade haft svårt med när jag var i rätt ålder. Roligast är att Muminpappan skriver en pjäs på hexameter.

lördag 15 juni 2019

127. René Goscinny och Albert Uderzo: Tvekampen


Den här Asterix-utgivningen med tre album i varje bok har sina fördelar - den är i originalordning, och inte minst är den försedd med några sidor kommentar till varje album. Utan dem hade jag nog missat en del av humorn, som anspelar på Charles de Gaulles talekonst (högaktuell när oriignalet publicerades i Le Pilote 1964-65) och annan frankofilia.

Historien är inte så avancerad. Det handlar om hövdingen i Asterix' by, Majestix, och hur han kämpar mot en annan byhövding, Brutalix, som har hjälp av de elaka romarna. Det är förresten intressant hur det inte är minsta tvekan om vem som är elak:


I pratbubblan syns förresten också intrigens stora komplikation, nämligen att druiden Miraculix är inkapabel att göra trolldryck, eftersom han har fått en bautasten i huvudet. Och vem som är skyldig till det är ju inte svårt att gissa.

Annars är jag mest imponerad av översättaren, som lyckas ordvitsa så att jag undrar hur originalet ser ut:


torsdag 13 juni 2019

126. Sherwood Anderson: Adventure

Adventure - Sherwood Anderson

Sherwood Anderson var helt okänd för mig, men på Wikipedia får man veta bland annat att han dog på ett sätt som i sig är en liten novell. Han var på kryssning, svalde en tandpetare och fick bukhinneinflammation. Innan dess hade han hunnit skriva en hel del, bland annat novellsamlingar, och innan dess hade han varit verksam i affärsvärlden, men fått ett nervöst sammanbrott, som det hette då. Nu tror jag man hade kallat det för utbrändhet.

Novellen då? Den handlar om en ung dam, vars utkorade herrsällskap reser från småstaden där de bor för att skapa sig en karriär innan de ska gifta sig, men så blir det förstås inte. På litet utrymme ryms det en stor berättelse, som är både sorglig och hoppfull.

125. Maria Lang: Vitklädd med ljus i hår.


Det blanksvarta omslaget gör den här luciadeckaren oväntat svårfotograferad. Men de viktigaste ingredienserna i mordgåtan bör framgå, nämligen en lucia och en giftflaska. Lucian kommer och serverar glögg hemma hos privatpraktiserande läkaren Staffan Palm och hans fru Margot, enligt personförteckningen:


"uppseendeväckande", så länge det nu varar. Det är nämligen hon som stjälper i sig båda glöggmuggarna och dör, medan doktorn går och duschar, när lucian har försvunnit iväg. Ingen av dem vet vem hon är, och ingen av dem har bett henne komma. Det är en lovande, mystifierande inledning, som tyvärr inte motsvaras av den övriga intrigen. Det är alldeles för gott om öppna dörrar, både där Palms bor, där doktorn har sin mottagning och där övriga inblandade bor. I verkligheten hade det knappast gått att begränsa de misstänktas skara så snabbt och rationellt, när vem som helst har möjlighet att gå ut och in i fastigheterna.

De ligger inte ens omedelbart nära varandra, även om de flesta verkar vara bosatta på Östermalm. Paret Wijk-Martin är nyinflyttade i korsningen Skeppargatan-Karlavägen, och eftersom huset ska vara nybyggt när det utspelar sig 1966 måste det nog vara här:


Övriga återfinns i kvarteren omkring, på Sibyllegatan och Jungfrugatan, och den skolklass som uppvaktar en av sina lärare - Kurt Uddén, som praktiskt nog bor vägg i vägg med Christer Wijk - kommer från Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange i verkligheten var lärare. Det verkar i alla fall vara den enda skola som är belägen vid Kommendörsgatan, ungefär rakt bakåt från perspektivet ovan. Givetvis saknas inte den hos Lang så ofta återkommande anknytningen till skolvärlden. Här är det rentav studentexamen, trots att det är december, för Git Friman kuggades på våren och gör nu ett nytt försök, som man tydligen kunde göra även utanför vanlig tidtabell. Och lektorerna Uddén och Rydberg får då tillfälle att diskutera det nya gymnasium som är på gång, där studentexamen ska avskaffas.

Det är en del annat som inte är helt tillfredsställande med intrigen, inte minst att det går så fort med allting. På knappt två dygn är allting utrett. Redan i radionyheterna klockan nio på luciadagens morgon har polisen gått ut med vad som har hänt, inklusive en ganska detaljerad redogörelse för hur mordet har gått till och vem offret är. Det går också påfallande snabbt att få besked från laboratorier om giftspår och liknande. Långsamt är det däremot när olika medverkande håller miniföreläsningar om luciatraditionens ursprung. Jag undrar om inte en engelsk gäst hemma hos Git Friman är inskriven bara för att det ska finnas en rimlig mottagare för ett par av utläggningarna.

Palle Davidsen, kriminalassistenten, som medverkade för första gången för tre böcker sedan, är med här också, och hinner både gå på studentskiva och en del annat. Förra gången var han ett nytt och piggt inslag, men den här gången känns han tyvärr som en karikatyr när han dyker upp överallt på sitt hejiga sätt. I dagens kontext hade man kunnat kalla honom gränslös.

Och så det här med kläderna, som verkar vara Langs motsvarighet till maten hos Stieg Trenter. En trubadur (som sjunger egna sånger om Rhodesia, en tidsmarkör så god som någon) är klädd i "dovt lila sammet, skjorta i lingon och mjölk, slipsen orientaliskt mönstrad i rosa och syren på vit botten och han bar opp alltsammans med självklar smidighet" och en av damerna har "aftonpyjamas av silverpaljetterad jersey, i tunna silversandaletter med virade remmar och postisch som tornade opp frisyren i vitblonda löslockar". (Där exemplifieras förresten också Langs idiolektiska användning av "opp" i stället för "upp", som jag har lite svårt för.) Ibland är hon också en värdig konkurrent till Bengt Grive, som när en annan av damerna har "resedagrön ylleblus". Det märks att tiden har gått från hennes första bok, där uppkläddheten var påfallande, även vid vistelse på landet under primitiva förhållanden.

onsdag 12 juni 2019

124. Kate Chopin: Ma'ame Pelagie

Ma'ame Pelagie - Kate Chopin

Fortfarande i de amerikanska sydstaterna, med en stark franskspråkig identitet, utspelar sig också den här novellen av Kate Chopin. Två ogifta systrar får besök av en brorsdotter, vilket visar sig vara omvälvande för alla på olika sätt. Egentligen har de båda damerna levt för att någon gång kunna återskapa sitt nedbrunna barndomshem, till priset av att inte unna sig någonting innan dess. Det här var bland de bästa av Chopins noveller som jag har hittat i den här omgången, men nu verkar de vara slut på Storytel, även om hon har skrivit en del ytterligare.

123. Kate Chopin: Beyond the Bayou

Beyond the Bayou - Kate Chopin

Kate Chopins miljö är de amerikanska sydstaterna, och här visar hon hur viktiga slavarna kunde vara för den vita överklassens barn. Det var de som tog hand om barnen, eftersom föräldrarna inte gjorde det, och det skapade förstås en relation som inte riktigt passade ihop med slavarnas ställning.

122. Torgny Lindgren: Norrlands akvavit

Norrlands akvavit - Torgny Lindgren

Jag har redan tidigare kunnat konstatera att det är något alldeles speciellt att lyssna på Torgny Lindgren när han läser sina egna böcker. Det är inte bara att han läser bra - det är ju inte så bara förresten - utan också att texten lyfts till en nivå som jag inte hittar när jag läser själv. Här har jag läst några korta avsnitt i e-boken på mobilen, när det inte varit läge att lyssna, och då sjunker upplevelsen genast.

Det handlar förstås, som vanligt hos Lindgren, om Västerbottens inland. Dit kommer en före detta väckelsepredikant, Olof Helmersson, som frälste mängder av människor där på femtiotalet. Sedan har han varit borta därifrån i många år, och när han nu kommer tillbaka är de flesta döda. Församlingen består i själva verket inte av mer än två personer, varav en ligger för döden sedan flera år. Ganska länge är det oklart för mig vart berättelsen är på väg, och egentligen om den alls är på väg någonstans. Men det gör inte så mycket, för när Olof Helmersson cyklar runt i bygden och den ena episoden följer på den andra är det mer stämningen och karaktärerna som bär upp det hela än en synnerligen välkomponerad intrig. Sedan visar det sig att det fanns en i varje fall genomtänkt intrig som dolde sig bland skrönorna. Men det är detaljerna som man kommer ihåg, sådant som att någon tvättar löständerna med grönsåpa.

lördag 8 juni 2019

121. Ágota Kristóf: Analfabeten


Ágota Kristóf har uppmärksammats i olika sammanhang nu under 2019 i samband med en nyutgivning i ett band av hennes romantrilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Jag köar på den på biblioteket, och hade kanske helst läst den först, men nu blev det min tur med den här korta självbiografin, som också är nyåterutgiven. Det är bara runt femtio sidor, och därför egentligen snabbläst. Men jag tror att man tjänar på att låta det ta tid och sjunka in (även om jag är fel person att ge det rådet), och det är nog också en bok att återvända till.

Kristóf skriver enkelt och okomplicerat om ett liv med mycken dramatik. Hon föddes 1936 i Ungern, och hennes tidiga barndom sammanföll alltså med andra världskriget. Sedan sammanföll hennes ungdom med att Ungern blev kommunistiskt, och efter händelserna 1956 flydde hon med make och nyfödd dotter, och hamnade så småningom i Schweiz. Där skapade hon sig en tillvaro, där skrivandet var centralt, trots att hon övergick till att skriva på franska, som hon alltså fått lära sig i vuxen ålder. Vart och ett av de här kapitlen på fyra-fem sidor hade ju räckt till en roman, men det är något med den lapidariska stilen som ger eftertryck åt det hon väljer att berätta. Stilen är också läsupplevelsen, snarare än att den skapas av innehållet, så jag har inte så dåligt samvete för att ha berättat vad som händer.

Med dagens omsättning på litteratur kommer den väl på bokrean 2020, och då är jag benägen att slå till.

fredag 7 juni 2019

120. Edgar Allan Poe: Three Sundays in a Week


Anledningen för mig att lyssna på den här Poe-novellen var i första hand att kunna bocka av novellutmaningens nummer 4, "en novell med en veckodag i titeln". Man tänker väl numera på Poe mest som skräckförfattare och som en av de första som skrev kriminallitteratur - om inte den allra förste. Men hans noveller spänner över ett vidare fält än så; den här är närmast humoristisk.

Det hela berättas av en brorsonson, eller möjligen systersonson, som har vuxit upp hos sin grandonkel, och nu vill han gifta sig med grandonkelns dotter. (Släktskap och åldersskillnader förblir lite oklara, men är heller inte det viktigaste i historien.) Det ska han visst få, säger den elake onkeln, när det kommer en vecka med tre söndagar. Och tro det eller ej, men det gör det faktiskt. Hur det går till får man själv lyssna på eller läsa.

119. Kate Chopin: Désirée's Baby

Desiree's Baby - Kate Chopin

Det här är återigen en novell av den där sorten som man måste läsa (eller, i det här fallet, lyssna till) uppmärksamt för att riktigt förstå den vändning som kommer i allra sista meningen. Och vidden av den kan man nog egentligen inte förstå om man inte själv har levt i sydstaterna på slaveriets tid.

För novellutmaningen passar den bra till nummer 34, "en novell där ett brev spelar en viktig roll", och den som inte har tillgång till en ljudbokstjänst hittar texten på nätet.

118. Kate Chopin: The Locket

The Locket - Kate Chopin

Det verkar vara något med de här inspelningarna som Storytel har kommit över, som gör att själva ljudspåret bara fyller en del av den tid de upptar i spelaren. Här är det slut efter sådär sex minuter i stället för sexton. Den är ändå bra, och hinner säga det som behövs, men man väntar ändå inte att det ska ta slut när det gör det.

Det handlar om en soldat i amerikanska inbördeskriget och en medaljong som han har fått med sig hemifrån. Berättelsen är vad man skulle kalla fragmentarisk, men de fragment som ingår är onekligen väl valda.

117. Kate Chopin: A Respectable Woman

A Respectable Woman: Short Stories - Kate Chopin

Som i flera andra noveller av Kate Chopin handlar det här om en kvinna som är lite för självständig för tidens smak. Den här gången är hon faktiskt gift, och det inte ens särskilt olyckligt, men det är ändå problematiskt att relatera till en av makens gamla vänner som kommer på besök.

116. Kate Chopin: A Reflection

A Reflection - Kate Chopin

Det är väl på gränsen att den här tvåminutersbetraktelsen ska få räknas som novell. I tryckt form skulle den nog rymmas på en sida, så temat - vad olika människor väljer att göra med sina liv - hinner inte riktigt utvecklas. (Hos Storytel ser den däremot ut att vara tolv minuter lång, så jag blev lite överraskad när den tog slut så fort.)