43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.

41. Carina Burman: Bittert, amore

Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).

Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.

Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.

Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".

Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.

40. Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken

Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.

Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.

Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.

Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.

Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.

39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

34. Daniel Boyacioglu: Bärfisen

Den här historien berättas på ett underligt metafiktivt sätt, där en berättare (författaren?) låter historien bli en karaktär närmast på lika villkor med de människor som befolkar berättelsen. Jag blir inte klar över vad det avser att fylla för funktion; mig förvirrar det mest. Den intrig som gömmer sig bakom dessa lager av fiktion är det inget fel på, om man bara lyckas identifiera och följa den.