51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.

50. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 2

I den här delen av Persepolis har det blivit tidigt åttiotal, och familjen Satrapis tillvaro i Teheran präglas mycket av kriget mellan Iran och Irak:

Överhuvudtaget är det här en skildring som på ett ovanligt lyckat sätt kombinerar det privata och det offentliga. I skärningspunkten däremellan finns också den nya islamistiska regimens syn på sådant som kvinnors klädsel och flickors utbildning, för att nämna något av det som kommer närmast här.

Mitt intryck av den här delen är att författaren utnyttjar seriemediet på ett friare sätt än i den första, till exempel med den här sidan, som visar vad som händer när faran är över efter ett flyglarm:

Det är väl numera ingen spoiler att tala om att Marjane så småningom skickas utomlands för att studera, när föräldrarna inser att hennes uppförande i skolan riskerar att slå tillbaka på henne själv (och möjligen även föräldrarna). Jag gissar att det kan göra nästa del ganska annorlunda.

49. Mikael Yvesand: Häng City

Mikael Yvesands debutroman Häng City – mer om titeln nedan – har fyra år på nacken, så han har hunnit komma med ytterligare minst lika rosad och prisad roman efter denna. Det bådar gott; vi får se när hans senaste dyker upp här.

Bokcirkelns tema den här omgången är "främmande världar" och när jag valde den här fokuserade jag på några drag som gick att utläsa från baksidestext och korta omnämnanden:

• den utspelar sig i Luleå, vilket är andra änden av landet från mig och resten av bokcirkeln,
• den handlar om en grupp pojkar med helt andra vanor än jag hade i deras ålder,
• den utspelar sig sommaren 1999, vilket faktiskt är rätt länge sedan på vissa sätt.

Nåväl, det är en historia om tre pojkar som just har slutat sexan och har den där sortens sommarlov som verkar oändligt och inte fylls av något annat än vad de själva får för sig att göra. De har lite olika vuxennärvaro i sina liv – minst en av dem har blivit lämnad med pengar till mat och förtroendet att sköta sig själv, och inte heller de andra har fasta läggtider, för att uttrycka det försiktigt. De drar runt i stan, för det mesta med sina cyklar, och ett par gånger tar de sig ut till en stuga som en av familjerna har, utan att använda den särskilt ofta, vad det verkar. Deras stora projekt är Häng City, som skulle kunna kallas en koja, även om det är mer målet än vad det faktiskt blir under den tid vi följer dem. Bakgrunden till namnet beskrivs i baksidestexten. Det bygger på en snabbmatsrestaurang som någon valt att kalla Mat City, och på det mönstret bildar de sedan internhumoristiska benämningar på andra ställen.

Internhumorn mellan de tre är ett viktigt inslag i den här historien. Den är inte alltid helt begriplig, inte heller alltid rolig för någon annan. Men det är mycket tydligt att den är något som förenar de tre och ofta bygger på gemensamma referensramar i form av händelser de varit med om, och som utan att bli infodumpar kan refereras för oss läsare som inte omedelbart inser det roliga med ett öknamn.

Inklippta i berättelsen om trion finns också avsnitt som på olika sätt är polisiärt material; det kan gälla inkomna tips, förhörsprotokoll eller polisanställdas egna redogörelser för en insats. Vi läsare förstår ganska tidigt att det finns något parallellt skeende som pojkarna inte har koll på, och när det så småningom händer något riktigt allvarligt är det också i stor utsträckning vid sidan av den huvudfåra intrigen har bestämt sig för. Idag hade det kommit närmare dem genom medier, traditionella och sociala, och inte bara stannat vid något visserligen hemskt, men ändå inte riktigt nära.

Cirkelns medlemmar var generellt nöjda, och jag är nöjd med att för en gångs skull ha lyckats välja en bok som blev förhållandevis uppskattad. Den kan rekommenderas, inte minst som sommarläsning, och jag tror att den gör sig att läsa i ganska långa sjok i taget, som jag av olika skäl nu har gjort.

48. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 1

När nyheten om Marjane Satrapis död kom i början av den här månaden reagerade jag inte särskilt, eftersom jag skam till sägandes inte hade någon relation till hennes verk. Men det framgick av rapporteringen att hennes självbiografiska serieroman Persepolis ansågs som något av det mest centrala i hennes produktion, så jag tog mig an den med viss nyfikenhet. Det här är första delen av fyra – den finns också utgiven i en samlingsvolym, men den hade någon annan velat låna på biblioteket – så jag får återkomma med samlade intryck så småningom.

Det handlar alltså om Marjane som växer upp i sjuttiotalets Iran. Det har sina sidor att skildra detta, när vi läsare har facit till vad som händer i det iranska samhället. Det är förstås högaktuellt nu, men har nästan inte varit ur nyhetsrapporteringen sedan dess, känns det som.

Historien om hennes barndom flätas samman med landet historia, där det också förekommer en del återblickar på hur shahens släkt kom till makten i det flertusenåriga landet:





Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:



Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.

Den här delen slutar med något av en cliffhanger när kriget (mot Irak, antar jag) bryter ut. Fortsättning följer, som sagt.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

44. Malte Persson: Den fördrivna tiden

Nonsenslitteratur är ingen stor genre på svenska, är mitt intryck. Malte Persson befinner sig i den här samlingen mer i den anglosaxiska traditionen från Edward Lear och Lewis Carroll. Det är inte alltid nonsens i den bemärkelsen att det inte handlar om något, utan ofta handlar det om något man aldrig har läst förr, och inte heller på direkt fråga hade trott att någon skulle skriva om. Det kan till exempel under en rubrik "Fyra korta fabler om olämplig kärlek" rymmas historier om relationen mellan vintergäck och vinterdäck eller mellan en violpastill och en violpistill. När man har hämtat sig hamnar man i en berättelse om en ål och en tvål som tvistar om vem som är halast (ja, det handlar som sagt ofta om något med både intrig och upplösning). Ett tag är det väldigt mycket getter, möjligen för de är bra rimord både i singularis och pluralis. Och så kommer ett avsnitt om träd, som förstås kallas skogsparti.

Ibland kan man tro att det bara är ordvitsande, men det är inte ett rättvist omdöme. När vi möter Skönheten och Odjuret, som till sist gifter sig, är berättaren odjurets "best man", och det är förstås en ordvits, samtidigt som det i sitt sammanhang är en alldeles logisk del av historien.

Språklekandet sätter också fingret på sådant som vi kanske inte tänker på i språket till vardags, som att det finns ord som nästan alltid förekommer med negation. När vi i en dikttitel möter "Dyftet, dugget och skvattet" blir det tydligt, även om man förstås sitter kvar med frågan varför det har blivit så.

Det rimmar hela tiden, och det tror jag att författaren har haft stort nöje med att få ihop. Ibland är intrycket att en dikt kan ha ett rim som utgångspunkt, och det kan finnas läsare som har svårt för det. Själv är jag rätt förtjust för det mesta. Men det kräver sin man att naturligt få in dubbelrim som läsplatta och gräsmatta, bröstkorg och höstsorg eller rimvärdig och svimfärdig. Kanske tror man att man har nått höjdpunkten i en dikt när den konstaterar att "häxor dräpes bäst med häxsax", men då har man kvar rimmen mjölk-och-kex-dags samt "en säck snacks".

Den här samlingen tror jag att jag vill återkomma till och läsa långsammare än jag har gjort nu.

43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.