60. Lars Melin och Martin Melin: Språket − så funkar det. Om bokstäver, ord, grammatik och språkfel

Här är undertiteln närmast en innehållsförteckning på så sätt att den redovisar de fyra huvudavdelningar boken är indelad i. Det hela är hållet i en lättsamt kåserande ton, som det är en smaksak om man uppskattar eller inte. Själv tycker jag att den efter ett tag blir ett maner som görs till huvudsak framför innehållet. Men det är ingen tvekan om att författarna har koll på ämnet och har saker att säga om det.

59. Hans Carstensen: Den osynliga mördaren

Med den här serien mutar Hans Carstensen in Gävle som deckarstad, om nu inte någon annan har hunnit före. I huvudrollen uppträder bibliotekarien Nadia, som (förutom litteratur) mest lever på fryspizzor och geléhallon, när inte hennes granne Kerstin kommer över med något färdiglagat. De är ett radarpar som känns bekant, även om jag inte kan peka på någon riktig parallell.

Det där upplägget lovar egentligen mysdeckare, men om man ser till de brott som begås är det allt annat än trivsamt. Det härjar en seriemördare i stan, en som verkar sikta in sig på folk som bor på hotell. Eller om det nu är så att offren har någon anledning att bo på hotell i Gävle, men blir offer av andra skäl. För att utreda detta verkar Gävlepolisen avdela hela två poliser, en överordnad och en underordnad, som har helt olika inställning till att en bibliotekarie och en pensionär är med och rotar. Den yngre och underordnade är mer än lovligt tilllåtande när Nadia ges tillträde till brottsplatser och får lyssna på förhörsinpelningar, men man ska förstås inte vänta sig realistisk polisroman här.

Nadia har sina fördelar som "utredare" i förhållande till polisen, för hon använder litteraturen som inspiration, ibland till och med som förklaring till varför mördaren har gjort på ett visst sätt. Och det är inte alls bara deckare man kan använda på det sättet, utan här figurerar både finlitteratur och inte fullt så fin. Det är ett charmigt inslag, men räcker inte till för att jag ska bli så förtjust som jag tror att det är meningen att läsande personer ska bli.

58. Fríða Ísberg: Märket

Härmed går bokcirkeln i mål med temat Nordens sju länder, och sist ut var alltså denna roman från Island. Den är omtalad och prisad i en utsträckning som vi i cirkeln hade svårt att förstå, utan att vi alla därmed var massivt kritiska.

Det är den sortens bok som bygger på i stort sett en enda central idé, och ett sådant projekt kan gå både bra och dåligt, beroende på idéns bärkraft och författarens förmåga att göra något av den. Här är det ett framtida Island, där befolkningen får genomgå test för att pröva deras förmåga till empati. Efter genomgånget test kan man "märkas" som godkänd, det vill säga tillräckligt empatisk. När handlingen börjar närmar landet sig en folkomröstning som ska ta ställning till om detta test ska göras obligatoriskt. Dittills har det byggt på något slags frivillighet, men den är delvis en chimär, när vissa bostadsområden reserveras för de märkta, och arbetsgivare kan använda märkningen som en del av sitt urval.

Idén är riktigt bra, men genomförandet av den är inte av samma klass. Det handlar om fyra olika personer, som ges separata kapitel. När var och en av dem ska introduceras och få en omgivande familj eller annan social miljö tar det sin tid för handlingen att avancera framåt. Det är inte heller alldeles lätt att hålla isär dessa fyra spår, och vi i cirkeln konstaterade att det blir en onödigt svår bok, trots att den till synes inte är särskilt komplicerad.

57. Ian Fleming: Chitty-Chitty-Bang-Bang. Den magiska bilen. Äventyr nummer ett

Ian Fleming blev mest känd för sina böcker om James Bond, som väl idag är mest känd från den långa serien filmer, som i varierande grad bygger på dessa böcker. Men han skrev också denna barnbok*, och det finns beröringspunkter i form av tekniska innovationer som förekommer både här och i Bond-universumet. Titelrollen spelas alltså av en bil med egenskaper utöver det vanliga. Bland annat kan den flyga, och landar på Goodwin Sands, en sandbank utanför den engelska kusten, som just då befinner sig över vattenytan, eftersom det är lågvatten. Det är tydligt att det här är inledningen på en längre historia, för det känns oavslutat och man väntar sig mer, istället för det slut som trots allt dyker upp.

* Det ska finnas två till, och de tre är sedan också utgivna i en gemensam volym.

56. Stina Jackson: Proscenium

Läser man presentationen av den här novellen ordentligt framgår det att den kvinna som huvudpersonen, en man, är i färd med att söka upp tydligen är hans dotter. Under lyssningen begrep jag inte det, och då framstod han som en obehaglig stalker av ett gammalt ex. Så kan det bli. Jag blev inte heller så begeistrad att jag vill lyssna om och se var jag eventuellt missade något.

55. Christoffer Holst: En farlig nystart

I samband med de två tidigare delarna i den här serien har jag förutspått att det ska komma mer, och det har det alltså gjort nu. Men även den här delen förebådar en fortsättning, kan man säga utan att spoilra alltför mycket, tycker jag. Efter att ha utspelat sig i Vadstena och Dalarna tar sig serien nu till Gotland. Den övergripande förutsättningen är, som läsaren torde erinra sig, att före detta tidningsdrottningen, numera hotelldrottningen, Louise Collins, reser landet runt och startar nya exklusiva hotell i sin åldrige faders hotellkedja. Det temat går ju att spinna vidare på ett tag till. Som sällskap har hon, eller får hon, sin betydligt yngre halvsyster Lina, som verkar kunna överlåta skötseln av sin delikatessbutik i Stockholm till anställd arbetskraft närhelst systern är på annan ort och ett mysterium dyker upp.

Den här gången är de alltså på östra Gotland, i Katthammarsvik, som ligger något i skymundan för de mest turistiga delarna av ön. Men det ska det bli ändring på, även om hotellprojektet är i så tidigt stadium att det ännu inte har börjat byggas. Parallellt med detta lyckas Lina få ett uppdrag från en nyinflyttad influencer (eller liknande) som känner sig stalkad, och dessutom vill veta vad hennes man gör på dagarna. Han förväntas vara i byggbranschen, men det är något som inte stämmer med vad han berättar om sina uppdrag. Och så finns det ytterligare en parallellhistoria med rötter i nittiotalet, då en tolvårig flicka försvann spårlöst i trakten, vilket verkar ha något med något av det nutida att göra.

Allt det här blir aningen rörigt, även med hänsyn till genrens vida ramar, och jag är inte säker på att jag köper den lösning som författaren ger oss. Framförallt tror jag att polisen hade kommit längre med det gamla försvinnandet utifrån de förutsättningar som fanns. Om man till detta lägger att inte heller de starka korten från tidigare böcker, beskrivningarna av mat och dryck, är så bra som de har brukat vara, då måste man tyvärr hamna i slutsatsen att det här är seriens svagaste del. Den är ändå fullt godtagbar, för det här är en författare som kan sitt hantverk, men till nästa gång (för det det blir det en, som sagt) behövs det en ansning av det vildvuxna i intrigen.

54. Joana Estrela: Pardalita

Det är minsann inte ofta något kulturellt från Portugal når våra breddgrader, så den här serieromanen för ungdom känns intressant bara därför. Den berättar annars en historia om ungdomskärlek, som kanske inte är superoriginell till sitt innehåll, men har en ovanligt tilltalande form. Joanna Estrela är mästerlig på att teckna personer:



med schvung i rörelserna, men också hennes miljöer är oerhört snygga:

När det passar zoomar hon ut och in i bilderna på ett närmast filmiskt sätt, som verkligen tar vara på serieformens möjligheter. Ibland döljer sig det bästa där man minst anar det.

53. Fiona Leitch: Bröllopsmordet i Cornwall

Genren mysdeckare kombinerar ju drag från både kriminallitteratur och feelgood, och den här seriestarten är sannerligen inget undantag därvidlag. Den är kriminallitteratur genom att handla om mord, utredning, misstänkta och villospår, och den är feelgood genom att handla om en kvinna i yngre medelåldern som lämnar storstaden för att återvända till sin barndoms lantligare omgivningar för att starta cateringfirma. Det låter klyschigt, och det är också klyschigt här och var, men författaren lyckas där många andra misslyckas, nämligen med att hantera dessa kända inslag med lätt hand och viss humoristisk distans.

Kvinnan som återvänder heter Jodie Parker, känd som "Nosey" redan i skolan, vilket hon gör skäl för fortfarande. Bakom sig har hon en inte alltför framstående karriär inom Londonpolisen, men nu är hon återflyttad till Cornwall. Turistmyndigheterna hade gnuggat händerna om det inte vore så att författaren har valt att förlägga intrigen till en fiktiv by eller småstad. Med sig har hon en brådmogen dotter i tweensåldern, i London lämnar hon sin före detta man med dennes nya flickvän (som han hade den dåliga smaken att ha parallellt med deras äktenskap). På plats i Cornwall finns hennes mamma, glad att få sällskap.

Det är förstås inte så lätt att etablera en cateringfirma, inte ens för den som har ett gammalt nätverk på orten. Desto mer välkommet är det att hon stöter ihop med en gammal klasskompis (pojkvän, faktiskt, om man räknar ett tvåveckorsförhållande i skolan) som ska gifta sig och behöver någon som står för maten. Det går förvånansvärt smidigt för Jodie, förutom att bröllopet drabbas av att någon blir mördad, vilket förstås lägger viss sordin på stämningen.

Man behöver inte ha läst mycket i någon av de båda genrer som inspirerar mysdeckaren för att begripa att Jodie kommer att vara behjälplig i att lösa mysteriet, likaså att hon kommer att kära ner sig i någon av de män som verkar onåbara. Själva deckargåtan hör till det bättre i den här genren, även om man förstås inte ska vänta sig realistisk polisroman.

Om jag fortsätter med nästa del i serien − det finns snart tre stycken på svenska och åtta på engelska − får det nog bli på originalspråk. Inläsaren hör inte till de sämre man har hört, men har ett markerat amerikanskt uttal av många namn, vilket passar illa med Cornwall. Och så ser jag inte riktigt anledningen till att "heureka" ska uttalas [jʊˈɹiːkə] i en svensk bok.

52. Sanna Kullin: Göteborgssyndromet

Att läsa den här serieromanen är som att umgås med en person som pratar lite för högt och står lite för nära. Så här kan det se ut:

Det är förstås helt medvetet från författarens sida, men det blir ändå jobbigt, för att uttrycka sig banalt.

Intrigen utspelar sig under 2020, när coronaviruset spred sig som piggast, och nästan allting som hände flyttade till Zoom (eller ställdes in). För huvudpersonen Anna är det mest påtagligt i hennes studier på psykologprogrammet, där föreläsningar och annat plötsligt kan konsumeras hemifrån. Några av ögonblicksbilderna därifrån är humoristiska pärlor för oss som fortfarande gör en del via Zoom och har lärt oss hur man gör med breakoutrooms och folk som chattar under pågående föreläsning. Parallellt med studierna ska Anna försöka hantera en pojkvän som läser samma utbildning samt en medstudent som gärna kommer hem till henne (och hennes uppkoppling) för att plugga (eller vad det nu är han vill).

Det är som sagt både jobbigt och roligt i en ovanlig kombination, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker. En sak som jag är säker på är i alla fall att det inte påminner om så mycket annat.

51. Ambrose Bierce: John Bartine's Watch

Det finns hur många som helst av de här gamla klassikernovellerna, inlästa av en Cathy Dobson som inte kan ha tid med mycket annat. Denna av Ambrose Bierce är väl varken bättre eller sämre än de brukar. Mysteriet är varför John Bartine, som är gäst hos berättaren, är så ovillig att konsultera sitt fickur som han är tredje (eller möjligen fjärde) generationen ägare till.