20. Ella-Maria Nutti: Rotnu

Miljön för den här novellen ligger långt från min egen, både geografiskt och innehållsligt, för renskiljning ägnar man sig inte åt i sydligaste Sverige. Temat är däremot mer universellt, om en mor som får syn på sin vuxne son som sedan ett tag inte vill ha någon kontakt med henne. Eftersom det berättas ur hennes perspektiv får vi inte hela bilden, men det är ju så verkligheten är. I sitt anspråklösa format var det här väl värt lyssning.

19. Olle Lönnaeus: Förrädarens hjärta

Spionthrillern är inte den subgenre inom kriminallitteraturen som jag gouterar mest. Nu tog jag mig ändå an den här av två sammanflätade anledningar – jag hade fått den rekommenderad, och den utspelar sig i Lund. (Jag bor inte längre där, utan på annat håll i kommunen, men har ändå skäl att ganska ofta röra mig i kvarteren där huvudpersonen bor.)

Det handlar om Johan Bonde, som är journalist men numera skriver deckare, även om det går trögt med det just när handlingen börjar. Han blir dessutom avbruten av att polisen kommer på besök, eftersom en rysk kvinna har hittats död i ett badkar på ett hotellrum på Grand i Lund, och hans namn finns i hennes adressbok. Deras gemensamma förflutna berättas i separata kapitel, så vi läsare vet en del om deras relation utan att Johan behöver tala om det för polisen eller någon annan som råkar vilja lyssna. Han träffade Vera första gången på ett ungdomsläger i DDR på sjuttiotalet. Då var han son till kommunistiska svenska föräldrar, och hon var föräldralös och bodde på ett barnhem i Kaliningrad. Sedan har de också en tid tillsammans i Berlin hösten 1989, när Johan har en journalistkarriär i vardande och Vera arbetar på sovjetiska ambassaden.

Polisen antar – med ganska goda skäl, tycker jag – att Vera har begått självmord i Lund, men Johan vill inte tro det. Hans teori är att hon har blivit mördad och att det har något att göra med den ryska invasionen av Ukraina, som inleds samma dag. Tillsammans med en kvinnlig polisinspektör, Amina Jankovic, börjar han gräva i de delar av Veras förflutna som han inte har kunnat följa, och Amina delar med sig så mycket av utredningen till Johan att hon blir avstängd från sin tjänst. Sedan trasslar det sig vidare med både storpolitik och smågangstrar, och utan att de riktigt förstår varför blir det ändå klart för Johan och Amina att de har fått korn på något som är större än en privatspanande författare och en relativt underordnad ensam polis egentligen klarar av.

Till genren hör ju precis det här, att vanliga människor blir inblandade i stora händelser, och gärna också att de instanser vi är vana att lita på inte längre är att lita på. Det kan gälla den vanliga polisen eller säkerhetstjänster av olika slag eller andra officiella instanser. Sådana inslag finns här också, och man måste ställa upp på dem för att ha något nöje av att läsa en bok av det här slaget. Det är väl inte underligare än att man måste ställa upp på att en ogift gammal fröken i en engelsk by hittar mördaren fortare än polisen om man ska ha nöje av Agatha Christies böcker om miss Marple. Gör man det är det här en läsvärd representant för genren med god fart i handlingen hela vägen och minst en oväntad vändning som ändå framstår som trovärdig.

18. Magnus von Platen: Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna

Här pågår projektet utläsning av påbörjade böcker (i syfte att något reducera högarna med låneböcker), men det går väl sådär. Kanske är ett realistiskt mål att vid årets slut ha färre påbörjade böcker än vid årets början.

Det här är ändå en till omfånget beskedlig bok, runt 130 sidor exklusive fotnoter och litteraturförteckning. Det är nämligen också en vad jag kan bedöma välresearchad bok med förhållandevis höga anspråk, om än inte vetenskaplig i den meningen att den utger sig för att tillföra världen ny kunskap. Det handlar om det man förväntar sig – skäggets (och mustaschernas och polisongernas) historia i Sverige, även i det som föregick Sverige, i den mån man kan säga något om det. Det har varit en historia av ständigt pendlande mellan dominans av skägg och dominans av slätrakat. Eftersom boken nu har trettio år på nacken får man på egen hand konstatera att nittiotalets situation, där skägg visserligen började bli vanligt, men där politiker och företagsledare knappast var annat än slätrakade, har förvandlats till något som påminner om det sena 1800-talet, där skägg var förväntat på de flesta vuxna män oavsett samhällsställning.

17. Åsa Asptjärn: Februari 86

Alla svenskar vet vad som hände den 28 februari 1986, och är man tillräckligt gammal vet man också var man var när man fick reda på att Olof Palme hade mördats. (Som de flesta av mina jämnåriga var jag hemma och fick reda på det på lördagsmorgonen när jag väcktes av mina föräldrar.) Det råder ingen brist på böcker om mordet och utredningen, men mitt intryck är att det inte är lika gott om fiktion som berättar om personer vid den tiden som inte alls hade med det hela att göra, men råkade befinna sig i närheten.

Det här är alltså en sådan bok. Den handlar om Isa, fjorton år, som kommer till Stockholm för att tillbringa sportlovet hos sin farmor. Farmor har fullt upp med att träffa väninnor och göra ärenden på stan, så Isa är rätt mycket lämnad åt sig själv, innan hon träffar jämnårige Hinke på McDonalds. Farmor bor i en lägenhet på Malmskillnadsgatan, i det gula hörnhus med torn som syns ovanför trapporna i förlängningen av Tunnelgatan:

Det betyder att Isa har utsikt över mordplatsen från det rum hon sover i. Eftersom Hinke också bor i kvarteren har de anledning att röra sig där under dagarna före mordet, och de stöter på personer som vi vuxna läsare känner igen som exempelvis Christer Pettersson, Sigge Cedergren och Stig Engström. För de unga läsarna finns det en inledning och ett persongalleri, där bakgrunden ges.

Det här blir bättre än man kunde tro av min redogörelse ovan, riktigt bra faktiskt. Vi vet ju vad som ska hända, men författaren lyckas ändå göra det spännande i brytningen mellan verklighet och fiktion. Det är också stark tidsfärg med freestylebandspelare och annat som var centralt för fjortonåringar då. Jag hoppas och tror att den kan tilltala även den som är runt fjorton idag.

16. Ola Klingberg: Gråzon

Det här visade sig vara en riktigt bra novell – förtätad och koncentrerad vad gäller både handling, personer och tema. Samtidigt spänner den över en hel livslängd och behandlar en av livets stora frågor, nämligen hur minnet fungerar. När huvudpersonen dessutom är pensionerad vittnespsykolog blir det förstås extra intressant. Han lutar sig mot en gammal dagbok vad gäller en katastrofal händelse, medan barndomskamraten, som var mer direkt berörd, minns den annorlunda. Jag tror att många kan känna igen sig i det här, om än i mindre dramatiska sammanhang.

15. Cecilia Johansson: Tjänsteresan

Själva historien i den här skräcknovellen är förhållandevis bra. Det börjar mycket vardagligt med att Tim är på tjänsteresa med egen bil och råkar köra av vägen. Något mindre vardagligt är att han gör det för att väja för en man som står på vägen, men sedan är försvunnen. Och när han får lift och tvingas övernatta i det avfolkade Gladfors är det tydligt att något inte är som det ska.

Med tanke på den klass intrigen ändå håller (i en genre som jag är inherent skeptisk mot) är det synd att språket är så dåligt. Jag tror att en redaktör hade kunnat göra något åt de flesta stolpiga formuleringar och underliga sammansättningar som jag nu fastnar på.

14. Ernest Bramah: The Last Exploit of Harry the Actor

Mer eller mindre av en slump kommer amatördetektiven Max Carrados i kontakt med det här fallet, som berör en firma som hyr ut säkerhetsskåp, -fack eller liknande. (Jag tänker mig som bankfacken, saliga i åminnelse, fast utan tillhörande bankverksamhet.) Det är mer än lovligt rörigt, och jag får erkänna att jag inte lyckas hålla intresset uppe under andra halvan av novellen.

Eftersom det nu verkar vara slut på Ernest Bramahs Carrados-noveller i min ljudbokstjänst är det på sin plats med en sammanfattande reflektion. Det är tydligt att Max Carrados är en detektiv i Sherlock Holmes anda, och Bramah var ju inte ensam om att kapitalisera på den idén. Till och med Hercule Poirot var i början en detektiv av den sorten (och dessutom ett tag sammanboende med sin "Watson", kapten Hastings). Nivån på novellerna är ojämn. Den här och någon annan är inget vidare, samtidigt som det finns ett par stycken riktigt bra. Dit hör "Who Killed Charlie Winpole?" som verkar vara den enda som handlar om ett mord (eller i alla fall ett dödsfall). Jag utnämnde en annan till den bästa häromdagen, men jag tror jag ångrar mig, och råder den som bara ska läsa en Carrados-berättelse att välja den om Charlie Winpole.

13. Ernest Bramah: The Ghost at Massingham Mansions

Om man är bekant med detektiven Max Carrados sedan tidigare kan man dra slutsatsen att spöket i titeln inte existerar, utan att det måste finnas naturliga förklaringar till de underligheter som händer. (En annan författare och ett annat sammanhang hade förstås kunnat ha med ett spöke på ett fullt trovärdigt sätt, om förutsättningarna vore de rätta.) Här handlar det om en lägenhet där både gas- och vattenledningarna är avstängda i väntan på ny hyresgäst, men ändå syns det gasdrivna tända lampor och spår av att någon har använt badrummet. (Jag tänker mig att ett riktigt spöke inte är upptaget av sådana trivialiteter som personlig hygien.) Att Carrados lyckas dra de slutsatser han drar är mest förvånande med tanke på att han är blind, för ett och annat tycker jag borde vara beroende av att detektiven ser vissa saker. Eller också är det där övernaturligheterna finns.

12. Ernest Bramah: The Missing Witness Sensation

I den här historien blir Max Carrados tillfångatagen och får sitta i en källare jag vet inte hur länge, vilket gör att det snarast känns som en Fem-bok eller liknande. Själva fallet, där han förväntas vittna, kommer därmed helt i skymundan, så till den grad att jag nu knappt vet om det blev uppklarat. Det är tur att jag vet att Ernest Bramah kan bättre än så här.

11. Cecilia Davidsson: Novembernatt

Inför 2026 lovade jag att utvärdera om radionovellerna i P1 skulle få fortsatt förtroende. Nu är jag alltså igång med ett nytt år, men lovar inte att höra alla. (I varje fall ska jag kolla ordentligt vilka som är nya, för det verkar som om varannan är "återutsändning", denna eufemism för vad vi andra kallar repris.)

Det här är en historia med vardagliga ingredienser, tilllagad i vardaglig miljö. Mer svenskt 2020-tal än ett villakvarter vid halloween blir det knappast, och att där bor folk som har separerat efter otrohetsaffärer är inte heller sensationellt. Lite mer ovanligt är det som händer sedan, och jag sträcker mig faktiskt till att föreslå att alla lyssnar själva. Det här var varken konstigt, svårt eller tungt, som är de invändningar jag har haft mot radionovellerna tidigare.