85. Mats Strandberg: Musan

Sist av alla, som det känns, provar jag nu Mats Strandberg, synnerligen framgångsrik i det skräcksegment som så många gillar. Själv är jag kluven till genren; jag vill gilla den mer än jag oftast gör.

I huvudrollen − det här framstår efter hand snarast som ett skådespel − ser vi Hedda, inte alltför framgångsrik författare, som efter några ungdomsböcker har försökt sig på att skriva deckare. Den första kom ut men sålde inget vidare, och nu förväntas hon skriva del två i den trilogi hon har lovat förlaget. Hon har skäl att ta tag i detta, eftersom hon har sonen Hugo, åtta år, som behöver försörjas också den halvtid han tillbringar med Hedda och inte med hennes före detta. Som en skänk från ovan kommer då kontakten med hennes gamle vän från en skrivarutbildning, David Ridings. De har inte hörts av på länge, men nu vill han att hon ska komma och fira midsommar med hans storfamilj. Hedda ser det som en möjlighet att få skrivro och kanske också inspiration.

David är om jag räknar rätt femte generationen i en verklig kulturklan. Huset är fullt av konst som skulle inbringa astronomiska summor om den komme ut på marknaden, och de nu levande generationerna, främst hans mamma och morfar hör till landets mest kända namn på sina respektive områden. Delvis beror det väl på att de härstammar från den patriark som lät bygga det enorma huset (för sin frus pengar, noterar man) och umgicks med Carl Larsson, Albert Engström och andra storheter. Huset heter Villa Thamyris, döpt efter en son till musan Erato, och det visar sig vara symboliskt på mer än ett sätt, även i nutid.

Hedda blir onekligen inspirerad att skriva, och de avsnitt ur hennes bok som vi får del av är faktiskt stor humor, när vi vet vilka händelser som hon bygger sin deckare på. Själva intrigen tar annars tid på sig att komma loss; det går mer än halva boken innan det kan kallas skräck. Fram till dess är det snarare en obehaglig stämning som bygger på Heddas utanförskap, när alla andra hålls samman av både familjeband och kapital − såväl ekonomiskt som kulturellt. När det har blivit midsommarafton, Hugo anslutit till sällskapet och det hela går överstyr räcker inte skräck som beskrivning. Min upplevelse av det kan snarast beskrivas som skräckel. Mitt i allt slafsandet är det ändå ett antal trådar som knyts ihop och gör att historien fungerar inom sina förutsättningar. Det säger nog mer om mig än boken att det är den första halvan som fångar mig mest.

84. Ida Kjellin och Lina Blixt: Gömda bestar. En kryptozoologs loggbok

För att vara målgrupp för den här boken ska man nog vara ungefär en femtedel så gammal som jag. Det hindrar inte att jag har haft stor behållning av den, och det får mig att tro att också dagens tolvåringar kan uppskatta den. De är dessutom ungefär jämnåriga med huvudpersonen och berättaren Elias Leijon.

När det börjar har Elias det inte så lätt som mobbad på internatskola och släktens fattiga kusin från landet (bokstavligt talat). Av vissa anledningar ger sig han och hans mamma ut på något som visar sig bli en jordenruntresa för att lokalisera och dokumentera kryptider. Därmed avses sådant som studeras inom kryptozoologin; bland de mest namnkunniga i det här sammanhanget finns yetin i Himalaya och Sasquatch/Bigfoot i Nordamerika. Men eftersom de förutsätts komma med bevis om sju stycken möter de också andra varelser än dessa humanoider. Det hela slutar förresten med stor dramatik i Östersund i anslutning till en jakt på Storsjöodjuret.

Det är något av ett lyckokast att boken till allra största delen består av den loggbok som Elias för under resan. Det gör att vi följer med mer eller mindre i realtid när hinder uppstår, antagonister dyker upp och, förstås, kryptider påträffas. Eftersom Elias är tolv år när det börjar kan han uppfattas som något lillgammal, men det hör till fiktionen och fyller också sin funktion. Däremot är framställningen såvitt jag kan märka fri från ett drag som kan bli påfrestande, nämligen att vi läsare ska förstå hur något hänger ihop innan Elias gör det. Och inte mig emot.

83. Tom Gauld: Bibliotekariernas hämnd

Det är inte bara bibliotek och bibliotekarier som det skämtas med i den här serieboken, utan i stort sett allt som rör läsare, litteratur och författare får slängar av sleven. Vad man tycker är roligast är förstås en smaksak, men själv är jag mest förtjust i sådant där jag kan identifiera mig:

Det här har också stark igenkänningsfaktor för den som brukar gå på författarbesök på bibliotek:

Här undrar jag om Gauld har tjuvtittat hemma hos mig:



men vi är kanske några stycken av den sorten. I ärlighetens namn ska sägas att just den här har jag faktiskt lånat.

82. Vincent O'Sullivan: A Study in Murder

Det perfekta mordet är ju en gammal trop i kriminallitteraturen, här än en gång använd. Novellen slutar för tidigt för att man ska vara säker på att mordet verkligen är perfekt; inte minst funderar jag på om inte mördaren skulle ha svårt att hålla tyst om vad han har gjort. Dessutom är förutsättningarna mer än lovligt tillrättalagda, men jag kan sträcka mig till att den som serveras denna situation på ett fat kan ha förutsättningar att komma undan.

Det här inlägget är förresten ett litet jubileum, nämligen nummer 2500 sedan bloggen startade i början av 2013.

81. Edgar Allan Poe: Loss of Breath

Det är inte alltid lätt att följa med i Edgar Allan Poes noveller när man hör dem upplästa. Den här innehåller mycket anspelningar på och citat från andra sammanhang, eventuellt även fiktiva sådana. Det samsas med en surrealistisk historia om en man som bokstavligt talat har tappat (bort) andan, det vill säga förlagt den. Han blir tagen för att vara död, för att nämna något av det mest naturliga. Ibland är det tur att kända noveller har egna Wikipedia-sidor, som den här.

80. Johan Rundberg: Sällskapsresan

Två bröder reser till Polen. En av dem berättar historien, den andre ska genomgå någon sorts behandling, som inte får veta mer om. Allt är mycket realistiskt i så måtto att de inte berättar saker för varandra som de kan förväntas känna till, men det gör också att mycket förblir oklart för oss läsare. Tyvärr blir jag inte riktigt klok på det här.

79. Ingrid Remvall: Dödstyst bibliotek

Det här är första delen i en trilogi, där alla delarna blir tillgängliga på en gång. Kanske är det så man måste göra nuförtiden, när läsarna har blivit lyssnare och har ett abonnemang som gör att de vill komma vidare med nästa del genast, inte om ett år. Till det senare bidrar också att slutscenerna i den här boken snarare är inledningen till nästa äventyr.

Författaren har skapat en charmig trio i tre generationer som för det mesta samarbetar hyggligt i lösningen av det här fallet. Det är mormor som ägnar sig åt sina älskare och sin marijuanaodling, mamma som försöker skriva deckare när hon inte dagdrömmer om hur det är att ha skrivit en deckare, samt (dotter)dotter Agatha som för tillfället försöker lära äldre att använda digital teknik i stadsbibliotekets regi. Det är också där som intrigen inleds med att en av gamlingarna faller död ner mitt under pågående kurs.

Som något av en fjärde karaktär förekommer den av Agatha skapade AI:n Sherlotta, som har matats med allt om Sherlock Holmes och därmed förväntas kunna hjälpa till att lösa mordmysterier. Själv tycker jag att Sherlotta inte är utpräglat hjälpsam, utan mest säger självklarheter som de tre kvinnorna borde kunna komma på själva. Men om det är en satir över AI-användningen 2025 är den inte dum alls.

Det hela utspelar sig i Lund, men är inte lundensiskt så det stör. Jag, som har både bott och jobbat i Lund ett antal år, men nu bor på annat håll i kommunen, känner förstås igen mig, samtidigt som det är något blodfattigt över miljöerna (utom just i inledningen på biblioteket, där är det blod så det räcker). Om det nu ska vara en Lundadeckare hade det kunnat få förekomma något mer konkret inslag som gjorde det omöjligt för historien att utspela sig någon annanstans. Och nej, det räcker inte att nämna domkyrkan.

Med hjälp av huvudpersonerna och ett gott berättarhumör har ändå författaren hållit mig kvar hela vägen. I skrivande stund har jag inte bestämt hur jag ställer mig till att höra fortsättningen. 

78. Edgar Allan Poe: MS. Found In A Bottle

Det finns bedömare som menar att det här är en parodi på seglarhistorier, och det skulle förklara en del underligheter. Det handlar om en sjöman, som också är berättare i det manuskript som antas ha hittats efter de händelser som beskrivs. Han och fartyget ger sig av från Batavia på Java men råkar in i något som jag inte är säker på ska tolkas bokstavligt. Jag har på det hela taget svårt att veta vad jag ska tycka om den här berättelsen, även om den nu inte skulle vara tillkommen på allvar.

77. H. G. Wells: The Flying Man

Att det inte finns människor som kan flyga vet ju vi upplysta västerlänningar, men vidskepliga infödingar i koloniserade områden, de kan tro vad som helst. Hur det hänger ihop med det får man höra hela novellen för att få klart för sig, men att den brittiske officer som berättar är inblandad är förstås ingen långsökt gissning.

76. Max Hebert och Steve Nyberg: Tre män funna mördade i Klippan

Den här färska serieromanen handlar om trippelmordet i Klippan 1999, då Ricard Nilsson sköt tre män till döds i syfte att råna dem på pengar som de skulle använda för att betala honom för ett bilköp. Bilen fanns inte, och inte pengarna heller, visade det sig. Han dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse, har sedermera erkänt, fått straffet tidsbestämt och är numera ute ur fängelset. Men snarare än en berättelse om själva brottet är det här en historia om de människor som berördes av det på olika sätt. Det hela bygger på intervjuer med gärningsmannen själv, anhöriga till honom och till offren samt ytterligare några berörda. Det känsliga ämnet hanteras med varsamhet och resultatet blir faktiskt riktigt bra.