77. Charlotte Stode: De som fallit i glömska

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var podden Deckardårarna, som finns "där poddar finns" och är den enda podd jag verkligen följer som inte är producerad och sänds av ett radiobolag. Det fanns skäl för dem att tipsa, eftersom en av de medverkande dårarna är journalist på Norra Skåne och har intervjuat författaren, som bor i Hässleholm, där boken också utspelar sig. Jag läser inte alls allt de tipsar om – det hinner ingen normalproduktiv människa med även andra åtaganden – men fastnade för denna eftersom den sades handla också om släktforskning, som jag ju ägnar mig lite åt ibland.

Huvudpersonen är journalist och heter Emy Rapp. Hon är uppvuxen i Hässleholm och har nyss flyttat tillbaka dit efter ett antal år på Sydsvenskan i Malmö; nu ska hon börja jobba på den fiktiva tidningen Nordskånskan. Hon har också köpt hus i ett före detta sommarstugeområde lite söder om centrum, mot Finjasjön till. Där hampar det sig så att det i en annan trädgård görs ett fynd av människoben, när en boende ska plantera fruktträd (fast det är fel årstid för det när det händer, tror jag). Emy får rycka ut å yrkets vägnar, men är förstås intresserad även eftersom hon bor i närheten. Dessutom undrar hon, mera privat, om det kan ha något att göra med hennes pappa, som försvann för drygt tjugo år sedan och aldrig har hittats.

Det spåret blir inaktuellt ganska snart, eftersom det står klart att benen har legat nedgrävda betydligt längre. Emy börjar gräva – metaforiskt alltså – efter om det finns några ouppklarade försvinnanden i trakten, och leds till ett numera nedlagt barnhem som har funnits i närheten. Byggnaden ligger kvar men står öde, och det verkar som om inte alla hon kommer i kontakt med tycker att det förtjänar ett grävjobb. Parallellt med det här berättas också om ett par av barnen som bodde där i början av förra seklet, så vi läsare har för det mesta lite mer information än Emy, även om hon forskar på ganska duktigt på kvällar och nätter.

Det har sina sidor att göra spännande fiktion av något som till sin natur är ganska statiskt. Numera, som någon bikaraktär konstaterar, släktforskar man ju merendels hemma från datorn och behöver inte åka runt till olika arkiv. Emy använder kommunarkivet en del, och gör förstås besök på det gamla barnhemmet eftersom det finns nära till hands. Men det är något med den delen av utredningen som gör att tempot sjunker när hon sätter sig och läser kyrkböcker. Det äldre tidsplanet är mer spännande, även om det relativt tidigt känns tydligt hur det hela ska visa sig hänga ihop.

Som synes kombinerar boken en del redan använda troper, för att inte säga klichéer, i form av återvändande relativt ung kvinna med karriär. Hon har dessutom ett privatliv att sköta med en åldrande mamma som behöver viss assistans, förutom att hon sammanstrålar med folk från sitt eget förflutna. Det som sticker ut här är att släktforskningen tas på allvar och ges ett rejält utrymme i handlingen; det är ingen särskilt anlitad som försvinner iväg och kommer tillbaka med sina resultat efter några dagar, utan vi är med och tittar över axeln på Emy. Men det är som sagt inte lätt att få det till bra litteratur med framåtdrift.

Jag kommer nog ändå att följa med när Emy kommer tillbaka i nästa bok – som redan är förvarnad – för hon är en huvudperson som man utan problem kan umgås med utan att reta sig på. Då hoppas jag också på något bättre korrekturläsning, så att inte exempelvis en manlig folkskollärare för över hundra år sedan förvandlas till förskollärare.

76. Mikael Yvesand: Ha en nice dag

En roadmovie i bokform är ett sätt att karaktärisera den här boken, som också skulle kunna kallas en rapsodi över svenska mordplatser. Det handlar om ett gäng unga vuxna som i en inte alltför pålitlig bil åker Sverige runt under en sommar. De flesta ställen som vi får reda på att de uppehåller sig vid är sådana som är kända från klassiska brott som Linköping, Malexander, Appojaure med flera. Däremellan pågår ett samtal, ibland flera samtidigt, på ett internhumoristiskt sätt som det tar ett tag att komma in i. När man har gjort det är det för det mesta rätt roligt också för oss som inte deltar i resan eller samtalen.

Mikael Yvesand har på bara några år etablerat sig som en av de mer omtalade romanförfattarna på svenska; jag hittade honom så sent som tidigare i år genom hans debut Häng City som vi läste i vår bokcirkel. I jämförelse med den och andraboken Våran pojke är den här klart roligast, men också lättviktigast vad gäller innehållet. (Nu hoppas jag verkligen att det inte finns någon viktig undertext som jag totalt har missat.) Det händer knappast mer än att gänget åker runt på sin makabra sightseeing och gaggar med varandra om sådant som att det behöver köpas spolarvätska nästa gång de stannar på en mack. Man blir inte det minsta sugen på att resa i deras hjulspår, intressant nog.

75. Lena Frölander-Ulf: Lysinea. Den vidunderliga historien om ett fartyg

Mest av allt är det här en historia om rävungen Rusty som bor på fartyget Lysinea, men av händelserna tvingas han ta sig runt på de flesta ställen ombord, så undertiteln är inte ur vägen. Lysinea är ute på en evig färd över haven, inte olikt Aniara genom rymden, faktiskt. Rusty är det enda barnet bland idel vuxna, åtminstone vad han vet. Hans tillvaro är nämligen begränsad till andra klass, även om han förstås vet att det finns en första klass ovanför honom och en tredje klass längst ner.

När handlingen tar sin början har Lysineas motorer stannat. Det betyder inte bara att fartyget står stilla, utan också att det blir iskallt ombord. (Det är det tydligaste men inte det enda som får en att tänka på Titanic.) Rusty ger sig ut på upptäcktsfärd för att se vad som har hänt, och möjligen också för att göra något åt att fartyget verkar ta in vatten.

Miljöerna är framställda i mustiga färger med bilder (i skrapteknik, har jag lärt mig) som täcker hela sidorna, förutom ganska små textrutor här och var:

 

Det finns mycket att titta på, och det är lite av en utmaning att inte bara läsa texten och bläddra vidare. Jag hoppas att många i rätt ålder (nio till tolv år, såvitt jag förstår) hittar den här boken, men jag blev också fascinerad, för det här påminner inte om mycket annat.

74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

73. David Håkansson och Anna-Malin Karlsson (red): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter

Det har sina sidor att skriva blogginlägg om böcker som man har läst på det sätt som den här boken blev läst av mig. Förra hösten ingick ungefär hälften av kapitlen i kurslitteraturen för en kurs (tenterad i tid och med gott resultat, om någon undrar), medan resten är lästa nu i efterhand med tanke på att boken behöver lämnas tillbaka. Det gör att en del intryck kan ha glömts bort vid det här laget.

Det är enligt baksidestexten en bok som är avsedd att användas på kurser i språkvetenskaplig teori och metod, och det var inom en sådan som jag läste min första portion av den. Eftersom den består av sexton kapitel av olika författare är innehållet blandat. Allt blir inte lika relevant för alla läsare, men det är förstås ingen kritik mot enskilda författare eller mot boken som helhet. Kapitlen går bra att läsa var för sig, vilket snarast är en fördel i de sammanhang jag föreställer mig att boken kommer att användas mest.

72. Jamaica Kincaid: Lucy

Vi fortsätter med temat "främmande världar" i bokcirkeln, och den här gången lät sig boken lånas till temat på mer än ett sätt. Dels är det en för oss deltagare främmande värld, eftersom den utspelar sig i USA vid skiftet mellan sextio- och sjuttiotal, dels befinner sig huvudpersonen i en för henne ny och främmande värld.

Lucy, som hon föga överraskande heter, kommer från Västindien och börjar arbeta i en amerikansk familj som vad vi numera även på svenska kallar au pair. Hon är av skäl som framgår så småningom glad att lämna sitt gamla liv bakom sig, men har förstås också en del att göra med att anpassa sig till den nya tillvaron. Där finns fyra barn att sköta och två föräldrar att förhålla sig till, även om de är välvilliga och bemöter henne på ett för den tiden och miljön ovanligt sätt, föreställer jag mig.

Förutom familjen finner Lucy också en del andra kontakter av båda könen, men hon är hela tiden lätt distanserad i sitt berättande, och man får intrycket att ingen riktigt betyder något allvarligt för henne. Delvis har det nog att göra med att hon berättar i efterhand och att hon vet hur det kommer att gå med de relationerna. En del av dem får vi också reda på slutet på, andra inte.

Jamaica Kincaid är själv från Antigua och delar födelsedatum och -år med Lucy, så det är inte underligt att man börjar undra hur mycket av henne själv det finns i den här berättelsen. Men det spelar egentligen ingen roll, för den utger sig inte för att vara autofiktiv utöver att man kan konstatera vissa ytliga likheter mellan Lucy och författaren. Annars är väl Kincaid numera mest känd som Nobelpristippad, och vi var överlag nöjda i cirkeln med att vi nu kan säga att vi har läst henne redan innan hon fick priset, om hon nu hinner få det.

71. Mattias Edvardsson: Flickorna vid altaret

Den här serien är ojämn i kvaliteten, tycker jag nu efter tre böcker. Den första var jag måttligt förtjust i, kanske mest för att den var ett steg från vad Mattias Edvardsson hade skrivit fram till dess. Nummer två var betydligt bättre, eftersom den tog ut svängarna och innehöll en historia som inte liknar mycket annat i polisromanfacket. Med den här tredje sjunker nivån igen, tyvärr så lågt att den är seriens svagaste kort och gör mig tveksam till att följa med vidare, om det kommer fler böcker.

En sidointrig ända sedan första boken är att huvudrollsinnehavaren Gunni Hilding är avhoppad från Jehovas vittnen, och att hennes syster finns kvar i församlingen, numera med make och två barn. Det har gått ett stycke tid sedan senast, och under den tiden har systerns familj hoppat av från Jehovas och tillsammans med en annan familj samt ett par ytterligare personer bildat vad man nog måste kalla en sekt. De bor på en enligt belägen gård på Söderslätt och idkar den sortens galenskap som man kan tänka sig att en sekt gör – eller gjorde på nittiotalet.

Gåtan den här gången gäller att en tonårsflicka i denna sekt hittas död i ett badkar. Först antas det vara självmord, men när fallet hamnar på rätt skrivbord hos Trelleborgspolisen vill man utreda det som mord. Gunni kan förstås inte medverka officiellt i utredningen, eftersom hennes syster finns i miljön, åtminstone som vittne, möjligen något mer. Hon har svårt att hålla det avstånd hon borde, och hennes chef som sköter utredningen är inte heller obenägen att använda hennes information från insidan, när den kan vara till nytta.

Om det beror på Gunnis påtvingade roll i sammanhanget eller på miljöns mindre trevliga drag vet jag inte, men det här blir aldrig en intressant historia för mig. Sektledaren, som man måste kalla honom, är en karikatyr som närmar sig parodin, och övriga medverkande är så berövade varje personlighetsdrag att jag har svårt att hålla ordning på dem. Meningen är nog att vi ska bli engagerade genom Gunnis engagemang för systern och dennas två söner, men det räcker inte för min del. Jag är som sagt tveksam till om jag vill fortsätta med den här serien, men fattar inget beslut just nu.

70. David Lagercrantz: Intränglingen

Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.

David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.

69. Soraya Bay: Råttan

Råttan i titeln är död redan när den förekommer första gången alldeles i början av novellen, och jag undrar lite vad den fyller för funktion i historien. Men den återkommer så småningom. Däremellan handlar det om mellanstadiekompisarna Bobo och Bobbe (båda flickor) och dynamiken mellan dem när en tredje kompis, Greta, kommer till klassen. Där är det säkert många som kan känna igen sig, oavsett kön och ålder idag.

68. Klas Östergren: Inkokt ruda

Ruda är inte bara efternamnet på en talrik familj i Grönköping – den mest kände är väl "Hr ynglingen Emil Ruda", upphov till uttrycket "gossen Ruda" – utan också en karpfisk, numera sällan använd till mat, men med anor från Cajsa Warg i det avseendet. SAOB vet berätta att den är "fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet". I den här fiktionen förekommer den alltså inkokt, och man förstår att det är en av få fiskar, kanske den enda, som har överlevt något slags katastrof, om vilken vi inte får särskilt många detaljer. Det här är ändå inte en utpräglad framtidsdystopi, utan beskriver en framtid med både ljusa och mörka drag.

Boken kvalar möjligen in som kortroman eller långnovell, men beskrivs nog bäst med beteckningen kammarspel, som vissa recensenter har gjort. Allting utspelar sig i en lägenhet, och att vi får vara med förklaras genom att vi ser den genom en övervakningsfilm. I denna lilla miljö bor Beatrice och Robin. Han är originellt nog en robot eller möjligen en artificiell intelligens med även kroppslig form. Deras relation består i att hon ska lära upp honom att vara partner, så att det kinesiska företag som tillverkar honom och andra ska kunna nå perfektion. Det gör att Robin interagerar på ett stundom bisarrt sätt, även om han också är mänsklig i imponerande grad. Särskilt svårt har han för idiomatiska uttryck, där det inte är givet att en synonym går att byta ut mot en annan, och för sådana mänskliga konventioner som att det finns ämnen man inte samtalar om hur och när som helst.

Rudan är avsedd som middag åt Beatrice och hennes man William, som för tillfället är separerade, men (ännu) inte skilda. Han dyker upp så småningom, och det blir förstås en intressant triangel när han ska förhålla sig till att hustrun, som han egentligen har lämnat, har en inneboende älskare, även om denne inte är en riktig person.

Det förefaller vara något av en bagatell i Östergrens författarskap (som jag inte alls vill påstå mig vara expert på), men som sådan försvarar den sin existens. Den är både tankeväckande vad gäller AI-förekomsten i samhället och rolig när Robin uppträder gränslöst men välvilligt gentemot sina mänskliga motparter. Författaren läser själv, och det gör han förstås utmärkt, som alltid.