210. Isabella Nilsson: Vårt behov av vers

De här inplastade biblioteksböckerna är onekligen svårfotograferade. Inte blir det bättre med blixt heller:

Nåväl, det är ju insidan som räknas. Där finns nio miniessäer om nonsenspoesi och lika många översättningar av engelsk sådan. Efter att ha hört ett radioinslag om författaren tänkte jag mig att det här skulle vara roligare än det visade sig vara. Essäerna har drag av nonsensdikt på prosa, ett  bedövande formuleringsflöde som för mig ställer sig något i vägen för innehållet, som jag inte fullt ut lyckas nå fram till. Jag vill inte utesluta att en annan läsare kan ha större framgång därvidlag.

209. Tomas Bannerhed: Blommor till pappa

Det är intressant hur man som läsare (lyssnare) kan uppfatta att det finns ett hot mot idyllen, utan att det egentligen skrivs ut tydligt i texten i den här novellen. På ytan handlar det om en liten flicka som har fått ny klänning, plockar blommor tillsammans med en äldre man som hon känner väl, och är full av förväntan inför att börja skolan. Jag vill inte förstöra den för någon som inte har hört den ännu, så jag avstår från att säga mer, men det vore intressant att diskutera den med någon för att se om den ger samma intryck på andra.

208. Sam Ghazi: Ljudet av galenskap

Frågan är vem som är mest galen i den här novellen, huvudpersonen eller den uppdykande man som hon känner igen från förr. Om något så visar den här berättelsen hur svår gränsdragningen mellan normalitet och galenskap kan vara, och att de flesta kan trilla dit under rätt - det vill säga fel - omständigheter.

207. Agneta Pleijel: Dubbelporträtt

Omkring en verklig händelse, att målaren Oskar Kokoschka porträtterade Agatha Christie till hennes åttioårsdag, vindlar den här romanen. Från början är föremålet föga roat; det är hennes dotterson som har arrangerat det hela. Konstnären är svårövertalad; han har slutat måla, säger han. För att det ska bli något av det pratar de med varandra, från början mest han, men så småningom även hon. Det handlar om "döden, kärleken och konsten", säger baksidestexten, men även rätt mycket om livet. De har ju båda långa liv bakom sig, och är nyfikna på varandra, även om de inte vill erkänna det.

Man får hela tiden påminna sig att detta är fiktion. I den fiktionen finns också en hel del sanna episoder, som man känner igen från Christies självbiografi. Där går hon förbi den berömda historien om när hon försvann i tio dagar 1926, men det kan förstås inte en roman om henne göra. Eftersom det har varit så tyst om vad som faktiskt hände kan man inte veta om just det här är sanningen, men det är i varje fall en möjlig version. 

På de här förutsättningarna tycker jag att Agneta Pleijel har lyckats skriva en trevlig liten bok - inte den stora romanen och verkligen inte den definitiva Christie-biografin. Men en av bokens stora förtjänster är att den inte försöker vara det, eller något annat som den inte är, utan just en roman om en episod där två superkändisar från varsitt kulturellt fält möts. Ungefär så här kan det ha gått till, känner man, och det är väl ett bra betyg.

206. Simon Issát Marainen: Áddjá och renen

Att inte alla samer har renar visste jag, trots att jag inte alls har någon relation till de delar av landet där det förekommer. Det är en centralpunkt i den här radionovellen där berättaren samtalar med sin (döde?) áddjá (=farfar). På knappt 25 minuter hinns det också med att skildra ett par andra mer smärtsamma livserfarenheter, som gör den här novellen till både tung och intressant lyssning. Författaren jojkar själv som ljudillustration.

205. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Glupafallet

Någon sorts upplösning blir det förstås i den här fjärde och sista delen av Ronja Rövardotter i serieformat. Sammantaget tycker jag det är en duglig bearbetning, men den tar sig knappast några konstnärliga friheter, vare sig i förhållande till originalet eller seriemediet som sådant. Det gör att det efter ett tag blir lite småtråkigt, trots den kompetenta berättelsen, för någonstans hade jag velat att svängarna på något sätt toges ut.

204. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Björngrottan

Huvudtemat i den här tredje delen är Ronjas konflikt med Mattis, som får henne att flytta hemifrån, till Björngrottan, där hon och Birk bor över sommaren. Men det löser sig ju, som vi vet, som har läst boken eller sett filmen.

203. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Vildvittrorna

I den här andra delen av de fyra seriebearbetningarna av Ronja Rövardotter är det mest vinter, och Ronja träffar på rumpnissar:

och vildvittror:

i skogen. Jag tycker inte att de senare motsvarar min bild av dem, om den nu är influerad av filmen eller inte. Men annars är det adekvat adapterat.

202. Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter. Åskvädersbarn

Boken om Ronja Rövardotter är ju redan bearbetad i olika medier så att man kanske oftare har mött den så än i dess ursprungliga form. Den här seriebearbetningen bygger på en animerad TV-serie, som jag inte har sett. Och så finns ju Tage Danielssons film, där inte minst Börje Ahlstedt och Lena Nyman gjorde Ronjas föräldrar så att man inte kan tänka sig dem på något annat sätt. 

Det är alltså en utmaning att ge sig på den här historien, men jag tycker att tecknaren (tecknarna?) kommer ifrån det här med hedern i behåll. Det anges förresten inte vem det är, men det har väl med relationen till TV-serien att göra på något sätt, gissar jag.

Då får man också finna sig i att det inte är skådespelarna från spelfilmen som är avtecknade:

Den här första delen av fyra omfattar Ronjas tid hemma i Mattisborgen och sedan när hon lär känna Birk, som har flyttat in i borgens andra halva. De hinner också med att rädda livet på varandra. Starkt jobbat.

201. Richard Blyckert: Alice och det röda rummet

Något skumt är det, förstår man redan från början, med Alice och att hon aldrig har åkt tåg förr. Sedan smygs det på detaljer efter hand som får en att förstå den ruskiga bakgrunden, ungefär på samma sätt som det ofta har varit med de här korta historierna av Richard Blyckert. Den här är också lika hörvärd som de bästa tidigare.