söndag 19 september 2021

163. Matthew Costello och Neil Richards: Secrets on the Cote d'Azur


Det är en konst att variera en lång serie böcker lagom mycket, så att läsarna/lyssnarna får något nytt, men ändå kan känna igen sig. Här är det miljön som är det nya, eftersom sir Harry Mortimer och hans lady reser till Rivieran med Le Train Bleu och även i övrigt rör sig i verkligt mondäna sammanhang. I periferin på en tillställning förekommer Pablo Picasso ("Nu var Pablo trött i päran, slog sig ner på Rivieran", som det heter i filmen Picassos äventyr). De flesta centrala karaktärerna runt dem är ändå britter, praktiskt nog eftersom ingen av dem verkar så duktig på franska - underligt när de båda har ett förflutet inom diplomatin. Intrigen handlar om utpressning och är förhållandevis rörig, förutom att det mesta löser sig utan att herrskapet inser hur det ligger till, utan av andra skäl. Helt lyckad är inte den här utflykten, tyvärr.

onsdag 15 september 2021

162. Marianne Mörck: Som ett surr mellan brösten


Marianne Mörck har onekligen en lång och gedigen karriär bakom sig, fast hon inte blev känd förrän hon vid närmare sextio fick rollen som sekreteraren Ebba i Wallander-filmerna, en mycket mindre roll än de hon ofta har spelat på scen. Känd och dessutom folkkär blir man i Sverige inte förrän man har haft en någorlunda stor roll i en TV-serie, och för hennes del hände det med Bonusfamiljen ytterligare några år senare. Det har nog också haft sin betydelse att hennes sceniska erfarenhet till stor del har kommit till utanför huvudstaden, längst tid på det som nu heter Malmö Opera. Man får påminna sig om att hon också har varit i en ålder som gjort det naturligt att hon har gjort många av de stora musikalrollerna, till exempel Sally Bowles i Cabaret, Maria i Sound of Music och Eliza i My Fair Lady. (Den sistnämnda kan man förresten se ett smakprov på om man tar fram Melodifestivalen 1988 på SVT Play och spolar fram till mellanakten. Festivalen sändes från dåvarande Malmö Stadsteater - före arenornas tid - och hade tillfälligt kört ut My Fair Lady med Mörck och Lars Humble i huvudrollerna.)

Allt det här och mycket mer om sin karriär berättar hon i de här memoarerna på ett charmerande anspråkslöst sätt. Hon understryker att hon har haft tur och varit på rätt ställe när chanserna har kommit och att hon har tackat ja till de erbjudanden hon har fått, men intrycket är ändå att hon har jobbat hårt under karriären, och naturligtvis också haft rätt förutsättningar för att bli framgångsrik. Det passerar många anekdoter om både kända och okända, men allt har verkligen inte varit underbart. Det är smärtsamt att höra om hennes barndom hos adoptivföräldrar som var mer angelägna om det yttre intrycket än att man skulle vara lycklig, och - särskilt hennes mamma - verkligen inte tyckte att sång var något man kunde ägna sig åt yrkesmässigt. Det är också tungt att höra om hennes långa förhållande med en alkoholiserad man, som verkligen inte behandlade henne väl. Memoargenren kan ibland bli smetig och gränslös, och det hade det här också kunnat bli, men den avväpnande tonen och det återkommande konstaterandet att hon nu är nöjd med det liv hon lever gör att man snarare är glad att få ta del av hennes liv på ett så generöst sätt.

161. Lars Andersson: Nu


Pandemin gör nu sitt intåg i litteraturen på allvar; det är väl lagom att de böcker som författarna satt och skrev i karantän 2020 kommer ut. Här handlar det om Sten Wadh, universitetslektor i kulturarvsvetenskap med genusinriktning, vilket är lika mycket 2020 som pandemin. Han sitter isolerad i sitt hus på obestämd mindre ort i Mellansverige och har några videoföreläsningar och handledning via telefon och e-post, när han blir kontaktad av Nu, som vederbörande kallar sig. Nu skriver uppsats, oklart var och i vilket ämne, och har några frågor. Sten Wadh kastar sig med viss glädje in i korrespondens med Nu, och den delen av historien är ganska rolig även för oss läsare. Däremot har jag svårare för den del som handlar om hans interaktion med grannarna, länge närmast ett stalkande av en yngre kvinna som solar på terrassen. Inte heller tycker jag att uppslaget med Sten Wadhs plats i kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna (som han inte ens är medlem i) förvaltas så väl. Slutet är tyvärr av den sorten som känns som att författaren fick ont om tid eller papper till skrivmaskinen, om sådant förekommer numera. Inte för att jag alltid fördömer öppna slut, men det här kändes inte som ett slut av någon sort, och det är ju det som stannar kvar som sista intryck.

fredag 10 september 2021

160. Åke Jonsson: Radion och språket



Författaren till den här boken var själv radions förste särskilt anställde språkvårdare med början 1981, och hade dessförinnan skrivit sin doktorsavhandling om ett så passande ämne som Sven Jerrings språk. Han är alltså själv i högsta grad en del av det han skildrar - också eftersom han var hallåman och sportreporter några år på sextiotalet - men hanterar det väl, tycker jag. Det är inte så konstigt att det under de omständigheterna är den andra halvan av boken, om hans egen tid som radions språkvårdare, som är mest intressant.

Som språkvårdare i ett ljudmedium blir det förstås särskilt tillfälle att ägna sig åt uttalsfrågor, men det finns många aspekter på dem. Det man kanske först tänker på, hur enskilda ord uttalas, är bara en del av ämnet. Här får man reda på hur det gick till när skånskan blev accepterad som uttalsvariant även hos nyhetsuppläsare - tidigare hade den haft lång hävd hos kommentatorer, föredragshållare och liknande - och att det av någon anledning är en dialekt som i ovanligt hög grad väcker lyssnarnas känslor. Men det finns också exempel på andra lyssnarreaktioner, som den här från 1935: "Jag får alltså härmed benäget anhålla hos Eder, att vi måste slippa höra den alltför rysliga stockholmsslang, som ofta höres i radio." Och folk var inte mer belevade före näthatets tid; när programmen 1929 för första gången presenterades av en kvinna inflöt brev med formuleringar som "Bort med käringen" och "Skjut kossan".

Allt var alltså inte bättre förr, men det går inte att komma ifrån intrycket att radiospråket förr var mer enhetligt och vårdat i bemärkelsen ansat. Så kunde det förstås vara när det bara fanns en kanal, antalet medarbetare var litet, och gruppen dessutom ganska likriktad. (I ett annat sammanhang tror jag mig ha läst om att det ansågs upprörande när Lennart Hyland anställdes, eftersom han inte hade akademisk utbildning utan hade sin bakgrund som tidningsjournalist.) Det är väl inte bara dåligt att det har ändrats. Men jag blir aningen nostalgisk av att läsa om "radioföredrag", som det 1935 sändes över 1000 av - det vill säga sådär tre om dagen i den enda kanalen. Vilken folkbildningsinsats det måste ha varit, när radion var det enda medium som nådde avlägsna trakter.

torsdag 9 september 2021

159. Gunnar Bolin: Bibliotekarien i Magdeburg och andra berättelser ur ett radioliv



Det här kan beskrivas som radiojournalisten Gunnar Bolins yrkesmemoarer, utan att för den delen vara heltäckande eller strikt kronologiska. I början får man ändå bakgrunden till att han blev det han blev och hamnade på radions kulturredaktion redan 1987, och det är tydligt att han inte har längtat efter att byta arbetsplats. Till det bidrar inte så lite att han har fått möjlighet att göra så många olika saker där. I den här framställningen förekommer inte minst hans bevakning av ett antal OS och hans år som reguljär utrikeskorrespondent i Berlin i början av 2000-talet. (En eloge inom parentes för att han inte en enda gång använder internglosan "korre", som journalister alltför ofta gör även i material som riktar sig till oss utanför.)

Boken blir en spegel av författarens karriär även på så sätt att den är brokig och blandad. Här möts högt och lågt, finkultur och vardagsbetraktelser, svenskt och utländskt. Hans tid som kulturkorrespondent med hela världen som bevakningsområde gör att filmfestivalen i Ouagadougou samsas med mindre exotiska resmål, och hans släktbakgrund i Centraleuropa gör att Österrike, inte minst Wien, återkommer i både väntade och oväntade sammanhang. Har man läst (eller som jag, hört) hans tidigare bok om släkten Bolin känner man igen inte minst hans något egensinnige far, men det är mycket lite av överlappning i själva innehållet. Här får man stifta bekantskap med "onkel Luigi", Ludwig Hoffenreich, som man kan googla på om man vill veta mer. Det är inte det enda jag har googlat, för övrigt.

Boken är också ett exempel på det som inte är så vanligt, nämligen att nästan vad som helst blir intressant om det berättas av någon som kan berätta och själv är intresserad av det. Han har ju mångårig vana vid att berätta, och det märks onekligen, men han lyckas få mig intresserad av OS, som jag annars är skäligen likgiltig inför, och av diverse kulturyttringar som jag inte hade minsta aning om att de ens fanns. Det vore förstås inte Gunnar Bolin om inte mat spelade en stor roll som kulturyttring (knödel!), och den som är trogen lyssnare av hans och Karsten Thurfjells uppesittarkvällar dagen före julafton får ett kapitel om det. Författaren läser själv, och det behöver nästan inte sägas att han gör det bättre än någon annan hade kunnat göra det.

onsdag 8 september 2021

158. Jonas Brun: Omsorg



Visserligen har jag redan läst månadens diktsamling, men jag smet emellan med den här idag eftersom författaren var på biblioteket i grannbyn och berättade om sitt författarskap. Dessutom talade han en hel del om hur det är att översätta nobelpristagaren Louise Glück; han har översatt Averno och Vild iris, som jag läste i somras. Det var ett intressant evenemang, bättre än de flesta sådana jag har varit på, och Jonas Brun gav ett sympatiskt intryck.

Det här är hans senaste diktsamling, som han också läste lite ur, men han skriver också romaner. I höst kommer det en som bygger vidare på ett tema härifrån, nämligen minnet, och alldeles särskilt hur det går med det för en person som får demens. Där blir också en ordlek aktuell, nämligen att "omsorg" också kan läsas "om sorg". Men det kan vara mycket mer än så. Omsorg kan vara att ta hand om en krukväxt, att måla ögonbryn, att följa en vän till en fest man inte själv vill gå på och mycket annat. Det är en förhållandevis lätttillgänglig poesi som inte laborerar med intrikata versmått eller betydelseladdade symboler, utan man kan läsa den som den är och ta den till sig.

torsdag 2 september 2021

157. Dag Thelander: Innan nån dog



Strängt taget är det här ingen diktsamling, utan en enda lång rimmad berättelse, men den får vara med i årets tema ändå. Den börjar så här:



och där framgår hur versmåttet ser ut. Där jag först läste om den här boken, i en författarintervju i tidningen Skriva, säger Dag Thelander att han inte har hittat att det heter något särskilt, och hoppas att det ska kallas "thelandrisk strof". Till rytmen påminner det om det som används i Kalevala, men där saknas rimmen (och så finns där en hel del annat som kompensation). Det fyller sin funktion, till synes okomplicerat, men det kräver förstås en hel del arbete för att få det att flyta så snyggt som det gör. Som alltid tar det några sidor läsning innan man har kommit in i rytmen.

Själva berättelsen är en historia om en ungdomsfest i villan. Där bor John, som har föräldrafritt, och så dyker det upp en mängd personer, som det kan göra på den sortens tillställningar:



Mest handlar det sedan om Johns barndomsvän Jens, som har bjudit med Saga, en väninna av oklar status - är de ihop eller inte? Hon kommer från Norrland och är ett exotiskt inslag inte bara därför, utan för att det är första gången Jens visar upp något kvinnligt sällskap överhuvudtaget.

Formen kontrasterar på ett intressant sätt mot innehållet, åtminstone när festen kommer loss med sprit, spyor och hångel, allt under det att verserna travar på. Varje rim är inte genialt, men viss genialitet krävs för att fånga ett ungdomligt språk som ändå ryms i rytmen:
Simon nickar tack och frågar
utan att se bort från skärmen:
"Så hur fan har sommarn varit,
har ni bögar klarat värmen?"
eller, en stund senare:
"Grattis mannen, way to go. Hur
ser hon ut då? Details, snälla:"
Nåt i Simons röst får Jens att
ana att det är en fälla.
Men visst finns det originella rim, som "full. Den" och "skulden". Ändå är det kombinationen av form och innehåll som är det verkligt geniala och som gör det här till en unik läsupplevelse.

tisdag 31 augusti 2021

156. Malte Persson: Undergången


Den här diktsamlingen är charmerande otidsenlig till formen, där det finns avsnitt med sonetter och terziner på ett sätt som inte är så vanligt idag. Sonetterna handlar mest om gudar, grekiska, romerska, nordiska och andra, och ämnen som evigheten. Terzinerna är ibland mer dagsaktuella; en handlar om trettioårsdagen av Berlinmurens fall. Och så slängs det in några villanellor här och var.

Rimmad vers kan bli förutsägbar, när man sitter och väntar på det givna rimordet, men så blir det nästan aldrig här. Malte Persson rimmar flöde på ljöde, backanter på pantertanter samt Zeus och Hera på straighta eller queera. Form och innehåll kontrasterar alltså på ett sätt som ofta blir roligt, när evigheten möter det dagsaktuella.

Sedan blir det drygt sextio sidor blankvers om världshistorien, som författaren låter utspela sig baklänges. Fast vi vet hur det går är det ett snilledrag som gör att det kan beskrivas så här:
Den europeiska gemenskapen
förlorar sina sista medlemsstater.
I Algeriet tynar frihetskriget.
Koreas vapenstillestånd tar slut.
Man får hela tiden tänka på att det som börjar är sådant som vi är vana vid tar slut och tvärtom. En enda gång kommer jag på författaren med att ha missat:
Tamboras utbrott rövar bort en sommar.
Det är faktiskt så att sommaren som försvinner är året efter utbrottet.

Ett kärt återseende fick man här:
I havet simmar Stellers sjöko onämnd.
och det här är ju ett givet sätt att beskriva den homeriska frågan:
Homeros, om han fanns, finns inte mer.
Ett annat kärt återseende är Doggerland:
Man fiskar med harpun och samlar ostron
på Doggerland som stigit upp ur havet [...]
Ytterst sällan, om ens någonsin, kan man komma på Malte Persson med någon metrisk tveksamhet. Till det kommer att innehållet är tänkvärt. Man kan få komplex för mindre.

155. Washington Irving: The Legend of Sleepy Hollow


Det märks att den här novellen har 201 år på nacken, för den är faktiskt inte särskilt läskig. Möjligen var det annorlunda när den var ny. Det tar tid innan den huvudlöse ryttaren dyker upp, och fram till dess är det bakgrund och mer bakgrund på ett sätt som ingen hade kommit undan med idag. Om något har novellen sin fördel i att vara ett tidsdokument från staten New York när det fortfarande var ganska lantligt där.

söndag 29 augusti 2021

154. Mattias Boström och Sofia Rutbäck Eriksson: Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken


Man får inte vara för kinkig med realismen när det handlar om en privatsnokande revisor i Luleå, vars främsta inspirationskälla är deckare (och ostbågar), och hon försöker reda ut dels vart grannens permobil har tagit vägen, dels om de nyinflyttade på andra sidan har tagit livet av de trevliga Hermanssons som bodde där innan. Men accepterar man genrens förutsättningar är Katarina Zapp en trevlig bekantskap med vissa mänskliga fel och brister, men också många fördelar, inte minst en önskan om att allt ska gå rätt till. Det är det som har gjort att hon har blivit revisor, och något paradoxalt är det också det som gör att det inte går så bra för henne i den rollen. Permobilen och de skumma grannarna är inte det enda som kräver utredning, nämligen.

Omkring henne finns alltså Greta, grannen med permobilen, och dessutom diverse bekantskaper i stadsdelen Malmudden, såvitt jag förstår autentisk men något omstuvad för att passa ändamålet. Gissningsvis kommer frisören, kaféinnehavaren och ICA-handlaren att återkomma i vidare äventyr. Det vore inte heller mysdeckare om det inte döke upp en sammetsögd taxichaufför, som inte verkar vare sig ointresserad eller ointressant. Själv har jag mycket liten erfarenhet av Luleå, bara ett enda besök för ett par decennier sedan, men desto roligare är det att jag då träffade det kommunalråd, som här gör en cameo som sig själv.

Om man får önska något är det att den som läser in den här sortens böcker kan lära sig att det inte heter dektektiv.