130. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och vikingarna

Länge utspelade sig vartannat album hemma i Asterix' och Obelix' by, och vartannat på resa någonstans. Den som bara ser en förteckning över titlarna kan tro att det här är ett avsteg från den traditionen, men här är det faktiskt vikingarna som kommer till gallerna, och inte tvärtom. Det framgår inte av den svenska översättningen, men i originalen finns det en viktig skillnad i titlarna på det här albumet och det närmast föregående. Det här är Astérix et [och] les Normands, och det förra var Astérix chez [hos] les Bretons.

Vikingarna är inte det enda som det satiriseras över här, utan huvudmålet för det är ungdomskulturen i allmänhet, personifieras av Goudurix, brorson till hövdingen Majestix:

Vikingarna på besök är ju egentligen en anakronism, men det verkar även de medverkande veta:

En annan detalj att lägga märke till att barden Troubadix den här gången - förutom att faktiskt medverka i intrigen - får vara med på den avslutande festen.

129. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och britterna

Egentligen är det konstigt att det har dröjt ända till det åttonde albumet innan teamet Goscinny/Uderzo låter teamet Asterix/Obelix resa till England. Få andra miljöer låter sig lika lätt parodieras, särskilt ur franskt perspektiv. Själva intrigen kommer därför lite i skymundan, men frågan är om jag inte håller med Uderzo, som i en intervju har sagt att detta är hans favoritalbum.

Som sagt, det finns mycket i den engelska kulturen som man kan driva med. Det här med tepaus, där just den här rutan dock är en plantering inför vad som ska komma:

En stor del av albumet dricker de nämligen bara varmt vatten, men det blir det ändring på. Annars finns det förstås andra mat- och dryckesvanor som gallerna förundras över:

Och så kan det vara kläder:

eller väder:

eller måttsystem:

(originalpubliceringen i tidskriften Le Pilote är från 1965-66, det vill säga sådär fem år före Decimal Day).

Nästan trettio år före sin tid är Asterix och hans kusin Fixfax när de önskar sig en tunnel under Engelska kanalen:

men den hade förstås varit mer eller mindre realistiskt diskuterad ända sedan Napoleontiden (då med hästdragna vagnar och en konstgjord ö i mitten för att kunna byta hästar, vilket nästan känns som om det kunde vara hämtat ur ett Asterix-album).

Vänstertrafiken är förstås ett problem för den som inte är van:

och till och med tecknaren trillar dit och ritar högertrafik när sällskapet möter en dubbeldäckare i Londinium:

Britterna är redan vid den här tiden lika fästa vid sina trädgårdar som ett par tusen år senare, men också lika gentlemannamässiga: 

Vid den tid albumet kom ut var det förstås också mycket tacksamt att rita in de här fyra barderna i historien:

på det sätt som var vanligt i Asterix, men som ibland går över huvudet på mig, eftersom jag inte kan identifiera så många franska kändisar från förr.

128. Tove Jansson: Farlig midsommar

Det återkommande inslaget av naturkatastrof hos Muminfamiljen är den här gången en tsunami, som tvingar dem att först flytta upp på översta våningen i sitt höga blåa hus och därefter att ta sin tillflykt till en teater. Eventuell humor uppstår av de inte förstår vad en teater är, men så småningom klarnar det med hjälp av teaterråttan Emma. Samtidigt är Mumintrollet och Snorkfröken (med flera) ute på sina egna äventyr. Det vilar en lätt ton av anarki över den här berättelsen, som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna, och som jag tror att jag hade haft svårt med när jag var i rätt ålder. Roligast är att Muminpappan skriver en pjäs på hexameter.

127. René Goscinny och Albert Uderzo: Tvekampen

Den här Asterix-utgivningen med tre album i varje bok har sina fördelar - den är i originalordning, och inte minst är den försedd med några sidor kommentar till varje album. Utan dem hade jag nog missat en del av humorn, som anspelar på Charles de Gaulles talekonst (högaktuell när oriignalet publicerades i Le Pilote 1964-65) och annan frankofilia.

Historien är inte så avancerad. Det handlar om hövdingen i Asterix' by, Majestix, och hur han kämpar mot en annan byhövding, Brutalix, som har hjälp av de elaka romarna. Det är förresten intressant hur det inte är minsta tvekan om vem som är elak:

I pratbubblan syns förresten också intrigens stora komplikation, nämligen att druiden Miraculix är inkapabel att göra trolldryck, eftersom han har fått en bautasten i huvudet. Och vem som är skyldig till det är ju inte svårt att gissa.

Annars är jag mest imponerad av översättaren, som lyckas ordvitsa så att jag undrar hur originalet ser ut:

126. Sherwood Anderson: Adventure

Sherwood Anderson var helt okänd för mig, men på Wikipedia får man veta bland annat att han dog på ett sätt som i sig är en liten novell. Han var på kryssning, svalde en tandpetare och fick bukhinneinflammation. Innan dess hade han hunnit skriva en hel del, bland annat novellsamlingar, och innan dess hade han varit verksam i affärsvärlden, men fått ett nervöst sammanbrott, som det hette då. Nu tror jag man hade kallat det för utbrändhet.

Novellen då? Den handlar om en ung dam, vars utkorade herrsällskap reser från småstaden där de bor för att skapa sig en karriär innan de ska gifta sig, men så blir det förstås inte. På litet utrymme ryms det en stor berättelse, som är både sorglig och hoppfull.

125. Maria Lang: Vitklädd med ljus i hår.

Det blanksvarta omslaget gör den här luciadeckaren oväntat svårfotograferad. Men de viktigaste ingredienserna i mordgåtan bör framgå, nämligen en lucia och en giftflaska. Lucian kommer och serverar glögg hemma hos privatpraktiserande läkaren Staffan Palm och hans fru Margot, enligt personförteckningen:

"uppseendeväckande", så länge det nu varar. Det är nämligen hon som stjälper i sig båda glöggmuggarna och dör, medan doktorn går och duschar, när lucian har försvunnit iväg. Ingen av dem vet vem hon är, och ingen av dem har bett henne komma. Det är en lovande, mystifierande inledning, som tyvärr inte motsvaras av den övriga intrigen. Det är alldeles för gott om öppna dörrar, både där Palms bor, där doktorn har sin mottagning och där övriga inblandade bor. I verkligheten hade det knappast gått att begränsa de misstänktas skara så snabbt och rationellt, när vem som helst har möjlighet att gå ut och in i fastigheterna.

De ligger inte ens omedelbart nära varandra, även om de flesta verkar vara bosatta på Östermalm. Paret Wijk-Martin är nyinflyttade i korsningen Skeppargatan-Karlavägen, och eftersom huset ska vara nybyggt när det utspelar sig 1966 måste det nog vara här:

Övriga återfinns i kvarteren omkring, på Sibyllegatan och Jungfrugatan, och den skolklass som uppvaktar en av sina lärare - Kurt Uddén, som praktiskt nog bor vägg i vägg med Christer Wijk - kommer från Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange i verkligheten var lärare. Det verkar i alla fall vara den enda skola som är belägen vid Kommendörsgatan, ungefär rakt bakåt från perspektivet ovan. Givetvis saknas inte den hos Lang så ofta återkommande anknytningen till skolvärlden. Här är det rentav studentexamen, trots att det är december, för Git Friman kuggades på våren och gör nu ett nytt försök, som man tydligen kunde göra även utanför vanlig tidtabell. Och lektorerna Uddén och Rydberg får då tillfälle att diskutera det nya gymnasium som är på gång, där studentexamen ska avskaffas.

Det är en del annat som inte är helt tillfredsställande med intrigen, inte minst att det går så fort med allting. På knappt två dygn är allting utrett. Redan i radionyheterna klockan nio på luciadagens morgon har polisen gått ut med vad som har hänt, inklusive en ganska detaljerad redogörelse för hur mordet har gått till och vem offret är. Det går också påfallande snabbt att få besked från laboratorier om giftspår och liknande. Långsamt är det däremot när olika medverkande håller miniföreläsningar om luciatraditionens ursprung. Jag undrar om inte en engelsk gäst hemma hos Git Friman är inskriven bara för att det ska finnas en rimlig mottagare för ett par av utläggningarna.

Palle Davidsen, kriminalassistenten, som medverkade för första gången för tre böcker sedan, är med här också, och hinner både gå på studentskiva och en del annat. Förra gången var han ett nytt och piggt inslag, men den här gången känns han tyvärr som en karikatyr när han dyker upp överallt på sitt hejiga sätt. I dagens kontext hade man kunnat kalla honom gränslös.

Och så det här med kläderna, som verkar vara Langs motsvarighet till maten hos Stieg Trenter. En trubadur (som sjunger egna sånger om Rhodesia, en tidsmarkör så god som någon) är klädd i "dovt lila sammet, skjorta i lingon och mjölk, slipsen orientaliskt mönstrad i rosa och syren på vit botten och han bar opp alltsammans med självklar smidighet" och en av damerna har "aftonpyjamas av silverpaljetterad jersey, i tunna silversandaletter med virade remmar och postisch som tornade opp frisyren i vitblonda löslockar". (Där exemplifieras förresten också Langs idiolektiska användning av "opp" i stället för "upp", som jag har lite svårt för.) Ibland är hon också en värdig konkurrent till Bengt Grive, som när en annan av damerna har "resedagrön ylleblus". Det märks att tiden har gått från hennes första bok, där uppkläddheten var påfallande, även vid vistelse på landet under primitiva förhållanden.

124. Kate Chopin: Ma'ame Pelagie

Fortfarande i de amerikanska sydstaterna, med en stark franskspråkig identitet, utspelar sig också den här novellen av Kate Chopin. Två ogifta systrar får besök av en brorsdotter, vilket visar sig vara omvälvande för alla på olika sätt. Egentligen har de båda damerna levt för att någon gång kunna återskapa sitt nedbrunna barndomshem, till priset av att inte unna sig någonting innan dess. Det här var bland de bästa av Chopins noveller som jag har hittat i den här omgången, men nu verkar de vara slut på Storytel, även om hon har skrivit en del ytterligare.

123. Kate Chopin: Beyond the Bayou

Kate Chopins miljö är de amerikanska sydstaterna, och här visar hon hur viktiga slavarna kunde vara för den vita överklassens barn. Det var de som tog hand om barnen, eftersom föräldrarna inte gjorde det, och det skapade förstås en relation som inte riktigt passade ihop med slavarnas ställning.

122. Torgny Lindgren: Norrlands akvavit

Jag har redan tidigare kunnat konstatera att det är något alldeles speciellt att lyssna på Torgny Lindgren när han läser sina egna böcker. Det är inte bara att han läser bra - det är ju inte så bara förresten - utan också att texten lyfts till en nivå som jag inte hittar när jag läser själv. Här har jag läst några korta avsnitt i e-boken på mobilen, när det inte varit läge att lyssna, och då sjunker upplevelsen genast.

Det handlar förstås, som vanligt hos Lindgren, om Västerbottens inland. Dit kommer en före detta väckelsepredikant, Olof Helmersson, som frälste mängder av människor där på femtiotalet. Sedan har han varit borta därifrån i många år, och när han nu kommer tillbaka är de flesta döda. Församlingen består i själva verket inte av mer än två personer, varav en ligger för döden sedan flera år. Ganska länge är det oklart för mig vart berättelsen är på väg, och egentligen om den alls är på väg någonstans. Men det gör inte så mycket, för när Olof Helmersson cyklar runt i bygden och den ena episoden följer på den andra är det mer stämningen och karaktärerna som bär upp det hela än en synnerligen välkomponerad intrig. Sedan visar det sig att det fanns en i varje fall genomtänkt intrig som dolde sig bland skrönorna. Men det är detaljerna som man kommer ihåg, sådant som att någon tvättar löständerna med grönsåpa.

121. Ágota Kristóf: Analfabeten

Ágota Kristóf har uppmärksammats i olika sammanhang nu under 2019 i samband med en nyutgivning i ett band av hennes romantrilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen. Jag köar på den på biblioteket, och hade kanske helst läst den först, men nu blev det min tur med den här korta självbiografin, som också är nyåterutgiven. Det är bara runt femtio sidor, och därför egentligen snabbläst. Men jag tror att man tjänar på att låta det ta tid och sjunka in (även om jag är fel person att ge det rådet), och det är nog också en bok att återvända till.

Kristóf skriver enkelt och okomplicerat om ett liv med mycken dramatik. Hon föddes 1936 i Ungern, och hennes tidiga barndom sammanföll alltså med andra världskriget. Sedan sammanföll hennes ungdom med att Ungern blev kommunistiskt, och efter händelserna 1956 flydde hon med make och nyfödd dotter, och hamnade så småningom i Schweiz. Där skapade hon sig en tillvaro, där skrivandet var centralt, trots att hon övergick till att skriva på franska, som hon alltså fått lära sig i vuxen ålder. Vart och ett av de här kapitlen på fyra-fem sidor hade ju räckt till en roman, men det är något med den lapidariska stilen som ger eftertryck åt det hon väljer att berätta. Stilen är också läsupplevelsen, snarare än den skapas av innehållet, så jag har inte så dåligt samvete för att ha berättat vad som händer.

Med dagens omsättning på litteratur kommer den väl på bokrean 2020, och då är jag benägen att slå till.