lördag 20 juli 2019

164. Jeff Kinney: Usla utsikter


Den här delen av Gregs dagbok omfattar bara sommarlovet, men det ger ju anledning till smått klassiska konflikter mellan föräldrar och barn:



Så småningom får han ändå anledning att komma ut, till exempel på grund av en snygg badvakt, som troligtvis inte ens lägger märke till honom. Men dagbokens form gör ju att vi bara får hans version, och där är de nästan ihop.

Frågan är om inte den här fjärde boken var roligast hittills, och det är inte så vanligt. Allra roligast har jag åt den återkommande frågan om lokaltidningens ändringar på seriesidan, som verkar vara en källa till folkstormar världen över.

163. Gyrðir Elíasson: Det gula huset


På tjugofem små sidor ryms inte mindre än sju kortnoveller. De är så korta att de inte alltid innehåller mycket till miljöbeskrivning, men där den finns verkar det som om de utspelar sig på Island. Det blir något visst med det - både exotiskt och hemtamt. Av de fyra i den nordiska specialkvartetten var det här den jag tyckte bäst om. Och det finns mer av honom på svenska om man får tid för det.

fredag 19 juli 2019

162. Merethe Lindstrøm: Kyssen


Liksom i gårdagens novell av samma författare är tonen melankolisk och dröjande som om det under ytan finns något som berättaren inte vill ut med. Här är det en kvinna som kommer till ett kattjourhem i en lägenhet där hon minns att hon har varit förut. Lindstrøm skriver välavvägt utan ett överflödigt ord, men det gör också att lästempot blir lägre - på gott och ont.

Novellutmaningens nummer 37, "en novell som har samma titel som en film", väljer jag att tolka bokstavligt, det vill säga att det inte behöver vara just novellen i fråga som är filmatiserad. Det finns förresten mer än en film som passar, men den mest kända verkar vara MGM:s sista stumfilm, där bland andra Greta Garbo medverkade.

torsdag 18 juli 2019

161. Merethe Lindstrøm: Ödelagda städer


Novellix' utgivning i kvartetter bröts 2017 med en nonett på temat "Grannar", vari denna norska novell ingår. På ytan handlar det om hur det kan gå när man tar upp en liftare - utan att på minsta sätt vara en rysare, som det temat annars gärna lånar sig till. Snarare är historien melankoliskt finstämd, och frågan är om den inte under ytan handlar om något helt annat.

160. Maria Lang: Mördarens bok


Med tanke på den disclaimer som Lang lägger in längst ner i personförteckningen:


är det lite underligt att Lekbergs är befolkat med en del av Norstedts personal, till exempel Lasse Bergström, som var Langs förläggare i verkligheten. Men det är väl ytterligare ett steg på vägen till den underliga Lang-fiktion som består av både fritt uppfunna personer och högst verkliga sådana, mestadels inplacerade i autentiska miljöer. Här är miljön verkligen utnyttjad efter sina möjligheter, men jag saknar återigen den planskiss som brukade finnas i hennes tidiga böcker.

Intrigen bygger på förutsättningen att Torben Hults deckare för året, Mysteriet med den obefintliga boken, utspelar sig på ett bokförlag och innehåller igenkännliga porträtt av vissa av hans kolleger. Det är - tillsammans med minst två twister av den utgångspunkten - riktigt bra hanterat, och den som gillar metanivåer i berättande får något att bita i. Det är förresten också ovanligt trovärdigt för att vara Lang, tycker jag, kanske för att hon kan både miljön och kringverket så bra.

När man läser det 2019 blir det extra underhållande att professor Ulrica Hult är ledamot av Svenska Akademien, den enda kvinnliga - möjligen en tidig motsvarighet till Sara Danius, tänker jag mig. (I verkligheten hade Akademien vid tillfället inte en enda kvinnlig ledamot; de två som varit, Selma Lagerlöf och Elin Wägner var avlidna sedan länge, och det skulle dröja till slutet av decenniet innan Kerstin Ekman valdes in.) Där är hon kollega med bland andra Olle Hedberg, nämnd i texten, som Lang (det vill säga Dagmar Lange) var god vän med i verkligheten, och som enligt vad jag har läst mig till var den som uppmanade henne att skicka in sitt första deckarmanus till Norstedts. Som sagt, metanivåer.

onsdag 17 juli 2019

159. Hans Gunnarsson: Enkelrum


Huvudpersonen i den här novellen är ett skolexempel på opålitlig berättare - även om det är i tredje person - och det gör det svårt att säga något substantiellt om intrigen. Han befinner sig i alla fall i Finspång, där han bor på hotell, äter gatuköksmat och går runt i det ödsliga centrum. Det framgår att han har varit på ett antal liknande orter tidigare, och att han föreställer sig att det ska kunna bli en bok av det. Men så har han också ett ex, som han kontaktar på olika sätt, och det är där den riktiga berättelsen utspelar sig, långt obehagligare än Finspång.

tisdag 16 juli 2019

158. Jonas Hassen Khemiri: Så som du hade berättat det för mig (ungefär) om vi hade lärt känna varandra innan du dog


Frågan är om det är meningen att man ska kunna hänga med i vad som är sant och inte i den här berättelsen. Att det inte är som huvudpersonen tror - att poliserna som hämtar honom är en del av hans svensexa - är förhållandevis tydligt, men jag undrar också om han tror det på allvar eller bara säger det till oss, utan att riktigt tro på att vi ska tro på det. Och det är inte slut där. Det här hade jag behövt ha instuderingsfrågor för att fullt ut kunna ta till mig, och ändå är det läsvärt, konstigt nog.

måndag 15 juli 2019

157. Ulrika Kärnborg: Mammalia


Den unga kvinnan som är berättaren i den här novellen får av en slump - så verkar det i alla fall - kontakt med en betydligt äldre kvinna, som är mer etablerad i den kulturvärld där det utspelar sig. Så småningom blir det inte så trevligt som det verkade från början, men frågan är vems fel det är, och vem man ska lita på.

Utan att det alls var planerat går novellen dessutom att använda för novellutmaningens nummer 26, "en novell där det regnar".

söndag 14 juli 2019

156. Unni Drougge: Kärlek ända in i döden


Den här novellen ingick i Novellix' allra första kvartett 2011, så den har kanske nått sin läsekrets vid det här laget. Men den är värd den, och fler därtill. Länge är det inte klart för mig varför historien är värd att berätta, om hur två tidigare älskande möts i Neapel, minns hur det var förr och skäller på varandra. Men så händer det som kan hända i riktigt bra noveller, att slutet ställer allt på huvudet och man börjar bläddra tillbaka för att se om man inte borde ha förstått eller sett något tecken på hur det hängde ihop.

lördag 13 juli 2019

155. Nicklas Lundblad: Om maskiner kunde tänka


Novellix gjorde ett försök med "facknoveller" 2014, men det verkar inte ha blivit något stående inslag i utgivningen. Den här handlar om artificiell intelligens, men spretar åt olika håll genom att ta upp film och litteratur, filosofi och naturvetenskap, så att jag har svårt att hålla fokus. Kanske hade det blivit bättre i ett annat format.