46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

44. Malte Persson: Den fördrivna tiden

Nonsenslitteratur är ingen stor genre på svenska, är mitt intryck. Malte Persson befinner sig i den här samlingen mer i den anglosaxiska traditionen från Edward Lear och Lewis Carroll. Det är inte alltid nonsens i den bemärkelsen att det inte handlar om något, utan ofta handlar det om något man aldrig har läst förr, och inte heller på direkt fråga hade trott att någon skulle skriva om. Det kan till exempel under en rubrik "Fyra korta fabler om olämplig kärlek" rymmas historier om relationen mellan vintergäck och vinterdäck eller mellan en violpastill och en violpistill. När man har hämtat sig hamnar man i en berättelse om en ål och en tvål som tvistar om vem som är halast (ja, det handlar som sagt ofta om något med både intrig och upplösning). Ett tag är det väldigt mycket getter, möjligen för de är bra rimord både i singularis och pluralis. Och så kommer ett avsnitt om träd, som förstås kallas skogsparti.

Ibland kan man tro att det bara är ordvitsande, men det är inte ett rättvist omdöme. När vi möter Skönheten och Odjuret, som till sist gifter sig, är berättaren odjurets "best man", och det är förstås en ordvits, samtidigt som det i sitt sammanhang är en alldeles logisk del av historien.

Språklekandet sätter också fingret på sådant som vi kanske inte tänker på i språket till vardags, som att det finns ord som nästan alltid förekommer med negation. När vi i en dikttitel möter "Dyftet, dugget och skvattet" blir det tydligt, även om man förstås sitter kvar med frågan varför det har blivit så.

Det rimmar hela tiden, och det tror jag att författaren har haft stort nöje med att få ihop. Ibland är intrycket att en dikt kan ha ett rim som utgångspunkt, och det kan finnas läsare som har svårt för det. Själv är jag rätt förtjust för det mesta. Men det kräver sin man att naturligt få in dubbelrim som läsplatta och gräsmatta, bröstkorg och höstsorg eller rimvärdig och svimfärdig. Kanske tror man att man har nått höjdpunkten i en dikt när den konstaterar att "häxor dräpes bäst med häxsax", men då har man kvar rimmen mjölk-och-kex-dags samt "en säck snacks".

Den här samlingen tror jag att jag vill återkomma till och läsa långsammare än jag har gjort nu.

43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.

41. Carina Burman: Bittert, amore

Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).

Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.

Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.

Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".

Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.

40. Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken

Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.

Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.

Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.

Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.

Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.

39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.