81. Håkan Nesser: Domino. Dåren, domaren och den välkammade mannen från Pirayaministeriet

Man har vid det här laget lärt sig vad man har att vänta hos Nesser. (Längst bak i boken finns en förteckning över hans tidigare böcker och om jag räknar rätt är detta hans fyrtionde.) Låt oss alltså för att ha det ur världen konstatera att den fiktiva bergarten pommersten förekommer redan på första textsidan, att den allestädes närvarande Klimke den här gången har blivit skulptör (eller möjligen objekt för en skulptör) och återfinns på sidan därefter. Adjektivet "luguber" får man vänta på till sidan 29, där det talas om "den lugubra salladen".

Själva handlingen då? Jo, den sönderfaller likt getingen i tre delar. Den första handlar om en mordbrännare, verksam för några decennier sedan, samt en författare som har skrivit en bok om honom. Den andra delen behandlar en rättegång där denne författare står åtalad för skattebrott. Och i den tredje och sista är i varje fall till en början fokus på den skattemyndighetsperson som gjorde den främsta insatsen för att författaren skulle kunna fällas. Det här blir inte alldeles lyckat, tyvärr. Det känns som om handlingen startar en gång och därefter startar om ytterligare två gånger. Det tar sin tid i varje del att inse hur det hela hänger samman med vad som har berättats tidigare, och det gör att tempot – som ju aldrig är högt hos Nesser – sackar betänkligt.

Elefanten i rummet, som måste nämnas, är förstås den vendetta mot skattemyndigheten som den verklige författaren ägnar sig åt här i kölvattnet av sin egen skattedom. Vendettan blir aldrig särskilt intressant utan består mest i ett tuggande av samma saker som Nesser har sagt i alla intervjuer sedan han blev fälld, fast nu lagt i munnen på fiktiva karaktärer. Man hade hoppats att en redaktör hade varit strängare här, för det kunde ha blivit en hyfsad intrig med de återstående delarna och de delar av skattehistorien som motiverar sin existens kunde ha bearbetats till något annat.

Alltihop utspelar sig i det fiktiva land där Nessers kommissarie Van Veeteren var verksam för några decennier sedan. Nu är det hans medarbetare Jung som närmar sig pensionsåldern och gör de polisiära insatser som trots allt behövs. Men han är långt ifrån en huvudperson och dyker upp först en bit in i tredje delen. Annars känner man igen sig med ortnamn som ser ut som om de vore nederländska och ett landskap som känns vagt nordeuropeiskt, men inte svenskt. Det har också sina fördelar med ett fiktivt land eftersom författaren själv kan bestämma hur rättsväsendet och skattesystemet fungerar.

Det blev inte riktigt bra den här gången, fast en halvbra Nesser är ändå bättre än många andra i genren. Om han bara kan lägga skatteärendet bakom sig och skriva om något annat tror jag det kan bli bra igen.

80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

79. Arkimandrit Dorotej (Forsner) och Antoaneta Granberg: De ortodoxa gudstjänsternas uppbyggnad

Det har konstaterats här tidigare att det har sina sidor att blogga om kurslitteratur. I det här fallet är det ren bruksläsning, och som sådan fyller det här kompendiet sin funktion. Det kan komma att dyka upp mer i ämnet vad det lider.

78. Elin Persson: Månen var mitt alibi

Jag vill så gärna gilla konceptet radionovell, men Sveriges Radio gör det inte lätt. Den här gången handlar det om ett par i Gävle (förstår man på grund av den stora halmbock som så småningom kommer in i handlingen). De har en inte alltför passionerad relation, och vad som motiverar en novell om dem blir jag inte klok på. Mest av allt känns det här som ett kapitel som har blivit över från en roman, och tyvärr fanns det i så fall en anledning att det inte platsade där. Nu är min målsättning att jag håller ut resten av året med radionovellerna och inför 2027 ska relationen utvärderas.

77. Charlotte Stode: De som fallit i glömska

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var podden Deckardårarna, som finns "där poddar finns" och är den enda podd jag verkligen följer som inte är producerad och sänds av ett radiobolag. Det fanns skäl för dem att tipsa, eftersom en av de medverkande dårarna är journalist på Norra Skåne och har intervjuat författaren, som bor i Hässleholm, där boken också utspelar sig. Jag läser inte alls allt de tipsar om – det hinner ingen normalproduktiv människa med även andra åtaganden – men fastnade för denna eftersom den sades handla också om släktforskning, som jag ju ägnar mig lite åt ibland.

Huvudpersonen är journalist och heter Emy Rapp. Hon är uppvuxen i Hässleholm och har nyss flyttat tillbaka dit efter ett antal år på Sydsvenskan i Malmö; nu ska hon börja jobba på den fiktiva tidningen Nordskånskan. Hon har också köpt hus i ett före detta sommarstugeområde lite söder om centrum, mot Finjasjön till. Där hampar det sig så att det i en annan trädgård görs ett fynd av människoben, när en boende ska plantera fruktträd (fast det är fel årstid för det när det händer, tror jag). Emy får rycka ut å yrkets vägnar, men är förstås intresserad även eftersom hon bor i närheten. Dessutom undrar hon, mera privat, om det kan ha något att göra med hennes pappa, som försvann för drygt tjugo år sedan och aldrig har hittats.

Det spåret blir inaktuellt ganska snart, eftersom det står klart att benen har legat nedgrävda betydligt längre. Emy börjar gräva – metaforiskt alltså – efter om det finns några ouppklarade försvinnanden i trakten, och leds till ett numera nedlagt barnhem som har funnits i närheten. Byggnaden ligger kvar men står öde, och det verkar som om inte alla hon kommer i kontakt med tycker att det förtjänar ett grävjobb. Parallellt med det här berättas också om ett par av barnen som bodde där i början av förra seklet, så vi läsare har för det mesta lite mer information än Emy, även om hon forskar på ganska duktigt på kvällar och nätter.

Det har sina sidor att göra spännande fiktion av något som till sin natur är ganska statiskt. Numera, som någon bikaraktär konstaterar, släktforskar man ju merendels hemma från datorn och behöver inte åka runt till olika arkiv. Emy använder kommunarkivet en del, och gör förstås besök på det gamla barnhemmet eftersom det finns nära till hands. Men det är något med den delen av utredningen som gör att tempot sjunker när hon sätter sig och läser kyrkböcker. Det äldre tidsplanet är mer spännande, även om det relativt tidigt känns tydligt hur det hela ska visa sig hänga ihop.

Som synes kombinerar boken en del redan använda troper, för att inte säga klichéer, i form av återvändande relativt ung kvinna med karriär. Hon har dessutom ett privatliv att sköta med en åldrande mamma som behöver viss assistans, förutom att hon sammanstrålar med folk från sitt eget förflutna. Det som sticker ut här är att släktforskningen tas på allvar och ges ett rejält utrymme i handlingen; det är ingen särskilt anlitad som försvinner iväg och kommer tillbaka med sina resultat efter några dagar, utan vi är med och tittar över axeln på Emy. Men det är som sagt inte lätt att få det till bra litteratur med framåtdrift.

Jag kommer nog ändå att följa med när Emy kommer tillbaka i nästa bok – som redan är förvarnad – för hon är en huvudperson som man utan problem kan umgås med utan att reta sig på. Då hoppas jag också på något bättre korrekturläsning, så att inte exempelvis en manlig folkskollärare för över hundra år sedan förvandlas till förskollärare.

76. Mikael Yvesand: Ha en nice dag

En roadmovie i bokform är ett sätt att karaktärisera den här boken, som också skulle kunna kallas en rapsodi över svenska mordplatser. Det handlar om ett gäng unga vuxna som i en inte alltför pålitlig bil åker Sverige runt under en sommar. De flesta ställen som vi får reda på att de uppehåller sig vid är sådana som är kända från klassiska brott som Linköping, Malexander, Appojaure med flera. Däremellan pågår ett samtal, ibland flera samtidigt, på ett internhumoristiskt sätt som det tar ett tag att komma in i. När man har gjort det är det för det mesta rätt roligt också för oss som inte deltar i resan eller samtalen.

Mikael Yvesand har på bara några år etablerat sig som en av de mer omtalade romanförfattarna på svenska; jag hittade honom så sent som tidigare i år genom hans debut Häng City som vi läste i vår bokcirkel. I jämförelse med den och andraboken Våran pojke är den här klart roligast, men också lättviktigast vad gäller innehållet. (Nu hoppas jag verkligen att det inte finns någon viktig undertext som jag totalt har missat.) Det händer knappast mer än att gänget åker runt på sin makabra sightseeing och gaggar med varandra om sådant som att det behöver köpas spolarvätska nästa gång de stannar på en mack. Man blir inte det minsta sugen på att resa i deras hjulspår, intressant nog.

75. Lena Frölander-Ulf: Lysinea. Den vidunderliga historien om ett fartyg

Mest av allt är det här en historia om rävungen Rusty som bor på fartyget Lysinea, men av händelserna tvingas han ta sig runt på de flesta ställen ombord, så undertiteln är inte ur vägen. Lysinea är ute på en evig färd över haven, inte olikt Aniara genom rymden, faktiskt. Rusty är det enda barnet bland idel vuxna, åtminstone vad han vet. Hans tillvaro är nämligen begränsad till andra klass, även om han förstås vet att det finns en första klass ovanför honom och en tredje klass längst ner.

När handlingen tar sin början har Lysineas motorer stannat. Det betyder inte bara att fartyget står stilla, utan också att det blir iskallt ombord. (Det är det tydligaste men inte det enda som får en att tänka på Titanic.) Rusty ger sig ut på upptäcktsfärd för att se vad som har hänt, och möjligen också för att göra något åt att fartyget verkar ta in vatten.

Miljöerna är framställda i mustiga färger med bilder (i skrapteknik, har jag lärt mig) som täcker hela sidorna, förutom ganska små textrutor här och var:

 

Det finns mycket att titta på, och det är lite av en utmaning att inte bara läsa texten och bläddra vidare. Jag hoppas att många i rätt ålder (nio till tolv år, såvitt jag förstår) hittar den här boken, men jag blev också fascinerad, för det här påminner inte om mycket annat.

74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

73. David Håkansson och Anna-Malin Karlsson (red): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter

Det har sina sidor att skriva blogginlägg om böcker som man har läst på det sätt som den här boken blev läst av mig. Förra hösten ingick ungefär hälften av kapitlen i kurslitteraturen för en kurs (tenterad i tid och med gott resultat, om någon undrar), medan resten är lästa nu i efterhand med tanke på att boken behöver lämnas tillbaka. Det gör att en del intryck kan ha glömts bort vid det här laget.

Det är enligt baksidestexten en bok som är avsedd att användas på kurser i språkvetenskaplig teori och metod, och det var inom en sådan som jag läste min första portion av den. Eftersom den består av sexton kapitel av olika författare är innehållet blandat. Allt blir inte lika relevant för alla läsare, men det är förstås ingen kritik mot enskilda författare eller mot boken som helhet. Kapitlen går bra att läsa var för sig, vilket snarast är en fördel i de sammanhang jag föreställer mig att boken kommer att användas mest.

72. Jamaica Kincaid: Lucy

Vi fortsätter med temat "främmande världar" i bokcirkeln, och den här gången lät sig boken lånas till temat på mer än ett sätt. Dels är det en för oss deltagare främmande värld, eftersom den utspelar sig i USA vid skiftet mellan sextio- och sjuttiotal, dels befinner sig huvudpersonen i en för henne ny och främmande värld.

Lucy, som hon föga överraskande heter, kommer från Västindien och börjar arbeta i en amerikansk familj som vad vi numera även på svenska kallar au pair. Hon är av skäl som framgår så småningom glad att lämna sitt gamla liv bakom sig, men har förstås också en del att göra med att anpassa sig till den nya tillvaron. Där finns fyra barn att sköta och två föräldrar att förhålla sig till, även om de är välvilliga och bemöter henne på ett för den tiden och miljön ovanligt sätt, föreställer jag mig.

Förutom familjen finner Lucy också en del andra kontakter av båda könen, men hon är hela tiden lätt distanserad i sitt berättande, och man får intrycket att ingen riktigt betyder något allvarligt för henne. Delvis har det nog att göra med att hon berättar i efterhand och att hon vet hur det kommer att gå med de relationerna. En del av dem får vi också reda på slutet på, andra inte.

Jamaica Kincaid är själv från Antigua och delar födelsedatum och -år med Lucy, så det är inte underligt att man börjar undra hur mycket av henne själv det finns i den här berättelsen. Men det spelar egentligen ingen roll, för den utger sig inte för att vara autofiktiv utöver att man kan konstatera vissa ytliga likheter mellan Lucy och författaren. Annars är väl Kincaid numera mest känd som Nobelpristippad, och vi var överlag nöjda i cirkeln med att vi nu kan säga att vi har läst henne redan innan hon fick priset, om hon nu hinner få det.