110. E C Bentley: Trent and the Ministering Angel

E C Bentleys detektiv Philip Trent är minnesvärd om inte för något annat så för att han gav Stieg Trenter, född Johansson, impulsen till hans nya efternamn. Trent är annars en tidig version av den detektiv som var så populär i anglosaxisk kriminallitteratur under mellankrigstiden, lite normalare än Sherlock Holmes, men ändå en utpräglad personlighet och verkligen inte en polis av statstjänstemannasort. I det korta formatet blir han inte någon riktigt stor karaktär, men han löser den här gåtan kompetent tack vare sin beläsenhet vad gäller Lewis Carroll, mest känd för Alice i Underlandet, men författare även till absurd barnpoesi, som får sin betydelse här.

109. Völsungasagan

I den här sagan ryms mycket som är bekant även för den som aldrig har läst om Völsung och hans ättlingar. Det är nämligen här som Sigurd Fafnesbane dödar draken Fafner. Vidare förekommer Brynhild och Gudrun som rivaler om honom - annars är det ju ofta männen som är rivaler om stolta jungfrur - och Atle, som ska vara hunnerhövdingen Attila. Det rör sig på gränsen mellan historia och myt; det finns personer i berättelsen som har funnits, eller åtminstone har verkliga förebilder, men också sådana som är fiktiva. (Oden själv dyker upp några gånger, till exempel.) Kanske är detta den sortens litteratur som är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa, men det gick absolut att ta sig igenom utan plåga. Däremot är jag fortfarande inte så intresserad av Wagners operor på temat.

108. François Rivière: Death on the Nile

Tidigare har jag läst samme tecknares version av Mordet på Orientexpressen, och man känner igen stilen här. Det är här och var en otraditionell uppdelning av sidorna, som väl tänkes skapa dramatik:

 

men som jag har svårt med - jag tycker att det är saker som borde vara med i bild som hamnar utanför.

Ett annat manér är att klippa till en översiktsbild, när översikten egentligen inte fyller någon funktion, för själva samtalet fortgår ändå:

Men historien är en av Christies bästa, och den slarvas inte bort här. Det är en texttrogen återgivning, även om det någon gång känns som det kunde vara Cluedo:

107. Gunnlaug Ormstungas saga

Av tekniska skäl har jag läst en version - se "omslaget" ovan - som har en annan titel än vad den här isländska sagan brukar ha på svenska. Den vanliga återfinns i rubriken på detta inlägg, men det har varit viss vånda att bestämma hur det ska se ut.

Förutom att vara vasstungad blir Gunnlaug en berest man, som hinner besöka Norge, England, Irland, Orkneyöarna och Sverige med hans Helga bidar sin tid därhemma. Och så kommer den en annan och gifter sig med henne, attans också. Alltnog, det här är ju en klassiker som den hugade/hågade kan läsa mycket mer om på andra ställen på nätet. Låt det vara nog sagt här att jag återigen nöjesläser en kurs och att detta är kurslitteratur där, tillsammans med en del andra isländska sagor och diverse utdrag.

106. Philip MacDonald: Malice Domestic

Möjligen har jag läst och hört för många noveller i kriminalgenren där det går ut på att man ska få reda på något på slutet som helt vänder på alla antaganden man har gjort. Den här är av den sorten, och det finns nästan bara ett sätt att vända på det, så det som ska komma som en överraskning blir inte så överraskande som det kanske var när novellen publicerades första gången. Om inte för något annat kommer jag att minnas den för den tillgivne riesenschnauzern GB (efter George Bernard Shaw, som tydligen hade likadant skägg).

105. Shirley Jackson: The Lottery

Det här är tydligen en klassisk novell, men min obildning når nya höjder varje vecka, känns det som, för jag hade aldrig hört talas om den. Den som i likhet med mig inte har det bör lyssna på eller läsa den först, innan man läser analyser eller andra texter om den. Den är smygande obehaglig på ett sätt som är mycket skickligt, men svårt att sätta fingret på under tiden. Troligen gör den sig utmärkt att läsa på nytt med facit i hand, s d h. (Jag har lyssnat på den i ett sammanhang där det också finns ett litet samtal efteråt, och det kan man göra här.)

104. Mats Jonsson: Mats Jonsson drar åt helvete

Det originella formatet beror på att det inom pärmarna ryms några års samlade serier av Mats Jonsson från tidningen Arbetet. För det mesta är varje sida en separat publicerad serie, som kan liknas vid en krönika eller en debattartikel. Därmed gör det sig inte alltid för sträckläsning, utan man är ofta nöjd med några sidor i taget. På Jonssons vanliga sätt är allting självbiografiskt, även när det handlar om större samhällsfrågor. Här täcks bland annat in hans flytt från Stockholm till Ådalen och hans publicering av den Augustnominerade När vi var samer. Formen gör att det - på samma sätt som jag har klagat min nöd över när det gäller novellsamlingar - är svårt att säga något mer konkret om själva innehållet utan att gå i detalj om enskilda sidor.

Allra sist finns ett enligt baksidestexten "gnälligt efterord", där författaren kommenterar sig och sitt verk. Han är onekligen gnällig ibland, både där och i serierna, men mycket medveten om det, och verkar också förhålla sig till det med viss distans.

103. Einar Kárason: Tunga moln

Ibland är en kortroman på runt hundra sidor alldeles lagom utrymme för att berätta vad författaren har att säga - som här till exempel. Ändå ryms det en historia här som är allt annat än banal.

Det finns en verklighetsbakgrund i form av en flygolycka 1947, men här är handligen placerad några år senare, och på åtminstone en avgörande punkt ändrad. Vi får följa dels en passagerare på det plan som vi vet kommer att störta, dels ett antal personer i den expedition som letar sig fram till vraket dagen efter. Bland dem finns särskilt en tonårspojke som betecknas som "lite speciell"; idag hade han förmodligen haft någon sorts diagnos.

Till det centrala budskapet hör att en olycka av det här slaget får en enorm påverkan på mångas liv. Först tänker man kanske på alla som dör, men de som får röja upp bland resterna är inte heller samma människor efteråt, även om de överlever. Och runt de två grupperna finns förstås också massor av folk som får en annan tillvaro. Till och med den som skulle varit ombord men inte är det får på något sätt ett annat liv.

Hur hanterar man en läsupplevelse med innehållet att ett trettiotal personer dör? Det kan ju bli fullkomligt outhärdligt, men det blir det inte. Därmed inte sagt att det är muntert, men författaren håller precis rätt distans till skeendet för att man ska både klara av och vara intresserad av att läsa vidare.

102. Helena Dahlgren: Skarp

Litteraturvetaren Emma borde skriva färdigt sin avhandling om författaren Beata Skarp. I stället vikarierar hon på dagis (eller förskolan, som hennes ex påminner henne om att det heter), dricker för mycket, har tillfälliga förbindelser, men anstränger sig ändå för att ta hand om dottern Saga varannan vecka. Och så söker hon ett stipendium som innebär att få vistas i Beata Skarps gamla bostad i Norrbotten, för kanske är det ett sätt att få tid och inspiration att komma igång med avhandlingen igen. Hon har också trots allt fortfarande självbilden av att vara landets ledande - möjligen enda - expert på Beata Skarps författarskap.

Det är inte så spännande att fundera över om Emma ska få stipendiet, för naturligtvis måste hon bli den som väljs ut - annars skulle den här boken knappast finnas. Det som skapar spänning i den första halvan av boken är i stället en del planteringar angående Beata Skarps författarskap och liv fram till hennes för tidiga död i slutet av nittiotalet. Beatas bror med hustru och vuxen dotter bor alldeles i närheten och är var och en på sitt sätt gåtfulla individer. Å ena sidan välkomnar de Emma och verkar uppskatta hennes sällskap, å andra sidan är det något olycksbådande med deras ständiga närvaro.

En del av spänningen blir alltså närmast gotiskt inspirerad - en ensam ung kvinna i ett hus ute i skogen utan mobiltäckning är ju ett tacksamt objekt för det. Men det är också spännande att följa Emmas arbete när hon genom att använda Beatas efterlämnade bibliotek lyckas komma närmare en sanning om hur hon hade det och vad som hände.

Det här är nog en bok i första hand för oss som läser annat också. Det är tätt med litterära referenser, inte minst när Emma botaniserar bland Maria Lang, Agatha Christie och annat som den döda författaren har haft som sina favoriter. Men det finns säkerligen en tillräckligt stor läsekrets som kan leva sig in i hur fängslande ett personligt öde av den här sorten kan bli. Mitt råd till den som vill läsa är att avsätta tid för koncentrerad sträckläsning, för det vinner boken mycket på jämfört med att bara läsa korta avsnitt vid läggdags.

101. Marjorie Bremner: Murder in Advance

De båda utredarna i den här novellen, en polis och hans vän som är läkare, verkar tycka att det är höjden av originalitet att någon blir mördad inte för något han har gjort utan för något han har haft för avsikt att göra. Det håller jag inte riktigt med om, men det är ändå en ganska bra historia, som visserligen vilar på några enkla iakttagelser, men de ska också kombineras ihop på rätt sätt.

Själv fick jag nöjet att lära mig begreppet "red brick university", som var mig obekant tidigare.