söndag 19 augusti 2018

218. Lars Wilderäng: Valet

Valet - Lars Wilderäng

Lars Wilderäng har tyvärr gjort mig besviken efter att min första bekantskap med honom kändes lovande. Den här politiska thrillernovellen med aktuellt tema - ett datum tyder på att det måste handla om årets val - handlar om sociala medier och nationella värderingar, och är på sätt och vis kuslig. Men att det ska vara på något annat sätt än det verkar i början behöver man inte vara väldigt läsvan för att gissa. Och produktionen är tyvärr inget vidare med en styltig inläsning och en nivå på volymen som gör det svårt att höra.

217. Lars Wilderäng: Oscar

Oscar - Lars Wilderäng

Den här framtidsskildringen lider tyvärr av att inte vara så originell. Det är klimathot och statskontrollerad fortplantning som är de huvudsakliga inslagen, men det finns små detaljer som sticker ut som fantasifulla och intressanta. Själva intrigen om Malin som har fått tillstånd att skaffa barn med avelshannen Oscar lyckas däremot aldrig riktigt fånga mig.

lördag 18 augusti 2018

216. Agatha Christie: Parker Pyne Investigates

Parker Pyne Investigates - Agatha Christie

Mr Parker Pyne hör inte till Agatha Christies mest kända huvudpersoner - möjligen kan han vara på fjärde plats efter Poirot och miss Marple (eventuellt i omvänd ordning) och Tommy och Tuppence på delad tredjeplats, om inte fjärdeplatsen ska gå till mr Harley Quin och mr Parker Pyne får nöja sig med femte. (Vad är det förresten med detta att manliga detektiver omnämns med både för- och efternamn hela tiden?) Den här samlingen av tolv tidigare tidskriftspublicerade noveller är den enda boken om honom; sedan finns det också ett par historier till som är med i andra samlingar.

Omslagsbilden illustrerar det som är inledningen till i varje fall de första sex novellerna och återkommer i varierad form i de övriga. Mr Parker Pyne annonserar i The Times, på den tiden förstasidan bara innehöll annonser, i "the agony column" med följande meddelande: "Are you happy? If not consult Mr Parker Pyne, 17 Richmond Street." De som söker upp honom är kanske inte alltid i behov av samtalsterapi, och det är heller inte det han ägnar sig åt. Mot arvode åtar han sig att ändra klienternas liv till det bättre, ofta genom att utan deras vetskap föra in spänning eller förändring av någon avgörande förutsättning. Det är ofta mer roande än spännande för läsaren, inte minst eftersom klienten sällan begriper att de har fått hjälp, långt mindre varifrån den har kommit, och det trots att de själva har anlitat mr Pyne.

I den andra hälften av boken är mr Parker Pyne på resa, semester ska det kallas, men han får rycka in och styra upp saker även i Turkiet, Syrien, Persien, Egypten och Grekland. Några gånger är han här mer traditionell detektiv. Christie var ju i sitt andra äktenskap gift med arkeologen Max Mallowan och följde med honom på olika håll i Orienten, och det har satt sina spår här, liksom i en del andra verk, främst med Poirot i huvudrollen. Här är det till och med så att en novell heter "Death on the Nile", som den kända Poirot-deckaren, och utspelar sig på en kryssningsbåt, ganska lik den som förekommer där. Men intrigen är en helt annan, och det är dessutom inte så många som dör här. Och på vägen ut till Orienten åker man förstås Orientexpressen, om än på andra hållet än i den mer kända boken.

Lite synd tycker jag det är att Christie aldrig återvände till mr Parker Pyne eller gav honom utrymme i det längre formatet. Han är i sin välvilja och vänlighet - även när han blir störd på semestern - en huvudperson som det är lätt att tycka om.

torsdag 16 augusti 2018

215. Guy de Maupassant: Kyrkogårdsdamen

Kyrkogårdsdamen - Guy de Maupassant

Lite besläktad med Grabben i graven bredvid är den här novellen, även om den utspelar sig i Paris på 1800-talet, och det visar sig ligga till på ett annat sätt än i Katarina Mazettis bok och den påföljande filmen. Men den här är roligare tycker jag, och visar varför Maupassant fortfarande anses som en novellistikens förgrundsgestalt. Den här historien är förresten också filmad, en kortfilm från 2002 som inte verkar ha fått någon större spridning.

söndag 12 augusti 2018

214. Hergé: Tintin i Sovjet


Det allra första Tintin-äventyret har aldrig blivit inspelat som svensk ljudbok, och det är inte så konstigt. Det består mest av Tintin själv och Milou (här dessutom talande) på väg till, genom och från Sovjetunionen, samtidigt som de råkar in i det ena missödet efter det andra. Jag tappar räkningen på hur många gånger de blir inspärrade, men det varar aldrig länge. Praktiskt nog finns det alltid till hands vad de behöver - ibland landar de i en påpassligt parkerad bil, ibland ligger det en dykardräkt i ett hörn i cellen, ibland hittar Milou en trälåda med salt som används för att tina upp hans nedfrusne husse. Förutom detta är det en kritisk hållning till Sovjetunionen, som säkert var berättigad, men kanske verkar något tunt underbyggd i det här sammanhanget. Själva albumet har en brokig historia, som man kan läsa om på nätet, men det jag har läst är originalversionen, publicerad i Hergés samlade verk. I de allra första serierutorna som Tintin medverkar är han knappt igenkännlig:




men mot slutet har Hergé fått snits på tofsen:


Det är också ett minnesvärt äventyr eftersom Tintin faktiskt skriver reportage och uppträder som den journalist han är. Men nu blir det inte mer Tintin här på ett tag tror jag, för jag har hört allt som finns att höra och läst det övriga.

213. Astrid Lindgren: I skymningslandet


Frågan är om jag har läst den här klassikern förr. Den är kanske mest minnesvärd för sin introduktion av herr Liljonkvast, som är en föregångare till Karlsson på taket, fast trevligare, tycker jag. Trots sin tidlöshet vad gäller själva historien är den synnerligen fast i den tid då den tillkom. Det finns spårvagnar i Stockholm och utanför fönstret på Karlbergsvägen byggs det tunnelbana, för att inte tala om att det är en tid då barn som har ont i ett ben får ligga hemma i sängen och inte gå i skolan.

212. Maria Ernestam: Öga för öga, tass för tass


Det behöver inte handla om mord för att vara spännande, visar den här kortromanen. Sara och Björn har köpt ett hus på landet, och flyttar dit med sin katt. I grannhuset bor Agneta och Lars och deras katt. De är trevliga och välkomnande, men kanske lite för trevliga? Kanske lite påflugna? Kanske inte alls så trevliga som de först verkade? Och katten ska vi inte tala om.

Med små medel vänds stämningen från en inledande förväntan, när Sara och Björn sitter på golvet och dricker champagne medan de väntar på sina möbler, till det obehag som kryper på dem efter hand. Och en del av det obehaget beror förstås på att vi alla har grannar på ett eller annat sätt, folk som vi måste ha någon relation till, oavsett om vi vill eller inte.

lördag 11 augusti 2018

211. Luigi Pirandello: Krukan


Luigi Pirandello, som fick 1934 års nobelpris i litteratur "för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst" är nog fortfarande mest ihågkommen för sin dramatik. Men han har också skrivit noveller, över 200, även om det verkar som om de flesta av dem inte finns på svenska.

Just den här verkar vara en favorit för antologiredaktörer, för den finns med i olika sammanhang. Ska man likna den vid något är det en piratensk skröna, och gillar man sådana tycker man nog att den här är rolig (och omvänt). Det är i sitt lilla format en historia om vem som lurar vem och vem som har en hållhake på vem, och som sådan är den faktiskt riktigt bra.

210. Jason Cobley: Dracula


Den här serieversionen av Dracula har samma upphovsteam som Frankenstein i serieversion som jag läste för ett par år sedan. Det är en påtagligt modern serie i sitt grafiska uttryck:


men såvitt jag förstår trogen originaltexten. Det framgår här och var att originalet i mycket stor utsträckning är en samling fiktiva dokument - brev, dagböcker, tidningsnotiser etc - som tillsammans berättar om händelseförloppet. Det är intressant att det går att göra serie av det med så gott resultat.

Det är ju med Dracula som med Frankenstein, att ursprungsromanen är bearbetad i olika medier så många gånger att det ibland kan vara svårt att veta vad som är senare tillägg. Och man kan veta ganska mycket om Dracula utan att ha läst en rad om honom. Det betyder också att läsaren har sin bild av Dracula, men den utmaningen tycker jag den här versionen klarar av.

fredag 10 augusti 2018

209. Silke Scheuermann: Krig eller fred


Det finns en sorts noveller som, om de skulle byggas ut till romaner, kunde fyllas ut på bredden, det vill säga behålla början och slut, men utvidgas. Och så finns det en annan sort, som i sig berättar allt som behövs om det som händer, men som skulle kunna vara utsnitt ur en roman, med ett händelseförlopp både före och efter.

Den senare sorten är den här tyska novellen om en kvinna som vänsterprasslar med en man som vänsterprasslar. Vi får inte reda på hur det går, och knappt heller varför de är i den situation de är. Det är en svår genre om inte läsaren ska bli frustrerad; jag har blivit det ibland, men här tycker jag det fungerar. Riktigt varför det gör det har jag inte klart för mig, men det kanske finns forskning på ämnet.