4. Roger von Bonsdorff: Treriksdöden

Den här debutdeckaren börjar med en fantastisk öppningsscen. På själva Treriksröset, den betongklump som markerar var Sverige, Norge och Finland möts, ligger en död man. Alldeles oavsett vad som har hänt är det tydligt att han inte har dött en naturlig död där, konstaterar de tre poliser från de tre länderna som har samlats. Ingen av dem är särskilt benägen att ta sig an den mordutredning som de ändå inser måste ske, men det blir ändå så att Kirunapolisen Märta tar ledningen, eftersom den döde är svensk. Norrmannen Odd-Harald och finländaren Tapani assisterar henne, men tar ansvar för de åtgärder som behövs i respektive land. Alla tre är karaktärer på gränsen till karikatyrer, vilket skulle kunna bli påfrestande. Att det ändå fungerar tror jag beror på att de efter hand visar sig vara förhållandevis kompetenta poliser, inte de tafatta typer som första intrycket ger sken av.

Den döde är, som det brukar heta, känd av polisen, utan att det därmed framstår som särskilt förväntat att han skulle dö på det sättet. Det betyder i alla fall att det finns trådar att dra i, och de tre poliserna blir fullt sysselsatta, inte minst med bilresor på grund av de långa avstånden där. Samtidigt händer det en del andra saker som egentligen också kräver polisinsatser, och är man det minsta van vid deckare förstår man att det bör finnas någon förbindelse till liket på röset. Annars hade inte författaren valt att berätta det för oss, så är ju genrens konventioner.

Inledningen överträffas aldrig riktigt i resten av boken, trots ett rätt uppskruvat tempo och mycket dramatik. Men det är en högst läsvärd historia som tack vare miljön och polistrion har något som skiljer den från alla andra polisdeckare som mutar in varje del av landet. Jag gissar att det är därför den nominerades till bästa svenska debut av Svenska Deckarakademin (dock utan att vinna).

3. Kirsten Thorup: Indtil vanvid, indtil døden

Bokcirkelträffen, där vi skulle ha diskuterat den här boken, blev flyttad, så jag har bara mina egna intryck att bidra med här. Vi har tema Norden den här omgången, och detta är den bok som representerar Danmark. Vi brukar tilllåta fria tolkningar av temat, och visserligen utspelar sig det allra mesta av handlingen inte i Danmark, men både författaren och huvudpersonen är danskor, så jag tycker det är helt inom ramarna.

Det utspelar sig under hösten 1942, och handlar om (och berättas av) Harriet, som är ung änka efter Gerhard, som var frivillig i tyska Luftwaffe. När det börjar är hon på väg med tåg från Köpenhamn till München för att besöka en av Gerhards officerskamrater, Klaus, och dennes danska fru Gudrun. Klaus är inte bara generallöjtnant utan också högt uppsatt nazist. Eftersom det är krig är han förstås vid fronten för det mesta, så det är Harriet och Gudrun som ska försöka hitta ett sätt att umgås i den stora villan, fast de egentligen är de två i de båda paren som känner varandra minst. Där finns också sexårige sonen Thor och två tjänsteflickor från de erövrade områdena i öst. Eftersom de har så underliga namn där kallas de för Ludmilla, och när det behövs kan de särskiljas med "den ljusa Ludmilla" och "den mörka Ludmilla". Det är inte det enda tecknet på att de betraktas som en annan sorts människor, som man inte behöver ta normala hänsyn till.

Man kan undra varför Harriet tycker det är väl använd tid att tillbringa fyra månader i ett krigförande land (hon har två små barn hemma i Danmark, som hon har ackorderat in på barnhem), och efter hand börjar hon själv också inse att idén kanske inte var så lyckad. Även om själva kriget inte är så nära München, med undantag för flyganfallen västerifrån, är det brist på nästan allt som behövs. Klaus skickar paket med en del som inte finns tillgängligt för vanligt folk, men inte ens en generallöjtnants familj har tvål eller kaffe som i fredstid. Harriet har dessutom svårt att få tiden att gå, när Gudrun av olika skäl inte är så givande sällskap, och att fraternisera med Ludmillorna ses förstås som högst olämpligt (men hon gör det lite ändå).

Bokens idé är, såvitt jag förstår, att visa hur den absurda tillvaron i Nazityskland så småningom ter sig allt mindre absurd för Harriet. Hon är som krigsänka och danska accepterad i de flesta kretsar, även om en del undrar vad hon gör där. För egen del är hon noga med att hon inte är nazist, men det är förstås svårt att leva normalt i det sammanhang hon befinner sig i utan att också acceptera hur samhället fungerar (eller inte fungerar). Eftersom allt berättas från Harriets synvinkel smyger sig accepterandet också på läsaren.

Det här visade sig vara en fascinerande bok, som jag säkert inte hade tagit mig an om den inte hade valts av någon annan i bokcirkeln. Det har också kommit en fortsättning, som jag hoppas få tid att höra så snart som möjligt.

2. Anna Sofia Rossholm och Elisa Rossholm: Änkan

Årets andra läsprojekt koncentrerar sig på seriemediet eller den grafiska romanen eller vad man nu vill kalla det. Förhoppningen är att det ska kunna bli en i veckan under 2025.

Huvudperson här är Stina Bergman, änka efter Hjalmar Bergman. Handlingen utspelar sig efter hans död, men han är ändå närvarande i berättelsen genom att hon tänks samtala med honom. Det är inte så spöklikt som det verkar, för hennes liv bestod till stor del av att ta hand om hans efterlämnade verk och att sörja för hans eftermäle. Mellan varven har hon också en egen karriär som författare, inte minst till filmmanus, och inte alls bara till filmer efter makens böcker, som är det hon börjar med. Intrycket man får är ändå att hon alltid står i skuggan av honom.

Det framgår i för- och efterord att det ligger ett gediget forskningsarbete bakom den här framställningen. Jag hade ändå velat läsa något mer om varför man har valt serieformen för att berätta det man väljer att berätta.

1. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Skräckslottets gåta

Först ska vi reda ut ett par saker om den här bokserien. Det är inte Alfred Hitchcock som har skrivit den, och det är inte ens han som har skrivit de förord som är undertecknade med hans namn. I själva verket skrevs böckerna av olika författare, på samma sätt som en del andra långserieböcker med gemensamt författarnamn. Det finns uppgifter på olika håll på nätet om vem som skrivit vilken bok, men det förekommer att det anges olika författarnamn i olika upplagor. Här kommer jag att utgå från det som finns i det exemplar jag har läst, vilket alltså inte alltid är vad förteckningar på nätet anger.

Omslagen är en historia för sig. Det verkar som om tidiga upplagor av Wahlströms utgivning använde originalillustrationer, men att senare upplagor fick nya och mer tidstypiska illustrationer av någon svensk tecknare, i det här fallet Ola Ericson. Här är originalet:

och den som är road av frisyrer och byxmodeller kan se att det har hänt en del mellan de båda versionerna, men också att Ericson måste ha haft tillgång till förlagan.

Det här inleder ett av 2025 års läsprojekt för min del, och om planen håller blir det en bok i veckan fram till i december. (Eftersom det kom jämnt femtio stycken på svenska finns det utrymme att ha någon ledig vecka.) Det blir alltså tillfälle att återkomma till de allmänna förutsättningarna; här ska bara nämnas att de tre deckarna är Jupiter Jones (den mörkhårige i mitten på bilden), Peter Crenshaw (till höger) och Bob Andrews (med ryggen mot betraktaren). I varje fall är det så scenen ser ut i boken, men jag undrar om det inte borde vara Bob som har glasögon. Den som är uppmärksam kan också hitta Alfred Hitchcock på omslagen, lite på samma sätt som han dök upp i bakgrunden i sina filmer.

Intrigen här handlar om att pojkarna försöker hitta ett slott som passar för Hitchcocks nästa filminspelning, och passande nog hittar de ett som byggdes av en av stumfilmens stora stjärnor. Han hette Stephen Terrill, men var känd som "mannen med miljoner ansikten" på grund av sin förmåga att maskera sig till de mest skiftande roller. (Jag är rätt säker på att han är baserad på Lon Chaney, som visserligen bara var "The Man of a Thousand Faces", men annars hade mycket gemensamt med den fiktive Terrill.) Nu är slottet övergivet och sägs vara hemsökt av diverse övernaturligheter. Terrill själv antas vara död i en bilolycka, som möjligen var ett självmord, men hans agent lever och tar sig an pojkarna med farbroderlig välvilja. (Det ska sägas att detta utspelar sig i början av sextiotalet, när boken kom ut i USA.)

En av de återkommande troperna i den här sortens litteratur är att ingen och ingenting är vad det först verkar vara. Så är det också här, även om det är onödigt att berätta precis hur det hänger ihop. I jämförelse med en del annan ungdomslitteratur som jag har återknutit bekantskapen med tycker jag ändå att den här håller för omläsning, i varje fall så här långt.

140. Edgar Corvera: Jag heter Josefin nu

Årets sista nummer från Novellen i P1 visade sig vara en repris (eller, som termen lyder i radio, återutsändning) från i mars, när jag hörde den, tydligen utan större entusiasm. Titeln är som synes lätt justerad, men i övrigt tror jag det är samma historia.

Nu har konceptet med en radionovell varannan vecka hållit på en termin, och min samlade uppfattning är fortfarande avvaktande. Jag vill så gärna tycka om det här, men det är för många av novellerna som är för svåra i ljudformat. Det kräver mycket av lyssnaren när perspektiv och personer är vaga eller skiftande, och alltför ofta tappar jag bort mig. Och om man inför 2025 kunde få önska sig något som bara är underhållande och roligt?

Inför årsskiftet kommer här också årets samlade lässtatistik, som vanligt med jämförelse för de nu tolv år som den här bloggen har funnits. Det här har verkligen inte varit något toppår, men inte heller riktigt ett sådant bottenår som 2023.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140

 

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

139. Peter K. Andersson: Bödeln från Jerusalem

Privatdetektiven Urban Krook i Malmö är tillbaka i ett nytt fall med lika fantasieggande titel som de tidigare. Jerusalem i det här sammanhanget är några kvarter i östra delen av Malmös innerstad:

och den karta man får till hjälp är högst motiverad. Dels är det inte alldeles lätt att hänga med när Krook går på jakt i den trånga och vindlande gatorna, dels är det inte möjligt att titta på moderna kartor för att följa med. Kvarteren revs nämligen på sextio- och sjuttiotalen och ersattes till stor del med Caroli City.

Vid den tid den här boken utspelar sig är det ett nergånget område, om än kanske inte så förslummat som det sedan var (eller framställdes) när det skulle rivas. Folk bor i omoderna lägenheter i hus som rymmer inte bara bostäder utan också små verkstäder, butiker och näringsställen. Det har på den här begränsade ytan hittats inte mindre än tre döda kvinnor på kort tid, men det är inte det som gör att Krook får anledning att ta sig till den här delen av Malmö. Nej, han anlitas av en man som påstår sig vara bevakad, rentav förföljd, utan att han förstår varför eller av vem. Det förstår inte Krook heller förrän efter många turer och vändningar.

Det är inte bara jag som tänker på Jack the Ripper på grund av de tre upphittade döda kvinnorna och den ruffiga miljön. Även några av karaktärerna i berättelsen gör den kopplingen, men jag hade gärna sett att vi läsare hade fått känna oss smarta på egen hand.

Det är både spännande och välskrivet, inte bara vad gäller miljöerna. Även själva deckargåtan har kvaliteter som gör att den sticker ut i förhållande till mycket annat. Krook får jobba för sitt arvode, men lyckas också knyta ihop ett antal trådar som nog inte alla trodde hade med varandra att göra. Dessutom är hela intrigen en uppvisning i hur det kollektiva medvetandet kan ta överhanden (med god hjälp av pressen) och skapa något som inte finns, åtminstone inte i den formen.

På insidan av skyddsomslagets främre flik finns förresten det här:

138. Martin Findell: Runes

Det här är en förhållandevis kortfattad introduktion till ämnet runor, och eftersom den är utkommen i England är den också lite skev innehållsmässigt. Det allra mesta runmaterialet är tillkommet i Skandinavien, men här handlar det i ovanligt hög grad om det man har hittat i England. Den som vill ha en heltäckande översikt behöver alltså komplettera, trots att det inte är minsta fel på det som faktiskt finns inom de här pärmarna.

137. Kristian Wedel: Risalamalta

För två år sedan publicerade Göteborgs-Posten den här novellen, som är lika bra som årets. På samma sätt rör den sig i välbekanta Göteborgsmiljöer och består av ett återberättande av något halvgammalt, den här gången från julen 1996. Författaren − eller i varje fall hans alter ego − och en kompis kommer över en låda begagnade böcker på ett antikvariat i Haga, men det är fler som är intresserade av lådan. De blir inbjudna av ett äldre par till en magnifik lägenhet med om möjligt ännu mer magnifika inventarier och får äta sju sorters kakor och så småningom också ris à la Malta. Rätten spelar på ett intressant sätt både huvudroll och biroll, men oavsett hur man väljer att tolka det kommer jag aldrig mer att kunna äta det utan att tänka på den här berättelsen. Nu hoppas jag bara att Kristian Wedel skriver fler noveller, gärna i bokform, för bättre än så här blir det knappast.

136. Kristian Wedel: Vintersmugglare

Många medier har ny julförfattare varje år, men GP verkar ha sin egen krönikör Kristian Wedel som återkommande julnovellist. Eftersom GP är nytt för mig har jag inte läst tidigare års; denna är från 2023. Det handlar om någon som lämnar Göteborg för Mollösund i Bohuslän i syfte att skriva. I stället kommer han i kontakt med Sonja och Barbro, pensionerade barnmorskor med extraknäcket att smuggla finwhisky från Skottland. Det är kul och kompetent i den lättsamma genren, men når inte riktigt samma höjder som årets novell.

135. Amanda Svensson: Solägget

Det förefaller som om huvudpersonen i den här novellen är dement, och det blir en utmaning för både författaren och läsaren. Författaren har säkert gjort ansträngningar för att på ett trovärdigt sätt visa hur en sådan person kan ha det, med tappade ord och tankegångar som inte når sitt mål. För läsaren blir det förstås en viss uppförsbacke att ta sig an en berättelse på de förutsättningarna. Ämnet är viktigt, och jag tror det är kompetent hanterat här, men jag hade önskat mig något mysigare.