39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.

38. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Bump in the Library

Det här är alltså en travesti på Agatha Christies Liket i biblioteket (The Body in the Library), där en död kvinna hittas i biblioteket på Gossington Hall, den herrgård som bebos av överste och mrs Bantry, goda vänner till miss Marple. Här har den döpts om till Gossipton Hall (höhö) och de som bor där är Sir Jelly (som är den rosa oformliga huvudfotingen här):

och Lady Splendid. Major Bump, som är den man hittar livlös i biblioteket, är gäst där tillsammans med miss Marple. Han visar sig dock bara ha fått något hårt i huvudet och kvicknar till, innan hela sällskapet beger sig till ett fashionabelt hotell med möjligheter till dans och kortspel.

Den som kan originalet får som synes många små belöningar, även om själva gåtan och dess lösning ligger ett stycke från Christies egen intrig. Den här gången lyckades jag faktiskt inse på ett tidigt stadium hur det hängde ihop, och varför den stackars majoren råkar ut för missöden natt efter natt.

I skrivande stund finns det inte fler böcker i den här crossover-serien mellan Agatha Christie och Mr Men (inklusive Little Miss). Alla Christies böcker är inte tillräckligt kända för att göra sig som förlagor, men några till hoppas jag att det kan bli.

37. Adam Hargreaves: Little Miss Marple. Muddle at the Vicarage

Vid sidan av Hercule Poirot, som har fått sig tillägnade hittills två nummer i den här serien, är Agatha Christies mest berömda problemlösare miss Marple. Här heter hon "Little Miss Marple" i parallellitet med Roger och Adam Hargreaves tidigare böcker med kvinnliga huvudpersoner. Hon har mycket gemensamt med sin förlaga i vuxendeckarna i det att hon stickar:



och dricker te:

Den ceriserosa damen i den gröna fåtöljen är Little Miss Chatterbox, och hon finns också i en egen bok i Hargreaves' serie, liksom för övrigt många andra medverkande (eventuellt alla – jag har inte kollat systematiskt).

Christies original handlar om mordet på den otrevlige kyrkvärden överste Protheroe, i denna version ersatt med "Colonel Mean". Han blir förstås inte mördad, eftersom detta är en barnbok, utan det brott som utreds gäller en försvunnen anglosaxisk kungakrona, nyligen funnen vid en utgrävning av professor Fib, och möjligen eftertraktad av andra gäster i prästgården. Polisen i form av "Inspector Nonsense" och "Constable Silly" är självgoda poliser av samma sort som vi är vana vid att läsa om ända sedan Sherlock Holmes' dagar, och de drar förstås inte rätt slutsatser av de iakttagelser som leder miss Marple rätt. På samma sätt som Christies karaktär inser hon vad helt oförklarliga underligheter (en påse gröna ärtor på en klädkrok, exempelvis) betyder. Det här är faktiskt lysande barnlitteratur, som jag tror att många vuxna har minst lika roligt åt.

36. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mischief on the Nile

Egentligen är detta första delen om Poirot som karaktär i Mr Men-serien, och ska alltså utspela sig före Orientexpressen. Men det gör knappast något om man inte börjar här.

Originalhistorien är, som bekant, att Poirot reser med ett kryssningsfartyg längs Nilen och att det i sedvanlig Christie-anda dör folk på mer eller mindre mystiska sätt. Här är det mer barnvänligt, signalerat inte minst av titelns "mischief", som består i sådant som att några i ressällskapet blir blöta vid en utflykt till ett egyptisk tempel:

Den blåa huvudfotingen är Contessa Star, och hennes pärlhalsband försvinner strax efter denna utflykt. Den bruna som står bakom henne är hennes lady's maid, Little Miss Dotty, känd från en egen bok i den vanliga Mr Men-serien, när den utvidgades med även kvinnliga huvudpersoner. I trilbyhatt till vänster syns överste Rush, en travesti på överste Race, Poirots gode vän som assisterar honom i undersökningen i några andra böcker utöver Döden på Nilen.

Hur det hänger ihop lyckas jag inte räkna ut, fast jag är både vuxen och van deckarläsare. Ändå finns alla ledtrådar där, om man bara tar del av såväl text som bild. Det gör att det bör gå att läsa om boken med behållning, och det är knappast en nackdel för en barnbok, har jag förstått.

35. Adam Hargreaves: Mr. Poirot. Mystery on the Opulent Express

Det här är så genialt så jag vet inte vad jag ska jämföra det med, men jag kan försöka förklara. Med början redan 1971 har det kommit ett stort antal barnböcker i en serie som på engelska går under namnet "Mr Men", och typiskt sett handlar om en karaktär med en framträdande egenskap, som också återspeglas i hans namn. Några av dem har också kommit på svenska, men genomslaget här verkar begränsat. Först var det Roger Hargreaves som skrev och tecknade, och efter hans död 1988 tog sonen Adam över. Nu har han slagit sig ihop med Agatha Christies efterlevande och gjort några barnversioner av kända Christie-deckare. Det blir väldigt roligt för den vuxne läsaren; hur underhållande det är för barn i den ålder som de andra Mr Men-böckerna riktar sig till kan jag inte riktigt bedöma. Men eftersom konceptet förefaller förvaltas väl gissar jag att de kan gå hem även där.

Det går förstås inte att låta det handla om mord när det är barn som ska läsa eller läsas för. Men med det undantaget är det mycket av Christies original som är tillvarataget i den här historien. Mr Rude – liksom, tror jag, de allra flesta medverkande – är återanvänd från en bok där han är sin egen huvudperson, men här motsvarar han Ratchett, som i originalet blir knivhuggen i sin kupé. Han bossar med sin stackars betjänt och alla andra som finns i närheten, och inte minst är han oerhört mån om den guldtacka han alltid har med sig när han reser.

Den blir förstås stulen:

och den uppmärksamme läsaren kan nere till höger notera den näsduk med ett broderat H som i både denna version och i mordversionen visar sig vara ett viktigt spår.

Poirot har sina gamla vanliga personlighetsdrag – han är ju faktiskt så stereotyp att han hade kunnat vara huvudperson i en av de vanliga Mr Men-böckerna. Något underligt är det att han behåller hatt och handskar på när han äter räkcocktail i restaurangvagnen:

men det verkar alla andra också göra.

Det dräller av små detaljer att fästa sig vid, men allra roligast har jag åt Poirots kvällslektyr:

Som sagt, detta är genialt.

34. Daniel Boyacioglu: Bärfisen

Den här historien berättas på ett underligt metafiktivt sätt, där en berättare (författaren?) låter historien bli en karaktär närmast på lika villkor med de människor som befolkar berättelsen. Jag blir inte klar över vad det avser att fylla för funktion; mig förvirrar det mest. Den intrig som gömmer sig bakom dessa lager av fiktion är det inget fel på, om man bara lyckas identifiera och följa den.

33. Saga Stigsdotter: Polardöd

Kan man sin Andréehistoria känner man igen sig i den här kortromanen. Den är kontrafaktisk på ett kul sätt genom att utspela sig 1897, när Andrée i verkligheten lättade med sin ballong och sina två expeditionskolleger. Men i den här fiktionen är det en annan expedition, under ledning av en Alexander Oscar Olssén, som ger sig av. Med sig har han sin kavata syster Corinne samt en ung man vid namn Herman Strömskiöld. Till fiktionen hör också att de har fått ta över Andrées ballong Örnen efter föregående års fiasko. I verkligheten var ju Andrée på Spetsbergen även 1896 och väntade på rätt vindar, men fick ge upp och åka hem. Här berättas det att han ger upp och står för sitt misslyckande på ett sätt som förvandlar honom till en helt annan karaktär än han numera beskrivs som.

Det är mycket annat som Olssén-expeditionen råkar ut för som har paralleller i den verklighet som Andrée fick hantera. Faktiskt tror jag att de yttre omständigheterna, ner till dagen för någons födelsedagsfirande, stämmer så väl att man imponeras av författarens research. Ovanpå detta har applicerats ett lager i berättelsen där det händer oförklarliga och obehagliga saker. Det är för det mesta helt godtagbar spänning, efter en inledning som är en transportsträcka av ovanligt slag för att vara i dagens litteratur. Sedan får man inte banga för lite skräckel.

Jag blev positivt överraskad av den här historien, kanske för att jag inte alls kände till författaren och troligen för att jag hade svårt att tänka mig att det gick att mjölka ut mer ur Andrée. Förutsättningen är nog att man gör skönlitteratur av det, men då får den gärna se ut så här.

32. Tommy Sundvall: Mina drömmars mack

Här tar Tommy Sundvall steget in i den självbiografiska serien genom att berätta om sitt arbetsliv på en bensinmack. Det är ofta rätt roligt, ibland helgalet och någon gång oerhört sorgligt. Han skriver i efterordet att han har behövt tona ner en del absurditeter, men här finns ändå kunder som inte vet om de har bensin- eller dieselbil, för att bara nämna något. Samtidigt är det en uppgörelse med dagens arbetsliv och därmed en uppföljare till hans tidigare mindre självbiografiska serier. På något sätt får man förutsätta att han trivs, trots förutsättningarna, men kanske är ett villkor just att han kan se på det med den distans man får genom att låta det bli ett konstnärligt verk.

31. Matthew Costello och Neil Richards: The Body in the Lake

Cherringham är på en gång den arketypiska engelska byn där folk mördar varandra på löpande band och ett högst modernt samhälle där allt vi är vana vid ska finnas på 2020-talet också finns. Den här gången gäller det att orten ska upprätta ett vänortsavtal med en fransk by/stad, och till den ändan har en fransk delegation kommit tillstädes. Det blir både conga, alkohol och nakenbad som på den bästa kommunala konferens man kan tänka sig, innan stämningen dämpas av ett mord.

Jack, den amerikanske före detta polisen, och Sarah, den brittiska webbdesignern och tvåbarnsmamman, anlitas för att åtminstone försöka hålla konferenscentret (en före detta herrgård med kvarboende äldre lady, förstås) utanför. De skrider till verket med sedvanlig kompetens, som man har börjat vänja sig vid nu. Eftersom det är sjunde boken finns det också utrymme för en del återseenden när Cherringhams honoratiores givetvis finns på plats för ett så viktigt internationellt evenemang.

På ungefär tre timmar ryms förstås inte mycket fördjupning av karaktärer eller mängder av sidospår. Men det är tydligt att författarna är ena hejare på att berätta en historia inom givna ramar. Deras andra, historiska serie om Mydworth, som jag följer mer aktivt, är uppe i nitton nummer, och den här hittar jag fyrtionio(!) stycken av i skrivande stund. Så långt kommer man inte om man inte har läsarna med sig, och även jag smiter ju emellan med en då och då.

30. Tommy Sundvall: Folkbokförd i rännstenen

De två unga männen John och Morris och deras sidekick Hunter försöker dra sig fram på ströjobb, men lyckas inget vidare, kanske främst för att de helt enkelt inte vill jobba. Det tar sig olika uttryck, men ofta att de försöker smita från arbetsuppgifter när de väl har lyckats ordna något tillfälligt, såsom att leverera djurmat till folk som inte vill eller kan köra och köpa det själva. När de försöker driva pizzeria genom att sälja hjälpligt tinad färdigköpt fryspizza är det svårt att tycka synd om dem, även om jag tror att meningen är att de också ska väcka viss sympati. Under ytan är det här förstås ett inlägg i debatten om gigekonomi och bristande samhälleliga skyddsnät. Jag tror det hade fungerat bättre med några mindre arbetsskygga huvudpersoner.