62. Yvan Pommaux: John Kattsson, detektiv

Det är inte så ofta jag går till Hcf-avdelningen på biblioteket, men när det handlar om kriminallitteratur får man inte låta sådant hindra. Huvudpersonen här, kattdetektiven John, heter i det franska originalet Chatterton, och jag tycker nog att han kunde ha fått heta Katterton på svenska. (Översättningen kom 2023 men originalet redan 1993, och det finns två delar till.)

John Kattsson har alltså en detektivbyrå, där han konsulteras av en dam, vars dotter har försvunnit. Flickan är rödklädd och har en mormor som inte går att få tag i, och ungefär där inser både läsaren och detektiven att det finns en viss intertextualitet i den här berättelsen:



Sedan arbetar Kattsson ganska traditionellt detektiviskt:



och för en läsare i rätt ålder bör det vara rejält spännande ett tag. Vi vuxna får nöja oss med att ha roligt åt en charmig historia.

61. Bodies from the Library. Selected Lost Tales of Mystery and Suspense by Masters of the Golden Age

Det har hänt att jag har gnölat över svårigheterna med att skriva något om en novellsamling, och ännu värre tycker jag det blir när det gäller en antologi, som den här. Det hela underlättas inte heller av att jag har haft det som återkommande mellanlyssning under flera månader.

Nåväl, det är alltså en antologi, och den innehåller ett antal noveller från kriminallitteraturens guldålder, som i stort sammanföll med mellankrigstiden. Det håller nog inte fullt ut som karaktäristik, men det är i varje fall noveller av författare som var verksamma då, om också i flera fall även senare. Det är också noveller som inte tidigare funnits i bokform; många av tidens stora publicerade sig ju även i tidningar och tidskrifter av olika slag, och det hittas fortfarande okänt sådant material av stora namn.

Det ligger i sakens natur att allt inte är lika lysande, men här finns onekligen några pärlor. Och de som jag inte tycker är pärlor tilltalar säkert någon annan.

60. Florence Parry Heide: Trevalds önskan

Sista delen av trilogin om Trevald går på samma tema, att vuxenvärlden inte uppmärksammar honom och de mer eller mindre fantastiska saker som händer. Här har han födelsedag, men hans föräldrar gör inte mycket för att fira den. När Trevald med hjälp av en ande (inte i en flaska eller lampa, men väl en kanna) lyckas få fram en tårta tror båda föräldrarna att det är den andra som har köpt den. Han får däremot inte äta av den, för att äta sötsaker på morgonen är helt otänkbart. Istället får han följa med sin mamma på en shoppingrunda med målet att hitta en hatt i exakt rätt grön nyans för att matcha hennes nya dräkt. Däremellan är hon upptagen med vad hon ska göra av de rester som finns i kylskåpet − gryta eller aladåb? Och Trevalds pappa tänker på månadens räkningar.

Det går inte att komma ifrån att effekten av det här temat, Trevalds osynlighet, minskar något efter hand som det upprepas. Jag tycker dessutom att den första boken skildrar det bäst, men det kan vara nostalgifaktorn som spelar in.

59. Florence Parry Heide: Trevalds skatt

I den här andra boken om Trevald (som heter Treehorn på engelska) är det inte frågan om att han krymper, utan han upptäcker att bladen på trädet i trädgården håller på att förvandlas till sedlar. Det tycker han är praktiskt, för han behöver köpa fler serietidningar och beställa hem saker med de kuponger som finns i dem. Hans sensationella upptäckt går däremot helt under de vuxnas radar, för hans föräldrar är upptagna av att begränsa hushållsutgifterna (pappan) och att välja rätt färg till köket som ska målas om (mamman). När faster Berta kommer på besök och bjuds på restaurang når absurditeterna nya höjder, för ingen märker att Trevald inte får någon stol att sitta på, och ingen mat att äta, men ändå understryks det hur tacksam han bör vara för att få gå på en så fin restaurang.

Temat från föregående bok, att Trevald är mer eller mindre osynlig för vuxenvärlden, återanvänds alltså här, och skruvas ett varv till. Om man tycker att den här delen av trilogin är upprepande är det å ena sidan alldeles sant, å andra sidan inte något man hade tänkt på om man läste den här boken någon annan gång än direkt efter den första.

58. Florence Parry Heide: När Trevald krympte

Den här omläsningen togs fram av en enda anledning, nämligen att jag snubblade över en uppgift om att det finns en hel trilogi om Trevald, som jag aldrig hade hört talas om. Stadsbibliotekets magasin ställde upp som vanligt, och det kommer inlägg om även de två följande.

Trevald upptäcker en morgon att han krymper, men ingen vuxen verkar ha tid att bry sig om det. Hans mamma bekymrar sig mest över att hennes kakor inte blir lika fina som fru Lakefjälls (man undrar vad hon heter i det engelskspråkiga originalet), busschauffören tror att han är sin egen lillebror, och rektorn håller ett litet anförande om hur han ser på ledarskap. Till sist hittar Trevald ett brädspel "för barn att växa med", och det gör han också, varpå allt återgår till det normala.

För en vuxen läsare är det helt uppenbart att det inte handlar om att Trevald bokstavligen krymper, men det förstod inte jag när jag läste boken första gången. Nu är det är närmast hjärtskärande historia om ett barn som ingen vuxen verkligen ser eller bryr sig om, och som lämnas att ta hand om sig själv. Som sådan är den verkligen skickligt skriven.

57. Roald Dahl: Roald Dahl's ABC

I den här ABC-boken har Roald Dahl plockat fram diverse karaktärer från sin tidigare produktion och låter dem illustrera alfabetets bokstäver på sitt eget sätt, samtidigt som han förstås befinner sig i ABC-bokstraditionen.

Här är Willy Wonka från Kalle och chokladfabriken med en av sina uppfinningar:

och den enorma krokodilen från boken med samma namn:

Från min senaste Dahl-läsning om herr och fru Slusk återkommer de olydiga aporna:

På ett par ställen lyckas han rentav få till en liten berättelse som omfattar två bokstäver och ett uppslag:



Minst lika mycket som Roald Dahl ska illustratören Quentin Blake harangeras. Han har enligt tillgängliga uppgifter illustrerat arton titlar av Dahl och sammanlagt omkring trehundra, men är ändå närmast okänd i Sverige.

56. C. L. Pirkis: The Experiences of Loveday Brooke, Lady Detective

Bakom författarnamnets initialer döljer sig en Catherine Louisa, som enligt uppgift föredrog att inte bli bedömd på grund av sitt kön utan valde att synas i offentligheten på detta sätt. Det tänker man sig kanske behövdes mer 1893 och 1894 när de här novellerna kom ut första gången, men så kommer man att tänka på att Joanne Rowling fick rådet att kalla sig J K som författare till Harry Potter för att bli kommersiellt mer gångbar bland läsande pojkar. En del ändras långsamt.

Huvudpersonen här är i alla fall omisskännligt kvinnlig, som framgår av titeln. Hon är anställd vid en detektivbyrå i London som innehas av Ebenezer Dyer. Han är glad att ha henne att skicka ut att undersöka vissa fall, eftersom en kvinna lättare smälter in i vissa sammanhang. Inte minst kan hon göra sig bekant med kvinnliga vittnen och misstänkta på ett sätt som en manlig detektiv inte hade kunnat. Men Loveday är annars en högst professionell yrkesperson vars kompetens knappast kan ifrågasättas, och hon är snarast före sin tid vad gäller kvinnligt yrkesarbete.

Det märks att de här berättelserna är tillkomna när Sherlock Holmes var som mest i ropet. På samma sätt som han ibland gör tar Loveday tåget från London till någon fiktiv avkrok av England, och installerar sig på herrgården där något mystiskt har hänt, alternativt tar in på byns värdshus för att kunna iaktta skeendet mer neutralt. På samma sätt som med Holmes är det inte heller alltid mord som ska utredas; här förekommer till exempel en juvelstöld och ett mystiskt försvinnande, som hade kunnat inledas med en konsultering vid Baker Street.

En skillnad är att här inte finns någon doktor Watson, vare sig som krönikör eller medhjälpare. Jag saknar honom inte, men det ställer onekligen vissa krav på berättartekniken. Ofta löses det genom att Loveday får skriva brev till mr Dyer, eller i brådskande fall telegrafera, så att vi läsare också får del av hennes framsteg i utredningen. Men lika lite som i Holmes' universum är läsaren invigd i alla ledtrådar, så någon sportslig chans att lösa gåtan samtidigt som Loveday har vi knappast.

Med tanke på åldern hos de här novellerna håller de ganska bra, tycker jag. Åldern har också den fördelen att de numera är fritt tillgängliga även för den som inte har min ljudbokstjänst, till exempel här.

55. Roald Dahl: Herr och fru Slusk

Herr och fru Slusk är typiska vuxna för att vara i en Roald Dahl-bok. De är fula (mest fru Slusk), smutsiga (mest herr Slusk) och elaka (där tycker jag att de är relativt jämnstarka). De är i huvudsak elaka mot varandra, men det beror på att ingen annan vill komma i närheten av dem. När så ändå sker håller de sig inte för goda för att låta sin ondska gå ut över barn, fåglar eller den apfamilj som herr Slusk har boende i en bur på tomten. Men som sagt, mest är de elaka mot varandra, vilket ofta möjliggörs av att båda är rätt enfaldiga. Herr Slusk lurar i fru Slusk att hon håller på att krympa, medan det i själva verket är han som limmar på en liten träbit på hennes käpp varje kväll när hon har somnat. Fru Slusk blandar maskar i spagettin som hon serverar, varpå hon och vi läsare njuter av att herr Slusk tycker att spagettin är för klafsig och dessutom smakar beskt.

Det är faktiskt roligt även för en vuxen att följa hur deras vansinnigheter når nya höjder, som när de inte får tag i fåglar till veckans fågelpaj, och aporna tar tillfället till hämnd. Och för den som är i rätt ålder är det säkert synnerligen festligt.

54. Christoffer Holst: Ett delikat mörker

I den första delen av den här deckarserien var det påtagligt somrigt, men nu har det gått ett halvår och därför är det nu lika påtagligt vintrigt. Det förstärks av att halva historien utspelar sig i Dalarna, där man ju kan vara säkrare på snö än längre söderöver, och inte minst av julstämningen på det gästgiveri där den ena huvudpersonen tillbringar några veckor under julbordssäsongen. Huvudpersonerna är som tidigare de två (halv)systrarna Louise, i sjuttioårsåldern, och Lina, i fyrtioårsåldern. Det är Louise som är i Dalarna mesta tiden, i syfte att undersöka möjligheterna att etablera ett hotell i Sveriges redan hotelltätaste by. Lina sköter under tiden sin delikatessaffär på Söder i Stockholm, och på stunder som blir över försöker hon sig på privatdetektivbranschen, eftersom hon fortfarande tar hand om den post som kommer till hennes avlidne granne Börje, vars skomakeri var täckmantel för en detektivbyrå. Ni hör, det är inte en intrig som ska bedömas i första hand efter sin verklighetsförankring.

Linas utredning handlar om att få tag i en person som på åttiotalet låg inne på Långbro sjukhus, och det är ingen överraskning för den vane läsare att det spåret så småningom ska leda till Dalarna. Om inte annat ska systrarna få tillfälle att träffas. Vi läsare får också ta del av en något splittrad allvetande berättares iakttagelser av omgivningarna som stärker dessa aningar. Det hela kompliceras av ‒ eller om man ska uttrycka det som att det hela förvandlas till en deckare av ‒ att en ung man som är anställd som pianist på gästgiveriet dör i vad som först verkar vara en bilolycka, men ganska snart visar sig vara något annat. (Däremot förstår jag inte varför polisen så frikostigt berättar det för huvudvittnet Louise.)

Det bästa i hela den här röran är beskrivningarna av mat och dryck. Författaren är enligt uppgift själv sommelier, men jag är för dålig på vin för att kunna bedöma de delarna utöver att det är trovärdigt nog för mig. Däremot känner jag mig flera gånger direkt sugen på något ätbart när Louise (och så småningom alltså även Lina) beställer upp en ostbricka på rummet eller på annat sätt gör restaurangen rättvisa. Vad gäller deckardelen inser man rätt tidigt hur det hänger ihop, och att Louise och Lina inte gör det lika fort får ursäktas med att de inte har tillgång till den allvetande berättaren. De sköter sig ändå hyggligt, även om kanske polisen hade kunnat kopplas in något tidigare.

Som synes har jag svårt att bestämma mig för att vara odelat positiv eller negativ. Mycket är bra, tillräckligt bra för att jag ska lyssna färdigt och med viss nyfikenhet se fram en nästa del (det vore underligt om det inte kommer en sådan). En del annat, som att alla byggnader på landet kallas "lador", hade man önskat att författaren fick eller tog hjälp med. Men jag tror att det här konceptet kan klara sig ett tag till på att det finns ett antal platser i landet som systrarna kan få anledning att besöka, och att de faktiskt är sympatiska karaktärer som det känns trevligt att återkomma till.

53. David Ericsson: Truck stop

Den här novellsamlingen utspelar sig i en dåtid som innehåller telefonautomater. Riktigt när det är framgår aldrig, tror jag, men min gissning är att det kan vara åttio- eller kanske nittiotal. Den som kan det svenska vägnätet bättre än jag kan nog komma närmare, för en hel del av berättelserna utspelar sig där, och åtminstone på något ställe identifierar jag att en europaväg går genom ett samhälle, där så inte är fallet idag.

Alla historierna handlar inte om lastbilschaufförer, även om det kan kännas så. Mellan varven är det också en del sjömän och andra, men av någon anledning är det chaufförerna som stannar kvar hos mig. De kör allt som kan tänkas, äter på vägkrogar, fuskar med färdskrivare och lever ett i stort sett oglamouröst liv. Den frihet man kanske tänker sig ska finnas i yrket märker man inte mycket av här; snarare präglas jobbet av tidspress och dåligt samvete för att man försummar familjen. Något säger mig att det inte har blivit bättre idag.

Ibland diskuteras vad som har kommit i stället för den gamla arbetarlitteraturen, och kanske är det den här sortens böcker. Yrket är möjligen inte huvudsaken, men handlingen utspelar sig med få undantag under arbetstid, och arbetet och dess rutiner genomsyrar det hela. Fast det här borde ligga långt från min egen komfortzon uppskattade jag lyssningen oväntat mycket.