84. Katherine Mansfield: Flugan

En novell som har en egen Wikipedia-artikel, det är en utmaning för envar som skriver om sitt läsande, för vad kan det finnas för nytt att säga då? I förhållande till Wikipedia kan man i alla fall dela med sig av sina intryck, nämligen att det är en skickligt utförd novell av den sort som kombinerar återberättande av något i det förflutna med en episod i nutid (läte det inte så klyschigt kunde man säga "i blixtbelysning"). När man ska analysera vad de båda har gemensamt blir det litteraturvetarfest.

83. Lottie Ålhed: Den snövite mannen

Snövit är så välkänd i vår kultur, om det nu beror på det klipp ur Disney-filmen som visas på julafton eller på bekantskap med sagan som bröderna Grimm nedtecknade, att hon går att använda som en utgångspunkt för en annan berättelse. Här är det en man som klär sig som hon, och av beskrivningen att döma är det snarare Disney än Grimm som han inspireras av. Det är en fantasieggande idé, även om formatet här begränsar vad det går att göra av den. 

82. Nina Ehrgård Ejlertsson: Undersökningsplikt

Den här korta skräcknovellen handlar om en författare (eller möjligen författare in spe) som har skaffat sig ett hus i skogen för att få skrivro. Det kan man ju räkna ut på förhand att det inte kommer att gå bra, och mycket riktigt visar det sig finnas någon sorts varelser där. Av någon anledning fungerar inte det här annars tacksamma upplägget för mig, möjligen för att det inte är något som är det minsta överraskande.

81. Wilhelm Cederwall: Det komplicerade fallet utanför Huskvarnas slott

("Omslaget" och uppläsningen nämner inget efternamn på författaren, men i ljudboksappen finns det angivet, och jag har ingen anledning att tvivla på att det är korrekt.)

Den här lilla deckarnovellen har drag från genrens guldålder vad gäller miljö, karaktärer och inte minst intrigens frikoppling från realistiskt polisarbete, till och med vad gäller den tiden. Det är någon som har fallit ut genom ett fönster, eventuellt genom någon annans medverkan, och mer ska inte sägas för att inte förstöra det hela. Intrigen är överraskande och bra, ja, överraskande bra, faktiskt. Däremot är det synd att ingen redaktör har hjälpt författaren när han går vilse bland kvasiålderdomliga uttryck. Får man uttrycka en liten förhoppning är det att han framöver hamnar på ett traditionellt förlag med ett sådants resurser.

80. Helena Kroon: Mördarens hand

Den här novellen är mer skräck än deckare, men alls inte oäven. Det handlar om ett syskonpar, där hon blir sjuk och han ska försöka rädda henne med hjälp av något han kan komma åt eftersom han hjälper en äldre herre att mata dennes akvariefiskar. Det brukar vara ett gott tecken när man vill att novellen ska vara längre för att temat ska kunna utvecklas, och så är det här.

79. Agatha Christie: Accident

Agatha Christie var som bekant ytterst produktiv, både i det långa och det korta formatet. Det innebär att allt hon skrev inte är lika bra, men det finns verkliga toppprestationer bland romaner och noveller (och pjäser, inte att förglömma). Den här novellen är lite för kort och skissartad för att nå högsta nivå, men även en medelgod Christie är ju bättre än det mesta. Här är det en pensionerad poliskommissarie (tror jag, polisens grader är ibland ett mysterium) som upptäcker att det i hans lilla sömniga by bor en kvinna som han en gång har sett bli frikänd från ett mord som han var (och är) övertygad om att hon var skyldig till. Nu är hon omgift, och kommissarien är angelägen om att hennes nye make inte ska gå samma öde till mötes som den förre. Upplösningen, som inte ska avslöjas här, är egentligen mer typisk för Roald Dahl än Christie, men det blir ju också bra.

78. Madeline Miller: Galatea

Madeline Miller har skrivit ett par uppmärksammade romaner utifrån antika myter, och i den här novellen bygger hon en nutida historia runt Pygmalion, skulptören som förälskar sig i sin egen staty. Det är ju återberättat i olika sammanhang, kanske mest känt i My Fair Lady, men Miller lyckas ändå göra något nytt och eget av det hela. Pygmalion är här alls ingen trevlig gestalt, men det är ju inte professor Higgins heller.

77. Christina Gustavson: Den röda peruken

Tvenne tanter på promenad tar med sig en upphittad kattunge, det är utgångspunkten för den här novellen. Nu kan man tycka att en katt med sele och koppel som är fastbundet vid en trappa inte är så övergiven, och att tanterna kunde ha undersökt lite närmare om det fanns någon ägare i närheten. Men då blir det ju ingen intrig att tala om. Och även om polisen och pressen blir involverade är det en förhållandevis snäll historia, som dessutom slutar lyckligt för alla, inklusive katten. (Jag betraktar inte det som en spoiler, för det är så förväntat i genren.)

76. Roald Dahl och Pénélope Bagieu: The Witches

Det är uppenbarligen något med den här berättelsen som lockar till adaptioner av olika slag. Det har kommit två filmer, 1990 och 2020, och en radioteater från 2000, som jag minns som riktigt bra. Den här serieversionen följer originalet ganska troget, såvitt jag kan bedöma.

Intrigen är väl bekant; det handlar om pojken Roald och hans mormor, som han bor hos efter att hans föräldrar har dött i en bilolycka. De hamnar på ett hotell där Englands häxor håller möte (under täckmantel, förstås). Roald förvandlas till mus men lyckas också förvandla alla häxorna till möss med deras egen trolldryck. Det är en förhållandevis mörk historia, där häxorna är onda på allvar och vill utrota alla barn.

Teckningsstilen är ganska otraditionell, och växlar mellan närbilder och översiktsbilder:

och en del som påminner om lärobok, när Roald ska undervisas. Och det vore ju inte Dahl utan de ironiska blinkningarna:

75. Elly Griffiths: Blödande hjärtan

Det här är tredje boken om Harbinder Kaur, den sikhiska, lesbiska, kvinnliga polisen, som på ett något tröttsamt sätt därmed alltid har en egenskap som placerar henne utanför normen, oavsett sammanhang. Nu har hon flyttat till London, så hon är från landet dessutom, och kanske är det mest det som skapar friktion i förhållande till den grupp som hon förväntas leda.

Huvudhandlingen börjar med ett misstänkt dödsfall på en skolåterträff, denna tacksamma miljö där gamla oförrätter kan aktualiseras. Dessutom har den här gruppen av vänner ett förflutet där en av deras klasskompisar dog när de gjorde sina slutprov i gymnasiet. Visserligen har det gått tjugoett år, men det förefaller spela en roll för dödsfallet i nutid.

Berättelsen är uppdelad i kapitel som har Harbinders perspektiv, och därutöver inte mindre än två andra perspektiv. Ett av dem följer Cassie, polis i Harbinders arbetsgrupp och med på festen, ett annat en av hennes vänner. Det hade kunnat bli bra, men nu leder det mest till att vi läsare får samma sak från två eller tre håll, vilket blir långrandigt efter ett tag.

Jag har gillat de tidigare böckerna om Harbinder, liksom Elly Griffiths andra serie om rättsosteologen Ruth Galloway, så jag blir en aning besviken på att det här visar sig vara ett svagt kort. Inte heller författare presterar alltid på topp, men här är några helt oförklarliga missar, förutom de oönskade konsekvenserna av berättarperspektiv. Det måste nog bli bättre nästa gång om jag ska fortsätta följa Harbinder.