6. Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

Någon gång ibland börjar man fundera på en klassiker och undrar om man egentligen har läst den eller bara känner till den väl ändå. Nu tror jag nog att jag har läst den här, men även den som inte har det kan ju vara bekant med historien. Frågan är om inte bästa sättet att ta del av den här boken är just så här, i Astrid Lindgrens egen inläsning.

5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Edwards egen väg

Andra volymen i återutgivningen av Buster-serien om Åshöjdens BK låter skildringen svälla på både längden och bredden. Det är ett bra tag sedan jag läste böckerna som är seriens utgångspunkt, men det är tydligt att det finns med en del här som är nytt i och med detta medium.

Vad gäller fotbollen går det uppåt för laget, de avancerar till division 3, men hur det går där får man inte reda på i den här boken. Det är inte alldeles lätt för dem, fast de får förstärkning genom Anders Sjögren från Stockholm. Lagets stjärna Edward tvingas avstå från spel i ett par omgångar av olika skäl, som kanske inte måste avslöjas här. Det är förstås ett praktiskt sätt att få in lite dramatik.

Själv är jag mer intresserad av historien runt laget, det som handlar om byn Åshöjden. Konflikten mellan den inflyttade tränaren, numera motellägaren Bagarn Olsson och bygdens kapitalist Blåbärskungen tar sig nya uttryck. Men förutom att vara motståndare är de också beroende av varandra så att de inte kan låta konflikten övergå i brytning, inte ens när Bagarn utmanövreras som ordförande i klubben eller jobbarna på Blåbärskungens sågverk får för sig att gå med i facket och strejka.

För det mesta känns det som om det finns ett rejält genomarbetat manus bakom teckningarna, men det här med hejaramsor är inte Max Lundgrens bästa gren. Det är inte alltid de är så rytmiska som sådana bör, och ibland är det viss kalkonvarning:

4. Christoffer Holst: Söta, röda sommardrömmar

Christoffer Holst har kommit till deckargenren från feelgood-hållet, och det är rätt mycket sådana inslag i den här somriga skärgårdshistorien. Huvudpersonen Cilla har just blivit dumpad (check), köpt en kolonilott och fått en excentrisk granne (check) och kärar ner sig i någon hon egentligen borde hålla sig ifrån (check).  Det är en del som är förutsägbart i feelgood-delen, men det hör ju till den genren att inte vara alltför tänjande av gränserna. Deckardelen är däremot ganska obehaglig, åtminstone efter ett tag. Upplösningen av den har mer gemensamt med moderna svenska psykopatthrillers än med vad som annars brukar räknas som mysdeckare, där man helst ska samlas i biblioteket.

Cilla är i sin förutsägbarhet en person som det är lätt att ta till sig. Inte minst har man lätt att känna med henne när hon som nykomling ska hantera den påflugna grannen, en eftersatt kolonilott och ett mordfall, låt vara att hon inte är misstänkt. Miljön, den fiktiva Bullholmen, är till sin fördel tack vare årstiden, och där finns ett antal karaktärer som man kan tänka sig återkommer i de tre följande böckerna, som utspelar sig under andra årstider.

Den här serien har fått mycket uppmärksamhet för sitt gränsöverskridande. Jag tycker för min del att den lider något av att inte bestämma sig för vad den här. För att vara deckare är det ovanligt mycket mat och vin (författaren är sommelier och har svårt att inte visa det), för att vara feelgood är det förstås ovanligt mycket mord. Jag känner mig grinig som inte uppskattar det här, för det är verkligen helt oförargligt, men det landar inte väl hos mig.

3. Caroline Graham: Morden i Badgers Drift

Morden i Midsomer är sedan ganska många år mest en TV-serie, där avsnitten numera inte bygger på böcker, och många karaktärer har kommit och gått genom åren. Den är uppe i 22 säsonger, och det här är ett osökt tillfälle att skicka den intresserade till denna bloggs kusin i film- och TV-branschen, där jag har skrivit om de två senaste säsongerna. Men det började alltså med böcker - sju stycken kom det, varav fem är televiserade, och de fem finns också i bokform på svenska. Av oklar anledning är det bara fyra av dem som har blivit inlästa som ljudböcker, men det här är alltså den första av dem, och därmed också första gången läsaren möter kommissarie Barnaby. 

Det är en mycket typisk engelsk deckare från den era då polisen har tagit över mordutredningarna från privatdetektiver som Hercule Poirot, lord Peter Wimsey med flera. Men det har inte blivit så modernt att det är ett poliskollektiv à la Sjöwall/Wahlöö som bedriver utredningen; Barnaby är i mångt och mycket en ensamvarg. Han har hjälp av sin inspektör Troy, men det är mest för rutinförhör, bilkörning och liknande, och det som görs av andra poliser levereras till Barnaby som rapporter och testresultat utan att vi besväras så mycket med hur det har gått till att få fram det.

Till det allra mest typiska hör den lilla by som utgör miljön för händelserna. Där finns ett par gamla fröknar, varav den ena, miss Simpson, mycket tidigt får bita i gräset, och den andra, miss Bellringer, är den som kontaktar Barnaby om att det är något skumt med väninnans död. Hon är ingen miss Marple, därtill är hon inte tillräckligt beskäftig, men hon har ändå en något påfrestande vana att framställa sig som delaktig i utredningen. Att hon sedan står för viktiga iakttagelser - inte minst att det faktiskt är något skumt i görningen - är förstås inte Barnabys önskedröm.

I byn finns också en herrgård och några synnerligen excentriska invånare. Inte minst är den nyfikna mrs Rainbird en fest för varje läsare. Det är säkert inte alla som uppskattar de distanserat ironiska beskrivningarna av karaktärerna, men för min del är det något av det som lyfter boken över det vanliga. Mordgåtan är riktigt bra. Den är av den sorten som innehåller många trådar, varav jag tror inte en enda blir över på slutet, utan allt visar sig ha sin förklaring. Med tanke på att det är en debut i genren är det en imponerande bok.

2. John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide: Alternativa fakta om fåglar

Titeln säger ganska bra vad det här handlar om, utifall att någon skulle få för sig att tro på innehållet. Det är tjugofem korta betraktelser över svenska fåglar - med något undantag - som verkligen inte är särskilt realistiska. Man får reda på hur göken lyckas vara både söder-, öster-, väster- och norregök, hur gräsanden påverkas av att hela tiden matas med bröd och hur talgoxen ("tall-joxen") har fått sitt namn. Det är roligt på ett tramsigt sätt, som skulle bli svåruthärdligt i större format än detta, men fungerar när varje fågel får nöja sig med en sida text. På varje motstående sida finns en illustration av Mia Ajvide.

I John Ajvide Lindqvists produktion skiljer den här boken onekligen ut sig från det skräcktema som annars är hans hemmaplan. Jämfört med hans romaner är den något av en bagatell, men ändå värd sin tid.

1. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och Gripen

I detta trettionionde album tar sig Asterix, Obelix och Miraculix till sarmaternas land. Dem var jag obekant med tidigare, men de uppfyller rimliga krav vad gäller vilka fördomar romarna kan ha om ett östligt, barbariskt folk. Det är kvinnorna - amazonerna - som krigar, de pratar konstigt - i pratbubblorna markerat genom att E blir Ǝ - och de är mycket förtjust i jäst stomjölk. Gripen är deras heliga djur, som en romersk expedition har fått i uppdrag att hämta, eftersom det börjar bli enformigt med de befintliga djuren som dödas på Circus.

Albumet är från 2021, vilket syns på några ställen:

men mest imponerad är jag av den skickliga färgläggningen som markerar iskylan respektive värmen vid elden:

Man kunde tro att det skulle vara slut på folk som gallerna kunde besöka och förvånas över, men icke så. Förutom att Obelix lär sig tycka om jäst stomjölk spelar också hunden Idefix en avgörande roll som sällan tidigare. Och så är det slagsmål och ordvitsar, förstås.

242. Helena Sigander: Lucia i nöd

Det gäller att ligga i så att man hinner åtminstone något av jullitteraturen i december. Den julkonservative kan invända att detta är lucialitteratur, en skillnad på elva dagar som kan vara nog så viktig. Men här finns (minst) en tomte också, en av de där som inte är så snälla bakom masken, särskilt inte när han också är varuhusrånare. Där tangerar det Ture Sventon på ett sätt som inte är odelat meriterande för vuxenlitteratur, men så kommer det in på ett annat spår och tar sig igen. Det här är helt godtagbar lyssning, men inte heller något särskilt minnesvärt.

Eftersom detta är årets sista inlägg är det dags för den numera traditionella summeringen av läsningen. Jämfört med förra året har det blivit mindre serier och lite fler singelnoveller (igen) men en ganska likvärdig summa:

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

Projekten för 2022 ska jag planera imorgon.

241. Michael Segerström: Berättelser från Läget

För åtta år sedan kom Michael Segerström med sin skönlitterära debut, novellsamlingen Berättelser från Köpingen. Den utspelar sig i hans uppväxtort Skurup, och den här samlingen, som väl kan kallas pendang, handlar om hans nuvarande bostadsort Beddingestrand. Det är inte längre det fiskeläge som det var innan han tillbringade sin barndoms somrar där, inte heller den badort det då hade blivit, utan har långsamt blivit ett villasamhälle där många bor permanent och har renoverat och byggt ut sina stugor till permanentstandard.

Det mesta i den här samlingen utspelar sig långt innan dess. En del är otvivelaktigt tidfäst till fyrtio- eller femtiotal, en del är mer obestämt, men kan vara då eller lite senare. Mycket lite är riktigt modernt. Det är notoriskt svårt att berätta något om innehållet i en novellsamling, men ett försök till sammanfattning skulle kunna vara att det är burleska historier om människor som är värda att berätta om. Det är inte i första hand novellernas handling som är minnesvärd - somliga av dem består snarare av ett antal episoder på varandra utan särskilt mycket bindemedel - utan repliker och människor.

Här förekommer infödda original, till exempel Rut, som städar badgästernas hus innan de kommer dit för sommaren - tills hennes liv med fiskaren Karl August tar en mindre väntad vändning. Här finns också ett antal sommarboende, inte bara föräldrarna Segerström, utan också operasångerskan tant Lindberg, larger than life på mer än ett sätt, och familjen Donavan, "en mager och blek liten familj" med sonen "stackars William", som också möter sitt öde på delvis oväntade vägar. Där finns också en och annan långväga gäst, som ungraren Gigi som öppnar krog med ungerska specialiteter. Många är egentligen tragiska figurer, men det som berättas om dem är sådant som i alla tider har roat. Det får väl därmed vara förlåtet att det rätt ofta handlar om sprit och sex på ett eller annat sätt, men aldrig på ett sätt som gör de ingredienserna till huvudsak.

Min uppfattning är att det är det här formatet och formen - historieberättandet - som är Segerströms hemmaplan. Det är något av en paradox, eftersom det som sagt inte är historierna utan gestalterna som är det bästa. Ett antal av dem tänker man att man hade velat läsa en roman om, men risken är att det inte hade blivit så bra som det är nu. Frågan är om jag inte måste läsa hans förra novellsamling igen.

240. Michael Segerström och Jan Detlef: Innan liket kallnar. Bittra tårar på Söderslätt

På något sätt är det här en deckare, för det dör folk till höger och vänster, och det finns ett antal poliser som gör sitt bästa för att ta reda på vad som har hänt och hur det hänger ihop. Men det är också en lek med fiktionen, och däri finns förklaringen till det dubbla författarskapet. Jan Detlef är, som den som har läst Segerströms förra deckare minns, en fiktiv författare som bor i närheten av där Michael Segerström numera bor, i Beddingestrand på Skånes sydkust. Han har piggnat till sedan sist, tycker jag, och är mindre osund i sina vanor.

På polissidan finns det en ny kommissarie i Trelleborg i stället för den helgalne Sten Lång, som dominerade förra boken, och det finns en ny kommissarie i Ystad i stället för Wallander. Tur är detta, för dödsfallen tar ingen hänsyn till distriktsgränserna, och de här båda verkar kunna samarbeta när det behövs. Sedan blir det Malmö, Jönköping och en del andra ställen där det också finns poliser.

Förutom att leka med fiktionen leker författaren - Segerström alltså - med många av genrens klichéer. Ska man vara kritisk mot något är det kanske att det ibland blir lite för lekfullt och själva intrigen hamnar på mellanhand. Men det blir faktiskt en snygg lösning på det allra mesta, även om det ser helt hopplöst ut när det är tjugo sidor kvar.

239. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut - del 3

Det finns alltså två tidigare delar eller avsnitt i den här serien, och detta är helt enkelt mer av samma. Några karaktärer återkommer, några episoder tröskas på nytt, några skämt går ett varv till. Men det finns en del nyheter, även om konceptet känns igen. Det handlar inte om någonting, åtminstone inte på ett traditionellt sätt att se det. Stundtals handlar boken snarare om sig själv, och blir en inte alldeles lätt övning i nivåer inom fiktionen. Jag gissar att detta går hem hos målgruppen, som torde vara yngre än jag.