71. Mattias Edvardsson: Flickorna vid altaret

Den här serien är ojämn i kvaliteten, tycker jag nu efter tre böcker. Den första var jag måttligt förtjust i, kanske mest för att den var ett steg från vad Mattias Edvardsson hade skrivit fram till dess. Nummer två var betydligt bättre, eftersom den tog ut svängarna och innehöll en historia som inte liknar mycket annat i polisromanfacket. Med den här tredje sjunker nivån igen, tyvärr så lågt att den är seriens svagaste kort och gör mig tveksam till att följa med vidare, om det kommer fler böcker.

En sidointrig ända sedan första boken är att huvudrollsinnehavaren Gunni Hilding är avhoppad från Jehovas vittnen, och att hennes syster finns kvar i församlingen, numera med make och två barn. Det har gått ett stycke tid sedan senast, och under den tiden har systerns familj hoppat av från Jehovas och tillsammans med en annan familj samt ett par ytterligare personer bildat vad man nog måste kalla en sekt. De bor på en enligt belägen gård på Söderslätt och idkar den sortens galenskap som man kan tänka sig att en sekt gör – eller gjorde på nittiotalet.

Gåtan den här gången gäller att en tonårsflicka i denna sekt hittas död i ett badkar. Först antas det vara självmord, men när fallet hamnar på rätt skrivbord hos Trelleborgspolisen vill man utreda det som mord. Gunni kan förstås inte medverka officiellt i utredningen, eftersom hennes syster finns i miljön, åtminstone som vittne, möjligen något mer. Hon har svårt att hålla det avstånd hon borde, och hennes chef som sköter utredningen är inte heller obenägen att använda hennes information från insidan, när den kan vara till nytta.

Om det beror på Gunnis påtvingade roll i sammanhanget eller på miljöns mindre trevliga drag vet jag inte, men det här blir aldrig en intressant historia för mig. Sektledaren, som man måste kalla honom, är en karikatyr som närmar sig parodin, och övriga medverkande är så berövade varje personlighetsdrag att jag har svårt att hålla ordning på dem. Meningen är nog att vi ska bli engagerade genom Gunnis engagemang för systern och dennas två söner, men det räcker inte för min del. Jag är som sagt tveksam till om jag vill fortsätta med den här serien, men fattar inget beslut just nu.

70. David Lagercrantz: Intränglingen

Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.

David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.

69. Soraya Bay: Råttan

Råttan i titeln är död redan när den förekommer första gången alldeles i början av novellen, och jag undrar lite vad den fyller för funktion i historien. Men den återkommer så småningom. Däremellan handlar det om mellanstadiekompisarna Bobo och Bobbe (båda flickor) och dynamiken mellan dem när en tredje kompis, Greta, kommer till klassen. Där är det säkert många som kan känna igen sig, oavsett kön och ålder idag.

68. Klas Östergren: Inkokt ruda

Ruda är inte bara efternamnet på en talrik familj i Grönköping – den mest kände är väl "Hr ynglingen Emil Ruda", upphov till uttrycket "gossen Ruda" – utan också en karpfisk, numera sällan använd till mat, men med anor från Cajsa Warg i det avseendet. SAOB vet berätta att den är "fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet". I den här fiktionen förekommer den alltså inkokt, och man förstår att det är en av få fiskar, kanske den enda, som har överlevt något slags katastrof, om vilken vi inte får särskilt många detaljer. Det här är ändå inte en utpräglad framtidsdystopi, utan beskriver en framtid med både ljusa och mörka drag.

Boken kvalar möjligen in som kortroman eller långnovell, men beskrivs nog bäst med beteckningen kammarspel, som vissa recensenter har gjort. Allting utspelar sig i en lägenhet, och att vi får vara med förklaras genom att vi ser den genom en övervakningsfilm. I denna lilla miljö bor Beatrice och Robin. Han är originellt nog en robot eller möjligen en artificiell intelligens med även kroppslig form. Deras relation består i att hon ska lära upp honom att vara partner, så att det kinesiska företag som tillverkar honom och andra ska kunna nå perfektion. Det gör att Robin interagerar på ett stundom bisarrt sätt, även om han också är mänsklig i imponerande grad. Särskilt svårt har han för idiomatiska uttryck, där det inte är givet att en synonym går att byta ut mot en annan, och för sådana mänskliga konventioner som att det finns ämnen man inte samtalar om hur och när som helst.

Rudan är avsedd som middag åt Beatrice och hennes man William, som för tillfället är separerade, men (ännu) inte skilda. Han dyker upp så småningom, och det blir förstås en intressant triangel när han ska förhålla sig till att hustrun, som han egentligen har lämnat, har en inneboende älskare, även om denne inte är en riktig person.

Det förefaller vara något av en bagatell i Östergrens författarskap (som jag inte alls vill påstå mig vara expert på), men som sådan försvarar den sin existens. Den är både tankeväckande vad gäller AI-förekomsten i samhället och rolig när Robin uppträder gränslöst men välvilligt gentemot sina mänskliga motparter. Författaren läser själv, och det gör han förstås utmärkt, som alltid.

67. Magnus Sandberg: Den motvillige ministern

När det drar ihop sig till val kan det behövas ett litet utrymme som inte tar politiken på alltför stort allvar. Det hoppades jag på med den här ljudboken av debutanten (såvitt jag förstår) Magnus Sandberg. Och ungefär det får man också i form av en lagom respektlös historia om en minister, chef för Norrlands- och glesbygdsdepartementet i en alternativ framtid ett år efter det val som just nu ligger ett par veckor fram i tid. Statsrådet Rasmus Bengtsson är ganska ung men föga energisk, och man undrar hur det har gått till när han har fått detta ansvar. Det undrar förresten han själv också stundtals. Mellan de stunderna ägnar han sig åt att försöka smita från sina arbetsuppgifter, sitt departement och inte minst sin statssekreterare, en äldre och betydligt mer cynisk statstjänsteman. Kring dem finns också en sedvanlig stab med folk som alla vill mer än ministern själv.

Det påminner något om den brittiska TV-serien Yes, minister (men av, som det brukar heta, lätt insedda skäl något mindre om uppföljaren Yes, Prime Minister). Lite känner man också igen från Bo Baldersons deckare om det anonyma Statsrådet, men Rasmus är mycket mer intresserad av att tillbringa sin tid i sysslolöshet än hans baldersonska motsvarighet. Allra helst vill han ta sig hem och titta på TV, men i vägen för det står inte bara hans uppgifter som statsråd – det är förresten i slutet av arbetet med statsbudgeten – utan också hans flickvän som tycker att de ska fira sin sexmånadersdag tillsammans på ett romantiskt sätt.

Den politiska satiren är inte särskilt elak. Den inskränker sig egentligen till några absurda slagord ("Avveckla landsbygden, men med förnuft" är inte det värsta) och en bihistoria om ett årligen återkommande bidrag till Sundsvall som ingen har vågat ifrågasätta och ingen verkar minnas bakgrunden till. Men det är ändå som helhet ingen tam intrig, och duger utmärkt som tillflykt från den riktiga politiken för den som önskar sig en sådan.

66. Magnus Florin: Syskonen

Det här är en underlig bok som inte påminner om mycket annat. Ändå är den varken språkligt egendomlig eller innehållsligt spektakulär.

Det handlar om en man som förestår ett apotek i Lund, som han har övertagit efter sin far. Han har inte mindre än nio syskon som ömsom hjälper honom med att expediera recept och bemanna nattluckan (tänk, när man kunde få tag i medicin dygnet runt!), ömsom försöker rymma därifrån till ställen som Köping eller Dorotea. De är på något sätt inte egna individer, trots att de verkligen inte håller sig i samlad tropp. Efter ett tag börjar jag undra om de existerar på riktigt eller om huvudpersonen är en opålitlig berättare. Så småningom övergår huvudpersonen till en annan bransch och ägnar sig åt juridik. Där får han anledning att stämma sina syskon av olika anledningar.

Det är som sagt inte språkligt underligt, snarare mycket avskalat och enkelt. Om det inte vore så surrealistiskt hade det kunnat passera som dagbok.

Jag måste för övrigt bli bättre på att notera var jag får tips om böcker; den här lånade jag för några veckor sedan men har inget minne av varför.

65. Neil Gaiman: Coraline

Bokcirkeln fortsätter på temat främmande världar, och den här gången är det verkligen inte svårt att se var kopplingen till temat finns. Coraline, som det handlar om, har flyttat till ett nytt hus – det vill säga det är ganska gammalt, men hon och hennes föräldrar är nyinflyttade i en lägenhet i ett stort hus som tidigare varit en enda bostad. I ett av rummen finns en dörr, som bara leder till en igenmurad vägg, och bakom den finns numera en annan lägenhet, som sägs vara tom. Men nästa gång hon öppnar dörren är väggen borta, och det går att gå in i en likadan lägenhet. Den skiljer sig förstås lite från hennes egen, men det mest egendomliga är att där finns en hel personuppsättning av alternativa människor, inte minst av hennes egna föräldrar. De är oerhört obehagliga, och inte bara för att de har svarta knappar till ögon, utan också för att det är tydligt att de bakom sin leende fasad inte är det minsta snälla.

Boken har jämförts med Alice i underlandet och Narnia-böckerna av, som det brukar heta, lätt insedda skäl. Men det finns massor av referenser till annan litteratur och kultur, och jag vågar lova att jag inte identifierade allt. För ett par år sedan var boken föremål för Klassikern i P1, och den som vill ha mer bakgrund kan lyssna på det här. (Det är bara tio minuter, perfekt för oss som inte orkar timslånga poddar.)

Vi hade mycket att prata om i cirkeln och många av oss konstaterade att vi nog hade blivit rejält skrämda om vi hade läst den här boken när vi var i rätt ålder. Men, som det också konstateras i Klassikern ovan, alla bra sagor kan också läsas med behållning av vuxna. Vi kom förstås också in på författarens kancellering de senaste åren, men jag avstår här från att gå in i frågan eftersom jag har avstått från att sätta mig in i det. Var och en får själv bestämma om man vill läsa något av honom, men om man vill det kan jag absolut rekommendera den här.

64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

63. Sara Stridsberg: Min fars pälsmössa

Det är något surrealistiskt eller hallucinatoriskt över den här historien, där man tror sig befinna sig i en verklighet som sedan visar sig vara något annat. Den sortens noveller gör sig inte så bra för lyssning, tycker jag, men kan ha andra kvaliteter som kommer fram vid traditionell läsning. Här tappade jag bort mig lite för ofta för att det skulle kännas meningsfullt.

62. Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer

I En ny tid hade Ida Jessen skrivit en dagboksroman utifrån fru Lilly Bagges perspektiv. Det här är inte en egentlig fortsättning, för den omfattar delvis samma tidsperiod, men ur hennes man Vigands perspektiv. Har man läst den tidigare vet man att fru Bagge blir änka – och det sker så tidigt i den boken att det inte är någon spoiler – och ramen om den här berättelsen är Vigand Bagges sista tid. Han har blivit kontaktad av en läkartidning som vill att han skriver sina minnen, och det är dem vi läser. Han är ingen öppenhjärtig man, vilket framgick redan i hustruns dagbok, och här berättar han bara det han vill och förmår. Det ger ändå en kompletterande bild av hur han har blivit den han är nu i slutet av livet.

Den här boken lyfter både sig själv och den förra. Tillsammans blir de något mycket bättre och mer intressant än vad den första var på egen hand, och jag är förvånad över att författaren tydligen inte hade planerat två böcker från början. De båda makarna är på en gång lika och olika – de har samma sparsmakade språk som kan verka förledande enkelt, men i sin syn på världen är de förhållandevis olika. Doktorn var något av en gåta för sin hustru i den förra boken, och han är inte som en öppen bok här heller, men i varje fall lite mer förståelig.

Eftersom det är korta böcker, tre eller fyra timmar när man lyssnar, kan de rekommenderas även till den som har svårt med tegelstenar, och man behöver inte känna sig avskräckt av att det finns två. Jag menar som sagt att de båda hör ihop så att man inte ska sluta efter den första (och helst inte låta det gå ett halvår emellan, som jag gjorde.)

En liten exkurs till sist: Jag har lyssnat på danska, för att hålla den förmågan levande. Men jag blir mycket nyfiken på vad en översättare till svenska har gjort av doktorns anagram. De är inte många, men han sitter vid sitt skrivbord och skapar små anagram av fraser som till exempel kan bestå av hans och hustruns förnamn tillsammans. De kan i alla fall inte översättas rakt av till svenska.