fredag 15 mars 2024

28. Helene Flood: Änkan


Huvudpersonen, berättaren ‒ och änkan ‒ Evy har varit gift med Erling i över fyrtio år, men så har han dött hastigt i en cykelolycka, vilket förstås är omvälvande. Ännu mer omvälvande verkar hon dock tycka att det är när det ena efter det andra i deras liv visar vara underligt. Erling kände sig tydligen hotad. Han vidtog åtgärder vad gäller det ekonomiska (som han förstås skötte utan Evys inblandning). Och han hade kontakter med de tre vuxna barnen som Evy inte kände till. Det är en lovande upptakt, men en stor del av boken, kanske drygt hälften, är tempot för lågt för att det ska bli spännande. Snarare är det mystiskt, men det beror på två berättartekniska grepp, som jag är osäker på om man ska vara nöjd med eller frustrerad över.

Dels handlar det om valet av Evy som berättare, vilket gör att vi läsare får del av det hon vet och tar reda på, men ingenting annat. Dels handlar det om att intrigen är uppstyckad i kapitel som utspelar sig efter Erlings död, kort före hans död och långt bakåt i tiden, när Erling och Evy först träffades. Sedan avancerar var och en av de tidslinjerna framåt, men innehåller också egna avstickare i tid. Det är egentligen inte krångligt att hålla ordning, men det blir förstås en hel del outsagt, och det finns inte något riktigt skäl i fiktionen till att det berättas så. Snarare är det författarens sätt att skapa spänning genom att undanhålla läsaren sådant som passar bättre att berätta senare.

Den här romanen verkar universellt rosad, i varje fall av baksidestext och inklippta tärningar med betyg. Jag är inte lika begeistrad. Det är ett gott hantverk, men hantverket ställer sig också i vägen för historien. Min andra invändning är att det är samma grepp som Helene Flood använde i Terapeuten, som också handlade om ett framgångsrikt par i det moderna Oslo (låt vara att paret där var yngre) och något som visar sig inte stämma när ena parten börjar gräva i saker och ting. Författaren gör det visserligen bra, men jag uppfattar inte vad som skulle göra just den här boken till en så unikt högtstående läsupplevelse.

söndag 10 mars 2024

27. The Legend of the Birch Tree. A Fairy Tale


Det här är en gammaldags saga med en gammaldags moral som inskärps med gammaldags metoder. Björkens huvudsakliga roll är nämligen att förse de vuxna med björkris. Men inte bara barnen, de olydiga prins Screamer och prinsessan Be-Still, utan också en del av de vuxna får sitt straff, om inte annat genom att tvingas vara utan barnen när de förvisas till en ö, där de i fattigdom får vara tjänare åt Mother Greyhair (man undrar ju om hon är döpt till det som barn, eller hur hon annars har fått namnet). Så här är det med en del kurser man läser ‒ det kan ingå litteratur som man aldrig annars hade hittat.

lördag 9 mars 2024

26. Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons arkiv


Jag hade släppt bevakningen på de här albumen om Hälsingborgsdetektiven [sic, ty det utspelar sig på den tiden staden stavades så] Viktor Kasparsson, och trodde kanske att det inte skulle komma fler, för det har varit ett uppehåll på bortåt fem år sedan senast. Men här är han alltså tillbaka, utan att han själv egentligen är tillbaka. Det består nämligen av en ramberättelse om två av hans kvinnliga bekanta, som sammanstrålar slumpmässigt på hans kontor och söker igenom hans arkiv på jakt efter ledtrådar till var han håller hus.

Det här upplägget innebär att man får något halvdussin återblickar på Kasparssons karriär och de fall han varit inblandade i. De anknyter ibland löst till sådant som förekommit i tidigare album, men man kan utmärkt väl hänga med utan att ha dem särskilt aktuella. Fallen som beskrivs här är varierande, och här förekommer både något klassiskt pusseldeckarfall och något som snarare rör sig åt skräck och övernaturligheter.

För min smak blir det för spretigt inom det normallånga albumformat som ska rymma sex berättelser och en liten ramhandling, även om den inte är eller ens försöker vara huvudsaken. Ett par av fallen får man se för lite av för att veta om de hade gjort sig i längre format, medan ett par andra mycket väl hade kunnat få bli fulllängdshistorier. Med tanke på att detektiven själv är försvunnen undrar jag om man ska räkna med att få se mer av och om honom. I så fall ser jag helst en sammanhållen intrig, som i de flesta tidigare delarna.

torsdag 7 mars 2024

25. Edgar Corvera: Jag heter Josefin


Mitt på upploppet inför Radioföljetongens nedläggning i vår smögs det in en novell, som man hade kunnat missa. Och nu när jag lyssnar känns det som om jag ändå missar den, för jag begriper inte riktigt vem som berättar, och inte riktigt vem "du" som berättaren vänder sig till är, och inte var det utspelar sig eller vad som händer. Det kan bero på bristande koncentration, men jag vill inte gärna tro att jag var så koncentrerad på att flytta fötterna att allt detta totalt undgår mig. Nåja, allt är ju inte för alla.

tisdag 5 mars 2024

24. Katarina Lundholm: Värket – kaos på kontoret



Alla som har arbetat på ett kontor torde känna igen sig på något sätt i den här romanen. Jag tror inte ens att det måste vara i offentlig sektor, men här är alltså scenen en fiktiv myndighet, vars uppdrag aldrig framgår. Det är i sig skickligt hanterat, men lyckas genom att vi får följa sådana befattningshavare som det finns på alla arbetsplatser. I fokus står inte alls arbetsuppgifterna, utan den flytt som myndigheten genomför och som innebär en övergång till aktivitetsbaserat kontor (det vill säga att alla måste slåss om arbetsplatserna varje morgon).

De anställda är arketyper, det vill säga vi har nog alla haft kolleger som påminner rätt mycket om dem. Här är någon som ser arbetsplatsen mest som ett ställe att umgås, någon annan som tycker det är bra att jobba eftersom det betyder att någon märker om han skulle dö, en tredje som är den trotjänare som som ansvarat för ordningen i kontorsförrådet och för att det blir julpyntat, och en fjärde som ser fram emot att få arbeta hemifrån ibland för att underlätta det så kallade vardagspusslet. Så småningom dyker också praktikanten Månstråle upp, som ska studera Värket ur genussynpunkt.

Det är som synes inte så subtilt eller mångbottnat. Men tack vare myndighetens fysiska omorganisation är det några som hamnar i nya konstellationer och får nya kontakter, som de alls inte hade kunnat få sin gamla korridor med "celler", som chefen Gertrud på sitt tendentiösa sätt kallar det förra stället. Hon är varken sympatisk eller lämplig där hon drar fram, komplett med klackar och knytblus. Hennes motiv till att placera ut motionscykel, saccosäckar och liknande förblir oklara både för de anställda och läsarna, för ingen verkar vilja ha det. 

Boken är roligast så länge det handlar om jobbet, både förberedelserna för flytten och resultatet när de har kommit på plats. När det handlar om de anställdas bakgrund och fritid är det mindre satiriskt och inte så intressant, måste jag konstatera med visst beklagande. Möjligen försöker det här vara två olika böcker, en kontorsfars och en feelgood, och den korsningen fungerar inte så bra. Men kontorsfarsen är i sina bästa delar riktigt rolig.

23. Arthur Conan Doyle: A Study in Scarlet



Den här samlingsvolymen:


har inget titelblad för varje enskild roman eller novellsamling. Men nu ska det bli ordning på mitt Sherlock-läsande, så jag tog tillfället att välja den allra första berättelsen när det var min tur i bokcirkeln. Temat "sju sorters kakor" tolkar vi som vanligt mycket fritt; här är anknytningen till bakning att Holmes och Watson flyttar in på Baker Street. Det intressanta här är just att vi läsare får lära känna Holmes i samma takt som Watson, som ju är den som berättar historien. Det tar faktiskt ett tag innan han inser ‒ eller får förklarat för sig ‒ vad det är för yrke Holmes har, som gör att det kommer besökare från både Scotland Yard och mindre fashionabla delar av London.

Berättartekniskt är det här inget mästerverk. Mitt i börjar historien om, flera decennier tidigare och i USA, och det dröjer lite för länge innan det framgår hur de båda trådarna hänger ihop. Idag hade man disponerat det annorlunda, konstaterade vi i cirkeln. Något av mästerdetektivens egenheter finns här, men inte fullt utvecklade, som i senare delar av den kanon jag nu har som mål att kronologiskt ta mig igenom.

måndag 4 mars 2024

22. Fabcaro och Didier Conrad: Den vita irisen



Två milstolpar på en gång är det här Asterix-albumet. Dels är det nummer fyrtio i den svit som inleddes av parhästarna Goscinny och Uderzo 1961. Dels är det första albumet med manus av Fabcaro, en för mig hittills okänd författare, men han har ett imponerade CV av både seriemanus, egna romaner och andra kulturprodukter.

Poängen med de här albumen är ju att någon modern företeelse ska parodieras eller travesteras genom att infogas i livet i den lilla galliska byn som upprätthåller självständigheten när hela det övriga Gallien har fallit i romarnas händer. Den här gången är det mindfulness och liknande, och i synnerhet är det hövdingen Majestix' hustru Bonemine som faller för nymodigheterna. Det har sina skäl, eftersom Caesar har skickat ut sin arméläkare i syfte att passivisera de galliska kämparna, men han har också sin egen agenda.

Satiren är inte så vass den här gången, tycker jag, och framför allt är den inte så fokuserad som den ibland har varit. Översättaren Carin Bartosch Edström har haft ett styvt jobb med de sedvanliga ordlekarna och betydelsebärande namnen, och kommer ifrån den uppgiften med hedern i behåll. Allra bäst är ändå de sånger som förekommer (och som troligen heter något helt annat i det franska originalet):





 

 

21. John Newbery: A Little Pretty Pocket-Book, Intended for the Amusement of Little Master Tommy and Pretty Miss Polly with Two Letters from Jack the Giant Killer



Den här lilla boken från 1744 anses vara den första barnboken på engelska, även om detta är en amerikansk upplaga från 1787 (det var längre hållbarhet på kulturen på den tiden, känns det som). För att marknadsföra den för barn medföljde det en leksak ‒ inget nytt under solen ‒ som för flickor också kunde tjänstgöra som nåldyna.

Innehållet är splittrat, och försöker nog vara barntillvänt, men är i stor utsträckning uppfostrande. Ett avsnitt försöker lära ut alfabetet, men det vill nog till att man har en pedagogisk lärare att tillgå. Sedan kommer ett avsnitt med roliga spel och lekar, som inte heller är självförklarande (tecknet ſ är ett alternativt sätt att skriva s, som levde längre i tyskan och frakturstilen):





Alla lekar framställs inte som förebildliga:



Sedan kommer ett avsnitt med fabler, inklusive tillhörande förklaringar, och de är inte heller alltid okända för den moderne läsaren:





Slutligen är det avsnitt med ordspråk:



och levnadsregler för den som vill vara ett lydigt barn:



En stor del av behållningen får man av illustrationerna. Mitt intryck är att de har åldrats med större behag än texten.

lördag 24 februari 2024

20. Maria Nilson: Pixi. Historien om Sveriges mest spridda bilderbok


Litteraturvetenskap behöver inte handla om mer eller mindre officiellt kanoniserade författarskap. Den här boken behandlar snarare ett litterärt fenomen, som jag tror att de flesta är bekanta med, eftersom det har funnits sedan femtiotalet och gått ut i stora upplagor. Något paradoxalt är det då att Pixiboken inte har blivit beskriven tidigare, annat än i förbigående och i någon enstaka artikel. I sakens natur ligger därmed också att den här framställningen på flera ställen lämnar lösa trådar för kommande forskning att ta tag i.

Det är ändå en bra introduktion som stökar undan grundarbetet för den som sedan vill ägna sig åt mer ingående analys. Här finns en historik, byggd både på själva böckerna och på intervjuer med några nyckelpersoner på det ansvariga förlaget, samt några exempel på teman som spelat stor roll i utgivningen. Nära halva boken är en bilaga, bestående av en förteckning över utgivningen, och den föreställer jag mig kan vara särskilt värdefull för den som exempelvis vill skriva uppsats om någon eller något relaterat.

fredag 23 februari 2024

19. Anna Sewell: Black Beauty. The Autobiography of a Horse


Det speciella med den här boken framgår av undertiteln; det är alltså en häst som berättar om sitt liv. Det är förhållandevis konsekvent genomfört, även om han här och var är påfallande kunnig om människornas liv och kan göra reflektioner som inte känns alldeles trovärdiga. Han heter från början Black Beauty och är av fin härstamning, men säljs ett antal gånger och hamnar hos ägare som inte alltid är djurvänner. Han får också andra namn; när han är droskhäst i London heter han helt enkelt Jack efter droskägarens förre häst.

Boken kom ut 1877, när synen på djur var en annan, och hästar var arbetskraft mer än något annat. Författaren har ett ärende, nämligen att hästar ska behandlas väl, eftersom de också är levande varelser med känslor. I tidens anda dras paralleller med lokomotiv och ångmaskiner, som alltså inte får bilda mönster för hur man förhåller sig till hästar. Det går inte att komma ifrån att ärendet ställer sig i vägen för berättelsen. De olika ägare och andra människor som Black Beauty stöter på är stereotyper, som fyller sina funktioner i intrigen, men knappast mer än så. Behövs det en gudfruktig droskägare som låter även hästen vila på söndagar, då låter författaren Black Beauty köpas av en sådan, och behövs det en pretentiös lady som vill använda stuptygel för att hästens huvud ska hållas högt, då finns det en sådan till hands. Där finns också det mer konkreta ärendet, nämligen att stuptygel är ett otyg (som också tack vare boken kom ur bruk).

Jag hade väntat mig något som mer entydigt hörde hemma i hästboksgenren, men på sitt sätt var det här en mer intressant bok än så. Sedan verkar den nog ändå ha haft sitt inflytande på senare tiders flickböcker av typen "X får en ponny".