
Det går att beskriva den här boken från flera perspektiv, och den hade kunnat bli spretig med allt som ryms i den. Ändå känns den som en helhet där man till sist inte önskar sig att författaren hade hoppat över något, och bara det är ju ett gott betyg.
Om jag ändå ska börja med den person som står i centrum – och som beskrivs i titeln – är han en skånsk statare och familjefar, född 1884 och i den här berättelsen kallad Elof Nilsson. (Det är inte så svårt för den som kan elementär släktforskning att hitta hans riktiga namn, men det framgår i efterordet att hans anhöriga har önskat sig den här lösningen.) Han och hans tio år yngre hustru Matilda får tretton barn, men sex av dem dör från dem i olika sjukdomar, ofta sådana som hade gått att bota enkelt med dagens medicin. Så var det för många familjer långt in på 1900-talet, men jag får påminna mig om att det faktiskt handlar om barn som är ungefär i ålder med mina far- och morföräldrar, och inte ett par generationer tidigare, som det ibland känns.
Som statarfamiljer ofta gjorde flyttar också familjen Nilsson ofta, i hopp om att hitta ett ställe som är lite drägligare än det de lämnar. Statarna var en sorts lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, så kallad stat, däribland fri bostad. Den var visserligen en del av lönen, men ofta usel, och gick naturligtvis inte att påverka, utan då fick man flytta någonstans där det kunde vara mindre dragigt. Mellan den historia som handlar om Elof och hans familj berättar författaren också om statarnas villkor i största allmänhet, och det är en fascinerande skildring, även om jag inte var okunnig om deras existens. Nilssons är dessutom en familj som befinner sig alldeles rätt i tiden för att kunna vara ett illustrativt exempel på utvecklingen.
Så småningom kommer familjen till gården Rosenhäll i Härslöv utanför Landskrona i västra Skåne, och där stannar de – knappast på grund av goda villkor, möjligen för att de inser att de inte får det bättre av att söka sig ny plats varje höst. Och där händer det som är anledningen till bokens titel. Elof skjuter ihjäl sin hustru och de tre yngsta barnen, eftersom han tycker att de får det bättre på det viset. Meningen är att han också ska ta sitt eget liv, men så blir det inte. Sedan handlar boken om det rättsliga efterspelet och hur det gick för övriga inblandade framöver.
Ett ytterligare perspektiv tillförs genom att Elof Nilsson var författaren Patrik Svenssons farmors morbror, och att han av och till under bokens tillkomst samtalar med sin farmors syster, som har hört om händelserna under sin barndom, men inte har alla detaljer klara för sig. Det är eventuellt den del av boken som känns umbärlig, men samtidigt förstår jag vad den gör där. Om inte på något annat sätt inser man där att det egentligen inte är så länge sedan det hände, och att han diskuterar det med någon vars kusiner blev mördade.
Det blir knappast bättre än så här i den svenska fackboksfloran. Inte bara är ämnet intressant, det hanteras också av en författare som skriver bättre än de flesta skönlitterära författare jag läser. Att den inte fick
Augustpris förra året ska nog tillskrivas stark konkurrens; vinnare blev Bea Uusma med sin senaste bok om Andréeexpeditionen,
Vitön. (Den köpte jag i julklapp till mig själv, så den ligger här intill och bara väntar.)