
Det är nästan fyra år sedan jag senast hörde något i den här serien av kortromaner, som något påminner om både Mydworth Mysteries och Cherringham till form (mellan två och en halv och tre timmars lyssning) och innehåll (brottsbekämpning i lantlig engelsk miljö). En resumé kan vara att det handlar om Alfie McAlister, som har fått ärva en stuga efter en moster och dessutom får ta över hennes vänskap med två äldre damer i byn Bunburry. Tillsammans ägnar de sig åt att lösa mord som polisen är för dum eller inbilsk för att nå framgång med. God hjälp har de av en yngre kvinnlig polis, som verkligen inte har det lätt med sin inspektör, som råkar heta Harold Wilson.
Den här gången har det dykt upp en tjusig italienare i byn – åtminstone är det vad kvinnorna i Bunburry tycker. Han funderar på att etablera en glassbar, men därav blir intet, som redan titeln mer än antyder. Hur han har fått bita i gräset i parken där han hittas, samt vem som eventuellt kan ha med det att göra, det är alltså vad Alfie och hans trojka får ägna några dagar åt, när de inte intar cream tea, gin och tonic eller den fudge som de båda damerna tillverkar.
Det är förstås helt orealistiskt på alla tänkbara sätt, men också charmerande i sin otidsenlighet. Alfie är ekonomiskt oberoende och behöver inte fundera på futiliteter som lönearbete, och hans telefonsamtal på fast linje med vännen Oscar i London kunde strängt taget ha ägt rum när som helst efter telefonens etablering i England, men det förekommer även mobiltelefoner och annat som visar att det trots allt utspelar sig i relativ närtid. Nu ska det inte gå fyra år till nästa gång jag tittar in i Bunburry, är min plan.



