26. Jakob Wegelius: Mördarens apa

Den första boken om gorillan Sally Jones var ganska tunn och bildrik - den här andra däremot är på över 600 sidor och bara sparsamt illustrerad med kapitelvinjetter som kan se ut så här:

 

Historiens utgångspunkt är att Sally Jones, alltid benämnd med hela namnet, eftersom det bara är människor som har för- och efternamn, och hennes bundsförvant Chiefen efter äventyren i föregående bok nu befinner sig i Lissabon med sin båt Hudson Queen. Genom några olyckliga händelser hamnar Chiefen i fängelse, dömd för mord, och Sally Jones tar som sin uppgift att rentvå honom, för hon vet att han är oskyldig. Det för henne till en instrumentverkstad i Lissabon, där hon får utlopp för sina talanger som mekaniker, och till Indien, där hon får vara flygmekaniker åt en maharadja. Hon är alltså, som man torde erinra sig, en läraktig apa som kan både läsa och skriva, men förstås inte tala. Det ställer ibland till det för henne, när hon förstår allt men inte kan göra sig förstådd tillbaka.

Det här är en bok som tar sin unga läsekrets på allvar, och tilltror den både att kunna följa med i en intrig med många trådar och att möta ett rikt språk med många facktermer och en del inte alldeles moderna ord. Jag tycker det är trevligt och hoppas att det inte avskräcker alltför många. Den som vill läsa vidare om indiska småriken, fartygsmotorer, den portugisiska monarkistiska oppositionen eller Lissabons geografi får ingångar till det. Jag har nöjt mig med att undersöka när det kan tänkas utspela sig, och det bör vara cirka 1920-tal, i varje fall före 1932 då den landsflyktige exkung Manuel II avled.

Det finns förresten också en radiodramatisering att lyssna på för den som vill. Där verkar det som om Sally Jones får en röst.

25. Thomas Järvheden: Hjälp vad ska jag göra med räkorna??

Drygt två timmar är den här boken i uppläst version, och det nog så länge man kan hålla intresset uppe för konceptet. Det handlar alltså om utvalda pärlor från familjeliv.se, och titeln syftar på en frågeställare som har köpt "räkor med ansikten", det vill säga hela räkor med huvudet kvar, och undrar hur man gör med dem. En del andra trådstartare hade man också önskat att de hade gjort en enkel googling först.

Thomas Järvheden pratar sig igenom det hela, det vill säga kommenterar och småskrattar när det anses på sin plats. Själv hade jag hellre hört en ren uppläsning - jag tror faktiskt att materialet hade hållit för det.

24. Mary Lynn Bracht: Vit krysantemum

I två parallella berättelser får man i den här boken följa två koreanska systrar, dels Hana på 1940-talet, dels Emi på 2010-talet. Hana blir bortförd av japanska soldater och hamnar på en bordell som så kallad trösterska, det vill säga sexslav. Emi räddas undan detta genom Hanas agerande och har levt sitt liv med skulden att ha kommit undan. Ämnet är alltså synnerligen tungt, måste man konstatera, men hanteras väl av författaren, som lyckas skriva en intressant och för det mesta inte outhärdlig historia utifrån den verklighetsbakgrund som åtminstone jag inte hade någon aning om. Cirkeln tyckte den här gången ungefär som jag, att det är en bok som är intressant att ha läst, men också en som de flesta av oss inte hade valt själva.

23. Torgny Lindgren: Pölsan

För snart sex år sedan läste jag den här boken och konstaterade att jag hade svårt att inse dess kvaliteter. (Se där värdet med att ha en blogg att gå tillbaka till!) Sedan dess har jag lärt mig att lyssna till litteratur och dessutom att Torgny Lindgren för mig gör sig bäst i den formen. Det här betyder att denna nästan-omläsning är en helt annan upplevelse för mig, även om jag inte kan sälla mig till dem som tycker att det är århundradets bok. Jag kan sträcka mig till att utse den till decenniets skröna.

Utgångspunkten, som det i och för sig tar ett bra tag att komma fram till, är att den tyske krigsförbrytaren Martin Bormann under antaget namn bor i det västerbottniska inland där det mestadels utspelar sig i Lindgrens böcker. Han har alltså i den här fiktionen inte dött i Berlin vid krigsslutet - numera dessutom bevisat med DNA - utan är några år senare kringresande manufakturhandlare. Tillsammans med skollärare Högström reser han runt på dennes motorcykel för att utröna var den bästa pölsan lagas, för alla har sitt eget recept. Nog visste jag att det är en maträtt där både det ena och det andra kan användas, men jag undrar ändå om inte ekorrar hör till ovanligheterna.

Runt det här vindlar det en del sidospår, mest framträdande ett om en "notisskrivare", som i nutid är 107 år gammal, bor på "äldrehemmet Solsidan" och efter ett halvsekellångt avbrott nu skriver igen, låt vara inte för publicering i den tidning han förr skrev för. Det är alltså han som skriver om Bormann och Högström och det andra som händer på fyrtiotalet. Det mesta är alltså ganska vansinnigt, och författarens skicklighet märks inte minst i det att man som läsare accepterar det. Möjligen har jag alltså lättare att göra det när jag lyssnar på Lindgrens egen eftertänksamma och kongeniala inläsning.

22. Jörgen Lind: Mott

Som februari månads inslag i projektet att läsa en diktsamling i månaden valde jag den här, som kom förra året. Källan till tipset var P1 Kulturs genomgång av litteraturåret, sänd i december, men fortfarande tillgänglig.

Tillgänglig är däremot inte vad jag skulle kalla den här diktsamlingen. Jag har försökt fiska i recensionerna efter något att haka tag i och utgå från som grund för en eventuell egen åsikt, men även riktiga recensenter i stora seriösa medier verkar ha svårt att hantera det här. En kallar den "en ibland stark, men svår bok", en annan tycker att det är "alltför gåtfullt, halvkvävt, som läsare famlar jag efter något att fästa vid" och en tredje "tappar bort sammanhanget, även om dikt väl inte kräver tydliga riktlinjer". Jag känner mig något tröstad av att jag inte är ensam i mina svårigheter.

Boken är förresten snyggare i verkligheten, men det här inplastade biblioteksexemplaret var svårfotograferat i det ljus som fanns tillgängligt.

21. Jakob Wegelius: Legenden om Sally Jones

Jakob Wegelius' böcker om apan Sally Jones har hittills gått under min radar, men det beror mest på mig. Annars verkar de uppskattade av både läsare och prisjuryer.

Den här första innehåller lika mycket bilder som text och är därmed ganska snabbläst för en vuxen läsare. Men den är verkligen inte banal, utan innehåller en historia med många vändningar och intressanta bottnar. Gorillan Sally Jones - som hon får heta från sidan 11 - föds i den afrikanska djungeln och får genom diverse äventyr passera bland annat Istanbul, Borneo och New York. Hon är en ovanligt läraktig apa och får allt mer avancerade arbetsuppgifter, särskilt i de avsnitt där hon förekommer tillsammans med "Chiefen", som hon träffat ombord på en båt på väg till Borneo. Han är den från den mänskliga arten som behandlar henne bäst - annars är det ganska många som sätter henne i bur eller motsvarande.

De två kommande delarna är betydligt tjockare och innehåller mer text, så dem läser man nog inte i ett svep samma kväll.

20. Tove Alsterdal: Rotvälta

Tidigare har Tove Alsterdal skrivit fristående spänningsromaner, vilket ju inte är det vanliga i den genren, där man väntar sig att få följa samma detektiv - numera oftast en polis - i en lång serie böcker. Helst ska man också engagera sig i vederbörandes privatliv, som gärna får vara lite komplicerat. Med den här boken tar Alsterdal steget in i den subgenren; det slutar på ett sätt som gör att man inte behöver läsa omslagsfliken för att förstå att det kommer åtminstone en bok till.

Polisen som det handlar om heter Eira Sjödin och arbetar i Kramfors. Hon är född och uppvuxen där i Ådalen, men har bott en tid i Stockholm innan hon nu är tillbaka. En viktig anledning för henne att vara där är hennes mamma, som hon bor tillsammans med och som alltmer glider in i demensen. Men det här gör förstås också att Eira ibland har kunskap om saker och ting som kan komma väl till pass i utredningar.

Det börjar förhållandevis dramatiskt. En man hittas död, knivmördad i sin egen dusch i ett lantligt beläget hus. Den som hittar honom är hans son, som inte har varit där på länge, och som av naturliga skäl blir misstänkt, både av polisen och omgivningen. Han har nämligen med sig i bagaget att i tonåren ha erkänt ett mord på en annan tonåring, men det kompliceras av ingen kropp har hittats och att han inte var straffmyndig, så egentligen är han inte dömd. Eira var något yngre när det hände, men är förstås bekant med fallet både genom sina egna minnen och från polishållet.

Sedan jobbas det på från polisens håll med att reda ut både vem som gått in med kniv i duschen och vad som kan ha hänt på nittiotalet. Det är en beskrivning av kompetent polisarbete, och för en gångs skull finns det inte någon inkompetent chef som lägger sig i och vill sköta all publicitet. Inte heller är det överdrivet mycket automatkaffe och skräpmat. Dessa klichéer är kanske äntligen på väg ut ur den svenska deckaren efter att envist ha hängt sig kvar.

Bäst är den här romanen i sin beskrivning av miljöerna i Ådalen, på ömse sidor om Ångermanälven, där både polishögkvarteret i Kramfors och brottsplatserna finns. Det är en trakt präglad av avfolkning, om än inte helt ödslig, eftersom det utspelar sig på sommaren, när en del av husen bebos av sommargäster. Det är gott om gamla industrier, nedlagda sedan länge, men kvar i landskapet som minnen av det som en gång gav en inkomst här. Däremellan finns nedlagda konsumbutiker, övergivna disponentvillor, igenväxande marker och annat som ger en vemodig ton åt berättelsen. (I ett av de små samhällena, Sandslån, träffar polisen på en återflyttad serietecknare, och inte annat jag kan begripa måste det vara Mats Jonsson. Han var förresten i DN med en ny serie i helgen som gick, och i P1 Kultur för någon månad sedan.)

Det slutar som sagt på ett sätt som signalerar en fortsättning, och det tror jag att fler än jag ser fram emot. Den här boken fick fina recensioner och utsågs av Svenska Deckarakademin till 2020 års bästa svenska kriminalroman, och det kan jag förstå.

19. Mrs Henry Wood: Reality or Delusion

Den här novellen är så gammal att den kvinnliga författaren är mer känd under sin mans namn. Men det framgår, om man bara söker lite, att hon hette Ellen i förnamn och uppenbarligen var mycket kapabel i sitt yrke. Novellen framstår inte som oerhört skrämmande idag, men är av den där sorten som mycket väl skulle passa att berätta framför brasan i ett engelsk hus utan centralvärme.

18. Lydia Sandgren: Samlade verk

En högst ovetenskaplig utvärdering tyder på att mitt läsande på senare år inte har inkluderat så många böcker av rejält omfång. Utan att analysera vad det kan bero på har jag bestämt mig för att 2021 försöka läsa åtminstone en bok i månaden på över 500 sidor, vad man skulle kunna kalla "månadens tegelsten". Det betyder inte att det blir Dostojevskij varje månad. Däremot kan det betyda att antalet lästa böcker minskar.

Den här, en av 2020 års mer uppmärksammade debuter faller alldeles avgjort in i den här kategorin; sista sidan är nummer 690. Här är inte platsen, bestämmer jag, att fördjupa den diskussion som dök upp efter ett tag, när boken fått översvallande recensioner av många, och någon annan kände ett behov av att säga "så enastående var den väl inte ändå". Augustpris har den i alla fall fått, och som debut är den knappast typisk, rentav remarkabel.

Det är inte alla böcker på nära 700 sidor som motiverar sitt omfång, men den här gör faktiskt det. Det är en historia som kräver sitt utrymme, när den börjar i slutet av sjuttiotalet och skildrar mer eller mindre hela tiden fram till tiotalet. På sätt och vis handlar den bara om tre personer - mer om dem strax - men det skildras på ett sådant sätt att deras vänner, familjer, arbetskamrater och en del andra också tittar in i historien då och då, vissa bara vid något enstaka tillfälle, andra flera gånger, ibland med långa mellanrum. Så fungerar det ju också i livet på riktigt.

Det handlar alltså om en trio, även om det tar ett tag innan det blir så. Martin och Gustav träffas när de går på gymnasiet, och dem får man följa ända fram till medelåldern, via studentliv och Parisresa och någon form av karriär. Under studenttiden träffar Martin Cecilia, som han gifter sig och får två barn med. Han startar ett bokförlag med en kompanjon, och hon doktorerar i idéhistoria, medan Gustav blir en av sin generations främsta konstnärer, med Cecilia som ett av sina främsta motiv. Mitt i en alldeles normal tillvaro försvinner så Cecilia från man och barn, och den gåtan är det som driver hela berättelsen, för alla de andra har förstås sina skäl att vilja veta vad som har hänt.

På ett inte alldeles lätthanterligt sätt flyter berättelsen fram och tillbaka mellan då och nu, där "då" dessutom inte rör sig framåt mot "nu" på ett linjärt sätt. Den som vill klippa sönder den här intrigen och klistra ihop den i kronologisk ordning har tidsfördriv nog, och jag tror att författaren har fått ta sin tid för att göra det omvända arbetet.

Med de yrkesidentiteter som de tre huvudpersonerna så småningom får är det inte så konstigt att det mest rör sig i kulturella kretsar. Miljöerna är universitetsbibliotek, bokmässa, gallerier med mera dylikt, när det inte reses omkring på kontinenten. När man beskriver den tillvaron i fiktion kan man ju kosta på sig att lösa de ekonomiska teknikaliteterna på ett praktiskt sätt genom rika släktingar eller oväntade vändningar. I verkligheten tror jag att det ymniga uteätandet (och -drickandet) hade behövt inskränkas.

Men med det här sagt är det en bok av den sorten som man är glad att den är lång, för då varar den länge. Någon gång tror jag att det smyger sig in en anakronism, som att det inte fanns tjugor på tidigt åttiotal, men annars ger det mig ett intryck av god research. Det verkar också som om författaren har haft roligt med att skriva. Det har väl de flesta författare, får man hoppas, men det är ovanligt att det märks så här:

Disken hade ockuperat hela vasken, större delen av köksbänken och dessutom upprättat en enklav på matbordet.

Nu kan man kanske inte räkna med att det kommer en bok av det här omfånget från Lydia Sandgren varje år, men det skulle förvåna mig om hon inte skriver mer.

17. Amelia B. Edwards: Was It an Illusion

Engelska landsbygden verkar ha ett oändligt antal hörn som ligger långt från all ära och redlighet, men ändå har ett trevligt gods att gästa. Den som gästar i den här novellen är en kringresande skolinspektör, som råkar ha varit studentkamrat med godsherren. För ovanlighetens skull är det inte på godset som det spökar, utan ute i markerna. Om det nu är gengångare som inspektören ser, men något underligt är det i alla fall, inser både han och läsaren på ett tidigt stadium. De delarna är inte så skrämmande, utan det kommer mer när man får reda på vad som ligger bakom. Så kan man också berätta en spökhistoria.