55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.

53. Jöran Sahlgren: Glädjespridare

Ortnamnsforskningens nestor Jöran Sahlgren har här skrivit någon sorts memoarer, där han väljer att lyfta fram personer som han har träffat och som har spridit glädje. Det är alltså inte han själv som ska ses som glädjespridaren i sammanhanget.

Ett kapitel handlar om den stora tävling som Vecko-Journalen ordnade 1923 i anslutning till dåvarande kronprins Gustaf Adolfs giftermål med lady Louise Mountbatten. De tävlande skulle bilda så många ord som möjligt av bokstäverna i ordet kronprinsparet, och högsta vinsten var den svindlande summan av 10 000 kronor. (Tidningen fick så många nya prenumeranter genom jippot att de ändå gjorde vinst på det hela.) När tävlingssvaren kommit in insåg tidningen att de behövde sakkunnig hjälp för bedömningen, och för detta anlitades Sahlgren (och fick ett rätt generöst arvode). Han är kritisk till att ingen språkvetare vidtalades tidigare, så att tävlingsreglerna kunde utformas vettigare, och där måste man oreserverat hålla med honom. De tävlande fick inte räkna "krystade eller onaturliga ord", däremot "ortnamn, dopnamn och låneord". Det säger sig självt att det blir ett mastodontarbete att gå igenom 18 000 insända listor, av vilka den vinnande upptog över 100 000 ord. (Nu framgår att han inte arbetade så samvetsgrant, utan gjorde stickprov och koncentrerade sig på de möjliga vinnarna.) När den här boken skrevs på femtiotalet hade ingen dristat sig till en motsvarande tävling, och idag är det väl knappast någon idé, eftersom alla tävlande har samma tillgång till dator- och AI-hjälpmedel för att ta fram sina ordlistor.

Mest förekommande i övrigt bland glädjespridarna är Sigurd Agrell, som Sahlgren kände redan från deras gemensamma skoltid i Örebro. Sedan var de samtida i Uppsala ett antal år innan Agrell fick en lärartjänst, så småningom en professur, i Lund. Han blev källa till otaliga anekdoter, varav den här boken bara återberättar en liten del. En av dem hade jag inte hört förr, nämligen när Agrell klättrade upp på en av pelarna i Grand Hotels kafé och ropade: "Här ser ni en akademisk lärare."

Det här är en bok som fortfarande kan roa sin läsare, men den tål knappast att läsas i ett sträck, utan förslagsvis med ett kapitel om dagen.

52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.

50. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 2

I den här delen av Persepolis har det blivit tidigt åttiotal, och familjen Satrapis tillvaro i Teheran präglas mycket av kriget mellan Iran och Irak:

Överhuvudtaget är det här en skildring som på ett ovanligt lyckat sätt kombinerar det privata och det offentliga. I skärningspunkten däremellan finns också den nya islamistiska regimens syn på sådant som kvinnors klädsel och flickors utbildning, för att nämna något av det som kommer närmast här.

Mitt intryck av den här delen är att författaren utnyttjar seriemediet på ett friare sätt än i den första, till exempel med den här sidan, som visar vad som händer när faran är över efter ett flyglarm:

Det är väl numera ingen spoiler att tala om att Marjane så småningom skickas utomlands för att studera, när föräldrarna inser att hennes uppförande i skolan riskerar att slå tillbaka på henne själv (och möjligen även föräldrarna). Jag gissar att det kan göra nästa del ganska annorlunda.

49. Mikael Yvesand: Häng City

Mikael Yvesands debutroman Häng City – mer om titeln nedan – har fyra år på nacken, så han har hunnit komma med ytterligare minst lika rosad och prisad roman efter denna. Det bådar gott; vi får se när hans senaste dyker upp här.

Bokcirkelns tema den här omgången är "främmande världar" och när jag valde den här fokuserade jag på några drag som gick att utläsa från baksidestext och korta omnämnanden:

• den utspelar sig i Luleå, vilket är andra änden av landet från mig och resten av bokcirkeln,
• den handlar om en grupp pojkar med helt andra vanor än jag hade i deras ålder,
• den utspelar sig sommaren 1999, vilket faktiskt är rätt länge sedan på vissa sätt.

Nåväl, det är en historia om tre pojkar som just har slutat sexan och har den där sortens sommarlov som verkar oändligt och inte fylls av något annat än vad de själva får för sig att göra. De har lite olika vuxennärvaro i sina liv – minst en av dem har blivit lämnad med pengar till mat och förtroendet att sköta sig själv, och inte heller de andra har fasta läggtider, för att uttrycka det försiktigt. De drar runt i stan, för det mesta med sina cyklar, och ett par gånger tar de sig ut till en stuga som en av familjerna har, utan att använda den särskilt ofta, vad det verkar. Deras stora projekt är Häng City, som skulle kunna kallas en koja, även om det är mer målet än vad det faktiskt blir under den tid vi följer dem. Bakgrunden till namnet beskrivs i baksidestexten. Det bygger på en snabbmatsrestaurang som någon valt att kalla Mat City, och på det mönstret bildar de sedan internhumoristiska benämningar på andra ställen.

Internhumorn mellan de tre är ett viktigt inslag i den här historien. Den är inte alltid helt begriplig, inte heller alltid rolig för någon annan. Men det är mycket tydligt att den är något som förenar de tre och ofta bygger på gemensamma referensramar i form av händelser de varit med om, och som utan att bli infodumpar kan refereras för oss läsare som inte omedelbart inser det roliga med ett öknamn.

Inklippta i berättelsen om trion finns också avsnitt som på olika sätt är polisiärt material; det kan gälla inkomna tips, förhörsprotokoll eller polisanställdas egna redogörelser för en insats. Vi läsare förstår ganska tidigt att det finns något parallellt skeende som pojkarna inte har koll på, och när det så småningom händer något riktigt allvarligt är det också i stor utsträckning vid sidan av den huvudfåra intrigen har bestämt sig för. Idag hade det kommit närmare dem genom medier, traditionella och sociala, och inte bara stannat vid något visserligen hemskt, men ändå inte riktigt nära.

Cirkelns medlemmar var generellt nöjda, och jag är nöjd med att för en gångs skull ha lyckats välja en bok som blev förhållandevis uppskattad. Den kan rekommenderas, inte minst som sommarläsning, och jag tror att den gör sig att läsa i ganska långa sjok i taget, som jag av olika skäl nu har gjort.

48. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 1

När nyheten om Marjane Satrapis död kom i början av den här månaden reagerade jag inte särskilt, eftersom jag skam till sägandes inte hade någon relation till hennes verk. Men det framgick av rapporteringen att hennes självbiografiska serieroman Persepolis ansågs som något av det mest centrala i hennes produktion, så jag tog mig an den med viss nyfikenhet. Det här är första delen av fyra – den finns också utgiven i en samlingsvolym, men den hade någon annan velat låna på biblioteket – så jag får återkomma med samlade intryck så småningom.

Det handlar alltså om Marjane som växer upp i sjuttiotalets Iran. Det har sina sidor att skildra detta, när vi läsare har facit till vad som händer i det iranska samhället. Det är förstås högaktuellt nu, men har nästan inte varit ur nyhetsrapporteringen sedan dess, känns det som.

Historien om hennes barndom flätas samman med landet historia, där det också förekommer en del återblickar på hur shahens släkt kom till makten i det flertusenåriga landet:





Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:



Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.

Den här delen slutar med något av en cliffhanger när kriget (mot Irak, antar jag) bryter ut. Fortsättning följer, som sagt.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.