tisdag 4 maj 2021

86. Joël Baqué: När isarna smälter


Månadens bokcirkelbok var den sista på temat de sju haven, och här förekommer både Södra ishavet, Atlanten och Medelhavet, förutom en hel del annat vatten i frusen form. Möjligen tyder titeln på att det ska handla mer om klimatfrågan än det faktiskt gör.

Huvudperson är Louis, pensionerad slaktare/charkuterist och änkling med ett stillsamt, inrutad och lite sorgligt liv. Det tar sin tid för historien att komma igång, men så småningom hittar han en kejsarpingvin - uppstoppad - på en loppmarknad och impulsköper den. Som man ju gör. Det är inledningen på en ny fas i hans liv, men det vet han förstås inte då. Han får anledning att ta sig till Antarktis och se levande kejsarpingviner, och det leder till andra äventyr, kan man rentav kalla det.

Vi i cirkeln tyckte att det var en något spretig bok, som inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är lite feelgood och lite skröna och lite klimatkris, och den hade nog vunnit på att renodla något av de dragen. Vi tyckte också att det tar orimligt lång tid innan det börjar hända något, men att det blir ganska bra när det väl kommer igång. Sista halvan av boken är betydligt mer lätt- och snabbläst än den första. Själv vill jag lägga till att författaren är lite för förtjust i sin egen formuleringsförmåga, och det gör också att det tar tid ibland. Men på något sätt tyckte vi ändå att det inte var en dålig bok, om än inte på alla sätt det vi hade förväntat oss.

85. Matthew Costello och Neil Richards: Murder wore a Mask



De här kortromanerna är, som jag har konstaterat tidigare, trevlig lyssning. Vi får väl se hur länge konceptet kan varieras, men hittills fungerar det riktigt bra. Det är ett koncentrat av England, mellankrigstid, herrgård och mord - beståndsdelar som jag tror att jag inte är ensam om att uppskatta.

Sir Harry Mortimer och hans amerikanska hustru, kallad Kat (sällan lady Mortimer), verkar nu vara färdiga med att installera sig i the dower house på hans ärvda gods. I huvudbyggnaden bor hans faster eller möjligen moster Lavinia, som spelar en särskild roll i den här historien. Hon ordnar nämligen maskeradbal, en viktig tradition att upprätthålla, förstår man, även om hon också suckar över hur mycket arbete det är att ha gäster boende en hel helg, för att inte tala om så mycket extra tjänstefolk man måste hyra in. Men maskeradbal betyder förstås högtid för deckarförfattare, när gästerna faktiskt är försedda med masker som täcker ansiktet. Att det ska visa sig viktigt kan man ju förstå redan innan det börjar, men riktigt hur lyckas jag faktiskt inte räkna ut förrän det avslöjas på slutet, när alla samlas i the ball room (biblioteket är nog för litet för hela sällskapet). Och medan Harry och Kat utreder (snokar, tycker en del) dricks det te, äts scones och spelas tennis som om ingen hade dött under mystiska omständigheter.

En bra deckare i den här genren ska bjuda på något nytt att googla, tycker jag. Den här gången var det slaget vid Aliwal.

söndag 2 maj 2021

84. Hanna Rajs Lara: Under månen


Det här är dikter som är som gjorda för muntligt framförande, rytmiska och talspråksnära med rim som inte alltid uppfyller traditionella kriterier. Det gör att man ganska fort får upp tempot i läsandet, och det kanske inte är odelat positivt för uppfattningen av innehållet. Det flödar på med teman som ofta utgår från en judisk familjebakgrund med allt vad det innebär. Men inte heller i övrigt är det en harmonisk tillvaro som skildras, så jag lämnar det här med viss olust. Det är förstås på sitt sätt ett bra betyg.

fredag 30 april 2021

83. Helene Tursten: Dödssynden


Med viss tvekan taggar jag den här novellen som deckare, för det förekommer (minst) ett brott och dess efterverkningar. Sedan får man följa hur huvudpersonens liv har påverkats av denna händelse, och det är en historia som hade räckt till en fulllängdsroman. Men det är något med det koncentrerade formatet som gör det ruskiga innehållet ännu mer påträngande. Mikael Persbrandt har jag lite svårt med när han spelar något på film eller TV, för han är alltid sig själv dessutom, men här var han överraskande bra. Däremot förstår jag inte alls varför den här historien ska illustreras med en skogstjärn.

torsdag 29 april 2021

82. John Ajvide Lindqvist: Hon


Ett tag läste jag allt av John Ajvide Lindqvist i samma takt som det kom i pocket, men så kom jag ifrån den vanan, och nu tror jag att jag har ett halvdussin böcker att komma ikapp med. Men det är ju egentligen ett angenämt problem. Den här novellen är alldeles färsk och finns - än så länge, är kanske bäst att tilllägga - bara i ljudversion. Han läser själv och det gör han utmärkt, bättre än nästan alla andra författare som läser in sina egna verk.

Kanske är inte det här hans bästa opus - det är en aningen för traditionell spökhistoria för att det ska nå de verkliga höjderna. Men även när han inte är som bäst är han långt bättre än genomsnittet. Det handlar om ett ungt par som flyttar in i ett nybyggt hus, som visar sig vara hemsökt som vore det betydligt äldre. Med den vanliga reservationen att folk i den här sortens historier beter sig irrationellt genom att stanna kvar och inte ta in på hotell när nattsömnen blir störd tycker jag det har sina fördelar på trovärdighetssidan. Det finns till och med en liten epilog som knyter ihop det hela på ett fullkomligt logiskt sätt - inom genrens egen logik, förstås.

81. Rui Tenreiro: Nedzus lyktor



Den här serieromanen handlar om något så ovanligt som två krabbtränare, det vill säga två byars främsta i konsten att träna kampkrabbor (som jag aldrig har hört om förr, och som möjligen är uppfunna för det här sammanhanget). Lyktorna fungerar bland annat som kommunikationsmedel mellan dem, men är det något som sticker ut här är det den fina användningen av ljus i förhållande till mörker i olika sammanhang:







Som synes är det bilderna som står i centrum, även om det finns mer text än rutorna ovan antyder. Intrigen är distanserat berättad på ett sätt som skapar viss mystik utöver vad som kommer av att så mycket händer under den mörka delen av dygnet.

Det här är en serieroman som verkligen utnyttjar konstformens särskilda möjligheter till berättande. Med det här inlägget går jag också i mål med månadens tema, inspirerat av bloggen Ugglan & Boken. Jag lovar inte att återkomma fler månader, men utesluter det inte heller.

onsdag 28 april 2021

80. Elis Monteverde Burrau: 6 juni och solen


Jag ska verkligen inte göra något försök att sammanfatta den här diktsamlingen, som är på strax över 300 sidor. Men man kan kanske säga att den ofta leker med ordens ljudsida snarare än deras betydelse, och det kan bli ganska roligt. Tematiskt är det inte alltid så upplyftande; den som för ordet är ofta cynisk och småbitter på tillvaron. Möjligen finns det anledning till det. Det kan till exempel låta så här:
mjölk och honung
är bara en patetisk
smak (?) på en tvål
som inte läser Bibeln
Men jag ser det här som en fortsättning på min övning att lära mig läsa poesi, och i förlängningen också uttrycka mina åsikter om den.

79. Nancy Peña: Havets Gille



Den här serieromanen får betraktas som en saga, men en ganska vuxen sådan, och med en mörk ton som gör den avgjort mer lämpad för vuxna än för barn. Det handlar om ett antal grupper av antropomorfa djur, som lever åtskilda på olika öar - ett urval av dem syns nere till vänster på framsidan:



och den organisation som bland annat i handelssyfte får resa mellan öarna. Det är mycket som inte förklaras i den här berättelsen, och för min smak är det aningen för mycket. Långt in i handlingen känner jag mig som om jag missar något viktigt, men det är nog bara ett medvetet berättargrepp.

Och som vanligt när det handlar om antropomorfa djur är mössen lika stora som katterna.

lördag 24 april 2021

78. Conny Palmkvist: Låglandet och Fyrvaktaren


Här har sammanförts två noveller, som av allt att döma är inlästa var för sig vid olika tillfällen av olika inläsare. De finns också tillgängliga var för sig hos min ljudbokstjänst.

"Låglandet" handlar om en grupp trettonåringar som sommarjobbar på ett lantbruk på åttiotalet - jag undrar om sådant förekommer numera - och är en riktigt bra skildring av hur en sommar kan förändra mycket när man är i en viss ålder. Att jag var närmast jämnårig med dem då gör nog sitt till för min uppskattning. "Fyrvaktaren" har jag svårare att bli klok på; den är mer stämning och miljö än verklig intrig, och kanske är det något jag missar som gör att jag inte får ihop det. Inläsaren kan man i alla fall inte anklaga för otydlighet, för han läser som vore det Dagens dikt på fyrtiotalet.

77. Ulrika Linder: Återvinningscentralen



Den här kunde lika gärna ha stått på avdelningen för facklitteratur, antingen miljövård eller biografier, för Ulrika Linder arbetar själv på en återvinningscentral och det allra mesta verkar hämtat ur verkligheten. Det allra bästa är faktiskt de autentiska foton som finns med mellan hennes tecknade serieavsnitt, inte minst på den torkade krokodil som någon lämnade och som föranledde ett antal utredningsåtgärder om vad man gör med utrotningshotade djur.

Jag hör inte till stamkunderna på min närmaste återvinningscentral, men hamnar förstås där ibland, för, som det också framgår här, det är ett ställe som alla har anledning att besöka någon gång. Det kanske är det sporadiska som gör att jag har svårt för det, liksom vissa karikerade(?) typer här, som kastar fel och aldrig lär sig. Själv kan jag fortfarande inte begripa varför inte kuvertbranschen tvingas tillverka kuvert som kan återvinnas som papper (jag har i alla fall lärt mig att de inte får kastas som papper eftersom de innehåller lim), eller varför så stor del av ansvaret på senare år har lagts på individen, som rimligen inte kan förväntas vara expert på detta (också, förutom att välja elavtal, placera pensionspengar och je-ne-sais-quoi). Jag tror jag håller där.

Det är annars en rätt rolig skildring, som också lärde mig något nytt. Jag tror heller inte att jag är värst; till exempel är jag noga med att inte "slänka", det vill säga skänka till välgörenhet sådant som egentligen borde kastas, förlåt återvinnas. Men att det görs beror förstås på att många tycker det är lättare, eventuellt bara för att de har närmare till Myrorna än till återvinningscentralen.