torsdag 16 januari 2020

3. Elly Griffiths: Dolt i mörker

Dolt i mörker - Elly Griffiths

Det verkar finnas delade meningar i bloggosfären om de här böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway och poliskommissarie Harry Nelson. En del tycker att böckerna är för lika varandra, och en del tycker att det är det välbekanta som är trevligt. Vissa verkar tycka att någon enstaka inte alls är lika bra som de andra, men det varierar vilken. Den här var det tydligen flera som identifierade som något av en nystart, och bara det är ju bra med tanke på att det är nionde boken i serien.

Jag undrar om det är miljön som lyfter den här boken. En del av historien utspelar sig i hemliga gångar under Norwich, som vore det Enid Blytons Fem som sprunge omkring därnere. I själva verket är det hemlösa som har flyttat in där - är de då fortfarande hemlösa, förresten? - och eftersom det börjar med att en av dem anmäls som försvunnen får också polisen under Nelsons ledning anledning att utforska denna undre värld. Dessutom har det hittats ben där, som Ruth ska undersöka. Ofta spelar Ruths ben en framträdande roll i de här böckerna, men så blir det inte riktigt den här gången. Vad man tycker om det är nog en smaksak.

Upplösningen på deckargåtan kommer när det är en timme kvar av ljudboken, vilket får sägas vara ganska tidigt. Därefter följer en epilog med fokus på de medverkandes privatliv, både polisteamet runt Nelson och Ruth vänkrets, som vanligt. Det säger något om vart fokus har flyttats i de här böckerna, men det fungerar på något sätt.

torsdag 9 januari 2020

2. Martina Montelius: Stackars Birger

Stackars Birger - S1E1 - Martina Montelius

Det går förstås inte att redan i januari månads första tredjedel utnämna årets roligaste lyssning. Men den här Storytel Original-följetongen har goda chanser att ta hem årets titel, tror jag.

Martina Montelius är inte känd för att hålla igen när hon berättar, och det gör hon verkligen inte här heller. Det är frikostigt med både kroppsdelar och -vätskor förutom att själva intrigen också är helgalen. Det handlar om sufflösen Gisela som har spärrat in regissören Birger i sin potatiskällare på grund av en "incident". Vad den exakt består i förblir länge hemligt, men det är inte någon hemlighet att det har bäring på #metoo. Förutom de galenskaperna - för Gisela är förstås inte riktigt klok, hur kränkt hon än må vara - omges de av diverse excentriska bifigurer. Inte minst Birgers dotter Clotilda, influencer och youtuber, är ett lustmord på en hel subkultur.

Sedan den kom för drygt ett år sedan har den förresten också kommit som pappersbok. Jag är ändå glad att jag lyssnade på Martina Montelius' egen inläsning, för den är alldeles lysande. Det krävs något extra för att kunna leverera följande i svalt neutral ton:

måndag 6 januari 2020

1. Volker Kutscher: Der nasse Fisch


Sedan jag började på den här boken första gången för ett par år sedan* har det också kommit en TV-serie, men den lyckades jag inte bli färdig till att se medan den fanns tillgänglig via SVT. Det verkar som om den på ett par avgörande punkter skiljer sig från boken, men den som vill läsa eller se någondera behöver inte fördjupa sig däri.

Det är en historisk deckare om en intressant tid och plats, 1929 i Berlin. Polisen där har just fått en ny medarbetare, kommissarie Gereon Rath från Köln, som vi efter ett tag förstår har något med sig i bagaget. (En gissning är att det kommer att aktualiseras på nytt i kommande böcker. Det finns för närvarande sju stycken utkomna på tyska.) Han börjar på sedlighetspolisen, fast han har varit mordutredare tidigare.

Det blir en historia rik på förvecklingar, när Rath så småningom får anledning att återkomma till mordgebitet. Det är tjockt med folk, både inom polisen och i den undre värld som han knyter kontakter med och försöker förstå. Det är ännu tjockare med spår, villospår och möjliga teorier om vad som har hänt, och jag är inte säker på att jag lyckas följa med i allt. Ovanpå detta har Rath en från och till-historia med en polisstenograf.

Tiden och miljön är det intressanta här, tycker jag. Nazismen är ännu inte en dominerande rörelse, men finns med i bakgrunden, och det politiska läget är viktigt både för den utredning Rath är involverad i och för polisens arbetsmöjligheter i stort. Det flödar närmast över av gatunamn och annat som ska ge lokalfärg, men jag har avstått från att använda Google Maps för mycket, för Berlin har onekligen förändrats mycket sedan 1929.

* Anledningen till att den inte har blivit läst tidigare trots att den var en del av en kurs jag läste hösten 2017 förbigår vi här med tystnad.

tisdag 31 december 2019

370. Jan Mårtenson: Döden gör en tavla

Döden gör en tavla - Jan Mårtenson

Denna nionde bok i den långa och fortfarande pågående serien om antikhandlaren Johan Homan i Gamla stan utspelar sig i konstkretsar. Normalt köper och säljer Homan betydligt äldre konst än den som är aktuell här, sådan som produceras av högst levande konstnärer och säljs av gallerier i Paris och New York. I någon mån finns den också till salu i Stockholm, eftersom konstnären som det mest handlar om, Victor Andersky, är svenskfödd men nu bosatt i Schweiz. (Han är förresten så uppburen att han talar om Pablo och Marc.)

Homan har från början ett spaningsuppdrag från Anderskys svenske gallerist, men utger sig för att vara konsthistoriker från Uppsala som skriver avhandling om Andersky. Det kanske gick på den tiden det här utspelar sig - boken kom ut 1981 - men idag hade väl en googling visat att det inte finns någon doktorand med rätt namn och ämne. Och även om konstnären i fråga är både smickrad och världsfrånvänd hade förmodligen hans mer kapabla hustru googlat.

Miljön är för det mesta Genève, där Mårtenson faktiskt inte, som jag trodde, hade varit placerad när denna bok kom. Han blev några år senare chef för FN:s Europakontor där, men det känns ändå hemtamt när han beskriver den hemtrevliga miljön där. Sämre är det tyvärr när det ska bli hårdkokt i New York, även om jag inte tvivlar på att barerna och rivningstomterna fanns på Manhattan då. Man ska inte ha så höga krav på realism när man läser Homan-deckare, inte minst när det gäller hur mordutredningar går till.

Eftersom det här är årets sista inlägg ska också 2019 års läsning summeras. Jag läser inte för att blogga, men bloggar inte heller för att läsa. Däremot har bloggandet gjort att jag läser mer strukturerat, vilket jag inte har något emot. Varken det ena eller andra ska heller ses som en tävling. Med det sagt ser det ut så här för året och de tidigare år som jag har dokumenterade genom bloggen:


Böcker
Serier
Lyssnat*
Singelnoveller**
Summa

2013

127


1
128
2014

126



126
2015

122


5
127
2016

124
8

2
134
2017

120
40
23
103
286
2018

61
55
77
128
321
2019

102
40
54
174
370
* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på
** både lästa och lyssnade

369. Olga Tokarczuk: Inläggningarna


Liksom julnovellen är DN:s nyårsnovell - har det förresten funnits sådana tidigare år? - tillgänglig framför betalväggen. Jag har inte blivit färdig till att läsa något av någon av de två nobelpristagare som presenterades i år, varken Olga Tokarczuk, som fick 2018 års pris, eller Peter Handke, som fick 2019 års. Men det här var en osökt anledning att bekanta sig med Tokarczuk. Novellen är såvitt jag förstår inte tidigare översatt till svenska.

Det handlar om en hemmaboende medelålders son, vars mor dör, och lämnar efter sig ett förråd av inlagda grönsaker, svamp &c, m m, o s v. Den hinner med att vara både mycket rolig och mycket sorglig, och bör undvikas av den som är allergisk mot genren mustig skröna. Men för oss andra är den ett litet fynd, faktiskt.

måndag 30 december 2019

368. René Goscinny och Albert Uderzo: Caesars gåva


På omvägar blir en värdshusvärd från Lutetia (Paris) ägare till "den lilla byn som vi känner så väl". Det är bara det att han som har gett bort den (Caesar) till en veteran i armén (som super bort den) ju inte kan ge bort den, eftersom han behärskar hela Gallien utom just denna by. Jag tycker det är ett lovande upplägg, men historien lyfter aldrig riktigt, trots många slagsmål och andra konflikter. För mig är Asterix som bäst när han är i främmande land och Goscinny&Uderzo får skämta med nationella stereotyper.

367. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix på Korsika


När Asterix (och Obelix med hunden Idefix, förstås) reser till Korsika är det naturligtvis mycket Napoleon-referenser. Jag tror att jag missar en del, som är mer uppenbara för en fransk läsare, och möjligen är det därför jag tycker att den här delen hör till de svagare i sviten. Inte minst har skaparna haft påtagliga problem att motivera resan, som handlar om att följa med en förrymd korsikan, tidigare fånge hos romarna, för att se hur invånarna på hans hemö förhåller sig till ockupationsmakten. Det har ju aldrig varit något större problem för gallerna i den lilla byn.

söndag 29 december 2019

366. Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön


Vattennivån i en isländsk insjö sjunker, och då kommer ett skelett fram. Det är utgångspunkten för den här deckaren, och skelettet visar sig ha legat där länge, faktiskt så länge att den historia som långsamt klarläggs har kopplingar till kalla kriget och den tid när Östtyskland var ett ställe som rätttrogna islänningar kunde åka till för att studera. Sedan behöver man inte säga så mycket mer om själva intrigen, utöver att den är både spännande och trovärdig. Insjön i fråga är autentisk och heter Kleifarvatn, och det verkar som om också det där med vattennivån har verklighetsbakgrund och beror på den isländska seismiska aktiviteten.

Som vanligt får man följa med polisen Erlendur och hans kolleger Elínborg och Sigurður Óli inte bara i yrkeslivet utan också i privatlivets vedermödor. Det är en lagom blandning av de två delarna, där det senare inte får ta överhanden, som jag tycker har blivit alltför vanligt. Och även om det var ett tag sedan man läste om dem senast har man chansen att följa med. Arnaldur Indriðason hör till de författare som jag egentligen uppskattar mycket men råkar glömma bort mellan varven. En målsättning inför 2020 skulle kunna vara att inte låta det gå ytterligare tre år till nästa gång.

Månadens språk är en utmaning som gör att man kan både upptäcka nya författare och få anledning att återknyta bekantskapen med gamla favoriter, som det nu blev den här månaden med isländska som det aktuella språket. Jag räknar inte med att hinna med mer före årsskiftet utan tar tillfället att summera projektet här:

januari: nederländska
Gerbrand Bakker: Omvägen

februari: danska
Jakob Ejersbo: ”Ok International
Ida Jessen: ”En utflykt

mars: kinesiska
I mars blev det inte läst något alls inom den här utmaningen. Jag försökte mig på nobelpristagaren Gao Xingjian, men började alldeles för sent för att hinna med, och lade den åt sidan ganska fort.

april: ungerska
Imre Kertesz: Mannen utan öde

maj: indonesiska
Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

juni: grekiska
Homeros: Iliaden

juli: kurdiska
Kurdistan berättar: Fåglarna återvänder till bergen

augusti: finska
F. E. Sillanpää: Änglarnas skyddslingar och andra berättelser

september: hebreiska
Aharon Appelfeld: ”Kylig vår

oktober: tjeckiska
Karel Čapek: Ett år med min trädgård
Bohumil Hrabal: När seklet var kort

november: koreanska
Kim Yu-jong: Kamelior och andra koreanska noveller

december: isländska
Arnaldur Indriðason: Mannen i sjön

Även om jag inte lyckades riktigt varje månad är jag glad för att ha bockat av två gamla nobelpristagare i det ständigt pågående projektet att läsa något av var och en av dem. Allra bäst är ändå upptäckten av Gerbrand Bakker, som jag planerar att återkomma till.

365. Alf Henrikson: Världen enligt Alf


Det här är årets årsskrift från Alf Henrikson-sällskapet, en för ändamålet sammanställd samling av hans dagsverser. Förutom en ganska lång bit som handlar om årets växlingar, ett givet tema för genren, finns det sådant som demokrati, utbildning och vår tro, behandlat med respekt men ibland en vänlig ironi och distans. Det här ska förstås inte sträckläsas, och det har jag heller inte gjort, men den fyller väl sin funktion som bredvidläsning till annat, och citatförråd om man till exempel ska hålla tal.

364. Sandbypartiet 1970-1973


Mycket långt innan jag flyttade till Södra Sandby var det en egen kommun, och den sista mandatperioden det var så fanns här också ett lokalt parti, Sandbypartiet. Dess korta historia var ämnet för Sandbybygdens Hembygdsförenings årsskrift 2009, nu hemlånad från biblioteket i byn. Det är för det mesta en intressant skildring, som ger både förklaring till uppkomst - de gamla lokalpolitikernas oförmåga att hantera en ung, inflyttad befolknings önskemål - och nedläggning - att kommunen gick upp i Lunds kommun från 1974. Det är också något av en tidskapsel från en tid när det kunde komma ett hundratal deltagare på ett allmänt förmöte inför kommunfullmäktige i en kommun med mellan 4000 och 5000 invånare.