27. Thomas Engström: Satmarken

Satmarken är ett skogsområde utanför Nybro i sydöstra Småland, såvitt jag förstår fiktivt. Det står i centrum för den här historien som befinner sig på gränsen mellan att vara en deckare och att vara något helt annat. Det börjar med att en bro sprängs av tre ungdomar med starka miljöintressen. Ägaren till Satmarken drabbas därmed av att inte kunna forsla iväg timmer från den skog han tänker sig att avverka och som ungdomarna ser som skyddsvärd. Ungdomstrion försvinner, och in på scenen kommer istället en brännvinsadvokat i ordets konkreta betydelse, för hans alkoholvanor är långt ifrån sunda. Erik Häll, som han heter, anlitas av föräldrarna till en av de försvunna ungdomarna för att försöka ta reda på vad som har hänt. Han tillbringar annars tiden med att försvara rattfyllerister i tingsrätten och annat som han kan sköta med vänster hand, samtidigt som han bor gratis i det hus han har ärvt tillsammans med sina syskon, och som de gör vissa ansträngningar att få honom att betala hyra för.

Det är lite för mycket kring Erik som är lite för ansträngande att ta del av. Man vill mest säga till honom att ta sig samman eller i alla fall försöka hålla sig själv på rätt sida om lagen. Efter hand får jag känslan av att författaren slänger in nya komplikationer när han inte riktigt klarar av att lösa det som redan är tilltrasslat. Att ingen av de inblandade är intresserad av att koppla in polisen mer än nödvändigt bidrar förstås till att det inte går bra för Eriks utredning eller något annat. Om meningen är att man ska känna med eller för Erik lyckas det inte med mig. Om meningen är att det ska vara roligt begriper jag inte humorn. Och om meningen är att det ska vara spännande är det för långa transportsträckor, både bildligt och bokstavligt, för det åks bil något enormt. Det finns en bok till i serien och ska tydligen komma fler, men jag är obenägen att ta mig an dem.

26. Karl Kofi Ahlqvist: Inneboende verkan

Senaste radionovellen handlar om en ung svensk författare (in spe?) som bor inneboende i Köpenhamn, men inte trivs något vidare med det. Hans hyresvärdinna är något oförutsägbar, ömsom bjuder hon på middag, ömsom letar hon efter anledningar att kasta ut honom. Jag blir inte helt klar över vad historien handlar om egentligen, mer än det här, och det är lite för lite innehåll för att motivera en novell, tycker jag.

25. Artur Strid: Dödens termin

Ibland är det en krokig väg som leder fram till läsandet av en viss bok. Här började den med en dödsruna i lokalpressen, eftersom författaren till den här deckaren gick ur tiden förra månaden. Hans författarskap verkar ha varit ganska omfattande och uppskattat i hembygden, men har helt gått under min radar. En enda deckare blev det, och den uppmärksammades här, här och här när den kom ut 2021. (Författaren hade då hunnit fylla 84.) Utkommen på eget förlag är den inte alldeles lätt att få tag i, men det här exemplaret är inlånat från Osby bibliotek. Möjligen är det inte bara jag som har velat läsa just nu, för medan den väntade på min upphämtning hann ytterligare två personer ställa sig i kö.

Det framgår i artiklarna i anslutning till att boken kom ut att den bygger på författarens egna erfarenheter som ung lärarvikarie i början av sextiotalet. Mordet som så småningom inträffar – betydligt senare än i de flesta moderna deckare – är däremot fiktivt. Fram till dess är det snarast en roman om en ung man, för tillfället på avvägar från sina universitetsstudier i Lund, på jakt efter livserfarenheter av olika slag.

Det är inte särskilt svårt att hitta de verkliga förebilderna till lärarna i det rökiga kollegierummet på läroverket i Äsphult. När man har kommit fram till att det ska vara Älmhult, om inte av de ovan länkade artiklarna så kanske av omslagsbilden, kan man ta fram en lämplig årgång av Statskalendern på nätet och jämföra namn. Man ser då att rektorns efternamn avviker från verkligheten med en vokal (och ett h) och många av de förekommande lärarna är inte heller mycket mer maskerade än så. Som den verklige skurken utmålas en lektor i biologi och geografi vid namn Egon Persson, och han, eller rättare sagt hans förebild i verkligheten, skrev en egen bok som kom ut något decennium efter de händelser som Artur Strid skildrar:

Vissa episoder ur den förekommer även här, men med författarens poetiska frihet har de flyttats om en del i tid.

Som deckare är det här inte av högsta klass; någon utredning som vi får följa förekommer knappast. Men det är ändå en välskriven historia, och med tanke på att den är tillkommen utan insatser från något förlag är den klart över förväntan.

24. Samanta Schweblin: Det goda onda

Sex mestadels rätt långa noveller ryms i den här färska samlingen (originalet från 2025, översättningen från 2026) med motiv och miljöer mestadels från författarens ursprungsland Argentina. Det är möjligen lite lättare att säga något gemensamt om hela novellsamlingen än det brukar vara (och som jag brukar prata om). De utspelar sig i något slags nutid, i något fall så nära nutid att kriget i Ukraina pågår. De är vad man kunde kalla förtätade, om det inte vore en så överanvänd formulering, men låt oss säga att var och en av dem hade gått att bygga ut till en längre historia, om än inte alltid en roman. Och de är lite vagt obehagliga, utan att för den skull vara skräck eller fantasy, utan snarare beskrivningar av en verklighet som inte alltid är sådan man önskar att den skulle vara.

Det är därmed svårt att veta om man ska rekommendera den för läsning. Om man väljer att läsa den är det hur som helst en bok som lämpar sig utmärkt för diskussion med andra, exempelvis i bokcirkel.

23. Ida Jessen: En ny tid

Det här är en dagboksroman, och det är ingen lätt form att skriva i, om man vill bevara realismen i att texten faktiskt ska vara en persons autentiska dagbok. Mitt intryck efter lyssningen är att Ida Jessen har löst det genom att i början vara realistisk och dra in oss i föreställningen att vi läser fru Bagges dagbok från 1920-talet, för att därefter låta henne berätta sådant som hon knappast skulle skriva ner i den formen. Då förekommer replikskiften, återblickar och andra dramatiska grepp som snarare förvandlar det hela till en roman i jag-form.

Fru Bagge bor i Thyregod på Jylland och är gift med doktor Vigand Bagge, men han dör tidigt i handlingen, och titeln syftar alltså på att hon måste orientera sig i en ny tid och en ny tillvaro. Det gäller inte minst sådana praktiska saker som att hon inte kan bo kvar i tjänstebostaden, för där ska en ny läkare flytta in. Det handlar också om vad hon ska göra av sitt liv när hon inte längre har en make att sköta marktjänst åt. Hon har ändå inte varit den typiska hemmafrun, för det framgår att hon var lärarinna innan hon gifte sig, och även om hon nu är änka är hon inte lastgammal.

Det finns en fortsättning, som jag ska försöka ta mig an så snart som möjligt för att inte tappa sammanhanget. De verkar samfällt hyllade, men jag inser inte fullt ut storheten, måste jag erkänna. Möjligen är det den enkla formen som bedrar, för det är förstås ingen enkel sak att skriva så.

22. Rose Lagercrantz: Två systrar på Kuba

När det grävs tillräckligt långt bak i arkivet för att hitta en novell att sända mellan de nyskrivna, då kan det tänkas att det blir en som inte jag har hört tidigare. Den här handlar om två systrar som åker till Kuba. Den av de båda som från början inte var så intresserad av att åka (och är den som berättar) verkar vara den som får ut mest av resan. I varje fall händer det saker med henne som hon knappast förutsåg. Jag blir ändå inte särskilt intresserad av vare sig henne eller hennes syster eller Kuba, tyvärr.

21. Matthew Costello och Neil Richards: The Art of Murder

Produktionstakten verkar ha avtagit något i den här serien av kortromaner, men författarna har ju också en annan serie i samma format att tänka på. Det är ändå en imponerande prestation att ha fått ur sig nitton historier på sex år, även om de är två om det, och även om det som sagt är berättelser i det kortare formatet. Och kvaliteten är densamma, det vill säga fullt godtagbar med vissa variationer både uppåt och neråt. Det här är inte seriens starkaste nummer, men inte heller det svagaste.

Det slutna sällskap som innehåller såväl mordoffer som mördare och misstänkta består den här gången av ett konstnärskollektiv eller möjligen -koloni. De är lite för lika varandra för att fungera bra i ljudboksformat, även om inläsaren Nathaniel Parker gör vad han kan med sina röstresurser. Anknytningen till sir Harry och lady Mortimer i Mydworth består i att hans faster Lavinia har upplåtit slottet åt en utställning med påföljande auktion på konstnärernas verk. Evenemanget kommer dock av sig en aning när en av dem hittas drunknad i ån.

Sir Harry och hans amerikanskfödda lady, känd som Kat, är ett bra par både som utredare och gifta. Man ska förstås inte psykologisera för mycket, men en framgångsfaktor är att hon tilllåts glänsa både på egen hand och när han är närvarande, och att han är medveten om att hon har talanger som kompletterar hans kompetens. Påfallande ofta är de relaterade till hennes bakgrund som dotter till en pubägare i Bronx. Ändå känns det aldrig otidsenligt – det utspelar sig ungefär mittemellan de båda världskrigen – eller påklistrat.

Som tidigare lovar jag inte hur länge jag följer med i serien, men med tanke på att deras Cherringham-deckare nu har nått nummer 49 är det ingen djärv gissning att den här också kommer att fortsätta ett tag.

20. Ella-Maria Nutti: Rotnu

Miljön för den här novellen ligger långt från min egen, både geografiskt och innehållsligt, för renskiljning ägnar man sig inte åt i sydligaste Sverige. Temat är däremot mer universellt, om en mor som får syn på sin vuxne son som sedan ett tag inte vill ha någon kontakt med henne. Eftersom det berättas ur hennes perspektiv får vi inte hela bilden, men det är ju så verkligheten är. I sitt anspråklösa format var det här väl värt lyssning.

19. Olle Lönnaeus: Förrädarens hjärta

Spionthrillern är inte den subgenre inom kriminallitteraturen som jag gouterar mest. Nu tog jag mig ändå an den här av två sammanflätade anledningar – jag hade fått den rekommenderad, och den utspelar sig i Lund. (Jag bor inte längre där, utan på annat håll i kommunen, men har ändå skäl att ganska ofta röra mig i kvarteren där huvudpersonen bor.)

Det handlar om Johan Bonde, som är journalist men numera skriver deckare, även om det går trögt med det just när handlingen börjar. Han blir dessutom avbruten av att polisen kommer på besök, eftersom en rysk kvinna har hittats död i ett badkar på ett hotellrum på Grand i Lund, och hans namn finns i hennes adressbok. Deras gemensamma förflutna berättas i separata kapitel, så vi läsare vet en del om deras relation utan att Johan behöver tala om det för polisen eller någon annan som råkar vilja lyssna. Han träffade Vera första gången på ett ungdomsläger i DDR på sjuttiotalet. Då var han son till kommunistiska svenska föräldrar, och hon var föräldralös och bodde på ett barnhem i Kaliningrad. Sedan har de också en tid tillsammans i Berlin hösten 1989, när Johan har en journalistkarriär i vardande och Vera arbetar på sovjetiska ambassaden.

Polisen antar – med ganska goda skäl, tycker jag – att Vera har begått självmord i Lund, men Johan vill inte tro det. Hans teori är att hon har blivit mördad och att det har något att göra med den ryska invasionen av Ukraina, som inleds samma dag. Tillsammans med en kvinnlig polisinspektör, Amina Jankovic, börjar han gräva i de delar av Veras förflutna som han inte har kunnat följa, och Amina delar med sig så mycket av utredningen till Johan att hon blir avstängd från sin tjänst. Sedan trasslar det sig vidare med både storpolitik och smågangstrar, och utan att de riktigt förstår varför blir det ändå klart för Johan och Amina att de har fått korn på något som är större än en privatspanande författare och en relativt underordnad ensam polis egentligen klarar av.

Till genren hör ju precis det här, att vanliga människor blir inblandade i stora händelser, och gärna också att de instanser vi är vana att lita på inte längre är att lita på. Det kan gälla den vanliga polisen eller säkerhetstjänster av olika slag eller andra officiella instanser. Sådana inslag finns här också, och man måste ställa upp på dem för att ha något nöje av att läsa en bok av det här slaget. Det är väl inte underligare än att man måste ställa upp på att en ogift gammal fröken i en engelsk by hittar mördaren fortare än polisen om man ska ha nöje av Agatha Christies böcker om miss Marple. Gör man det är det här en läsvärd representant för genren med god fart i handlingen hela vägen och minst en oväntad vändning som ändå framstår som trovärdig.

18. Magnus von Platen: Svenska skägg. Våra manshakor genom tiderna

Här pågår projektet utläsning av påbörjade böcker (i syfte att något reducera högarna med låneböcker), men det går väl sådär. Kanske är ett realistiskt mål att vid årets slut ha färre påbörjade böcker än vid årets början.

Det här är ändå en till omfånget beskedlig bok, runt 130 sidor exklusive fotnoter och litteraturförteckning. Det är nämligen också en vad jag kan bedöma välresearchad bok med förhållandevis höga anspråk, om än inte vetenskaplig i den meningen att den utger sig för att tillföra världen ny kunskap. Det handlar om det man förväntar sig – skäggets (och mustaschernas och polisongernas) historia i Sverige, även i det som föregick Sverige, i den mån man kan säga något om det. Det har varit en historia av ständigt pendlande mellan dominans av skägg och dominans av slätrakat. Eftersom boken nu har trettio år på nacken får man på egen hand konstatera att nittiotalets situation, där skägg visserligen började bli vanligt, men där politiker och företagsledare knappast var annat än slätrakade, har förvandlats till något som påminner om det sena 1800-talet, där skägg var förväntat på de flesta vuxna män oavsett samhällsställning.