söndag 21 april 2019

82. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix som gladiator


Det här fjärde Asterix-albumet för parhästarna Asterix och Obelix till Rom med förväntade kulturkrockar som följd. Jag vet att jag har läst den här delen förr, men jag tror att en del gick över huvudet på mig då:



Jag läser de här albumen i en bibliotekslånad samlingsutgåva, där delarna kommer i rätt ordning, till skillnad från i den tidigare svenska utgivningen:

Om inte annat är den här delen värd att uppmärksamma för att det är första gången de hädanefter återkommande piraterna är med:



fredag 19 april 2019

81. Maria Lang: att vara kvinna


Christer Wijks och Camilla Martins relation avancerar så att de nu på allvar talar om att gifta sig, men också om vilka problem det skulle innebära med tanke på att hon så ofta är ute i världen och sjunger opera och han så ofta är ute i Sverige och utreder mord. Fortsättning följer.

Miljön den här gången är en värmländsk bruksherrgård, Blacksta, som jag tror är fiktiv. Där ska Kvinnoklubben ha kongress, och även om organisationen påminner en del om andra sammanslutningar med endast kvinnliga medlemmar så är den avgjort fiktiv. Tur är förresten det med tanke på hur det går till och vad som händer.

De här förutsättningarna gör att det är ont om män i förteckningen över de medverkande:


Några av de nämnda medlemmarna har eller har haft äkta män, så helt enkönat är det inte, men under första halvan av boken, som utspelar sig under själva kongressen, är Christer ensam representant för sitt kön. Det är också den del av boken som är bäst - allra bäst är det faktiskt i början när medlemmarna kommer resande till kongressen och presenteras på ett sätt som gör att vi inte en sekund tvivlar på att det kommer att hända något. (Greppet är förresten använt i en annan mycket berömd deckare.)

Egentligen är det alltså Camilla som är medlem och närvarande, men när hon ramlar över ett lik ringer hon förstås Christer. Han ska under tiden besöka "Uddgrens", och jag undrar om inte det måste vara en anspelning på Rosor, kyssar och döden.

Det hela inleds den 15 september 1961 och avslutas någon gång i oktober. Den litterära anspelningen den här gången är Anna Maria Lenngren. Omslaget är av Walter Nordgren, och jag har förgäves försökt hitta något figurativt där.

80. Lotte Möller: Till England!


Lotte Möller skriver här om sin egen anglofili. En tes hon har är att den är sprungen ur de många engelska barnböcker hon läste, och jag tror det kan ligga en del i det. När man kommer dit känner man sig liksom hemma fast man aldrig har varit där förr.

Hon har skrivit mycket om trädgårdar, och sämre utgångspunkt kan man ju ha i en bok om England. Här är förstås Vita Sackville-West och systrarna Mitford med på ett hörn, som de så ofta lyckas med när det ska handla om engelskt 1900-tal. Bäst blir det på de allra sista sidorna när anglofilen John Andrén presenteras. Han var född i Ystad och numera finns hans bibliotek tillgängligt där. I all sin svenskhet verkar han ha kunnat platsa som ett engelskt original.

(Boken är från 2001, men är inte mindre intressant så här i Brexit-tider.)

måndag 15 april 2019

79. Camilla Prell-Weichl: Kedjereaktion


Helena med bloggen Ugglan & Boken, som koordinerar novellutmaningen, läste för ett par månader sedan den här novellsamlingen, som då var pinfärsk. Nu är det här ju inte den sortens litteratur som blir gammal så fort, så jag vågar mig på att kalla den färsk fortfarande.

Det är sex fristående noveller, och det gör att det är svårare att säga något som sammanfattning än det vore om en roman eller en novellsamling som är mer sammanhållen. Men de sex historierna är alla på något sätt lite obehagliga - det kan vara en berättare som känns opålitlig, en hotande katastrof av något slag, eller en katastrof som redan inträffat, men som vi inte får hela bilden av förrän efter ett tag. Mitt i det katastrofala är det också mycket vardagligt med spagetti och köttfärssås och smulor på bordet, och det gör naturligtvis det katastrofala ännu mer otäckt.

Det här gör att det inte är den sortens novellsamling som gör sig för sträckläsning, utan snarare tvärtom. Jag har haft den liggande ett bra tag mellan gångerna, men verkligen inte för att den inte är bra.

För novellutmaningen använder jag "Kretslopp" för nummer 20 på listan, "en novell där någon är gravid". Det är jag lite nöjd med att kunna bocka av, för jag tänkte mig att det var en av de svåraste punkterna.

söndag 14 april 2019

78. Maria Lang: Vår sång blir stum


I förra boken var det Camilla Martin som debuterade, och i den här är det en annan återkommande karaktär, som kommer att vara med i Langs produktion ända till slutet, även om jag inte är säker på att hon är med i riktigt varje bok förrän om ett tag. Det är den anagrammatiska kriminalförfattarinnan Almi Graan, bosatt i Skoga och med "pedagogisk verksamhet" i sitt förflutna, och det är förstås ingen slutledningsbragd att konstatera att hon har mycket gemensamt med Maria Lang själv, utöver att deras namn består av samma bokstäver. (Men inte riktigt allt - Almi Graan verkar skriva mest för radio och TV.)

Året är 1960, och för att fastställa det får man några ledtrådar. Ett par medverkande diskuterar utsikterna i det amerikanska presidentvalet, och eftersom handlingen utspelar sig i maj är det fortfarande mycket öppet hur det ska gå där. (Det står inte mer i boken, men primärvalen pågår, och den som är mest klar av kandidaterna är faktiskt republikanen Nixon, som skulle komma att förlora knappt mot Kennedy, som däremot hade hårdare motstånd i primärvalen på den demokratiska sidan. Men Nixon blev ju president ändå så småningom.)

Orkestern på stadshotellet spelar Romantica, som jag var obekant med, men som visar sig ha varit Italiens bidrag i Eurovisionsschlagerfestivalen det året:


Och om man vill tro att Almi Graan är lika gammal som Maria Lang så framgår det i ett skriftligt vittnesmål att hon är 46 år gammal, och då hamnar man också på 1960, om man utgår från Dagmar Langes födelseår.

Hela handlingen hinns med från fredag kväll till måndag eftermiddag, där lördagen är den stora dag då det för första gången ska avläggas studentexamen i Skoga. (I verkligheten fick Nora inget gymnasium, utan det hamnade i grannstaden Lindesberg, och det här lär vara Dagmar Langes protest mot det.) Det är något visst med studentexamensdeckare; Lang har ju varit i den genren tidigare. Det är en enorm anspänning inte bara för abiturienterna, utan också för lärarna, och när rektorn och en av censorerna dessutom är gamla fiender från Uppsala - konkurrenter om samma professur en gång - är det upplagt för urladdning. I de bästa scenerna, ett av examensförhören och en bit av banketten på kvällen, är Lang på sin absoluta toppnivå. Dem kan man ta fram och läsa om när som helst.

Upplägget gör förstås att det finns fina möjligheter att knyta ihop tidigare böcker. Einar Bure har blivit professor och kommer till sin gamla hemstad som censor, om inte åtföljd så i varje fall mött av sin professorska Puck:


Puck är här inte berättare, vilket är en fördel, och Einar har egentligen den större rollen av de båda. Det framgår i förbigående att dottern är fyra år gammal, och det ska hon mycket riktigt vara om det är 1960. (Är man inte nöjd med tidsmarkörerna så får man också gymnasisternas språkbruk, som den medelålders studierektorn Dagmar Lange uppfattade det. Bäst är "busgullig" och "noskig".)

Doktor Severin har med sin doktorinna till banketten, och vi som har läst Lang i ordning minns förstås när de blev ett par. De gamla bekantingarna systrarna Petrén, som var med redan i den första Skoga-deckaren, och sedan återkom för tre år sedan är med i gammal god stil (men deras bror verkar utskriven ur handlingen). Och förutom de ovannämnda poliserna - där Löving inte har råsidenskjorta men dock klackring - finns också den relativt anonyme men universellt användbare Svensson med.

Banketten äger rum på stadshotellet, som inte har fått någon planskiss, och det är inte utan att jag saknar det lite. När jag bodde där för ett drygt decennium sedan hade jag svårt att få riktigt rätt på lokaliteterna; jag undrar om inte den del av hotellet där mordet begås i den här boken då var upptagen av något annat än gästrum på den aktuella våningen. Men nu verkar rummet gå att boka.

Det bästa här är annars det experiment med berättartekniken som kanske ger sig av att Puck inte är berättaren. En central del av boken består av nedskrivna redogörelser av de viktigaste medverkande, där de, i väntan på att Christer Wijks svarta Mercedes kommer fram till Skoga, skriver ner vad de har gjort den tid då mordet måste ha ägt rum. Mot slutet får dessutom ett antal förtrogna skriva ner varsin teori om vem mördaren är. Det som är mindre bra är möjligen författarens återkommande problem att uttrycka sig som något annat än en vuxen akademiker, och det accentueras i skriftlig form.

tisdag 9 april 2019

77. Rattawut Lapcharoensap: Sightseeing


Det svåraste med den här novellen är eventuellt att lära sig vad författaren heter. Men det är förstås en mycket etnocentrisk inställning, som bara visar att jag är ovan vid thailändska namn. Min viktigaste anledning att lyssna på den var egentligen att det är en berättelse om ett helt annat sammanhang än jag brukar läsa om, och att det är roligt att vidga sina vyer.

Det är alltså en lättlyssnad men alls inte lättviktig historia om en mor och en son som av vissa skäl reser till ett thailändskt semesterparadis från den del av Thailand där de annars bor. Resan är målet, heter det ibland, och det tycker jag är lite enfaldigt uttryckt, men här är det för en gångs skull på sin plats, eftersom det slutar innan de kommer fram (och det går bra att lyssna även om man vet det, så jag tror inte jag har förstört nöjet för någon med att berätta det).

För den pågående omgången av novellutmaningen passar den bra in på nummer 10, "en novell där någon reser med tåg".

76. Moa Backe Åstot: En liten röd droppe


Det är något oklart för mig varför den här novellen har blivit tillgänglig hos Radioföljetongen just nu, för den är vinnare i en novelltävling för ungdomar förra året, och priset delades ut på bokmässan i september. (I de 22 minuterna lyssning ingår intervju med författaren och samtal om tävlingen, så själva novellen är en kortkort sak på runt tio minuter.)

Det handlar om ett syskonpar som är sysselsatta med att märka renkalvar, ett sammanhang som är synnerligen avlägset från mig. Men i sitt lilla format är det en berättelse med stark närvaro i en kort episod. Det märks att tävlingens tema var att utgå från en bild, för det finns detaljer i beskrivningarna som är mycket påtagliga.

måndag 8 april 2019

75. Elly Griffiths: Paradisträdet - en julnovell

Paradisträdet - En julnovell - Elly Griffiths

Den minnesgode läsaren torde erinra sig att min bekantskap med Elly Griffiths's rättsarkeolog Ruth Galloway inleddes med den här julnovellen inför julen 2017. Nu var det läge att höra den igen, eftersom jag har kommit så långt i bokserien att det är nu novellen utspelar sig (och då får man leva med att det inte är säsong för mince pies).

Jag inser nu att den utspelar sig kort efter föregående bok, faktiskt så nära i tid att den kunde ha varit en epilog där. Nu förstår jag också bättre vad en del anspelningar syftar på, men det var inte alls omöjligt att följa med i historien förra gången, när jag inte hade läst någon av böckerna.

Det handlar inte så mycket om själva julen, utan mer om förberedelserna, och det är väl symptomatiskt att det är så ansträngande att ordna med allt att man sedan inte orkar med själva dagarna. Jag tror ändå att det kan bli trevligt för Ruth, dottern, katten och pojkvännen (eller vad han ska kallas) i stugan vid saltängarna.

För novellutmaningen använder jag den här novellen som nummer 1, "en novell som utspelar sig vid kusten".

74. Elly Griffiths: Känslan av död

Känslan av död - Elly Griffiths

De här deckarna om rättsarkeologen Ruth Galloway är riktigt bra, tycker jag. Det är varje gång en väl avvägd kombination av en lagom spännande deckargåta, givetvis med förgreningar långt bakåt i tiden, och av de medverkandes övriga vedermödor i livet. Det senare brukar jag tycka illa om när det förekommer i moderna deckare, men här har karaktärerna blivit gamla bekanta som man vill följa och se hur det går för. Det är inte bara de två huvudpersonerna, Ruth och kommissarie Harry Nelson, som man fäster sig vid, utan också deras arbetskamrater på universitetet respektive polisen, och en del privata vänner. Någon gifter sig, någon får barn och någon dyker upp efter att ha varit borta ett tag. Inte minst har jag fastnat för Ruths vän Cathbad [ka:ba] (som är druid på lediga stunder) och den ständigt ätande polisen Clough [klʌf].

Bland de karaktärer som hör till själva fallet den här gången märks ett par arketyper, den snorkige lorden (som får sitt straff) och den mystiske främlingen (den här gången är han "infödd australier", det vill säga det vi brukar kalla aborigin). Och så finns det förstås någon som inte är den den ser ut att vara, den här gången helt bokstavligt.

Det börjar bra, med en öppning av en kista på ett privat museum, som Ruth har haft lite kontakter med tidigare. Men arrangemanget får ställas in, eftersom museiintendenten hittas död bredvid kistan strax innan det hela ska börja. Frågan är då om det är mord, eller om de hotbrev han har fått inte har med dödsfallet att göra. De handlar om att museet har en stor samling ben från aboriginer, som museets ägare, den snobbige lordens, farfars far har tagit med sig hem. Det finns utrymme för moraliska överväganden i förhållande till arkeologiska undersökningar, till exempel varför det är comme il faut att öppna en kista med en engelsk biskop, men inte (numera) att förvara främmande folkslags ben i pappkartonger i en museikällare.

Det puttrar på ganska bra - möjligen tycker jag det blir lite virrigt ett tag efter mitten, men det kan bero på min okoncentration - och slutar med att allt knyts ihop, även en del som jag inte trodde hörde dit. Det finns just nu elva böcker i den här serien, varav tio på svenska, och jag är fortfarande inne på att ta mig igenom dem.

fredag 5 april 2019

73. Maria Lang: Ofärd i huset bor


Det här är något av en milstolpe i Langs svit med deckare om Christer Wijk, för det är här han för första gången träffar operasångerskan Camilla Martin, som kommer att bli hans hustru. Vi som vet det kan därför inte på allvar misstänka Camilla för något i den här historien, även om det länge hålls öppet vilken roll hon egentligen spelar. Annars börjar det med att Christer sällskapar med hennes väninna Gudrun, som hon också delar en lägenhet med i det Östermalmshus där det allra mesta utspelar sig:


I en interiör från damfriseringen finns förresten ett av de verkligt tidstypiska inslagen, när Gudrun är iförd lindblomsgrön nylonrock. I övrigt är det tunt med sådana, jag är inte ens hundraprocentigt säker på vilken majmånad det utspelar sig i, men med tanke på att det talas om "Ingos utsikter mot Floyd Patterson" bör det vara samma år som boken kom ut, 1959. De möttes visserligen senare också, men då får man tänka sig att boken utspelar sig i sin egen framtid (och att det förutspås att de båda ska mötas fler gånger).

Persongalleriet innehåller i övrigt ungefär de typer Lang brukar använda. Man har lärarparet, som kan berätta episoder från sin flickskola i samma stadsdel. Man har också den högfärdiga advokathustrun, som har en del gemensamt med andra högfärdiga damer i tidigare böcker. Och så har man den näbbiga gymnasisten, som tycker att "latingubben är urkinkig".

Historien är kanske inte Langs bästa, men den är inte sämst hittills, och handlar nästan bara om mordutredningen, vilket faktiskt känns som en välsignelse efter hennes förra försök med operaanknytning. Här går mer eller mindre alla i huset, även portvakten, på operan när det drar ihop sig till premiär på Wagners Valkyrian. Då segar det tyvärr, innan Christer Wijk blir kallad från salongen på grund av ett meddelande från kriminalen (går operans vaktmästare verkligen in under pågående föreställning och hämtar någon för en sådan sak?).

Bland belöningarna till oss som läst Lang från början finns både kommissarie Åke Nord och rättsmedicinaren docent Ahlgren, nu "hetlevrad", vilket han inte alls var i utpräglad grad från början. Men det blir man kanske när man aldrig får äta sin frukost i fred, utan kallas till diverse mordplatser.

Planskisserna den här gången ser nästan ut att vara officiella ritningar från en arkitektfirma, och är i varje fall inte tecknade av Langs svåger Kai Hornung, som oftast hittills: