tisdag 31 juli 2018

184. Stéphane Heuet: På spaning efter den tid som flytt. I skuggan av unga flickor i blom


Andra boken i Prousts heptalogi är uppdelad i två seriealbum, men det är lite svårt att orientera sig i de lager på lager av berättarröster som myllrar på här. Jag undrar - utan att ha läst mer än korta sammanfattningar - om inte tecknaren här har förenklat och bytt ordning på en del avsnitt.

Den här gången är det mycket av historien som utspelar sig i Balbec, som i verkligheten heter Cabourg, och av allt att döma också är förebilden för de tecknade miljöerna. Det är en annan tid och en annan samhällsklass som skildras, som har tid att bo månader i sträck på ett lyxhotell, tills hösten drar in och det blir alltför tråkigt. Hotellet skildras dygnet om:



och verkar inte ha förändrats så mycket sedan det begav sig. (Dagbilden ovan visar dessutom vad jag ser som svagheten med de här albumen, att det ibland blir mer teckning och text än tecknad serie.)

Nu blir det inte mer Proust på ett tag, för biblioteket har inte fler av de här serieversionerna. Alla är heller inte översatta till svenska ännu, och det är dessutom så att inte alla böckerna har blivit tecknade. Men det finns ju annat att läsa så länge.

183. Astrid Lindgren: Märit


Astrid Lindgren är ju inte känd för att undvika sorg och död, men i den här novellen är de huvudsak på ett sätt som kanske ändå inte är så vanligt. Formatet, 15 små sidor med ganska stor stil, gör förstås att det inte går att utveckla för många teman parallellt. Den här novellen är ursprungligen publicerad i boken Kajsa Kavat, som jag inte ens visste var en novellsamling. Där ser ni hur obildad jag är. Men jag jobbar på det.

182. Hergé: Tintin i Tibet

Tintin i Tibet - Hergé

Lite tunt som förutsättning är det allt att Tintin i motsats till alla andra är övertygad om att hans gamle vän Tchang (från Blå Lotus) har överlevt en flygplansolycka i Himalaya. Därför beger sig Tintin och kapten Haddock ut på räddningsexpedition, och det är i stort sett hela historien. Yetin finns med på avstånd, men det bränner aldrig riktigt till.

måndag 30 juli 2018

181. Hergé: Koks i lasten

Koks i lasten - Hergé

I takt med att Tintin har varit med om allt fler äventyr finns det allt fler gamla skurkar, vänner och fiktiva länder att återanvända i de nya äventyren. Den här gången tycker jag eventuellt att återanvändningen blir för mycket huvudsak när general Alcazar från San Theodoros, emiren Ben Kalish Ezab från Khemed (med sonen busfröet Abdallah), skurkarna Rastapopoulos och Allan Thompson samt de komiska lättnadskaraktärerna Serafim Svensson och Bianca Castafiore trängs i intrigen. Där ska också rymmas en potentiellt ganska seriös historia om slavhandel; "koks i lasten" är omskrivningen för afrikaner i lastrummet. Hur det går för dem missar jag i den allmänna upplösningen av det mesta, som slutar med en galen uppfinning av professor Kalkyl, som har fått hålla sig hemma.

180. Alfred Hitchcock berättar skräckrysare om brott


I min ungdom hade jag några stycken av de här skräckrysarsamlingarna, men de har försvunnit i någon gallring, på den tiden jag gjorde sådana. De fanns också att låna på biblioteket, fast de var Wahlströms-böcker, kanske för att de trots allt innehåller en del bidrag av kända och uppskattade författare. Det är alltså inte, som jag nog trodde, Hitchcock som har skrivit novellerna, utan han står för förord och urval (och det finns antydningar på nätet om att hans insats egentligen bara var att låna ut sitt namn).

I den här samlingen finns storheter som Agatha Christie, Dorothy Sayers och Roald Dahl representerade. Christies novell är en tidig Poirot-historia som kanske inte hör till hennes bästa, men innehåller det originella draget att Poirot och Hastings gör inbrott. Sayers' bidrag saknar både lord Peter Wimsey och hennes andre detektiv, Montague Egg, utan är mer rysare än deckare. Och Roald Dahl sparar sig som vanligt till sista meningen, som skruvar till den poäng man trott sig se ett bra tag, men visar sig bara ha varit en del av rysligheten.

För novellutmaningen, som har haft paus ett par månader sedan sist, väljer jag att för nummer 2, "en novell som filmatiserats", använda "Fåglarna" av Daphne du Maurier. Det är alltså förlagan till Hitchcocks film med samma namn, som väl egentligen är mer känd än novellen. du Maurier skrev förresten också romanen Rebecca, förlaga till en annan Hitchcock-film. (Det finns också en novell till i samlingen som är filmatiserad, "Storviltjakt" av Richard Connell, som av nätet att döma verkar vara en liten klassiker på engelska.)

De här samlingarna har omslag - bestående av olika inslag från novellerna - av Ola Ericson, som gjorde många andra omslag för Wahlströms, och dessutom av allt att döma detta försättsblad som jag tror är detsamma i alla novellsamlingarna i serien:


Nu hittade jag tre av dem på Erikshjälpen för ett tag sedan, så det är inte omöjligt att jag återkommer till någon av de andra två här. Då hoppas jag på lite mer överensstämmelse mellan titel och innehåll, för strängt taget är det inte mer än tre av de sex novellerna som handlar om brott.

179. Alice Munro: Dolly


Huvudpersonerna i den här nobelpristagarnovellen är ett äldre par som börjar förbereda sig för döden. Sedan dyker det oförhappandes upp en gammal bekant till mannen, och det hade inte varit något problem om de bara hade pratat med varandra. Men så är det ofta i litteraturen, och det hade förstås inte blivit alls lika intressant litteratur om alla visste allt om varandra.

söndag 29 juli 2018

178. Stéphane Heuet: På spaning efter den tid som flytt. Combray


På spaning efter den tid som flytt hör till de där litteraturens ikoner som jag aldrig riktigt vågar mig på. De står här olästa efter ett impulsköp på bokrean 2006:



och det trots att man då också fick med en åttonde del som innehåller resuméer, register etc. Men den här serieversionen kändes som ett lagom sommarprojekt, inte minst eftersom den inte verkar vara komplett utgiven på svenska ännu.

Det är förstås en utmaning att bearbeta ett sådant verk. Allt kan rimligen inte komma med, men folk blir besvikna vad som än saknas. Eftersom jag bara kan verket i andra hand är jag nöjd med att madeleinekakan finns med:




och den utvecklas över flera sidor, så jag tror nog att anhängarna får vad de önskar sig.

Vi andra kan roa oss med att jämföra kyrkan i Combray:


med samma utsikt på Google maps:


där man får försöka bortse från de två kebabställena, ett till höger och ett till vänster.

177. Monika Fagerholm: Arielles första kärlek


Det här är den där sortens novell som egentligen rymmer material till en roman, eller rentav en romanserie. Första delen kunde då handla om Arielles farfar, Diplomaten, nästa om hennes far och faster och kanske skulle det vara dags för henne själv i den tredje boken. Nu kommer vi in i handlingen när Arielle är tolv, men det är tydligt att det finns ett förflutet som påverkar både henne och hennes familj, och hela novellen omspänner åtminstone några år, även om det inte framgår exakt hur gammal hon hinner bli. Det är också ovanligt gott om folk, inte bara familjemedlemmar utan även andra, som kanske hade fått bättre plats i ett större format. Å andra sidan hade jag nog aldrig läst en finlandssvensk familjekrönika i flera band.

lördag 28 juli 2018

176. Hergé: Det hemliga vapnet

Det hemliga vapnet - Hergé

Som en minivariant av kalla kriget är relationerna mellan Syldavien och grannlandet Bordurien. Senast vann Syldavien kapplöpningen till månen, men i det här äventyret har Bordurien fått ögonen på en av professor Kalkyls uppfinningar, som i rätta (det vill säga deras) händer kan förgöra världen. Riktigt vad Kalkyl själv har tänkt att det ska användas till framgår inte. Det är inte utan att man också undrar hur hans forskning finansieras, och som för många andra professorer i populärkulturen undrar man också om han verkligen är universitetsanknuten eller kanske bara har fått professors namn. Det här äventyret är minnesvärt också för att det innebär debut för försäkringsagenten Serafim Svensson, en härligt odräglig herre utan minsta självinsikt, superbt inläst av Lars Edström.

175. Mikael Tegebjer och Henrik Lange: Arv från tubsockans land


Henrik Lange har jag både gillat och ogillat, och den här lilla serienovellsamlingen (sju historier på sammanlagt 45 sidor) hamnar någonstans mittemellan. Det är ganska typiska uppväxtepisoder om mobbare och mobboffer, kondomer och folköl, tecknat i Henrik Langes avskalade stil:


Utan att vara dåligt var det här för min smak lite förutsägbart.

174. Hergé: Månen tur och retur

Månen tur och retur - Hergé

I verkligheten var ju kapplöpningen om rymden en affär för stormakterna, men här är det Syldavien, ett relativt litet land, som har värvat professor Kalkyl - av alla tänkbara vetenskapsmän! - för att komma först till månen. Det är onekligen också lite anmärkningsvärt att icke-syldaverna Tintin, kapten Haddock och Kalkyl får vara med i raketen. Självfallet blir det förvecklingar med utgångspunkt i Syldaviens ständigt pågående maktkamper, men som framgår redan av titeln kommer alla som förtjänar det hem välbehållna.

173. Måns Gahrton och Johan Unenge: Alla barnen... 3


Den tredje delen i den här bokserien skiljer sig inte mycket från de två första, och läser man alla tre infinner sig viss övermättnad, trots omfånget på bara 64 sidor vardera och som mest tre historier på varje sida (ofta är det bara en per uppslag tillsammans med en teckning). Det kom faktiskt fyra samlingar till enligt bibliotekskatalogen Libris, men dem har inte jag, så de blir av allt att döma inte föremål för uppmärksamhet i den här bloggen.

172. Måns Gahrton och Johan Unenge: Alla barnen... 2


Redan samma år som den första boken kom en uppföljare, den här gången med bidrag som läsarna hade skickat in enligt uppmaning. Det är samma genre och inte stor skillnad; möjligen då att det finns några sidor tryckta med vit text på svart botten, "den obeskrivligt fasansfulla delen", där det allra värsta är samlat. Jag ser inte riktigt skillnaden på det som finns där och resten.

171. Måns Gahrton och Johan Unenge: Alla barnen...


En bokhyllerockad här i veckan fick sedan länge undanskymda klassiker att komma i blickfånget. Det var 1991 som Alla barnen-historier var det roligaste som fanns, även om jag nog var lite för gammal redan då för att tycka det. Här är ett urval samlat, och det sammanfattas i förordet som att de ska vara hemska, smaklösa eller handla om sex. Det är väl samma kriterier som har gällt för barnhumor både före och efter 1991, till exempel Bellmanhistorier eller Biafraskämt, som en av författarna minns från sin egen barndom.

Det hör till genren att rimmet gärna kan vara huvudsaken, och då kommer själva skämtet lite i bakgrunden i väntan på det ganska självklara rimordet:
Alla barnen andades bra under vattnet
utom Torkel
han hade glömt sin snorkel.
Men en och annan gång blir det lite överraskande:
Alla barnen lekte med smällare
utom Pär
för han låg där och där och där.
Kanske den här sortens böcker gör sig bäst bredvid toalettstolen och inte för sträckläsning, trots allt.

170. Karin Boye: Ella gör sig fri


När den här novellen kom (i samlingen Ur funktion 1940) var den säkert betydligt mer kontroversiell än den framstår idag. Titelns Ella försörjer sin man Arvid, som är författare, även om det inte blir riktigt klart om han bara sitter och skriver eller om han faktiskt också har gett ut något. Särskilt tacksam är han i alla fall inte. Det skapar missämja, och det är den det hela handlar om. Jag skulle vilja säga till dem båda att de ska ta och skärpa sig.

169. Mattias Edvardsson: En helt vanlig familj


Ibland ger en bok läsaren associationer som förmodligen inte alls var de som författaren avsåg. Det kan bero på något så enkelt som att läsaren har läst, eller i just det här fallet, lyssnat på, något annat litterärt verk för inte så länge sedan och har det färskt i minnet. För mig fungerade inledningen till den här romanen så (allra först finns en prolog - mer om den strax):


Det går att läsa avsnittet som både ironiskt och fullkomligt seriöst (mer om det strax), men mina tankar gick till den här inledningen:


som kanske inte behöver någon närmare presentation. Visserligen är den inte berättad av någon i familjen Dursley, och visserligen har inte den helt vanliga familjen i Edvardssons bok en föräldralös trollkarl boende i skrubben under trappan, men vad gäller mentaliteten - att det viktiga är vad som syns utåt - har familjerna en hel del gemensamt.

När jag läser inledningen ovan tar jag den inte riktigt på allvar, kanske för att den har föregåtts av en prolog, där det framgår att dottern i familjen står åtalad för mord. Det blir då lite apart att börja tala om att familjen lämnar sina biblioteksböcker i tid, men efter hand visar det sig att det kanske inte är så apart ändå. När allt annat rasar är man i alla fall inte en familj som drar på sig förseningsavgifter. Den som för talan i början är pappan i familjen Sandell, prästen Adam, och det är tydligt att detta med att vara en helt vanlig familj är viktigt för honom på ett fullkomligt icke-ironiskt sätt.

I nästa del av boken är det dottern Stella som berättar, och hennes bild av familjen och händelserna som leder fram till att det hittas en man, knivhuggen till döds på en lekplats i Lund, skiljer sig en del från hennes pappas syn. Till sist berättas historien ur mamma Ulrikas perspektiv, och eftersom hon är advokat, och det har blivit dags för rättegång, har hon förstås en ytterligare annan syn på saker och ting, särskilt med tanke på hennes båda roller som jurist och anhörig. I alla tre avsnitten förekommer också återblickar ända tillbaka till när Adam och Ulrika träffades. Den här strukturen på historien hade kunnat bli misslyckat omtuggande av samma saker, men jag tycker faktiskt att författaren lyckas med den. Eftersom Stella är nitton år rör hon sig förstås ganska mycket på egen hand, även om hon bor hemma hos föräldrarna, och är med om saker som föräldrarna inte vet allt om. Och var och en av de tre har en distinkt berättarröst, som är skickligt frammejslad.

Eftersom jag har bott i Lund i ett par decennier och fortfarande jobbar där, även om jag nu bor på annat håll i kommunen, tycker jag att det är väldigt roligt med en roman som utspelar sig där. Miljöerna är kanske ibland lite skissartade - det räcker inte med att berätta vilken gata någon tar från ett ställe till ett annat - men så kommer det avsnitt som handlar om Lund som mental miljö, om jag får kalla det så, och där blir det ofta oerhört bra. Möjligen är det inte riktigt lika lysande som i En nästan sann historia, men det kan bero på att jag själv hade lättare att relatera till just den tid, miljö och intrig som var aktuell där. Här är det å andra sidan alldeles tydligt att det utspelar sig under något av de allra senaste åren, särskilt genom Stellas kommunikation, där mycket sker genom sociala medier. (Och hemma hos Sandells blir man förvånad när hemtelefonen ringer, för det är aldrig någon som använder den.)

Vad gäller utredningen av mordet tycker jag att det lämnas en och annan lös tråd, som polis och domstol borde ha knutit ihop. Men man ska nog inte läsa den här boken i första hand som en deckare där det viktiga är vem som gjorde det och hur. Snarare är det en roman om en familj och deras relationer, inbördes och utåt, och där är det inget klaga på. Att jag själv tycker att den här boken inte riktigt når upp till hans förra är en annan sak; det beror i första hand på att den förra och jag passade varandra så enastående bra.

168. Hergé: Det svarta guldet

Det svarta guldet - Hergé

Den här gången kommer Tintin till det fiktiva emiratet Khemed, som uppfyller alla förväntningar (fördomar) man kan ha om ett oljeland i Mellanöstern. Det är öken, olja och maktkamp mellan olika potentiella härskare, för att inte tala om förväntningar på diverse grymma bestraffningar. På passagerarplatsen sitter - så småningom - doktor Müller, i röstgestalt av Jan Nygren, som lyfter den här produktionen något, tycker jag.

fredag 27 juli 2018

167. Wille Crafoord: Gloria


Rätt så i början av Novellix' utgivning, som nummer 12, kom den här novellen av Wille Crafoord, som väl fortfarande är mest känd som en av medlemmarna i Just D på 80- och 90-talen. Han skriver här om en kändis vid namn Gloria, vid tillfället närmast en före detta kändis, och om en journalist som ska spökskriva hennes memoarer. Först ganska sent framgår det vad som har hänt som har gjort att hon har blivit aktuell för det. Jag får inte riktigt kläm på den här historien, men noterar på pluskontot att författaren lyckas skriva både som sig själv, som Gloria (i någon sorts råmanus) och som spökskrivaren.

torsdag 26 juli 2018

166. Sivar Ahlrud: Motorcykel-mysteriet

Motorcykel-mysteriet - Sivar Ahlrud

Även om böckerna om Tvillingdetektiverna inte är finlitteratur - eller kanske just därför - finns det en del sekundärlitteratur att läsa in sig på, om man vill. Här kan man till exempel ta del av en sammanställning över vem av de båda författarna bakom pseudonymen Sivar Ahlrud som har skrivit vilka böcker. Det är inte så enkelt att de gjorde det tillsammans, och särskilt om man jämför den närmast föregående med denna tycker jag att skillnaderna blir tydliga.

Fäbods-mysteriet har en för genren ganska avancerad intrig med flera sidospår, och utspelar sig om inte i tvillingarnas hemort Vindsele, så i varje fall i närheten och med utgångspunkt där. Motorcykel-mysteriet däremot utspelar sig på Östermalm i Stockholm (och lite på Lidingö), och är ganska endimensionell. Den förra ska vara skriven av Sid Roland Rommerud (som kom från Vindeln, förlagan till Vindsele) och denna av Ivar Ahlstedt. Ahlstedt skrev förresten också Speedway-mysteriet, som tematiskt överlappar med denna. Han verkar ha intresserat sig för motorsport på olika sätt och också skrivit om det i olika sammanhang utöver de här två böckerna.

Här är det inte mer avancerat än att kusin Hubert, som nu har skaffat den kamera som jag vill minnas blir hans attribut i kommande böcker, lyckas ta en bild av gatan utanför, där en motorcykel borde vara med. Men det är den inte, den är nyss stulen i skydd av an skåpbil, och Hubert, tvillingarna och motorcykelns ägare, som råkar vara Huberts syssling Manne från Gamleby i Småland, tar upp jakten på tjuvarna. Det var visserligen en annan tid, men det känns inte helt realistiskt att en liga kan operera i flera år med att stjäla motorcyklar på Östermalm, och dessutom sköta all demontering och återförsäljning från en lokal i samma stadsdel.

Ivar Ahlstedt är också mer förtjust än kollegan i kåserande utvikningar, som nog är avsedda att roa läsaren, men som ibland kan skapa frustration hos den som lyssnar på boken, eftersom det inte går att skumma förbi dem. Ett ganska överflödigt avsnitt i början handlar om hur Hubert blir involverad i jakten på en sällskapsapa (ja, det var en annan tid) och lyckas bli tagen av polisen eftersom en dam som klär om sig utan att ha dragit för gardinerna misstolkar hans närvaro med kameran på ett hustak. Jag känner att jag lite grann har vuxit ifrån den sortens inslag, men det kan tänkas att jag hade tyckt det var mycket roligt när jag var mer jämnårig med tvillingarna.

165. Susanna Alakoski: Omsorgen


Dagens Novellix-novell har några år på nacken; den kom 2015. Men jag tror tyvärr inte att miljön den skildrar har ändrats så mycket. Det är ett LSS-boende, och det är ganska deprimerande, inte bara för att de boende har sina tråkiga skäl att behöva ett sådant, utan mest för alla de regler som omger verksamheten. Pernilla, som arbetar där, har bjudit hem kollegan Gun-Marie på middag, men deras möte är egentligen bara en ganska tunn ram runt "omsorgen", som titeln syftar på. Det här hade nog varit helt omöjligt för mig att ta mig igenom om det vore en roman, men här fungerar det i sitt format, även om det som sagt alls inte är upplyftande.

onsdag 25 juli 2018

164. Elsa Billgren: Man kan vinka till varandra från balkongerna


Elsa Billgren lyckas på 25 små sidor få in ett antal byten av berättarperspektiv, vilket ju är en prestation bara det. Det är omväxlande en Elsa och en Sabrina som berättar, och de är med sina familjer på semester i Italien, och gör sådant som man brukar göra där, till exempel tittar på Pompeji och Vesuvius. Lokalfärgen är det bästa med den här novellen, tycker jag. Sedan har jag lite svårt att befria mig från tankarna på vad som är verklighet och fiktion när författaren heter Elsa och novellens Elsa har en pappa som är konstnär, men det är väl bara som det ska vara i autofiktionens era.

163. Mats Jonsson: Pojken i skogen


Mats Jonssons självbiografiska serieromaner har jag kommit att läsa i oordning, men det gör inte så mycket, för publiceringsordningen är inte densamma som den kronologiska ordningen, och de innehåller dessutom både framåt- och tillbakablickande avsnitt. Den här delen handlar om hans barndom och uppväxt i Bollstabruk utanför Kramfors.

Mats Jonsson och jag är lika gamla, och det gör att det är lätt att känna igen sig i delar av berättelsen. Även om det inte överflödar av tidsmarkörer finns de där, kanske tydligare för den som hör till en annan generation och inte ser dem som självklarheter. Sedan skiljer vi oss åt i ganska många avseenden, men jag har en lätt obehaglig känsla av att det här skulle kunna ha varit jag:


Just den här blandningen mellan mycket personligt och mycket allmängiltigt är det som tilltalar mig mest hos Mats Jonsson. Det framgår i en intervju sist i den här nyutgåvan att det inte är en slump att det har blivit så, utan mycket medvetet och kanske alltmer medvetet efter hand som det har kommit fler delar i hans seriebiografi.

Om jag skulle önska mig något vore det kanske att det kunde vara lite roligare, för han har onekligen humor när han vill:

måndag 23 juli 2018

162. Frédéric Dard: För fåglarna dör


Frédéric Dard har vi träffat förr i den här bloggen, och efter något halvårs uppehåll har det nu kommit en fjärde bok av honom på Absint Noir, som tidigare översatt av Fredrik Ekelund. Den här ligger möjligen på gränsen till deckargenren, men om den tolkas som innehållande psykologiska thrillers, som inte nödvändigtvis måste handla om ett brott och hur det klaras upp, passerar den definitivt.

Det är ett infernaliskt scenario som etableras. Huvudpersonen Laurent är gift med den berömda sångerskan Lucienne, relativt lyckligt, förstår man det som. Han har också en älskarinna, som det brukades i Frankrike, säger mina fördomar, och är lycklig även med henne. Så händer det sig att hustrun är med om en allvarlig bilolycka, blir svårt skadad och ligger totalförlamad i hans vård. Och i samma olycka har hon haft med sin älskare i bilen - och han har dött. Laurent har vad vi vet varit helt okunnig om älskarens existens, och nu ska han ta hand om sin invalidiserade hustru.

Det händer inte så mycket, men är spännande ändå, och det får väl skrivas på författarens konto att han lyckas med det. Framför allt är det skickligt beskrivet hur de båda makarna är fångar hos varandra, hon hos honom genom sin orörlighet, han hos henne genom sina skuldkänslor, som förstås också blir problematiska på grund av den ömsesidiga otroheten. Jag fortsätter att förvåna mig över att Dard är så okänd utanför Frankrike.

161. Hergé: Solens tempel

Solens tempel - Hergé

I fortsättningen på föregående del kommer så Tintin och kapten Haddock iväg till Sydamerika för att hitta professor Kalkyl. De blir också inblandade i någon civilisation och dess fientligheter mot "blekansikten", och det i så hög grad att de ska brännas på bål. Men då vet Tintin att det ska bli solförmörkelse, och utnyttjar den vetskapen till sin fördel. Annars är det mycket om kapten Haddocks aversion mot lamadjur.

160. Hergé: De sju kristallkulorna

De sju kristallkulorna - Hergé

Den här delen av Tintins äventyr lider påtagligt av att vara första delen av en uppdelad historia, så som en del av de här ljudböckerna är, eftersom seriealbumen hade ett visst sidomfång att hålla sig till. Här bryts det lagom när professor Kalkyl är kidnappad och innan Tintin och kapten Haddock kommer iväg för att leta reda på honom. Innan dess har en expedition kommit hem från Sydamerika efter vad vi numera skulle kalla gravplundring, men som här kallas arkeologisk utgrävning. Expeditionsmedlemmarna hamnar i koma eller liknande, av oklara skäl, men det ska väl reda upp sig.

Tyvärr är det också något med produktionen av den här delen som gör att Tintin själv är på väsentligt lägre ljudvolym än övriga medverkande, och inte riktigt hörs ens på högsta volym, när man lyssnar i bilen.

söndag 22 juli 2018

159. Leif GW Persson: Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv


Den här alldeles nyutkomna memoarboken ansluter till Gustavs grabb, och med den är det för en gångs skull så praktiskt att vi läste den i bokcirkeln för ett par år sedan. Den handlade ganska mycket om privatpersonen Leif GW Persson, men här är det - omslagsbilden till trots - yrkeslivet i den där formellt vedertagna meningen som i allt väsentligt står i fokus. Det närmare innehållet ska jag återkomma till.

Det innebär att det finns ett i rent längdmässig mening ganska omfattande avsnitt om en studieresa till USA i slutet av 70-talet, när Geijeraffären just hade exploderat och till synes satt stopp för en lovande karriär (inte Geijers, den var i allt väsentligt redan över, utan Perssons egen). Det är otippat intressant i en rent mänsklig mening, eftersom det handlar både om författaren själv, dem han träffar och de brott han kommer i kontakt med. Andra brott han har kommit i kontakt med ska jag återkomma till.

Det handlar också om hans skönlitterära skrivande, som i allt väsentligt är uppdelat i två avsnitt, en trilogi omkring skiftet 70-/80-tal och ett växande antal romaner efter millennieskiftet i vedertagen mening. Det hade varit intressant att få lite mer bakgrund om det, och inte bara i en rent kameral mening hur mycket pengar det har dragit in (och vilka skilsmässor det har finansierat). Men det kanske kan bli en bok till om det. Här och var känns det nästan som om det här skulle vara hans sista bok, men det framgår också att han kommer att skriva så länge han lever, om inte annat för att hålla sig sysselsatt. Med det är dessutom för en gångs skull så praktiskt att det säkert finns en läsekrets för eventuella ytterligare alster.

Hans karriär i anställningsmässig mening får också i allt väsentligt sitt utrymme, och är kanske det jag fastnar minst för. Men det är tydligt att han i allt väsentligt har varit framgångsrik där också, och på ett ovanligt sätt har växlat mellan vetenskap och tillämpning. Det intressanta gränssnittet däremellan ska jag återkomma till.

Som avslutning betar han av några i rent polisiär mening misskötta mordfall, och ger sin syn på vad som borde ha gjorts och när. Med en del av dem är det för en gångs skull så praktiskt att de inte är preskriberade utan hans synpunkter kan leda till resultat. Det mest aktuella av fallen är femårige Kevins död i Arvika 1998, där två bröder friades under tiden boken skrevs; det mest avlägsna i rent tidsmässig mening är mordet på Ulla Höglund i Södertälje 1970, som i och för sig har varit föremål för TV-program tidigare.

Jag har tagit mig igenom de här nästan 550 sidorna på två dagar, låt vara semesterlediga, och det är på sätt och vis betyg nog. Att en viss övermättnad infinner sig är kanske bara i linje med författarens drag av omåttlighet vad gäller mat, dryck, arbete och annat. Omåttligheten i en rent formuleringsmässig mening ska jag återkomma till efter en blankrad.

Tycker ni att jag i allt väsentligt uttrycker mig underligt i den där allmänt vedertagna meningen, så är det för en gångs skull så enkelt att jag har låtit mig påverkas av vissa uttryck, som författaren överanvänder i den där rent numerära meningen. Mina egna formuleringar ska jag återkomma till i nästa blogginlägg, och med dem är det för en gångs skull så praktiskt att de kommer mer naturligt för mig, som jag gissar att vissa kommer mer naturligt för Leif GW Persson.

fredag 20 juli 2018

158. Ian Edginton och I. N. J. Culbard: Baskervilles hund


Mest imponerad av den här serieversionen av Baskervilles hund är jag av hur ljuset används för att skapa miljöer, som till exempel här, där Holmes och Watson är inne i sitt brasupplysta rum på Baker Street och deras besökare är på väg ut i den skumma trappan:


Sedan är själva hunden inte heller dåligt återgiven:


Jag hade skam till sägandes glömt det mesta av den här historien, men är säker på att jag har läst den förr, om än för några decennier sedan. (Däremot har jag vad jag minns aldrig hört till dem som undrar när den där Ville med baskern ska komma in i handlingen.) Och jag tror bestämt också att jag har sett den på TV med Jeremy Brett, som är min generations Sherlock Holmes, även om jag också uppskattar Benedict Cumberbatch i Sherlock.

157. Hergé: Rackham den Rödes skatt

Rackham den Rödes skatt - Hergé

I och med denna del är den personuppsättning etablerad, som jag tror att många med mig förknippar Tintin-äventyren med. Det är den relativt opersonlige Tintin själv, omgiven av de pregnanta birollsinnehavarna kapten Haddock, Dupondtarna och professor Kalkyl, vilken gör sin entré här. Jag mindes honom mest som den arketypiskt förvirrade vetenskapsmannen, men hans mest framträdande drag här är hans lomhördhet, så man får ha överseende med viss lyteskomik.

Historien är en direkt fortsättning på föregående äventyr, och handlar om hur sällskapet försöker få tag i den skatt som kapten Haddocks anfader inte lyckats få med sig hem - eller? En nyhet här är att Tintin inte i någon större utsträckning jagas av bovar som försöker komma före honom till något, alternativt försöker hindra honom att komma fram till samma något. Det är lite uppfriskande, faktiskt, och lämnar utrymme för de farsartade förvecklingar, som hittills har varit mindre än jag mindes dem.

torsdag 19 juli 2018

156. Ian Edginton och I. N. J. Culbard: De fyras tecken


Detta är den andra historien om Sherlock Holmes, här seriebearbetad. Holmes är uttråkad och tar till flaskan (med kokainlösning):


och Watson träffar sin blivande hustru:


Historien finns det skrivet så mycket om på annat håll att jag avstår från att försöka komma med något nytt om den. Den känns faktiskt lite ålderstigen med en ganska omständlig ramberättelse runt det som eventuellt kan vara spännande, och med ett synnerligen kolonialt perspektiv på den stackars Tonga från Andamanerna, som närmast beskrivs som en hund eller något annat tillgivet husdjur. Men seriebearbetningen är välgjord - inte minst tycker jag att Holmes och Watson ser ut som man vill att de ska.

155. Sivar Ahlrud: Fäbods-mysteriet

Fäbods-mysteriet - Sivar Ahlrud

Mycket i denna ungdomsbok måste vara närmast obegripligt för dagens ungdom. Man måste beställa telefonsamtal i förväg, polisen heter fjärdingsman, och K. Anderssons Sko-, Pappers- och Diversehandel i Lomsjö är inget modernt snabbköp:
Klas och Göran klev in i affärens halvdunkel. En intensiv doft av sill och lädervaror slog emot dem, när de såg sig om inne i den till bristningsgränsen fullpackade affären. De fick kryssa mellan mjölsäckar och kartonger, innan de nådde fram till disken. Från taket hängde rader med hinkar och spadar, ryktskrapor och selar, och då mannen som stod bakom disken var osedvanligt reslig, måste han stå en aning krokig för att inte slå huvudet i de närmaste hinkarna.
Kusin Hubert är den här gången på besök hos tvillingarna i Vindsele, men de ger sig ganska snart iväg till Lomsjö, en mer isolerad by sex mil bort, där Huberts klasskamrat Frid "Frippe" Jonsson [sic!] semestrar med sin fiskeintresserade pappa. Jonsson seniors och juniors mest framträdande drag är stor aptit och därpå följande fetma, som dock verkar bäras med gott humör. Frippe är överhuvudtaget ett intressant tillskott till persongalleriet, som jag hoppas få se mer av i kommande delar. Han är detektivintresserad som tvillingarna, men ordentlig som Hubert, och eftersom Hubert under en stor del av berättelsen befinner sig på egen hand i skogarna runt Lomsjö blir interaktionen mellan Frippe och tvillingarna Klas och Göran mer påtaglig.

Mysteriet den här gången handlar om en försvunnen fäbod, som Jonssons hade bokat för sin fiskesemester, men som visar sig vara försvunnen när de kommer fram. Eftersom de var där året innan och vet att den har funnits är det än mer mystiskt, men vad som har hänt reds förstås ut så småningom. Det är en ganska kvalificerad intrig med ett antal sammanflätade trådar och ganska mycket folk, som dock alla fyller sin funktion. Det är mer mysterium än fars, och det har jag ingenting emot, tvärtom.