Jonas Berg befordrades snett uppåt i förra boken, och återfinns alltså nu, ett halvår senare, som utrikesministerns sekreterare. Det spelar inte så stor roll här, för huvuddelen av denna intrig utspelar sig under en midsommarhelg och en kräftskivehelg, och däremellan är han inte heller så mycket i tjänst. Utrikesministern är nämligen hemma och bärgar hö - han är ju centerpartist - och förbereder valrörelsen.
Därmed introduceras man till en del av Jonas' släkt, eftersom högtiderna firas på fideikommisset Bosta i Närke (som jag förresten undrar om det inte är inspirerat av Boo slott). Där finns hans moster Sofie och hennes make, fideikommissarien och generalmajoren Achates Silfverbåge. Det är inte bara namnet som gör honom till en kvarleva från tidigare epoker, men han är ändå inte osympatiskt skildrad. Runt värdfolket återfinns ett sällskap av den sort som man brukar möta i herrgårdsdeckare. Där är den yngre brodern, något mindre framgångsrik militär, en skvallerjournalist med namnet Pyttan Brakh (sic!), ett par arkitekter från Stockholm, varav en med vidhängande fru, godsägaren från grannherrgården (han heter de Daahl (sic! igen)) med vidhängande fru, och så församlingsprästen med vidhängande fru och son, desslikes poet. Samt en ung arvtagerska som Jonas förgapar sig i redan på tåget till Hallsberg. Förutom herrgårdens gäster förekommer också en dialektal äldre herre av samma sort som Maria Lang så gärna använde för att få vissa sanningar sagda, och som jag reflekterade något över här.
Nu låter det som om jag inte uppskattar persongalleriet, men det är fel. Möjligen är det aningen förutsägbart med sina stereotyper, men de fyller sina funktioner väl, och några av dem överraskar rentav. Intrigen hör inte till de starkaste i genren, men det är inte för den man läser den här sortens halvgamla* deckare. Frimärket i titeln, ett nyhittat exemplar av det dittills unika feltryckta treskillingmärket i gult, spelar en viss roll, men mer som en MacGuffin än i sin egen rätt. Mordmotiv och -tillfällen finns det gott om ändå, frimärket förutan. Miljön, enkannerligen måltiderna, är det som höjer framställningen, och det trots att menyn vid midsommar och kräftskiva är så förutbestämd. Nu hampar det sig så att många av gästerna måste utspisas vid mer än bara en måltid och det blir därmed utrymme för lite andra rätter. Ett litet tag är Jonas dessutom i Paris och äter sniglar och pepparstek, förutom att han träffar på en gammal bekant som kan ge honom viktiga upplysningar. Kanske gick det inte att lägga in ytterligare en scen där han råkar befinna sig någonstans så att han får höra ett samtal som inte är avsett för hans öron. Jag tror de är minst tre ändå.
Som helhet är det en trivsam lyssning, inte minst på grund av Tomas Bolmes inläsning. Förutsättningen för att man ska få det trivsamt är att man inte förväntar sig minsta realism i skildringen av polisarbetet eller nästan något annat utöver det som handlar om mat och dryck.
* Frågan är om den inte vid fyllda femtio måste räknas till de helgamla. Som halvgamla måste man numera nästan räkna Mankells Wallander-deckare och Nessers första tio Van Veeteren-böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar