95. Maria Lang: Tre små gummor

En gång i tiden har säkert det här exemplaret haft ett skyddsomslag med samma illustration som på pärmen ovan, men också med bokens titel. Så ser det i alla fall ut på den närmast föregående boken i Langs produktion. De här utgåvorna är från senare delen av sextiotalet och har ingått i Norstedts bokklubb Vår Bok. Illustrationen är av Rolf Lagerson, som jag har skrivit om tidigare och den löper över till baksidan:

Därmed har han fått med två av de tre aktiviteter - åka karusell och äta karamell - som de tre små gummorna i den klassiska barnvisan ägnar sig åt på marknaden uti Nora, här som vanligt kallat Skoga. Det gör också de tre gummorna i den här boken, men att "fröjdas hela dagen" blir det sämre med, för mord har ju en tendens att lägga sordin på stämningen.

Det är förhållandevis gott om folk i handlingen, och jag hade nästan velat ha ett släktträd. Vad som inte framgår här:

är att Sofie Sjöberg och Henning Bengtsson är syskon, barn till den avlidne Ernst, att Tuss Bengtsson är dotter till Henning och Magnhild och att Ingvar Sjöberg är son till Sofie (och Ruben, får man förutsätta). Till det kommer en del andra relationer, som man får upptäcka efter hand.

Möjligen saknar man Christer Wijk i listan ovan; han brukar ju stå sist utan särskild presentation. Det finns en förklaring till att han saknas, för det här är nämligen Langs enda historiska deckare. Den utspelar sig under marknaden ("marken") i Skoga 1929, och Christer Wijk förekommer därför inte som detektiv och kommissarie, utan som en piggögd tioåring, som gör vissa viktiga iakttagelser. Leo Berggren, som är en polis i mogen ålder i de tidiga Lang-deckarna från Skoga, är här en ung och något mera rörlig polis, och den ende myndighetsperson som läsaren känner igen från tidigare böcker.

Men i birollerna går Lang närmast bananas när det gäller att slänga in gamla bekanta från framtiden. Jag lovar inte att jag har upptäckt alla, men där passerar den femtonåriga skolflickan Almi Graan (hittills bara med i en tidigare bok, men efter hand en av Langs mest slitstarka medverkande) och Christers vän Einar Bure, tidvis med yngre syster i släptåg (som ju ett par decennier senare lånade ut sitt hus till Einar och hans då nyblivna hustru). Från Inte flera mord förekommer också i periferin Yngve Mattson, här en ung man med attityd, som det heter numera, och ännu mer perifert nämndeman Mogren i Öskevik, som här åker buss tillsammans med två av gummorna, men gör sin största insats som alibi åt en misstänkt i Inte flera mord. Ingen Skoga-deckare är heller komplett utan systrarna Livia och Olivia Petrén, redan här skvallriga och excentriska. När det så småningom behövs en läkare för att konstatera ett dödsfall är det doktor Hammar, som strängt taget inte har medverkat i någon tidigare bok, för han är redan död när Kung Liljekonvalje av dungen börjar, men hans omgifta änka och dotter finns med där (och änkan, det vill säga hustrun, nämns även här). Och så finns Christers föräldrar med - modern Helena är ju återkommande i många av de böcker som utspelar sig senare, men här syns också fadern, häradshövding Pontus Wijk.

Jag gissar att författaren har haft mycket roligt med att hitta passande ställen att stoppa in sina gamla karaktärer, men det blir lite manér över det efter ett tag. Det förstärks av att den historiska dimensionen till stor del består av krystade konversationer om tidens händelser. Inte minst överkonstapel Tobiasson har närmast som hobby att läsa tidningarna och prata om vad han har läst. Någon gång tillför det handlingen något, men för det mesta inte.

Intrigen kommer lite i skymundan av det här för mig, men den är typiskt marialangsk, skulle jag säga. Folk har diverse trassliga relationer, det finns outredda dito i det förflutna och så har mer eller mindre alla tillgång till gift i sådana mängder att det räcker att ta livet av halva stadens befolkning. Någon ärlig chans att identifiera mördaren har läsaren inte, men det känns som om Lang gav upp den eventuella ambitionen efter ganska få böcker. Inte ens polisen verkar lyckas fullt ut med det, utan upplösningen kommer mer på mördarens eget initiativ - för att nu inte säga för mycket.

En liten bonus är att Lang i den här boken använder ordet luguber. Det är ju annars förbehållet en annan deckarförfattare.

94. Agnes Lidbeck: Gå förlorad

Agnes Lidbecks två tidigare romaner, Finna sig och Förlåten, har jag läst respektive lyssnat på, och det här anges på baksidan vara "den avslutande delen i en triptyk", där de båda tidigare är de första två. Det måste man väl uppfatta som något annat än en trilogi, och det är inte heller några direkta anknytningar mellan böckerna i form av miljö eller karaktärer. Så riktigt vad triptyk ska betyda här är jag fortfarande tveksam om, men om man ska försöka sig på att sammanfatta något gemensamt är det ungefär följande. Det handlar om vanliga människor i vardagliga situationer och familjerelationer under ganska lång tid. Speciellt det sista är något som kommer närmast smygande, när man upptäcker att det måste ha gått ett par år mellan kapitlen utan att det nämns särskilt. Och så är huvudpersonerna inte omedelbart sympatiskt skildrade.

Den här gången är det en man, Anders, som står i centrum, och han är gift med Kristina och far till Anna. De lever ett alldeles vanligt liv i villa, har jobb och grannar och vänner, och ändå är det något med Anders som inte är riktigt vanligt. Det är inte bara hans tendens till katastroftänkande - att dottern har dött i en olycka när hon inte kommer hem i tid från ridhuset - utan också en del av hans övriga tankar och handlingar som obemärkt kryper på en under läsningen. Det är inte alldeles behaglig läsning, men frågan är om det här inte är den bästa av triptykens delar. Liksom de tidigare är den dessutom alldeles lagom lång; den här gången slutar det på sidan 239.

93. Camilla Sten: Staden

Den här omskrivna färska svenska rysaren är i all sin bristande realism riktigt spännande. Den handlar om Silvertjärn, ett övergivet gruvsamhälle i odefinierat norrländskt inland, där något hände för sextio år sedan. En enda överlevande, en flicka som var bara några dagar gammal, hittade man när man kom dit från civilisationen, och så en kvinna som var stenad till döds. Nu reser ett filmteam på fem personer dit och ska göra en dokumentär, är det tänkt. Bristerna i realismen är förstås att ett sådant ställe inte hade fått vara outforskat i sextio år, i varje fall inte nu när urban exploration har blivit en hobby bland andra (fast här skulle det väl snarare handla om rural exploration, om man ska vara noga). Men när teamet kommer dit och det börjar hända saker - alla fem borde nog i sitt psykiska skick inte ha följt med - är det som sagt spännande, och man vill gärna veta hur det hänger ihop. På för genren vanligt sätt finns det också ett berättarspår som utspelar sig i dåtid, och en förbindelse mellan berättelserna.

Tyvärr är boken i språkligt avseende ganska undermålig, och det stör mig när jag lyssnar. Det är underliga ordval, som får texten att kännas som en dålig översättning, det är inkonsekvens i tilltal med du, ni och titlar, och det är förvirring i bruket av sin och hans/hennes. Det är synd, för berättelsen är som sagt bra.

92. Bodil Mårtensson: Rysk ubåt

Den här thrillernovellen lyckades jag inte riktigt komma in i, men det kan ha berott på trafiksituationen medan jag lyssnade i bilen. Det ska hur som helst vara raffel i skärgårdsmiljö med en skurk, som jag undrar om det är meningen att man ska gilla eller ogilla. Frågan är om det inte hade behövts ett större format för att ge intrigen rättvisa.

91. Anna Winberg: Kinesiskt te

Det går tydligen att skriva rysare om nästan vad som helst, men det är väl just att det skrämmande tar sig in i vardagen som gör det rysansvärt. Här är det en universitetslärare som får en förpackning te av en student (som tack för att hon har klarat tentan, vilket ju inte känns så professionellt). Men på bara en kvarts uppläsning hinner det både komma så långt och ta en ände med förskräckelse.

För novellutmaningen passar den bra för nummer 21, "en novell med något som doftar i titeln".

90. Jonas Karlsson: Regnmannen

Jonas Karlsson började ju sin författarbana med noveller, sedan kom långnovellen/kortromanen God Jul, och senast en något längre, men ändå kort, roman med titeln Jag är en tjuv, som jag av någon anledning inte har blivit färdig till att läsa. Med den här på nästan 250 sidor tar han på allvar steget in i den normallånga romanen, även om den är kortare än mycket annat som kommer ut nuförtiden. Vi får väl se om det blir en tegelsten nästa gång.

Även om den här berättelsen inte på något sätt överlappar med något av det tidigare jag har läst känner man igen sig i den stillsamt absurda verklighet som Jonas Karlsson brukar röra sig i. Här handlar det om en pensionerad regissör och teaterchef som heter Ingmar (men inte Bergman), som efter hustruns bortgång ägnar sig åt att sköta trädgården. En dag hittar han en bortglömd vattenkran på baksidan av ett skjul, vilken visar sig ha närmast magiska egenskaper. Sedan rullar det på med småelaka porträtt av jobbiga grannar, mild satir över kommunpolitik och en oväntat finstämd skildring av Ingmars relation med vuxne sonen Erik, som är läkare och mycket rationell. I sin bedrägliga enkelhet är det här faktiskt en mycket läsvärd bok, som jag tror skulle vara mycket bra för diskussion i en bokcirkel.

89. J.K. Rowling: Harry Potter and the Order of the Phoenix

Det finns mycket som är bra med Harry Potter-böckerna, är jag glad att kunna konstatera, för det vore ju förskräckligt om denna succé vore helt oförtjänt. Men liksom tidigare fastnar jag för hur oerhört väl lärarna på Hogwarts är beskrivna, faktiskt så att de flesta av dem påminner om någon lärare jag själv har haft. Ny för året är Dolores Umbridge, den paddlika sadisten som efter hand inte bara är lärare i försvar mot svartkonster utan också blir överinkvisitor. Den som är lagd åt det hållet kan läsa de avsnitten som en tillämpning av den eviga frågan om akademisk frihet.

Stephen Fry fortsätter att lyfta de här ljudböckerna till höjder man inte trodde var möjliga. Varenda liten biroll har sin röst, och det är förstås omöjligt att nämna alla. Men The Fat Lady som vaktar ingången till Gryffindortornet är en liten pärla i sin kombination av högfärd och salongsberusning.

Det enda negativa är väl att 29 timmar är lite för långt för en ljudbok. Men nu är det bara två kvar, och de är lite kortare.

88. Hanna Eriksson: Shoot the Messenger

Novellix' senaste nummer är vinnaren i deras senaste novelltävling, en modern sak som till största delen består av en Messenger-konversation mellan en "Han" och en "Hon", som inte riktigt har nått fram till varandra. Det är effektfullt berättat, men jag tycker nästan att det hade varit ännu bättre om de mellanliggande delarna, som ger bakgrund, hade utgått i den formen, och de korta meddelandena hade fått stå för sig själva.

87. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och Kleopatra

Sist i det här samlingsalbumet reser Asterix, Obelix och Miraculix till Egypten och assisterar en av Miraculix' gamla vänner, som har fått Kleopatras uppdrag att bygga ett tempel på så kort tid att det krävs trolldryck för att lyckas. Det hela bygger på att hon har slagit vad med Caesar, som alltså har anledning att sysselsätta både romare och andra egyptier i syfte att gallerna ska misslyckas.

Miljön låter sig osökt användas på ett sätt som jag nästan tycker är bäst hittills i serien:

och givetvis talar egyptierna i hieroglyfer:

Obelix gör också ett försök, även om han talar med viss brytning:

Till sist - det är väl knappast en spoiler - kan de rapportera till drottningen att de har lyckats:

och så kan de för vilken gång i ordningen vet jag inte fundera över hennes näsa. (En annan näsa som råkar illa ut är förresten sfinxens.)

86. Maria Lang: En främmande man

Bland de medverkande i årets Lang finns ett antal gamla bekanta:



Det här ska dock vara sista gången som Puck Bure medverkar - till skillnad från senast är hon nu tillbaka som berättare - och det är inte utan att det känns om säcken knyts ihop här. Hon har äntligen skrivit färdigt den doktorsavhandling om Fredrika Bremer som vi väl alla misströstade om, men det är det enda vi får veta om hennes karriär. Hennes pappa har blivit emeritus, hennes man är professor och barnen växer i rätt tempo (det är nu 1962 även i fiktionen och de är sex respektive tre år gamla). Christer Wijk och Camilla Martin är fortfarande inte gifta. Vi som följt med från början blir belönade med att doktor Severin och landsfogde Löving dyker upp, liksom Einars syster och hennes hembiträde Hulda, som det var ett tag sedan vi träffade på.

Själva intrigen är oväntat rysaraktig, men det är kanske bara naturligt när det utspelar sig i en ödeby långt inne i skogarna mellan Skoga och Lönnstad, det vill säga Nora och Lindesberg. Jag tror förresten att det här är första gången som namnet Lönnstad förekommer, men dit kommer Lang att återvända, har jag förstått. Familjerna Bure-Ekstedt och Wijk-Martin har hyrt in sig där för att komma bort från Karlavägen (Bures) respektive Lidingö (Wijk), men det finns en anledning till att de kommer just dit, som Puck inte får reda på från början. Hon är lite mer kavat än vissa tidigare gånger, men ändå lite för mycket våp för att jag riktigt ska kunna uppskatta henne som hjältinna.

När den främmande mannen dyker upp och den dittills hemliga bakgrunden avslöjas blir det faktiskt mer spännande än det brukar vara hos Lang, som oftast är mer saklig än kuslig. En av den här romanens verkligt starka sidor är också den mycket svenska sommaren - med både sol och regn - som bildar bakgrund till händelserna. Jag tror det här hade blivit en väl så bra film som de sex böcker som valdes ut för den senaste serien. Men det hade kanske inte skadat med en aning research vad gäller vilka växter som blommar samtidigt.