79. Ingrid Remvall: Dödstyst bibliotek

Det här är första delen i en trilogi, där alla delarna blir tillgängliga på en gång. Kanske är det så man måste göra nuförtiden, när läsarna har blivit lyssnare och har ett abonnemang som gör att de vill komma vidare med nästa del genast, inte om ett år. Till det senare bidrar också att slutscenerna i den här boken snarare är inledningen till nästa äventyr.

Författaren har skapat en charmig trio i tre generationer som för det mesta samarbetar hyggligt i lösningen av det här fallet. Det är mormor som ägnar sig åt sina älskare och sin marijuanaodling, mamma som försöker skriva deckare när hon inte dagdrömmer om hur det är att ha skrivit en deckare, samt (dotter)dotter Agatha som för tillfället försöker lära äldre att använda digital teknik i stadsbibliotekets regi. Det är också där som intrigen inleds med att en av gamlingarna faller död ner mitt under pågående kurs.

Som något av en fjärde karaktär förekommer den av Agatha skapade AI:n Sherlotta, som har matats med allt om Sherlock Holmes och därmed förväntas kunna hjälpa till att lösa mordmysterier. Själv tycker jag att Sherlotta inte är utpräglat hjälpsam, utan mest säger självklarheter som de tre kvinnorna borde kunna komma på själva. Men om det är en satir över AI-användningen 2025 är den inte dum alls.

Det hela utspelar sig i Lund, men är inte lundensiskt så det stör. Jag, som har både bott och jobbat i Lund ett antal år, men nu bor på annat håll i kommunen, känner förstås igen mig, samtidigt som det är något blodfattigt över miljöerna (utom just i inledningen på biblioteket, där är det blod så det räcker). Om det nu ska vara en Lundadeckare hade det kunnat få förekomma något mer konkret inslag som gjorde det omöjligt för historien att utspela sig någon annanstans. Och nej, det räcker inte att nämna domkyrkan.

Med hjälp av huvudpersonerna och ett gott berättarhumör har ändå författaren hållit mig kvar hela vägen. I skrivande stund har jag inte bestämt hur jag ställer mig till att höra fortsättningen. 

78. Edgar Allan Poe: MS. Found In A Bottle

Det finns bedömare som menar att det här är en parodi på seglarhistorier, och det skulle förklara en del underligheter. Det handlar om en sjöman, som också är berättare i det manuskript som antas ha hittats efter de händelser som beskrivs. Han och fartyget ger sig av från Batavia på Java men råkar in i något som jag inte är säker på ska tolkas bokstavligt. Jag har på det hela taget svårt att veta vad jag ska tycka om den här berättelsen, även om den nu inte skulle vara tillkommen på allvar.

77. H. G. Wells: The Flying Man

Att det inte finns människor som kan flyga vet ju vi upplysta västerlänningar, men vidskepliga infödingar i koloniserade områden, de kan tro vad som helst. Hur det hänger ihop med det får man höra hela novellen för att få klart för sig, men att den brittiske officer som berättar är inblandad är förstås ingen långsökt gissning.

76. Max Hebert och Steve Nyberg: Tre män funna mördade i Klippan

Den här färska serieromanen handlar om trippelmordet i Klippan 1999, då Ricard Nilsson sköt tre män till döds i syfte att råna dem på pengar som de skulle använda för att betala honom för ett bilköp. Bilen fanns inte, och inte pengarna heller, visade det sig. Han dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse, har sedermera erkänt, fått straffet tidsbestämt och är numera ute ur fängelset. Men snarare än en berättelse om själva brottet är det här en historia om de människor som berördes av det på olika sätt. Det hela bygger på intervjuer med gärningsmannen själv, anhöriga till honom och till offren samt ytterligare några berörda. Det känsliga ämnet hanteras med varsamhet och resultatet blir faktiskt riktigt bra.

75. H. G. Wells: The Hammerpond Park Burglary

H G Wells skrev massor, men är väl idag mest ihågkommen som science fiction-pionjär. Den här novellen hör dock inte dit, utan är en tidstypiskt humoristisk historia på temat vem det är som lurar vem egentligen. Den håller oväntat bra fortfarande.

74. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Intrig i Amalfi

När den här andra delen i paret de la Mottes gemensamma serie tar sin början pågår fortfarande samma sommar som i den första. En baksida med att lyssna på litteratur är att man kan missa små detaljer, så kanske framgår det exakt hur lång tid som har gått, men min gissning är ett par veckor, möjligen en månad. Hugo Lind, som var med på sällskapsresan som den förra boken handlade om, har nu fått rycka in som busschaufför åt Belmonte Travels, vilket om inte annat motiverar hans närvaro i intrigen. Han har alls inget emot att få tillbringa mer tid med Lara Belmonte, och även om det går långsamt när de närmar sig varandra är det tydligt att även hon uppskattar deras samvaro.

Titeln är föredömligt tydlig med vad som väntar. Amalfikusten hittar man ganska nära Capri, där den förra resan gick av stapeln, som det brukar heta. Även detta är ett förhållandevis dyrt resmål, men det hindrar inte det sällskap som kommer dit. Det är Byhléns konfektyr under ledning av sin patriark Gottfrid Byhlén (kallad Gotte, förstås) som gör en kombinerad familje- och affärsresa. Med patriarken följer en hustru, en exhustru, dennas dotter, hans två egna barn, en svärson och en anställd som inte hör till familjen med blodsband, men kan förväntas vara minst lika lojal med företaget som den som är uppvuxen med det. Ganska snart dyker också Gottfrids syster med make och son upp. Pikant nog driver hon ett företag i samma bransch under namnet Karamelldrottningen, dock alls icke med samma exklusiva sortiment som Byhléns, däremot betydligt mera framgångsrikt. (Om det något jag inte får ihop är det att ett företag med så dålig ekonomi som Byhléns kan ha råd med en resa av det här slaget.)

Det åks på diverse guidade turer som ger både Lara och andra tillfällen att berätta om de ack så pittoreska småstäderna vid kusten, men som basläger fungerar ett före detta kloster, numera lyxhotell med inifinitypool. Det förefaller finnas i verkligheten och kosta från 1155 per natt. Euro, alltså. Men det är en utmärkt miljö för den här sortens intrig, eftersom ingen utomstående kan ta sig in, utan de misstänkta måste sökas inom murarna, det vill säga familjen.

Överhuvudtaget är det ett lyckokast att ha skapat en serie med ett reseföretag i centrum. Det kräver inga krystade motiveringar för att placera en intrig i ett slutet sällskap, och så länge Lara anlitar Hugo är deras närvaro och allmänna övervakande av folks göranden och låtanden också helt rimliga. När firman är inriktad på Italien finns det dessutom inga gränser för hur mycket man kan skriva om mat, dryck och sevärdheter, vilket författarna gärna gör. Det skulle kunna bli övermäktigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar den här gången också. Att jag blir mindre sugen på att åka till Amalfi än till Capri beror mest på prisläget.

Mordgåtan kan komma i skymundan i den här sortens deckare. Det gör den inte här, utan den får sitt utrymme, även om det förstås hör till genren att de medverkande inte är så tagna av ett plötsligt dödsfall som man får anta att de flesta skulle vara i verkligheten. Som mysterium är det här något av det bästa nyskrivna jag har läst de senaste åren; jag är inte i närheten av att lösa gåtan, men accepterar lösningen fullt ut när den presenteras i biblioteket.

(Om man får önska något till nästa gång är det att karaktärerna gör något färre grimaser. Jag förstår att det är avsett att gestalta obehag, men lite variation i ordvalet hade uppskattats härifrån.)

73. David Norlin: Alex

Ibland undrar jag om det är meningen att man ska läsa presentationerna av radionovellerna i appen (se bild ovan) innan man lyssnar − så man förstår vad man hör − eller efteråt − för att man ska förstå vad man har hört. Det första alternativet riskerar att närma sig spoiler, om presentationen är så utförlig som här. Det blir heller inte så mycket mer av den här historien än vad man får reda på där, om jag nu inte helt missar något lager i berättelsen, vilket alls inte ska uteslutas.

72. Jan Mårtenson: Rosor från döden

Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.

Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.

Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så högt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.

71. Malin Persson Giolito: Motiv

Det finns olika sätt att binda ihop noveller till en novellsamling. Här har författaren hittat ett tema som återspeglas i titeln, även om det är mer eller mindre framträdande i de olika berättelserna. Det handlar om brott och deras motiv ur olika aspekter, ibland sett ur brottslingens synvinkel, ibland ur någon annans. Varje historia inleds förutom med huvudpersonens namn också med en hänvisning till ett lagrum. Jag har inte dubbelkollat dem, men tvivlar inte på att de stämmer. Överhuvudtaget känner man sig som läsare helt trygg med att författaren behärskar de olika delarna i den juridiska processen, och inte för att hon strösslar med detaljer utan för att hon inte gör just det. Ofta ingår inte hela den så kallade rättskedjan, utan det kan vara allt det som ligger före gripandet av den skyldiga, eller hur det upplevs att vara häktad för något man har gjort, eller hur det är att vara anhörig vid en rättegång.

Det här innebär att novellerna är förhållandevis olika, trots det gemensamma temat. Några kommer väldigt nära en huvudpersons tankar, medan andra är mer distanserade. Ett inslag som säkert fungerar fint i skrift, men sämre när man lyssnar är förhörsprotokoll med transkriberade repliker och "F" (som i "förhörsledaren") före varannan replik. Men så kommer det berättande avsnitt däremellan som förklarar exempelvis varför någon hela tiden säger "inga kommentarer" fast den inte är misstänkt för något. Medelnivån i den här samlingen är oväntat och ovanligt hög, konstaterar jag glatt överraskad.

70. Stina Stoor: Gåvan

Måhända har jag hört den här novellen förr, men den är så gammal att det i så fall var f b t (= före bloggens tid). Stina Stoor lyckas med det hon är bäst på, att skriva en historia med lokal förankring, paradoxalt nog utan särskilt mycket miljöbeskrivning, och med stark närvaro i detaljerna. Det sistnämnda når hon i varje fall delvis genom att huvudpersonen är ett barn med barnets blick på allting. Det dröjer ett tag innan jag förstår att det inte bara handlar om detaljer utan att novellen också handlar om något större, men det ska jag inte spoilra med att berätta om.