94. Håkan Nesser: Eugen Kallmanns ögon

När man inte bevakar utgivningen och jagar recensionsexemplar får man ställa sig i kö på biblioteket och vänta någon månad på Nessers nya. Jag blev ju, som den trogne besökaren här kanske minns, lite besviken på hans förra*, men här tycker jag att han är tillbaka i gammalt gott slag.

Först ska vi reda ut det här med "staden K-", tänkte jag. Allt han har skrivit utspelar sig inte där, men han har återvänt dit av och till. Det brukar väl anses att det ska vara hans födelsestad Kumla, som i och för sig också har figurerat under eget namn. Här ligger K- i "det inre av mellersta Norrland", vilket Kumla ju inte gör. Men sedan beskrivs det som "ett mindre centrum för svensk skoproduktion" med "ett av landets rymningssäkraste fängelser" och det är väl så mycket Kumla man kan begära utan att det uttryckligen skrivs ut. När sedan också "centralorten Ö- på fyra och en halv mils avstånd" passar in är jag beredd att ändå kapitulera. Men så får vi reda på att vi är "nära sextiotredje breddgraden", vilket gör att Ö- kanske snarare skulle vara Östersund. Där finns ingen småstad på K i närheten, men det hindrar förstås inte att det kan vara ett Kumla i andra omgivningar. Egentligen är K- för allmänt beskrivet för att man ska känna igen sig. Eller också är det just så allmänt beskrivet att alla med någon erfarenhet av svensk småstad känner igen sig.

Eugen Kallmann är ännu en av dessa Nesserkaraktärer med internationella namn; han skulle kunna vara svensk, men lika gärna tysk eller något annat. Han är död redan när boken börjar, mystiskt förstås, liksom hans liv som svensklärare på den ena högstadieskolan i K- verkar ha varit. Han måste ha varit en populär lärare, förstår man; någonstans som jag nu inte hittar tillbaka till står det ungefär att han är den typen som alla elever kommer att minnas och berätta historier om resten av sina liv. Och någon sådan lärare hade vi väl alla i skolan. Då tyckte man inte de var riktigt kloka, nu är det deras lektioner man minns.

Det är något som gör att man dras in i berättelsen, redan efter någon sida sprider sig ett nästan fysiskt välbehag hos mig, och då är det ändå en ganska deprimerande början. Kallmanns efterträdare som svensklärare (Leon Berger, återigen ett internationellt namn) har nämligen förlorat sin fru och dotter i en olycka och kommer till K- närmast för att byta miljö i terapeutiskt syfte. I sitt nya skrivbord, som är Kallmanns gamla, hittar han en uppsättning dagböcker, som förstås också är mystiska.

Sedan är det stillsamt spännande när Leon, ett par kolleger och några elever i olika konstellationer ägnar sig åt privatspaning angående Kallmanns död och vad det nu är för något han skriver om i sin dagbok. Alla de medverkande berättar omväxlande, ett grepp som kan bli misslyckat, men här tycker jag att det fungerar. Att de medelålders adjunkterna låter som Nesser själv brukar låta är kanske inte så konstigt; han var ju själv en medelålders adjunkt för inte så många år sedan. Svårare har jag för att även tonåringarna låter som medelålders adjunkter, och det är väl det som recensenter också har haft något emot.

En liten skojighet (jag tror kanske inte att jag har upptäckt alla) är att skolpsykologen heter Herman Kling. Vi som är trogna Nesser får också vår belöning genom att en av de medverkande har varit och vandrat vid Winsford.

* om man bortser från hans hundmemoarer som kommit däremellan

93. Bo Balderson: Statsrådet i tiden

Vi i minicirkeln fortsätter med årets projekt, Bo Baldersons samlade produktion. Den här, från 1980, tyckte vi hörde till de bättre i serien, både vad gäller den politiska satiren (som nu kommer i form av att statsrådet berättar anekdoter för sin svåger adjunkten) och själva deckargåtan. Man måste köpa konceptet, som det heter, att justitieministern utreder mord som äger rum hemma hos honom (den här gången liksom en tidigare gång i villan i Spånga), men gör man det är det här faktiskt riktigt bra deckare. Och apropå justitieministrars roll så konstaterar adjunkten, långt före Palmemord, Hans Holmér och Ebbe Carlsson:

[S]tatsrådet bläddrade i förhörsprotokollen. (Jag vet inte exakt hur han får dem, helt lagligt kan det knappast gå till, men den kommissarie som vägrar lämna ut dem blir visst aldrig polismästare i Stockholm, vad det nu kan vara att stå efter.)

I statsrådsvillan har samlats en utredningskommitté, Fåmp (=Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot våld på allmänna platser). Den leds av en centerriksdagsman, men består originellt nog i övrigt av en känd skådespelare, en damtidningsredaktör, en studierektor, en boutiqueägare, en kuvertfabrikör och en bibliotekarie från riksdagsbiblioteket. Ingen av dem verkar ha någon särskild sakkompetens, men de har ägnat fyra år åt studieresor och sammanträden, och ska nu ägna ett par helger åt slutmangling. Eftersom statsrådet har gott om plats hemma när alla sexton barnen är på landet har han upplåtit sitt hem, och praktiskt nog har han säpoman och tjuvlarm som säkerställer att ingen har kunnat smita in eller ut när mordet sker. Det är en närmast arketypisk miljö för genren, men turneras här på ett ganska intressant sätt.

Jag hade läst den här förr, och kom ihåg vem mördaren var. Nöjet blev egentligen inte mindre av det, för jag kunde följa spåren ända från början, där tolkningen av ett enda ord leder tankarna i fel riktning. Men gör man rätt tolkning förstår man redan tidigt hur det hela hänger ihop, och kan läsa de spår som statsrådet flera gånger frustrerat ältar för sig själv och svågern att han inte blir klok på.

Mellan varven lyckas statsrådet också bli kortvarig statsminister och kortvarig talman. Det är nog det senare som ska illustreras på omslaget, där både den riktige statsministern och statschefen uppträder i tidstypiska polisonger. Genom kommittéledamöternas civila sysselsättningar får statsrådet med vidhängande svåger anledning att besöka både en damtidningsredaktion och en högstadieskola, vilka också blir föremål för visst satiriserande, kanske lite förutsägbart ibland, men också ganska roligt. Vad gäller skolan är det inte minst roliga att man skulle kunna återanvända satiren även idag, med undantag för rökrutan.

Tyvärr är den upplaga jag har läst inte särskilt väl korrekturläst. Stavningen "borglig" förekommer mer än en gång, och det finns också andra exempel på stavfel och egendomlig interpunktion. Särskilt störande är att ett chiffermeddelande, upphittat på toaletten av adjunkten, inte är rätt utan har förväxlat vissa tecken.

Men annars är det i flera omgångar spännande på allvar, särskilt mot slutet när mördaren antas vilja slå till igen. Det hade kunnat vara ännu lite bättre om inte ett par sidospår hade avförts lite för resolut på ett ganska tidigt stadium. Det är statsrådets vana att besöka de misstänkta en efter en som också gör att vissa avslöjanden med nödvändighet kommer i anslutning till de besöken, men han kunde kanske få vara lite efterklok i stället. Någon lös tråd finns det också, som vi tyckte ledde till en av de misstänkta, men som fortsätter att hänga lös även efter avslöjandet. Men annars är det som sagt ett gott hantverk.

92. Fritiof Nilsson Piraten: Vänner emellan

I våras gick jag i mål med den 40:e novellen i novellutmaningen hos Helena med bloggen Ugglan & boken. Nu är det dags för en ny upplaga med 40 nya punkter att bocka av. Jag ser mycket fram emot det, och hoppas kunna beta av hela listan, även om det bara behövs 20 för att få vara med i utlottningen. (Jag har förresten redan fått ett tips genom en annan deltagande blogg; det kommer jag att återkomma till så småningom.)

För att komma i gång (inspirerad av punkt 8 på listan) tog jag fram den här samlingen av Fritiof Nilsson Piraten, som av okänd anledning inte blivit läst tidigare. Det är en ganska sen bok av honom, utkommen första gången 1955, och indelad i tre avdelningar. Den första rör sig i hans barndomsby Tosterup (=Vollsjö), där bland annat böckerna om Bombi Bitt utspelar sig. Nu är författaren något åldrad och söker upp kyrkogården (i novellen "Stenskrift"), där de flesta han minns nu har hamnat. Inledningsmeningen är ett exempel på Piratens känsla för rytm och allitteration, och där finns inte ett överflödigt ord. Läs den högt, så ska ni se: "Ån är bara en bäck, skuggad av skräppornas blad, härjad av kräftpest dessutom."

I den andra avdelningen är miljön trakterna runt Tranås, där Piraten bodde 1921-31. I "Ett liv" handlar det om ryttmästaren Victor Dieudonné Blaudonner med ett förflutet i boerkriget och första världskriget innan han kommer hem och tar sin fäderneärvda herrgård i besittning. Tydligen hade han - som många av Piratens gestalter - en verklig förebild.

Den sista tredjedelen, som omfattar halva boken, är lite mindre sammanhållen vad gäller miljön; några av berättelserna kan utspela sig var som helst, men de flesta verkar hålla sig på Österlen, där Piraten bodde senare delen av sitt liv. Den sista, "Morgon", är en uppvisning i berättarkonst, där man som läsare först är ovetande, sedan långsamt, långsamt förleds att tro att det är på ett visst sätt, och så vänder avslutningen upp och ner på allt. Den ska inte förstöras med att återberättas här

Följande punkter på listan hittade sina motsvarigheter här:

6. En novell där ett smycke spelar en stor roll: "Kärlek och långvantar" (vilket jag är mycket nöjd med, för den punkten trodde jag skulle bli svår)

8. En novell av en författare som kommer från samma landskap som du bor i: "Ko och konfirmand" (för att ta en i högen)

10. En novell som utspelar sig på hösten: "Senhöst"

12. En novell med en titel som består av fyra ord: "Fem kvart på landsvägen"

14. En novell som utspelar sig på en ö: "Vänner emellan" (delvis också på fastlandet, men ön är mycket central, så jag tycker jag kommer undan)

23. En novell där pengar spelar en stor roll: "Plats efter Jonsson" (där sonen Jonsson håller auktion för att få plats i sitt föräldrahem, med både ekonomiska och andra följder)

26. En novell med ett eller flera personnamn i titeln: "Per Omme"

33. En novell där en hemlighet spelar en stor roll: "Augusta kommer till klarhet"

35. En novell med en siffra i titeln: "Tre tallrikar" (som kanske borde ha hetat "3 tallrikar" för att riktigt platsa?)

37. En novell med en titel som består av ett enda ord: "Morgon" (se ovan)

40. En novell som är den första i en novellsamling: "Stenskrift" (dito)

Så här fort kommer det inte att avancera sedan, när man kan behöva läsa en hel bok för att hitta en novell som eventuellt passar. Men det är ju lite av charmen med det här, tycker jag.

91. Lovisa Brännstedt: Femina princeps. Livia's position in the Roman state

Det är verkligen inte ofta jag läser hela doktorsavhandlingar från början till slut (men ganska ofta av arbetsrelaterade anledningar sammanfattning och/eller förord, för att se vem som är tackad). Den här tog jag mig ändå igenom, inte minst för att förstå eventuella interna skämt på disputationsfesten i fredags. Och så var jag dessutom tackad (s 11).

Livia är kanske fortfarande mest känd som medverkande i tv-serien Jag, Claudius, som jag skam till sägandes fortfarande inte har sett. I sin genre är den ju närmast en klassiker, så det borde verkligen bli av, även för att den (och den här avhandlingen, förstås) handlar om en intressant tid när det romerska kejsardömet etableras.

Jag är förstås inte alls kapabel att recensera en bok av det här slaget på något professionellt sätt. Men jag kan ändå konstatera att avhandlingen är upplagd på ett ovanligt läsarvänligt sätt genom att Livias roller som mater/uxor (mor och hustru), patrona (beskyddarinna) och slutligen diva (gudinna) diskuteras, först var för sig och sedan tillsammans. Det är också genom korta sammanfattande stycken och återkopplingar i texten lätt att förstå var man som läsare är och vart man är på väg.

Som icke insatt fick jag sådan bonuskunskap som att en hel del av Livias tjänare är kända till namnet, och att hon själv stod på personligt vänskaplig fot med Herodes. (Jag fick också utöka mitt engelska ordförråd vad gäller så centrala begrepp som bärstol och sädesax, som jag tydligen aldrig har behövt veta vad det heter förr.) För en nutida läsare är det också fascinerande att hon adopterades postumt av sin make, något som onekligen skiljer sig från vår syn på adoption en hel del.

90. Camilla Gripe: Den pipande mandarinen

Det här trodde jag skulle vara en omläsning, men tji fick jag. Jag vet inte varför jag har fått för mig att jag har läst den här, men den innehåller inte alls den scen som fick mig sömnlös någon gång under tidigt 80-tal, och är inte alls någon rysare. Huvudpersonen Martin lurar i sin omgivning att det är en mandarin som piper (när det i själva verket på något konstigt sätt är han själv som låter). Det är många som vill tro honom, för det går ju att till exempel tjäna pengar eller dra turister till byn, om det är sant. Som så mycket annat från tiden (den här kom 1980) är det berättelse och budskap i proportioner som inte känns alldeles moderna. Boken är förvisad till stadsbibliotekets magasin (som snart borde få en egen tagg på den här bloggen), och det känns inte omotiverat.

Av skäl som inte alls har med den här bokens svårighetsgrad (relativt lätt, får man nog säga) ligger jag nu efter en vecka i årets tema, men det hoppas jag hinna åtgärda snart.

89. Bo Balderson: Statsrådet sitter kvar

Det viktigaste som har hänt sedan föregående del i serien deckare om statsrådet är att det har blivit maktskifte; valet 1976 vanns av de borgerliga som fick bilda regering efter 40 år av socialdemokratiskt ledda regeringar (44 om man vill bortse från 1936 års "semesterregering", som jag har snuddat vid i ett helt annat sammanhang tidigare). Men "en mer opolitisk justitieminister kunde man inte få tag i", säger baksidestexten, så statsrådet sitter kvar. (I verkligheten var den opolitiske justitieministern 1976-79 f d justitierådet Sven Romanus, mycket uppskattad i Thorbjörn Fälldins memoarbok.) Det har inte förändrat honom så värst mycket, utan regerandet är det andra som får sköta när han själv är på landet och/eller utreder mord.

Den här gången hamnar statsrådet och berättaren, hans svåger, på en oplanerad middag på ett gods i Uppland, när de egentligen ska hälsa på statsrådets syssling samt bese Erik XIV:s fängelse Örbyhus. Där finns ägaren, en "lat trikådisponent" (säger den inledande personförteckningen), ett antal vänner till honom, någon annan tillrest slumpmässigt närvarande, en son med fästmö samt ett par tjänsteandar. Det är nästan arketypiskt som miljö i en engelskinspirerad deckare - det stora huset på landet utan möjlighet för utomstående att ta sig in, ett antal övernattande gäster, samtliga misstänkta för det mord som upptäcks morgonen efter.

Sedan vidtar statsrådets och svågerns vanliga turné bland de misstänkta, där de våldgästar folk, den här gången dock utan särskilt många regelrätta inbrott eller rotande i skåp och förråd. Ett och annat matnyttigt ger det ändå, och mellan varven får de tjänstgöra som jägare på kortegevagn vid spanskt statsbesök (se omslagsbilden av Bo Berling ovan) med mera dylikt. Den politiska satiren är den här gången vassare än tidigare, tyckte vi i minicirkeln om två personer, och dessutom riktad både mot regering och opposition, praktiskt nog. Tillsammans med farsinslagen tyckte vi att den här är väl så rolig som den första, även om nog själva gåtan inte riktigt når samma klass.

En liten pärla bland blinkningar tyckte jag var att statsrådet har läst Mysteriet med de blåmärkta smalbenen (som jag inte har läst, men som är skriven av Lillevi Gavell, en pseudonym för Ingegerd Stadener, som också skrev under pseudonymen Helena Poloni, bland annat Mord i barm, som jag har läst och uppskattat - för att inte tala om att hon under pseudonymen Lillevi Gavell också har skrivit Mysteriet med sovvagnsblondinen i min favoritgenre tågdeckare (den har jag däremot läst)). Pärlan bland formuleringar är den nästan rönblomska:

Vi passerade med lägre fart några av dessa uppländska samhällen, vilka allteftersom berövats post och präst och buss och butik och nu bara har hastighetsbegränsningen kvar, som minne av förgången storhet.

Och pärlan bland tidsmarkörer är:

- I fredagskväll, när Hugo Holm dog, slutade det sista TV-programmet fem över elva.

Det känns som oerhört länge sedan.

88. Viveca Sten: I de lugnaste vatten

Jag tänkte att jag skulle bilda mig lite inom deckargenren och inte bara läsa gamla och glömda författare. Därför har jag samlat på mig några debutböcker av kategorin levande och produktiva författare, som påfallande ofta också är kvinnliga och lokalt förankrade, för att se om någon av dem är värd att följa. Här är det alltså Sandhamn i Stockholms skärgård som är miljön, men polisen rycker ut från Nacka, och några viktiga avsnitt utspelar sig på närliggande öar.

Det är lika bra att säga det med en gång. Fler böcker av Viveca Sten kommer inte över min tröskel. Jag kan nog stå ut med att moderna deckare också ska innehålla lite om polisens (och i det här fallet hans väninna juristens) privatliv, men då får det vara lite mer intressant än att man redan första gången det spåret presenteras förstår hur det är tänkt att gå - och sedan går det precis så. Om de delarna hade utgått hade också ett annat problem lösts (eller i varje fall minskat), nämligen att boken är för lång i förhållande till vad som händer i den. Det beror inte bara på privatlivet utan också på att alldeles för mycket presenteras i form av dialog mellan två normalintelligenta människor, som ändå måste upplysa varandra om självklarheter. Anledningen är förstås att vi ska lyssna på dem och förstå varför något är som det är, men det finns andra sätt att berätta det på, varför inte genom en gammal härlig allvetande berättare.

Själva intrigen är passabel, men lösningen bygger på något som polisen får reda på först på sidan 267 och vi läsare inte till alla delar ens då. Det ska förstås verka lite spännande, och det blir det också mot slutet, men det är alldeles för segt fram till dess. Konstiga villospår finns det också ett par stycken, som hakas av på vägen för att sedan återkomma i en dialog (igen!) i allra sista kapitlet, så att vi i alla fall inte kan klaga på lösa trådar.

Miljön Sandhamn kände jag inte mycket till tidigare, annat än att det är dit de rika och kända beger sig för att köra dyra båtar. Det är inte hela sanningen, förstår man, för det finns också familjer som haft hus på Sandhamn i flera generationer, och de är förstås lite finare än de nyrika som renoverar och förstör allt genuint. Det här fick mig faktiskt omotiverat negativt inställd till att någon enda gång i livet åka dit, och så brukar skönlitteratur inte fungera på mig. Det verkar som ett ställe där man antingen måste ha tillbringat samtliga somrar sedan man föddes (och detsamma ska gälla tre släktled bakåt) eller vara så rik att man kan sätta sig över det. Ingetdera uppfyller jag.

Det är inte ofta jag blir så här negativ till en bok och en författare, men det beror nog delvis på att Viveca Sten säljer så bra, och att kan jag inte begripa varför. Dessutom blev jag rekommenderad henne eftersom hon skulle vara mycket bättre än Camilla Läckberg. Henne har jag inte läst, men blir nu nästan nyfiken på bara därför. Men innan dess får jag försöka lugna mig med något säkert kort.