söndag 22 april 2018

90. Mats Jonsson: Mats kamp


Nu har jag kommit i oordning med läsningen av Mats Jonssons självbiografiska serier, eftersom jag började med Nya Norrland, som är den senast utkomna delen, och fortsatte med den här, som är närmast föregående. Men det fungerar förhållandevis bra, och man förutsätts sällan ha läst något om hans tidigare liv. När det behövs finns det dessutom en liten resumé av någon bakgrund som berör en viss relation eller ett visst tema.



Den del av livet som skildras här är ett samboskap som leder till äktenskap och barn, och tiden som småbarnsförälder. Det går lite framåt i både liv och karriär från hur det är i början:










Det är här och var ganska roligt, men i botten finns också ett stort allvar, inte minst när det handlar om de stora samhällsfrågorna.

fredag 20 april 2018

89. Orhan Pamuk: Att titta ut genom fönstret


Enligt omslagets insida ska det här vara en självbiografisk novell. Det utspelar sig i alla fall i Istanbul i slutet av 50-talet, och att titta ut genom fönstret är ett tidsfördriv man kan ägna sig åt, eftersom TV ännu inte har kommit till Turkiet. Egentligen gör storfamiljen som det handlar om mycket annat, men på det där sättet som det ibland blir när något ska ses ur ett barns perspektiv, att det är vissa detaljer som blir viktiga, och annat passerar obemärkt, fast det kanske i ett livsperspektiv är helt avgörande. Det viktigaste just nu är i alla fall vilka filmisar man kan byta med sin bror.

Novellutmaningens nummer 4, en novell av en Nobelpristagare, ger sig ganska naturligt att pricka av.

88. D. H. Lawrence: Sol


Amerikansk deprimerade kvinna åker till Sicilien och solbadar sig frisk. Det kunde ha varit en modern feelgoodroman, men nu är det en novell från 1920-talet, och därför är lokalbefolkningen sådär härligt rustik och exotisk som den var på den tiden. Kvinnan själv har - det framhålls oftare än nödvändigt - en livmoder som borde komma till användning. Det torde härmed ha framgått att jag hade lite svårt för den här.

För novellutmaningen passar den ändå utmärkt att använda för nummer 24, en novell med något runt i titeln.

torsdag 19 april 2018

87. Markus Lutteman: Blodmåne


Bokcirkeln startar härmed ny omgång och nytt tema. Eftersom vi är sju deltagare ska vi ta oss igenom veckans sju dagar, och traditionella som vi är börjar vi med måndag.

Med viss tvekan har jag taggat den här boken som deckare, för den handlar om brottslighet och i viss mån utredning av den. Men det är snarast thriller om internationell handel med noshörningshorn, och, som genren närmast kräver, om en huvudperson som blir jagad av såväl brottslingar som andra.

Vi i cirkeln tyckte att det var en rappt berättad historia som det inte var svårt att hålla intresset uppe för under läsningen. I lite olika grad tyckte vi också att den berörde genom sin skildring av temat, inte minst de blodiga scenerna när hornen rövas från djuren. Men vi var också överens om att det finns en del tappade trådar på vägen och lite för många sammanträffanden för att vi skulle köpa det i en fiktiv berättelse. (På något paradoxalt sätt kan fiktion inte innehålla sådana sammanträffanden som verkligheten gör hela tiden.) Själv tyckte jag dessutom att ett påhängt avsnitt där författaren redogör för vad som är påhittat och vad som är verkligt till exempel i miljöerna var helt onödigt. Skriver man skönlitteratur får man hitta på.

onsdag 18 april 2018

86. Agnes Lidbeck: Förlåten

Förlåten - Agnes Lidbeck

Återigen har jag inte noterat var jag tipsades om en bok. (Att jag aldrig kan lära mig.) Det här är dessutom en bok som överträffade mina förväntningar, och som jag säkert aldrig hade hittat fram till själv.

Utgångspunkten är kanske inte väldigt originell. Det handlar om systrarna Ellen och Maria, vars pappa har dött och lämnat dem med ett stort hus i Stockholms skärgård. Det representerar förstås ett rejält ekonomiskt värde, även om familjen inte alls har varit välbärgad i övrigt. Det har nämligen varit i familjen i generationer och senast är det pappan som har bott där permanent. När systrarna växte upp var det sommarhus för deras farföräldrar, och de tillbringade alla sina somrar där.

Av - gissar jag - dramaturgiska skäl är systrarna olika på de flesta sätt. Ellen reser jorden runt i jobbet och har viktiga möten i Bangkok och liknande ställen, möten som på ett ganska oprecist sätt verkar handla om pengar. Maria jobbar på ett äldreboende och har en liten son. De har haft olika sätt att förhålla sig till sina skilda föräldrar, inte minst till pappan, och de har förstås helt olika uppfattningar och förutsättningar inför det hus de nu måste komma överens om vad de ska göra med. Ellen som skulle ha råd att behålla det vill bli av med det, och Maria som vill behålla det har inte råd - ens om hon skulle dela det med sin syster, som alltså inte vill.

Eftersom huset har gått i arv innehåller det generationers lager med avlagda kläder, papper, saker, möbler och annat, som det tar en hel sommar för systrarna att ta sig igenom och sortera. De får rent bokstavligt ta tag i sitt förflutna, men också sina gamla motsättningar. Inte minst figurerar det en blå soffa som väl är en symbol för precis det problem de brottas med, att en vill ett och en annan något annat, men de måste komma överens, för annars får ingen som den vill. På ett smygande sätt får man också reda på vad som hände med deras äldre halvbror en sommar för länge sedan. Och så kommer deras gamla tonårsförälskelser i grannhuset dit lagom till midsommar.

Jag blev som sagt mycket positivt överraskad, inte så att jag under läsningen (lyssningen) tänkte att det här var en riktigt bra bok, utan för att den efteråt lämnar så mycket att tänka vidare på. Den är säkert en alldeles utmärkt bok för bokcirklar, och en fördel som ska framhållas är att den är lagom lång (drygt 200 sidor i pappersformat, knappt fem timmar att lyssna på).

lördag 14 april 2018

85. Elin Eldestrand: Tomten i frysboxen

Tomten i frysboxen - Elin Eldestrand

Novellhexalogin om den mordiska hemmafrun i Luddinge avslutas med en julig historia om hur hon på grund av tjäle inte kan gräva ner ett mordoffer som hon brukar. Men det har sina sidor att förvara en till tomte förklädd inbrottstjuv (som man har slagit ihjäl) i frysboxen under årets största mathögtid. Det är ett för serien ganska typiskt problem; frågan om det är rätt att slå ihjäl folk förbigås. Men det är förstås den absurditeten som gör det roligt. Nu är det ändå lagom att sluta, för temat känns lagom använt.

84. Elin Eldestrand: Mordet på hemmafrun

Mordet på hemmafrun - Elin Eldestrand

I den här serien noveller, som nu närmar sig slutet, förstärks den sagoaktiga tonen av att folk heter saker som Gadd (som är tandläkare), Frisk (som är läkare) och Barsk (som är polis). Den här gången är det för ovanlighetens skull inte den halvgalna huvudpersonen Charlie som har mördat, utan någon har brutit sig in hos en granne och stuckit ner den lösaktiga tandläkarfrun Pia Gadd. Det finns många med motiv, konstaterar polisen när de kommer dit och börjar en ganska amatörmässig utredning. Sedan vore Charlie inte Charlie om hon inte tog chansen att få gräva ner ett lik i trädgården, som hon brukar.

83. Guy de Maupassant: Pauls flicka


Den här novellen tog jag fram för att kunna bocka av novellutmaningens nummer 7, en novell som ursprungligen gavs ut på 1800 talet. Något överraskande visar den sig ha ett tydligt HBTQ-tema, som används på ett sätt som jag föreställer mig var synnerligen ovanligt 1881. Annars är det detaljerna i miljöerna som stannar kvar hos mig, när Paul och hans moatjé åker båt på floden, stannar vid en sommarrestaurang och annat som man kan göra fortfarande.

fredag 13 april 2018

82. Elin Eldestrand: Den stora dödgrävardagen

Den stora dödgrävardagen - Elin Eldestrand

Den ohämmade hemmafrun Charlie (sic) mördar vidare - eller egentligen är det nog här det börjar. De tidigare delarna har utspelat sig på 70-talet, men här är det 60-tal, och Charlie (hette kvinnor det på 60-talet?) och Erik är nygifta och nyinflyttade i området Gräddhyllan där en av traditionerna är Stora Vårstädardagen. Den är en skruvad variant av bostadsrättsföreningars städdagar, och verkar inte riktigt ta hänsyn till att villaägare faktiskt bestämmer själva när de ska putsa fönster. Men om man tar det för vad det är, en svarthumoristisk saga, är det utmärkt underhållning.

81. Juli Zeh: Den skänkta timmen


Att titeln syftar på övergången från sommartid till normaltid, när den timme som försvann på våren kommer tillbaka, är nästan det enda jag begriper av den här novellen. I övrigt är det en underlig historia, där det är svårt att hålla ordning på både handling och medverkande, utan att jag för den delen får intrycket att konstigheten fyller någon särskild funktion. Men det kan förstås också vara jag som är lite bakom. För novellutmaningen använder jag den som listans nummer 6, en novell som översatts från tyskan.