157. Ulrika Kärnborg: Mammalia

Den unga kvinnan som är berättaren i den här novellen får av en slump - så verkar det i alla fall - kontakt med en betydligt äldre kvinna, som är mer etablerad i den kulturvärld där det utspelar sig. Så småningom blir det inte så trevligt som det verkade från början, men frågan är vems fel det är, och vem man ska lita på.

Utan att det alls var planerat går novellen dessutom att använda för novellutmaningens nummer 26, "en novell där det regnar".

156. Unni Drougge: Kärlek ända in i döden

Den här novellen ingick i Novellix' allra första kvartett 2011, så den har kanske nått sin läsekrets vid det här laget. Men den är värd den, och fler därtill. Länge är det inte klart för mig varför historien är värd att berätta, om hur två tidigare älskande möts i Neapel, minns hur det var förr och skäller på varandra. Men så händer det som kan hända i riktigt bra noveller, att slutet ställer allt på huvudet och man börjar bläddra tillbaka för att se om man inte borde ha förstått eller sett något tecken på hur det hängde ihop.

155. Nicklas Lundblad: Om maskiner kunde tänka

Novellix gjorde ett försök med "facknoveller" 2014, men det verkar inte ha blivit något stående inslag i utgivningen. Den här handlar om artificiell intelligens, men spretar åt olika håll genom att ta upp film och litteratur, filosofi och naturvetenskap, så att jag har svårt att hålla fokus. Kanske hade det blivit bättre i ett annat format.

154. Jeff Kinney: Ett hopplöst fall

Greg Heffleys tredje dagbok omfattar en vårtermin när han börjar och slutar spela fotboll (och i stället går med i scouterna, för där får man märken varje gång). Han är med andra ord ungefär som tidigare, ganska bekväm av sig och inte särskilt självkritisk:

Eftersom det är USA går det förstås en försvarlig del av februari till förberedelser inför Alla hjärtans dag, följd av debriefing.

153. Jonas Hassen Khemiri: Sista måltiden

Idag kom den här Novellix-novellen utanför deras ordinarie utbud. Den ges ut tillsammans med projektet Välj att sluta, som vänder sig till förövare av våld i relationer, och är gratis. Innehållet speglar också detta, eftersom huvudpersonen är en sådan förövare - ett intressant men obehagligt perspektiv.

152. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix på olympiaden

Efter ett par i mitt tycke svaga nummer är det här ett av de bättre Asterix-albumen, med sin kombination av blinkningar till den moderne läsaren och viss etnocentrisk humor. Här är det ganska mycket grekerna som blir utsatta, inte minst deras profil, som alla har:

SAOB meddelar under uppslagsordet "grekisk": "i fråga om utseende, i uttr. ss. grekisk profil, grekisk näsa, om sådana, för gamla grekiska idealstatyer utmärkande, ansiktsdrag i vilka pannan o. näsan bilda en obruten linje".

151. Moa Martinson: Fjäderbrevet

Moa Martinson har jag aldrig läst något av tidigare, vad jag kan minnas. Här skriver hon självbiografiskt, dels om sitt eget dop - det har hon väl rimligen fått återberättat för sig - , dels om ett julfirande, 1800-talets sista, när hon var tio år. Centralt i båda episoderna är det soldattorp som först hennes morfar, sedan hennes morbror disponerade som indelt soldat, och där hon själv föddes och tidvis växte upp. Utan stora åthävor skildras tillvaron där så att jag blir intresserad av att läsa något längre av henne.

150. René Goscinny och Albert Uderzo: Romarnas skräck

Intrigen i det här elfte albumet - enligt originalens utgivning - är av den sorten där läsaren hela tiden vet hur det ska gå, men förväntas ha roligt åt att karaktärerna inte vet det. Mer konkret handlar det om att hövdingen Majestix' sköld har ett ärorikt förflutet och därför är eftersökt av både romare och galler.

Och Caesar är kolerisk som vanligt:

149. Joyce Carol Oates: Nattsidan

Dagens Novellix-novell - jag försöker använda semestern till att beta av de fortfarande olästa - är hämtad ur en samling från 1977, men känns som om den kunde vara skriven 1887, när handlingen utspelar sig. Jag var helt okunnig om att Joyce Carol Oates bland mycket annat också hade skrivit skräcknoveller, men det säger säkert mer om mig än om henne. Berättaren och hans gode vän doktor Perry Moore går på seanser, från början i rent vetenskapligt syfte, men så småningom även av andra skäl. Det går förstås inte bra.

148. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix drar i fält

Enligt introduktionstexten om det här albumet i den här samlingsutgåvan:

ska det här vara ett av de populäraste i den långa sviten. Jag förstår inte riktigt det, men genren militärfars har förstås sina fans. Det går mest ut på att Asterix och Obelix retar gallfeber (förlåt) på befälen, på samma sätt som 91:an och 87:an gör det med överste Gyllenskalp och Fabian Bom gör det med furiren, andra exempel att förglömma. Intrigen är tunn och underordnad.

Den romerska armén består av rekryter från olika delar av imperiet. Roligast har jag åt belgarens frisyr: