125. H. G. Wells: The Reconciliation

Om två gamla ovänner träffas i en novell kan man tänka sig att det inte blir så mycket reconciliation, särskilt inte om de super till. Bilden säger något om vad som väntar, även om jag inte uppfattar att de är ombytta till boxningsklädsel. Poängen med den här historien går mig däremot förbi.

124. William Älgebrink: Huset vid Pärlälvens slut

Det här är verkligen något helt annat än mittfårans deckare, där det handlar om en polis som ska bedriva en utredning av ett fall som visar sig ha kopplingar till något i dåtid, samtidigt som hon (som det ofta har blivit numera) ska hantera ett privatliv, påfallande ofta med koppling till fallet. Nej, här får man inget av det. Visserligen är den mest centrala polisen kvinna, men hon ‒ och polisen i övrigt ‒ förekommer så lite att man inte hinner reflektera över hur hon har det utanför förhörsrummet.

I stället får man följa två huvudpersoner, en skolbusschaufför vid namn Dylan och en pojke, kallad Pojken. Det hela utspelar sig i trakterna av Jokkmokk, och det krävs nog verkligt gles glesbygd för att den här intrigen ska fungera. Men det gör den, trots att den tar ut svängarna rejält i förhållande till mittfåran, som sagt. Det är svårt att säga något substantiellt om vad som händer utan att man därmed förstör läsandet för någon, men ett viktigt inslag är de växlande perspektiv man får följa. Därmed får man också insyn i ett psyke som hör till de mer ovanliga ‒ och då finns ju ändå karaktärer som Hannibal Lecter.

En annan ovanlighet är att boken stannar på strax under 200 sidor, men man önskar sig heller inte mer. Snarare är det vad den här historien tål, och trots omfånget bör man nog avsätta någon vecka för läsning, för det här är inget man klarar av att ta sig an i långa sjok. Men jag hoppas och tror att den ändå får många läsare. Nomineringen till Svenska Deckarakademins debutantpris var mycket välförtjänt, säger jag utan att ha läst särskilt många andra debuter i år.

123. Matthew Costello och Neil Richards: Last Train to London

Cherringham ligger någonstans i Cotswolds, det vill säga i sydvästra England, vid Themsens övre lopp. Det är alldeles bestämt en lantlig miljö, även om det förefaller vara en ganska stor by med ganska mycket samhällsservice. I den här femte kortromanen framgår att det finns en urmakare, som också vid sidan av ägnar sig åt dockteater. Granne med hans affär ligger en garnaffär. Att det finns skola har framgått tidigare, men nu spelar den en mer central roll, när urmakaren-dockteatermannen dör knall och fall mitt under en sommaravslutningsfest.

Jack och Sarah har nu blivit ett verkligt radarpar, så att hon får frågor om sin "American friend" när hon dyker upp ensam för att ställa frågor. Jag tycker det är välgörande med två vuxna som klarar av att samarbeta över köns- och kulturgränserna utan att falla in i det gnabbande som förväntas vara roligt, men sällan är det. Det är också välgörande att ingen av dem verkar ha siktet inställt på någon privat parbildning.

Man vet vad man får i den här serien, och det är knappast realistiska polisromaner. Att ett dödsfall av den sort det handlar om här skulle behandlas så av den lokala polisen får man hoppas är helt fiktivt. Likaså hoppas jag att amatördetektiver av Jacks och Sarahs slag i verkligheten är mer benägna att ta hjälp av polisen när det blir allvar. Men det är trivsamt på samma sätt som i Midsomer eller liknande fiktioner från engelska landsbygden, och läsarna verkar ju hålla ut. I skrivande stund är den uppe i 47 stycken, om jag hittar rätt. (Min ljudbokstjänst är allt sämre på att hålla reda på serier och taggningar, så uppgiften lämnas med reservation.)

122. H. G. Wells: The Apple

På en tågresa kan man ju träffa folk man annars aldrig hade kommit i kontakt med. Så är fallet för mr Hinchcliff i den här novellen, där han är på väg till sin första lärartjänst. Hans medpassagerare har ett äpple, som han berättar kommer från kunskapens träd i Edens lustgård. Det finns också en berättelse i berättelsen som förklarar hur äpplet har hamnat i hans ägo. Det finns gott om analyser att hitta på nätet för den som ska skriva en skoluppgift om den här novellen (men jag förordar förstås att alla skriver sina egna uppgifter). Den finns också att läsa i fulltext här.

121. J. M. Evyson: Elefanten i rummet och elva andra berättelser

Det här är en spretig novellsamling, som därmed blir svår att säga något generellt om. Här ryms några stycken bra berättelser, ofta med övernaturligt inslag, samtidigt som det måste konstateras att en del av novellerna inte gör något djupare intryck på mig. Bäst är de som tillåts ta lite utrymme och låta det övernaturliga komma in i vardagen.

120. Flora Wiström: Favoriteleven

Den här novellen är konsekvent berättad ur Inas perspektiv. Hon är trafiklärare och får Joar som elev. Han jobbar på en vägkrog, fast han kallar den för restaurang, och har flyttat tillbaka till småstaden efter några år i Stockholm. Ina är ensamstående med hund efter att hennes sambo har lämnat henne för den storbystade i charken på ICA. Det här hade förmodligen blivit en helt annan novell om den hade berättats ur Joars perspektiv, och faktiskt är det vad jag funderar mest på nu efteråt. Är han lika intresserad av Ina som hon är av honom, och i så fall på vilket sätt?

119. Edgar Allan Poe: The Balloon Hoax

Edgar Allan Poe är väl idag ihågkommen dels för sina skräcknoveller, dels för sina detektivberättelser, som anses ha lagt grunden för den moderna kriminallitteraturen (även om han bara skrev tre noveller om sin detektiv C. Auguste Dupin!), och så för dikten "The Raven", förstås. Men han skrev mycket annat, inte minst många noveller om annat än skräck och brott. Den här publicerades 1844 under förevändning att den skildrar en autentisk resa med luftballong över Atlanten, något som i verkligheten inte lyckades förrän 1978. Den är nog mest intressant för sin tillkomsthistoria och är inte odelat njutbar läsning idag.

118. Pelle Forshed: Club Lonely

Det här är inte platsen att försöka reda ut hur autofiktiv den här serieromanen är, men den handlar i alla fall om en serietecknare, Bure Bergström, som arbetar självbiografiskt. Han är besviken eftersom hans senaste verk, som också råkar heta Club Lonely, inte uppmärksammas efter förtjänst. Helst vill han att det ska recenseras av en viss tongivande kritiker, men denne skriver hellre om en ung kvinnlig serieskapare.

Bures galenskap − för så måste man nog kalla det − utvecklas långsamt och smygande, så att vi läsare följer i normaliseringen av ett högst udda beteende. Det är en sak att klä ut sig till Döden på en maskerad, en helt annan sak att gå runt som Döden i andra sammanhang. Parallellt med detta har Bure också ett ganska normalt familjeliv med sambo och son, som fungerar som kontrast till det andra han ägnar sig åt.

Det långsamma i historien gör att det tar tid på sig att bli intressant. Men när det händer är det faktiskt spännande på ett sätt som serieromaner sällan lyckas vara. Formen gör det ju svårt att dölja saker för läsaren på samma sätt som en vanlig romanförfattare kan göra, men här fungerar det genom minimala ändringar mellan rutorna, som man bara kan hoppas att inte läsaren missar.

117. Lisen Adbåge: Furan

Det är inte så ofta det letar sig in bilderböcker i min läsning, men en DN-artikel gjorde mig så nyfiken på den här att jag tog mig för att leta upp den. Det är en historia om en familj som har hittat sin drömtomt, där det bara behöver röjas undan ett ruckel och några furor för att de ska kunna bygga sitt drömhus. Furorna kommer väl till pass som virke, men så börjar det hända underliga saker. Det dyker upp barr inomhus, fast inga furor finns kvar, och familjen verkar förvandlas sakta men säkert. Jag kan inte bedöma hur gammal man ska vara för att den här berättelsen ska fungera optimalt, men även jag tycker att den är rysansvärd på sina ställen.

116. Edgar Allan Poe: The Gold Bug

BBC:s In Our Time har länge funnits på min informella lista över saker att lyssna på när det blir tid över, vilket det ju sällan blir. Nu gjorde jag tvärtom, bestämde mig för att börja någonstans bland de över tusen avsnitten med något som intresserade, och då blev det ett om Edgar Allan Poe. Som med så många goda samtal lämnade det mig med nya saker på listan över saker att läsa eller lyssna på, till exempel denna novell.

Jag läste Guldbaggen på svenska första gången i tioårsåldern, och minns mycket väl hur fascinerad jag blev av den chiffergåta som ingår i novellen. Det går inte att komma ifrån att den inte riktigt gör sig i ljudboksformat, för det blir svårt att följa med när berättaren får förklarat för sig hur problemlösaren går till väga med att steg för steg hitta vilket tecken som motsvarar en bokstav i alfabetet. In Our Time-panelen diskuterade hur den svarte Jupiter, en frigiven slav, uppträder och inte minst talar, och det hade jag inte minsta minne av från tidigare läsningar. (Det är inte heller särskilt väl återgivet i den svenska översättning jag har läst, ser jag när jag kollar några ställen.) Om man kan leva med ett språkbruk som inte motsvarar dagens vad gäller hudfärg är det här ändå en historia som håller förvånansvärt väl än idag.