50. Anna Nordlund: Varför litteraturvetenskap?

Som kort introduktion till ämnet litteraturvetenskap fungerar den här boken bra, men eftersom jag hör till målgruppen - de som inte har några djupare kunskaper i ämnet - ska det här inte misstas för en recension med några som helst professionella anspråk. Man presenteras för ämnet och dess omfattning, de centrala termer och studieobjekt som man behöver känna till, och sist ett urval teorier och metoder. Eftersom boken omfattar bara drygt hundra sidor är det förstås ett strängt urval som har gjorts, inte bara vad gäller detta utan överhuvudtaget. Om jag har något emot framställningen är det i så fall att den inte lyckas förmedla till mig varför litteraturvetenskap är roligt eller intressant; det anses kanske inte behöva motiveras.

49. Sofia Ymén: Ett oväntat arv

Hästböcker för vuxna har den här serien beskrivits som, och det är ingen dålig karaktäristik. Jag tror dessutom att det finns en marknad just för det, eftersom hästtjejerna - eller hästbokstjejerna, om man så vill - har vuxit upp och vill läsa om vuxna människor. Men hästintresset kan de ha kvar, även om de inte får tid med ridning mellan hämtning på förskolan och lämning på återvinningsstationen.

Förutom hästtemat finns det här också en historia i två tidsplan, eftersom det förekommer en gammal mormor som var ung en gång, även om det verkar otroligt nu. Hennes bakgrund hör till det mer intressanta, men får inte tillräckligt utrymme för min smak. Annars är det barnbarnet Madeleine som står i fokus, något år efter att hennes föräldrar har dött i en bilolycka och hon försöker sköta hästgården i deras anda. Nu blir det lite spoiler här, men det visar sig att hon och hennes bror inte alls äger den, eftersom inte deras föräldrar har gjort det. För mig framstår det som helt otänkbart att hon på ett år inte har upptäckt det, även om hon inte visste hur det förhöll sig när föräldrarna levde.

Det är möjligen inte feelgood i mittfåran, eftersom det inte är särskilt humoristiskt, inte handlar om någon som flyttar och inte heller egentligen är särskilt mysigt. Snarare får man klart för sig att det är hårt arbete att driva en hästgård, även om man har anställda till en del uppgifter. Jag blir inte det minsta sugen på det, faktiskt.

48. Ewa Klingberg: Där rosor faktiskt dör

Feelgoodgenrens sedvanliga miljö - det lilla bageriet, den lilla bokhandeln, den lilla hattaffären - lyser med sin frånvaro i den här romanen. I stället har författaren förlagt handlingen till en begravningsbyrå i Tranås. Däremot är det en del andra klichéer som används, exempelvis kvinnan som lämnar sitt vanliga arbete för att ta över en verksamhet i en helt annan bransch. Här är det Sandra som besöker sin moster Majken och hennes man Börje, som driver begravningsbyrån som tredje generationen - så länge det varar. Till genren hör också viss tragik, här främst manifesterad på ett mycket tidigt stadium genom att Börje själv blir kund hos begravningsbyrån, så att säga.

Det här är säkert inte genrens bottennapp, men riktigt bra tycker jag ändå inte att det är. Den humor som ska vara ett kännetecken för feelgood hittar jag inte mycket av, eller om det är så att jag inte har humor. Förutsägbarheten ska man inte klaga på, för man läser inte den här sortens böcker för att bli överraskad genom att det slutar olyckligt. Om något slutar det här påfallande öppet, och mycket riktigt finns det ett antal böcker till i serien.

(En del av sommaren tillbringar jag med en akademisk kurs om feelgood, så jag får anledning att återkomma till genrens konventioner här ett antal gånger till.)

47. Babben Larsson: Barbro före Babben

Det här är en memoarbok, som såvitt jag förstår bara finns i den inlästa versionen och bara hos denna ljudbokstjänst. Kanske blir det annorlunda så småningom. Kändismemoarer är ju en populär genre, och föremålet här är folkkärt så det räcker och blir över. (Det var förstås också det som gjorde att jag tog mig an detta; annars är genren inte min främsta.)

Det handlar om barndom, uppväxt och ungt vuxenliv, berättat på ett förhållandevis traditionellt sätt. I kondenserad form hade det kunnat bli ett Sommar i P1, modell 1A. Man får följa med Barbro som växer upp på en gotländsk bondgård som en av två systrar till föräldrar som inte hör till den progressiva kultureliten, utan sköter sitt och jobbar på, utan att alltid förstå hennes behov av att uttrycka sig och vara kreativt verksam. Så småningom kommer hon längre och längre från den miljön, inte minst mot slutet av boken när hon går på Teaterhögskolan.

Mitt intryck är delat. Å ena sidan är det väl berättat på ett sätt som gör att man förstår och sympatiserar med personerna, faktiskt nästan också med hennes mamma, som verkar ha haft det ganska besvärligt med sig själv, och därmed med relationer till andra. Å andra sidan är det en uppväxt och ett vuxenblivande som är intressant egentligen bara för att huvudperson har blivit känd och folkkär. Moppeåkande och tjuvrökande är det många som har ägnat sig åt, både på Gotland och annorstädes. Det gör mig lite motvalls, och det i sin tur ger mig en aning dåligt samvete. 

46. Maria Adolfsson: Fallvind

Det kommer en bok om året i den här serien om det fiktiva Doggerland, önationen i Nordsjön mellan Danmark och Storbritannien. Nu har Maria Adolfsson kommit fram till den femte delen, och vi är många som fortfarande hänger med. Den som hoppar in här har nog problem att förstå vem alla är och vilka relationer de har med varandra, och det är i ärlighetens namn inte heller den bästa boken i serien, så mitt råd är att man ska börja från början.

Den här intrigen hetsar på slutet för att hinna reda ut allting - fram till dess har det varit närmast långsamt - och det är inte heller en lösning som känns alldeles tillfredsställande. Men även med de reservationerna är det här bättre än det mesta annat, och för den som lärt känna Doggerland är det som alltid ett trevligt återseende. Mindre trevligt är att det utspelar sig mitt i pandemin med alla de komplikationer det ger. Nu när vi i verkligheten har lämnat den bakom oss, i varje fall i dess mest påtagliga form, känns det inte så värst relevant att återknyta bekantskapen så här.

Tidigare i år var jag på digital deckarkväll med poddarna Deckardårarna - som finns "där poddar finns", som det brukar heta - och hörde Maria Adolfsson mer eller mindre lova att det kommer åtminstone en bok till i serien. Hon berättade också att hon provlagar en del av den mat som äts i böckerna och att hon funderar på en kokbok med doggersk mat. Kosthållet på öarna är präglat av läget och naturen; det är mycket lamm, fisk och skaldjur. Särskilt gillar hon att skriva om högtiderna, som jag också har kommenterat tidigare, men av dem är det inte så mycket i just den här boken.

Läget mellan Skandinavien och Storbritannien gör att både språk och namn delar drag med båda de kulturerna. Den här gången tog jag mig för att lyssna några minuter på ljudboken för att få reda på hur rättsläkaren Kneought Brodal egentligen ska uttalas. Det låter i uppläsningen helt enkelt som om han heter Knut.

45. Christoffer Holst: Solsken och parmesan

Det är väl ingen som tror att det här omslaget och den här titeln hör till en spionthriller eller skräckroman. Nej, man vet vad man får, en mysig men något förutsägbar feelgoodhistoria, och ibland är det precis vad man önskar sig. Jag har ännu inte (plantering!) läst väldigt mycket i genren, men uppfattar den här som både typisk och fullt godtagbar, om inte lite bättre, faktiskt.

En grupp personer ska åka till Italien på matlagningskurs, men hamnar i stället i Öregrund eftersom deras italienska pensionat har brunnit upp. Med viss tapperhet genomför arrangören det planerade programmet, trots avhopp och trots att det inte kan bli riktigt samma råvaror i Roslagen som i Toscana. Sådant är upplägget, och det hanteras förhållandevis väl.

Bland deltagarna finns förstås ett par som förväntas få ihop det. (Genren är ju så extremt mallad att det knappast är en spoiler att säga det.) Här är det före detta dansbandsstjärnan Rasmus och förskolekocken Hilda, varav egentligen bara den senare är där av aktivt intresse. Rasmus har följt med sin syster, och förutom dessa tre finns en yngre hunkig man och ett äldre par damer från HBTQ-kvoten. Alla har de något i bagaget, som sig bör.

Det går lätt att raljera över den här sortens litteratur, som synes. Men det är orättvist att göra det alltför vällustigt, för det är trivsam lyssning under tiden, även om det inte lämnar så djupa spår. Man har trevligt tillsammans med karaktärerna, man vill att det ska gå bra för dem, man skulle till och med kunna tänka sig att läsa en bok till om dem (fast det verkar inte finnas fler).

44. Tag och skriv! Fjorton författare om sitt skrivande

Den här antologin har jag läst utspritt under hela våren, så det är svårt att samla sig till ett gemensamt intryck, ännu svårare än det kan vara med den här sortens böcker i vanliga fall. Men den är tankeväckande och ett utmärkt underlag för diskussion. Författarna skriver personligt och med varierande infallsvinklar på skrivande, så man kan välja det som känns intressant och hoppa fram och tillbaka.

43. Lena Lundgren och Lisbet Wikner: Bokklubbsmordet

Med alla normala mått är detta inte bra litteratur. Att jag ändå lyssnar färdigt beror på lika delar fascination för uselheten och viss Maria Lang-anknytning. Det handlar om en "bokklubb", som det tydligen numera heter när folk träffas och pratar om böcker. (Den jag är med i kallar sig för bokcirkel. För mig är bokklubb fortfarande något som skickar bokpaket som man har glömt att avbeställa.) I den som är aktuell här ingår två kvinnor som har förekommit i ett par tidigare böcker, och som nu har bjudit in tre "väninnor" vardera, så de är åtta sammanlagt. Det är ett underligt upplägg, inte minst som de verkar räkna relativt ytligt bekanta som väninnor.

De startar i stor stil med att åka till Nora, Maria Langs hemstad, där hon lät ett antal av sina deckare utspela sig, och där råkar en i sällskapet ut för att ramla eller bli knuffad så hon slår huvudet i sockeln på Maria Lang-statyn vid strandpromenaden. Sedan läser de Maria Lang till varje träff, och det beror väl inte på annat än att författarna till detta epos/opus också har skrivit en Lang-biografi, som kan återanvändas på ett praktiskt sätt.

Sedan händer det i stort sett ingenting förutom att en av medlemmarna dör under en möhippa. (Jag trodde att möhippa ordnades av brudens närmaste väninnor och inte hennes nystartade bok"klubb", men jag kan ha missuppfattat det.) Däremellan är det samtal, samtal, samtal med upprepningar av allas familjeförhållanden, inklusive äktenskapsproblem och otrohetsaffärer. (Jag trodde inte att man pratade om sådant med sina nya bok"klubb"svänner, men jag kan ha missuppfattat det också.) Damerna är visserligen yrkesarbetande, men i sådana positioner att de kan ägna mycket tid åt arbetsluncher, spafrukostar, lyxfikor med mera dylikt, där dessa bekännelser kan äga rum. Det blir rika tillfällen till namndroppning, och inte bara av kända personer, utan även kända restauranger, kända viner och kända Östermalmsgator.

Det förekommer viss polisutredning, men det känns som ett pliktskyldigt inslag. Utredaren är mycket generös med att inviga de två cirkelinitiatriserna i vad som händer, men annars skulle de förstås inte kunna vara huvudpersoner på det sätt som "handlingen" kräver. Varken han eller de båda gör någon aktiv insats som leder till uppklarandet av det som har hänt. I stället beror det på ett överhört samtal, vars innehåll i varje anständig deckare hade presenterats tidigare än i sista femtedelen. Som sagt, detta är fascinerande dåligt på så många sätt.

42. Anna Jansson: Dödligt svek

Titeln på den här deckarföljetongen är sämre än innehållet, även om det handlar om både död och svek. På sedvanligt Maria Wern-manér är det en historia som utspelar sig på Gotland, där hon är polis och för tillfället har fått tid över för att titta på ett par kalla fall. Att ingen har sett den gemensamma nämnaren mellan dem tidigare är närmast skandalöst, tycker jag, men blir lite upplyft av att även Maria Wern och hennes kolleger har den uppfattningen, dessutom med visst eftertryck. Visserligen är det fem år mellan de misstänkta dödsfallen, men när det handlar om två kvinnor i ungefär samma ålder som har dött på ungefär samma sätt och arbetat i samma företag borde det ringa en varningsklocka. Så oerhört många mord har de inte på Gotland, eller så är det just vad de har på detta fiktiva Gotland.

För att få lite fräs på intrigen dör det också någon i nutid, och man behöver inte vara väldigt van deckarläsare för att förstå att det måste ha något med de gamla fallen att göra. Ovanpå detta har Maria Wern också en väninna som har blivit solochvårad på nätet, där sådant händer numera. Hur det har med resten att göra blir länge oförklarat, och det är kanske en tråd för mycket för att rymmas i det här formatet utan skohorn. Här och var, inte minst på slutet, går det ganska fort när saker ska knytas ihop. Liksom med de tidigare följetongerna jag har lyssnat på undrar jag vad som ligger bakom att en del Wern-historier kommer i det här formatet och en del i längre bokformat. Där finns det i skrivande stund 23 nummer, och de är normalt mer än dubbelt så långa. Det känns som om det här fallet hade kommit mer till sin rätt om det hade fått utvecklas något längre.

41. Anneli Hedlund: Klarspråk lönar sig. Handbok för ett effektivt klarspråksarbete

Det finns nöjesläsning och nyttoläsning. Detta räknas till det senare. Visserligen kan det vara nöjsamt att läsa kurser, och kursen som sådan är intressant, men just denna publikation var mer nytta än nöje. I rättvisans namn ska sägas att den uppfyller sitt syfte, att redogöra för vad klarspråksarbete är och hur ett antal myndigheter, kommuner etc tar sig an det.