söndag 4 december 2016

124. Jerker Virdborg: Svart krabba


Svart krabba är täcknamnet för en expedition, bestående av fyra män med ett gemensamt - men på ett intressant sätt också individuellt - uppdrag. De ska på skridskor ta sig över havsisen med var sin kapsel med synnerligen viktigt, men för dem okänt innehåll, och leverera dem till en militärbas. "Svart" står för att de måste förflytta sig på natten för att inte synas, och "krabba" för att de måste vara beredda att ändra riktning om de ändå blir upptäckta.

Runt omkring dem pågår ett krig, men det är under större delen av berättelsen mer en förutsättning i bakgrunden. Det spännande är i stället balansgången mellan tillit och misstro bland de fyra, som dels måste lita på varandra för att överhuvudtaget ha en chans att komma fram, dels har olika anledningar att inte riktigt göra det. En annan förutsättning för det hela är den stränga vintern, både för att den har gjort att isarna är farbara och för att den är så bitande kall när de glider fram i månskenet. (Varning för ingående beskrivningar av förfrusna tår.)

Det är inte den sortens spänningsroman som innehåller tvära kast och plötsliga effekter. Långa stycken händer det egentligen ganska lite, men det kan vara gastkramande det också. Inuti de fyra, och framför allt den av dem man mest får följa, händer det desto mer.

Nu är jag ikapp med årets projekt, vilket känns hoppfullt inför årets sista fyra veckor.

onsdag 30 november 2016

123. Katarina Bivald: Läsarna i Broken Wheel rekommenderar


En feel good-bok som börjar med att en av huvudpersonerna dör borde ju inte fungera. Men det går ändå; de överlevande får ägna sig åt feelgoodande så gott det går, och det räcker ganska långt.

Sara från Sverige har brev- och bokväxlat med Amy, en äldre dam som bor i Broken Wheel i Iowa. Det är vad jag förstår en fiktiv småstad, men om man har sett lite reportage om den nyligen avslutade valrörelsen känner man igen den. Det är ett ställe där det mesta har lagts ner och ganska många flyttat (och nu röstar man på Trump i protest). När Sara kommer fram har Amy just begravts (och det är ingen spoiler att tala om, för det berättas på sidan 12). Sedan handlar det om hur Amys böcker bildar stommen i en bokhandel som Sara sköter (hon har branscherfarenhet från en nu nedlagd bokhandel i ett tråkigt köpcentrum och verkar ha ett lite osunt förhållande till böcker). Man ser på ett ganska tidigt stadium hur det ska gå, för naturligtvis är det ganska förutsägbart, men det hör på något sätt till genren. Ibland räcker det med en ganska snäll historia där slutet blir lyckligt för de allra flesta, även om det såg mörkt ut ett tag.

Man märker att det här är en bok skriven för bokälskare, om inte annat på att blurbarna kommer från bokbloggar och SVT:s Go'kväll. Gissningsvis hör den till den stora del av bokutgivningen som inte recenseras på De Riktiga Kultursidorna, men klarar sig ändå.

122. Bo Balderson: Statsrådets klipp


Denna tionde bok om det hämningslösa statsrådet som löser mordgåtor i sällskap av sin hjärtklene svåger, adjunkt Vilhelm Persson, utspelar sig sommaren 1985. Det framgår både av några episoder med valförberedelser (där statsrådet själv inte deltar, förstås) och av datum och veckodagar, om man som jag sätter sig och kontrollerar det. (Inför nästa bok, som är den sista i serien, ska jag också undersöka om mitt intryck stämmer, nämligen att det alltid är sommar eller åtminstone sommarhalvår i de här böckerna. En intressant parallell till Trenter i så fall.)

Den här versionen av statsrådets äventyr innehåller de vanliga deckaringredienserna: a) herrgård på landet, b) arvingar, denna gång syskonbarn, och c) amper hushållerska som vet mer än hon berättar. Det är nog svårt för normalläsaren att identifiera mördaren med den lilla hjälp man får, men när det hela avslöjas på slutet - ovanligt rafflande, för övrigt - är det hur logiskt som helst. På för genren vanligt sätt är det en ganska liten detalj som allt hänger på, och om man som jag minns från tidigare läsning vilken den var är det inte så svårt att också gissa vem mördaren är. Det är också något som är mycket baldersonskt, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Det har gått ett tag sedan den här boken var ny. Det märks om inte annat på att en av huvudpersonerna "bebor och äger en fyrarummare på Strandvägen, en sån där som säljs för dryga miljonen". Nu är väl frågan hur långt från Strandvägen man måste resa för att hitta någon enda lägenhet till det priset, för att inte tala om en fyrarummare. 

Även bildesignen har utvecklats; statsrådet och hans svåger följs av "en Volvo med kraftigt underbett", som väl skulle kunna vara en sådan här:

Nöjet för den som inte har läst boken tidigare ska inte förstöras, men det finns en nyhet som faktiskt gör att den känns som en naturlig avslutning på serien. Nu kom det alltså en bok till, som jag inte minns så mycket av, men den dyker alltså upp här relativt snart.

121. Gunnar Ericsson: Runda ord i Svitjod


Jag har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den här serien med politiska årskrönikor i vikingadräkt har tyvärr inte åldrats väl. På omslaget syns detta års tydligen mest minnesvärda händelse, när Per Oscarsson klädde av sig i Hylands hörna. Om man som jag är för ung för att ha varit med om det har man i alla fall hört om det. Som av en händelse har det också alldeles nu under min läsning hamnat i SVT:s Öppet arkiv. (Det utspelade sig annandag jul 1966, och den här delen omfattar senare delen av 1966 och större delen av 1967, så boken kunde vara klar till julhandeln, tänker man sig.)

I slutet av 1966 avgick regeringens enda kvinnliga statsråd, Ulla Lindström, eftersom hon inte fick så stort anslag till u-hjälp (som det hette då) som hon önskade sig. Hon hade då varit statsråd i tolv år, hela tiden som ensam kvinna och med ett blandat ansvarsområde omfattande familje-, konsument- och biståndsfrågor, vilket väl ansågs passande för en kvinna. När regeringen ombildades hade dock statsministern kommit på att det kunde vara praktiskt med två kvinnor, och de blev Alva Myrdal och Camilla Odhnoff (som så småningom blev den första kvinnliga landshövdingen):


Här anses det så roligt med ett nytt kvinnligt statsråd att hon anges få hand om "sybehörs- och falukorvsfrågor". Det kanske var roligt 1967, men det har som sagt inte åldrats väl.

Nu blir det mycket genusperspektiv den här gången, men jag har också fastnat för en refererad episod från första kammaren, när ingen av de valda talmännen var på plats. Då fick en kvinnlig ledamot som var ålderspresident leda förhandlingarna i en kvart, tills en (manlig) talman hade lokaliserats. Det omtalas på ett lite roat och överslätande sätt, men kvinnan i fråga anses inte viktig nog att nämnas med namn - eller den vikingatida pseudonym som de medverkande får. Jag är ändå ganska säker på att det gäller Högerpartiets Ebon Andersson.

Nu har jag sex böcker kvar av de arton som serien omfattar. Kan det möjligen få lite fart nu när de gamla partiledarna börjar avgå? (På omslaget syns i mitten Sven Wedén, ny för året som efterträdare till Bertil Ohlin i Folkpartiet.)

onsdag 23 november 2016

120. Felicitas Hoppe: Förbrytare och förlorare


Den här samlingen av fem halvlånga (sådär 30 sidor per styck) noveller förstod jag mig inte alls på. Kanske en av nycklarna till det är omslagsflikens formulering: "Gång på gång tvingas läsaren ställa sig frågan: Vad har hänt? Eller kanske snarare, har det överhuvudtaget hänt något?" Ofta är svaret nej, eftersom huvudpersonerna är andra rangens upptäcktsresande och kolonisatörer som knegar på i Afrika etc utan att få så mycket uträttat som de själva tror och Tyskland hoppas. Den ende av de fem som jag hade någon förkunskap om var eventuellt John Hagenbeck, men det kan också vara så att jag bara kände till hans familj med djurparken ("som du varit hos i Hamburg, eller hur?").

Jag kunde i alla fall bocka av novellutmaningens nummer 13, en novell av en författare från Tyskland, och väljer "Safari", som handlar om Hagenbeck (även om han liknar Groucho Marx i rollen som Captain Spaulding):

måndag 21 november 2016

119. Elif Şafak: Bastarden från Istanbul


För knappt ett år sedan läste vi en annan bok av Elif Şafak i bokcirkeln, och jag mer eller mindre lovade då att återkomma till denna. Jag håller nog med om den då framförda åsikten att den här är bättre, så börja gärna här, ni som inte har läst något av henne.

Här handlar det om två unga kvinnor, en i Istanbul och en i USA, som kommer i beröring med varandra på ett sätt som inte ska avslöjas här. Den ena har turkiskt ursprung och den andra armeniskt, och på så sätt kommer berättelsen också att handla om den sedan länge infekterade relationen mellan turkar och armenier.

Båda har stora familjer med många mostrar (eller liknande), faktiskt till den grad att jag gärna hade sett ett släktträd (eller två). Det kunde kallas myllrande om det inte vore så klyschigt. Det är också nästan löjligt mycket mat och dofter; kapitlen heter saker som "Granatäppelkärnor", "Rosenvatten" och "Gula russin".

Trots allt detta blir det nästan aldrig övertydligt eller överdrivet. Jag tycker balansen mellan de båda nivåerna, den personliga och den nationella, är i stort sett lagom, och de befruktar varandra, som det brukar heta. Tack vare de båda huvudpersonerna blir det också alternativa synvinklar vad gäller dagens Turkiet - är det Europa eller Mellanöstern? Och så en och annan familjehemlighet, förstås.

Det här är också ett litet jubileum. Det är nämligen min femhundrade lästa bok sedan bloggen startade för snart fyra år sedan med en Kerstin Ekman.

tisdag 15 november 2016

118. Åsa Maria Kraft: 4 Påhitt


Det här var lite för svårt och finkulturellt för min smak. Kanske trodde jag att det skulle vara trevligt med en ganska tunn bok av en författare med lämplig anknytning till föregående bok. Tyvärr hade jag svårt att ta till mig de korta textstyckena som ibland nästan gränsar till lyrik. Det kan bero på fel förväntningar eller fel sammanhang.

Särskilt svårt hade jag med de ångande sexskildringar som dök upp här och var, ibland så att jag tyckte det blev jobbigt att läsa på bussen. Det innebär bland annat att novellutmaningens nummer 16, "en novell med en kroppsdel i titeln" inte blir avbockad här, för det finns gränser för vilka kroppsdelar jag vill berätta att jag läser om. Det blir ändå två punkter på listan:

9. En novell som utspelar sig i historisk tid: "Den som lever vidare är den lurade" (där Jeanne d'Arc figurerar, så den bör vara historisk)

18. En novell av en författare som också är poet: "Sprutande kaskader" (på tal om ångande skildringar, men det hade ju gått bra med vilken som helst)

117. Mattias Edvardsson: En nästan sann historia


Ingredienserna i denna en av höstens mer uppmärksammade böcker talade starkt för att jag skulle uppskatta den. Och de förväntningarna uppfylldes under läsningen, även om det inte är en av de läsupplevelserna som kommer att stanna i minnet och som jag kommer att återvända till, tror jag.

Zack är nydumpad av sin flickvän och nysparkad från sitt jobb på en av de stora kvällstidningarna i Stockholm. Han får alltså flytta hem till mamma i Veberöd, och tar tillfället som en ursäkt för att börja skriva en bok. Den ska heta Den oskyldige mördaren och handla om vad som hände när han på 90-talet gick en kurs i litterärt skapande vid litteraturvetenskapliga institutionen i Lund. Zack och några av hans kurskamrater sammanfördes då med den uppburne författaren Leo Stark av deras lärare, poeten Li Karpe. Leo Stark försvann sedan spårlöst, och en av Zacks kurskamrater blev dömd för mord, trots att det aldrig hittades någon kropp.

Det som skiljer den här boken från andra liknande historier är att den består både av kapitel i nutid och av kapitel ur Zacks bok, som beskriver vad som hände då (och de kommer i sin tur till genom att Zack i nutid söker upp några av dem som var med då). Det är skickligt gjort och hänger faktiskt ihop hela vägen, tror jag. Det blir efter ett tag också riktigt spännande, men det ska jag inte spoilra om.

Jag undrar förstås vem Leo Stark ska vara en parodi på, för han är lite för mycket Författare och Geni för att det ska gå att ta på fullt allvar. Det närmaste jag kommer är Ulf Lundell, fast utan musiken. Att jag över huvud taget börjar undra beror på författarens lek med verkligheten som tar sig uttryck i att "Gun-Marie Westman, polisens pressinformatör" och "rättsexpert och f. d. överåklagare Jan-Erik Askhem" nämns. Och när man får höra om "en androgyn rocksångare som precis lämnat en småländsk håla för att slå igenom för att slå stort i Malmö" går det inte riktigt att tänka sig att just Leo Stark är fullständigt fiktiv.

Li Karpe är möjligen mindre parodisk, men jag undrar om hon hade fått fortsätta som lärare med de metoder hon använder. Hennes motto verkar vara att det ska göra ont att skriva (för att inte tala om att få det skrivna bedömt). Själv tycker hon nog bara att hon är sunt krävande, men ibland verkar hon närmast psykopatisk. Frågan är om det är allvar eller en kärleksfull drift med genren när en av de medverkande visar sig ha en hel vägg full med tidningsurklipp om Li Karpe på bästa filmpsykopatvis.

I samma hus som hennes undervisning äger rum var jag själv student just de år det utspelar sig (om än inte i litterärt skapande eller på litteraturvetenskapliga institutionen). Det gör det väldigt roligt för mig att följa Zack och hans kurskamrater i spåren, för det finns gott om små angivelser av typen "den röda tegelbyggnaden Absalon som inhyste den litteraturvetenskapliga institutionen", "[l]unchrasterna satt vi av på Hemma hos greken", "antikvariatet på Stora Gråbrödersgatan" och "Fellini på Bangatan".

116. Christina Jonsson: Badgäster och bedragare


Den här lilla seriedeckaren hittade jag på bibliotekets avdelning för vuxenserier (nej, inte vuxenserier på det viset) när jag skulle hitta serieversionen av Frankenstein. Skam till sägandes hade jag aldrig varit där förr, men det ska det bli ändring på. Och inte bara för att man får så fin statistik över antal lästa böcker när man räknar in dem. (Det fick man inte göra när man skulle läsa tio böcker på sommarlovet, minns jag. Men nu är jag gammal nog att göra som jag vill med det.)

Det hela utspelar sig i Hjo sommaren 1914:


Jag kan inte riktigt bedöma autenticiteten, men det framstår i alla fall som trovärdigt vad gäller miljöer i stort och smått. Intrigen är inte den mest avancerade; det handlar om ett ett mystiskt dödsfall:


och ett antal mystiska stölder och är stundtals rätt förvirrat. I vanlig bokform tror jag det hade varit ganska mediokert, men här tycker jag att mediet gör sitt till för att det ska höja sig över den nivån.

torsdag 10 november 2016

115. Henrik Lange: Lektioner i mord


Henrik Lange var för mig känd för 80 romaner för dig som har bråttom, där han sammanfattar världslitteraturen på fyra serierutor vardera, vilken också verkar ha fått två uppföljare. Här driver han med det svenska deckarundret på ett elakt men vad jag kan bedöma initierat sätt. Det är en kommissarie som dricker lite för mycket, äter lite för dåligt och har lite för sporadisk kontakt med sin dotter. Genrens konventioner och klichéer är inplacerade i en mordhistoria, vars slut inte ska avslöjas, men korvkiosken är den här gången mer än bara det ställe där kommissarien får sin dåliga mage. Jag tyckte det här var roligt i all sin enkelhet.