söndag 21 maj 2017

60. Edward Lear: Nonsense


Tyvärr blir de här Penguins små svarta klassiker ganska fula på bild; de ser ut att vara mycket mer slitna än de i själva verket är.

Det här är en liten samling med fjorton dikter av den engelske nonsensmästaren Edward Lear. Han har uppenbarligen skrivit mycket mer i genren, och är numera mest ihågkommen, verkar det som, för att ha populariserat limericken. Här finns det dock inte någon sådan utan det är den sortens dikter som kan handla om förmänskligade djur ("The Duck and  the Kangaroo" och "The Owl and the Pussy-cat", för att nämna ett par) och levande hushållsutensilier.

Den närmaste svenska motsvarighet jag kan komma på är Lennart Hellsing, och knappt hade jag tänkt det så kom jag till en dikt, "The New Vestments", om en herre som har exempelvis en brödlimpa till hatt, väst och byxor av fläskkotletter samt rock av kålblad. Då är det inte långt till Hellsings trekantige gubbe med "hatten kantad med korvaskinn", för att inte tala om Hasse Alfredsons limerick om "en dam ifrån Leopoldville [som] bär en kjol, som hon sytt utav dill". Lady Gagas köttklänning att förglömma.

59. Tony Samuelsson: Hermann Göring


Noveller gör sig verkligen bra för lyssning, och Radionovellen är alldeles extra bra, eftersom de ligger kvar ett helt år efter sändning. Jag blev faktiskt så biten av förrförra veckans fem novellpriskandidater att jag tänkte ta mig för att lyssna i kapp på de andra som fortfarande är tillgängliga. Den här sändes alltså första gången i juni 2016, och frågan är om jag inte har hört åtminstone lite av den, för det var en del jag kände igen. Det kan ha varit i bilen eller något liknande oplanerat tillfälle.

Berättaren kommer i kontakt med sin barndomsvän Hermann, kallad Hermann Göring, som vill träffas igen. Större delen av berättelsen är en återblick på den ganska korta tid i slutet av mellanstadiet när berättaren och Hermann gjorde lycka på roliga timmen och hade annat skoj för sig. Efter ett tag förstår man att det inte stod helt rätt till med Hermann och hans familj, och att öknamnet inte kom till av en slump.

Jag tyckte den här novellen var riktigt bra; framför allt är det en liten pärla av den sorten som är precis lagom lång och inte alls pockar på att bli utvidgad till en roman eller ingå i ett större sammanhang. För genren är det ett gott betyg, vill jag påstå.

onsdag 17 maj 2017

58. Fantomdiligensen och andra viktorianska spökhistorier


Femton spökhistorier finns det i den här samlingen, som också kommer från bibliotekets skräckhylla. Här förekommer sådana storheter som Charles Dickens och Arthur Conan Doyle, men också några helt bortglömda författare, som ändå på sin tid var storsäljare. En av historierna överlappar för övrigt med en liten samling som jag läste för ett par veckor sedan.

Som många antologier bör den här inte sträckläsas. Ett plus för min del är att alla berättelserna är lagom långa för till exempel en lunchläsning. Allt är förstås inte gastkramande numera, men några stycken tycker jag är riktigt bra. Passagerarna i titelnovellens diligens (som förstås är döda) påminner förresten mycket om tomt stirrande morgonpendlare.

måndag 15 maj 2017

57. Susanne Jansson: Offermossen


Det är inget riktigt fel på någonting i den här boken, men det finns heller ingenting som lyfter den över den nivån. Det tar lite för lång tid innan själva historien kommer loss, men utan att det blir så segt att man ger upp. Det är lite för långa förklarande avsnitt, både i berättande form och när karaktärerna föreläser för varandra, men de är inte så störande att man ger upp. Och det är lite för många, lite för ointressanta personer, men inte så många att man ger upp. Kanske jag hoppas att det ändå ska bli lite bättre, men det blir bara halvbra ända fram till slutet.

Det handlar alltså om en mosse i Dalsland och om Nathalie, som är uppvuxen i närheten och nu kommer tillbaka för att på något sätt ta prover som hon behöver till sin doktorsavhandling. Det är upplagt för att handla om henne, men perspektiven skiftar så att det är svårt att se henne som en riktig huvudperson, när den unge man hon lär känna blir nedslagen ute på mossen, och man undrar hur det hänger ihop. Sedan får man också ett tag följa polisens arbete med överfallet (och så småningom en del annat), inte minst polisfotografen Maya, som också är fotokonstnär och knuten till en närliggande konstskola. Det är lite för många trådar, och en del personer hade kanske hellre kunnat få vara mer biroller än huvudroller i vissa avsnitt.

Sammantaget blev jag lite besviken, men det beror nog också på att jag hade höga förväntningar. Det är mer som en ordinär svensk landsortsdeckare (som det finns så många av numera) än något som förtjänar placering på bibliotekets genrehylla "Skräck".

56. Bea Uusma: Expeditionen. Min kärlekshistoria


Månadens cirkelbok var den sista på temat biografier, och en diskussionsfråga är förstås om det är en biografi om Andrée (och hans två följeslagare på polarexpeditionen 1897) eller om Bea Uusma själv. Det är nog mest det senare, en berättelse om hur hon blir närmast besatt av att hitta lösningen på vad som hände, och om hur hon därför tar sig både till Svalbard, där ballongen lyfte, och till Vitön, där de tre männen så småningom dog. Vi konstaterade gemensamt det som jag tror att jag har skrivit om här mer än en gång, att man kan bli intresserad av nästan vad som helst om det berättas av någon som själv är intresserad och kan göra det på ett bra sätt. Vi tyckte också att det var fascinerande att hon lyckas göra något nytt av det här materialet, som det ju har skrivits ett antal böcker om tidigare.

Jag läste - som även den trogne följaren kan vara ursäktad att ha glömt - den här boken 2013, i samma veva som den fick Augustpris. Då hade jag lånat den illustrerade utgåvan på biblioteket, men nu köpte jag pocketen, där det mesta av bildmaterialet har utgått. Jag rekommenderar nog att man försöker unna sig den illustrerade, som vad jag förstår fortfarande inte har kommit på rean, fyra år senare. Numera måste det vara något av ett rekord.

söndag 7 maj 2017

55. Maria Gripe: Tanten


Återigen skickade jag ner en tjänstvillig bibliotekarie på barnavdelningen till magasinet för att ta fram något som dagens barn kanske har lite svårt att tillgodogöra sig. Jag har hört mycket om den här boken, om än inte från väldigt många.

Det mesta av handlingen äger rum på ett gammaldags sommarpensionat, dit Frans och hans föräldrar åker, som de gör varje sommar. Det här året blir ovanligt, eftersom pensionatet också gästas av Tanten, en medelålders kvinna med galna hattar och koffertar fyllda av skämtartiklar. Hon passar inte riktigt in i den stillsamma miljön, och det ger upphov till diverse tokigheter i matsalen och på krocketplanen.

Det här är en senare upplaga, men originalet kom ut 1970. Jag får ofta intrycket att det utspelar sig långt tidigare än så (även om det också finns tecken på motsatsen). Pensionatet har utedass (och handfat utan avlopp på rummen), och ingen av gästerna har tillgång till bil. Mest tänker jag faktiskt på Pensionat Paradiset, den klassiska pilsnerfilmen, som är från 1937. Det jävas inte av att pensionatsgästerna kallas till exempel Jägmästarn och Professorskan. Påminner det om någon annan ungdomslitteratur skulle jag säga att det är Dante-böckerna, fast det här är en vuxen som säger saker som "Vicken punschig polare" och "en annan är ju fena på krossvårter" (=korsord).

Drabbas man av den här historien i rätt ålder är den nog mycket rolig. Nu nöjer jag mig med att säga att den är lättläst, välkomponerad och uppenbart driven av stor berättar- och formuleringsglädje. Däremot känns den inte alls som om den är skriven av den Maria Gripe jag har läst annat av, då ofta med övernaturliga inslag och spännande undersökningar. Det här är fars, inte alltid med pruttkuddar, men det förekommer sådana också. Tanten själv skulle med dagens terminologi kallas "gränslös".

lördag 6 maj 2017

54. O. Henry: Shamrock Jolnes äventyr


Förra året läste jag en samling av den amerikanske novellisten O. Henry (som är en pseudonym, och där "O" alltså inte står för något särskilt förnamn). Nu hittade jag den här lilla specialsamlingen med tre stycken Sherlock Holmes-parodier, som blandar små skojigheter som att berättaren heter doktor Whatsup med överdrivna karaktärsdrag, som man inte måste vara Holmes-konnässör för att känna igen. Översättare och introduktör är förresten Mattias Boström, vars Holmes-bok jag läste med stor behållning 2015.

fredag 5 maj 2017

53. Arne Dahl: Om ett träd


Här är huvudpersonen "en kvinna i fertil ålder" som säljer sin lägenhet i Stockholm och flyttar ut i ett torp i skogen. Ibland får jag för mig att det vore trevligt, men så kommer jag på att man måste leva av något, och att även en sådan tillvaro innebär att man har vissa utgifter. De formaliteterna tror jag inte alls berördes här. Berättelsen är möjligen lite underlig, men stämningsfull, och frågan är om det inte är den enda av de fem radionovellerna som jag skulle vilja höra en gång till, i så fall för att ha uppmärksamheten på rätt saker från början. Här är också ljudeffekter som vore det en enpersonsteater snarare än en uppläsning; övriga har haft musikinslag som jag egentligen klarar mig utan, men förstås kan fylla sin funktion för att få dem att ta upp lagom lång sändningstid.

torsdag 4 maj 2017

52. Elin Ruuth: Geologen


Det är verkligen blandade håvor i Radionovellen, som jag nu lyssnar på med en veckas fördröjning. Dagens historia har viss verklighetsbakgrund på så sätt att huvudpersonen faktiskt vandaliserade Michelangelos Mariastaty i Peterskyrkan 1972. Riktigt vad som gör det till en bra utgångspunkt för en fiktiv berättelse lyckas jag inte förstå under lyssnandet. Den här novellen lämnade mig tyvärr ganska likgiltig.

onsdag 3 maj 2017

51. Joakim Pirinen: Agellången


Joakim Pirinen kände jag mest till som serieskapare, även om jag inte har hört till hans läsekrets. Men han har också skrivit prosa i en omfattning som jag blev överraskad av. Den här novellen handlar om en ung man som återvänder till sin farmor och farfar på landet, men inte riktigt finner sig till rätta. Kanske det inte är en bra idé att starta krog i den gamla lanthandeln. Jag tyckte det var trevlig lyssning utan att vara spektakulärt på något sätt.