fredag 14 december 2018

295. Lina Sjöberg: Tror du älskar med andra nu


Relativt slumpmässigt upptäckte jag att det finns mer radiouppläsningar att höra än de som ligger tillgängliga hos Radioföljetongen & Radionovellen. Som poddradio kan man hitta en del som riktar sig till en yngre lyssnarkrets, bland annat nio noveller, som jag tänkte låta få bli nedräkning till ett nytt och förhoppningsvis bättre läsår 2019.

Just den här var lite för poetisk och fragmentarisk för min smak. Kanske skulle den ha passat bättre att läsa själv än att lyssna på, för jag tappar bort mig bland det som trots allt händer mellan de återkommande avsnitt där huvudpersonen riktar sig till sin partner.

294. Agatha Christie: The Unexpected Guest

The Unexpected Guest - Agatha Christie

Förutom romaner och noveller i kriminalgenren skrev Agatha Christie också ett antal pjäser, sexton stycken verkar många bedömare vara överens om. En del av dem är bearbetningar för scenen av hennes egna verk, men så finns det tre stycken som har tagit den omvända vägen. Med början 1998 skrev Charles Osbourne tre romaner som byggde på tre av hennes pjäser, som i sin tur var original utan någon litterär förlaga. Det här är en av dem, men det är Christie som står som författare till dem i alla sammanhang, och det är tydligt att Osbournes insats inte är en litterär prestation. Det känns som ett pjäsmanus, bara omvandlat till löpande text. Men på något sätt gör det sig därmed för uppläsning snarare än för tyst läsning på egen hand. Det blir heller inte så långt, tre och en halv timme att lyssna på.

Genren för med sig ett par saker som man kan se som för- eller nackdelar, beroende på tycke och smak. Det hela börjar synnerligen effektivt med att en oväntad gäst stiger in genom de franska fönstren hemma hos Richard Warwick och hittar honom död, sittande i sin rullstol. På annan plats i rummet - på scenen, om man så vill - står hans fru med ett avlossat vapen i handen. Nu vore det ju inte Christie om inte det uppenbara visade sig vara tilltrasslat. På teatervis är det också synnerligen tydliga karaktärer. En kritisk bedömare skulle kunna kalla dem endimensionella. Där är den unge efterblivne (som det hette då) halvbrodern, den skärpta trotjänarinnan, den halvskumme betjänten/vårdaren och den tillgivne grannen. Så småningom kommer det också två poliser tillstädes, en överordnad som kanske är den mest normale i hela sällskapet, och en yngre som både citerar poesi och skriver egen. (Halva första akten sitter dessutom mordoffret kvar på scenen, och även i övrigt spelar han på sätt och vis huvudrollen i dramat, fast han inte har en enda replik.)

Om man är bekant med Christie från hennes romaner känner man igen en del standardingredienser i intrigen, men som vanligt varierar hon sig så att man ändå blir lurad, åtminstone i någon av de turer som händelserna tar. Det är någon som har ett förflutet, det är någon som ljuger av andra skäl än att vara mördaren, och det är någon som ser sin chans att utnyttja den uppkomna situationen. Och om man är bekant med engelsk litteratur eller dramatik som utspelar sig i stora hus på landet känner man igen "the baize door", och de franska fönstren, förstås.

Jag blev med ovanstående reservationer ändå positivt överraskad, så jag kommer nog att fortsätta med de andra två romanerna av samma sort. För den som vill läsa finns de i bokform på både engelska och svenska.

tisdag 11 december 2018

293. Fredrik Backman: Ditt livs affär

Ditt livs affär - Fredrik Backman

Alla måste inte älska alla här i världen, som det står i visan. Jag har nu landat i att jag hör till den exklusiva minoritet som inte älskar Fredrik Backman (eller i alla fall det han skriver, för som person tycker jag han verkar sympatisk, vad jag kan bedöma av det som når offentligheten). Den här julnovellen som till stor del utspelar sig på en canceravdelning begriper jag mig inte alls på. Det ska nog handla om livets stora frågor, men svävar mellan fantasi och verklighet på ett sätt som jag har svårt med - om jag nu inte har missuppfattat allt.

måndag 10 december 2018

292. Lena Ollmark: Finns det några snälla barn här?

Finns det några snälla barn här? - Lena Ollmark

Redan i påskas lyssnade jag på en ruggig julnovell om hur obehagliga jultomtar med masker kan vara. Här är det inte bara det utan tomten som totalkoncept som är det skrämmande, när det mera säsongsbundna julnovelltemat från förra veckan tar nya tag. Storytel anger den som lämplig för "9 till 12 år" och då är den nog hemsk så det räcker till, skulle jag tro. För oss vuxna är det inte så svårt att se hur huvudpersonen Tim skrämmer upp sig själv, men slutet lämnar ändå mig med en viss brrr-känsla.

söndag 9 december 2018

291. Haruki Murakami: Elefanten som gick upp i rök


Den här novellsamlingen har jag haft liggande både påbörjad och halvläst en stor del av året. Tanken var att den skulle kunna ingå i årets novellutmaning på något sätt, och eftersom nummer 22 på listan är "en novell av en författare från ett asiatiskt land" går det att välja vilken som helst av de sjutton som ingår. Jag stannar för "Det romerska rikets fall, 1881 års indianuppror, Hitlers invasion av Polen och stormarnas rike", om inte annat så för att visa vilka titlar som kan förekomma. Med undantag för "Fönstret", "Sömnen" och "Tystnaden" heter de flesta novellerna rätt underliga saker, till exempel "Kängurukorrespondens", "Den andra bageriräden" och så titelnovellen, som originellt nog är placerad sist. Men så var det också i den Murakami-samling jag läste för ett par år sedan, så det kanske är hans kännemärke.

Det finns anledningar till att det har tagit tid att komma igenom den här boken, och alla har inte med boken att göra. Men jag har svårt med att det börjar om med en ny jag-berättare i varje novell och nya anonyma kvinnor som är svåra att skilja åt. När det dessutom inte så ofta är intriger som fångar mig - eller intriger överhuvudtaget - tappar jag sugen. Det är inte en särskilt originell iakttagelse vad gäller Murakami, men han skriver ofta om odrägliga män, där variationen består i om de är odrägliga mot fru, flickvän eller syster. Jag gissar att det finns något verkligt finlitterärt i det här som jag inte begriper, men för min del får det räcka med vad jag nu har läst av honom.

290. Agatha Christie: The Mysterious Affair at Styles

The Mysterious Affair at Styles - Agatha Christie

Det här är Agatha Christies debutroman från 1920, och med tanke på att den fyller 98 i år tycker jag att den håller väl. Mest fascinerande är hur färdigt hon redan här har konceptet. Poirot och hans sidekick Hastings är som jag minns dem från senare böcker (Hastings avfördes ju på trettiotalet när Christie tröttnade på honom), och det hela utspelar sig på det arketypiska engelska lantgods som hon återanvände så många gånger i olika sammanhang. Här är dessutom det klassiska deckarelementet "det slutna rummet" inslängt som av en händelse, så det inte blir huvudsak.

Det finns så mycket skrivet om både Christie och den här romanen att det är svårt att säga något eget och originellt. Men jag hade glömt att det faktiskt ingår en rättegång mot slutet, även om jag mindes en hel del av intrigen i övrigt.

onsdag 5 december 2018

289. Anna Jansson: Allt du önskar kan du få

Allt du önskar kan du få - Anna Jansson

'Tis the Season för julnoveller i olika medier, vilket kan komma att märkas här framöver. Här får Anna Janssons gotländska polis Maria Wern ta sig an ett försvinnande, när sjuåriga Tove är borta hela luciadagen. En julnovell får förstås inte sluta med att ett barn inte hittas, så riktigt spännande tycker jag inte att det blir. Det går också lite för stor del av historien till att ge en bakgrund som inte på alla sätt är nödvändig, men gissningsvis är till för att skapa jul- eller i varje fall adventsstämning.

288. Charles Dickens: En julsaga


Som ni ser har jag - som alltid i den tekniska framkanten - idag lärt mig att ta skärmdump på mobilen.

Den här inläsningen av Sven Wollter vill jag minnas att Sveriges Radio återpublicerar på hemsidan varje december, men jag har inte hört den innan. Själva historien är annars så känd att man kan veta ganska mycket om den utan att själv ha läst den; den är bearbetad i mångfaldiga former och medier under de 175 år som har gått sedan den först publicerades. Inte minst är ju huvudpersonen, snåljåpen Ebenezer Scrooge, en inspiration till Joakim von Anka, i original Scrooge McDuck.

Särskilt skrämmande tycker jag inte att det är, trots att det är en spökhistoria med ganska många övernaturliga ingredienser - om man nu inte vill tolka spökerierna som Scrooges drömmar under julnatten. Han förs, som den bildade följaren av denna blogg säkert vet, med hjälp av tre andar till jular förr, nu och i framtiden, och på köpet lär han sig något om sig själv, och så vaknar han som en ny och bättre människa. Det här är det slags litteratur som det är mer intressant att ha läst än att faktiskt läsa. Men nu är det gjort, och den här formen var ett trevligt sätt att göra det på, för oss som klarar av att ha Sven Wollter i öronen.

måndag 3 december 2018

287. Marianne Cedervall: Svinhugg

Svinhugg - Marianne Cedervall

Man kan hitta fram till böcker på olika sätt. Till Marianne Cedervall hittade jag eftersom ett antal sidor av henne var tryckta av misstag i en helt annan bok som jag läste för ett tag sedan. De kom dock från en senare bokserie, där hon skriver om ett par andra huvudpersoner, men liksom denna utspelar den sig på Gotland.

Här började jag i stället från början i hennes författarskap, det vill säga första delen av fem (och en halv, för det har kommit en liten kortroman också) om Mirjam och Hervor. De är ett omaka par, men trivs uppenbarligen i varandras sällskap, och meningen är att vi också ska göra det. Mirjam är läkare och Hervor är, ja, spåtant eller liknande. Det som har hänt innan den här boken börjar är att Mirjam har blivit lurad på alla sina besparingar (och lite till) av tre direktörer i ett privat vårdföretag. Hon får flytta till "Lapphelvetet" och arbeta på en vårdcentral och leva på existensminimum i ett antal år för att betala av sina skulder, och där träffar hon Hervor. Nu kommer de till Gotland, där Mirjam har sina rötter, och där ska de ta hämnd på de tre, som har fortsatt sin verksamhet med viss framgång, i varje fall rent materiellt.

För mig känns det som om tanterna i Arsenik och gamla spetsar möter Karin Brunk Holmqvist och flyttar till Gotland. Det är en vildsint korsning mellan den idylliska miljön, där Mirjam har köpt ett gammalt missionskapell som hon renoverar, och de totala galenskaper de båda ägnar sig åt för att ge gubbarna vad de förtjänar. Jag vet inte riktigt om de förtjänar allt de råkar ut för, och framför allt finns det andra i deras omgivning som också blir lidande på olika sätt. Frågan är om inte det hela hade vunnit på att skruvas ytterligare lite till så det kom ännu lite längre från verkligheten.

Jag kommer nog inte att fortsätta med fler delar i serien, även om den här alls inte är en dålig bok. Den är däremot inte tillräckligt bra för att sticka ut i det överbefolkade gränslandet mellan landsortsdeckare och feelgood, och det tycker jag på sätt och vis är lite synd, för det finns absolut mer att berätta om Mirjam och Hervor, inte minst vad gäller deras respektive familjerelationer. En rolig sak med den här ljudboken är att den är inläst av två personer, Susanne Alfvengren som läser berättelsen och Mirjams repliker på gotländska, och en för mig okänd Gun Olofsson, som läser Hervors repliker på norrbottniska. Och så ser jag att författaren debuterade vid 60 års ålder, vilket ger hopp åt oss 45-åringar med skrivklåda.

tisdag 27 november 2018

286. Jöns Hellsing: Halvvägs till himlen


Uppföljaren till Händig man sökes utspelar sig ett par år senare, 1987-88, och den engelske författaren John, som lekte hantverkare då, verkar nu ha etablerat sig som snickare eller liknande på den karga skotska ön. Han är inte riktigt huvudperson i den här boken, det är snarare hans flickvän Heather, som just har invigning av sin nyrenoverade pub. Sedan brinner den ner, Heather själv hamnar på en psykiatrisk klinik av mindre trevligt slag, och diverse intrigtrådar med anknytning dit och/eller till den engelske lord som var med redan förra gången trasslar på. Det är i min smak lite för många trådar som har lite för liten anknytning till varandra, men kanske är det lite bättre styr på dem än senast. Det känns överlag som om författaren har stramat till sig - inte minst är den här boken en tredjedel kortare, vilket jag ju hade som uttalat önskemål. Äntligen någon som lyssnar på mig.