lördag 27 augusti 2016

88. Viveca Sten: I de lugnaste vatten


Jag tänkte att jag skulle bilda mig lite inom deckargenren och inte bara läsa gamla och glömda författare. Därför har jag samlat på mig några debutböcker av kategorin levande och produktiva författare, som påfallande ofta också är kvinnliga och lokalt förankrade, för att se om någon av dem är värd att följa. Här är det alltså Sandhamn i Stockholms skärgård som är miljön, men polisen rycker ut från Nacka, och några viktiga avsnitt utspelar sig på närliggande öar.

Det är lika bra att säga det med en gång. Fler böcker av Viveca Sten kommer inte över min tröskel. Jag kan nog stå ut med att moderna deckare också ska innehålla lite om polisens (och i det här fallet hans väninna juristens) privatliv, men då får det vara lite mer intressant än att man redan första gången det spåret presenteras förstår hur det är tänkt att gå - och sedan går det precis så. Om de delarna hade utgått hade också ett annat problem lösts (eller i varje fall minskat), nämligen att boken är för lång i förhållande till vad som händer i den. Det beror inte bara på privatlivet utan också på att alldeles för mycket presenteras i form av dialog mellan två normalintelligenta människor, som ändå måste upplysa varandra om självklarheter. Anledningen är förstås att vi ska lyssna på dem och förstå varför något är som det är, men det finns andra sätt att berätta det på, varför inte genom en gammal härlig allvetande berättare.

Själva intrigen är passabel, men lösningen bygger på något som polisen får reda på först på sidan 267 och vi läsare inte till alla delar ens då. Det ska förstås verka lite spännande, och det blir det också mot slutet, men det är alldeles för segt fram till dess. Konstiga villospår finns det också ett par stycken, som hakas av på vägen för att sedan återkomma i en dialog (igen!) i allra sista kapitlet, så att vi i alla fall inte kan klaga på lösa trådar.

Miljön Sandhamn kände jag inte mycket till tidigare, annat än att det är dit de rika och kända beger sig för att köra dyra båtar. Det är inte hela sanningen, förstår man, för det finns också familjer som haft hus på Sandhamn i flera generationer, och de är förstås lite finare än de nyrika som renoverar och förstör allt genuint. Det här fick mig faktiskt omotiverat negativt inställd till att någon enda gång i livet åka dit, och så brukar skönlitteratur inte fungera på mig. Det verkar som ett ställe där man antingen måste ha tillbringat samtliga somrar sedan man föddes (och detsamma ska gälla tre släktled bakåt) eller vara så rik att man kan sätta sig över det. Ingetdera uppfyller jag.

Det är inte ofta jag blir så här negativ till en bok och en författare, men det beror nog delvis på att Viveca Sten säljer så bra, och att kan jag inte begripa varför. Dessutom blev jag rekommenderad henne eftersom hon skulle vara mycket bättre än Camilla Läckberg. Henne har jag inte läst, men blir nu nästan nyfiken på bara därför. Men innan dess får jag försöka lugna mig med något säkert kort.

torsdag 25 augusti 2016

87. Hans Alfredson och Lars Olson: Nytidens Slott och Herresäten


Bilden gör inte riktigt den här boken rättvisa, för den är två pocketar bred och en och en halv pocket hög. Innanför omslaget ritar och berättar Hasse Alfredson och hans mindre kände barndomsvän (som är arkitekt på riktigt) om sex (fiktiva) slott och herresäten byggda på 2000-talet. Enligt baksidan är det "ett tankeväckande och roligt verk, som tack vare den nya timetransformern CU4 kunnat publiceras mer än åttio år innan det kunnat skrivas". Flertalet av de sex slotten är alltså ännu inte påbörjade. Som i annan framtidsskildring och kontrafaktisk historia finns det vissa saker som man reagerar på redan nu femton år efter att boken kom ut, men också några småroliga blinkningar som jag tycker står sig ganska bra.

Ett av objekten är Vitaby slott (på omslaget ovan), som är byggt i sexhörningar, en på fullt allvar intressant arkitektur som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att bo i. Nu lär jag aldrig hamna i en sådan ekonomisk situation att jag kan anlita någon för att rita och uppföra ett helt nytt hus enligt mina önskemål, men i så fall hade jag varit inne på att göra något i den här stilen:


Ett annat objekt är EU-guvernörens palats, en flytande historia i Stockholm, där det i förbigående ges en inte alldeles smickrande bild av EU:s utveckling under första hälften av den tjugoförsta seklet. En följd av palatsets placering är för övrigt att Moderna museet har tvingats flytta till Öresundsregionen och numera finns i Lagerhuset i Eslöv. När boken skrevs stod huset tomt, men numera är det ombyggt till bostäder, så chansen att det ska bli konstmuseum har nog snarast minskat.

Bland de sex byggnaderna, deras användningsområden och brukare finns det både utopiska och dystopiska inslag. Ett intressant tema som återkommer är hur byggnaderna ska försörjas med energi, och där finns ett riktigt tilltalande exempel på vad som väl numera kallas passivhus eller rentav nollenergihus.

86. Leif GW Persson: Gustavs grabb


Bokcirkeln började på v m k ny kula i veckan med det vågade temat biografier (vi har tidigare bara läst skönlitteratur), där jag hade valt denna. Jag ville gärna ha något av någon som man kunde tänka sig klarade av att skriva själv, och han har ju skrivit böcker förr, som dessutom sålt i stora upplagor och fått bra kritik. Det här är förstås något annat än hans deckare (som jag inte har läst), men vi var ovanligt överens om att det var god läsning. Dessutom var flera av deltagarna positivt överraskade av författaren själv och hans sätt att berätta om uppväxt och karriär utan att vara bufflig och självgod, som var deras ingångsvärden. Även jag, som gillade honom ganska bra innan, tyckte att det var ovanligt nyanserat. De stora skurkarna är mamma, Palme och Peter Bratt, och där finns det inga nyanser. Läser man boken förstår man varför.

torsdag 18 augusti 2016

85. Julius Bark: Vila vid denna källa


På ett plan är det här en tidstypisk svensk deckare från 1965. Det är en amatör som utreder (en deckarförfattare, så han vet ju hur det brukar gå till), det utspelar sig i en fiktiv småort (eventuellt i nordvästra Skåne) och det är en lagom stor skara misstänkta med både tillfälle och motiv. Men på ett annat plan har den här boken något som jag inte har träffat på tidigare, nämligen ett ganska intrikat sätt att berätta historien. Deckarförfattaren-detektiven kommer och hälsar på en bekant, den finkulturelle författaren, som man förstår har varit misstänkt för ett uppmärksammat mord något halvår tidigare. Den före detta misstänkte berättar historien för den tillreste under förflyttningar genom samhället och besök på de olika platser som var aktuella, och ibland träffar de dessutom lägligt på någon av de misstänkta. Man förstår ju också så mycket som att han är på fri fot - trots misstankarna, som egentligen bara blir starkare och starkare efter hand som den halvårsgamla historien rullas upp. Parallellt med det återberättande gör förstås också deckarförfattaren-detektiven sig vissa tankar om hur det faktiskt kan ha gått till.

Någon liten konstighet noterade jag, men det kanske är det halvsekel som har gått som gör att man ser vissa saker annorlunda. Jag undrar i alla fall hur ett "rågat glas" (konjak dessutom) ser ut.

Mitt exemplar är ju inte i toppskick, men jag ser det ändå som ett fynd för den femma jag har betalat för bara några år sedan. Det beror förstås till stor del på att den har en trevlig dedikation från den ene av de båda författare som dolde sig bakom pseudonymen Julius Bark, nämligen Jan Moen:


Vem Lars-Erik är (eller var) har jag inte forskat vidare i, men jag undrar om inte Ljungbyhed ligger bra till för att vara förebild till bokens "Hindersnäs". Det finns en ås som skulle kunna vara Söderåsen, det är ungefär femtio mil till Stockholm och det finns lämningar av ett gammalt kloster. Eller så är det meningen att var och en ska kunna känna igen sin egen köping (eller grannköpingen).

måndag 15 augusti 2016

84. Håkan Nesser: Elva dagar i Berlin


Som ni kanske minns brukar jag gilla Håkan Nesser. Eftersom jag dessutom gillar Berlin tyckte jag det här kändes lovande, och tre fjärdedelar av boken har han mig lindad runt lillfingret så att jag nästan skäms för att vara så förutsägbar. Huvudpersonen Arne är sedan en dykolycka i tolvårsåldern intellektuellt funktionshindrad, men kanske mer hindrad av att familjen inte har låtit honom göra saker på egen hand. Nu får han i uppdrag av sin döende far att leverera en låst liten låda till sin mor, som ska bo i Berlin. Arne har hittills fått tro att hon var död sedan länge, men nu får han hjälp med tyskan av sin farbror och blir ivägskickad med ordentliga instruktioner för allt som kan tänkas hända. Naturligtvis händer det andra saker än släktingarna har kunnat förutse.

Det är på många sätt omisskännligt nesserskt. Arne bor i staden K- (om det nu ska vara Kumla) och en av de personer han så småningom sammanstrålar med har sitt ursprung i det Nesserland som inte är Nederländerna, men där både personer och platser heter sådant som ser nederländskt ut. Det finns också andra trevliga blinkningar till oss som har läst honom tidigare, men det räcker så småningom inte riktigt till, när historien börjar "fransa ut i kanten", som det heter i På minuten när talaren inte vet vart det är på väg. Även om baksidan säger att det här är "en saga för barn över arton år" ("i Tage Danielssons och Astrid Lindgrens efterföljd") vill jag nog att det ska sluta på ett lite mer rimligt sätt. Här förstår jag knappt hur något hänger ihop. Något säger det ändå om Nesser att den otillfredsställande sista fjärdedelen inte helt lyckas utplåna intrycket av de första tre fjärdedelarna, utan helhetsintrycket blir lite ljummet.

"Vissa detaljer på gatorna Fasanenstrasse, Knobelsdorffstrasse och Kyffhäuserstrasse stämmer inte med verkligheten", varnas man redan på sidan 7. Jag har inte hela tiden gått i Arnes fotspår med Google maps, men noterar ändå att ett viktigt hus är helt dimmat på street view-bilderna. Man undrar ju vad som är orsak och verkan. Om jag kommer till Berlin igen - och det blev jag nu lite sugen på ändå - får kanske boken åka med för miljöstudier på plats. Nesser vet vilka knappar han ska trycka på när han skriver "Så himla trevligt det var att sitta och äta och dricka öl på en krog i Berlin, konstaterade Arne Murberg."

lördag 13 augusti 2016

83. Hans Alfredson: Tiden är ingenting


Jag har läst en hel del av Hasse Alfredsons skönlitterära produktion och uppskattat bland annat En ond man, De döda kring Maria, Attentatet i Pålsjö skog och En yxa i nacken. Barnboksklassikern Varför är det så ont om Q? läste jag om med stor behållning för ett par år sedan. Riktigt varför den här inte har blivit läst vet jag inte, för den har stått hos mig sedan 1999. Tidigare i år lyckades jag dessutom köpa ett exemplar till, eftersom jag trodde att jag inte hade den, men nu har jag i alla fall valt att tolka det så positivt det går, nämligen att jag var intresserad av att läsa den.

När genren är "släktsaga" och författaren är den han är ska man inte förvåna sig över att klichéerna "mustig" och "myllrande" passar in. Det handlar om släkten Brosse från tidigt 1800-tal till sent 1900-tal, berättat av Karl Brosse, som själv är en del av historien. (En parentes är att Alfredson ofta använder sig av jag-perspektivet i sina böcker. I de fem ovannämnda finns det med på olika sätt, i ett par fall genom att det är författaren själv som berättar, och i ett genom att det är ett antal olika personer som ger sin syn på en huvudperson. Det vore kanske ett intressant forskningsämne för någon.) Ett tag väntar jag på att det ska ta fart som en vanlig roman med konflikter och upplösningar, men det gör det aldrig. Här är det snarare ett antal historier och anekdoter som binds samman genom att de medverkande också är släkt med varandra. Som i de flesta släkter finns det både rötägg och dygdemönster.

Utan att det skrivs läsaren på näsan blir släktsagan också en berättelse om det svenska samhällets utveckling, från en tid när de flesta var fattiga och bodde på landet, via den tid när några stannar på landet men de flesta drar vidare till arbete eller studier i stan, fram till den nutid när landet spelar en helt annan roll för de flesta. Om man fuskar lite i släktforskning och vet lite om de trakter där det ska utspela sig blir det förstås ännu mer intressant. Sist i boken finns ett släktträd, upptäcker jag efter ett tag. Det kunde med fördel ha varit längst fram, så man slapp rita sitt eget för att hålla reda på alla.

torsdag 11 augusti 2016

82. T. S. Eliot: Old Possum's Book of Practical Cats


Både stugkatter och strykarkatter och andra varianter finns med i nobelpristagaren Eliots lilla diktsamling, som förstås finns analyserad och dissekerad på många andra håll på nätet. Jag nöjer mig med att konstatera att han uppenbarligen har erfarenhet av hur katter fungerar, för vilken kattägare känner inte igen sitt eget exemplar i "The Rum Tum Tugger":
When you let him in, then he wants to be out;
He's always on the wrong side of every door,
And as soon as he's at home, then he'd like to get about.
och
The Rum Tum Tugger doesn't care for a cuddle;
But he'll leap on your lap in the middle of your sewing[.]
Jag har parallellläst originalet och den svenska översättningen av Britt G Hallqvist. Hon lyckas fånga originalets ton oerhört väl, kanske någon gång till priset av att innehållsligt göra ett avsteg som jag tycker känns omotiverat. Men i "Mungojerrie and Rumpelteazer" är ett innehållsligt avsteg vad som behövs för att i varje fall en dåtida svensk läsare skulle få samma associationer av:
Or after supper one of the girls
Suddenly missed her Woolworth pearls:
som hon har fått till:
ska storasyster gå bort - och vips
blir hon av med sitt snyggaste epaclips[.]






Illustrationerna är av Nicolas Bentley, som vi har träffat förr i den här bloggen. Jag tycker han är som bäst när han inte gör katterna alltför antropomorfa, som på det svenska omslaget, utan mer kattlika, som på originalets ovan. Av någon anledning är det betydligt fler illustrationer i den svenska utgåvan, trots att de är relativt samtida, utkomna i kölvattnet av musikalen Cats i början av 80-talet.