40. Pooneh Rohi: Kräftfångst

Novellix' allra senaste nummer landade i min brevlåda igår. Den ligger utanför deras vanliga utgivning i boxar om fyra noveller vardera, och handlar om hemhörighet på en plats, särskilt ett sommarställe. Det finns förstås många människor vilkas livssituation är sådan att de inte har ett barndomslantställe som de kan åka tillbaka till, och den skillnaden är fint beskriven här, tycker jag.

Den passar utmärkt till novellutmaningens nummer 22, "en novell som handlar om längtan".

39. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix och hans tappra galler

Årets läsprojekt vad gäller tecknade serier är Asterix, som jag läste en hel del på den tiden det fanns sådär 25 album. Nu finns det 36 - vi får väl se hur länge orken räcker. Från biblioteket har jag lånat på mig några samlingsvolymer som innehåller tre album vardera. Fördelen med dem är inte minst att man då får albumen i originalordning och inte i den omstuvade svenska utgivningsordningen.

Det här första är ganska mycket en etablering av scenen - den lilla galliska byn som ensam gör motstånd mot den romerska ockupationsmakten, närmast manifesterad i de fyra lägren som omger byn. Och så förstås de återkommande medverkande, här den allra första rutan där vi möter Obelix med tillhörande bautasten, och Asterix själv:

Alla som jag minns som återkommande medverkar inte här, men mötet med Caesar visar att det ändå är planerat en fortsättning:

Ett återkommande skämt i slutscenen är - som väl alla som har läst Asterix minns - hur barden Troubadix förses med munkavle. Här har de ännu inte kommit på att det behövs, men gästabudet med grillat vildsvin känner man igen:

I kommande delar ser jag fram emot de ständigt förlisande sjörövarna, fiskhandlaren Crabbofix, den gamle men vitale Senilix och inte minst Obelix' hund Idefix.

38. The Floating Admiral

Det här är mer en kuriositet än en riktigt bra deckare, trots de medverkande tunga namnen. De som är mest ihågkomna idag finns återgivna på "omslaget" ovan, men det är hela fjorton författare, alla på sin tid stora namn i pusseldeckargenren. Här har de skrivit varsitt kapitel utifrån förutsättningen att var och en måste fortsätta där stafettpinnen lämnas över, med de ledtrådar och andra förutsättningar som finns. Den som lämnar över måste också ha en föreställning om hur det hänger ihop och ska sluta, och det finns därför också föreslagna lösningar eller slut från alla författarna utom de två första. Det är alltså inte tillåtet att föra in mystiska främlingar eller okända fotspår bara för att göra det svårare för den som skriver ett senare kapitel. Det är en rolig idé, men jag tror att författarna har haft det roligast, för det blir ganska rörigt efter hand, och ett par kapitel ägnas mer åt genomgång av spaningsläget än åt intrigens avancemang. Riktigt rörigt blir det när de olika sluten redovisas, för de bygger inte på de förutsättningar som har förts in av författarna till senare kapitel, utan man får i tanken backa till hur det var när just den författarens kapitel utspelade sig. Det är nog dessutom extra svårt när det är en ljudbok, där man inte lika lätt kan bläddra tillbaka och kontrollera en formulering.

Själva historien är en klassisk pusseldeckarintrig, och den klassiska kartskissen har jag lyckats leta upp på nätet:



Överst syns en flodkrök, och det är där det börjar med att en gammal sjöman, Neddy Ware (som uttalas så likt "where" och "wear" att jag har stora problem med det också i de första kapitlen), hittar en båt med ett lik i. Liket är alltså amiralen i titeln, och han har sedan någon månad hyrt Rundel Croft på ena sidan floden Whyn. På Rundel Croft finns också - innan hon försvinner - hans systerdotter och lite tjänstefolk. Mitt emot, på andra sidan floden, ligger prästgården, där amiralen och systerdottern har varit på middag kvällen innan. Förutom kyrkoherden bor där två pigga tonårssöner som gärna gör sig nyttiga i utredningen, men jag tycker att de tas till vara dåligt av vissa kapitelförfattare.

Sedan är det fokus på de yttre förutsättningarna för det som har hänt. Floden är en tidvattenflod, tror jag det ska heta på svenska, det vill säga en flod där strömriktningen ändras vid högvatten, då vattnet trycks in från havet. Det är lögn att försöka följa med när polisen med hjälp av lokalbefolkningen ska beräkna var båten kan ha släppts för att driva, när förutsättningarna är både båtens läge, strömmens riktning och strömmens kraft beroende på tidpunkt i tidvattenscykeln. Ovanpå det är det knutar på rep, avskurna rep, tappade hattar och näsdukar, förklädnader, mystiska bilar, testamenten, misstänkta med förflutet utomlands och jag vet icke allt. Det är för mycket, helt enkelt.

Men efter denna kritik ska också sägas att det ofta är roligt. En hel del av birollerna är underhållande, och författarna driver också godmodigt med både genren och den engelska småstad och landsbygd där det utspelar sig. Gillar man engelska pusseldeckare från tiden ska man inte missa den här, men man ska veta förutsättningarna och inse att det inte kan bli genrens toppnummer.

37. Maria Lang: Rosor, kyssar och döden

Titeln på denna Maria Langs femte deckare är ett citat av Carl Jonas Love Almqvist. Med början i föregående bok och ett drygt decennium framåt står Lang på topp vad gäller litterära anspelningar i titlar och intriger. Inte minst beror det förstås på att hennes huvudperson och berättare Puck, numera gift Bure, är litteraturhistoriker, fortfarande med ofullbordad licentiatavhandling om Fredrika Bremer.

För hennes man Einar går karriären desto bättre; han har blivit docent i historia (eller om det var redan i förra boken) och ägnar sommarlovet åt släktforskning. Därför åker paret runt i Värmland och studerar kyrkböcker, men så nås de av ett brev från vännen och kriminalkommissarien Christer Wijk, som bjuder dem till sin förlovningsfest. Han har fastnat för en sondotter till den rike Fredrik Malmer, ägare till Rödbergshyttan, några mil från Skoga där Einar har vuxit upp. De skaffar sig anledning att passera lite tidigare än det var tänkt i inbjudan, och när Einar reser vidare till Skoga stannar Puck kvar, eftersom hon har fått en rejäl sommarförkylning.

Vi bör ha hunnit till sommaren 1953, konstaterar jag i början, när det framgår att Puck och Einar har varit gifta i två år. Det bekräftas så småningom av ett daterat testamente. Det är förresten så länge sedan att även en utbildad sjuksköterska hävdar att man blir förkyld av att bli kall, antingen det nu har hänt, som Puck själv anser, i en kylig prostgårdskällare, eller i samband med bad i Hyttsjön.

Det framgår inte av personförteckningen:



men det är kanske inte så överraskande att det är familjepatriarken Fredrik Malmer som blir mördad, och som vanligt är Puck på plats och gör vissa iakttagelser, även om hon inte själv drar de rätta slutsatserna av dem. Det gör inte jag heller fullt ut, men jag inser i alla fall att den sedan tjugo år försvunna Udda-Gertrud inte skulle nämnas om hon inte skulle visa sig vara viktig för händelserna i nutid. Det är inte heller den enda planteringen av viktiga bakgrundsfakta som kommer i samtal mellan Puck och familjen Malmer et al, och där tycker jag att Lang lyckas ovanligt bra den här gången.

En karta över lokaliteterna hör förstås till, och här är inte mindre än två sådana, en över själva herrgården Rödbergshyttan:

och en över grannskapet med gruva, hytta och skogar:

En bärande del av intrigen är Christers förhållande och förlovning med Gabriella, men jag blir aldrig riktigt intresserad av den. Jag har förstått av olika nätsammanhang där Lang diskuteras att den oförlösta spänningen mellan Puck och Christer är något som folk uppskattar, men jag tycker mest att det ställer till. Einar må vara tråkigare än Christer, men det är tydligt att det är honom Puck är förälskad i. Filmerna från 2013 förstärkte däremot triangeln, men det var ju inte det enda som gjordes där utan förankring i böckerna. Just den här filmen hade en i förhållande till boken alltför bearbetad intrig, som slarvade bort det jag tycker är de starka sidorna, särskilt kopplingen mellan dåtid och nutid.

Annars kan man återigen bocka av att landsfogde Löving medverkar med "klackring, ljusgrå kostym och sidenskjorta". Vad Puck inte reflekterar över är att det alltid har varit sommar när hon har träffat Löving, och att siden är ett svalt material. Han kanske har kamelhårsunderställ på vintern. En annan återkommande karaktär, provinsialläkaren Daniel Severin, är här med för första gången. För att vara läkare i en deckare har han ovanligt mycket med intrigen att göra, och han inskränker sig inte alls till att bara skriva ut dödsattester.

Sist och slutligen måste man säga att boken inte har åldrats väl vad gäller inställningen till den folkgrupp som alla kallar tattare. Det är inte bara frågan om att någon är mörkhårig och solbränd, utan inte minst kommissarien själv har en påfallande intolerant uppfattning om deras karaktär.

36. Lars Norén: De sista rummen

Senaste veckan har det varit något av novellbonanza här, bland annat som ett led i att läsa mina olästa Novellix-noveller. Den här ingår i serien Grannar från 2017 och utspelar sig på ett äldreboende (eller vad termen för dagen kan tänkas vara vid den obestämda tid det äger rum). Det är en liten pjäs i två små akter för fyra, eller möjligen fem, roller, och det hör väl till miljön att de medverkande i stort sett talar förbi varandra. Det är också en sorts grannskap.

35. Dogge Doggelito: Shuno

Dogge Doggelito kallas för kulturell mångsysslare på den här novellens omslagsinsida. Jag visste inte att han också skrev skönlitteratur.

Det handlar om några pojkar från "förorten", detta problematiska begrepp, men här tycker jag det kan passa utan att det behöver betyda mer än så. De förbereder sig för en snattarrunda på Obs, och Shuno, som är någon sorts huvudperson, är med för första gången.

För novellutmaningen använder jag den som nummer 14, "en novell där det finns en katt" - till och med flera stycken, alldeles på slutet.

34. Martina Montelius: Ulf gråter

Man känner igen den halvgalna, febrila tonen från Martina Montelius tidigare verk, och det är onekligen underhållande att läsa något som man inte har en aning om vilken väg det kan ta fram till ett slut som kan vara hur som helst. Och mitt i allt dyker det upp en sonett.

33. Charles Dickens: Horatio Sparkins

Mr Horatio Sparkins, som den här novellen handlar om, är en eftertraktad ungkarl, inte minst för herrskapet Malderton, som är angelägna om att få sin tjugoåttaåriga dotter bortgift innan det är alldeles för sent. Familjen Maldertons sociala ambitioner avhånas vederbörligen, och det är fascinerande att det fortfarande kan vara så roligt efter över 180 år.

För novellutmaningen passar det bra att använda den här novellen för nummer 12, "en novell med ett efternamn i titeln".

32. Charlotte Brontë: Emma - Ett fragment

Frågan är om detta är en novell. Undertiteln "Ett fragment" säger vad det handlar om, två inledande kapitel till något längre, som aldrig blev fullbordat, men man kan tänka sig att det hade blivit en roman. Det slutar dessutom med en rejäl cliffhanger när systrarna Wilcox upptäcker att den elev de har tagit emot i sin privata flickskola inte alls är den hon har föregivits vara. Det har tydligen skrivits fortsättningar av andra författare, och det förvånar mig inte alls.

31. Golnaz Hashemzadeh Bonde: Doktharam, min flicka

Veckans sista radionovell är en till av den sort där det inte händer så mycket. Jag skulle nästan säga att det inte alls är en berättelse, utan en annan sorts text, där berättaren riktar sig till sin dotter. Det gör den svår att sammanfatta, och det är ovanligt svårt att säga vad jag tycker.