onsdag 8 april 2020

56. Ambrose Bierce: Present at a Hanging and Other Ghost Stories

Present at a Hanging and Other Ghost Stories - Ambrose Bierce

På strax under två timmar ska det rymmas femton spök- och skräckhistorier, och då säger det sig självt att det inte kan bli djupa karaktärsskildringar. Men det är inte bara ett snabbt och ytligt berättande; historierna är så lika varandra att det efter ett tag blir svårt att hålla isär vad som har hänt i den man just lyssnar på och vad som hände i de tidigare. Påfallande ofta handlar det om någon som ser en annan person, som sedan visar sig redan ha varit död, alternativt dö just då.

Tyvärr är den här inläsningen inte särskilt bra. Ljudnivån varierar så det är svårt att få den rätt i lurarna, och inläsaren verkar föga engagerad.

55. Leif GW Persson: Profitörerna


LeiF GW Perssons första deckare var skriven för att skildra ett missförhållande från verkligheten, nämligen en justitieminister som går till prostituerade. Den här boken kom året efter och det är delvis samma poliser som återkommer. Däremot har intrigen ingen anknytning till samhällets översta skikt, utan det är en prostituerad som har hittats mördad. Allt är ungefär så sjaskigt som man kan tänka sig.

Efter föregående bok hade jag höga förväntningar, men den här var underligt svår att komma in i. Först i andra halvan, om man tar sig fram till den, lossnar det, och den är närmast lysande, ända in i kaklet, som det brukar heta. Förmodligen är det en mer realistisk skildring av en mordutredning än när Maria Lang låter Christer Wijk dricka kaffe med de misstänkta.

På ett intressant sätt balanserar den här boken på gränsen till verkligheten, men på ett annat sätt än den föregående. Här finns nämligen insprängda kapitel där en - tror jag - namnlös kriminolog diskuterar med poliserna, och det sitter mycket hårt åt att inte se författaren själv i den rollen.

måndag 6 april 2020

54. Oscar Wilde: The Canterville Ghost

The Canterville Ghost - Oscar Wilde

Av oklar anledning har jag aldrig förr läst den här klassiska novellen, men möjligen har jag sett filmen från 1944 med Charles Laughton. Det är egentligen ingen spökhistoria, fast spöket Sir Simon de Canterville har huvudrollen, och det inte råder brist på rasslande kedjor och intorkade blodfläckar. Fastmer är det en humoristisk historia som driver med skillnaderna mellan britter och amerikaner.

Intrigen har nämligen som utgångspunkt att det amerikanska sändebudet mr Otis har köpt slottet Canterville Chase inklusive spöke. Hans familj, enkannerligen hans tvillingsöner, tar inte alls det anrika spöket på samma allvar som de tidigare ägarna har gjort. Och det är ju vad som krävs för att ett spöke ska vara det minsta skrämmande.

Tidvis blir det väl tätt mellan effekterna, inte minst när spöket jobbar med sina olika inkarnationer, den ena hiskligare än den andra. Det känns som om det hade kunnat räcka till en fulllängdsbok, men det är förstås det komprimerade som gör storheten i den här berättelsen.

53. Elias Wessén: Historiska runinskrifter


Detta är förstås inte platsen att seriöst recensera en klassisk framställning inom runologin, men eftersom jag har läst den inom ramen för en kurs försvarar den ändå sin plats här. Wessén, ett av de verkligt stora namnen inom nordistiken, fokuserar på två teman som behandlas på svenska runstenar, och som kan knytas till historiska händelser som är belagda i andra källor.

Det ena är Knutsgälden, den skatt som Knut den store utkrävde i England (och ett par liknande gälder före honom). Den är intressant eftersom den är väl dokumenterad på annat håll, men annars inte så värst fantasieggande. Men det är onekligen svindlande att tusen år gamla runstenar låter oss veta namnen på människor som varken var kungar eller biskopar.

Det andra temat gäller Ingvarståget, en resa till Gårdarike (=Ryssland) och Särkland (=Kalifatet) som av allt att döma slutade mycket olyckligt. Sagan säger att det seglade ut trettio skepp och kom tillbaka ett enda, men det är en skildring som är ett par hundra år senare än händelserna 1036-41. Runinskrifterna är sedvanligt lakoniska, men bakom formuleringar om att Ingvars män gav örnen föda (=dog på slagfältet och blev mat åt asätare) ligger stor dramatik, som är desto mer spännande. Här kan man till och med använda namnen för att göra små släktträd.

fredag 3 april 2020

52: Washington Irving: Rip Van Winkle

Rip Van Winkle - Washington Irving

Titelpersonen i den här novellen somnar ute i markerna och vaknar först tjugo år senare. Det temat var inte nytt ens när novellen kom ut första gången 1819, utan fanns redan i antiken, för att inte tala om legenden om de sju sovarna. Men kanske var Irving tidigt ute med att använda det i regelrätt skönlitteratur.

När en novell tar tre kvart att lyssna på får det inte ta en av de kvartarna för historien att komma igång. Jag tycker den här intrigen är påtagligt baktung, och det intressanta, vad som händer när RIp Van Winkle vaknar och upptäcker att han har missat hela den amerikanska revolutionen, slarvas närmast bort. Men det är en klassiker, och på klassikers vis är det intressant att ha läst den själv.

51. Montague Rhodes James: The Treasure of Abbot Thomas

The Treasure of Abbot Thomas - Montague Rhodes James

Ett centralt tema i den här novellen är ett chiffer, och när lösningen av det är det viktigaste som händer är det inte helt lätt att följa med när man lyssnar. Den påminner en del om Edgar Allan Poes "Guldbaggen", även om miljön är annorlunda. Den här gången är det ett kloster i Tyskland och ett gods i England.

Eftersom det här är den sista av Montague Rhodes James' 34 noveller är det på sin plats med en sammanfattning av intrycken. En och en är novellerna ofta ganska bra. Stämningen är suggestiv och mycket engelsk. Men i följd är de lite för lika, så det blir repetitivt, trots att jag nu har dragit ut lyssnandet under drygt ett halvår. Nästan alltid är det någon akademiker som kommer över något manuskript eller gammalt föremål som avslöjar något - och så spökar det lite. Ibland hade spökandet dessutom kunnat hoppas över utan att historien hade förlorat på det.

torsdag 2 april 2020

50. Montague Rhodes James: Martin's Close

Martin's Close - Montague Rhodes James

Den här novellen sticker ut i James' produktion genom att den till stor del är ett rättegångsreferat med ordagranna repliker. Det är tyvärr också det som gör att den är svår att ta till sig i lyssnad form. För min del var behållningen att domaren i rättegången tydligen inte är fiktiv.

49. Montague Rhodes James: The Tractate Middoth

The Tractate Middoth - Montague Rhodes James

Det antika föremålet som alltid ska finnas med i en spökhistoria av den här författaren är den här gången en antik bok, som två olika herrar har sina respektive anledningar att lägga vantarna på. Det hade kunnat bli en lika bra historia utan det övernaturliga, och frågan är om den inte till och med hade blivit bättre.

onsdag 1 april 2020

48. Montague Rhodes James: An Episode of Cathedral History

An Episode of Cathedral History - Montague Rhodes James

Den här novellen består av att författaren (eller i alla fall en berättare som kan antas vara identisk med honom) återberättar vad han för ett par decennier sedan har fått berättat av en bekant, som i sin tur hade fått berättat för sig av en domkyrkovaktmästare i (det fiktiva) Southminster vad denne upplevde i sin barndom. I lyssnat skick blir det nästan för många lager att hålla reda på, men det är ett känt knep hos M. R. James och avses nog skapa autenticitet.

Själva historien inuti dessa lager handlar om en grav i katedralen och hur den påverkar ett antal människor i samband med en renovering. Jag är inte säker på om sensmoralen är att man inte ska renovera, att man inte från början borde ha gjort de ändringar som renoveringen syftar att återställa eller möjligen att man inte ska tro på alla historier man hör. Det här är inte ett av James' toppnummer, skulle jag säga.

47. Li Österberg: Nekyia


Li Österberg återanvänder här karaktärer från den grekiska mytologin, främst Hermes och hans farbror Hades:


för att berätta en egen historia. Det fungerar förhållandevis väl, även om jag kan tänka mig att den som har de ursprungliga myterna i ryggmärgen tycker att det är väl respektlöst ibland. Några sidor kommentarer på slutet redogör för en del anakronismer och paradoxer, för att använda ord av passande ursprung.