246. Thomas Sjöberg: Sista mötet med Hyland

Det är inte helt givet att detta verk kvalificerar för ett blogginlägg, men det är separat publicerat och det har en författare och en titel, vilket är de kriterier jag brukar använda, men nog inte har formulerat för publiken. Ursprungligen är det ett reportage i magasinet Intrig, men det har sedermera fått ett nytt liv, både i tryckt form och här som e-bok. Till omfånget är det jämförbart med Novellix' så kallade facknoveller, som också till genren verkar vara ungefär samma sak.

Thomas Sjöberg är väl numera mest känd för sin bok Den motvillige monarken, den som fick kungen att vilja vända blad mitt i älgjakten, men han har skrivit mycket annat, ofta just biografiskt. Här handlar det alltså om Lennart Hyland, och kanske är det här reportaget överspelat av den biografi som kom för några år sedan. Men det har sitt intresse om inte för något annat så av det faktum att det bygger på den sista intervju Lennart Hyland gav, bara nio dagar innan han dog. En hel del andra kommer också till tals, men det framgår dessutom att ganska många inte har velat bli intervjuade eller citerade.

245. Aharon Appelfeld: Kylig vår

I den här sista novellen i Novellix' kvartett på temat Förintelsen skildras hur kriget tar slut och hur det känns för dem som vant sig vid den absurda tillvaron. En händelse som ser ut som en tanke är att novellens originalspråk är hebreiska, och att den därför passar utmärkt för Månadens språk i september.

244. Arnošt Lustig: Citronen

Arnošt Lustig var född i Prag, men den här novellen utspelar sig i gettot i Łódź i Polen. Där byter man ett par byxor mot en bit bröd, inte minst som byxornas ägare har dött. Men någon citron är det tveksamt om det går att få tag i där, vad man än har att byta med.

(Omslagen till den här Novellix-kvartetten är utsnitt ur en målning av Lars Lerin.)

243. Rachel Korn: Den sista vägen

Österrike, Polen, Sovjetunionen, Polen, Kanada blev de länder Rachel Korn bodde i under sitt liv, på grund av bland annat två världskrig som tvingade henne att fly och som flyttade på gränser i Centraleuropa. Den här novellen, i original på jiddisch, handlar om en dag 1942 när den tyska ockupationsmakten tvingar alla judiska familjer att välja ut en familjemedlem som ska deporteras - annars drabbar samma öde hela familjen.

242. Ida Fink: En vårmorgon

Novellix' senaste kvartett har temat Förintelsen, som ett sätt att uppmärksamma att det denna månad är 80 år sedan andra världskriget började. Det är förstås ett viktigt tema, men också tungt. En gissning är att jag inte på egen hand hade valt att läsa något om det just nu. Den här korta - bara tolv små sidor - novellen handlar om en judisk familjs sista timmar innan de förs bort för att dödas, och vad de då gör för att möjligen någon ska kunna överleva.

241. Maria Lang: Arvet efter Alberta

Låt oss först notera två saker med 1977 års Maria Lang, som gläder konnässörerna. För det första är det premiär för Jan "Janne" Torén i en av hennes vuxenböcker. Vid det här laget hade alla de fyra ungdomsdeckarna där han är huvudperson tillsammans med Katja kommit ut, men frågan är om de hade samma läsekrets. I en kort scen roar han sig med att visa en besökare fel väg, men han kommer att få större roller så småningom, och dessutom uppträda med sitt riktiga efternamn. För det andra utspelar sig en stor del av intrigen i en villa intill den wijkska villan, den där Christer Wijk har vuxit upp och där hans mor Helena fortfarande bor. Det framgår i en formulering som är lätt att missa att det är samma grannvilla som ett par decennier tidigare tillhörde familjen Richardson, vars dotter spelade en viktig roll i Kung Liljekonvalje av dungen. (Huset finns förresten med på en kartskiss där.)

Redan när det börjar har arvtanten Alberta avlidit och lämnat den stora villan med omfattande lösöre till sina arvingar:

Det handlar sedan faktiskt mer om arv, testamente(n) och bouppteckning än om mord, men myndighetspersonerna och kretsen runt dem är ändå ungefär de gamla vanliga:

Den tafatte advokaten från firma Strand och Strand och Strand i Örebro har det inte lätt, och det är inte utan att man känner med honom när det börjar trassla till sig. Men det här lite oväntade fokuset fungerar förvånansvärt väl, och det blir en historia som inte hör till de allra mest standardmässiga hos Lang. Jag får eventuellt revidera min uppfattning att hennes œuvre beskriver en ständigt sjunkande kurva.

240. Helene Tursten: Jaktmark

När jag berättar för folk att jag är med i en bokcirkel brukar de ibland fråga om vi har vin och trerättersmiddagar när vi träffas. Det har vi inte, utan vi har te och mackor, och tycker att det är en ambitionsnivå som fungerar för oss. Innan gästerna kom idag såg det ut så här:

Vi har principen att var och en av oss sju deltagare väljer varsin bok i en omgång, och vid det tillfället är man också värd för cirkeln. Vi har ibland varit på någons jobb om det har passat bättre än att vara hemma just då.

Ofta har vi ett tema för varje omgång, numera gärna ett som på ett naturligt sätt anknyter till antalet sju. Förra omgången var det veckodagar, nu är det de sju dvärgarna. Man får med lottens hjälp en dag eller en dvärg att utgå från när man väljer bok, men fria tolkningar uppmuntras.

Dagens bok var alltså Jaktmark av Helene Tursten, som tidigare har skrivit en lång serie deckare om polisen Irene Huss. Med den här börjar en ny serie om hittills tre böcker med en ny huvudperson, Embla Nyström, som också är polis, tjänstgörande i en mobil enhet som får rycka in över hela Västra Götaland. (Anknytningen till dvärgen Prosit är att hon heter Nyström. Fria tolkningar, som sagt.) Just här är hon egentligen på semester, hos sin morbror i Dalsland, där hon varje höst brukar jaga, men eftersom det inträffar saker som motiverar den mobila enhetens insatser får hon träda i tjänst.

Det är en fullt passabel deckare, tyckte vi. Den är både lätt- och snabbläst, men kanske inte det mest originella i genren. Där finns något i det förflutna som spelar roll för händelserna i nutid, där finns lite privatliv för poliserna, och där finns någon som inte är den den utger sig för att vara. Men framför allt är miljön med jaktlaget, där generationers lojaliteter och motsättningar tar sig sina uttryck, väl beskriven. Vi tyckte också att det var trevligt, och möjligen lite originellt, att de tre poliser som det handlar mest om alla är rimligt välfungerande både var för sig och tillsammans. För min egen del kan det absolut inte uteslutas att jag fortsätter med nästa del i serien.

239. Tomas Tranströmer: Östersjöar

Inspirerad av Kulturkollos lyriktema förra veckan hittade jag den här något atypiska Tranströmer-dikten att lyssna på i hans egen inläsning. Ofta förknippas han väl med den förtätning som Svenska Akademien nämnde i sin motivering till hans Nobelpris, men det här är en långdikt, 36 sidor i tryckt format, 23 minuter att lyssna på. När man lyssnar missar man åtminstone ett av de drag som kännetecknar poesi, nämligen radbrytningarna, och för mitt öra närmar sig den här texten i uppläst form en novell, eller kanske några stycken novellfragment. Den är förresten synnerligen utförligt wikipedierad här, så till den grad att man undrar om det finns något mer att säga om den någonsin.

238. Sophia John: Note in Queue

Den här historien begrep jag inte mycket av alls, mer än att den utspelar sig i Indien, att folk står i kö och att det verkar bjudas på vatten till de köande. Jag får nog hitta något lättare att lyssna på ett tag.

237. Sophia John: Ex-it or Not?

Huvudpersonen hamnar i en hiss - som dessutom fastnar - tillsammans med två av sina ex. Frågan som naturligt infinner sig illustreras på "omslagsbilden" ovan, men jag är fortfarande osäker på om den besvaras. Det är något smått undanglidande med Sophia Johns noveller som gör att de känns oavslutade, eller i varje fall för korta. Jag gissar att det är meningen, men efter några stycken blir det för mycket manér för min smak.