Det verkar finnas delade meningar i bloggosfären om de här böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway och poliskommissarie Harry Nelson. En del tycker att böckerna är för lika varandra, och en del tycker att det är det välbekanta som är trevligt. Vissa verkar tycka att någon enstaka inte alls är lika bra som de andra, men det varierar vilken. Den här var det tydligen flera som identifierade som något av en nystart, och bara det är ju bra med tanke på att det är nionde boken i serien.
Jag undrar om det är miljön som lyfter den här boken. En del av historien utspelar sig i hemliga gångar under Norwich, som vore det Enid Blytons Fem som sprunge omkring därnere. I själva verket är det hemlösa som har flyttat in där - är de då fortfarande hemlösa, förresten? - och eftersom det börjar med att en av dem anmäls som försvunnen får också polisen under Nelsons ledning anledning att utforska denna undre värld. Dessutom har det hittats ben där, som Ruth ska undersöka. Ofta spelar Ruths ben en framträdande roll i de här böckerna, men så blir det inte riktigt den här gången. Vad man tycker om det är nog en smaksak.
Upplösningen på deckargåtan kommer när det är en timme kvar av ljudboken, vilket får sägas vara ganska tidigt. Därefter följer en epilog med fokus på de medverkandes privatliv, både polisteamet runt Nelson och Ruth vänkrets, som vanligt. Det säger något om vart fokus har flyttats i de här böckerna, men det fungerar på något sätt.
