168. Stephan Mendel-Enk: Meningen med jobbet

Det här kallas en novellsamling, men det är en mindre traditionell sådan. Snarare än berättelser är det en samling texter som formmässigt är ganska blandade. Här finns fiktiva dagboksutdrag, brevväxlingar, e-postkorrespondens, nyhetsbrev, förutom vanlig berättande text. Temat är arbetslivet i vid mening, och syftet är humoristiskt.

Allt tycker inte jag är roligt, men det mesta, och det är väl bra nog, för humor kan vara svårt. Roligast är det när en textgenre parodieras eller används i alldeles fel sammanhang, som när arbetsplatsens kommunikationspolicy tillämpas mellan förälder och barn för att komma till rätta med bristerna i kommunikationen när barnet inte vill berätta vad som har hänt på dagis. (Den på baksidan utlovade "första erotiska novellen i litteraturhistorien som utspelar sig i tandläkarmiljö" är förstås mer rolig än upphetsande.) Det här är utmärkt tidsfördriv om man bara vill bli road en stund.

167. Herman Lindqvist: Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av

Någon hel bok av Herman Lindqvist har jag inte läst tidigare, men man känner igen hans andfådda och anekdotspäckade stil från hans TV-program. Jag har tyvärr lite svårt för den i skrift. Han vill så gärna få med allt han har hittat, precis hur många fartyg, precis hur folk var släkt och precis vad alla inblandade tänkte. (En radioparodi på Lindqvist för nu ganska många år sedan minns jag som att han inledde alla berättelser med "Kungen blev raaasande", och det är alldeles för mycket sådant.)

Ämnet är däremot intressant och - tror jag - försummat. Jag visste nästan ingenting om Nya Sverige i Nordamerika på 1600-talet, en liten aning om Cabo Corso på Guldkusten (genom serierna om Johan Vilde), lika lite om Guadeloupe (räntan!) och lite mer om Saint-Barthélemy. Den sistnämnda ön var svensk längst, i nästan hundra år, fram till 1878. Där finns också lite spår kvar från svensktiden.

Här finns också av oklar anledning ett kapitel om Åland, trots att författaren är noga med att understryka att Finland var en del av det svenska riket, och om Åland hade blivit svenskt efter första världskriget hade det väl knappast blivit en koloni. Med sina brister är det här som sagt ändå en intressant skildring.

166. Thomas Olsson: Församlingen

Den här serieromanen - det kan man inte tro av omslaget - tar upp det potentiellt tunga ämnet att växa upp i en frikyrklig församling, sluten mot yttervärlden men förtröstansfull inåt. Huvudpersonen slits mellan att vara sin familj och sin församling till lags och att vara som alla andra i skolan och bland kompisar. Baksidestexten bekräftar mitt intryck att det är något terapeutiskt över alltihop; författaren "har själv en frireligiös uppväxt". Den lätt absurda tillvaron är inte utan humoristiska poänger, men ofta fastnar skrattet i halsen.

Stilen är avskalad och trefärgad:

Både första och andra bilden är förresten miljöer som återkommer löpande i hela historien på ett ganska effektfullt sätt.

165. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 3. Mysteriet med den försvunna trädockan

Tredje delen om Barna Hedenhös är ett mysterium, där Flisas trädocka Veda har försvunnit. Som tur är finns det en detektiv att anlita:

och det speglar ganska väl andan i de här äventyren, där det finns gott om blinkningar till vuxenkultur och moderna företeelser. Naturligtvis är det "grobianerna" på andra sidan vattnet som ligger bakom bortrövandet av Veda, och naturligtvis slutar det lyckligt.

164. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 2. Hur Flisa fick sin dockvagn och Det stora vildsvinskriget

Andra delen i den här serieserien om Barna Hedenhös innehåller två korta äventyr. Först får fosterbrodern Kurre (som dök upp i föregående del) visa sina talanger som uppfinnare av hjulet, och sedan är det krig mot vildsvinen. De är antropomorfa och ganska skräckinjagande, tycker jag:

När serien kom fanns det dessutom knappast några vilda bestånd av vildsvin i Sverige, så de var kanske mer ägnade att skrämma barn med då.

163. Bertil Almqvist: Barna Hedenhös 1. Sten och Flisa får en fosterbror

Jag hör inte till dem som har läst alla bilderböckerna om Barna Hedenhös, och julkalendern om dem 2013 såg jag bara delar av. Att det också fanns en serie hade jag ingen aning om, men bibliotekets seriehylla (den här gången på barnavdelningen) levererade igen. Det finns 13 delar, och det får vi se om jag orkar ta mig igenom.

Förutom namnen - pappa Ben och mamma Knota, barnen Sten och Flisa med flera - ordvitsas det friskt även på andra sätt:

Det har hänt en del vad gäller genusperspektiv sedan 1953, när det här serieäventyret publicerades första gången (i tidningen Tuff och Tuss):

Står man ut med det här är det faktiskt ganska roligt även för en vuxen, och historien om hur en pojke från "grobianerna" på andra sidan vattnet hamnar som fosterbror hos familjen Hedenhös är också lite sedelärande. Allt hos en själv är inte bäst, kan det kanske sammanfattas.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall

I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

161. Pearl S. Buck: Mina skilda världar

Pearl Buck fick nobelpriset 1938 "för rika och äkta episka skildringar ur kinesiskt bondeliv och för biografiska mästerverk". Då hade hon skrivit två böcker om sina föräldrar, amerikanska missionärer i Kina - men ännu inte denna självbiografi, som kom i original 1954 - samt tjocka romaner om kinesiska bönder i seklets barndom. Hon hör väl inte till de mer ihågkomna eller lästa pristagarna idag.

Jag tror det här var ett bra val ur hennes stora produktion, för det är både läsbart och intressant fortfarande. En del känns förstås lite daterat, som när hon talar om hur kineser eller amerikaner är, som om det vore egenskaper som alla av ett visst folk är födda med. Och så måste man stå ut med tidens terminologi vad gäller människoraser och liknande, men hennes sympatiska inställning i frågorna gör det möjligt.

Det är annars en ganska traditionell biografi, som börjar med barndomen och ungdomen, fortsätter med vuxenlivet och landar i sin egen nutid. Eftersom hon växte upp i Kina, och bodde där nästan hela tiden fram till omkring 40-årsåldern, ingår det mycket kinesisk historia, som jag var obekant med tidigare. När hon sedan kommer till USA på 30-talet ser hon också det hemlandet med annorlunda och reflekterande blick, eftersom hon ju inte har vuxit upp där och tar allting för givet. Ett litet avsnitt, som förstås är extra intressant för svenska läsare, handlar om när hon kommer till Stockholm och tar emot nobelpriset.

Det går till och med att se henne i en TV-intervju från 60-talet, på den tiden damer i TV kunde ha hatt och handskar (och handväska), och intervjuande herrar med självklarhet lät en cigarett ligga och pyra i askfatet på bordet.

(Den något missprydande och överkryssade stämpeln skvallrar om att boken från början hörde till "ABF:s Studiecirkelbibliotek" i Södra Sandby. Eftersom jag bor där tyckte jag det var lite roligt att den nu kom hem till byn igen, om än lånad, efter en gissningsvis ganska lång ostörd tillvaro i stadsbibliotekets magasin.)

160. Torsten Thurén: Källkritik

På en kurs jag läser ingår den här grundläggande orienteringen, vars titel och omslag inte fjäskar för läsaren/köparen. Man vet vad man får, kan man säga. Eftersom det ingår inlämningsuppgifter där man ska resonera källkritiskt kan det nog vara klokt att ha läst boken, även om en hel del av innehållet är känt för den som har studerat i andra sammanhang.

Första halvan är en genomgång av källkritikens principer med korta exempel. Andra halvan innehåller mer omfattande exempel, avsedda att illustrera en eller flera principer. Där kan det handla om Palmemordet, Thomas Qvick eller folkmord, och kanske en del av exemplen blir för översiktligt behandlade i det här sammanhanget för att poängerna riktigt ska gå fram. Jag hade hellre sett mer koncentrerade genomgångar med mindre svep, och gärna lite mer koppling mellan bokens två halvor. Men det är intressant och illustrativt, och bör vara tillgängligt för den som behöver läsa in sig på det här området.

159. Christoffer Saar: Mitt namn var Ozymandias

Ozymandias är ett grekiskt namn på faraon Ramses II, och dessutom en sonett av den engelske författaren Percy Bysshe Shelley (som var gift med Mary Shelley, som skrev Frankenstein). Här utgår författaren/tecknaren från denna sonett och gör en resa in i sitt eget inre tillsammans med Sigmund Freud:

(Det verkar finnas goda chanser att den unge mannen till höger är ett självporträtt.)

För att vara ett seriealbum uppfattar jag det innehållsligt som ganska originellt och med seriösa anspråk. Samtidigt är stilen sådan att man kan förledas tro att det ska vara en traditionell äventyrsserie. Det behöver inte vara dåligt att man utmanas på det sättet, tvärtom.