lördag 25 februari 2017

19. Sven Wernström: Den underbara resan. Tredje delen


Den här tredje delen av Sven Wernströms moderna version av Selma Lagerlöfs förlaga behandlar återresan från Kiruna(trakten) till Skåne, den del av landet som i originalet är så styvmoderligt behandlad. Här krävs också lite krystade förklaringar till att huvudrollsinnehavaren Nicke, som spelar Nils Holgersson i TV-serien som det hela handlar om, inte åker hem när det är paus i inspelningarna över sommaren. Det är överhuvudtaget mycket som känns osammanhängande och som inte går som planerat. Jag föreställer mig att en filminspelning (eller om det nu är TV, jag förstår inte riktigt det heller) är bättre förberedd. Kanske att någon har varit och tittat på inspelningsplatserna och kanske att man har skaffat statister tidigare än dagen innan. Och kanske det är därför Filminstitutet inte vill ge dem pengar, kan man tänka sig.

Det är också fler inslag än tidigare som inte relaterar till originalet utan är mer motiverade av Wernströms politiska agenda. Här finns anledning till ett för sin tid ganska modernt miljöperspektiv, som känns mer aktuellt än det vänsterperspektiv som annars får störst plats. Men på slutet blir det långrandigt när teamet gör skolbesök där eleverna har fått datorer (inte bra), tryckeribesök hos A-pressen i Borås där de också trycker porrtidningar (inte bra) och studiebesök på Andra Långgatan i Göteborg, där de nästan hamnar på porrklubb (inte heller bra). Däremellan skildras också fejden mellan Niclas Silfverschiöld på Koberg och hans torpare som inte fick köpa loss sina torp, högaktuell på sin tid. Det är mycket budskap som ska in, och det är väl det som gör att hela trilogin blir nästan dubbel så lång som Selma Lagerlöfs roman. (Jag anstränger mig för att inte halka in i Wernströms förnamnsförhållande till henne; det är mycket "på Selmas tid" och "i Selmas bok" som jag tycker känns lite smetigt.)

Lärorikt men helt malplacerat är ett långt fristående avsnitt om ett interneringsläger i Härjedalen under andra världskriget. Det hade kunnat få bli en egen liten bok, men den hade kanske sålt sämre. Författaren lånar också, något otippat, ut en del utrymme till Västgötaskolan, som väl hade en av sina storhetstider när böckerna kom, med Dag Stålsjös TV-program. Och apropå när det utspelar sig så vidhåller jag att datum och veckodagar i den första delen entydigt visar att den utspelar sig 1985. Nu har däremot Olof Palme mördats och Tjernobylolyckan inträffat, så det har på något konstigt sätt blivit 1986 utan att det varit vinter emellan.

Jag tror inte att det här håller att sätta i händerna på ungdomar idag. Men för min generation som var i ungefärlig målgruppsålder när böckerna kom 1985-87 är det ändå fullt läsbart och ofta ganska intressant. Eftersom böckerna nu är 30 år gamla har de ju blivit tidsdokument av hur Sverige såg ut då, eller i varje fall hur Sven Wernström uppfattade att det såg ut - och vad som borde göras åt det. Och alldeles oavsett hans politiska agenda så är han en författare som kan berätta en historia, även om han borde fått hjälp av en strängare redaktör att få ihop det sista.

söndag 19 februari 2017

18. Sven Wernström: Den underbara resan. Andra delen


Första delen i den här trilogin handlade om resan från Skåne till Uppland. Den här delen börjar i Stockholm och slutar i Norrbotten, och hela resan är en nutida version av Nils Holgerssons resa. Huvudpersonen här heter Nicke och ska spela Nils i en TV-film, som ska spelas in vid rätt årstid och på rätt ställen. I stället för med gås reser man med lastbil och helikopter.

Inledningen "Det var en lördagsmorgon i början av maj" trodde jag möjligen var en blinkning till inledningen av Röda rummet, men sedan tar den här berättelsen en annan vändning. Rätt mycket tid i Stockholm går åt till studioinspelningar av ljud och annat som blir bättre så än i det fria. Nicke blir efter hand mer självständig och försigkommen, och meningen är väl att det här - liksom originalet - också ska vara en form av utvecklingsroman.

Sven Wernström låter Nickes medföljande lärarinna förse honom med böcker som handlar om de platser och landskap som de passerar. En del nämns bara i förbigående, men ett par av författarna får tillfälle att medverka som sig själva. Först mellanlandar de hos Kerstin Johansson i Backe, som det verkar som om Wernström uppskattar mer än Hans-Eric Hellberg i föregående del. Och sedan råkar de komma till en folkhögskola där Sara Lidman ska hålla föredrag, och de är förstås helt på samma våglängd vad gäller centralmaktens utsugning av glesbygden med mera dylikt.

Mitt i 80-talets högtrycksekonomi är det mest tal om nedlagda företag och arbetslösa ungdomar. Det känns mer som en skildring av 60-talets flyttlasspolitik, före gröna vågen och långt före den tid det faktiskt utspelar sig i. (Förresten förstår jag inte hur skogsavverkning kan fördömas så konsekvent och återkommande i de här böckerna, när de industrier som behöver råvaran är så föredömliga. Förutom att de ägs av utländska storföretag förstås.)

Bäst tycker jag faktiskt är en episod med stark politisk laddning, nämligen när sällskapet kommer till Lunde i Ångermanland och Nicke (och hans i mina referat hittills försummade kompis Lotta, som spelar Åsa gåsapiga) ska lära sig om Ådalshändelserna. De har turen att träffa Tore Andersson som var med när det hände, och det blir ett riktigt bra exempel på levandegjord historia. Till och med den mycket skoltrötte Nicke vaknar till och tycker att det är intressant.

I och med denna dels avslutning vänder alltså resan söderut igen. Snedfördelningen mellan landskapen som är så påtaglig i originalet är lite mindre i den här versionen, men det får ändå gå undan för att hinna med hela inlandet och västkusten i sista boken.

17. Sven Wernström: Den underbara resan. Första delen


Under 2016 läste jag - som ni kanske minns om ni följer med här - Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige i realtid. I kommentarerna blev jag tipsad om att Sven Wernström skrivit en ny version av resan, vilket jag var helt okunnig om. Nu har jag återigen jagat ner en bibliotekarie i stadsbibliotekets magasin för att hämta ungdomsböcker som ungdomarna inte längre läser. Själv har jag nog missat den av åldersskäl; den här första delen kom 1985, och strax efter det var jag på väg ut från ungdomsavdelningen.

Wernström är väl mest bekant för bokserien Trälarna, som jag inte har läst, och för sin politiska uppfattning, som sägs genomsyra det han skriver. Den saknas verkligen inte här heller, men däremellan finns det faktiskt ett äventyr i nutid (det vill säga mitten av 80-talet) som skildras med stor berättarglädje och viss humor. Kanske dagens ungdomar inte tilltalas av det här, men den håller absolut för en (om)läsning för den som vill ha ett kompletterande perspektiv på originalet.

Idén är nämligen att en tolvårig skoltrött pojke reser genom Sverige i samma takt som Nils Holgersson gjorde 1898, eftersom han har fått huvudrollen i en TV-film. Regissören, en rätt odräglig typ med koleriskt humör, har bestämt att allting ska skildras på plats och vid rätt årstid, men tvingas förstås till en del kompromisser. Det är både naturen själv i form av väder och människans påverkan på landskap och annat som gör att det ibland måste fuskas. Och är det något allmänt intryck som stannar kvar efter läsningen så är det just hur mycket det fuskas när det görs film (och att Wernström tycker det är fusk att fuska, förstås).

Det är också intressant att Sverige skildras som ett industriland; vart de kommer så finns det en fabrik där huvudpersonen Nicke och hans medföljande lärarinna kan göra studiebesök medan regissören försöker få ihop en miljö eller ett antal medverkande till följande dags filmning. Selma Lagerlöfs pedagogiska ansats har nämligen här ersatts av att Nicke förstås måste gå i skolan på något sätt, även om han ska filma i ett halvår, och då får han både privatlektioner och läspensum att ta sig igenom.

Den här första delen (av tre) handlar om resan från Skåne till och med Uppland (där också inlandet med Närke, Västmanland och Dalarna hinns med). I Dalarna inträffar för övrigt en av de roligaste episoderna, men jag undrar om all humor är avsiktlig. Nicke och några till ur filmteamet besöker Wahlströms bokförlag, som står för allt Wernström avskyr med ungdomskultur. Förutom den lysande tidsbilden att där
satt två kvinnor och skrev in manuskript på bildskärmar så att texten hamnade på diskett. En sådan platta - stor som en EP-skiva - rymde en hel bok!
lyckas han ge en känga åt Hans-Eric Hellberg, som jag tycker är lite onödig. Nicke får en bok som minne av besöket:
Den bok som Nicke fick tag på hette Det försvunna fotografiet. 
Författaren bodde i Dalarna, men det hjälpte inte. Boken var dålig och handlade egentligen inte om nånting.
Även en del andra böcker som Nicke får att läsa och redovisa är känd ungdomslitteratur från tiden, till exempel Mor är ingen häxa, som jag eventuellt tror att jag har läst.

I Dalarna får Nicke också tillfälle att besöka Drevdagens skola, där han mest förundrar sig över att eleverna där vill gå i skolan. Själv minns jag nyhetsrapporteringen därifrån och hur det uppfattades som närmast en gerillaverksamhet att föräldrarna själva anställde en lärare och bedrev skolverksamhet. Nu är det ju mindre exotiskt med friskolor.

Jag är på gång med del två, så den dyker upp här inom kort.

torsdag 16 februari 2017

16. Rikard Wolff: Rikitikitavi. En folkhemsberättelse


Månadens bok i bokcirkeln, där vi nu är drygt halvvägs igenom temat biografier, var den här av och om Rikard Wolff. Förutom det väl avvägda innehållet har den snygga röda snitt, om skaffar den inbundna versionen. De svartkantade sidorna är fotografier, samlade med några uppslag i taget. De flesta av dem är från familjealbumet i konkret eller metaforisk mening.





Jag träffade nog på honom först i Änglagård, och den dyker upp först efter ungefär 350 sidor, så det har hunnit hända mycket dessförinnan. Det är förstås barndom och uppväxt, ungdom och karriärval, ungefär som det brukar vara, men det är väl berättat av någon som tycker att han har något intressant att berätta. Det brukar i sin tur göra det intressant för läsaren, och så är det även här.

Det är också den sortens självbiografi som handlar mycket om även andra människor än författaren, till exempel hans föräldrar, en del kamrater under uppväxten och flera vänner under åren på teaterskolor och som lovande ung skådespelare. Det är hela tiden är stark närvaro i berättandet, utan att bli alltför intimt. Vi tyckte han var duktig på att hålla rätt distans, när det ändå har gått ett antal decennier sedan många av händelserna och han förhoppningsvis också har utvecklats en del.

Det här var en av våra mest samfällt uppskattade cirkelböcker, tror jag. Några hade lyssnat på ljudbok med Wolff själv som uppläsare och tyckte det var ett bra val. Då får man också höra en del chansoner som han har skrivit texter till, både översättningar av Piaf- och Brel-melodier och andra.

lördag 11 februari 2017

15. Vladimir Sorokin: Snöstormen


Det är premiär i den här bloggen för radioföljetong och faktiskt för litteraturkonsumtion genom lyssning överhuvudtaget. En målsättning för 2017 är att öva upp min förmåga att lyssna på litteratur; jag har ofta svårt att koncentrera mig på det, och beroende på situation kan jag antingen börja göra något annat, tänka på något annat eller somna. Nu tyckte jag det passade bra att försöka mig på den här ryska romanen som gick som radioföljetong i 19 avsnitt, varav det sista sändes igår, men som jag hörde idag. Praktiskt nog har man möjlighet att lyssna på avsnitten i sin egen takt, eftersom alla läggs ut på hemsidan när följetongen börjar (och de ligger kvar 30 dagar efter att sista avsnittet har sänts). Jag har alltså i stort sett hållit farten, och bara det är en framgång för min del. Vi får se om det blir fler auditiva inslag här framöver.

Mer än något annat är det här en ganska konstig historia med inslag av science fiction och surrealism. Det är också en berättelse av den där sorten där mesta tiden förspills på grund av diverse missöden, när de medverkande egentligen borde komma fram någonstans på grund av något viktigt. Här är det doktor Garin som ska resa till en avlägsen by med vaccin mot svartsoten från Bolivia (ja, ni ser hur realistiskt det verkar vara). Det är väldigt oklart vilken tid det utspelar sig i; för det mesta känns det som en gammaldags rysk roman, kanske vid slutet av 1800-talet, men sedan dyker det plötsligt upp en klockradio eller något annat. För att riktigt förstå tror jag att jag skulle behöva läsa en riktig analys av boken, och då är det tyvärr lite för avancerat för mig.

14. Gunnar Ericsson: Maktspelet i Svitjod


Slutet av 1969 och större delen av 1970 skildras i den här delen av Gunnar Ericssons svit om Svitjod, där händelserna tänks utspela sig tusen år tidigare. EWK har illustrerat som vanligt.

Nya partiledare för året är Olof Palme (till vänster på omslagsbilden) och Gunnar Helén (överst i mitten). Liksom i flera av de senaste delarna har jag svårt att identifiera humorn, utöver ett och annat av de namn de medverkande döps om till.

Bland politiker som varit aktiva fram i modern tid dyker i den här årgången upp den yngste riksdagsledamoten Anders Björck (här till höger), som enligt egen utsago vill bli partiledare och därför ges namnet Anders Lillprinse.

Dessutom förekommer prinsessan Christina och Ricky Bruch.

13. Stephen King: Årstider


Jag hör inte till dem - många i min generation - som har läst allt av Stephen King. Inte heller har jag sett alla filmer som är baserade på hans böcker, men utan större ansträngning minns jag ändå Carrie (grisblod!), Jurtjyrkogården (hälsena!) och Stand by Me, som är den egentliga anledningen till att jag lånade den här samlingen med fyra berättelser.

De fyra berättelserna är löst anknutna till var sin årstid, och den som heter "Höstgärning" är förlaga till Stand by Me. Har man sett filmen så många gånger som jag har lär man känna igen sig i texten, men det finns också en och annan detalj som inte överensstämmer. Stämningen som jag förknippar med filmen, en blandning av vänskapen mellan de fyra pojkarna och det sorgliga med deras respektive familjesituation finns där, kanske ännu starkare i text.

De andra tre berättelserna är ojämna. Den första, som är förlaga till Nyckeln till frihet, har jag rent av svårt att ta mig igenom. (Filmen har jag inte sett, men den lovordas nästan universellt när man läser om den på nätet.) Sommaren representeras av en ganska ruskig historia om en tonåring som får kontakt med en gammal nazist, nu bosatt i USA med annat namn och ostraffad för sina brott i koncentrationsläger under andra världskriget. Efter ett tag upptäcker de att de har så mycket hållhakar på varandra att de knappt vet hur de ska använda dem. (Den är också filmad med Ian McKellen som nazisten.) Och den sista, där det verkligen är vinter, har formen av en rysk docka, där någon berättar vad någon har berättat (och i den berättelsen finns också med en del som återberättas). För min del var det inte den innersta berättelsen som var mest intressant - tyvärr.

Sedan är frågan om detta är noveller. Den längsta berättelsen är på 225 sidor, den kortaste på 75, och i varje fall de två längsta är definitivt långa nog för att ha kunnat publiceras för sig själva. King reflekterar lite över detta i ett efterord, som faktiskt är läsvärt för sin egen skull. Kanske de hamnar i (lång)novellgenren eftersom de är publicerade i samma bok.

tisdag 31 januari 2017

12. Lena Einhorn: Madeleine F.


Lena Einhorn har tidigare skrivit romaner om Siri von Essen och Greta Garbo samt en biografi om sin mamma. Här är huvudpersonen som omväxling en fiktiv kvinna, eller egentligen två. Den ena är Hanna, som har börjat en författarutbildning (av oklar akademisk status), och den andra är Madeleine F. Hon dyker upp i berättelsen när Hannas lärare föreslår att kursdeltagarna gemensamt ska skriva om henne. Madeleine F. har ett antal år tidigare satt in annonser i Gula tidningen, där hon med samma namn och telefonnummer erbjuder sig att städa, översätta och ge privatlektioner i såväl matematik som balett (och det är inte ens allt hon uppger sig kunna).

Detta är den där sortens bok som är spännande och mystisk utan att vara en deckare. Hanna börjar forska i vem Madeleine F. egentligen var och hur det kunde komma sig att hon hade - eller sade sig ha - alla dessa talanger. Rätt snart är man som läsare lika nyfiken som Hanna, trots att man också parallellt får följa en historia i förfluten tid - som man ju kan gissa ska knytas ihop med nutiden på något sätt. Det är oerhört skickligt berättat och för en gångs skull inte en sida för långt (drygt 250).

Själv tyckte jag det var roligt att lite av berättelsen äger rum på Konstfack, både i dess nuvarande skick och i dess tidigare liv som telefonfabrik. Där hade jag nämligen anledning att tillbringa en arbetsvecka i höstas, och även om jag inte har någon djup relation med miljön gick det utmärkt att känna igen sig.

Som vanligt minns jag inte var jag fick tipset om den här, inte minst eftersom det tog nästan två månader att komma längst fram i kön på biblioteket. Men nu verkar de ha köpt in fler exemplar.

söndag 29 januari 2017

11. Gunnar Ericsson: Gnäll och gny i Svitjod


Denna fjortonde bok av Gunnar Ericsson med teckningar av EWK avhandlar slutet av 1968 och större delen av 1969, eller 968 och 969, om man accepterar fiktionens förutsättning att det hela utspelar sig på vikingatiden. Nu har det kommit så långt att det förekommer en och annan politiker som varit verksam intill närtid, till exempel de båda ungdomsförbundsordförandena Bosse Sidvördnad och Per Trotsvänstre:


Liksom i de senaste delarna har jag svårt att identifiera humorn, men jag tror ändå att jag ska försöka ta mig igenom de återstående fyra böckerna. Jag gissar att de vid det här laget hade fått en läsekrets, dominerad av typen "äldre släkting som det annars är svårt att köpa julklapp till".

10. Håkan Nesser: Det grovmaskiga nätet


Ni som brukar läsa här vet ju att Håkan Nesser är en av mina favoriter och att jag har läst ganska mycket av honom. Hans deckare om kommissarie Van Veeteren har jag däremot inte läst tidigare; jag upptäckte Nesser senare, och så har det inte blivit av att börja från början med den här serien. Men under 2017 kommer bloggkollegan Ulrica (även bokcirkelkompis) och jag att läsa alla tio, hoppas vi. Det blir en ny del sista söndagen i varje månad med uppehåll för sommar och jul.

På sätt och vis har Nesser hittat sin stil och ton redan här, men den är kanske inte lika utpräglad och personlig som i de senare böcker jag har läst av honom. Frågan är också när han började använda ordet "luguber" i varje bok. Jag tror inte att det var med här, men vi får väl ha ögonen med oss i resten av serien.

Själva deckargåtan är kanske inte spektakulär i sin lösning, trots en rapp inledning. Det är en relativt nygift gymnasielärare som hittar sin fru död i badkaret morgonen efter en kväll med mycket alkohol. Han minns inte om han har dödat henne eller inte, och vi vet till att börja med inte heller mer. Men handlingen i form av rättegången mot honom avancerar framåt så fort att man ganska snart förstår att det kommer att handla om något annat också.

Van Veeteren själv uppfyller en del av de förväntningar man har på en polis i moderna deckare. Han har ett lite trassligt familjeliv, lite onyttiga mat- och dryckesvanor och han lyssnar på musik (klassisk, men blandad). Men han är alldeles avgjort en polis som är bra på det han gör och en huvudperson som det inte är svårt att känna sympati för.

Boken kom 1993 och verkar utspela sig hösten 1991. Jag är ju ganska förtjust i att hitta tidsmarkörer i halvgamla böcker, och här faxas det och röks inomhus på ett sätt som blev omodernt ganska kort tid senare. En av Van Veeterens medarbetare ska förresten slå upp en sak "i sitt nya, och ännu ej kompletta, tjugofyrabandslexikon", och där känns det också som om 1991 har mer gemensamt med 1960-talet än 2010-talet, även om avståndet är lika långt åt båda hållen.

Vi ses alltså här igen om fyra veckor, den 26 februari, med bok nummer två i serien, Borkmanns punkt.