måndag 22 oktober 2018

256. Ian McEwan: Lördag


Det var min tur att välja bok i bokcirkeln den här gången, och ni som följer våra göranden och låtanden vet ju att vi har tema veckodagar, och att vi närmar oss slutet av veckan. Eftersom jag ville hitta något ganska fort och lätt utan att leta alltför mycket blev det den här, vars anknytning till temat ju inte gärna kan vara tydligare. Dessutom har jag tidigare läst en annan roman av McEwan, som jag uppskattade.

Den aktuella lördagen är den 13 februari 2003, och en av oss i cirkeln visste precis vad han gjorde då. Det var demonstrationer mot invasionen av Irak, och de spelar en viss roll i den här Londonbaserade historien, även om ingen av huvudpersonerna egentligen deltar i dem. Det handlar om en läkare, neurokirurg, uppenbarligen mycket framgångsrik, och hans familj, och vad som händer dem denna lördag. Det kan tyckas tunt som berättelse, men det räcker till, inte minst eftersom det händer saker som får potentiellt stora livsfrågor att ställas på sin spets. Och så är författaren frikostig med detaljerna; på bara en sida finns det "en lokal retning på näthinnan som får spöklika svärmar av mörkrött och regnbågsskimrande grönt att att vandra över hans utsikt mot en gränslös stäpp", "den där gummimössan som fick henne att se ut som en ivrig säl", "larmande kommunala simhallar där det i ljumma pölar på omklädningsrummens betonggolv flöt bortkastade plåster med ljusröda och mörkröda fläckar" och "hans insjunkna gåshudsknottriga mage". Det är också de här detaljerna som lyfter romanen, tycker jag.

Greppet att låta allt utspela sig på en och samma dag - även om huvudpersonen vaknar mycket tidigt och lägger sig mycket sent - är inte så dumt, tycker jag i efterhand. Det blir också tillfällen att återberätta tidigare inträffade saker i de medverkandes liv, och på det viset påminner det lite om Markurells i Wadköping, som på ytan bara omspänner en dag, men griper decennier bakåt i sina återblickar. (En annan endagsroman, James Joyces Ulysses har jag inte läst, så jag avstår från att killgissa paralleller med den. Den hör förresten till de där stora verken i världslitteraturen som jag tror att jag aldrig kommer att våga mig på.)

För den som vill bli förbryllad av litteratur bjuder den här pocketutgåvan dessutom på en liten bonus. Efter sidan 191 följer sidan 177, och i stället för Henry och hans familj handlar det om två dittills opresenterade karaktärer vid namn Anki och Tryggve, som tydligen befinner sig på Gotland och har hittat ett lik vid namn Solveig. Det har också enligt datumangivelserna blivit oktober. Nu är ju modern skönlitteratur ibland inte alldeles lättförståelig, men det här var ändå i konstigaste laget, tyckte jag under några rader, tills jag insåg att det hade blivit något fel i tryckningen. Trettiotvå sidor av Lördag saknas och är ersatta av lika många, som av allt att döma kommer från en bok av Marianne Cedervall, som jag inte har läst något av tidigare. Men när det blir så här är det tur att man har Storytel där den finns som både e- och ljudbok. Nu ska man bara orka reklamera detta exemplar hos den nätbokhandel där man har köpt det.

onsdag 17 oktober 2018

255. Kenneth Ahlborn och Urban Nilmander: Alla tiders bokserie


För snart tjugo år sedan kom den här översikten över Wahlströms ungdomsböcker, åtminstone på pappret kopplat till seriens 85-årsjubileum. Förutom att det är lite underligt att fira 85 år med en historik, när det inte har gjorts vid tidigare och rundare födelsedagar, framstår det i efterhand som dåligt tajmat, eftersom serien lades ner 2012, och det då kanske hade varit mer på sin plats med återblickande. Men det är en intressant översikt "att läsa och bläddra i och minnas alla läsupplevelser", som baksidestexten säger. Den som letar efter litteraturteori får söka på annat håll, men det saknas inte fakta, och inte minst finns det en fullständig lista över de då 2929 utkomna numren. (Det blev till sist 3328.)

Seriens ganska strikta genreindelning, även utöver de gröna pojkbokryggarna och de röda flickdito, gör att kapitelindelningen ger sig ganska naturligt. Bland det roligaste är det förnämliga bildmaterialet, där man kan följa genrernas utveckling. Den traditionella flickboken stannade väl i växten någon gång vid seklets mitt, för den här sortens böcker kommer inte ut längre - av förklarliga skäl:


Flickboken har snarast utvecklats åt hästboken, när den inte smälter samman med juniordetektivberättelsen. Där finns både flick- och pojkdetektiver; bland de förra märks den uthålliga men aldrig åldrande Kitty (till vänster är det alltså 1930 års originalupplaga med en sextonåring i klockhatt och kappa):


Bland pojkdetektiverna ger författarna störst utrymme åt de svenska Tvillingdetektiverna och de översatta Bröderna Hardy. Jag saknar mina favoriter i genren, Tre Deckare, som bara ges ett kort litet stycke, men jag får väl återkomma till dem själv här vad det lider.

I bokseriens barndom var det mycket indianböcker - som det då hette - men även den genren har visat sig slitstark:


Det finns egentligen hur många omslag som helst som man skulle vilja dela med sig av, men det får räcka med de här. Listan över titlar har jag inte läst från början till slut, men även där finns exempel på sådant som nog inte skulle heta likadant idag, som Klämmiga pojkar, I rödskinnens våld och Sven-Eriks flygbragd. Men mot slutet finns det också böcker som får en att undra om tiden alls har gått; för min del hade Hästtjuvarna på Lindhöjden, Ginger blir kär och Smugglarkusten kunnat vara flera generationer gamla.

onsdag 10 oktober 2018

254. Cecilie Östby: Synd - de sju dödssynderna

SYND - De sju dödssynderna tolkade av Cecilie Östby - Cecilie Östby

Den här samlingen av sju noveller, var och en om en av dödssynderna, är mindre sammanhållen än de tidigare samlingarna och dessutom lite ojämn i nivån, tycker jag. Den klart bästa handlar om avund, och huvudpersonens objekt för avundsjuka är ingen mindre än Jessika Gedin. Jag kommer på mig själv med att undra hur fiktiv den egentligen är, när jag ser att författaren är född samma år, precis som berättarjaget i den novellen, som förresten också är författare.

Tyvärr var produktionen ojämn även i ett annat avseende, nämligen ljudnivån. Lyssna i bilen var inte att tänka på, men i hörlurar gick det hyfsat.

söndag 7 oktober 2018

253. Torgny Lindgren: Berättelserna

Berättelserna - Torgny Lindgren

Det finns litteratur som passar bra för uppläsning, och det finns också författare som läser bra. Och så finns det Torgny Lindgren, som läser sina egna böcker så att man inte kan tänka sig någon annan läsa dem, och inte ens vill läsa dem själv, bara lyssna på honom. Det är förstås en kombination av språket med de västerbottniska dialektinslagen, hans sätt att fånga olika berättarröster i en novellsamling och den allmänna kongenialitet som kommer av att han vet bäst hur han har menat när han skrev. Men det går ändå inte att förklara vad det är som gör det så bra. Som tur är har Storytel några till, som jag inte har hört eller läst på annat sätt.

Novellsamlingar är notoriskt svåra att berätta om, men har man läst Torgny Lindgren vet man vad man har att vänta. Det är en obestämd dåtid i ett obestämt västerbottniskt inland, där folk har det ganska eländigt, inte minst på grund av tuberkulosen. Ibland är det oerhört sorgligt, men en och annan gång är det också väldigt roligt. Sällan är det roligt genom att någon verkligen försöker, utan snarare genom att något trots ansträngningar inte går som det är tänkt. Så är det för uppfinnaren Julius Lundmark i Svaipaliden, som i sin ensamhet uppfinner både elektriciteten, telefonen och glödlampan, omedveten, eller i varje fall obekymrad, om att de redan är uppfunna ute i stora världen. Sedan har hans mor ingen annan att ringa till än en väninna på andra sidan skogen, tills de blir ovänner, och då blir telefonen hängande oanvänd. Tråden kan man i alla fall hänga tvätt på.

Det första av Torgny Lindgren som jag gav mig i kast med hade jag svårt för. Men jag tror att jag har hittat mitt sätt att uppskatta honom, och det är just genom att lyssna när han själv läser.

252. Drama på Ekudden


"Liten detektivroman" säger undertiteln - som faktiskt står under titeln på titelbladet, till skillnad från på omslaget - om den här knappt hundrasidiga boken, och det är väl inte alldeles felaktigt, även om den till omfånget får sägas vara en kortroman. Den riktige detektiven, landsfogden som löser gåtan, kommer tillstädes först i sista kapitlet. Dessförinnan är det landsfiskalen i det namnlösa samhället som sköter utredningen med bristande framgång, tidvis ofrivilligt assisterad av den allvetande berättaren och någon av de misstänkta.

Bakom den allvetande berättaren finns sex kända författare som har skrivit varsitt kapitel, och bara det är ju en anledning att vilja läsa, tycker jag. Alla de sex är kanske inte ihågkomna idag, och alla är verkligen inte ihågkomna som deckarförfattare; det var egentligen bara H.-K. Rönblom som var verksam som sådan. Ursprungligen publicerades den här stafettdeckaren som julföljetong i Svenska Dagbladet 1956, och kompletterades med en tävling, där läsarna skulle gissa vem som hade skrivit vilket kapitel. Det var kanske lättare då, om den bildade läsekretsen kunde förutsättas ha läst annat av åtminstone några av de medverkande författarna. Själv är jag nöjd med att ha lyckats identifiera vilket kapitel som skrivits av Rönblom, som jag nu har läst allt skönlitterärt av (om det nu inte finns mer av den här obskyra sorten, där han har medverkat). De övriga gick det sämre med, även Fogelström, som jag ändå har läst något av. (Den här återutgivningen i bokform är från 1985 i regi av tidskriften Jury, salig i åminnelse.)

Själva historien hör kanske inte till de bästa i den svenska deckarhistorien, men den är inte sämre än mycket annat från tiden. Det utspelar sig på ett ålderdomshem - eller vad termen nu var för den sortens inrättning 1956 - och det är en av de boende som hittas död. Det är ingen tvekan om att han har blivit mördad, även om någon har gjort sitt bästa för att få det att se ut som självmord. Praktiskt nog är det, som så ofta i genren, ett antal närvarande som kan antas ha haft motiv att döda honom, och ingen utomstående som har kunnat komma in och göra det. Om man inser vikten av en ledtråd i första kapitlet bör det inte vara alltför svårt att gissa vem som är mördaren, men jag får skamset erkänna att jag inte var i närheten av att identifiera den tråden som leddito.

torsdag 4 oktober 2018

251. Anneli Furmark och Monika Steinholm: Närmare kommer vi inte


Anneli Furmark är numera nästan stamgäst på den här bloggen; i våras läste jag hennes version av Cora Sandels Alberte-trilogi (eller vad man ska kalla den - kommentarberättelse, kanske). Här är hon igen i trakterna av Tromsø, och det är något med det karga landskapet som passar bra till hennes akvarellserier:


Den här färska serieromanen är en bearbetning av en norsk ungdomsbok på temat att komma ut, där Jens och Edor träffas under en del av ett sommarlov. De är rätt olika och har olika bakgrund, och inte minst hanterar de detta att komma ut rätt olika. Möjligen är det sammantaget lite för mycket Sturm und Drang (und Angst) för min smak, men det känns att temat tas på allvar, och det är det förstås värt.

250. Fjärran ifrån och nära


Nu på slutet är det en utmaning att hitta noveller som passar in på de återstående punkterna i novellutmaningen, särskilt som jag också har att ta hänsyn till min självpåtagna begränsning att bara använda en novell i varje bok. Jag lyckades inte hitta en enda novell översatt från spanska - listans nummer 29 - i mitt eget bibliotek, så den här samlingen fick följa med hem från stadsbiblioteket för nu ett bra tag sedan. Där finns novellen "Nattläkaren" av Javier Marías, en liten berättelse med öppet slut, som inte förklarar allting som huvudpersonen upplever vid ett besök hos en bekant, som behöver få en läkare att göra hembesök. Den är förtätad och nästan lite mystisk, utan att bli rysare för det.

Samlingen bygger på en radioserie från 1996, där översättare valde sina favoritnoveller, och det innebär alltså att det finns noveller från världens om inte alla så i varje fall olika hörn. "Fjärran" representeras av länder som Moçambique och Vietnam, som jag verkligen inte läser något från särskilt ofta, om ens någonsin. "Nära" representeras till exempel av Danmark och Norge, som understundom har förekommit här, men som jag egentligen skulle vilja läsa mer från.

Det är verkligen en blandning av olika teman; om jag hade fått önska något skulle det vara att det någon gång hade fått vara lite roligt. Nu är det seriös finlitteratur, och det kan ibland bli lite för seriöst och fint för min smak. Inte bara den nämnde Marías är en återkommande nobelpriskandidat, utan här finns också Joyce Carol Oates representerad, och det säger väl något om nivån.

onsdag 26 september 2018

249. Jan Mårtenson: Drakguldet

Drakguldet - Jan MÃ¥rtenson

Den här gången är antikhandlaren Johan Kristian Homan utlokaliserad till hyrd sommarstuga i Kilsbergen, vid en liten sjö som heter Trollkarlen, och verkar finnas i verkligheten. Lite tid tillbringar han också i sin affär på Köpmangatan i Gamla stan, men miljöombytet sedan senast gör att boken närmar sig Maria Lang mer än Stieg Trenter. Vill man hitta detaljer som påminner om andra deckarförfattare så beskriver Homan en av de medverkande, en elvaårig flicka, som "ett lugubert barn". Vill man hitta tidsmarkörer har man det lite svårt, men en som nämns är i alla fall Riksgropen, att noga skilja från sin något senare namne.

Det är en rätt traditionell pusseldeckarhistoria med ett antal misstänkta, som alla kan tänkas ha haft motiv att ta livet av Kilsbergs-Kalle, ett gammalt bygdeoriginal, som hittats död redan innan boken börjar och Homan kommer tillstädes. Central i sammanhanget är Kalles systerdotter, som inte kände honom, men nu har fått ärva hans stuga, och dessutom visar sig bo i Gamla stan, praktiskt nog (eller?). När det så småningom tätnar i intrigen, på en blöt och sen midsommarfest, gäller det att hålla reda på vem som är var när, med vem och varför, och gärna dessutom komma ihåg ett antal detaljer som har presenterats i förbigående tidigare. En av dem, som visar sig vara viktig, lyckades jag faktiskt inse betydelsen av, men kanske beror det på att jag vet att Homans katt, siamesen Cléo, förutsätts spela en avgörande roll i varje bok.

Allra roligast är det när Homan köper kvällstidningarna - alltid båda, vad det verkar - och delger oss deras rubriker. Det är 45 år sedan det utspelar sig, men det är ändå en giftig parodi på dagens medier.

En annan sak som Jan Mårtenson (och Homan) är känd för är matinslagen. Den här gången är det förstås på grund av årstiden ganska mycket traditionell midsommarmat. Men han tar också en ofrivillig väntetid - vars anledning inte ska avslöjas här - i anspråk för att berätta om ett recept på hel fisk i folie, som faktiskt verkar ganska gott och fullt genomförbart.

Den här gången är det författaren själv som läser och inte som förra gången Tomas Bolme. Det är förstås inte riktigt lika bra, men fullt godkänt med tanke på att han i den kapaciteten inte kan anses vara proffs. Framöver kommer det tydligen att variera men med tonvikt på Bolme.

lördag 22 september 2018

248. Johan Ring: Den mörka fläcken

Den mörka fläcken - Johan Ring

Med den här delen har jag hört allt som finns i ljudnovellserien Svenska mardrömmar av Johan Ring. Det har på det hela taget varit en angenäm bekantskap. Han är skicklig på att få in mardrömmen i vardagen - möjligen tycker jag att det ibland blir mer action än nödvändigt efter smygande obehagliga inledningar.

Här är det den lilla personliga mardrömmen som jag tycker bäst om. En frånskild pappa med besöksförbud har bestämt sig för att ta kontakt med sin före detta och sin son. Eftersom det är hans perspektiv vi får följa är det inte alldeles givet att det är han som är skurken i den delen av intrigen. Han har i alla fall själv en helt annan uppfattning. Den stora kollektiva mardrömmen är ett haveri i kärnkraftverket i Oskarshamn, som gör att hela trakten måste evakueras. Då är det förstås ovanligt opraktiskt för den kvinnliga huvudpersonen att sitta fast i en lägenhet med sin son och sitt potentiellt våldsamma ex. Man kan tänka sig att de skulle vilja vara utlämnade åt mer eller mindre vem som helst förutom åt honom.

Storytel har klassificerat det här som en novell, men med tanke på kapitelindelningen och de olika perspektiven i intrigen skulle jag hellre kalla det för kortroman. Lyssnar man på rätt hastighet tar det ändå nära tre timmar.

fredag 21 september 2018

247. Agatha Christie: Getingboet

Getingboet - Agatha Christie

Den här relativt okända Christie-novellen, här inläst separat, har en intressant bakgrund. Den publicerades först i Daily Mail och kom först långt senare i bokform, men blev TV-pjäs i Christies egen bearbetning redan 1937. Den finns förstås inte bevarad, för det kunde man inte då, och det var väl också begränsat hur många som kunde se TV då. Det visade sig hur som helst att bli enda gången hon gjorde något för TV under sin livstid.

Själva historien är inte heller ointressant. Hercule Poirot kommer på besök till en bekant och säger att han är i trakten för att utreda ett mord. Bekantingen har inte hört talas om något mord, men det är inte så konstigt, säger Poirot, för det har inte inträffat ännu. Och så får Poirot tillfälle att utveckla sin något besserwisseraktiga personlighet. Kanske är det lite för mycket i lösningen som bygger på att Poirot har råkat vara någonstans och få se något som han har kunnat dra vissa slutsatser av, som vi inte får reda på förrän alldeles på slutet, men i det här lilla formatet kan det vara förlåtet.