onsdag 16 september 2020

156. Shirley Jackson: The Haunting of Hill House



Hill House är ett klassiskt spökhus på obestämd plats i USA, utanför ett litet samhälle, där de två anställda tjänstepersonerna bor (för att inte behöva tillbringa nätterna i huset). Det ägs av en familj som i många år har försökt hyra ut eller sälja det, men ingen verkar kunna stanna särskilt länge. Nu är det meningen att det över sommaren ska disponeras av en doktor Montague, som intresserar sig för parapsykologiska fenomen och ska undersöka vad som egentligen händer där. Han behöver förstås mottagliga försökspersoner och får tag i två unga damer, varav den ena är någon sorts huvudperson, samt en arvinge i ägarfamiljen. Tyvärr lyfter inte den här historien för mig förrän mrs Montague kommer dit, men då är det bara en fjärdedel av boken kvar, så det hinner aldrig riktigt utveckla sig i den lovande riktningen som det kunde ha blivit. Den unga damen är länge en typisk damsel in distress, om än något mer instabil. Det här lovade mer än det höll.

torsdag 10 september 2020

155. Tre Deckare



Camilla Läckberg, Bohuslän, psykologisk thriller.

Björn Hellberg. Bjärehalvön, inverterad deckare.

Anna Jansson, Kanarieöarna, rysare.

Av oklar anledning har den här lilla novellsamlingen inte blivit lyssnad på tidigare, trots att den ansluter till två andra liknande. Det är habila små berättelser, såvitt jag förstår samlade för detta tillfälle. Björn Hellberg har jag aldrig läst eller hört något av tidigare, och han var varken bättre eller sämre än de andra två.

154. Alex Schulman: Överlevarna



Det här är en roman om de tre bröderna Nils, Pierre och mellanbrodern Benjamin som huvudperson. Men när det är mellanbrodern Alex Schulman som skriver och ett sommartorp är centralt i handlingen kan jag inte låta bli att undra hur fiktivt det är. Själva huvudintrigen är jag rätt säker på att han har hittat på, men det är så många detaljer som man känner igen från hans tidigare böcker, en om pappan Allan Schulman och en om mamman Lisette Schulman, född Stolpe, att det blir svårt att inte se dem framför sig under de här fiktiva brödernas dysfunktionella uppväxt. Själv tycker jag att han gör sig själv en otjänst genom att lägga sig så nära verkligheten i ett antal avseenden. Karaktärerna och miljöerna ställer sig i vägen för den historia han berättar, och det är synd, för den är riktigt bra i sin egen rätt. 

Den är också berättartekniskt intressant, säkert en önskebok för den som vill analysera sådant. Det är en historia i dåtid som berättas framåt, från brödernas barndom, och en historia i nutid som berättas bakåt, med början när de tre kommer till torpet för att sprida sin mammas aska. Den nystas upp tillsammans med återblickar på ett sätt som kunde vara svårt att hålla ordning på, men som faktiskt fungerar. Inte minst fungerar det som spänningsskapande grepp - man blir verkligen nyfiken på vad det är som har hänt mellan de två punkter som boken tar sin början i.

I övrigt är det som man kan vänta sig med Alex Schulman. Han kan berätta en historia, har jag konstaterat tidigare, och han vet vilka knappar han ska trycka på. Någon gång kan jag känna mig aningen manipulerad just därför, men det ingår på något sätt med den här sortens böcker. Hade den varit skriven av någon annan hade jag utan tvekan varit mycket positiv. Nu gnager den där frågan om vad som är fiktivt, och kanske också de höga förväntningarna efter hans tidigare böcker. Jag hoppas han kan förmå sig att kasta loss från sin familj nästa gång.

söndag 6 september 2020

153. Lena Holmlund: Korsordets ABC



Lena Holmlund är korsordskonstruktör, vad jag förstår på heltid. Här har hon samlat sina "tankar och tricks", enligt undertiteln. Boken är indelad i tjugonio kapitel, ett per bokstav i alfabetet. Varje kapitel handlar något om bokstaven och därefter om ett antal osorterade ämnen med denna begynnelsebokstav. Det gör att det helt saknas röd tråd, och det är säkert ett medvetet val. Men det gör boken svårläst i längre portioner än några sidor, och jag ser inte riktigt fördelen med upplägget. Innehållet som sådant har sina poänger, även om jag tycker att det ibland är förhållandevis öppna dörrar som slås in - i varje fall om läsaren själv tänks vara korsordsintresserad.

torsdag 3 september 2020

152. Peter Englund: Söndagsvägen



Bättre än så här blir det knappast i true crime-genren. Men fattas bara annat när det är en akademiledamot och professor (dessutom i narratologi) som skriver något som annars mest journalister brukar ägna sig åt.

Mordet i fråga är ett klassiskt "sommarmord", som har många suggestiva ingredienser. Det är en ung kvinna som hittas död i sitt föräldrahem, i sin föräldrars säng, hon har blivit drogad och det finns diverse mystiska spår. Spåren hade förresten inte skämts för sig i en deckare, inte heller den utredning som sedan följer. Det är G W Larsson som leder den, en legendarisk kriminalpolis, som enligt vissa källor ska vara förebild till Sjöwall/Wahlöös Martin Beck. Han hittar sin gärningsman, men det blir faktiskt inte mindre spännande då, när det blir rättegång och saker och ting om honom avslöjas.

När det är en historiker med litterära ambitioner som skriver ska man inte förvåna sig över att det blir en bredare skildring än den här sortens böcker brukar vara. Det handlar en hel del om det svenska samhället 1965, en intressant brytningstid. Man får reda på vad som gick på radio, TV och bio, och Englund verkar ha läst hela årets dagstidningar.

Det är en gedigen research, men så vore det väl för honom extra försmädligt att bli beslagen med något fel. Parat med hans svårmatchade skrivförmåga blir det alltså en bok som inte ska missas.

tisdag 1 september 2020

151. Mats Haraldsson: Att färdas i motvind



Mats Haraldsson har här skrivit en roman om verkliga människor - en genre som i sina olika manifestationer har blivit ganska omfattande på senare år, är mitt intryck. Det handlar om hans farfars far och farfars mor, och så småningom också hans farfar. Tiden är i huvudsak några decennier i slutet av 1800-talet och några decennier i början av 1900-talet, och det är en väl vald tid för en skildring av den här sorten. Emigrationen och industrialiseringen leder till rörlighet i samhället på ett sätt som inte förekom tidigare, men det är ändå en tillräckligt avlägsen tid för att uppfattas som annorlunda mot vår.

Farfars far Johan är som ett av många syskon i en småländsk familj på landet en given kandidat för emigration. Det ovanliga med honom är att han kommer hem igen från USA efter några år - ingen spoiler, bedömer jag, eftersom han annars inte hade kunnat bli farfars far till Mats i Småland. Hans hustru Mathilda är mindre typisk, som en för tiden självständig kvinna, dels av nödtvång, dels av en inre drivkraft.

Den som liksom jag har släktforskat lär känna igen en del inslag. Det dör barn på ett hjärtskärande sätt, men så var det ju vid den här tiden, måste man komma ihåg. Det dör också en del vuxna i sina bästa år, också det vanligt förekommande i verkligheten. Emigrationen har jag nämnt, och bland dem som inte kan resa ända till USA finns också de som på andra sätt lämnar bondesamhället när där krävs mindre arbetskraft, och andra möjligheter yppar sig.

Även vanliga människor är med om intressanta saker - om inte annat blir de intressanta i historiens ljus. Det blir därför en intressant bok, kanske något paradoxalt, när det mesta som händer egentligen inte är så spektakulärt. Tydligt är att det ligger en gedigen research bakom, låt vara att det alltså också finns en hel del fiktion i berättelsen. Särskilt fäster jag mig vid personporträtten, som visar att det inte är så stor skillnad på folk förr och nu och som låter läsaren komma nära sedan länge döda människor.

Som konsumentupplysning ska till sist sägas att författaren och jag känner varandra från en skrivarkurs.

torsdag 27 augusti 2020

150. Jan Mårtenson: Guldmakaren



Efter elva böcker kände kanske Jan Mårtenson att det behövdes något nytt i serien om Johan Kristian Homan, antikhandlaren i Gamla stan. Här handlar det därför om hans farfars farfars far, Johan Sebastian Homan, som är vicepastor i Storkyrkan och ganska raskt utnämns till hovpredikant. Det utspelar sig 1791 och 1792, en orolig tid som förebådar mordet på Gustaf III (det vet ju vi, men Johan Sebastian bara anar). Det vimlar på ganska bra med många autentiska personer. Förutom kungafamiljen är det Bellman, Armfeldt, Axel von Fersen och hovstallmästare Munck, för att nämna några av de mest kända. Receptet den här gången är en citroncrème, tillagad av en husmamsell som lärt sig det av Cajsa Warg.

Intrigen är inte huvudsaken i de här böckerna, och i den här är den dessutom splittrad i två delar. Förutom intrigerna inför kungamordet finns det också ett fiktivt mord, och det är det som Johan Sebastian efter bästa förmåga försöker utreda. Som sin sentida ättling blir han både misstänkt (av polisen) och slagen i huvudet (av en av skurkarna). Däremellan  är det hovnöjen, måltider, promenader i vagn och vad man mer kan tänka sig av tidens nöjen. Fastän själva handlingen hade rymts i en normallång novell fungerar det, konstigt nog.

onsdag 26 augusti 2020

149. Johan Erlandsson: Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for


Den här boken tar ett samlat grepp om hela femomenet Beck, från de tio böckerna 1965-75 till de olika filmatiseringarna, där den senaste serien har kommit i trettioåtta nummer, och fyra till är på gång i slutet av det här året. Det är ett förtjänstfullt sätt att ta sig an något som annars hade kunnat kännas lite uttjatat, och det gör också att boken blir en biografi över författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag har inte överblicken så att jag vågar utnämna detta till den definitiva boken om Beck, men jag tror att den som vill göra något bättre måste koncentrera sig på någon aspekt, och därmed välja bort en hel del annat.

Man får alltså både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bakgrund fram tills de träffades i yngre medelåldern och påfallande fort kom fram till att de skulle skriva tillsammans. Mittpartiet handlar om de tio år de skrev serien Roman om ett brott, men är inte utan privata inblickar i deras liv i först Stockholm, sedan Malmö, och deras många resor. Eftersom Per Wahlöö avled innan den sista boken kom ut blir det också naturligt att det sedan handlar om Maj Sjöwall och vad som hänt med Beck därefter. Där är förstås filmatiseringarna den viktigaste delen.

Författaren har haft tillgång till originalmanus, där den återkommande frågan om vem som skrev vad kan avgöras. Det är så intrikat att de turas om, ibland till och med att de byter mitt i en mening. Sedan har förstås varje manus också genomgått ett antal bearbetningar som har hjälpt till att tvätta bort skillnaderna. Det är inte det enda området där det har gjorts ordentlig research; korrespondens och tidigare intervjuer är sådana inslag.

Och så har författaren gjort ett antal intervjuer särskilt för denna bok, inte minst med Maj Sjöwall innan hon avled. Det är bara att konstatera att det var tur att han började i tid för att hinna med det, för utan dem hade det varit en annan och väsentligt mindre intressant bok. I pressrösterna tycker jag det har varit onödigt stort fokus på "avslöjandet" att Per Wahlöö misshandlade henne. Här finns mycket annat som mer berör deras verk.

Johan Erlandsson har skrivit böcker tidigare, och det märks. Det är faktiskt sällan jag har läst något som flyter så väl. Tillsammans med det, vad jag kan bedöma, gedigna innehållet gör det att boken kan rekommenderas till många, och jag tror att de som ser mer Beck-film än jag också kan ha glädje av den.

lördag 22 augusti 2020

148. Ivar Lindquist: Poesien i inskrifterna på Hällestad-stenarna



"Hällestad-stenarna" är tre runstenar, som sedan en tillbyggnad på 1800-talet finns inmurade i kyrkan i Torna Hällestad, en och en halv mil utanför Lund. De har uppenbarligen hört ihop redan från början, även om jag inte har hittat någon uppgift om var de ursprungligen har stått. Eftersom jag har nära dit blir det här mer en utflyktsrapport än ett sedvanligt bokbloggsinlägg.

En av stenarna tjänstgör som hörnsten; de två andra har monterats liggande:





Eftersom läsriktningen varierar med så kallad bustrofedon - varannan rad läses åt ena hållet och varannan åt det andra, som när oxar plöjer en åker - kommer vissa rader att hamna upp och ner. Av allt att döma har de stått upp från början.

Den ensamma stenen, som går under beteckningen Hällestad-stenen 2



är rest av en viss "ąskautr":



som väl idag skulle heta Åsgöt.

Hörnstenen, Hällestad-stenen 1, har text på (minst) tre sidor



och avslutas med en syftning på en Toke Gormsson, som enligt vissa bedömare är en bror till Harald Blåtand, och alltså son till Gorm den gamle. Lindquist sällar sig inte odelat till dessa bedömare. Men här står det i alla fall (uppifrån) "kurm", det vill säga runornas sätt att skriva Gorm:



Och så Hällestad-stenen 3, som är rest av en Åsbjörn, också över Toke:


Lindquist reder ut hur personerna på de tre stenarna förhåller sig till varandra, och tar då också hjälp av en fjärde sten, Sjörup-stenen, som jag tittade på tidigare i sommar:



(Den har varit delad och ingått i en vägbro, och var fortfarande det när Lindquist skrev sin uppsats.)

Det gemensamma temat för de fyra stenarna är att Toke med flera har deltagit i ett slag vid Uppsala, och där visat stor tapperhet. Den återkommande formeln är "de flydde inte vid Uppsala", vilket har tolkats som att de stupade, och slaget har identifierats med slaget vid Fyrisvallarna.

Huvudsyftet för Lindquist - även om det tar tid innan han kommer dit - är dock, som titeln anger, poesin i inskrifterna. Delar av dem är skrivna med det fornnordiska versmåttet fornyrdislag. Han får också tillfälle att utveckla sin syn på stenarnas ålder genom att jämföra runformer här med runformer på andra stenar i det dåtida Danmark, som går att datera genom sitt innehåll.

Hela kyrkan ser förresten ut så här:


och stenarna hittar man om man går runt den till höger på bilden.

fredag 21 augusti 2020

147. Per Faxneld: Offerträdet



Per Faxneld är akademiskt verksam religionshistoriker, men kan skriva skönlitterärt också, måste man konstatera. Det här är en liten samling korta rysligheter, gissningsvis inspirerade av hans yrkesverksamhet, för det är mycket riter, offer och liknande. Mest utspelar det sig i Norrland, nästan alltid under 1700- och 1800-talen, när folk ute i bygderna hade långt till en läkare och fick ta hand om saker själva. För att bara nämna något - i en del av berättelserna hade en läkare knappast kunnat göra någon insats. I sin genre är det här riktigt bra. Den dokumentära stilen med angivna person- och ortnamn, årtal och regerande kungar fungerar som en effektiv kontrast till det övernaturliga. Min enda reservation är att en samling med fyrtiofyra korta historier är en utmaning att hålla samman, samtidigt som varje enskild historia ska hållas separat. Det hade varit lättare om jag hade lyssnat till bara en eller ett par i taget, men så fungerar man ju sällan som lyssnare.

Till den här novellsamlingen hittade jag genom bloggen Fiktiviteter, så där som bloggar fungerade förr, men inte verkar göra i samma utsträckning längre.