onsdag 13 november 2019

301. Joseph Kessselring: Arsenic and Old Lace

Arsenic and Old Lace - Joseph Kesselring

Arsenik och gamla spetsar är mest känd som pjäs och film, men det här är någon sorts uppläst version av manuskriptet, möjligen med lite tillfogad mellantext. Den formen är inte alldeles lyckad, trots att själva historien är bland det roligaste som har skrivits. Men det krävs nog teater eller film för att åskådarna och skådespelarna tillsammans ska acceptera den absurda utgångspunkten att två ogifta gamla fastrar mördar ensamma herrar av ren barmhärtighet. Ovanpå det har de en brorson som tror att han är Theodore Roosevelt och gräver för Panamakanalen i källaren, där han begraver tanternas offer i tron att de har dött i gula febern. Så dyker det upp en brorson till, som är plastikopererad så han ser ut som Boris Karloff (särskilt praktiskt eftersom det var han som spelade rollen i originaluppsättningen på Broadway) och har med sig ett eget mordoffer som han ska göra sig av med. En tredje brorson - huvudrollen, spelad av Cary Grant i filmen - försöker desperat att dölja allt detta för såväl polisen som sin fästmö. I verkligheten hade han väl varit glad att polisen dök upp och tog över ansvaret, får man hoppas. Jag har sett en TV-version för länge sedan och minns den som oerhört rolig, och även om den inte skulle hålla fullt ut om jag såge om den idag är jag övertygad om att den skulle överträffa den här lyssningen.

måndag 11 november 2019

300. Franz Kafka: Förvandlingen

Förvandlingen - Franz Kafka

Den här långnovellen/kortromanen har en av världslitteraturens mest berömda inledningar: "När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt." Det är också genomanalyserad på längden och tvären, så jag vet knappt vad jag ska säga om den, mer än att jag aldrig hade läst den förr. Jag tror det är den sortens bok som gör sig bäst med instuderingsfrågor, men det hade jag inga.

299. Jeremiah Björkman: Johannes - försäljaren av måntårar

Johannes – försäljaren av måntårar - Jeremiah Björkman

Det här är en historia med klara inslag av overklighet, som det brukar vara med Jeremiah Björkman. Om man ska kalla det surrealism eller magi vet jag ärligt talat inte. Det börjar med att en ung man tar vara på måntårar - fruset vatten av något slag, om jag förstår det rätt - och säljer via nätet. Sedan tar berättelsen flera olika vändningar, och egentligen ryms det så många olika spår att det hade räckt till en betydligt längre historia.

söndag 10 november 2019

298. Ola Julén: Orissa


Ola Julén gav ut denna enda diktsamling under sitt liv. Nu har den blivit aktuell genom en nyutgåva, som ackompanjeras av en samling till, bestående av ett efterlämnat manus.

"Inte många har gått till litteraturhistorien med så få ord", inleds det nyskrivna förordet, och det kan man skriva under på. Det är en mening på varje sida, någon gång två, men aldrig mer än två rader, och det är bara text på högersidorna. Förmodligen ska man läsa det här långsammare och mer eftertänksamt än jag har gjort nu, och då är det möjligt att det blir bättre än jag inser. Recensenterna verkar tycka att det är självutlämnande och hjärtskärande, och om man tar det på orden är det så. Men det är korta, enkla meningar, som språkligt inte alls sticker ut åt något håll. Är det originellt är det just för att det är så enastående ooriginellt i formen. Jag får nog öva en del till på att läsa poesi.

Orissa är ett äldre namn på den indiska delstat som numera heter Odisha. Ett par gånger nämns Indien, men annars jag har svårt att se var anknytningen finns.

297. Emil Maxén: Skräcksäcken


Emil Maxén var aktuell här redan igår som delad upphovsman till Knäckarbanketten, men han arbetar också på egen hand. Det här är den inledande delen i en trilogi - om den nu inte utvidgas på Liftarens guide-manér - om Stor-Jobal, en ond variant av Robin Hood. Inte så att han tar från de fattiga och ger till de rika, men han stjäl djur från de fattiga och blandar om dem i sin säck för att sedan kunna sälja resultatet till de fattiga som står utan försörjning. När de blandas kan det gå lite hur som helst; bland annat dyker det upp en skvader när han har haft en tjäder och en hare i säcken. Ibland blir det användbara blanddjur, ibland inte.

Det är ofta ganska gråbruna miljöer i det fattiga Mellannorrland:


som här går under namnet Inälvsdalen, en av flera anspelningar på verkliga lokaliteter där. Ganska ofta är det också blåviolett natt:


Det är både roligt och rysansvärt. Kanske skulle man önska sig lite mer handling i förhållande till antalet bilder, men det är ju seriemediets vanliga dilemma.

lördag 9 november 2019

296. Sara Bergmark Elfgren och Emil Maxén: Knäckarbanketten


Det hör inte till vanligheterna att jag bevakar nyutkommen barn- och ungdomslitteratur, men den här har blivit så uppmärksammad i bloggosfären att jag blev nyfiken. Och den är värd sin uppmärksamhet, tycker jag.

Genrerna korsas här; det är till strukturen en saga med återkommande tretal, diverse väsen samt kvinnan av börd och mannen av folket. Sedan är det möjligen också lite fantasy i det barocka - tidsmässigt - universum som författarna har skapat. Och så peruker på det.

Det handlar om två hertigar som har delat sitt ärvda slott och hela staden med en mur eftersom de inte kan komma överens om någonting. Nu har den ene, hertig Ludbert, bestämt sig för att ordna en tredagarsbankett för att en gång för alla knäcka sin bror, hertig Odert. Där frossas det på allt man kan tänka sig, men ingredienserna till en "kalabalikaladåb" saknas, och behöver ordnas fram.

För att vara barnlitteratur är det förhållandevis avancerat, tycker jag. Historien innehåller flera spår som man måste ha i huvudet, och det finns rätt många ålderdomliga och/eller ovanliga ord, men jag har läst att författarna har gjort så medvetet. Det ger också den rätta sagotonen.

295. Edward Gorey: De förryckta kusinerna och andra historier


Edward Gorey har hittills gått under min radar, men det ska det bli ändring på. Trots motiv och stil är han inte en viktoriansk engelsman utan en amerikansk författare som levde ända till 2000. Han är sparsamt översatt till svenska, vad det verkar. Det finns nästan alltid något lätt obehagligt i hans bilder, och historierna är inte alltid barnvänliga.

Här ryms åtta noveller (och ett fylligt efterord), och ur titelnovellen hämtar jag det här smakprovet:


Bara de två dansande vore lite vansinnigt, möjligen uppsluppet. Men när en av de tre kusinerna störtar ut genom fönstret är det genast inte så trevligt.

Frågan är om det här är serie eller bilderbok. Biblioteket verkar anse det förstnämnda, och jag är för en gångs skull följsam.

294. Elly Griffiths: De öde fälten

De öde fälten - Elly Griffiths

Det engelska lantgodset med en aristokratisk familj är närmast stapelvara i populärkulturen. Så mycket mer imponerande är det att Elly Griffiths lyckas variera temat så bra, och det här är ju inte hennes första användning av det. I denna hennes sjunde bok heter familjen Blackstock, driver numera grisfarm, men överväger att använda det stora huset till B&B.

Rättsarkeologen Ruth Galloway får rycka in när det hittas ett lik på en bit mark som Blackstocks har sålt av. Det är en flygare från andra världskriget, men han borde inte ha varit ombord på det flygplan han hittas i, och han borde inte ha dött så som han gjorde. Och underligheterna slutar inte där. Det är rätt rörigt ganska långt in i historien, men jag tror faktiskt att det går ihop på slutet. Som vanligt är det också någon form av oväder, den här gången en översvämning, som gör att någon inte kan ta sig till det ställe där vederbörande borde vara.

Man läser inte Griffiths bara för deckargåtan. Lika mycket nöje har man av att följa Ruth och kommissarie Nelson, som hon har en dotter med, och deras kolleger och vänner. Varje gång är det någon ny som står lite mer i fokus, och det är den här gången den ständigt ätande inspektör Clough. Men både för Ruth och Nelson händer saker utanför arbetet, som gör att man undrar hur det ska för dem. Till stor del är det de delarna som gör att jag fortsätter lyssna på de här ljudböckerna, och sedan är det kriminalfallet i varje bok som skapar intresset på kortare sikt.

293. Jeff Kinney: Den bistra sanningen


Generellt vill jag gärna läsa bokserier i kronologisk ordning. Så har det också blivit med den här långserien av vad vi väl måste kalla pojkböcker. Men långseriegenren kännetecknas ofta av att man inte måste läsa böckerna i ordning, utan att huvudpersonerna är mer eller mindre oförändrade genom alla delar. Så är det i utpräglad grad med Greg, tonåringen i de här böckerna, och det är också där eventuell humor uppstår.

Den här delen omfattar några månader under en hösttermin. Jämfört med tidigare uppehåller sig Greg mer vid ett antal episoder som bryter vardagen, inte så mycket vid det dagliga familje- och skollivet. Det har potential, och är kanske ett sätt för författaren att trots allt variera sig inom givna ramar.

torsdag 7 november 2019

292. Gustave Flaubert: Ett enkelt hjärta


Ett helt liv ryms på knappt sextio små sidor i den här novellen. Det är tjänstekvinnan Félicité i Pont-l'Évêque - som för mig bara var en ost tidigare - som har det enkla hjärtat i titeln. Hon är nog ganska typisk för 1800-talets tjänstefolk, saktmodigt accepterande sin roll som underordnad och hängiven sin familj, som alltså är hennes matmor och dennas barn, inte någon egen familj. Det vore fel att säga att det inte händer något, men det är ändå en sådan historia där detaljerna i miljön är det dominerande, inte intrigen. Det brukar jag ha svårt för, men här fungerar det, och det visar väl att Flaubert med rätta är en klassiker. Och så fick man lära sig vad en geridong är.

Med denna novell har jag faktiskt läst Novellix' hela produktion. Är det något ni tycker fattas beror det på att det är läst i annat sammanhang än just som Novellix-novell.