10. F. Marion Crawford: The Doll's Ghost

Författarens initial F står för Francis. Marion Crawford utan F var guvernant åt drottning Elizabeth och hennes syster Margaret, och ska alltså inte förväxlas med denne amerikanske författare. Det mest kusliga i den här novellen tycker jag inte är den spöklika dockan, utan den dockdoktor som får hand om dockan när den har förolyckats. Men jag ska också säga att jag inte är riktigt säker på att jag förstår allting.

9. Thomas Street Millington: No Living Voice

På ett för genren vanligt sätt berättas en spökhistoria genom att en ramberättelse handlar om ett antal människor vid en brasa, där en berättar en spökhistoria. Den i sin tur utspelar sig i Italien och visar sig ha en förklaring, som inom genrens ramar måste anses vara ovanligt naturlig. Men det är faktiskt inte det spökliga som engagerar mest här, utan kringverket runt den i Italien strandsatte mr Browne.

8. Carsten Jensen: Sidste rejse

Bokcirkeln fortsätter på temat "De sju haven", den här gången närmast Norra ishavet. Huvudpersonen, konstnären Carl Rasmussen, reser nämligen till Grönland. Han var en högst verklig person under 1800-talets andra hälft i Danmark, och reste verkligen dit, två gånger till och med. Det som beskrivs här är - som titeln antyder - andra gången, men genom återblickar skildras också den första ett par decennier tidigare. Man får också möta honom under hans utbildning till konstnär i Köpenhamn och när han verkar som sådan, bosatt på Ærø.

Jag har lite svårt att bli riktigt engagerad av den här historien, utan att kunna sätta fingret på vad det är som brister. Det är inget som är riktigt dåligt, men möjligen är huvudpersonen för undflyende för att man ska bry sig om honom på allvar. Det kan vara högst medvetet av författaren att skildra honom så - jag tror faktiskt det - men det gör att man riskerar att bli mer intresserad av hans fru eller vissa grönländare som han träffar.

7. Perceval Landon: Thurnley Abbey

Thurnley Abbey är Perceval Landons mest kända verk; han verkar i övrigt vara ihågkommen mest som vän till Kipling. Den här novellen har rykte om sig att vara en av de mest skrämmande skräcknovellerna från den viktorianska eran, men jag vet inte om jag håller med. Det är i stort sett gamla ingredienser i receptet - ett engelskt lantgods där det sägs spöka, en natt som som genomlids där under hemska kval etc. Det är inte dåligt alls, men det är heller inte något som idag framstår som särdeles originellt.

6. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut

Det verkar gå bra för David Sundin; han syns och hörs i de flesta medier, tycker jag. Det här är på något sätt en uppföljare eller kanske pendang till hans Boken som inte ville bli läst, som jag inte har läst - lydig som jag är. Men den fungerar på egen hand.

Om man väntar sig en traditionell intrig blir man besviken. På sitt sätt är det en berättelse om en ljudbok, som också figurerar i ljudboken, och så långt är det en ljudversion av historier som fungerar som ryska dockor, där något döljer sig i något annat. Men den är också självkommenterande och närmast absurdistisk på ett sätt som jag har svårt för, men som jag tror kan landa väl hos andra. Slut tar den också på sätt och vis, men inte helt traditionellt.

5. Martin Olczak och Anna Sandler: Vålnader på Vasaskeppet

Det finns numera sexton böcker om Jack, och så länge håller jag nog inte ut. Men det är påfallande hur varje bok slutar så att man genast vill börja på nästa. Efter föregående del får nu Jack anledning att göra ett nattligt besök på Vasamuseet i jakten på sådant som kan hjälpa honom att hitta sina föräldrar. Det myllrar på ganska bra med dvärgar, en vätte, varulvar och så vålnaderna på fartyget.

4. Martin Olczak och Anna Sandler: Trolldom i Gamla Stan

Viss nyfikenhet fick mig att plocka på mig den här inledande delen i serien om Jack, som är tio år och efter att ha bott på ett otäckt barnhem kommer till Stockholm. Där träffar han sin moster Betty som hjälper honom att reda ut hans förflutna, som inte är olikt Harry Potters, utom att vi inte vet om hans föräldrar möjligen är i livet någonstans. Jack själv upptäcker av en slump sina övernaturliga krafter, och så blir det lite jagande fram och tillbaka i ett autentiskt Stockholm, inte minst på Gröna Lund. För målgruppen tror jag det här är riktigt spännande.

3. Ari Folman och David Polonsky: Anne Franks dagbok

Det är onekligen en utmaning att göra serieroman av en bok som den här, där det mesta innehållet är huvudpersonens egna tankar. Familjens tillvaro, där de har gått under jorden och på två år inte lämnar de rum de har flyttat in i bakom fadern Ottos firma, gör att det inte händer särskilt mycket. Rättare sagt händer det en hel del, men småsaker, som under en normal tillvaro inte hade varit värda en dagboksnotering. Det är väl också bekant för de flesta att Anne mot slutet av de två åren bli kär i sonen i den andra familj som också bor där. Det har förstås sin plats i den här skildringen.

Jag är - med all respekt för originalet och huvudpersonen - tveksam till om det här innehållet blir riktigt lyckat i serieform. Det finns sådant som gör sig bra, till exempel att beskriva deras omgivning:

men huvudinnehållet är som sagt svårfångat i bild. Det märks också på att det förekommer ett antal hela textsidor med utdrag ur dagboken, förutom att det på de vanliga sidorna är ovanligt texttungt.

2. Isabella von Hofsten: Emil som kommunalråd & andra noveller

Sex noveller hinns det med på en dryg halvtimme i den här samlingen. Det är en blandning som jag inte blir klok på vad gäller helheten, men var och en är de inte alls dåliga. Titelnovellen handlar om Emil i Lönneberga och hur hans personlighet kommer till viss rätt i ett förtroendeuppdrag. Men det finns också sådant som en historia om författarens egen farfar - åtminstone skenbart inte skönlitterär - och en del annat, som är spritt i tid och rum.

1. Immi Lundin: Läsecirkelns lilla hjälpreda

Bokcirkeln jag är med i går nu in på tolfte(!) året, men när jag hittade den här på biblioteket av en slump tyckte jag att det kunde vara intressant att se om vi har något att lära. Det har vi förstås, för en av de bärande idéerna här är, sympatiskt nog, att man alltid har något att lära.

Det är till en början rätt handfasta råd om hur man strukturerar sin läsecirkel, som är den term författaren har valt. Det gäller sådant som hur ofta man ska ses, hur man ska välja bok och annat som krävs för att det ska bli någon cirkel alls. Men råden är alltså handfasta utan att vara tvärsäkra, och vår modell att ses en gång i månaden och att var och en väljer bok varsin gång är helt inom ramarna. Sedan handlar det om hur man får till bra diskussioner och vad de tillför läsandet, och jag kan bara hålla med om att det nästan alltid är intressant att diskutera boken med andra som också har läst. En anonym cirkeldeltagare som citeras har sagt: "Jag tycker fortfarande inte om den, men jag ogillar den på ett mycket intressantare sätt nu när vi har pratat om den." Själv har jag inte kommit på att uttrycka det så, men instämmer.

Så får man förslag på vidare läsning, inte böcker att diskutera i cirkeln, utan vad som kallas sekundärlitteratur, om läsning och böcker. Och så är det en liten avdelning recept och en ganska stor avdelning med sidor att fylla i för cirkeln, men där har vi ett dokument i en Facebook-grupp som vi uppdaterar efter hand.

Trivsamt och inspirerande tyckte jag detta var. Kanske 2021 innebär att vår cirkel också kan träffas fysiskt igen; vi har setts via Zoom på grund av p-nd-m-n.