95. Annelie Salminen och Ida Rosén Branzell: Modingarna och alfabetet

Det här ligger lite (faktiskt inte så lite) utanför min vanliga komfortzon, men jag köpte boken direkt av författaren förra veckan, utan att i det här sammanhanget gå i detalj om det.

Det är en alfabetsramsa i sju avsnitt med fyra bokstäver i varje. Den genren finns det fler exempel på, men det speciella med denna är att den är normmedveten och inte lär ut att "råttmor kokar te", som tydligen också förekommer. Nu har jag inte så stor erfarenhet av att läsa för barn i målgruppsålder, men jag tror att den kan gå hem med sina tydliga verser och teckningar.

94. Limerickmästare 2011

Det här är ett oplanerat spontanlån på resande fot (det är anledningen till att bakgrunden inte är samma bord som jag annars alltid fotograferar böckerna på). Såvitt jag förstår är det en samling från en tävling på webbplatsen 1av3.se (som verkar nedlagd), och det är blandad kvalitet på bidragen, som är ett 80-tal. Ganska många är tyvärr inte alls bra, men några är riktigt bra och hade förtjänat ett bättre sammanhang. Man får leva på dem. Det räcker inte att rimma på könsord, man måste ha en poäng också.

93. Jöns Hellsing: Händig man sökes

En mer eller mindre hemlös författare in spe från London ser sin chans att få skrivro genom att svara på en annons, där det sökes någon som mot logi och låg lön kan renovera en stuga på en skotsk egendom, ägd av en lord som tillbringar sin mesta tid i överhuset. Författaren kan förstås ingenting om hur man renoverar hus och för att ta sig dit stjäl han en bil (se omslaget). Till detta ska läggas lordens svenska fru, varmblodig men försummad, samt hennes lokala och lojala tjänsteflicka. Det går förstås som man kan gissa, och jag har ändå inte läst Lady Chatterleys älskare.

Det ångar på ganska bra (i bildlig och bokstavlig mening) och ett tag undrar jag om "charmigt feelgood-äventyr" (baksidestexten) är en omskrivning för "erotisk roman riktad till båda könen". Men sen händer det andra saker, som - om de hade fått bli huvudsaken - hade förvandlat det hela till en deckare. Tyvärr tappar boken då den eventuellt återstående trovärdigheten; polisens hantering av det som har hänt känns som hämtad från Maria Lang (som jag i och för sig gillar, men hon har väl aldrig hävdats vara procedurdeckardrottning).

Kanske är problemet att boken inte riktigt kan bestämma sig för vad den ska vara. Den är tidvis för allvarlig för att vara feelgood, men den är för lättsam för att vara roman med seriösa anspråk och den är inte spännande nog för att vara deckare. Eftersom det är utlovat att det ska bli en trilogi hade det nog varit bättre om något av spåren hade fått stå över till en kommande del i serien. Då hade boken dessutom blivit lagom lång. (Jag har ju klagat förr på att moderna romaner är för långa. Den här är drygt 400 sidor och hade passat bättre på sådär 250, tycker jag.)

Någon anledning har författaren förmodligen haft att förlägga handlingen till 1985, men det blir inte mycket mer än några pliktskyldiga omnämnanden av Margaret Thatcher. Annars tycker jag att miljön på den skotska ön är det bästa. Det gör sitt till att det är höst; det börjar i augusti och slutar till jul.

92. Håkan Nesser: Münsters fall

Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget

Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.

90. Johan Theorin: Knackningar

Med viss tvekan valde jag en potentiell rysare till dagens lunch (isterband och stuvad potatis) - man vet aldrig hur äckligt det kan bli, även om Johan Theorin brukar arbeta med andra effekter än så kallat skräckel. Här är det en kvinnlig pensionär med vissa alkoholproblem som hör knackningar från någon annan lägenhet i huset. Vi läsare vet lite mer än hon, men inte så mycket att spänningen försvinner. Utan att vara verklig toppklass är det ett gott hantverk.

89. Gaston Leroux: Fantomen på Operan

Vår bokcirkel börjar i och med denna bok på en ny omgång - vi har ju principen att vi väljer bok varsin gång i varje omgång - och nu är temat att varje bok ska anknyta på något sätt till den föregående. Det kan vara tematiskt, geografiskt eller på något annat sätt, och man är fri att tolka anknytning hur snävt eller brett man vill. Den här boken innehöll omnämnanden av såväl polarexpedition som luftballong, som ju var bärande inslag i föregående bok, men den tänkta anknytningen var en annan, som inte är helt förståelig utanför vårt interna sammanhang.

Boken är väl numera mest känd för att vara förlaga till musikalen med samma namn, och vi i cirkeln tyckte att berättelsen möjligen gör sig för det mediet, men är lite för melodramatisk för att kunna läsas med verklig behållning idag. Själv tror jag att det till stor del har med åldern att göra; boken är drygt hundra år gammal och genren äldre än så. Det är lönndörrar och dito gångar på Parisoperan, som flera våningar under sig har en sjö så stor att man ror över den. Det här (och mer därtill) får jag inte ihop med den dokumentära berättarstilen, men även det känns mer tidstypiskt än något annat (tänk doktor Watsons krönikor om Sherlock Holmes). Jag kan sträcka mig till att det här är den sortens bok som är mer intressant att ha läst än läsvärd under tiden.

88. Kristina Ohlsson: Ett testamente från helvetet

En advokat som har en klient som inte dyker upp till ett avtalat möte där det ska upprättas ett testamente, det låter ju som upplägget i en gammaldags deckare, där advokaten sedan tar en hästdroska till det gamla familjegodset och hittar arvtanten giftmördad. Riktigt så är det inte här, eftersom det utspelar sig i ett relativt nutida Stockholm, och både advokaten och klienten är relativt unga. Men det är smygande otäckt, berättat på ett så skickligt sätt att man inte riktigt förstår hur det kan bli så när ingenting riktigt otäckt händer på ganska länge. Det här är helt enkelt den sortens novell som jag önskar att jag kunde skriva själv.

87. Jan Lööf: Ville

På stadsbibliotekets serieavdelning kan man bilda sig med genrens klassiker. Den här serien publicerades ursprungligen som följetong i tidningen Vi 1975-76 och är nog i efterhand mest ihågkommen för att Olof Palme sade upp sin prenumeration i protest mot hur han framställdes i serien (pikant eftersom Vi var kooperationens tidning). Kungen, som också medverkar, tyckte däremot att det var roligt, enligt en samtida källa som finns med i det här efterpublicerade albumet.

Det elakaste jag hittar om Palme och kungen är att de röker hela tiden, men det var det ju många som gjorde då. Kanske det också kan uppfattas som vanvördigt att Palme säger du och Carl-Gustaf till kungen, för det tror jag inte han gjorde i verkligheten. Annars är båda ganska handlingskraftiga och beskrivs inte på ett sätt som jag tycker borde ha retat upp någon.

Själva berättelsen tycker jag egentligen är i tunnaste laget; det är huvudpersonen Ville, arbetslös författare, som blir handplockad av rymdvarelser för att rädda vår planet (och så blir kungen och Palme inblandade och kidnappade, eller dylikt). Det bästa är teckningarna, där personporträtt blandas med detaljerade översiktsbilder som man kan titta på länge:

Det är förstås tidstypiskt med inslag av solidaritet och tidigt miljötänkande utan att bli programmatiskt. Men det jag tycker placerar berättelsen i tid allra mest är något som säkert inte väckte uppmärksamhet då, nämligen trenden att luta av gamla möbler
:

86. Stig Dagerman: Snöblandat regn

Jag har ju puffat för Novellix tidigare, så det behöver jag inte göra varje gång jag läser något därifrån. Nu ska jag bara säga att deras noveller också är alldeles lagom långa för att passa min lunchläsning när jag tar en lite längre paus än bara att sleva i mig något i lunchrummet på jobbet.

Stig Dagerman har jag möjligen läst något av i skolan, men definitivt inte en hel bok på egen hand. Den här novellen gav viss mersmak, och hans författarskap är ju av sorgliga skäl begränsat i omfång. Här är det en familj som väntar på en (gammel)faster från Amerika, som ska komma hem efter tjugo år, en liten episod med stark närvaro berättad av brorsdottersonen som aldrig har träffat henne. Ännu en berättelse som gör sig utmärkt i det här ensamformatet.