söndag 22 januari 2017

8. Georgien berättar: Goris fästning


Bokförlaget Tranan ger sedan 2003 ut en serie novellsamlingar från olika länder; förlagets hemsida förtecknar just nu 25 stycken från till exempel Frankrike och Moçambique, Tyskland och Kambodja. Det finns alltså såväl närliggande länder med omfattande litteratur och mer avlägsna sådana som man annars inte har många möjligheter att läsa översatt skönlitteratur från. Jag har inte läst någon tidigare, men fastnade för den här på biblioteket (det är synd att de inte finns i pocket, då hade jag kunnat överväga att köpa).

Georgien får väl räknas till de länder vilkas skönlitteratur sällan når Sverige. Det är dessutom ett land där platser kan heta Tskneti (eller om det ska stavas Tsqneti som translitterering av წყნეთი) och personer Vakhvakhishvili (i efternamn, men ändå). Ibland är det lite svårt att hålla reda på vem som är vem, för att inte tala om vilket kön de inblandade har.

Som så ofta med antologier är det en del som tilltalar en och annat som inte gör det. Här är flera noveller som jag inte alls begriper mig på, och de är lite för många för att boken som helhet ska ge fullt utbyte. Å andra sidan är det flera som jag tycker är riktigt bra, ofta de som har en humoristisk ansats, verkar det som.

En av de roligare kan dessutom användas för novellutmaningens nummer 38, "en novell som har något som kan flyga i titeln". Den heter "Kråkor" och är skriven av Beso Khvedelidze. På ett ganska skojigt sätt får man som läsare följa med i två samtal, ett mellan några barn, beväpnade med ett luftgevär och stående under ett träd, ett annat mellan några kråkor, som förstås sitter i trädet. Den har också fördelen att vara 12 sidor lång. En del andra är på 40 sidor och mer ändå, och det tycker jag ofta är för långt för en novell.

söndag 15 januari 2017

7. Malin Persson Giolito: Störst av allt


Närmast samstämmiga bloggar och recensenter har höjt denna bok till skyarna. Jag tyckte att jag hade goda skäl att ha högt ställda förväntningar. De infriades inte.

Utgångspunkten för berättelsen (som rubricerats som "rättegångsthriller") är att artonåriga Maja sitter häktad, att det har ägt rum en skolskjutning i Djursholm samt att en rättegång ska börja. Resten av förutsättningarna ges efter hand, och det är det som jag inte tycker fungerar. I en deckare går hela konceptet ut på att läsaren från början inte känner till allt, men där är det motiverat av att en detektiv (som kan vara en privatdito, en polis eller någon annan) inte heller känner till allt. När utredningen avancerar ges det mer information och läsaren är lika uppdaterad som detektiven.

Här kommer vi in i ett annat skede, när utredningen redan är klar, och vår okunskap kan inte motiveras på samma sätt. Faktum är att det inte motiveras alls, mer än att författaren (och berättaren Maja) måste undanhålla oss vissa delar för att det ska finnas något spännande. Så småningom får vi reda på det mesta, växelvis berättat med inslag från rättegången och Majas vistelse i häktet. Vid det laget är jag mest frustrerad över att vi hålls utanför, vi som inte har läst kvällstidningarna eller nätforumen där skolskjutningen är hett stoff.

Det här upplägget betyder också att jag är ganska oengagerad inför Majas öde. Meningen är kanske att läsaren ska vara upprörd över att hon sitter häktad med kraftiga restriktioner, men för att bli det måste jag veta vad som har hänt. En annan möjlighet är att man ska tycka att det är rätt åt henne - men då måste jag i ännu högre grad få information som bekräftar det. Nu är jag delvis ovetande och därför också alldeles för ointresserad. Mest tycker jag att hon är lite störig som inte kan få ur sig vad allt gäller.

Det är ändå något med boken som gör att jag läser färdigt; den är inte illa skriven i övrigt och det hänger ihop på ett vettigt sätt, när allt bara blir bekant. Skildringarna av livet i Djursholm är precis så obehagliga som de troligen är avsedda att vara. Dekadenta tonårsfyllefester i en miljö där det finns obegränsat med pengar är ett tacksamt tema, som kanske hade tjänat på att inte kopplas ihop med skolskjutning och rättegång.

Troligen är jag den enda bloggare som inte tycker den här boken är enastående. Mina synpunkter ovan kanske tyder på att jag är mer kritisk än jag är. Det är egentligen en helt godtagbar bok, men inte i nivå med förväntningarna.

onsdag 11 januari 2017

6. Yvonne Hirdman: Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet


Bokcirkeln fortsätter på temat biografier, den här gången Yvonne Hirdmans så kallade "ego-historia", vilket jag tycker är en rätt rolig parafras på självbiografi/memoarer, för vad är det om inte just att få sätta sig själv i centrum? Jag blev glad att få anledning att läsa den här, eftersom jag tidigare hade läst och uppskattat hennes Augustprisade bok om hennes mamma, Den röda grevinnan.

Här berättar hon på ett till formen ganska traditionellt sätt om barndom, uppväxt, ungdom, vuxenblivande och karriär. Karriären kröns av att hon blir professor i kvinnohistoria, och jag tyckte att delarna som handlade om det ämnets tillkomst och utveckling till genusvetenskap var det mest intressanta. Lite gemensamt har hon faktiskt med Leif GW Persson i att man anar en vilja att en gång för alla få ge sin syn på hur det verkligen var.

Men det är också befriande att läsa att någon som objektivt sett måste kallas framgångsrik - blir man professor har man inte mycket att klaga på därvidlag - även långt fram i livet ansätts av tvivel på sin egen kompetens och lämplighet för olika uppgifter. Vi tyckte att det var en riktigt bra cirkelbok som gav upphov till många intressanta diskussionstrådar.

lördag 7 januari 2017

5. Sven Christer Swahn: Havsporten


En julutmaning hos Ugglan&Boken fick mig att ta fram den här gamla favoriten, som jag faktiskt hade glömt en del av, visade det sig. Den höll absolut för en omläsning, och extra roligt var det att den innehåller lite bretonska, just när jag har haft anledning att bli lite bekant med det.

Frågan är om detta är fantasy eller bara handlar om skrockfulla människor. Jag tror nästan jag skulle behöva läsa om den med särskilt fokus på det för att kunna bestämma mig. Huvudintrigen handlar i alla fall om Mikael, en svensk tioåring med fransk mamma (och morfar) på semester i Bretagne. Han flyter ut till havs på en uppblåsbar flotte och hamnar så småningom på en ö, där det mesta är ganska underligt. Inte minst konstigt är att befolkningen där verkar helt isolerad från övriga världen och inte är särskilt benägen att hjälpa Mikael att komma tillbaka till fastlandet eller meddela sig med sina föräldrar.

4. Gunnar Ericsson: Det svänger i Svitjod


Efter en viss inledande entusiasm har jag haft svårt att engagera mig för att läsa de här årskrönikorna, där det roliga alltså går ut på att händelserna skildras som om de hände för tusen år sedan och att de medverkande får vikinganamn. Av de arton böcker som Gunnar Ericsson och tecknaren EWK gav ut har jag nu fem kvar, och dem har jag bestämt mig för att jag ska ta mig igenom, om inte annat så av kuriosaintresse. Men den här humorn har visat sig vara mer färskvara än jag trodde.

Året är nu 1967-68, och det handlar om valrörelsen och slutar med valet till andra kammaren (det sista, för övrigt) i september. Det visar sig, trots de borgerliga partiledarnas relativt samfällda ansträngningar:


sluta med socialdemokratisk seger.

I övrigt handlar det här och var om andra samhällsföreteelser, till exempel kårhusockupationen, anförd av Anders Glappkäft, och en ny bok av den redan då kända Alice Skrudkättja:

fredag 6 januari 2017

3. Marcus Ivarsson: Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen


Här har det tydligen spontant uppkommit ett tema med "serieversioner av verk av svenska nobelpristagare i litteratur". Till skillnad från den föregående har jag inte läst den här i original, men jag får intrycket att den är ganska texttrogen, inte minst eftersom det är ganska mycket textrutor och pratbubblor:


Tecknarstilen hade jag svårt för till att börja med, jag tyckte den bruntonade bakgrunden gjorde det murrigt och att växlingarna i berättelsen vad gäller tempo och stämning kunde ha fått komma fram tydligare. Men efter hand blev jag mer positivt inställd och ser hur den lite gammaldags, träsnitts- och kurbitsinspirerade stilen anknyter till innehållet.

2. Knut Larsson: Aniara


På gymnasiet läste jag Harry Martinsons Aniara, men det är ett kvartssekel sedan, tro det eller ej. Någon gång under 2017 tänkte jag nog få tid för en omläsning av originalet. Den här serieversionen återberättar historien om det ostyrbara rymdskeppet i stora bilder, lite dystert i gråtoner:


Det är för det mesta lika lite text som på exempeluppslaget ovan. Det gör att den förlorar en del av det jag minns som det speciella med originalet, den språkliga kreativiteten. Här ligger fokus mer på det ödesmättade i att de resande aldrig kommer att komma fram till något.

Jag har lite blandade intryck efter läsningen. Det är alldeles avgjort en egen tolkning, och det måste det få vara om ett sådant original alls ska bli serie. Kanske är det bara så att det är en annan tolkning än jag hade gjort.

1. Håkan Nesser: Från doktor Klimkes horisont


Även om jag försöker läsa det Håkan Nesser kommer ut med efter hand är det en del av hans tidigare böcker som jag inte har läst, bland annat den här. Det är en novellsamling, eller vad man ska kalla det, när den består av tre kortromaner/långnoveller och två korta noveller, praktiskt nog ordnade som lång-kort-lång-kort-lång. På sedvanligt nesserskt metamanér inleds dessutom en av långnovellerna med att huvudpersonens förläggare uppmanar honom att skriva en långnovell. Det är inte det enda stället i samlingen som Nesser återkommer till den lek med berättarperspektiv och fiktioner i olika plan, som han har gjort till lite av sin specialitet, både en och två gånger tidigare. Gillar man Nesser gillar man den här, vågar jag lova.

För novellutmaningen bockar jag av nummer 27, en novell där någon går i skolan, och det finns faktiskt två att välja på. Jag tar "Ormblomman från Samaria", om inte av något annat skäl än den fantasieggande titeln (som förstås - meta igen! - diskuteras i novellen). Det handlar om en ung kvinna som försvinner spårlöst natten efter sin studentfest, och hur ett par av hennes klasskamrater nu, 30 år senare, försöker forska i vad som hände. Det påminner inte så lite om Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, men tror man att man ska känna igen sig hela vägen blir man lurad. (Det är förresten något visst med den gamla studentexamen och deckare; Maria Lang återkom till den två gånger på olika sätt, kanske mest lyckat i Vår sång blir stum, där en av huvudpersonerna blir mördad mitt under studentfesten. En mindre ihågkommen deckarförfattare, Elisabet Kågerman, lät en elev bli mördad mitt under pågående studentskrivning i Döden skriver svenska, som jag kanske får anledning att återkomma till här så småningom.)

Den andra novellen där någon går i skolan, "All information i fallet", handlar om en ung lärares våndor inför betygsättning. Där är det inte studentexamen utan avgångsbetyg från grundskolan som är aktuella, men de kunde ju vara nog så viktiga.

"En helt annan historia" (en titel som Nesser sedan har använt i ett annat sammanhang) kunde möjligen ha hetat "Döden i Venedig", om det inte redan vore upptaget. Där gäller det att hålla koncentrationen uppe om man ska följa med i de olika fiktionerna - den novell man själv läser, den novell huvudpersonen skriver och möjligen något ytterligare plan. För den som läser hela samlingen finns det dessutom en ytterligare finess, som inte ska förstöras med att avslöjas här.

Och så finns det en liten rysare, nästan i stil med Roald Dahl, och en inverterad deckar(lång)novell, där en man ska ta livet av sin hustrus älskare. De är också bra, var och en i sin genre.

Titelns doktor Klimke förekommer i var och en av berättelserna, ofta bara i förbigående, som till exempel "Klimkes syndrom". Jag uppfattar det mest som en gimmick, men det kanske går att tolka på något djupare sätt.

För Nessers fans är det också roligt att "staden K-" figurerar, men det jag försökte reda ut i höstas om dess belägenhet visar sig inte hålla här. Nu verkar den, i varje fall ibland, ligga i Nesserland, det där nordeuropeiska landet som ofta har nederländska ortnamn och tyska personnamn. (Det förekommer till exempel en lektor Uhrin, som får mig att tro att det kanske inte handlar om Sverige.)

Jag har som sagt inte läst allt Nesser har skrivit tidigare, men tänkte under 2017 råda bot på en del av det. Sista söndagen i varje månad kommer jag att ha läst en av hans Van Veeteren-deckare, den serie som han slog igenom med, men som gick under min radar när den kom. Med sommaruppehåll i juli varar de tio böckerna till och med november, så det inte interfererar med julstöket. Om någon vill vara med går det utmärkt; första boken är Det grovmaskiga nätet den 29 januari. Har man en egen blogg och vill att jag länkar till den får man gärna meddela det, antingen i kommentarsfältet eller till jsprlssn(at)gmail.com.

lördag 31 december 2016

134. Carlösten Nordmark: Gott slut


Projektet med att läsa en bok av en (för mig) ny skönlitterär författare i veckan är härmed avslutat. Eftersom året inleddes med några lösa dagar som hörde till 2015 års vecka 53 (ett fenomen som jag reflekterade över i början av det året) har det blivit 53 böcker av 54 författare. Utan någon form av planering har det blivit 31 böcker av män och 22 av kvinnor. (Formuleringarna är noga valda, eftersom det förekommer ett författarpar i projektet, dock av samma kön.) I statistiken är också inräknade fyra pseudonymer som är identifierade som manliga författare.

Den könsfördelningen är inte sämre än jag brukar ha generellt vad gäller skönlitteratur; de kvinnliga författarna uppgår till 42%. För de tidigare år jag har dokumenterade genom den här bloggen ser det ut så här:

2013: 57 män och 36 kvinnor (39% kvinnor)
2014: 67 män och 39 kvinnor (37% kvinnor)
2015: 68 män och 35 kvinnor (34% kvinnor)
2016: 45 män och 34 kvinnor (43% kvinnor)

Den här typen av statistik påverkas förstås av om man har ett koncentrerat projekt med en författare, som jag till exempel hade under 2015, när jag läste Stieg Trenter.

(För kalenderbitaren ska också sägas att böcker av författarpar som består av en författare av vardera könet har räknats som halva böcker i vardera kategorin, att identifierade pseudonymer är räknade till den skrivande personens kön, inte till det kön man av pseudonymen kan tänkas tro att personen har, samt att oidentifierade pseudonymer är oräknade i statistiken, liksom antologier med bidrag av flera författare än två. Omvänt kan man säga att statistiken bara omfattar böcker med högst två, identifierbara författare av känt kön.)

Diskussionen om vad som ska räknas som skönlitteratur lämnar jag åt sidan just här, även om den är nog så intressant. Jag brukar godta bibliotekens klassificering därvidlag.

Jag har också gjort en genomgång av nationaliteten hos författarna till de 53 böckerna i detta tema - med de komplikationer det kan ha att bestämma nationalitet för någon som är född i ett land och har skrivit det allra mesta av sin produktion i ett annat, för att nämna något. Det visade sig förstås vara mycket svenskt och engelskspråkigt, men jag blev glatt överraskad av att ungefär en tredjedel ligger utanför de båda kategorierna. Fördelat på författarnas hemland ser det ut så här:

Sverige 24
Storbritannien 5
Tyskland 4
USA 4
Island 3 (tack vare semesterprojektet!)
Danmark 2
Frankrike 2
Argentina 1
Australien 1
Canada 1
Guatemala 1
Italien 1
Japan 1
Kenya 1
Norge 1
Nya Zeeland 1

Den trogne läsaren har nog upptäckt att jag inte ägnar mig åt formell betygsättning eller rangordning av de böcker jag har läst. Sådana kvantitativa omdömen får man leta efter på annat håll, och den här sortens statistiska genomgång är heller inte årligen återkommande. Men temat inbjuder ändå till att avrunda med ett konstaterande att jag har upptäckt författarskap som jag gärna återvänder till och dessutom en och annan som jag troligen inte kommer att återvända till frivilligt. Bäst i temat är Barbara Pym, som jag så nyligen skrev så uppskattande om att jag inte upprepar det här. Sämst - eller i varje fall största besvikelse -  är Viveca Sten, som jag hade väntat mig mycket mer av.

Inför 2017 är de planerade projekten mindre. En målsättning är att läsa färdigt en del bokserier som jag har börjat på, ibland för mycket länge sedan. De har blivit försummade i år när fokus har varit på nya författare, men nu känns det angeläget att ta tag i dem igen.

Slutligen några ord om den bok som rubricerar detta inlägg, temats och årets sista, förstås vald på grund av titeln. Själv har jag svårt för uttrycket "gott slut", även om jag förstår att det normalt innebär en vänlig tillönskan om att det gamla året ska avslutas på ett bra sätt. Tyvärr tänker jag snarare på "ett värdigt slut" eller andra omskrivningar för att få dö utan plågor.

Thriller är svårt, om det inte ska bli töntigt eller orealistiskt, tycker jag. (Av någon underlig anledning är jag beredd att acceptera mycket mer orealistiska intriger i pusseldeckare.) Den här har sin upptakt i början av 80-talet när en rosslande Brezjnev sitter i Moskva och planerar hur Sovjetunionen ska ta över de fem nordiska länderna om tio år. Det känns verkligen som en annan tid, den tiden när Stig Bergling var nyfångad och det varnades för polska tavelförsäljare som egentligen var ute för att kartlägga vem som var med i hemvärnet.

Det mesta av historien utspelar sig sedan i slutet av tioårsperioden, när invasionen närmar sig - om den nu gör det? Att åtminstone något är på gång är en kommissarie på Säpo, Alvar Lund (medelålders med sedvanligt trassligt privatliv, men frisk och vältränad), övertygad om. Han och hans grupp ("team" hade det väl hetat idag) sliter hårt för att få överordnade att inse det, samtidigt som vi läsare vet lite mer, eftersom vi också får interiörer från den andra sidan. Det är faktiskt riktigt spännande ibland, även om ett och annat sammanträffande är lite för otroligt för min smak.

Det märks som sagt att tiden har gått, inte minst på hur mycket det talas om "WP". Men vad som för mig allra mest signalerar att det utspelar sig för 25-30 år sedan är det här:
Skrivarnas papperslakan hotar att översvämma rummet och Alvar Lund sparkar undan några meter blå-vitrandigt papper med matarhål på sidorna och perforering enligt A4-mått.
- [...] Vi har visst fem personer fullt sysselsatta enbart med att riva loss eländet och lagra det.

fredag 30 december 2016

133. Martin J. Ball (red): The Celtic Languages


Som jag skrev om i ett annat inlägg läste jag i våras en lingvistikkurs om keltiska språk, där delar av den här boken var kurslitteratur. Det mesta av den var referenslitteratur, men nu har jag - för att kunna gå in i 2017 utan olästa delar av böcker - tagit mig igenom hela. Lika lite som med den andra ska jag recensera denna, men den är med sina drygt 650 sidor och gedigna historiska avsnitt ett både bildligt och bokstavligt tyngre verk.