söndag 5 juli 2020

110. Chimamanda Ngozi Adichie: Apollo


"Apollo" är tydligen ett namn på bindhinnekatarr, och det spelar en viss roll i den här berättelsen. Den återberättar en ganska kort tidsperiod i berättarens barndom, nu på några decenniers avstånd, och om interaktionen och relationen mellan honom själv och en av familjens tjänstepojkar. Det är inte så ofta jag får anledning att läsa om Nigeria, men det är alltid spännande med en miljö som inte är alldeles bekant, och jag tänker - som så ofta - att jag borde försöka bredda mitt läsande geografiskt.

109. Albert Uderzo: Asterix på irrvägar


Enligt den varannan-princip som Asterix-skaparna tillämpat är det i det här albumet dags för våra hjältar att ge sig ut på resa, eftersom de förra gången var hemma i Gallien. Färden går till Mellanöstern på jakt efter bergolja, som Miraculix behöver till sin trolldryck. Annars brukar han köpa den av en fenicisk handelsresande, men han har glömt ta med det den här gången (och det är kanske inte heller hela sanningen).

En gimmick i de här albumen är de samtida kändisar som är inplacerade i antika cameo-roller. Ibland är det franska kändisar som inte är så välkända här. Den franske skådespelaren Bernard Blier, till vänster här, var okänd för mig, men desto mer känd är agenten till höger:


I en scen bjuder han Miraculix på "kornlikör från Caledonien" (=whisky) och funderar på "att servera det utspätt med vatten med isbitar i stället".

Som följeslagare i Mellanöstern får Asterix och Obelix en dubbelgångare till René Goscinny, den nu avlidne manusförfattaren, som tecknaren Albert Uderzo på så sätt tar farväl av:


(Lägg märke till namnet Illabeh Thalad. Det vimlar av sådana, liksom av andra ordvitsar den här gången. Det är samma översättare som vanligt, Ingrid Emond, så jag vet inte varför hon varit vanligt inspirerad just här.)

Miljön i Israel med omnejd ger förstås möjlighet till andra kulturella anspelningar:


Och så är det förstås fiskslagsmål hemma i byn, möte med piraterna, vredesutbrott av Caesar och allt annat man har vant sig vid att man ska få.

lördag 4 juli 2020

108. Rachel Cusk: Det är så man gör


Här framträder Rachel Cusk i det korta formatet, men man känner igen hennes sparsmakade stil, där det finns mycket som inte berättas. Här handlar det om ett kompisgäng på skidresa, troligen i Alperna. De träffas inte så ofta längre på grund av arbeten och familjebildning, och en av dem har rentav rest ifrån sin fru och nyfödda. Novellen hade räckt till en roman, men det är inte säkert att den hade blivit lika bra.

107. Albert Uderzo: Det stora bygrälet


Det här albumet är jag alldeles säker på att jag har läst tidigare, vilket inte är fallet med så många av de tidigare. Mest minns jag den skurkaktige Unkelfix:


som jag tycker påminner inte så lite om Gollum. Han intrigerar med romarna för att kunna ta över både hembyn och hövdingens dotter, men så kommer två tappra galler och en druid från en annan by "som vi känner så väl", och det blir förstås inget av med det. Intrigen ska vara inspirerad av Tysklands och Berlins delning, men det finns också ett Romeo och Julia-inslag, komplett med amma och det hela.

Det här är det första albumet med Albert Uderzo som både manusförfattare och tecknare, efter att René Goscinny som skrev manus avlidit. Jag tycker att historien håller god klass ändå.

106. Hans Alfredson: Lagens långa näsa

Lagens långa näsa : 21 kriminalberättelser - Hans Alfredson

Även om det kommer många nya böcker som är bra och som man vill hinna med att läsa eller lyssna på kan man ibland vilja återknyta bekantskapen med något som man har goda minnen av. Första gången jag läste den här novellsamlingen var någon gång på åttiotalet, och jag minns att jag blev överraskad över att Hasse Alfredson inte bara var rolig. Det saknas inte humor i de här berättelserna, men den är ofta svart och drastisk, och ofta slutar det inte särskilt lyckligt. Det kan handla om en brottsling som kommer undan, men till ett mycket högt pris, eller en brottsling som visserligen blir ställd till svars, men där sanningen inte fullt ut kommer fram.

Alfredson själv figurerar på ett närmast autofiktivt sätt som berättare. Den egentliga huvudrollen spelas av hans gode vän, den pensionerade kommissarien Albin Winkelryd, som verkligen har haft en intressant yrkeskarriär. Inte nog med att han varit kommissarie vid Stockholmspolisen, han har också tjänstgjort som ung polis i Skåne - där han förresten lärde känna Alfredson i Lund - och varit internationella polisförbundets representant, utsänd till Costa Negra. Det är en fiktiv militärdiktatur i Sydamerika, som känns igen från andra sammanhang på ett närmast arketypiskt sätt. (Jag har inte läst Gustaf Jansons roman om landet, som är fritt tillgänglig här, så jag vet inte om det är samma land eller ett annat med samma namn.) Ofta har Winkelryd haft hand om mordutredningar, men ibland handlar det om bedrägerier, stölder eller annat, och någon gång är det frågan om det har begåtts något brott alls.

Trots ämnena är det småmysig lyssning i Alfredsons egen uppläsning. Bättre än så här blir kriminalnoveller knappast, tycker jag.

tisdag 30 juni 2020

105. Jesper Ersgård: 1986 III

1986 - S3E1 - Jesper Ersgård

Även om man har hört de två föregående säsongerna av den här följetongen är det inte alltid lätt att följa med när det åks fram och tillbaka i tiden. Det började visserligen 1986, men nu i den tredje omgången avsnitt har man hunnit besöka 1628, 1939, 1963, 2001 och 2017 (och jag kan ha glömt något). Här hamnar huvudpersonerna Elias och Maja dessutom i 2053, vilket ställer höga krav när det gäller de tekniska innovationer som förutsätts ha tillkommit. Det är ju egentligen omöjligt att bedöma trovärdigheten i dem, men man får lagom mycket av det - i alltför många framtidsskildringar blir de huvudsaken.

Det som gör den här framställningen något mer trovärdig än andra tidsreseskildringar är att det är medvetanden - själar, om man så vill - som förflyttar sig, medan kropparna stannar kvar. För att kunna hoppa i tiden behöver man också en kropp att byta medvetanden med, och därför dyker det ibland upp någon okänd i en kropp man har intill sig. Men trovärdighet är ju något högst relativt - pun intended - i den här genren.

Det är hur som helst spännande att se hur det ska gå, och man får nog en upplösning som tyder på att det inte kommer fler säsonger. Det känns alldeles lagom, faktiskt.

lördag 27 juni 2020

104. Helene Flood: Terapeuten


Huvudpersonen, berättaren - och terapeuten - Sara bor i ett under ständig renovering varande hus med sin man Sigurd, arkitekt. Det är inte utan att deras liv blir exempel på hur en yrkesperson försummar sitt privatliv på just det område där det borde finnas kompetens. En morgon tar Sigurd farväl och åker till landet, där han ska träffa några gamla vänner över en långhelg. Sara sätter sig som vanligt i sin mottagning, inredd ovanpå garaget. Hon får ett telefonmeddelande från Sigurd att han har kommit fram och att allt är som det ska. Men senare på dagen ringer en av hans vänner och undrar var Sigurd är, för han har inte alls dykt upp. Det här är utgångspunkten för historien, som dels handlar om vad som har hänt Sigurd, dels hur Sara och Sigurd har haft det fram till dess.

Det blir spännande på ett inte alltför gastkramande sätt, när Sara själv försöker nysta i det hon inte har vetat om, för det finns förstås en förklaring till varför Sigurd inte gör som han har sagt att han ska. Samtidigt har hon vissa skäl att inte dela med sig till vem som helst av sitt liv, och man måste inte ha läst mycket litteratur av den här sorten för att tidvis misstänka att hon heller inte är ärlig mot läsaren om allting. Upplösningen är möjligen inte det mest eleganta i den här boken, även om det får allting att hänga ihop. Jag hade önskat mig något mer realistiskt i förhållande till hur karaktärerna har tecknats under resans gång.

onsdag 24 juni 2020

103. Nora Szentiványi: De väntande


Författaren till den här novellen har ungerskt ursprung, bodde länge i Sverige och bor nu sedan ett bra tag i Norge. Det är också där huvudintrigen utspelar sig, med en anonym huvudperson i den typiska norska miljön "stuga på fjället". Där får han tillfälle att reflektera över tillvaron för dem som flyr till Norge, inte minst ensamkommande ungdomar. Det är ett potentiellt tungt ämne, men genom ett ganska distanserat berättande blir det aldrig outhärdligt.

Den här lilla volymen har kommit utanför Novellix' vanliga utgivning i boxar om fyra stycken.

102. Douglas Foley: Bårhuset

Bårhuset - Douglas Foley

Den här samlingen med ett dussin noveller är ibland makaber, ibland magisk och ibland helt realistisk. Jag kan för lite om magisk realism för att placera den där, men det vore värt att fundera vidare på, tror jag. Titelnovellen handlar om en sommarjobbare som transporterar döda kroppar på ett stort sjukhus och är redan genom ämnesvalet aningen makaber. Sedan blir det ännu värre med både de levande och de döda medverkande.

Om jag ska ge något omdöme blir det nog "ojämn". De bästa historierna är verkligen bra, men det ingår också några som lämnar mig ganska likgiltig.

måndag 22 juni 2020

101. Patricia Highsmith: En man med många talanger


Det här är inte den sortens deckare där man söker efter en mördare, för han finns på plats redan från början. Det är Tom Ripley, en ung amerikan som skickas till Italien för att hämta hem rikemanssonen Dickie Greenleaf. Dickie är helt ointresserad av att resa hem och ta över sin fars tråkiga båtbyggarfirma, när han kan vara i Italien och måla, och ett litet tag lever han och Tom på de pengar som trots allt kommer hemifrån. Tom har också lite pengar som han har fått för att täcka utgifterna under sin resa, men så småningom inser väl mr Greenleaf senior att han inte kommer att se någon av de unga männen igen särskilt snart.

Tom blir däremot alltmer besatt av Dickie och övertar på ett mycket handlingskraftigt sätt dennes identitet. En del inslag är möjligen lite för fantastiska för att vara riktigt trovärdiga, men man får tänka på att det utspelar sig vid en tid när avstånden var långa, och att de befinner sig i Italien där ganska få personer har träffat dem båda. Det spännande är alltså inte vem som har gjort vad utan om och hur Tom ska klara sig undan. Det blir faktiskt spännande på allvar ändå, när de som forskar i vad som har hänt är så nära, så nära, men ändå inte inser hur det hänger ihop.

Själv är jag också fascinerad av hur det går att resa runt utan mål i halvår i sträck, hyra ett palats i Venedig, gå på cocktailparties, måla lite när man känner för det, och tydligen inte ha minsta bekymmer för att pengarna ska ta slut. Det är en livsstil som jag tror det skulle gå att vänja sig vid, även om femtiotalets Italien väl var betydligt billigare att leva i än dagens, och att acceptansen för ett sådant liv är mindre idag ändå.

Det finns en känd film byggd på boken, som jag har sett för ganska länge sedan, men den verkar ha tagit sig vissa friheter som jag inte är säker på är förbättringar.