söndag 9 april 2017

35. Viviane Renaud: Hötorgskonst


Hötorgskonst är inte bara fiskargubben som skymtar på omslaget eller de berömda gråtande barnen, utan också rävar i snö och älgar i solnedgång och en hel del annat. Den explicita definitionen är lite svårfunnen i den här boken, men täcks nog av "massproducerad konst i kommersiellt syfte", som ska sättas i motsats till konstnärligt syftande mer eller mindre unikt framställd konst.

Den här boken kom redan 1990, så det har möjligen hänt lite vad gäller priser och popularitet för det halvdussin konstnärer som undersökningen gäller. Min gissning är att målgruppen har åldrats och att senare generationer inte attraheras av samma saker, vilket det finns en liten antydan om. Det är en intervjustudie med några försäljare och ett antal innehavare av sådan konst, och det blir ganska intressant ibland, även om jag också tycker att det finns många frågor kvar att besvara.

lördag 8 april 2017

34. Gunnar Ericsson: Svitjods saga


Allra sista delen (av 18) i Gunnar Ericssons och EWK:s serie årskrönikor handlar om slutet av 1972 och större delen av 1973. Det innebär att KDS (i denna version uttytt som Kampflocken för Dygd och Sedlighet) väljer en ny partiledare, som här får namnet Alf Guldvände:


Liksom de övriga senare delarna tycker jag det går ganska mycket på tomgång, och nu reagerar jag också på att författarens egen partibakgrund (som centerpartist) är lite för tydlig. Det här blev sista boken, eftersom Gunnar Ericsson avled året efter, men frågan är hur länge till det hade gått att mjölka den här idén. Någon omläsning tror jag aldrig det blir för min del.

Det kom också en samlingsvolym året efter med titeln Svitjod i tiden, värd att uppmärksamma om inte annat för EWK:s omslagsteckning, som vimlar av undertext:


Varje parti representeras av sin aktuella partiledare samt en tidigare, som varit mest långvarig under de år krönikorna kom ut. För Moderaterna är det Gösta Bohman och Jarl Hjalmarson och för Folkpartiet Gunnar Helén och Bertil Ohlin:


För Centerpartiet är det Thorbjörn Fälldin, som tittar fram på den borgerliga sidan, medan hans företrädare Gunnar Hedlund föredrar att luta sig mot Socialdemokraterna, som han ju samregerade med på 50-talet när krönikorna började komma ut:


Socialdemokraternas i dubbel bemärkelse längste ledare Tage Erlander sticker upp ovanför de övriga, medan Olof Palme är mer medellång. Och till höger (men till vänster i deras eget perspektiv) finns dåvarande VPK:s, tidigare kommunistpartiets, CH Hermansson och Hilding Hagberg:


Gustaf VI Adolfs byst övervakar sonsonen Carl XVI Gustaf, nytillträdd alldeles på slutet av den period krönikorna omfattar:


Mot slutet av Svitjods saga beskrivs det lakoniskt som "Men före den dagen [valdagen 1973] gick Svitjods konung Gustaf Mångvis till Valhall, djupt sörjd och saknad av sitt folk."

33. Fritiof Nilsson Piraten: Flickan med bibelspråken


I höstas rivstartade jag novellutmaningen med en annan samling av Piraten. Nu tog jag utmaningen också som en anledning att läsa den här, som jag inte tror att jag har läst tidigare. Titelnovellen och ytterligare ett par stycken utspelar sig i och runt Tranås, där författaren var advokat tidigt i sin karriär. En del andra ger interiörer från byskolan i Tosterup där författarens alter ego Eli, mest känd från historierna om Bombi Bitt, skildrar till exempel den sammanblandning av privat och offentligt som är resultatet av att läraren bodde i skolhuset och i det här fallet hade ingång till sin bostad direkt från klassrummet. Och ytterligare några är sjömanshistorier, späckade med facktermer, som faktiskt gör att jag (som landkrabba) har lite svårt att ta till mig dem.

Jag har haft boken liggande ett tag och läst någon novell då och då, och det är nog ett bra sätt att läsa den. Den allra sista, "Fallet med de svarta fötterna", använder jag för novellutmaningens nummer 16, en novell med en kroppsdel i titeln, och det är jag lite nöjd med, för den punkten trodde jag skulle bli svår.

32. Edith Wharton: The Reckoning


Den här lilla novellsamlingen (med två noveller) fick jag låna av en bokcirkelkompis, som också har bloggat om den. Den ingår i en box med 80 stycken "Little Black Classics" från Penguin, som dymedelst firade sitt 80-årsjubileum 2015; för att ytterligare förstärka temat kostade de ursprungligen 80 pence styck. Nu verkar de ha stigit något, men finns fortfarande att få tag i via nätbokhandlarna.

Jag tycker bäst om den första, "Mrs Manstey's View", som handlar om en äldre dam och vad hon är beredd att göra för att få behålla sin utsikt när grannen planerar att bygga ut. Wharton var helt okänd för mig tidigare, men just den här novellen verkar vara vanlig som läsning i skolan, om man ska döma av antalet analysuppgifter som finns på nätet. För novellutmaningen använder jag den för punkt 19, en novell som är skriven på 1800-talet (den kom första gången 1891).

Den andra, "The Reckoning", får tjänstgöra för punkt 3 i utmaningen, en novell på ett annat språk än svenska. Den handlar om ett äkta par som har en överenskommelse om att de ska få skiljas om någon av dem vill det - kanske mer revolutionerande när novellen var ny. Jag fastnar inte riktigt för den, tyvärr. Men jag fick i alla fall lära mig vad ett "game of racquets" är, en av alla dessa sporter som finns i den engelskspråkiga världen inte men ingen annanstans.

31. Bengt Gärdfors: Tysklandsfararna. Historien om en bortglömd utvandring


Den här lilla boken lånade jag eftersom jag i min anspråkslösa släktforskning upptäckte att min farmors mor var född utanför Lübeck 1880, när hennes mot var där och arbetade. Det visade sig ha varit mycket vanligare än jag visste att fattiga yngre från södra Sverige utvandrade, eller lika ofta arbetsvandrade, till norra Tyskland. Det fanns en stor organisation av agenter som värvade arbetskraft på svenska landsbygden till de tyska storgodsen, där särskilt mjölkpiga verkar ha varit ett vanligt yrke. Det var ett sätt att hitta försörjning för den som inte hade råd att utvandra till Amerika, men ändå hade det alltför fattigt och hopplöst längst ner på samhällsstegen.

Kanske jag hade väntat mig att det skulle finnas lite mer konkreta råd om hur man släktforskar på det här fältet, eftersom boken marknadsförs via släktforskarorganisationer. Snarare är det en undersökning av omfattningen, strukturerna och anledningarna, inte en handbok. Men flera punkter som framhålls som vanliga stämmer också på mitt konkreta fall, och det är förstås intressant.

söndag 2 april 2017

30. Denise Mina: Luftslottet som sprängdes


Den här sista delen av Stieg Larssons trilogi har liksom de två första manus av den skotska deckarförfattaren Denise Mina. En av tecknarna är ny för den här delen, Antonio Fuso, den andre, Andrea Mutti, var med om de två första, men har här något olyckligt döpts om till "Andre Amutti" på omslaget.

Det är förstås en del som knyts ihop inför avslutningen av serien, inte minst eftersom del två slutade med en rejäl cliffhanger. Fortfarande tycker jag det är lite för ryckigt, och man kastas mellan olika scener och intriger på ett sätt som kanske fungerar bättre i traditionell deckare än i serieform. Någon gång har jag i alla fall varit intresserad av att läsa böckerna, för jag har dem i pocket. Kanske ett trilogitema skulle vara en anledning att ta sig an dem.

29. Denise Mina: Flickan som lekte med elden


Före jul läste jag serieversionen av Stieg Larssons första Millennium-deckare med manus av Denise Mina. Hon har också skrivit manus till den här andra delen, som dock är utkommen i ett band. Det är 272 sidor på tjockt papper, så det blir en ganska tung volym, inte riktigt något för sängläsning.

Tecknarna är Leonardo Manco och Andrea Mutti, som av baksidesfliken verkar kända i den genren, men var okända för mig. Det är gjort i en ganska actionpräglad tecknarstil - mer Agent X9 än Åsa-Nisse, om man säger så. Liksom i den första delen speglar också stilen innehållet i de olika avsnitt där Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander befinner sig på olika håll:


Jag har inte läst böckerna, men det skulle vara intressant att göra det nu. Den lite ryckiga berättartekniken gör att jag ibland har svårt att följa med, åtminstone om jag vill förstå varför de medverkande agerar som de gör ibland. Det finns kanske förutsättningar för att det blir tydligare i skrift.

torsdag 30 mars 2017

28. Maja Hagerman: Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta


Månadens cirkelbok var så påpassligt vald att den, när vi fick reda på valet, gick att köpa på bokrean. Därför har jag släpat runt på en inbunden version under veckan, billigare än pocketen, om man var alert på rean. Den var faktiskt slut i min vanliga(ste) bokhandel, så det var nog fler än bara vår cirkel som var intresserade.

Herman Lundborg var läkare och psykiater, men har gått till historien som introduktör av ämnet rasbiologi i Sverige. Ämnet är ju sedan länge utmönstrat som ovetenskapligt, men det är intressant att följa hur han etablerar det i en ambitiös anda av att göra något samhällsnyttigt genom att kartlägga vissa egenskaper hos befolkningen. Så mycket mer ironiskt blir det att hela projektet misslyckas, både genom att hans resultat aldrig sammanställs och publiceras och genom att hela utgångspunkten för resonemanget visar sig felaktig.

Ett genomgående tema är kontrasten mellan yta och innehåll. Det blir aktuellt genom hans närmast manipulativa beskrivningar av den egna verksamheten för internationella kolleger, när han i själva verket mest åker runt och samlar in nya data (det vill säga mäter och fotograferar folk, oftast samer), men visar sig också inte minst i hans privatliv, där han inte lever som han lär.

Vi tyckte samfällt att det var en intressant bok, som gav upphov till många diskussionsvänliga teman. Vi i cirkeln har lite olika bakgrund och infallsvinklar och hade därför fäst oss vid olika delar i framställningen, Att den sedan är en viktig bok är förstås inte heller oväsentligt.

27. Catrin Ormestad: Det nionde brevet


Jag är inte med varje gång Kulturkollo har nätbokcirkel, men de gånger jag har varit det har det ofta varit väldigt trevligt. Den här gången - som fortfarande pågår när jag skriver det här - var det en bok som för mig verkligen vann på att diskuteras, eftersom det fanns en hel del infallsvinklar som jag inte hade tänkt på eller artikulerat för mig själv. Dessutom tror jag inte att jag hade kommit mig för med att läsa den på egen hand, och bara det är ju en bonus.

Den kan, om man vill, beskrivas som en blandning av ganska förutsägbara ingredienser. Det är en yngre kvinna som kommer tillbaka till sin barndoms sommarö efter ett antal år utomlands. Det är hennes farmor som nyss har dött och ska begravas. Det är mellangenerationens pappa/son som börjar läsa ett antal efterlämnade brev. Och så är det en dramatisk händelse i dåtid som fortfarande påverkar nutiden. Det kunde bli ganska förutsägbart alltihop och handla om kontrasterna mellan landsbygden och världen eller mellan en äldre och en yngre generation.

Men på något sätt lyckas ändå författaren göra något eget av det här, och det är jag mer imponerad av än av författare som har en enda originell idé som de mjölkar i bok efter bok. Jag tror att en anledning till att det blir bra är att ingenting är dåligt eller ens mediokert. Det är trovärdiga, intressanta, sammansatta personer som agerar (och, inte minst, utvecklas) i en intressant intrig som utspelar sig i en väl beskriven miljö, och allt är skickligt komponerat. Jag har nog läst om en och annan mer intressant huvudperson eller någon (ännu) mer idyllisk skärgård, men när allt det här samlas i samma bok blir det faktiskt riktigt bra.

söndag 26 mars 2017

26. Gunnar Ericsson: Råd och rön i Svitjod


Frågan är om man övertolkar titeln om man tänker sig att den förutom den givna betydelsen också syftar på "rådet", som är så regeringen omnämns, och "rön" som i "ett rö för vinden", syftande på oppositionen.

Det här är den sjuttonde delen i serien där Gunnar Ericsson skildrar svensk politik (och i dessa senare delar också ganska mycket annat som händer) som om det inträffade för tusen år sedan, illustrerat av EWK. Det betyder att det nu handlar om slutet av (1)971 och större delen av (1)972.

Jag har ju antytt mer än en gång att jag inte tycker att det är så roligt i den senare hälften av böckerna som det var i början. Den här är inget undantag. Lite extra tröttsamt tycker jag det återkommande temat aktuell forskning är, gärna med lite Ig Nobel-prisvarning över sig, och påfallande ofta med någon sorts sexuell anknytning. Det var kanske vågat när det var nytt, men nu är det inte så spännande.

Nästa bok är den sista, och då ska jag försöka samla mig till lite sammanfattande kommentarer.