52. Maria Adolfsson: Tiga som muren

Sjunde delen har vi nått fram till i den här serien, och jag gissar att den nu befinner sig i det stadium då det gäller att hålla kvar sina gamla läsare, men att chansen att dra till sig nya har minskat rejält. Den som är intresserad ska hellre börja från början, tycker jag, än hoppa in här. Visserligen får man en del hjälp att orientera sig ‒ lagom mycket om man läste förra boken när den kom för ett år sedan ‒ men här finns en historia som löper över hela seriens kronologi som man missar om man inte läser böckerna i ordning.

Doggerland, det fiktiva landet som ligger mellan Danmark och Storbritannien, består av tre distinkt olika öar (och kanske en del mindre, som vi inte får höra talas om). Den här gången utspelar sig intrigen mest på Noorö, den nordligaste av dem. Där befinner sig huvudpersonen, Karen Eiken Friis, tillsammans med make och dotter för att fira mittsummer ‒ ja, midsommar, alltså ‒ hos släkten. När chefen ringer och ber henne undersöka ett försvinnande tänker hon sig att det kan klaras av på några timmar, och hon är förresten inte ovillig att ta en paus från släktträffen, även om hon har dåligt samvete för att hon lämnar maken på egen hand med hennes egna släktingar.

Försvinnandet är bara den ena halvan av vad den här boken handlar om. Den andra berör något som Karens syster Helena har fått nys om i sitt jobb som journalist. Det har kopplingar till personer på hög nivå i Doggerlands poliskår och statsförvaltning, nog så allvarligt för ett litet land, där om inte alla, så i varje fall många känner varandra.

Det är den senare delen som gör att Karen och Helena får anledning att ta sig till Stockholm i bokens sista fjärdedel. Helena har delvis sin bakgrund där ‒ de är egentligen halvsystrar och träffades för första gången i förra boken ‒ men genom Karen får man tillfälle att se staden genom en utomståendes ögon. Det blir stundtals ganska underhållande, när deras besök sammanfaller med byggandet av nya Slussen, till exempel.

Den här tudelningen av boken är tyvärr inte helt lyckad, måste jag efter viss tvekan konstatera. Det finns för litet samband mellan de båda trådarna, och när den ena tråden knyts ihop återstår det nästan hundra sidor att ägna åt den andra. Det blir visserligen spännande så det räcker till, men fram till dess har den delen varit mer av en bisak medan Karen växlat mellan släktträff och utredningsarbete. Den starka sidan är, som alltid, skildringen av Doggerland, inte minst dess mat och traditioner. Om det hade varit ett riktigt land hade turisterna strömmat dit på grund av de här böckerna.

17. Maria Adolfsson: Nödvändigt ont

Det fiktiva Doggerland - liksom i tidigare böcker beläget mitt i Nordsjön mellan Danmark och England - har fått en ny polismästare. Jag tror att det innebär att han är högste chef för hela landets polisväsen, och inte bara i huvudstaden Dunker, men det spelar inte så stor roll. Han kommer närmast från tullen, en händelse som ser ut som en tanke - vi får väl se i kommande böcker om han blir något högt uppsatt i den doggerska idrottsrörelsen. Han är som polischefer så ofta är i deckare, inte särskilt insatt i hur polisarbete går till, men angelägen att göra avtryck, som det heter.

Fallet som står i centrum den här gången gäller en uppburen konstnär, som har försvunnit. Han är både vuxen och rimligt frisk, så han har all rätt att hålla sig undan, men familjen, som råkar känna den nye polismästaren, vill ändå ha en polisinsats utan att för den sakens skull göra en officiell anmälan. Det blir Karen Eiken Friis, som hon heter nu som nygift, som får ta sig ut till konstnärens vräkiga residens och försöka ta reda på vad som kan ha hänt. Där finns konstnärens två halvvuxna barn, hans nya unga flickvän och inte mindre än två exfruar. Det artar sig till ett slutna rummet-mysterium, men visar sig ganska snart också ha förgreningar på andra håll på Doggerland.

Det lackar mot jul i den här delen av serien, men innan dess ska det firas midvinter. Det är en av dessa fullkomligt rimliga högtider som doggerländarna firar på sitt traditionella sätt, så att det känns som om landet finns på riktigt. Julen på Doggerland verkar å sin sida påminna mer om den internationella högtiden, som firas medelst inköp av saker som skänks bort.

Det här är inte den bästa boken i serien - det känns som om utredningen trampar vatten i alltför hög grad alltför länge. Det är förstås helt motiverat när det handlar om en försvunnen person och man inte hittar mycket till spår efter honom, men det gör boken baktung. När det väl händer saker är det inget fel på spänningen, ska sägas i rättvisans namn. Det finns en öppning på slutet för att det kan komma åtminstone en bok till, och det ser jag ändå fram emot.

46. Maria Adolfsson: Fallvind

Det kommer en bok om året i den här serien om det fiktiva Doggerland, önationen i Nordsjön mellan Danmark och Storbritannien. Nu har Maria Adolfsson kommit fram till den femte delen, och vi är många som fortfarande hänger med. Den som hoppar in här har nog problem att förstå vem alla är och vilka relationer de har med varandra, och det är i ärlighetens namn inte heller den bästa boken i serien, så mitt råd är att man ska börja från början.

Den här intrigen hetsar på slutet för att hinna reda ut allting - fram till dess har det varit närmast långsamt - och det är inte heller en lösning som känns alldeles tillfredsställande. Men även med de reservationerna är det här bättre än det mesta annat, och för den som lärt känna Doggerland är det som alltid ett trevligt återseende. Mindre trevligt är att det utspelar sig mitt i pandemin med alla de komplikationer det ger. Nu när vi i verkligheten har lämnat den bakom oss, i varje fall i dess mest påtagliga form, känns det inte så värst relevant att återknyta bekantskapen så här.

Tidigare i år var jag på digital deckarkväll med poddarna Deckardårarna - som finns "där poddar finns", som det brukar heta - och hörde Maria Adolfsson mer eller mindre lova att det kommer åtminstone en bok till i serien. Hon berättade också att hon provlagar en del av den mat som äts i böckerna och att hon funderar på en kokbok med doggersk mat. Kosthållet på öarna är präglat av läget och naturen; det är mycket lamm, fisk och skaldjur. Särskilt gillar hon att skriva om högtiderna, som jag också har kommenterat tidigare, men av dem är det inte så mycket i just den här boken.

Läget mellan Skandinavien och Storbritannien gör att både språk och namn delar drag med båda de kulturerna. Den här gången tog jag mig för att lyssna några minuter på ljudboken för att få reda på hur rättsläkaren Kneought Brodal egentligen ska uttalas. Det låter i uppläsningen helt enkelt som om han heter Knut.

92. Maria Adolfsson: Spring eller dö

Ibland tar det ett tag för en deckarserie att få upp farten, men Maria Adolfssons böcker om det fiktiva landet Doggerland:

 

behövde knappast någon startsträcka. Nu är den inne på fjärde boken och tuffar på i samma fart. Det hör till att man får lite mer kött på benen om landet för varje bok; den här gången framgår det att landet får betraktas som ganska konservativt, vilket jag inte har uppfattat tidigare. Det ska bli pridefestival för första gången, och anledningen att festa är att det - först nu - ska komma en lag om samkönade äktenskap. I förbigående nämns förresten också abortlagstiftningen, som också verkar ha haft viss fördröjning jämfört med närliggande icke-fiktiva länder.

Under pridefestivalen, strax innan paraden ska gå, inträffar något som skulle kunna vara ett hatbrott - det skjuts in i folkmassan och ett antal personer dör. Det finns rätt snart en rimlig lösning på vad som har hänt, men Karen Eiken Hornby, som fortfarande är huvudperson, gräver och rotar för att ta reda på även varför det har hänt. Det tar lite tid, men andra halvan av boken är något av det mest spännande jag har läst på ett bra tag.

Vid sidan av det här får man också följa med i hennes och en del vänners och kollegers privatliv. Det har jag tidigare varit mindre intresserad av, men den här gången tillför åtminstone delar av det ytterligare spänning. Det är väl ingen hemlighet att hon är gravid, och det hade varit outsägligt slösaktigt av författaren att inte ta vara på den möjlighet det ger till arbete mot en mycket påtaglig deadline. Nu får vi se hur det ska gå att kombinera barn och yrkesliv framöver, för jag är säker på att det kommer fler Doggerlanddeckare.

28. Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Maria Adolfssons Doggerland är en självständig önation i Nordsjön mellan England och Danmark, och har en del gemensamt både med Storbritannien och Skandinavien. Hon har lyckats väl med att skapa en fiktiv miljö som inte blir ett sagoland, utan framstår som om det skulle kunna finnas, om inte om hade varit. Till det som jag tror är nytt i den här boken hör att landet har en egen toppdomän på nätet.

I huvudrollen, liksom i de tidigare böckerna, återfinns polisen Karen Eiken Hornby, medelålders med ett förflutet som återigen gör sig påmint, den här gången kanske ännu mer än innan. Hon är kompetent på det hon gör, men gissningsvis för kantig och självständig för att bli riktigt framgångsrik i karriären. Det gör henne å andra sidan till en mer intressant karaktär än en helt harmonisk person hade varit.

Intrigen den här gången har två spår, och om det finns någon svaghet är det just det, och kopplingen mellan de båda spåren. Det ena handlar om en våldtäktsman, ovanligt brutal även för att vara fiktiv, och det andra om världsartisten Luna. Hon är född och uppvuxen på Doggerland, och har nu återkommit för att i hemlighet spela in material till en ny skiva efter många års tystnad. Men så försvinner hon spårlöst, och helst ska hon inte efterlysas alltför officiellt för att undvika medieanstormningen.

Av något skäl som jag inte helt kan identifiera fungerar de här böckerna bäst för mig när jag kan läsa långa sjok i taget. (Den förra läste jag till stor del på akuten, men det är jag glad att inte göra till en tradition.) Kanske är det att få sjunka in i den fiktiva doggerska miljön som behöver få ta sin tid.

41. Maria Adolfsson: Stormvarning

Efter en rosad debut - omslagsfliken är full av lovord - är Maria Adolfsson nu ute med "den svåra andra boken", den som ska vara en uppföljare till en succé och i bästa fall överträffa de högt ställda förväntningarna, som förstås redan de är att det här ska vara en bättre bok än den förra. Det är alltså svårt att balansera omdömet mellan de realistiska och de orealistiska förväntningarna. Själv stannar jag för att det här är en lika bra bok som den förra, och att den lätta besvikelsen över att den inte är bättre beror på min förväntan om en höjning från en hög nivå.

Det har gått något halvår sedan vi förra gången var på Doggerland, det fiktiva landet i Nordsjön:

som också till sina egenskaper är något mitt emellan Skandinavien och Storbritannien. Historien om landet byggs ut - inte minst ger den här intrigen anledning att skildra en del av landets öden i anslutning till andra världskriget. Eftersom det har gått ett halvår är det alltså vinter - jul, nyår och trekunga, som trettonhelgen heter på Doggerland. Den verkar firas som en andra julafton i familjernas hägn med presenter och mat. Helgerna ger förresten en osökt ytterligare anledning att lägga delar till beskrivningen av landet. Liksom i den första boken är det miljön jag tycker bäst om; det är gjort med tydlig omsorg men man märker också författarens egen glädje över att skapa något alldeles eget.

Att landet är något alldeles eget betyder förstås inte att det existerar i ett vakuum eller att det inte påminner om något annat. Den här gången leds mina tankar till Island, för invånarna är på samma sätt patriotiska och medvetna om sin unika kultur, men också utåtvända mot världen och klara över att de bor i ett litet land som kan behöva kontakter med andra. Inte minst verkar det vara vanligt att unga lämnar landet ett tag för att arbeta eller studera, för att sedan komma tillbaka.

Intrigen är riktigt bra för att vara en modern polisroman, tycker jag. Det är skönt att slippa de alltför galna seriemördarna som drivs bara av sitt eget vansinne som motiv. Här är både offer, misstänkta och motiv högst realistiska, även om fiktionen förstås förutsätter att någon tar till det yttersta vapnet, det som ändå är ovanligt i verkligheten.

Minst lyckad är tyvärr den del av intrigen där inspektör Karen Eiken Hornby blir personligt engagerad i något som inte har med mordhistorien att göra. De delarna är inte sämre, inte oviktigare och inte mindre spännande, men jag undrar om de inte borde ha blivit en annan bok. Men det ska inte dra ner omdömet, att det här är en av de få nu verksamma kriminalförfattare som jag verkligen ser fram emot en ny bok av.

98. Maria Adolfsson: Felsteg

I den här färska kriminalromanen introducerar Maria Adolfsson ett nytt land, Doggerland. Det är ett namn som redan har använts för den nu översvämmade landmassan som för ett antal tusen år sedan förband England och Danmark. I den här fiktionen är en del av området kvar över vattenytan och bildar tre öar, som tillsammans är det självständiga Doggerland. Jag är ju alltid förtjust när deckare innehåller kartor - alltför ovanligt i moderna deckare - och blir därför extra glad här:

Sedan kommer det lite kött på benen efter hand. Doggerland är en republik, där det talas doggerska. Språket är tydligen nordiskt, för invånarna kan kommunicera på sitt eget språk med svenskar och danskar, även om det ett par gånger nämns att det inte går helt obehindrat. De har en egen valuta, mark som indelas i shilling. Landskapet har drag av Danmark, norra Tyskland och Nederländerna, men också lite Storbritannien. Fåren leder mina tankar till Shetland.

Det ligger nära till hands att jämföra med Håkan Nessers namnlösa land, där Van Veeteren bor. Jag tycker att Doggerland känns verkligare; Nesserland däremot mer som ett sagoland avsett att roa läsaren och författaren i samförstånd. Doggerland skulle kunna vara på riktigt, om det inte vore hav just där. Miljön är det bästa med den här boken, vill jag hävda.

Intrigen är en kapabel polisroman, varken mer eller mindre. Det handlar om en medelålders kvinnlig polis som får ett fall på halsen, när hennes chefs före detta fru hittas mördad i sitt hus i samma lilla samhälle som hon själv bor. Det finns alltså minst två anledningar att Karen Eiken Hornby (ett i sammanhanget typiskt namn med sina nordiska och engelska kopplingar) ska vara privat berörd - och ovanpå det kommer att hon och hennes odräglige chef har hamnat i säng med varandra, så det borde vara hon som ger honom alibi. Men hon är inte mer än människa och har svårt att få det ur sig, förstås.

Så småningom blir det faktiskt ganska spännande, när Karen närmar sig lösningen, samtidigt som resten av händelserna rullar på i sin takt. Någonstans i mitten är det däremot lite för långsamt för min smak, och jag tänker igen, som så ofta, att det är hundra sidor för mycket mellan pärmarna (knappt 450). Men jag kommer nog att läsa nästa del, för det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer en sådan.