Efter en tredjedel av den här halvlånga novellen kom det något som jag alls icke såg komma, och det är förstås på något sätt ett kriterium på bra litteratur. Inte heller huvudpersonen verkar se det komma, när hon har ställt sig in på en trevlig kväll med barndomsväninnan i dennas sommarstuga. Visserligen är anledningen att de träffas inte så munter, för de ska på begravning för en gammal grannfarbror i den glesbygd som de båda har lämnat. Men "det svarta bakom solen" är något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar