söndag 31 januari 2021

18. Lydia Sandgren: Samlade verk


En högst ovetenskaplig utvärdering tyder på att mitt läsande på senare år inte har inkluderat så många böcker av rejält omfång. Utan att analysera vad det kan bero på har jag bestämt mig för att 2021 försöka läsa åtminstone en bok i månaden på över 500 sidor, vad man skulle kunna kalla "månadens tegelsten". Det betyder inte att det blir Dostojevskij varje månad. Däremot kan det betyda att antalet lästa böcker minskar.

Den här, en av 2020 års mer uppmärksammade debuter faller alldeles avgjort in i den här kategorin; sista sidan är nummer 690. Här är inte platsen, bestämmer jag, att fördjupa den diskussion som dök upp efter ett tag, när boken fått översvallande recensioner av många, och någon annan kände ett behov av att säga "så enastående var den väl inte ändå". Augustpris har den i alla fall fått, och som debut är den knappast typisk, rentav remarkabel.

Det är inte alla böcker på nära 700 sidor som motiverar sitt omfång, men den här gör faktiskt det. Det är en historia som kräver sitt utrymme, när den börjar i slutet av sjuttiotalet och skildrar mer eller mindre hela tiden fram till tiotalet. På sätt och vis handlar den bara om tre personer - mer om dem strax - men det skildras på ett sådant sätt att deras vänner, familjer, arbetskamrater och en del andra också tittar in i historien då och då, vissa bara vid något enstaka tillfälle, andra flera gånger, ibland med långa mellanrum. Så fungerar det ju också i livet på riktigt.

Det handlar alltså om en trio, även om det tar ett tag innan det blir så. Martin och Gustav träffas när de går på gymnasiet, och dem får man följa ända fram till medelåldern, via studentliv och Parisresa och någon form av karriär. Under studenttiden träffar Martin Cecilia, som han gifter sig och får två barn med. Han startar ett bokförlag med en kompanjon, och hon doktorerar i idéhistoria, medan Gustav blir en av sin generations främsta konstnärer, med Cecilia som ett av sina främsta motiv. Mitt i en alldeles normal tillvaro försvinner så Cecilia från man och barn, och den gåtan är det som driver hela berättelsen, för alla de andra har förstås sina skäl att vilja veta vad som har hänt.

På ett inte alldeles lätthanterligt sätt flyter berättelsen fram och tillbaka mellan då och nu, där "då" dessutom inte rör sig framåt mot "nu" på ett linjärt sätt. Den som vill klippa sönder den här intrigen och klistra ihop den i kronologisk ordning har tidsfördriv nog, och jag tror att författaren har fått ta sin tid för att göra det omvända arbetet.

Med de yrkesidentiteter som de tre huvudpersonerna så småningom får är det inte så konstigt att det mest rör sig i kulturella kretsar. Miljöerna är universitetsbibliotek, bokmässa, gallerier med mera dylikt, när det inte reses omkring på kontinenten. När man beskriver den tillvaron i fiktion kan man ju kosta på sig att lösa de ekonomiska teknikaliteterna på ett praktiskt sätt genom rika släktingar eller oväntade vändningar. I verkligheten tror jag att det ymniga uteätandet (och -drickandet) hade behövt inskränkas.

Men med det här sagt är det en bok av den sorten som man är glad att den är lång, för då varar den länge. Någon gång tror jag att det smyger sig in en anakronism, som att det inte fanns tjugor på tidigt åttiotal, men annars ger det mig ett intryck av god research. Det verkar också som om författaren har haft roligt med att skriva. Det har väl de flesta författare, får man hoppas, men det är ovanligt att det märks så här:
Disken hade ockuperat hela vasken, större delen av köksbänken och dessutom upprättat en enklav på matbordet.
Nu kan man kanske inte räkna med att det kommer en bok av det här omfånget från Lydia Sandgren varje år, men det skulle förvåna mig om hon inte skriver mer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar