64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

63. Sara Stridsberg: Min fars pälsmössa

Det är något surrealistiskt eller hallucinatoriskt över den här historien, där man tror sig befinna sig i en verklighet som sedan visar sig vara något annat. Den sortens noveller gör sig inte så bra för lyssning, tycker jag, men kan ha andra kvaliteter som kommer fram vid traditionell läsning. Här tappade jag bort mig lite för ofta för att det skulle kännas meningsfullt.

62. Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer

I En ny tid hade Ida Jessen skrivit en dagboksroman utifrån fru Lilly Bagges perspektiv. Det här är inte en egentlig fortsättning, för den omfattar delvis samma tidsperiod, men ur hennes man Vigands perspektiv. Har man läst den tidigare vet man att fru Bagge blir änka – och det sker så tidigt i den boken att det inte är någon spoiler – och ramen om den här berättelsen är Vigand Bagges sista tid. Han har blivit kontaktad av en läkartidning som vill att han skriver sina minnen, och det är dem vi läser. Han är ingen öppenhjärtig man, vilket framgick redan i hustruns dagbok, och här berättar han bara det han vill och förmår. Det ger ändå en kompletterande bild av hur han har blivit den han är nu i slutet av livet.

Den här boken lyfter både sig själv och den förra. Tillsammans blir de något mycket bättre och mer intressant än vad den första var på egen hand, och jag är förvånad över att författaren tydligen inte hade planerat två böcker från början. De båda makarna är på en gång lika och olika – de har samma sparsmakade språk som kan verka förledande enkelt, men i sin syn på världen är de förhållandevis olika. Doktorn var något av en gåta för sin hustru i den förra boken, och han är inte som en öppen bok här heller, men i varje fall lite mer förståelig.

Eftersom det är korta böcker, tre eller fyra timmar när man lyssnar, kan de rekommenderas även till den som har svårt med tegelstenar, och man behöver inte känna sig avskräckt av att det finns två. Jag menar som sagt att de båda hör ihop så att man inte ska sluta efter den första (och helst inte låta det gå ett halvår emellan, som jag gjorde.)

En liten exkurs till sist: Jag har lyssnat på danska, för att hålla den förmågan levande. Men jag blir mycket nyfiken på vad en översättare till svenska har gjort av doktorns anagram. De är inte många, men han sitter vid sitt skrivbord och skapar små anagram av fraser som till exempel kan bestå av hans och hustruns förnamn tillsammans. De kan i alla fall inte översättas rakt av till svenska.

61. Frida Gråsjö: Ett annat ord för mord

Frida Gråsjö har hittills gått under min radar trots sin flitiga produktion i feelgood- och mysdeckarsegmenten. Det här är första – ja, än så länge enda – delen i en serie med korsordstema. Det är inte så långsökt som det låter, för både korsordskonstruktörer och -lösare kan antas intressera sig för gåtor, exempelvis vem som är mördare i ett lokalt förankrat fall. Lokalfärgen kommer från Åmål, där jag aldrig har gått av tåget när jag har passerat, men det gör inte något alls. Balansgången mellan att lokalbefolkningen ska känna igen sig och att vi andra inte ska bli trötta på promenader längs autentiska gator, den hanterar författaren ovanligt väl för genren. Huvudspelplatsen, ett hus från sjuttonhundratalet, numera med ett antal lägenheter, förefaller vid googling finnas i verkligheten, men jag gissar att den kan vara lätt anpassad efter intrigens krav.

Där bor ett persongalleri som är ungefär så stort som pusseldeckargenren brukar hålla sig med. Eftersom huset ägs av en tidningsmagnat finns det förutsättningar att många av de boende har anknytning till den branschen, och det är också en någorlunda rimlig förklaring till att där bor inte mindre än två korsordskonstruktörer med varsin assistent. Annars uppfattar jag det som ett inte alltför vanligt yrke. I huset bor just nu också en nyligen hemkommen långresenär, Olivia, som i väntan på jobb bor hos sin mamma, också verksam i tidningskoncernen. När ena korsordsassistenten hittas mördad får Olivia rycka in hos dennas arbetsgivare, Karla-Marie, känd som KM, och uppenbarligen mycket framstående i sitt fack. (Jag är lite förvånad över mängden galor, mässor, akademier och utmärkelser som korsordsvärlden håller sig med, eller i alla fall höll sig med på åttiotalet när det här utspelar sig.) KM, Olivia och hennes mamma Catrine samarbetar så gott de kan för att ta reda på vem mördaren är, men det är ingen överdrift att säga att KM drar det tunga lasset i utredningen.

Eftersom det är åttiotal är det mycket rosa kläder (och andra pasteller), stora frisyrer, gymping på TV och liknande, möjligen så mycket att det känns som om författaren har fastnat i researchen och inte velat ha den gjord i onödan. Researchen vad gäller mordmetod är däremot helt nödvändig, och där är vi inne på så specialiserade tillvägagångssätt att det känns som om man är tillbaka i pusseldeckarens guldålder. Den som vill att alla misstänkta samlas för en genomgång på slutet får också detta.

Det svajar lite upp och ner i nivån för mig under läsningen, men sammanfattningsvis är det en bok som inte skäms för sig. Har man ingen som helst relation till korsord tror jag att man ska välja något annat, men med tanke på hur många som har en sådan relation får den säkert sin läsekrets.

60. Karin Nyman: Jag kan köra alla bilar

Den här nostalgitrippen möjliggjordes av att Lunds stadsbibliotek är rätt duktiga på att i sitt magasin spara åtminstone ett exemplar av gångna tiders populäraste barn- och ungdomsböcker. Huvudpersonen Kalle fantiserar om att hans trehjuling är en bil, eller rättare sagt ett antal bilar i tur och ordning. Hans mamma är mycket bejakande till dessa fantasier, närmast parodiskt, är mitt intryck idag. (Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker det påminner om hur man ibland föreslås bemöta en kraftigt dement person som hävdar sig fortfarande jobba på sin gamla arbetsplats eller behöva förbereda sig för kvällsmjölkning hemma på gården.)

Det utspelar sig på den tiden när bilar såg ut så att man kände igen en Volvo (det vill säga en PV 544, som förresten tillverkades sitt sista år samma år som boken kom ut, 1965):



eller Citroën 2CV:



eller Mercedes 220:



eller SAAB 96:



Den sistnämnda ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom vi i familjen hade ett antal SAAB, dock oftast kombimodellen 95.

En gång i tiden läste jag definitivt den här boken med nöje, kanske redan då mest på grund av bilderna av Ylva Källström. Men det är inte den barnbok om bilar som jag trodde att det skulle vara, så jag får leta vidare efter den.

59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

58. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 4

Fjärde delen av den här tetralogin betyder målgång. Det börjar med att Marjane kommer tillbaka till Iran efter några år i Österrike, där det alltid gick så bra för henne. Nu ska hon efter att ha skött sig själv på nytt bo hemma hos sina föräldrar, och med hennes upproriska inställning går det som bäst sådär. Hon går en konstnärlig universitetsutbildning, träffar en ung man vid namn Reza och gifter sig med honom. Det går också som bäst sådär, för de gifter sig mest för att de måste om de vill kunna göra vissa saker tillsammans (och då tänker jag inte ens i första hand på sex). Den iranska regimen tar sig för alltmer absurda saker, och det är förstås ingen överraskning att Marjane ett par år efter avslutad utbildning lämnar landet igen.

Det här – hela sviten om fyra grafiska romaner – är en intressant inifrånskildring av det iranska samhälle som fortfarande syns och hörs i nyhetsrapporteringen. Det kan någon gång bli för mycket redovisning av händelser och för lite av hur huvudpersonen, den fiktiva Marjane, egentligen har det. Men hon är den sortens person som låter det märkas, vilket väl också är ett val av den verkliga Marjane.

57. Bengt Berg och Harry Waldman: Det omöjliga alfabetet

Anledningen till inköpet av denna lilla bok var en gammal fäbless för de omöjliga figurer som M C Escher och Oscar Reutersvärd producerat i olika sammanhang. Konceptet har här inspirerat Harry Waldman till att producera bokstäver (och siffror) på temat. Bäst går det kanske med O:

medan en del andra bokstäver inte gör sig lika väl i det här utförandet. Bengt Berg har skrivit korta texter av olika slag, men dem begriper jag mindre av.

56. Mikael Yvesand: Våran pojke

Vårens sista cirkelbok var, som den trogne läsaren torde erinra sig, Mikael Yvesands debut Häng City. Eftersom både cirkeln och jag gillade den tog jag mig an hans senaste, som blivit minst lika uppmärksammad. Eftersom den i våras fick Sveriges Radios romanpris finns det dessutom massor av radio att lyssna på, om man inte har nog med sina egna intryck.

Det är inte lätt att beskriva den här ganska korta romanen om man ska dels göra den rättvisa, dels inte förstöra nöjet för den som vill läsa själv. Men det handlar i varje fall om Johan, född på åttiotalet, som växer upp i en småstad, som eventuellt kan vara Luleå precis som i förra boken, men är mer anonymt beskriven. Han är till synes ganska vanlig, men vi som följer honom invärtes märker att han knappast är som de flesta pojkar. Även om han har några kompisar att hänga med är han vad jag skulle kalla för existentiellt ensam, på så sätt att han tidigt inser att alla människor djupast sett är ensamma. Så småningom blir han också ensam i mer objektiv mening.

Efter barndom och ungdom lyckas han inte riktigt ta sig in i vuxenlivet, och skildringarna av tillkämpade arbetsmarknadsåtgärder och tröstlösa städjobb hör till det allra bäst beskrivna här. Det är något paradoxalt med Johan, för han trivs hyggligt med städjobb som de flesta skulle försöka ta sig ifrån så fort det bara går. För honom är det snarare en trygghet att veta vad han ska göra varje dag, och att det i princip är samma sak som igår eller imorgon.

Det som bryter tillvaron är när Johan överfaller och knivdödar en liten pojke och en tonårsflicka, till synes utan annat skäl än att han vill se hur det känns. Dådet har en del gemensamt med det kända Linköpingsfallet, som uppmärksammades för att det löstes med DNA-släktforskning. (Den kopplingen har gjorts i flera sammanhang och är alltså inte min.)

Vidare finns det en parallell historia om en ung kvinna som bor granne med Johan när han har flyttat hemifrån till egen lägenhet. Den delen är surrealistisk eller möjligen magisk-realistisk, och hur den förhåller sig till verkligheten – romanens och vår – är en diskussionsfråga, förstår man när man lyssnar på Sveriges Radios lyssnarjury.

Ovanpå allt det här är det också en tidvis mycket rolig bok. Humorn är förstås av det svartare slaget, men den finns där, ibland överraskande men aldrig påklistrad. Det är möjligen den som gör att man klarar av den annars avskalade, känslolösa stil som Johan excellerar i. Jag har inte läst någon av de andra nominerade romanerna i Sveriges Radios konkurrens, men med det förbehållet tycker jag att det här var en värdig vinnare.

55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.

53. Jöran Sahlgren: Glädjespridare

Ortnamnsforskningens nestor Jöran Sahlgren har här skrivit någon sorts memoarer, där han väljer att lyfta fram personer som han har träffat och som har spridit glädje. Det är alltså inte han själv som ska ses som glädjespridaren i sammanhanget.

Ett kapitel handlar om den stora tävling som Vecko-Journalen ordnade 1923 i anslutning till dåvarande kronprins Gustaf Adolfs giftermål med lady Louise Mountbatten. De tävlande skulle bilda så många ord som möjligt av bokstäverna i ordet kronprinsparet, och högsta vinsten var den svindlande summan av 10 000 kronor. (Tidningen fick så många nya prenumeranter genom jippot att de ändå gjorde vinst på det hela.) När tävlingssvaren kommit in insåg tidningen att de behövde sakkunnig hjälp för bedömningen, och för detta anlitades Sahlgren (och fick ett rätt generöst arvode). Han är kritisk till att ingen språkvetare vidtalades tidigare, så att tävlingsreglerna kunde utformas vettigare, och där måste man oreserverat hålla med honom. De tävlande fick inte räkna "krystade eller onaturliga ord", däremot "ortnamn, dopnamn och låneord". Det säger sig självt att det blir ett mastodontarbete att gå igenom 18 000 insända listor, av vilka den vinnande upptog över 100 000 ord. (Nu framgår att han inte arbetade så samvetsgrant, utan gjorde stickprov och koncentrerade sig på de möjliga vinnarna.) När den här boken skrevs på femtiotalet hade ingen dristat sig till en motsvarande tävling, och idag är det väl knappast någon idé, eftersom alla tävlande har samma tillgång till dator- och AI-hjälpmedel för att ta fram sina ordlistor.

Mest förekommande i övrigt bland glädjespridarna är Sigurd Agrell, som Sahlgren kände redan från deras gemensamma skoltid i Örebro. Sedan var de samtida i Uppsala ett antal år innan Agrell fick en lärartjänst, så småningom en professur, i Lund. Han blev källa till otaliga anekdoter, varav den här boken bara återberättar en liten del. En av dem hade jag inte hört förr, nämligen när Agrell klättrade upp på en av pelarna i Grand Hotels kafé och ropade: "Här ser ni en akademisk lärare."

Det här är en bok som fortfarande kan roa sin läsare, men den tål knappast att läsas i ett sträck, utan förslagsvis med ett kapitel om dagen.

52. Andreas Palmaer och Peter Bergting: Julens monster

Det är ju inte alls säsong för den här boken, men det var det när den fick följa med hem från biblioteket första gången. Nu har den dessutom blivit läst.

Det är femton korta kapitel om olika ondsinta väsen med anknytning till julen, men i ett par fall snarare till nyår eftersom de hör hemma i länder där julfirandet inte är så allmänt. Några känner man möjligen till, som den centraleuropeiske Krampus och den grymma Julkatten från Island, men en hel del var nya bekantskaper.

Det hela är illustrerat av Peter Bergting, som nog är som bäst när det gäller ljus. Sedan kan det gälla ljuset från en kyrka där de döda firar sin julotta före den vanliga för oss levande:



eller ögonen hos Père Fouettard:

som var jultomtens mindre välvillige följeslagare i Frankrike, innan han omtolkades i USA under namnet Father Flog. För en vuxen läsare är det minst lika intressant med de faktasidor som finns efter varje kapitel, där man får reda på sådant och allt annat man inte kände till.

51. Emelie Ljungberg: Sommaren när allt brann

Det var det geografiska som fick mig att sätta den här på läslistan, fast jag är långt över den ålder som boken riktar sig till egentligen. Först geografin - det utspelar sig på ett ställe som författaren har döpt till Steninge, där det finns lite skog, en sjö och en järnväg. Det har framgått i intervjuer att det i många avseenden är kalkerat på mellanskånska Stehag, där författaren själv bor. För intrigens skull har hon också placerat ett friluftsbad där, men det finns inte i verkligheten, åtminstone inte i Stehag. (Jag bor en bit därifrån, men har och har haft anledning att passera där ibland.)

Författaren har också berättat att en inspiration till intrigen har varit sommaren 2018, som vi minns för de bruna gräsmattorna och skogsbränderna. Den tryckande klibbiga hettan är väl återgiven; man kan bara tänka sig hur det är för de vuxna som måste jobba och inte kan åka och bada hela tiden. I centrum finns en trio ungdomar i den ålder när de är gamla nog att ha mobiltelefoner och röra sig ganska fritt, men inte gamla nog att förväntas ha sommarjobb eller göra något annat nyttigt. Ett inslag i berättelsen är dynamiken mellan de tre, som också är i förändring med tanke på deras ålder.

En kväll tar de sig olovandes in på friluftsbadet, men blir upptäckta och måste ge sig därifrån fort. De får syn på någon som sätter eld på en byggnad på en av gårdarna i närheten, och det verkar som om den personen inte är ensam om att vara ute och röra sig i sommarhalvmörkret. Ovanpå detta upptäcker de en mystisk formation i ett sädesfält, som vi läsare inser inte kan vara skapad av utomjordingar, men ändå framstår som oförklarlig.

Det är faktiskt rätt spännande när de tre ungdomarna försöker ta reda på vad som hänger ihop av detta, vem som kan vara inblandad och om det finns något större bakom. För någon i rätt ålder tror jag det här är en utmärkt sommarbok, och för mig var det en positiv överraskning, långt bättre än jag väntade mig.

50. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 2

I den här delen av Persepolis har det blivit tidigt åttiotal, och familjen Satrapis tillvaro i Teheran präglas mycket av kriget mellan Iran och Irak:

Överhuvudtaget är det här en skildring som på ett ovanligt lyckat sätt kombinerar det privata och det offentliga. I skärningspunkten däremellan finns också den nya islamistiska regimens syn på sådant som kvinnors klädsel och flickors utbildning, för att nämna något av det som kommer närmast här.

Mitt intryck av den här delen är att författaren utnyttjar seriemediet på ett friare sätt än i den första, till exempel med den här sidan, som visar vad som händer när faran är över efter ett flyglarm:

Det är väl numera ingen spoiler att tala om att Marjane så småningom skickas utomlands för att studera, när föräldrarna inser att hennes uppförande i skolan riskerar att slå tillbaka på henne själv (och möjligen även föräldrarna). Jag gissar att det kan göra nästa del ganska annorlunda.

49. Mikael Yvesand: Häng City

Mikael Yvesands debutroman Häng City – mer om titeln nedan – har fyra år på nacken, så han har hunnit komma med ytterligare minst lika rosad och prisad roman efter denna. Det bådar gott; vi får se när hans senaste dyker upp här.

Bokcirkelns tema den här omgången är "främmande världar" och när jag valde den här fokuserade jag på några drag som gick att utläsa från baksidestext och korta omnämnanden:

• den utspelar sig i Luleå, vilket är andra änden av landet från mig och resten av bokcirkeln,
• den handlar om en grupp pojkar med helt andra vanor än jag hade i deras ålder,
• den utspelar sig sommaren 1999, vilket faktiskt är rätt länge sedan på vissa sätt.

Nåväl, det är en historia om tre pojkar som just har slutat sexan och har den där sortens sommarlov som verkar oändligt och inte fylls av något annat än vad de själva får för sig att göra. De har lite olika vuxennärvaro i sina liv – minst en av dem har blivit lämnad med pengar till mat och förtroendet att sköta sig själv, och inte heller de andra har fasta läggtider, för att uttrycka det försiktigt. De drar runt i stan, för det mesta med sina cyklar, och ett par gånger tar de sig ut till en stuga som en av familjerna har, utan att använda den särskilt ofta, vad det verkar. Deras stora projekt är Häng City, som skulle kunna kallas en koja, även om det är mer målet än vad det faktiskt blir under den tid vi följer dem. Bakgrunden till namnet beskrivs i baksidestexten. Det bygger på en snabbmatsrestaurang som någon valt att kalla Mat City, och på det mönstret bildar de sedan internhumoristiska benämningar på andra ställen.

Internhumorn mellan de tre är ett viktigt inslag i den här historien. Den är inte alltid helt begriplig, inte heller alltid rolig för någon annan. Men det är mycket tydligt att den är något som förenar de tre och ofta bygger på gemensamma referensramar i form av händelser de varit med om, och som utan att bli infodumpar kan refereras för oss läsare som inte omedelbart inser det roliga med ett öknamn.

Inklippta i berättelsen om trion finns också avsnitt som på olika sätt är polisiärt material; det kan gälla inkomna tips, förhörsprotokoll eller polisanställdas egna redogörelser för en insats. Vi läsare förstår ganska tidigt att det finns något parallellt skeende som pojkarna inte har koll på, och när det så småningom händer något riktigt allvarligt är det också i stor utsträckning vid sidan av den huvudfåra intrigen har bestämt sig för. Idag hade det kommit närmare dem genom medier, traditionella och sociala, och inte bara stannat vid något visserligen hemskt, men ändå inte riktigt nära.

Cirkelns medlemmar var generellt nöjda, och jag är nöjd med att för en gångs skull ha lyckats välja en bok som blev förhållandevis uppskattad. Den kan rekommenderas, inte minst som sommarläsning, och jag tror att den gör sig att läsa i ganska långa sjok i taget, som jag av olika skäl nu har gjort.

48. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 1

När nyheten om Marjane Satrapis död kom i början av den här månaden reagerade jag inte särskilt, eftersom jag skam till sägandes inte hade någon relation till hennes verk. Men det framgick av rapporteringen att hennes självbiografiska serieroman Persepolis ansågs som något av det mest centrala i hennes produktion, så jag tog mig an den med viss nyfikenhet. Det här är första delen av fyra – den finns också utgiven i en samlingsvolym, men den hade någon annan velat låna på biblioteket – så jag får återkomma med samlade intryck så småningom.

Det handlar alltså om Marjane som växer upp i sjuttiotalets Iran. Det har sina sidor att skildra detta, när vi läsare har facit till vad som händer i det iranska samhället. Det är förstås högaktuellt nu, men har nästan inte varit ur nyhetsrapporteringen sedan dess, känns det som.

Historien om hennes barndom flätas samman med landet historia, där det också förekommer en del återblickar på hur shahens släkt kom till makten i det flertusenåriga landet:





Stilen är som synes kontrastrik, och det utnyttjas också i mindre realistiska sekvenser än ovan, som när Marjane är fast med sina katastroftankar:



Hennes föräldrar hör till oppositionen mot shahen, så det är inte helt gripet ur luften.

Den här delen slutar med något av en cliffhanger när kriget (mot Irak, antar jag) bryter ut. Fortsättning följer, som sagt.

47. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume One

Titeln uttrycker utmärkt vad det här handlar om. Det utspelar sig i en småstad vid namn Archer's Peak, som vi inte får se så mycket av, men som jag tänker mig kan påminna om Castle Rock, Twin Peaks eller Hawkins, Indiana. Där försvinner det barn, varav några hittas döda och lemlästade, medan andra fortsätter vara försvunna. Till staden kommer en ung och mystisk kvinna, som slår sig ihop med en tonårskille som har överlevt en av attackerna från detta "something", där flera av hans kompisar strök med. På något sätt ska de båda nu försöka reda ut vad det är som händer.

Publiceringen av den här serien pågår fortfarande, såvitt jag begriper, med avsnitt på ungefär tjugo sidor som kommer ut separat och sedan samlas fem och fem i volymer av den här typen. Jag lovar inte hur länge jag håller ut, men givetvis avslutas det här med en cliffhanger som gör att man mer eller mindre måste fortsätta.

46. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Rivaler i Rom

Nu har det blivit dags för tredje delen i den här serien om Hugo Lind, historieläraren som också kan köra buss och guida turister, och Lara Belmonte, som driver en resebyrå där Hugos talanger tas i anspråk. Man får påminna sig att det är mindre än två månader sedan de först träffades på Capri, där Hugo var vanlig resenär, men hjälpte till att lösa en mordgåta. Sedan dess har de dessutom hunnit med en vända på Amalfikusten, där det också inträffade ett mystiskt dödsfall. Det är mycket att ta in för vem som helst, men i den gammaldags pusseldeckarens anda låter de sig inte nedslås av sådant, utan tar sig an en ny resegrupp, återigen en som Belmonte Travels har skräddarsytt en resa för.

Till Rom kommer "ett sällskap som bestod av stjärnor från fru Filmias parnass", som det står i visan. Alla är kanske inte specifikt filmstjärnor, men det finns åtminstone två sådana, som övriga kan kretsa runt. Regissören och manusförfattaren Victor Hall ska försöka få till en internationell storfilm om drottning Kristina, och man kan förena sig med honom i förundran över att ingen har gjort en sådan sedan Greta Garbos dagar (och då var det inte alls en historia av den sort han tänker sig). Det här ska spänna över det mesta av drottningens liv, och det gör att det behövs två skådespelerskor, en yngre och en inte längre så ung, som spelar Kristina. Den inte längre så unga föreställer jag mig som något i stil med Anita Ekberg, för hon har stor erfarenhet av att filma i Italien och känns igen överallt där sällskapet drar fram. De båda stjärnorna åtföljs av varsin assistent-stylist-alltiallo, och så kompletteras gruppen av ett par kultur-/resebloggare, varav en med make. Tillsammans med en italiensk filmdirektör och dennes chaufför blir det en lagom stor grupp av misstänkta när det inträffar en dödsfall – för det gör det förstås.

Liksom i tidigare delar presenteras mordet i en inledning, varefter kronologin tar ett par dagars hopp bakåt och vi får vara med på vägen fram till att det händer. Det blir den här gången lite för långsamt för min smak; vi är i mitten av boken när kristallkronan faktiskt rasar ner på någon. Och inte heller därefter är det ett tempo som jag hade önskat mig. Varje nummer i en serie kan inte vara bäst, men det här tror jag hade gått att tajta till en aning med en lite strängare redaktör.

I Rom finns det förstås massor av möjligheter för en turistgrupp att besöka olika sevärdheter, både med och utan anknytning till drottning Kristina. Både gruppen och vi läsare får rätt mycket kulturhistoria på köpet, och det känns mindre påklistrat än i en del andra deckarsammanhang (Jan Mårtenson, jag tittar på dig). Det äts och dricks en hel del, och där tycker jag eventuellt att en del produktplaceringsaktiga omnämnanden av viner kunde utgått. Men det finns säkert läsare som gillar det.

Som synes är jag mer kritiskt mot den här delen, men det beror mest på att förväntningarna efter de två första är höga. Deckargåtan och dess lösning är med beröm godkänd, och jag intresserar mig till och med hur det går för Hugo och Lara på det privata planet. Det ska förstås komma en del till i serien, enligt ett efterord i e-boken, som inte ingår i ljudboken. 2027 är det dags igen, och jag kommer med stor sannolikhet att följa med.

45. L. D. Lapinski: The Strangeworlds Travel Agency

När det gäller fantasy ska författaren helst skapa en värld som på något intressant sätt skiljer sig från vår egen. Här är grejen, som det heter, att det går att resa mellan olika världar (som i sin tur har diverse olika egenskaper) medelst resväskor. Sådana hittar man på Resebyrån Främmande Världar, och så hoppar man ner i en lämplig väska som tar en till ett trevligt (eller mindre trevligt) ställe.

Huvudperson är tolvåringen Flick (egentligen Felicity), som mer eller mindre av en slump går in på resebyrån och träffar Jonathan Mercator vars familj sedan flera generationer har haft hand om den. Och sedan blir det åka av, såväl bokstavligt som metaforiskt. På genrens vanliga sätt förekommer det onda motståndare som vill hindra Flick och Jonathan att rädda världen.

Fantasy är inte min favoritgenre, och troligen hade jag tyckt bättre om den här boken om jag hade varit närmare Flick i ålder. Det är också tydligt att det är första boken i en serie, för det går åt mycket utrymme att introducera hur det fungerar med resandet, inklusive vad som inte fungerar och varför. I mitten sackar tempot avsevärt, men det tar sig på slutet. (Själv hade jag svårt att bli klar i tid inför det bokcirkeltillfälle för ett par veckor sedan när vi skulle diskutera den.)

Det här kan vara ett tillfälle att säga något allmänt om vår bokcirkel, för den som önskar sig tips på hur man lägger upp en sådan. Vi är sju personer och väljer bok varsin gång under en så kallad omgång, som alltså består av sju böcker. Vi har hunnit med 135 böcker, inklusive denna. Vi försöker ha ett tema för varje omgång, men är mycket öppna för fria tolkningar. Den här omgången, som inleddes med den här boken, är temat just "främmande världar", så vi får se var vi hamnar framöver.

44. Malte Persson: Den fördrivna tiden

Nonsenslitteratur är ingen stor genre på svenska, är mitt intryck. Malte Persson befinner sig i den här samlingen mer i den anglosaxiska traditionen från Edward Lear och Lewis Carroll. Det är inte alltid nonsens i den bemärkelsen att det inte handlar om något, utan ofta handlar det om något man aldrig har läst förr, och inte heller på direkt fråga hade trott att någon skulle skriva om. Det kan till exempel under en rubrik "Fyra korta fabler om olämplig kärlek" rymmas historier om relationen mellan vintergäck och vinterdäck eller mellan en violpastill och en violpistill. När man har hämtat sig hamnar man i en berättelse om en ål och en tvål som tvistar om vem som är halast (ja, det handlar som sagt ofta om något med både intrig och upplösning). Ett tag är det väldigt mycket getter, möjligen för de är bra rimord både i singularis och pluralis. Och så kommer ett avsnitt om träd, som förstås kallas skogsparti.

Ibland kan man tro att det bara är ordvitsande, men det är inte ett rättvist omdöme. När vi möter Skönheten och Odjuret, som till sist gifter sig, är berättaren odjurets "best man", och det är förstås en ordvits, samtidigt som det i sitt sammanhang är en alldeles logisk del av historien.

Språklekandet sätter också fingret på sådant som vi kanske inte tänker på i språket till vardags, som att det finns ord som nästan alltid förekommer med negation. När vi i en dikttitel möter "Dyftet, dugget och skvattet" blir det tydligt, även om man förstås sitter kvar med frågan varför det har blivit så.

Det rimmar hela tiden, och det tror jag att författaren har haft stort nöje med att få ihop. Ibland är intrycket att en dikt kan ha ett rim som utgångspunkt, och det kan finnas läsare som har svårt för det. Själv är jag rätt förtjust för det mesta. Men det kräver sin man att naturligt få in dubbelrim som läsplatta och gräsmatta, bröstkorg och höstsorg eller rimvärdig och svimfärdig. Kanske tror man att man har nått höjdpunkten i en dikt när den konstaterar att "häxor dräpes bäst med häxsax", men då har man kvar rimmen mjölk-och-kex-dags samt "en säck snacks".

Den här samlingen tror jag att jag vill återkomma till och läsa långsammare än jag har gjort nu.

43. Maria Maunsbach: Kastanjesoarén

Nu får jag erkänna att redaktionen för Novellen i P1 – och i förlängningen Maria Maunsbach – har lyckats pres(en)tera det jag har efterlyst, nämligen en historia som är både rolig och intressant, två egenskaper som jag alltså har haft svårt att lokalisera i många av de andra nyskrivna berättelser vi förses med. Det ska inte uppfattas som att den här novellen saknar djup, men den bjuder på en galen bergochdalbana mellan komik och obehag som man nästan måste vila sig ifrån efteråt.

Det vore ju inte Maria Maunsbach om inte maten stode i centrum på ett eller annat sätt. Här handlar det om en yngre, om än inte alldeles ung, kvinna som blir bjuden av sin väninnas man på en "kastanjesoaré", och bara ordet är ju komiskt. (Det visar också svenskans fantastiska möjligheter att bilda nya sammansatta ord.) Hon har aldrig ätit kastanjer förr, han är närmast besatt av dem, men hans fru, det vill säga huvudpersonens väninna, har en mera ljum inställning. Nu ska hon vara borta över helgen och är helt positiv till den något underliga situationen att hennes man och hennes väninna ska ses utan henne. Det ska ändå komma ett par till på soarén, förstår man.

Här och var är det en absurd historia som trotsar alla förväntningar, samtidigt som den också utspelar sig i en alldeles vanlig värld med förhållanden som går på tomgång eller är icke-existerande men ack så efterlängtade. Krocken mellan det som händer och det som vore rimligt är det som skapar humorn, men novellen hinner också på bara tjugofem minuter vara ytterst obehaglig. Det här borde alla lyssna på, tycker jag.

42. Fabian Göranson: Klara – Teknokraternas plan

Andra delen i den här trilogin botar inte den tveksamhet som jag uttryckte när jag hade läst den första (fast den sedermera har fått Augustpriset). Det handlar fortfarande om Klara, som är på rymmen hemifrån och har anslutit sig till ett gäng barn och ungdomar som lever utanför samhällets vanliga organisation. Här är det mycket fokus på hur staden de bor i ska omdanas genom rivningar av gamla hus och uppförandet av nya i glas och betong. Det sägs, vad jag minns, inte uttryckligen att det handlar om Stockholm, och det syns nog inte på några bilder, men det har mycket gemensamt med vad som hände där under femtio- och sextiotalen. Men jag förstår aldrig varför gänget Tvättbjörnarna är i opposition mot detta, eller ens varför de lever det liv de gör. Nu ska det ju komma en avslutande del, gissningsvis nästa år, om författaren håller samma fart som hittills, och det får väl ge sig då om det hela får rimliga förklaringar.

41. Carina Burman: Bittert, amore

Förra året kom Carina Burmans första bok om deckarrecensenten och slumpmässiga detektiven Florence Granat, där hon var på bussresa genom Europa till Italien. Det var knappast en överraskning att det skulle komma en uppföljare – dels är ju genren numera sådan att det förväntas, dels fanns det uppenbarligen mer att berätta om Florrie, som hon kallas, och hennes Watson, adjunkten Georg Brandt. Nu har det gått några månader och är sensommar 1956. Florrie är kvar i Rom, där hon har hittat ett hyresrum, fast posten får hon via Birgittasystrarnas gästhem. Det kräver en hel del logistik att distansarbeta när kontakterna med Stockholm går via ytpost (när det skickas böcker), telegram (när Florries redaktör assisterar med research av sådant slag som måste göras i Sverige) och beställda telefonsamtal (normalt mottagarbetalda när Florrie ringer redaktionen från en bar eller dylikt).

Så hampar det sig – som Florrie hade kunnat uttrycka det – att hon träffar en gammal bekant från sin Uppsalatid, docenten Bertil Lans. Han har fortsatt sin karriär inom det ämne som då hette klassisk fornkunskap, och vikarierar nu som föreståndare på Svenska institutet, och även om Bertil är fiktiv är institutet högst autentiskt. De flesta som är verksamma där ägnar sig åt en etruskisk utgrävning ett stycke utanför Rom, men de dyker upp i lagom omfattning för att det ska finnas tillräckligt många misstänkta när det inträffar ett mystiskt dödsfall. Kung Gustaf VI Adolf, som också ägnar sig åt utgrävningen (vilket han gjorde även i verkligheten), vistas däremot vid institutet bara sporadiskt och på dagtid, så det blir inga förvecklingar där han behöver misstänkas för inblandning.

Det märks att Carina Burman kan kriminalgenren, för hon ligger precis så nära den autentiska femtiotalsdeckaren att vi som har läst en del sådana känner igen oss, utan att hon upprepar de mindre charmiga drag som den tidens populärlitteratur också hade. Det närmaste rasism vi kommer är väl när Florries redaktör kallar italienarna för gipskatter, och den sexism som förekommer fyller sin funktion som karaktärsdrag hos medverkande personer. Florries jämställda relation med Georg, vilken kommer loss mer i den här delen, är möjligen inte tidstypisk, men så handlar det också om två rätt livserfarna drygtfyrtioåringar som inte måste krusa för varandra.

Kanske kommer gåtan en smula i skymundan för de övriga delar som tar sin plats – skildringen av Rom, inklusive mat och dryck, Florries reflektioner över tidens kriminallitteratur och fallets paralleller i tidigare dito, samt hennes besvär med kläder för att se rimligt presentabel ut i den romerska hettan. Men det är oupphörligt trivsamt, och lösningen är, när den väl kommer, av den sort som man väntar sig i en deckare av den här sorten, helt trovärdig inom genrens ramar av otrovärdighet. Här finns också så många blinkningar till tiden – kläder, böcker, formuleringar – att en citatlista skulle bli mycket lång. Man kan ändå konstatera att Florrie vederbörligen noterar att de här platta bröden med ost och tomat tydligen kallas "pizza".

Låt mig gissa att det här konceptet håller för ytterligare minst en bok, men att vi då får följa med Florrie till Stockholm. Kanske gör då den verkliga deckarrecensenten Barbro "Bang" Alving en cameo. I den här delen är det en katt i Florries hyreshus som hon kallar så.

40. Jonas Karlsson: Ditt nya stjärntecken

Det kan gå ett bra tag mellan gångerna, men just därför är Jonas Karlssons novellsamlingar så efterlängtade. Man känner igen sig den här gången också i hans lätt absurda historier som omisskännligt utspelar sig i vår värld, kanske rentav 2026, men ändå tar sig vändningar som vi sällan möter i verkliga livet.

Det kan till exempel handla om en tågpassagerare som efter en tupplur blir övertygad om att damen mittemot har snott vederbörandes medhavda leverpastejmacka. När hon sedan är borta men hennes hatt ligger kvar utbryter en febril aktivitet för att befordra hatten till Härnösand, där hon tros ha gått av, och det blir en uppvisning i vad en samling välvilliga människor kan anstränga sig med, trots att de inte har minst anledning. I alla fall i den här fiktionen har tågbolaget en fungerande hittegodshantering, så det hade gått att förlita sig på den.

Interiören från en bokcirkel som får för sig att läsa Brott och straff hade jag själv extra roligt åt, för vår cirkel började ambitiöst med Herta Müller. (Sedan har vi läst lite av varje.) Fördelen med en klassiker är ju att man inte behöver läsa den, man kan ofta hitta bra synpunkter på nätet eller liknande.

Och så min favorit om en man som hittar bilder från sitt bröllop och inte kan identifiera ett närvarande par. Inte heller hans fru vet vem de är, men de bör väl ha varit inbjudna – eller? Det förekommer ju att folk våldgästar bröllop. Men så hittar de en placeringslista och ansträngningar vidtar för att hitta dessa Dieter och Maria, som de tydligen för ett par decennier sedan stod så nära att de bjöd dem till sitt bröllop, men nu inte har en aning om vilka de är.

Det är en något spretig samling, inte minst storleksmässigt, för de kortaste inslagen är bara ett par minuter långa, medan den längsta är ungefär en och en halv timme. Men det är oerhört jonaskarlssonskt genom att nästan alltid börja i något vardagligt och sedan kunna sluta var som helst.

39. Peter Cohen och Olof Landström: Olssons Pastejer

Av oklara skäl har jag aldrig läst den här förr, och inte heller sett den kortfilm som tydligen också finns. Upphovsmännen ligger bakom sådana TV-klassiker som Kalles klätterträd, Magister Flykt och Farbrorn som inte vill va' stor, och Landströms tecknarstil känns förstås igen även här.

Det handlar om Olsson, som har en pastejfabrik i en liten stad, där alla köper och äter hans pastejer med stor glädje. Han är själv också en fryntlig man:



tills en dag hans kamrer rymmer med hela företagskassan. Olsson måste då nöja sig med sämre råvaror, och så småningom går det förstås inte lika bra att sälja pastejer, trots hans uppfinningsrikedom. Både text och bild är högklassiga, och det ryms både humor och tragik, innan slutet förstås blir lyckligt, som man ändå förväntar sig i en barnbok.