Anders de la Motte skriver så man har svårt att hålla jämna steg som läsare. Om jag har rätt för mig är det tre olika serier han håller igång, av vilka denna skrivs av honom själv, en annan av honom tillsammans med hustrun Anette (det har bara kommit en hittills, men det har varit tydligt att det ska bli mer), och en tredje av honom tillsammans med Måns Nilsson (där visserligen den senaste kom för två år sedan, men den är vad jag vet inte officiellt avslutad). Den här serien har just nått fram till bok nummer tre, men jag börjar som alltid från början.
Huvudperson är Leo Asker, som trots namnet är kvinna (hon heter egentligen Leonore), en av dessa poliser i mellanställning som befolkar svensk kriminallitteratur samtidigt som de har något i sitt förflutna som gör dem på ett eller annat sätt problematiska. Vad det handlar om i Leos fall kommer fram bitvis under den här romanens gång, inte genom att hon själv väljer att berätta utan genom författarens sätt att placera ut korta återblickskapitel när den nutida intrigen behöver avlösning.
Asker är ingen särskilt trevlig person, vare sig i tjänsten eller privat, och det blir inte helt klart för mig om vi förväntas sympatisera med henne fullt ut. Ingen annan polis är trevligare eller mer sympatisk än hon, så där får man ingen hjälp på traven. Hon flyttas i början av den här intrigen från sitt vanliga jobb på Malmöpolisens "grova brott" till en avdelning på plan "minus ett", som väl inte officiellt heter "avdelningen för förlorade själar och vilsna fall", men i varje fall kallas så. Chefen där har fått hjärtinfarkt, och även en sådan avdelning behöver ledas på något sätt. Lösningen med Asker där fyller också funktionen att få bort henne från ett fall där hennes mamma som advokat företräder en familj vars dotter av allt att döma är kidnappad.
Sedan går det förstås så att ett av de fall hon hittar på företrädarens bord visar sig ha förbindelser till det fall hon har kopplats bort ifrån. Det har sina finesser, kanske främst genom att gärningsmannen placerar ut små plastfigurer i ett modelljärnvägslandskap hos en klubb i Hässleholm. De avses beskriva scener som kan ha utspelat sig när personer har försvunnit, och den kidnappade dottern är onekligen försvunnen, dessutom tillsammans med sin pojkvän (eller liknande). Till hjälp i det här får (eller tar) Asker en viss Martin Hill, lektor i arkitektur, specialintresserad av urban exploration och dessutom gammal vän till henne från tonåren. Han är möjligen den man ska se som sympatisk i det hela, men han har andra sidor som gör det svårt för mig att vara positiv till honom.
Det är ingen tvekan om att författaren kan konsten att planera och fläta ihop en intrig. Det som gör att jag inte är så positiv som många andra (Svenska Deckarakademin hade boken som en av fem nominerade till bästa svenska kriminalroman 2022) är just flätandet i sig. Det blir en närmast utstuderad illustration av hur man kan få en historia med skiftande berättarperspektiv (och delvis också tidsplan, som sagt) att bli spännande bara genom att man klipper sönder intrigen och låter bitarna synas från olika håll. Jag hade varit mer imponerad av en bok där vi hade fått följa Leo Askers perspektiv hela tiden, och inte samtidigt vetat vilken knipa någon annan sitter i eller vilken upptäckt någon annan just har gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar