Det här är inte platsen att försöka reda ut hur autofiktiv den här serieromanen är, men den handlar i alla fall om en serietecknare, Bure Bergström, som arbetar självbiografiskt. Han är besviken eftersom hans senaste verk, som också råkar heta Club Lonely, inte uppmärksammas efter förtjänst. Helst vill han att det ska recenseras av en viss tongivande kritiker, men denne skriver hellre om en ung kvinnlig serieskapare.
Bures galenskap − för så måste man nog kalla det − utvecklas långsamt och smygande, så att vi läsare följer i normaliseringen av ett högst udda beteende. Det är en sak att klä ut sig till Döden på en maskerad, en helt annan sak att gå runt som Döden i andra sammanhang. Parallellt med detta har Bure också ett ganska normalt familjeliv med sambo och son, som fungerar som kontrast till det andra han ägnar sig åt.
Det långsamma i historien gör att det tar tid på sig att bli intressant. Men när det händer är det faktiskt spännande på ett sätt som serieromaner sällan lyckas vara. Formen gör det ju svårt att dölja saker för läsaren på samma sätt som en vanlig romanförfattare kan göra, men här fungerar det genom minimala ändringar mellan rutorna, som man bara kan hoppas att inte läsaren missar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar