5. Henning Mankell: Pyramiden

Det är inte alldeles enkelt att välja bok till bokcirkeln på temat världens sju underverk, om man vill att underverket i fråga ska förekomma på något substantiellt sätt i handlingen. I värsta fall måste man ju läsa boken först för att veta om den lämpar sig för temat och sammanhanget. Nu är vi inte så stränga i vår cirkel utan välkomnar fria tolkningar av temat. Här tyckte jag att titeln var fullt tillräcklig som motiv för mitt val, och det visade sig vid läsningen att också det pyramidala underverket faktiskt spelar en viss roll.

Henning Mankells poliskommissarie Kurt Wallander gjorde entré 1991 i Mördare utan ansikte (som jag läste för drygt tolv år sedan) där handlingen utspelar sig 1990. Sedan kom det i rask följd sju romaner till, innan sviten förklarades avslutad. Därefter, 1999, kom den här boken, som samlar fem kortare historier om Wallander, vilka alla utspelar sig före den första boken. (Och senare har det kommit två och en halv bok till, så helt avslutad var sviten inte.) Några av de fem berättelserna är publicerade tidigare, andra inte.

Den första novellen, "Hugget", kan nästan kallas kortroman. Här är Wallander nybliven polis i Malmö, har en spirande romans med Mona som han kommer att gifta sig med (och skilja sig från), och råkar ut för det som blir ett definierande ögonblick för honom. På jakt efter en gärningsman – på sin fritid – blir han knivhuggen i bröstet. Det är stark tidsfärg i berättelsen, som knappast kunde vara från något annat år än 1969.

Nästa historia, "Sprickan", utspelar sig julen 1975, och jag undrar om den inte är tillkommen som julnovell i något sammanhang. Wallander är fortfarande polis i Malmö men har flyttat till Ystad och ska börja jobba där. På hemvägen ska han titta in i en kvartersbutik, vars innehavare har ringt polisen om en kringsmygande person, men när Wallander kommer dit ligger innehavaren död. (Det här att han går in ensam i ett potentiellt farligt sammanhang är redan något av hans signum.)

Sedan följer en mer traditionell kriminalnovell, "Mannen på stranden", där det är mer slutledning än gammaldags polisarbete som leder fram till gåtans lösning. Nu och framåt är det Ystad med omnejd som är Wallanders hemmaplan.

Lite samma slags berättelse är nästa, "Fotografens död", som också utspelar sig under senare halvan av åttiotalet. Det mest intressanta är kanske hur fotografen som blir mördad är en person som polisen har oerhört svårt att bilda sig en uppfattning om, eftersom han har varit så förtegen om sig själv i alla sammanhang. Inte ens hans fru tycker att hon känner honom.

Till sist följer titelnovellen, och den är med 165 sidor definitivt en kortroman. Den ansluter sömlöst till Mördare utan ansikte genom att utspela sig kring årsskiftet 1989/1990. Pyramiden blir en symbol för Wallanders försök att skissera hur tre olika dödsfall hänger ihop (och dessutom åker hans far till Egypten och försöker klättra på den största av pyramiderna). Intrigen är ett exempel på hur till synes orelaterade personer och händelser kan visa sig hänga ihop på ett överraskande sätt.

Det är tydligt att Mankell är en författare som vet hur man berättar en historia. Det är inte spektakulärt, men ett mycket kompetent hantverk, och Wallander är onekligen en huvudperson som man kan sympatisera med, även om alla ska veta att han inte alltid gör rätt. Det sistnämnda gäller inte minst privatlivet, där han vid slutnovellens slut befinner sig i det läge man kanske är mest van att se honom – frånskild, ohälsosam och lätt desillusionerad.

Vid förra läsningen, 2013, kom jag alltså inte vidare i sviten, av oklara skäl. Nu har jag ändå ambitionen att en läsning av alla Wallander-böckerna ska bli av, men jag vågar inte lova när.