Denna volym ur förlaget Bokáds "Detektiv- & Äventyrsbibliotek" innehåller två kortromaner - omkring hundratalet sidor stycket, så man faktiskt kan läsa dem i en sittning vardera om man vill - , båda tidigare publicerade som tidningsföljetonger, men aldrig i bokform. Med tanke på det sistnämnda får de samsas i samma bloggpost.
Först är det H.-K. Rönbloms "Brott på vattenledning" (tidigare i Aftonbladet 1958), där hans vanlige detektiv, läroverksadjunkten m m Paul Kennet, lyser med sin frånvaro. I stället är det Pauls syster Susanne som tar en sällskapsresa med buss till Marocko; berättelsen gäller för att vara hennes resedagbok. Susanne är här lika pigg och välklädd ("[...] kortärmad klänning i nougatbrun bomullsjersey med tillhörande jacka och ett par mjuka och bekväma reseskor i samma bruna färg. Till den klänningen hade jag ett halsband av nötstora kulor av sköldpadd och pricken över i var en verkligt elegant sidenscarf som kunde ha varit en efterlämnad dikt av Dior.") som vi känner henne från de romaner där hon uppträder tillsammans med Paul.
Färden går från Stockholm via Helsingborg-Helsingör till Hamburg, Frankfurt och Besançon innan de på femte dagens kväll når akvedukten Pont du Gard utanför Nîmes. (Man blir alldeles matt av resschemat, som innehåller få uppehåll utöver lunch och övernattning.) Där faller en av resenärerna ner från akvedukten och bryter nacken. Frågan är om hon föll själv eller om någon knuffade henne och om det fångades på smalfilm av den ivrigt dokumenterande herr Axelblom i snusbrun blazer. Dödsfallet kommer som något av en överraskning för läsaren, för fram till dess har mysteriet snarast varit den herr Kornelius som stod på passagerarlistan men aldrig dök upp. Ändå var det någon som svarade ja vid uppropet och någon som påstår sig ha talat med honom på färjan över Stora Bält. Det visar sig sedan när herr Kornelius dyker upp i Nîmes (iförd solglasögon dygnet runt) att mysteriet snarast tätnar ytterligare.
Om det nu beror på Paul Kennets frånvaro eller inte så tycker jag att den här berättelsen inte riktigt når samma nivå som Rönblom brukar. Tidsfärgen från en bussresa vid slutet av 50-talet finns ändå där, men formatet är aningen för litet för att den vanliga formuleringskonsten ska få sitt utrymme. Susanne har en lite pladdrigt kåserande berättarstil, som jag eventuellt tror är tänkt att lura läsaren att hon är lite bakom. Det är hon alls inte, även om hon på ett irriterande sätt behöver hjälp av manliga myndighetspersoner på slutet, när hon insett vem mördaren är - och mördaren insett att hon insett det. Bland ruinerna i den gamla romerska staden Volubilis i nuvarande Marocko blir det då en liten stunds thriller i slutet av pusseldeckaren.
Susanne lyckas under resans gång ändå göra vissa rönblomskt lakoniska konstateranden, som vid Reeperbahn, att "ju mindre man ser av tyskornas kläder desto bättre". En tysk herre sägs ha "samma friska hy som kokt korv och hans hår hade samma blonda färg som surkål". För den resovane bjuds det också på för denna tid exotiska recept att laga hemmavid: "Så här går det till att laga paella. Man torrlägger en liten vik av Medelhavet och blandar det man hittar med kokt ris. Serveras hett. Klipp ur receptet."
Sedan upptas andra halvan av boken av "Små hjärtslitande manspersoner" av Helena Poloni, första gången publicerad i Dagens Nyheter 1956. Författarnamnet är en pseudonym för Ingegerd Stadener, som var etablerad som författare i eget namn när hon som Poloni debuterade i bokform samma år med Mord i barm, som jag både har och har läst. Där introduceras den problemlösande prostinnan Astrid Brunelius i Brunnsköping, sekonderad av postmästaren Pamela "Päron" Pehrenstam och apotekaren Hild Grufva. Den har också kommit i nytryck i Bonniers kriminalklassiker, och det är den väl värd. Hennes få andra Poloni-böcker verkar betydligt svårare att få tag i. (Senare skrev Stadener också ett par deckare under pseudonymen Lillevi Gavell, varav jag har och har läst Mysteriet med sovvagnsblondinen. Jag minns den inte så väl, men har en viss faiblesse för subgenren tågdeckare, som dock sällan når upp till Mordet på Orientexpressen-nivå. Andra bedömare verkar tycka att Gavell-deckarna inte är mycket att ha.)
Den här gången får prostinnan en svårt tilltrasslad historia på halsen, men allt visar sig (förstås) ha hängt ihop ända från början, om inte till och med långt tidigare. Det är blandat småstadsskvaller och familjeskvaller på ett ganska charmigt sätt, om det inte vore så blodigt (kniv i ryggen, sax i halsen samt arrangerad trafikolycka). Upplösningen är nog lite för mycket byggd på att prostinnan och hennes släktingar slumpmässigt har fått reda på vissa saker, men det hindrar inte att hon använder sin kunskap på ett rådigt sätt. Hon får också hjälp av både polisen och lokalredaktören Pluto Nilsson, som var för sig gjort sig föreställningar om vad som har hänt, men inte insett alla sammanhang.
I Mord i barm spelar ett recept på rotmos en viss roll; här är det kyrkkaffe och annan förtäring som med jämna mellanrum förströr de medverkande. I inledningen, ett brev från prostinnan till en hennes dotter, refereras också Pamela Pehrenstams recept på senapspäron, som möjligen vore värt att prova. Mot slutet berättas också om en svärsons bilsemester i norra Italien: "I Bolzano åt de spaghettilunch på ett oroligt ställe vid ett torg [...]" vilket jag tyckte var roligt eftersom jag har varit i Bolzano (fast jag åt pizza vid torget)
Prostinnan är en trevlig bekantskap, medkännande men rättrådig, om än inte så förtjust i vad hon kallar "hajpådajdö-epoken" utan något distanserad när så krävs. Hennes goda hjärta visar sig inte minst i den mängd "hjärtslitande manspersoner" hon identifierar. Frågan är om inte stadsbibliotekets fjärrlåneservice skulle få göra ytterligare en insats och ta hem de andra två Poloni-deckare som jag inte har läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar