måndag 26 juni 2017

92. Håkan Nesser: Münsters fall


Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.

fredag 23 juni 2017

91. Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget


Till minne av Torgny Lindgren, som avled i våras, storsatsar Radioföljetongen i sommar. Dels sänder man hans Minnen, dels finns det två gamla följetonger att lyssna på via hemsidan. En av dem är Pölsan (som jag läste för ett par år sedan och därför avstår nu), och den andra är den här.

Det här är minsann ingenting för känsliga, på mer än ett sätt. En historia om fattigdom under 1800-talets andra hälft i Västerbottens inland är förstås sorglig på många sätt bara genom att vara realistisk. Barn dör, vuxna dör i förtid, vädret gör att de som lever av vad jorden ger får det svårt. Större delen av berättelsen är ett samtal som huvudpersonen har med Vårherre (med betoning på första stavelsen) om hur allt detta kan komma sig.

Ovanpå de naturgivna svårigheterna är också berättaren och hans familj genom tre generationer i klorna på byns handelsman. De lever till stor del i en naturahushållning, men handelsmannen - som också äger deras hemman - i en kontantekonomi. Familjen har helt enkelt inga pengar att betala arrende och andra skulder med, utan får betala med vad de har. Den största tillgången i det sammanhanget är familjens kvinnor, eftersom handelsmannen är ensam.

Här tycker jag att uppläsningen av författaren bidrar mycket till upplevelsen. Jag tror att jag hade haft svårt att läsa texten med den dialekt som den är skriven på (även om författaren i en introduktion säger att han valt bort den genuina dialekten eftersom den skulle vara obegriplig för andra än invånarna där). Nu snarare lyfter det, och jag tror det skulle vara intressant att om ett tag läsa boken på vanligt sätt och då förmodligen höra Torgny Lindgren invärtes.

onsdag 21 juni 2017

90. Johan Theorin: Knackningar


Med viss tvekan valde jag en potentiell rysare till dagens lunch (isterband och stuvad potatis) - man vet aldrig hur äckligt det kan bli, även om Johan Theorin brukar arbeta med andra effekter än så kallat skräckel. Här är det en kvinnlig pensionär med vissa alkoholproblem som hör knackningar från någon annan lägenhet i huset. Vi läsare vet lite mer än hon, men inte så mycket att spänningen försvinner. Utan att vara verklig toppklass är det ett gott hantverk.

89. Gaston Leroux: Fantomen på Operan


Vår bokcirkel börjar i och med denna bok på en ny omgång - vi har ju principen att vi väljer bok varsin gång i varje omgång - och nu är temat att varje bok ska anknyta på något sätt till den föregående. Det kan vara tematiskt, geografiskt eller på något annat sätt, och man är fri att tolka anknytning hur snävt eller brett man vill. Den här boken innehöll omnämnanden av såväl polarexpedition som luftballong, som ju var bärande inslag i föregående bok, men den tänkta anknytningen var en annan, som inte är helt förståelig utanför vårt interna sammanhang.

Boken är väl numera mest känd för att vara förlaga till musikalen med samma namn, och vi i cirkeln tyckte att berättelsen möjligen gör sig för det mediet, men är lite för melodramatisk för att kunna läsas med verklig behållning idag. Själv tror jag att det till stor del har med åldern att göra; boken är drygt hundra år gammal och genren äldre än så. Det är lönndörrar och dito gångar på Parisoperan, som flera våningar under sig har en sjö så stor att man ror över den. Det här (och mer därtill) får jag inte ihop med den dokumentära berättarstilen, men även det känns mer tidstypiskt än något annat (tänk doktor Watsons krönikor om Sherlock Holmes). Jag kan sträcka mig till att det här är den sortens bok som är mer intressant att ha läst än läsvärd under tiden.

fredag 16 juni 2017

88. Kristina Ohlsson: Ett testamente från helvetet


En advokat som har en klient som inte dyker upp till ett avtalat möte där det ska upprättas ett testamente, det låter ju som upplägget i en gammaldags deckare, där advokaten sedan tar en hästdroska till det gamla familjegodset och hittar arvtanten giftmördad. Riktigt så är det inte här, eftersom det utspelar sig i ett relativt nutida Stockholm, och både advokaten och klienten är relativt unga. Men det är smygande otäckt, berättat på ett så skickligt sätt att man inte riktigt förstår hur det kan bli så när ingenting riktigt otäckt händer på ganska länge. Det här är helt enkelt den sortens novell som jag önskar att jag kunde skriva själv.

torsdag 15 juni 2017

87. Jan Lööf: Ville


På stadsbibliotekets serieavdelning kan man bilda sig med genrens klassiker. Den här serien publicerades ursprungligen som följetong i tidningen Vi 1975-76 och är nog i efterhand mest ihågkommen för att Olof Palme sade upp sin prenumeration i protest mot hur han framställdes i serien (pikant eftersom Vi var kooperationens tidning). Kungen, som också medverkar, tyckte däremot att det var roligt, enligt en samtida källa som finns med i det här efterpublicerade albumet.

Det elakaste jag hittar om Palme och kungen är att de röker hela tiden, men det var det ju många som gjorde då. Kanske det också kan uppfattas som vanvördigt att Palme säger du och Carl-Gustaf till kungen, för det tror jag inte han gjorde i verkligheten. Annars är båda ganska handlingskraftiga och beskrivs inte på ett sätt som jag tycker borde ha retat upp någon.


Själva berättelsen tycker jag egentligen är i tunnaste laget; det är huvudpersonen Ville, arbetslös författare, som blir handplockad av rymdvarelser för att rädda vår planet (och så blir kungen och Palme inblandade och kidnappade, eller dylikt). Det bästa är teckningarna, där personporträtt blandas med detaljerade översiktsbilder som man kan titta på länge:





Det är förstås tidstypiskt med inslag av solidaritet och tidigt miljötänkande utan att bli programmatiskt. Men det jag tycker placerar berättelsen i tid allra mest är något som säkert inte väckte uppmärksamhet då, nämligen trenden att luta av gamla möbler
:

86. Stig Dagerman: Snöblandat regn


Jag har ju puffat för Novellix tidigare, så det behöver jag inte göra varje gång jag läser något därifrån. Nu ska jag bara säga att deras noveller också är alldeles lagom långa för att passa min lunchläsning när jag tar en lite längre paus än bara att sleva i mig något i lunchrummet på jobbet.

Stig Dagerman har jag möjligen läst något av i skolan, men definitivt inte en hel bok på egen hand. Den här novellen gav viss mersmak, och hans författarskap är ju av sorgliga skäl begränsat i omfång. Här är det en familj som väntar på en (gammel)faster från Amerika, som ska komma hem efter tjugo år, en liten episod med stark närvaro berättad av brorsdottersonen som aldrig har träffat henne. Ännu en berättelse som gör sig utmärkt i det här ensamformatet.

85. Martin Engberg: En enastående karriär


Det har slumpat sig att jag i höstas läste nyutkomna akademikerromaner som utspelar sig i Stockholm respektive Lund, och nu har turen kommit till Göteborg. (Är detta en trend? Någon borde forska på det (också)!) Där har jag inte varit student på riktigt, så som huvudpersonen Jonas, men ändå läst ett par småkurser, så jag känner igen mig i miljön runt UB och Humanisten, där det mesta händer. Och eftersom jag jobbar med administration av forskarutbildning är det förstås väldigt roligt när en roman har som utgångspunkt att en doktorand misslyckas så vid sitt slutseminarium - det som ska vara en övning inför den avslutande disputationen - att alla tar sin hand ifrån honom.

Eventuellt det är ett par trådar som jag tycker känns lite löst påhängda - inte helt oväntat de som handlar om Jonas' privatliv - men de kanske är förutsättningen för att det hela ska bli intressant även för den som inte kan relatera till universitetsmiljön som jag. De uppvägs för min del ändå av den ganska vassa satiren över akademin som källa till både försörjning och självförverkligande. De delarna ligger precis så nära vad som skulle kunna vara sant att det blir lite, lite jobbigt samtidigt som det är mycket underhållande.

Det här är förresten ett litet jubileum, nämligen inlägg nummer 600 sedan bloggen kom till nyåret 2013.

tisdag 13 juni 2017

84. Ulf Stark: Farmorsjulen




Idag kom den tråkiga nyheten att Ulf Stark har avlidit. Jag är nog precis för gammal för att ha varit i rätt ålder för hans böcker när de kom, men charmades som många andra av TV-serien Dårfinkar & dönickar i slutet av 80-talet.

Den här julnovellen som han själv läser är från 2005, men finns nu att lyssna på via Sveriges Radios hemsida. Det är en finstämd historia om hur det kan vara att fira jul med släktingar som man inte har så mycket gemensamt med, men han vill nog också påminna om julen som en tid för sammanhållning och försoning.

måndag 12 juni 2017

83. Marie Bengts: En sax i hjärtat


Redan utsidan, och inte minst den pepitarutiga ryggen, placerar den här deckaren i rätt tid. Den är utkommen i år, 2017, men utspelar sig sommaren 1957 (det verkar vara något visst med sommar och deckare, som någon kunde forska på). Den skiljer sig också från det mesta som publiceras nu i genren; snarast kunde den ha varit skriven när den utspelar sig. En handlingskraftig stockholmska kommer till sin faster i Eneby i Småland för att hjälpa till i hushållet när fastern har stukat foten. I Eneby (fiktivt men trovärdigt samhälle med kafé, smedja och bussförbindelser) roar man sig med symöten, skvaller och vaniljhjärtan, men mitt i allt hittas så byns moraltant död med, ja just det, en sax i hjärtat. Självfallet är det den handlingskraftiga som leker detektiv, även om det också finns riktiga poliser som gör sitt jobb.

Boken har jämförts med Maria Lang, men hon skrev inte över 450 sidor, och det är i stort sett tomt på akademiker i rollistan. Men jag gissar att den går hem hos den generation som var med på 50-talet och kan känna igen sig i kläder, miljöer och annat. Själv tycker jag det är lite för mycket folk när det är drygt 20 inblandade att hålla reda på (förutom poliser och rena biroller), och det är också lite för mycket prat för att passa mig. (Maria Lang brukade ju ha en inledande personförteckning, men det verkar ha kommit ur modet. Här hade det varit på sin plats.) Det är trivsam läsning, men egentligen läser jag hellre en äkta 50-talsdeckare.

lördag 10 juni 2017

82. Ernest Hemingway: Den gamle och havet


Den här radioföljetongen var en gemensam angelägenhet med radions bokcirkel, som sedan ett tag har flyttat in i Lundströms bokradio. Nu verkar de ha kommit lite i otakt med varandra, för cirkelns andra och sista samtal sändes innan sista inlästa avsnittet har gått. Men det har också funnits specialavsnitt, avpassade precis efter de två sessionerna. Idén tycker jag är värd att upprepa, även om just den här boken kanske är lite svårpratad.

Det finns ju massor skrivet om både boken och författaren, så jag ska inte försöka komma med något originellt. Det är ändå något så ovanligt som en bok där författaren nöjer sig med att skriva hälften av vad andra författare hade skrivit om samma sak. Då blir det bara nio avsnitt i radio och mycket hanterligt format även för den som läser själv. Jag är nöjd med att kunna pricka av en hittills oläst nobelpristagare, om än inte kvinnlig.

onsdag 7 juni 2017

81. Johanna Koljonen: Vellumbarnet


Betydligt mindre jobbig men ändå långt ifrån feelgood var den här berättelsen med ung kvinna i terapi i huvudrollen. Jag blir inte riktigt klok på vad berättelsen egentligen handlar om - hennes framtidsplaner, hennes före detta förhållande eller bara henne själv (och ingetdera är vidare roligt). Sedan på slutet börjar det hända lite saker (det är då titelrollen dyker upp, tror jag), men det är för sent för min smak.

80. Linda Skugge: Gnister


I princip är jag inte anhängare av varningstext på skönlitteratur, utan tror att läskunniga människor är kapabla att hantera det som hamnar i deras händer. Men den här blandningen av ätstörningar, kroppsvätskor och könsord borde man i alla fall inte läsa över lunchen, som jag kom att göra. Någon sorts kvalitet har den förstås, eftersom den väcker rätt starka känslor av avsmak hos mig. Men jag vill gärna ha något annat utöver det. Nu blev det mest ett exempel på att noveller kan vara bra även på det sättet att de tar slut fort.

79. P C Jersild: Författarnas himmel


En period i livet, långt före den här bloggen, ja långt innan det fanns bloggar överhuvudtaget, läste jag det mesta jag kom över av P C Jersild. Sedan kom vi lite ifrån varandra, men den här novellen påminde mig om vad det var jag uppskattade med honom. Det handlar om precis vad titeln säger, nämligen en sorts himmelrike dit författare kommer när de dör. Det är både roligt och tänkvärt med en mörk underton som känns igen från många av hans romaner, där det kan förekomma hejdlöst roliga episoder fastän själva förutsättningarna är djupt tragiska. Jag ska nog återknyta bekantskapen med honom snart, tror jag.

måndag 5 juni 2017

78. Jens Liljestrand: Sandhamn


Det här är Novellix' allra första nummer från 2011, och det är väl ett högst förståeligt val av dem - en relativt känd, modern författare som tidigare har skrivit uppskattade noveller. Hans skönlitterära debut, novellsamlingen Paris-Dakar, har jag läst, och jag minns ett par av novellerna där som riktigt bra. Den här är lite i samma genre, en historia om en man i yngre medelåldern som har det besvärligt med att få livet att gå ihop och gör en del misstag när han försöker. Den destruktiva överklassmiljön i Sandhamn är det jag kommer att minnas mest från den här, tror jag.

fredag 2 juni 2017

77. Malte Persson: Fantasy


Om man ska ta en fredagsfika på stadsbibliotekets café kan man passa på att ta vägen via pockethyllan, plocka på sig en Novellix-novell, läsa den och så lämna tillbaka den när man har fikat klart. Utmärkt både för ens egen lässtatistik och för bibliotekets lånestatistik. (Allra bäst hade kanske varit om caféet hade varit mer integrerat i biblioteket så man kunde ta med både böcker och tidskrifter dit.)

Malte Persson har jag tidigare bara läst medan han var krönikör i tidskriften Fokus, där jag ofta tyckte att han var underhållande med visst allvar bakom. Den här novellen är lite trevande, tycker jag, som inte är väldigt bevandrad i fantasygenren. Det är väl snarast metafantasy, eftersom det handlar om en ung kvinna som ska göra en dokumentärfilm om en aldrig genomförd filmatisering av en fantasynovell. För mig är behållningen snarare en del träffsäkra formuleringar än själva berättelsen.

Jag vill inte heller försumma tillfället att tipsa läsekretsen om Malte Perssons dikt "Svenska värderingar", ett språkligt experiment som imponerar åtminstone på mig.

torsdag 1 juni 2017

76. Jerker Virdborg: Funkislampa


Det här är en novell av den där trevliga sorten där man ända till slutet inte riktigt vet vem det är som lurar vem - lite som i filmen Blåsningen, om någon minns den. Här är det i mindre skala, ett par bröder, varav en antikvitetstokig, en loppmarknad och en funkislampa. Synnerligen välkomponerat, jag var tvungen att påminna mig själv att andas fast det inte förekommer ett enda mord.

75. Bo Balderson: Statsrådet klarar krisen


Det här projektet - att läsa alla elva Balderson-deckarna om statsrådet - kom av olika skäl att hamna på is, men nu har jag tagit mig för att läsa också den här, den sista. (Vissa källor talar om den som "den senaste", men eftersom den kom 1990 har i alla fall jag gett upp hoppet om fler.)

Har man varit med hela vägen är det mycket man känner igen. Statsrådets svåger, den sjukpensionerade adjunkten Vilhelm Persson, är berättare, och får motvilligt följa med när statsrådet gör hembesök hos de misstänkta, när han inte sitter under en björk på statsrådets sommarställe på Lindö och försöker läsa en bok. Men det finns också några drag som skiljer ut den här delen från de övriga. Adjunkten spelar snarast huvudrollen genom att både vara den ende av de två som är med när mordet begås och genom att vara den som presterar lösningen på gåtan. Sedan vore statsrådet ju inte statsrådet om han inte försökte ge sken av att han spelar en större roll än han i själva verket gör.

Det är också som vanligt en gåta i pusseldeckarskolan; statsrådet får anledning att med viss förtjusning utbrista:
Ett slutet hus och en avgränsad mordplats. Och en begränsad tidsrymd. Nu gäller det bara att ta reda på vem av gästerna som gjorde det!
Jag uppfattar de politisk-satiriska inslagen som färre och mindre anknutna till intrigen än de har varit tidigare. Några korta avsnitt raljerar över exempelvis kvällspressen och sjukvården, men det känns aldrig riktigt inspirerat. Då är faktiskt lösningen på gåtan bland de mer inspirerade hos Balderson, även om den på sätt och vis påminner om den i Statsrådet och den utsträckta handen. (Miljön är å sin sida nästan kalkerad på den i Statsrådet sitter kvar, både vad gäller hus och rum där mordet begås.)

En annan baldersonsk specialitet är den allitteration som ofta präglar namngivningen; här är det advokaten Lars Längstadius, men det har förekommit många andra i de flesta tidigare böckerna. Det är något med det som är svårt att ta på allvar, när man har börjat tänka på Minerva McGonagall, för att inte tala om grundarna av de olika elevhemmen på Hogwarts.

Roligast hade jag ändå åt en av de medverkande och misstänkta som raljerar över svenska deckarförfattare:
Så många kända. En som är känd för att hennes man var känd, Och en som är känd för att hans tidigare arbetsgivare är känd. Och en som är känd för att han är känd från teve. Och en som är känd för att han är okänd.
Den första torde väl vara Ulla Trenter, och den andra skulle kunna vara Jan Mårtenson, som arbetade för kungen ett antal år. Den tredje skulle ju idag kunna vara vem som helst, men vid den här tiden kanske i första hand Jan Guillou. Och den fjärde är förstås Balderson själv.